Det kan bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida, skriver Benny Åsman. Den väldiga segern hänger nu på att generalerna hindras från att ta över efter Mubarak.

År 2011 är bara i sin början och det skrivs redan världshistoria. Där ingen väntade det reste sig miljoner förtryckta och kastade av sig hatade tyranner. Det ger oss en lärdom. Allt är möjligt när miljoner sluter sig samman i beslutsam kamp. Då är härskarna med sina vapen och sina pengar till sist bara kolosser på lerfötter. Fler står på tur. Fyrverkeriet kan börja.

På mindre än ett par månader har två blodiga tyranner störtats av folkliga uppror. Den tunisiska revolutionen tändes av en ung man som inte längre stod ut med alla trakasserier han utsattes för av de tunisiska myndigheterna.
På mindre än en vecka var hela landet i uppror och den 14 januari flydde Ben Ali till sina vänner i Saudiarabien. Den 25 januari startade den egyptiska revolutionen med en protest på Befrielsetorget. Arton dagar senare, den 11 februari, var det Hosni Mubaraks tur att packa ihop sina prylar. Den 11 februari 1979 föll shahen av Iran. Ännu en historisk slump, inte en Allahs försyn som tyrannerna i Teheran fabulerar.

Vilken fantastisk seger, en historisk seger. Till synes som en blixt från klar himmel träffade folkets uppror de två tyrannerna. De sociala och ekonomiska grunderna till revolutionen fanns naturligtvis där tidigare. Men dessa krafter verkade i det osynliga för att i ett slag som ett vulkanutbrott svepa undan allt i sin väg.
På mindre än två månader har vi fått en historisk sanning bekräftad. Stora historiska händelser beslutas inte i slutna rum, vare sig i Vita Huset, i FN eller i något annat regeringskabinett. Det är på gator och torg som verklig historia skrivs av miljoner människor som du och jag. Det är en sanning som alla härskare i världen, från demokratiskt valda presidenter till tyranner, trodde att de lyckats begrava. Tunisiens och Egyptens folk har grävt upp sanningen och visat inför hela världen hur en verklig folklig revolution ser ut.

Målet att störta tyrannerna är nått. Men det finns ännu många hinder på vägen för att konsolidera framgångarna, förhindra kontrarevolutionen från att sticka upp sitt vidriga anlete och för att fullborda en genuin social och demokratisk revolution. I Egypten blir det stora problemet att hindra generalerna från att ta över efter Mubarak. Det militära högsta rådet spelar nu USA:s game. En ”ordnad övergång” till en kontrollerad och pålitlig ”demokrati” som går att sälja till opinionen i väst och accepteras av Israel är vad Obama hoppas ro hem.
Lyckas militärrådet att möta Obamas förhoppningar, då kommer revolutionens frukter att skördas av andra än de som genomförde den. Utgången är inte given på förhand. De miljontals demonstranter som samlades på Tahrirtorget och andra platser i landet firade en historisk seger, men kvar finns torteraren Suleiman och de andra generalerna.
De är bara en utlöpare av Mubaraks diktatur och kan omöjligen reformera sig själva. Rådets önskan att med militärt dekret förbjuda strejkerna med hänvisning till ekonomins behov ”i dessa svåra tider” visar mer än något annat att den försvarar sina och de egyptiska kapitalisternas intressen. Militären kontrollerar/äger själv runt 15 procent av landets ekonomi.

Samtidigt har militärrådet upplöst parlamentet och annonserat en ny konstitution inom ett par veckor, och som ska ut på folkomröstning. Parlamentet valdes i ett totalt riggat val i december 2010 som gav Mubaraks parti NPD över 80 procent. Det var också helt uteslutet att det hade kunnat reformera sig självt. Militärrådets beslut är därför ett bra beslut och ett steg i rätt riktning, till skillnad från viljan att förbjuda arbetarklassens strejker. Undantagstillståndet måste upphävas omedelbart, inte när ”omständigheterna tillåter det” som generalerna säger.

I flera uttalanden har generaler sagt att ”kaoset” nu måste upphöra och ”att de inte vill använda våld mot folket”. För revolutionen kan det därför bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida för att definitivt stoppa alla försök att med militärt våld skapa ”ordning”. Generalerna är ryggraden i statsapparaten och de kommer inte att avsätta sig själva. Soldaterna är värnpliktiga och har sina bröder, systrar och vänner i revolutionens led. Vägrar de att låta sig användas av kontrarevolutionen under ledning av någon general, ja då är segern nästan säkrad.

Benny Åsman

          

Kairo dagen efter Mubaraks avgång. Foto: Internationalen- Erik-Sjöberg

Hur beskriver man egentligen en revolution?
Hur kan man beskriva något så enormt?
Något som har så många ansikten? Så många färger, berättelser och öden?
Kan man beskriva den genom att berätta om hur den låter?
Hur det lät när jag i fredags kväll, efter en dag i Kairo, satt och tog igen mig på hotellet som låg precis vid Tahrir-torget? När luften slets sönder av jubel och en symfoni av hundratals tutande bilar?
Eller beskriver man den bättre genom att berätta om festen som följde? Hur två eller kanske tre miljoner människor samlades på Tahrir? Hur de fyllde torget och alla områden och gator runt torget? Hur vi tillsammans dansade, jublade, skrek, kramades, pratade och sjöng? Hur vi sjöng revolutionens sånger? De nyskrivna sångerna om Mubaraks avgång, de som andades folkets seger?

