En historisk deklaration: palestinier och israeler stöder de israeliska sociala protesterna och den antikoloniala kampen. Här följer texten i uttalandet:

”Ett tjugotal politiska partier och sociala rörelser från båda sidor om den Gröna linjen har utfärdat en historisk deklaration, till stöd för de sociala protester som just nu skakar Israel, och den nödvändiga kopplingen till kampen mot Israels ockupation och kolonialpolitik.
Tillsammans för att få ett slut på ockupation och rasism och till stöd för det palestinska folkets kamp för att uppnå sina nationella rättigheter, och mot nationellt och socialt förtryck.
Också med tanke på den uppmuntrande utvecklingen i Mellanöstern, vågen av sociala protester och befolkningarnas vaknande kamp för frihet och rätten att leva i värdighet lever fortfarande det palestinska folket under israelisk ockupation, trots sin uthålliga kamp för frihet. Det internationella samfundet visar för sin del upp sin hjälplöshet och lämnar ingen hjälp för att stödja den palestinska kampen för frigörelse och rättvisa.
Proteströrelserna och de förändringens vindar som blåser i arabvärlden har väckt upphetsning över hela världen bland dem som söker frihet och uppmuntrat många att ta upp denna metod för folklig kamp. Proteströrelserna har djupt påverkat många grupper i israel, både bland judar och palestinier, och betytt mycket för uppkomsten av den folkliga proteströrelsen inom Israel för social rättvisa.

Med utgångspunkt i vår strävan efter en rättvis fred i regionen, en fred som är grundläggande för folken i regionen och kan gynna kampen för rättvisa och framsteg för alla, vill vi – palestinska och israeliska sociala och politiska krafter, representanter för kvinnoorganisationer och ungdomar från båda sidor om den Gröna linjen – understryka behovet av en enad kamp, med syftet att frigöra befolkningarna i regionen från kolonialism och hegemoni, särskilt sionismens, att få slut på ockupationen och Israels militära aggression, samt stöda det palestinska folket i deras rättmätiga kamp för rätt till självbestämmande, enligt beslut av det internationella samfundet.

Vi ser fram mot att alla regionens folk befrias från diktatur och tyranni och alla former av nationellt, socialt och ekonomiskt förtryck. Vi som undertecknat detta dokument vill därför understryka följande:
1. Vi stöder det palestinska septemberinitiativet i FN, som har ansvaret för att lägga grunden för fred internationellt, för att kräva fullt medlemskap för Palestina i FN och erkännandet av en palestinsk stat inom gränserna från 4 juli 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och för att stärka ansträngningarna att göra slut på ockupationen av det palestinska folkets mark, med bevarande av det palestinska folkets rätt att motsätta sig ockupationen och rätten för flyktingar att återvända enligt FN-resolution 194. I detta sammanhang vill vi påpeka att Palestinian Liberation Organisation (PLO) är den enda och legitima representanten för det palestinska folket, med legitimitet både från det palestinska folket i hemlandet och i exil samt från det erkännande PLO fått av Arabförbundet och FN.
FN-initiativet är en legitim åtgärd. FN måste uppfylla sitt ansvar att få till stånd fred och rättvisa på internationell nivå. Detta är ett steg som stärker det palestinska folkets rättigheter och inte på något sätt innebär något hot mot Israel, trots den israeliska regeringens stora ansträngningar att framställa detta steg för det israeliska folket som en krigsförklaring eller som något som skadar legitimiteten hos Israels existens.
2. Vi förstår att ett av de främsta skälen till den plågsamma sociala och ekonomiska situationen för Israels medborgare, förutom den kapitalistiska ekonomiska politiken, är den pågående ockupationen och den stora säkerhetsbudgeten, som Israels regering försöker rättfärdiga genom att det krävs för att försvara bosättningarna å ena sidan och statens gränser å den andra. Därför tror vi att et slut på ockupationen och inrättande av en rättvis fred är väsentliga för en tillvaro i fred och välstånd.

Vi välkomnar att den palestinska befolkningen i Israel deltar och ingår i de sociala protesterna. Detta är ett viktigt tillfälle att visa fram för olika grupper i Israel palestiniernas hårda villkor och de orättvisor de utsätts för, så att dessa grupper kan ta ansvar i kampen mot marginaliseringspolitiken och den pågående diskrimineringen gentemot palestinierna i Israel, för att få slut på jordkonfiskeringen och full jämställdhet, och för att stoppa ockupationen av den palestinska mark som ockuperades 1967.