Eller beskriver man kanske revolutionen bäst på ett helt annat sätt?
Kanske beskrivs den bättre genom att berätta om vad som hände innan? De få timmar som jag och mina vänner hann uppleva i Kairo innan Mubaraks avgång var ett faktum? Den enorma folkmassa som i bön, glädje och ilska i hundratusentals fanns samlade på torget och ikring? Hur vi tillsammans med dem deltog i en av alla demonstrationer till det statliga mediahuset? Där massan av människor fredligt trängde sig förbi arméns pansarvagnar och dess avspärrningar medan soldaterna stod handfallna.

Eller säger det mer om jag berättar om att denna revolution redan då till så stor del var en revolution i glädje?
Hur människor dansade i demonstrationen? Hur de klättrade upp på pansarvagnarna med trummor och flaggor? Hur de målade på pansarvagnarna? Hur någon skrev det populära slagordet ”folket och armén är en hand” längs hela sidan på en pansarvagn under soldaternas överinseende?
Eller säger det mer om jag berättar hur vissa demonstranter verkade vilja hetsa till en stormning av mediahuset medan andra dansade och skrek slagord? En stormning mot kulsprutorna, om de nu skulle användas om demonstranterna bröt de sista avspärrningarna?

Eller säger det mer om revolutionen om jag berättar om folks glädje för att tre svenskar hade kommit dit för att stödja deras revolution? För att visa att inte alla européer bara bryr sig om pengar. Att det faktiskt finns sådana som, i motsats till den svenska ambassadens hemsida, inte prisar Egyptens och IMF:s ekonomiska omstrukturering och dess företagsvänliga klimat. Den omstrukturering som pressat ner många offentligt anställdas löner till nivåer som är omöjliga att leva på.

Eller säger det mer om revolutionen om jag berättar om ilskan? Om mannen som kom fram till mig och sa: ”han äter, inte jag”, syftandes på Mubarak.
Eller kanske är det det som hände efter revolutionens hittills största seger som man ska berätta om när man beskriver en revolution?
Hur tusentals människor dagen efter kom marscherande mot Tahrir med kvastar och sopsäckar? Hur de tillsammans sopade och städade hela torget? Hur de tvättade bort slagorden från väggar och pansarvagnar? Hur de sedan målade torget? Målade vägpilar, staket, brofästen, väggar, trottoarkanter och gatornas mittcentrifuger. Hur människor sedan, självuppoffrande, stod i timmar på rad, hand i hand som ett mänskligt staket? Medan färgen torkade. För att hindra att någon av misstag råkade trampa i färgen, trampa på färgen som var så mycket mer än färg. Färgen som var starten i att bygga ett nytt Egypten. Deras Egypten.

Jag vet i alla fall att jag tyvärr måste berätta om osäkerheten som ibland fyllde folks ögon. Osäkerheten om vad som kommer att hända nu, med Egypten, med revolutionen, med framtiden. Osäkerheten som skapades av revolutionens fiender men också av en brokig rörelses inre splittringar. En rörelse där vissa tycker att alla mål är uppfyllda nu när Mubarak avgått och armén lovat demokrati och frihet, medan andra inte tycker att den är över förrän löftena har infriats och förrän de kan ge sina barn mat varje dag.
En annan sak vet jag också att jag måste berätta, revolutionen är inte över. Strejker och protester fortsätter att dra fram över Kairo. Allt från tågarbetare till banktjänstemän strejkar för att göra sig av med sina chefer. Som en demonstrant sa till mig: ”Vi har blivit av med Mubarak, nu har vi resten av det gamla korrupta samhället kvar.”

Jag vet inte hur man berättar om en revolution, kanske går det inte att berätta om något så stort. Åtminstone inte utan att bara få med en liten skärva av allt det som händer. En sak är klar, revolutionen fortsätter, frågan är bara åt vilket håll saker i slutändan faller.

Text och foto: Erik Sjöberg

          

Kairo: Game Over Iran. Foto: Internationalen Erik Sjöberg

Irans huvudstad Teheran samt storstäderna Shiraz och Isfahan, skakades av demonstrationer under måndag 14 februari. De iranska reformistledarna Karubi och Mousavi försökte i flera dagar att få demonstrationstillstånd under rubriken ”stöd till de folkliga revolterna i Egypten och Tunisien”. ”En tyst demonstration” skulle det bli.

Ansökan avslogs. Demonstrationerna ägde rum ändå. Och folk ropade: ”Ben Ali, Mubarak – dags för Seyed Ali (Khamenei)”! ”Seyed Ali, åk till Ben Ali!”
– Vi har affischerat på stan och vi har mobiliserat, men vi är rädda, vet inte hur många som ska dyka upp, sade en av mina kontakter på Face Book dagen innan.
Flera tusen, för det mesta unga kvinnor och män, gick 14 februari ut på gatorna, trots varningar från polisen, och försökte ta sig till demonstrationsplatsen. Ryktet gick att demonstranterna planerade att ta över Azaditorget, en motsvarighet till Tahrir-torget, och stanna där. Regimen gick ut med en varning om att alla skulle gripas. Både civila och beväpnade poliser samt Basij slog till bland annat med tårgas.
Majoriteten av demonstranterna fick inte ens komma i närheten av Azaditorget. Enligt Aljazeeras korrespondent, som inte ens fick gå ut på gatorna för att filma, förekom kring 10 000 poliser och andra typer av ordningsstyrkor på Teherans gator. Varken Mousavi eller Karubi fick ens lämna sina bostäder för att delta i demonstrationen. All kontakt med dem verkade ha stoppats av polisen.
Resultatet blev flera hundra arresterade, skadade, gripna och minst en dödad.
Men måndagens demonstration var i sig en vändpunkt för motståndet. Under hela dagen hördes slagord mot själva den religiösa ledaren Khamenei, och mot regimen i dess helhet: ”Död åt diktatorn, ned med Khamenei.” Flera gatuaffischer och bilder av ledaren togs ned, revs sönder och brändes.
”Det var poliserna som var rädda för oss! Jag känner mig full av energi och kraft efter denna dag”, sade en av demonstranterna i ett grupp e-mail-meddelande.
En annan skrev: ”Vi har förstått att vi inte har besegrats trots ett år av repressalier, vi är starka, vi är en politisk faktor.”
Dagen efter blev det kaotiskt i den iranska regimens riksdag. Ledamöterna ropade slagord mot Karubi och Musavi, och 122 av dem begärde deras arrestering. Slagorden mot Khamenei i så bred skala runt om i Teheran, Isfahan och Shiraz skrämde och skakade regimen med tanke på vågen av motstånd mot diktaturer i regionen. Säkerhetsstyrkorna lovar nu att ”gripa islamiska revolutionens fiender och sätta stopp för det som hotar systemet”.
Om protesterna fortsätter återstår att se. På tisdagen pratade folk om begravningen av den unga kurdiska studenten som sköts ihjäl vid måndagens demonstrationer. Det verkar som om måndagens demonstrationer, trots allt våld, blev en inspiration för många självorganiserade ungdomsgrupper.

          

Det verkar som om Italiens kvinnor äntligen fått nog av den förhärskande kvinnosynen i landet. En konsumtionsinriktad syn som ytterst finns representerad i landets ständigt lika pinsamme premiärminister med Napoleon- och Mussolinikomplex: Silvio Berlusconi. Nu ställs han inför rätta.

Det har framstått som att den nu 74-årige Berlusconi har kunnat säga och göra i princip vad som helst utan att det fått några konsekvenser för hans ställning som en slags Italiens okrossbare konung. Skandal efter skandal har briserat men han har fått sitta kvar i orubbat bo.
Men den senaste tidens sexköpsskandaler – med ”Rubygate” som den sista droppen som fick bägaren att rinna över – har till slut väckt kvinnornas vrede och ett omfattande upprop på Internet fick i söndags över 100 000 personer, främst kvinnor, att demonstrera runt om i Italien. Plakaten bar bilder på Berlusconi bakom galler och ropen lär ha skallat: ”Italien är ingen bordell”.
Hur många gånger har tidningsrubrikerna inte annonserat om ännu ett blåsväder med Berlusconi i dess mitt – och varje gång har han sluppit undan. Förutom eventuella mutbrott och skatteflykt – rättegångar som nu ska återupptas efter att Italiens konstitutionsdomstol hävt premiärministerns immunitet – har han nyligen hyllat Egyptens, sedermera före detta, diktator Hosni Mubarak som den visaste av män. Tidigare har han berömt Libyens diktator Muammar Khadaffi och även Mussolini. Sällskapet kunde ha varit bättre.
Men det som har kommit att kallas ”Rubygate” – Berlusconi anklagas för att ha köpt sex av ett flertal minderåriga flickor, bland annat den då 17-åriga marockanska nattklubbsdansösen Ruby – kan komma att bli premiärministerns slutgiltiga fall. Till och med Vatikanen upprörs över de omtalade så kallade sexpartyna. Tisdag denna vecka lämnade domaren Cristina Di Censo in en stämningsansökan och rättegången påbörjas den sjätte april. Åtalet handlar både om sexköpet och om att Berlusconi missbrukade sin makt genom att han försökte få polisen att släppa ”Ruby” när hon i maj greps misstänkt för snatteri – premiärministerns försvarsadvokater hävdar att han handlade som han gjorde därför att han trodde att flickan var systerdotter till Hosni Mubarak.
Själv menar Silvio Berlusconi i uttalanden att det är en absurd tanke att han skulle behöva betala för att ha sex med en kvinna. För alla som följt den koleriska mannens förehavanden under de gångna åren framstår tanken inte alls som särskilt otrolig.
Den nya ledaren för Italiens största LO-förbund CGIL, Susanna Camusso, säger till DN att landet har ”en premiärminister som ser på kvinnor som varor som kan köpas”. En syn som kvinnorna nu äntligen protesterar mot och som Berlusconi kan åka i fängelse för, även om det är maktmissbruket som skulle ge hårdast straff, inte det att han har köpt sex av en minderårig.
Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

Vid ett offentligt möte om Egypten i Göteborg i onsdags bemötte journalisten och författaren Per Björklund de påståenden som förts fram från borgerliga krafter under de senaste veckornas revolt.