Vi varnar för de välkända försöken från ockupationsregeringen att kringgå kriser, också interna kriser, och trycket från protestvågorna genom att injaga skräck och peka på yttre hot. Antingen genom att framställa den palestinska framställan till FN som en ”fara” eller genom militära aktioner, som vi har sett de senaste dagarna med tanke på upptrappningen i anfallen mot det palestinska folket i Gaza.
3. Vi erkänner det palestinska folkets rätt, som lever under ockupation, att använda alla legitima motståndsmedel enligt internationella normer för att avlägsna ockupanter från sitt land och för att uppnå självbestämmande. Vi vill i detta sammanhang påpeka vikten av en gemensam folklig kamp för palestinier och israeler. En sådan gemensam kamp är en av de ledande principerna för kampen mot ockupationen, bosättningarna, rasismen, kolonialismen, mot en politik av utanförskap, försvagning, utblottning och rasistisk indelning inom Israel.”
September 2011

Undertecknade: politiska partier, sociala organisationer och unga kvinnor och män, palestinska och israeliska aktivister (i alfabetisk ordning).
Association of Palestinian Democratic Youth (Palestina), Association of Progressive Students (Palestina), Democratic Front for the Liberation of Palestine (Palestina), Democratic Front for Peace and Equality (Israel), Democratic Teachers’ Union (Palestina), Democratic Union of Professionals in Palestine (Palestina), Democratic Women’s Movement in Israel (Israel), Israeli Communist Party (Israel), National Campaign for Return of the Bodies of Arab and Palestinian, Martyrs Captured by the Israeli Government (Palestina), Palestinian People’s Party (Palestina), Popular Campaign for the Boycott of Israeli Products (Palestina), Progressive Workers’ Union (Palestina), Tarabut-Hithabrut – Arab-Jewish Movement for Social and Political Change (Israel), The Alternative Information Center (Palestina/Israel), Union of Palestinian Farmers’ Unions (Palestina), Union of One World for Justice (Palestina), Union of Palestinian Working Women (Palestina), Workers’ Unity Bloc (Palestina)
(International Viewpoint, september)

Översättning från engelska Gunvor Karlström
(”Gröna linjen” definieras som gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna)

          

En historisk deklaration: palestinier och israeler stöder de israeliska sociala protesterna och den antikoloniala kampen. Här följer texten i uttalandet:

”Ett tjugotal politiska partier och sociala rörelser från båda sidor om den Gröna linjen har utfärdat en historisk deklaration, till stöd för de sociala protester som just nu skakar Israel, och den nödvändiga kopplingen till kampen mot Israels ockupation och kolonialpolitik.
Tillsammans för att få ett slut på ockupation och rasism och till stöd för det palestinska folkets kamp för att uppnå sina nationella rättigheter, och mot nationellt och socialt förtryck.
Också med tanke på den uppmuntrande utvecklingen i Mellanöstern, vågen av sociala protester och befolkningarnas vaknande kamp för frihet och rätten att leva i värdighet lever fortfarande det palestinska folket under israelisk ockupation, trots sin uthålliga kamp för frihet. Det internationella samfundet visar för sin del upp sin hjälplöshet och lämnar ingen hjälp för att stödja den palestinska kampen för frigörelse och rättvisa.
Proteströrelserna och de förändringens vindar som blåser i arabvärlden har väckt upphetsning över hela världen bland dem som söker frihet och uppmuntrat många att ta upp denna metod för folklig kamp. Proteströrelserna har djupt påverkat många grupper i israel, både bland judar och palestinier, och betytt mycket för uppkomsten av den folkliga proteströrelsen inom Israel för social rättvisa.

Med utgångspunkt i vår strävan efter en rättvis fred i regionen, en fred som är grundläggande för folken i regionen och kan gynna kampen för rättvisa och framsteg för alla, vill vi – palestinska och israeliska sociala och politiska krafter, representanter för kvinnoorganisationer och ungdomar från båda sidor om den Gröna linjen – understryka behovet av en enad kamp, med syftet att frigöra befolkningarna i regionen från kolonialism och hegemoni, särskilt sionismens, att få slut på ockupationen och Israels militära aggression, samt stöda det palestinska folket i deras rättmätiga kamp för rätt till självbestämmande, enligt beslut av det internationella samfundet.