- Man säger att risken är att Egypten blir ett nytt Iran. Så kommer det inte bli. Risken är i stället att Egypten blir ett nytt Egypten, sade Björklund med hänvisning till militärens långa historia som makthavare i Egypten och att militären fortfarande styr.

Ett femtiotal åhörare fick först höra Osama Elagouz, egyptier bosatt i Göteborg sedan 1979, hålla ett känslosamt tal där han började med att hylla de många unga människor som dödats av regimen under de senaste veckornas revolt och därmed offrat sina liv i kampen för frihet.

- Alla de tusentals hjältar som deltog på Tahrirtorget har byggt en fjärde pyramid i Kairo och Egyptens historia, sade Elagouz som tillsammans med landsmän nu tagit initiativ till att starta en egyptisk vänskapsförening i Göteborg.

Journalisten Per Björklund har bott i Egypten i tre år och kommer inom kort ut med en bok om landets kamp för frihet. Han inledde sitt anförande med att betona att det verkligen var en bred folklig revolution som till slut störtade Mubarak, att rörelsen inte alls bara var begränsad till Kairo.

- Demonstrationer och protester skedde i alla större städer i landet, sade Björklund som gjorde bedömningen att det som slutligen var dödsstöten för diktatorn var när arbetarstrejker började sprida sig i landet och därmed hotade att lamslå ekonomin.

Per Björklund underströk att revolten inte kom som en blixt från en klar himmel utan att missnöje och protester funnits i många år.  I sitt anförande pekade han på fyra faktorer som bakgrund till massprotesterna som störtade Mubarak.

Först och främst det stenhårda politiska förtrycket, och också de skriande ekonomiska klassklyftorna med svåra levnadsförhållanden för miljoner människor. Vidare att polisstaten alltmer började urarta med accelererande korruption och utbredd tortyr. Slutligen menade Björklund att den utrikespolitiska legitimitet som regimen trots allt tidigare åtnjutit genom nationalistisk retorik mot imperialismen tömdes ut bland annat av att Mubarak så hårt bidragit till att upprätthålla blockaden mot Gaza.

Framtiden

Den efterföljande frågestunden handlade mycket om möjligheterna för den folkliga revolutionen att gå vidare för att ersätta militärregimen med ett demokratiskt styre. Björklund menade att fokus nu förflyttas till fabriker och andra arbetsplatser och berättade om strejker som pågår hela tiden. De allra flesta bryter ut spontant för att arbetare nu ser möjligheter att driva sina krav på konkreta förbättringar. Ett krav är hela tiden återkommande

- Folk vill bli av med sina lokala diktatorer. Nästan överallt kräver de strejkande att deras korrupta chefer ska avgå.

Möjligheterna till verklig facklig organisering har hittills varit i stort sett obefintlig, den gamla fackföreningsrörelsen är från topp till botten styrd av regimens folk. Men nu har ett par oberoende fackföreningar startats. Björklund underströk dock att det är mycket lång väg kvar av organisering. Som svar på en publikfråga varnade han också för en överoptimistisk tro på att politiska krafter med socialistiska lösningar på programmet ska växa sig starka på kort sikt

- Vänstern i Egypten är mycket mycket svag. Men på längre sikt kommer den att kunna få viktig betydelse.

I frågestunden kom en blandning av ämnen upp; kvinnornas deltagande i kampen, Muslimska brödraskapets politiska roll och USA:s och Israels storpolitiska spel.

Mötet arrangerades av Internationella Socialister och Socialistiska Partiet i samverkan med Arabiskt kulturcentrum. Framöver kommer diskussionen om revolutionen i Egypten att gå vidare bland annat på nya arrangemang i Göteborg. Den 26 februari arrangerar SP ett offentligt möte med Göte Kildén som talare och Per Björklund återkommer med ett föredrag den 5:e mars på Radikalt Forum som IS anordnar.

Björn Rönnblad

Not: Per Björklunds bok Arvet efter Mubarak utkommer på Verbal förlag (www.verbalforlag.se)  i mitten av mars 

          

Gång på gång återkommer jag till det: att det vackraste i människorna är att vi bär inom oss en vilja till att stödja varandra när det verkligen gäller. Sedan kan denna vilja kvävas av olika omständigheter – men den kvävs aldrig hos alla.

Det finns alltid en person som reser sig upp och säger att även hon är Spartacus – att om ni ska ta en så får ni ta flera. Om sedan den personen offras eller hyllas kan tyckas vara nästan godtyckligt men bottnar säkert i mycket komplexa förhållanden.
Vad är det som gör att muslimer i Kairo bildar kedja för att kopterna ska få möjlighet att genomföra sin mässa? Vad är det som gör att människor av olika religion och folkslag säger att om de inte får leva ihop så dör de ihop hellre än att bara vissa ska få sona med sina liv för de andras fortlevnad? Och varför, varför kan inte den mekanismen alltid sätta in när människor andra än vi själva hamnar i nöd?
En mening som den att ”alla torg är Tahrir” ger mig gåshud av kärlek till människorna som tänker så. Att de finns och gör tillvaron mindre hopplös. Att de samlas och går ut på gator och torg när det verkligen behövs istället för att sitta inne framför TV:n och låtsas som om det regnar medan de som kämpar får kämpa utan stöd.
“Allt fler människor strömmar till Tahrirtorget”, säger de på radio och jag får ett tryck över bröstet av den förunderliga känslan av att de inte ger upp, att de har bestämt sig – kvinnor, män, barn, gamla och unga håller varandras händer och vägrar släppa taget och låta regimen vinna.

Som liten var jag med om att begrava en modell av ett kärnkraftverk under stenar på en strand på Gotland. Tjernobyl var så nära och vi stod alla på stranden hand i hand under en tyst minut för de som befann sig mitt i det fruktansvärda. Hand i hand för dem som behöver stöd. Hand i hand är det finaste vi har. Händer som möts i vänskap och samförstånd. Händer som enhet. Våra känselspröt som så snabbt kan förbytas till knytnävar av frustration och rädsla.
Om VI är detsamma som NI kan vi inte slå på varandra. I Egypten verkar stora delar av folket ha kommit fram till den slutsatsen – att ge dig bröd är detsamma som att ge mig bröd. Att dela mitt tält med dig är detsamma som om du skulle dela ditt med mig.

Jag kommer ihåg när jag genom en boktitel för första gången förstod den djupare innebörden av att bryta bröd tillsammans. Bara när vi helt ärligt delar det vi har kan vi leva helt i fred i den här världen. Det kan låta plattitydiskt men det är på fullaste allvar. Ingen ska behöva leva på en soptipp medan en annan lever på 70 miljarder dollar (president Mubaraks samlade tillgångar).
Vår regering är långt, långt ifrån att vara de som säger att även de är Spartacus. De vill gärna fortsätta med sin vapenhandel och tycker inte att det är något problem eftersom det, enligt Fredrik Reinfeldt, kan ses som bistånd. Hur han får till den logiken begriper jag inte.
Men jag begriper att tomma ord inte hjälper folkets revolution. Jag begriper att människorna på Tahrirtorget menar allvar för de håller varandra i händerna.
Jag är Spartacus, mitt bröd är ditt bröd. Om vi reser oss upp för varandra så kommer den här världen att blomstra – och då menar jag inte ekonomiskt utan medmänskligt.

Emma Lundström

          

Det råder tystnad om Tunisien. Är det ordningen som härskar på nytt? Ska vi lita till våra media är det den bilden som träder fram.
Men på plats är det långt ifrån business as usual som råder. Revolutionen fortsätter att skörda frukter som den sittande övergångsregeringen tvingas släppa till.

I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom citationstecken eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.
Samma dag beslutades också att de dödas familjer och de skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det två döda på fem skadade.
I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.
Muhammed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.
Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredsställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar, medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.

Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil, ligger i utländska, främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.
Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.

Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.
Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter rasar samman. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.

För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.
För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Publicerad 11 feb: En koalition av oppositionella grupper kallar till en demonstration lördag 12 februari i den algeriska huvudstaden Alger. Stadens myndigheter har förbjudit demonstrationen med hänvisning till att det råder undantagstillstånd. Organisatör av demonstrationen är RCD, Samling för Kultur och Demokrati.

Därför blir också ett huvudkrav under manifestationen att undantagstillståndet ska hävas i hela landet. I plattformen finns också krav på att alla anhållna under upploppen i början av januari ska släppas och att alla demokratiska fri- och rättigheter ska respekteras.
Myndigheterna i Alger verkar fast beslutna att stoppa demonstrationen med våld. Polisstyrkor med pansarfordon kommer att sättas in och det finns en risk för att regimen än en gång visar upp sitt brutala ansikte.
– Vi har beslutat genomföra en fredlig demonstration i Alger oavsett myndigheternas beslut, säger Tahar Besbes från RCD och fortsätter:
– Vill de stoppa marschen får de ta på sig ansvaret.
Algeriet syns inte längre i media. Men en snabb titt i algerisk press visar att det inte går en dag utan strejker, upplopp, demonstrationer, ockupationer av vägar och kommunala byggnader. Landet är en verklig krutdurk som kan explodera vilket ögonblick som helst. Landets ungdom kräver arbete och frihet. Tre fjärdedelar av befolkningen är under trettio år och av dem är 20 procent arbetslösa. Mot dem står en korrupt elit baserad på militärens makt, en elit som vare sig vill se eller höra hur befolkningen lever. Allt är upplagt för en ny explosion i norra Afrika.

          

strong>Farooq Sulehria intervjuar Pervez Hoodbhoy.
Den 4 januari mördades Salman Taseer, guvernör i Pakistans största provins, av sin egen säkerhetsvakt Mumtaz Quadri. Salman Taseer förde en kampanj för att reformera landets hädelselagar. Hans argumentering för att avskaffa dessa lagar som betraktades som ett hot mot religiösa minoriteter, retade upp prästerskapet. Mullor utfärdade fatwor och satte ett pris på hans huvud.

Den religiösa fanatikern Mumtaz Qadri ansågs olämplig av polisen att sköta uppdrag på VIP-nivå, men placerades i Taseers skyddsvakt. Misstag? Ett märkligt misstag med tanke på extremisternas inflytande i landets säkerhetsorganisationer, Mördaren förklarade att han hade inspirerats av en mulla men handlat på egen hand. De andra livvakterna ingrep för övrigt inte förrän mordet var över. Qadri gav sig utan strid.
Sedan dess har medierna, mullorna och högern gjort honom till hjälte. Mullorna har gett honom en hederstitel, regeringen har meddelat att den inte tänker röra hädelselagarna.
I en intervju med Viewpoint talar dr Pervez Hoodbhoy om situationen i Pakistan. Hoodbhoy har examen från Massachusetts Institute of Technology och har undervisat i kärnfysik vid Quaid-e-Azam-Universitetet i Islamabad i 37 år. Han är också välkänd kommentator i pakistanska och internationella media i sociala och politiska frågor.

Mordet på guvernör Salman Taseer chockade folk över hela världen. Men i Pakistan blev mördaren hjälte för en stor del av befolkningen. Varför?
– I ett samhälle som domineras av traditionella religiösa värderingar innebär hjältemod ofta att man begår någon våldsam och självdestruktiv handling för att bevara hedern. Guvernör Taseer anklagades inte för hädelse, hans brott bestod i att söka presidentens nåd för en icke läskunnig kristen bondkvinna som hade anklagats för hädelse av några muslimska grannar. Taseers ingripande gick uppenbarligen över gränsen för vad som tolereras idag. Han tog uti med saken ensam, utan partiets stöd.
– Malik Mumtaz Qadri är inte den första hjälten av detta slag. Den nittonårige analfabet som dödade författaren till boken Rangeena Rasool på 20-talet och avrättades av britterna aktades högt av Pakistans grundare Muhammad Iqbal och Muhammad Ali Jinnah.
– I sitt korta vittnesmål förklarade Taseers mördare stolt att han utförde Allahs vilja. Hundratals advokater – som blev kända genom upproret som återförde Pakistans högste domare till hans ämbete – kastade rosenblad över honom när han befann sig i polishäkte. 200 advokater skrev under en försäkran att de skulle försvara honom gratis. Typiskt nog är Qadri barelvi-muslim och hör till Dawat-e-Islami (en internationell, missionerande muslimsk organisation), och 500 mullor av denna trosuppfattning stödde hans aktion i en gemensam deklaration. De sade att de som sympatiserade med Taseer förtjänade samma straff.
– Typiskt nog tillhör de flesta av dessa mullor Sunni Tehreek (en politisk islamisk organisation bildad 1990 för att verka för barelvi-muslimerna gentemot de konkurrerande deobandi och wahhabi), och antas vara moderata antitalibaner. En av deras ledare sprängdes av en talibansk självmordsbombare 2009, när han hade uttalat sig mot självmordsbombare. Men nu har dessa ”moderater” gått ihop med dem som attackerade dem. I dag styr de tillsammans Pakistans gator, medan en feg och moraliskt bankrutt regering kryper för dem och ger efter för alla deras krav.

Pakistanska väljare har alltid röstat på partier som lutar åt sekularismen, men idag ser det ut som om de religiösa partierna representerar en stor del av befolkningen. Håller du med om det?
– Ja, det gör jag. De som hävdar att Pakistans tysta majoritet i grunden är sekulär och tolerant kan mycket väl gripa efter halmstrån. De resonerar så att de religiösa partierna inte får folkets röster och därför inte egentligen kan vara populära. Men det är önsketänkande. Mullapartierna får inga valframgångar därför att de har satsat på gatans politik, inte på valen. De saknar också karismatiska ledare och slits sönder av bittra interna strider. Men MMA:s seger efter 11 september visar att de är i stånd att sluta leden. Det är också fullt möjligt att en naturlig ledare träder fram och orsakar en valsensation inom en ganska nära framtid.
Men även utan att vinna val är mullapartierna oerhört mycket mäktigare när det gäller att avgöra hur du och jag ska leva än valsegrare som PPP och ANP. Under mycket lång tid har den religiösa högern dikterat vad vi kan lära ut och inte lära ut i våra offentliga och privata skolor. Ingen regering har någonsin haft modet att spä ut det hatmaterial som tvingas ner i halsen på unga människor. De dikterar också vad du och jag kan ha för kläder, vad vi kan äta och dricka. Deras ohotade makt har lett till att Pakistan är en kulturell öken, eftersom de våldsamt motsätter sig musik, dans, teater, konst och intellektuellt sökande.
– Visst finns det spridda öar av normalitet i Pakistans städer. Men de krymper. Ja, de baluchistanska nationalisterna är sekulära, liksom MQM (det största liberala partiet i Pakistan, tredje största i landet) i Karachi. Men de står för en oerhört liten del av befolkningen.

Regeringen har kapitulerat. Premiärministern säger att hädelselagen inte ska röras. Betyder detta att religiösa fanatiker kan diktera besluten, även utan representation i parlamentet?
– Ja, det är en fullständig abdikering. När skäggen förde ut 50 000 upphetsade människor på Karachis gator ville en skräckslagen regering genast förhandla med dem. Till och med innan dess förklarade nuvarande inrikesministern, Rahman Malik, en mutkolv och skurk, raskt att han personligen skulle skjuta ner en hädare.
– Regeringen är kallsvettig, så kallsvettig att det styrande partiet dumpade Taseer – deras egen högt uppsatte medlem – efter mordet. Man talar om att skaffa livvakter från USA åt president Zardari eftersom hans egna kanske inte är pålitliga. Sherry Rahman, den modiga parlamentariker som vågade lägga ett förslag till reform av hädelselagen har fått gå under jorden. Det sägs att hon får två mordhot i timmen.

Pakistanska media beskrivs ofta som självständiga och levande. Men dessa media har utmålat Taseer negativt nästan en månad före mordet. Hur kommer det sig?
– Dessa egenskaper hos media reserveras för attacker mot en uppenbart korrupt men utåt sett sekulär regering. När det gäller andra frågor, till exempel en sansad diskussion om religion och arméns roll i samhället, är media märkbart tysta.

Många i Pakistan, till exempel cricketstjärnan Imran Khan som blivit politiker, skyller extremismens framgångar på USA:s ockupation av Afghanistan. Anser du att det är den grundläggande orsaken?
– Om USA aldrig hade kommit till Afghanistan skulle Pakistan inte ha varit den våldsamma röra som landet är idag. Så det finns ett inslag av sanning i det påståendet, men bara ett inslag. Jag ska ta en liknelse: du har en hög torr ved och en tändsticka. Det USA-ledda antisovjetkriget var tändstickan. Men den torra veden är den farliga konservatism som har samlats genom tiderna. De islamistiska partiernas styrka ökade mycket när Zulfiqar Ali Bhutto bugade sig för dem efter 1973-74. Detta var fem-sex år före den sovjetiska invasionen, så det kan man knappast klandra USA för.
–Ja, Väst satte eld på det torra fnösket. Men den väldiga massan av brännbart material kommer från den pakistanska statens och samhällets ruttnande massa. Vi har ett apartheidsamhälle där de rika behandlar de fattiga som smuts, rättsapparaten inte fungerar, utbildningen är så rutten den kan bli, och fullt synlig korruption förblir ostraffad. Lägg till detta en miljon mullor i en miljon moskéer som exploaterar människornas besvikelser. Där har du förklaringen till dagens katastrofsituation.
– Naturligtvis skulle jag älska att se USA lämna Afghanistan. Ju förr de kan ge sig iväg – utan att orsaka en talibanmassaker som 1996 – ju bättre. Men vi måste inse att USA:s tillbakadragande inte innebär slutet på Pakistans problem. De som bekämpar USA är inte precis socialister eller nationalister av Vietnamtyp. Talibantyperna vill ha en hel kulturrevolution: skägg, burkor, fem dagliga böner, ingen musik, ingen konst, ingen underhållning och ingen kontakt med det moderna annat än för att skaffa dess vapen.

I Tunis har en diktator blivit förödmjukad genom fredliga massdemonstrationer istället för al-Qaidasympatisörer. I Bangladesh har hög-re domstolar återinfört landets sekulära konstitution, och religionen har förbjudits i politiken de senaste månaderna. Ser du tidvattnet vända i den muslimska världen? Finns det något hopp för Pakistan i detta?
–Problemen i Tunisien liknar på sätt och vis Pakistans problem: förödande arbetslöshet, grotesk korruption och elitens frossande i lyx. Ben Ali lyfte fram sin släkt, på samma sätt som Zardari som fyller städerna i Pakistan med bilder av Bhuttoklanen och döper om gator och flygplatser. Båda plundrade ut nationen, och båda fick stöd från Väst eftersom de påstod att de höll fronten mot terrorismen. Idag är ben Ali borta, och imorgon är Zardari borta.
– Men skillnaderna är stora. Tunisiens befolkning på tio miljoner är oerhört liten jämfört med Pakistans 180 miljoner. Unga tunisier lider inte av en livsfarlig överdos av benhård religion. Så de gick modigt ut på gatorna för att kämpa för verkliga samhällsförändringar. Därför kan man hoppas att Ben Alis avfärd kan leda till en uppblomstring av arabisk demokrati snarare än att inbjuda den religiösa extremismens mörka krafter. Men man kan vara absolut säker på att Zardaris avfärd, som kan inträffa snabbare än vi anar, knappast kommer att leda till ett säkrare och fredligare Pakistan.

Vad tror du är rätta sättet att stoppa den stigande vågen av religiös extremism i Pakistan?
– Om du vill veta sanningen är svaret: inget alls. Vi är rökta. Ibl-and finns det inget sätt att släcka en skogsbrand innan den har slocknat av sig själv. Till sist finns det ingenting mer som kan brinna. Men långt innan den sista liberalen är skjuten eller tystad kommer mullorna att börja skjuta varandra i stor stil. Mullainspirerade bombare har redan börjat spränga helgedomar och moskéer som tillhör konkurrerande sekter. Internet flödar över av fruktansvärda bilder på sönderhackade kroppsdelar som tillhör deras rivaler. Mördaren Qadri medger att han inspirerades av en mulla. Så man kan också förvänta sig att mullorna med förtjusning kommer att mörda varandra. Det kan uppstå en situation liknande den i Europa under Trettioåriga kriget.
– Vad ska vi då begära för underverk från Allah för att rädda Pakistan? Här är min egen lista: först ska den pakistanska armén sluta att betrakta Indien som fienden nummer ett och börja se extremismen som ett dödligt hot. Sedan ska Zardaris regering bytas ut mot en mindre korrumperad och mera i stånd att regera, och utrustad med både vilja och legitimitet att utmana den religiösa fascismen. Och för tredje: fred i Afghanistan, på något sätt.
Farooq Sulehria

Översättning från engelska: Gunvor Karlström
Se också http://www.viewpointonline.net/

          

Jasminernas revolution i Tunisien inspirerar unga i hela den arabiska världen. Den 25 januari kallade unga aktivister till en ”revolt mot tortyr, fattigdom, korruption och arbetslöshet”. Via Facebook spreds informationen om ”Vredens dag”, som den kallades, och nådde tiotusentals människor. Närmare 90 000 svarade att de tänkte delta.
Den egyptiska kravallpolisen har för vana att gå fram som bärsärkar när minsta lilla protest luftas på gatan. Inrikesministern Habib el-Adli sa att polisen inte skulle lägga fingrarna emellan eftersom demonstrationen saknade tillstånd. Att polisen aldrig ger tillstånd undvek han att precisera.
– Vår protest den 25 är början till slutet, stod att läsa på Facebook i informationen till de 87 000 medlemmarna i gruppen.
– Det är slutet på tystnad, underkastelse och lydnad inför vad som sker i vårt land. En ny sida i Egyptens historia öppnas, en av aktivism och kamp för våra rättigheter, skriver organisatörerna.

Enligt media som BBC, Al Jazeera, Le Monde och El Watan deltog mer människor i Kairo än vad någon vågat hoppas på. Flera demonstrationer pågick samtidigt, och polisen tillät mer än vad som är vanligt. Uppenbarligen vill inte Mubarak dra på sig irriterade kommentarer från Vita Huset om ”oproportionerligt våld”. Trots det dog tre personer under tisdagen, två demonstranter i Suez och en polis i Kairo. Men ingen skarp ammunition kom till användning.
En grupp demonstranter samlades framför Högsta Domstolen och skanderade ”Tunisien är lösningen”. På andra platser ropades ”Ned med Mubarak” och ”Gamal, tala om för pappa att folket hatar dig”. (Gamal Mubarak är sonen som väntas ta över presidentskapet).
Det meddelades också att demonstrationer ägde rum i flera andra städer, som Alexandria och Assuan och Assiut i söder, i flera städer utefter Nilfloden, och i Ismaliya vid Suezkanalen.

Många befarade att kravallpolisen sin vana trogen skulle krossa protesten i sin linda, hindra demonstranterna från att samlas och fängsla många av dem omedelbart de visade upp sig.
Vad som talade emot ett grovt våld från polisens sida är den känsliga internationella opinionen just nu. Regeringskanslierna i USA och Europa ser helst att de inte än en gång ska ses som medskyldiga till blodiga massakrer som de Ben Ali beordrade innan han flydde till Saudiarabien.
Hillary Clinton manade sin vana trogen till ”försoning” och ”återhållsamhet” från alla parter och sa att den egyptiska regeringen var ”stabil”. Vad återhållsamhet ska betyda för folket efter snart trettio års brutal diktatur sa hon inte. Mubarak å sin sida försökte motivera våldet mot demonstranterna med att det var den illegala organisationen Muslimska brödraskapet som stod bakom ”oroligheterna”. En ren lögn till för att sälja förtrycket till USA och EU trots att ”brödraskapet” meddelat att det inte hade för avsikt att delta och inte heller uppmanade ”troende” att delta.