Vi ser fram mot att alla regionens folk befrias från diktatur och tyranni och alla former av nationellt, socialt och ekonomiskt förtryck. Vi som undertecknat detta dokument vill därför understryka följande:
1. Vi stöder det palestinska septemberinitiativet i FN, som har ansvaret för att lägga grunden för fred internationellt, för att kräva fullt medlemskap för Palestina i FN och erkännandet av en palestinsk stat inom gränserna från 4 juli 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och för att stärka ansträngningarna att göra slut på ockupationen av det palestinska folkets mark, med bevarande av det palestinska folkets rätt att motsätta sig ockupationen och rätten för flyktingar att återvända enligt FN-resolution 194. I detta sammanhang vill vi påpeka att Palestinian Liberation Organisation (PLO) är den enda och legitima representanten för det palestinska folket, med legitimitet både från det palestinska folket i hemlandet och i exil samt från det erkännande PLO fått av Arabförbundet och FN.
FN-initiativet är en legitim åtgärd. FN måste uppfylla sitt ansvar att få till stånd fred och rättvisa på internationell nivå. Detta är ett steg som stärker det palestinska folkets rättigheter och inte på något sätt innebär något hot mot Israel, trots den israeliska regeringens stora ansträngningar att framställa detta steg för det israeliska folket som en krigsförklaring eller som något som skadar legitimiteten hos Israels existens.
2. Vi förstår att ett av de främsta skälen till den plågsamma sociala och ekonomiska situationen för Israels medborgare, förutom den kapitalistiska ekonomiska politiken, är den pågående ockupationen och den stora säkerhetsbudgeten, som Israels regering försöker rättfärdiga genom att det krävs för att försvara bosättningarna å ena sidan och statens gränser å den andra. Därför tror vi att et slut på ockupationen och inrättande av en rättvis fred är väsentliga för en tillvaro i fred och välstånd.

Vi välkomnar att den palestinska befolkningen i Israel deltar och ingår i de sociala protesterna. Detta är ett viktigt tillfälle att visa fram för olika grupper i Israel palestiniernas hårda villkor och de orättvisor de utsätts för, så att dessa grupper kan ta ansvar i kampen mot marginaliseringspolitiken och den pågående diskrimineringen gentemot palestinierna i Israel, för att få slut på jordkonfiskeringen och full jämställdhet, och för att stoppa ockupationen av den palestinska mark som ockuperades 1967.

Vi varnar för de välkända försöken från ockupationsregeringen att kringgå kriser, också interna kriser, och trycket från protestvågorna genom att injaga skräck och peka på yttre hot. Antingen genom att framställa den palestinska framställan till FN som en ”fara” eller genom militära aktioner, som vi har sett de senaste dagarna med tanke på upptrappningen i anfallen mot det palestinska folket i Gaza.
3. Vi erkänner det palestinska folkets rätt, som lever under ockupation, att använda alla legitima motståndsmedel enligt internationella normer för att avlägsna ockupanter från sitt land och för att uppnå självbestämmande. Vi vill i detta sammanhang påpeka vikten av en gemensam folklig kamp för palestinier och israeler. En sådan gemensam kamp är en av de ledande principerna för kampen mot ockupationen, bosättningarna, rasismen, kolonialismen, mot en politik av utanförskap, försvagning, utblottning och rasistisk indelning inom Israel.”
September 2011

Undertecknade: politiska partier, sociala organisationer och unga kvinnor och män, palestinska och israeliska aktivister (i alfabetisk ordning).
Association of Palestinian Democratic Youth (Palestina), Association of Progressive Students (Palestina), Democratic Front for the Liberation of Palestine (Palestina), Democratic Front for Peace and Equality (Israel), Democratic Teachers’ Union (Palestina), Democratic Union of Professionals in Palestine (Palestina), Democratic Women’s Movement in Israel (Israel), Israeli Communist Party (Israel), National Campaign for Return of the Bodies of Arab and Palestinian, Martyrs Captured by the Israeli Government (Palestina), Palestinian People’s Party (Palestina), Popular Campaign for the Boycott of Israeli Products (Palestina), Progressive Workers’ Union (Palestina), Tarabut-Hithabrut – Arab-Jewish Movement for Social and Political Change (Israel), The Alternative Information Center (Palestina/Israel), Union of Palestinian Farmers’ Unions (Palestina), Union of One World for Justice (Palestina), Union of Palestinian Working Women (Palestina), Workers’ Unity Bloc (Palestina)
(International Viewpoint, september)

Översättning från engelska Gunvor Karlström
(”Gröna linjen” definieras som gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna)

          

Den 24 augusti vaknade Chiles huvudstad Santiago med brinnande barrikader. Santiago var en ödelagd stad. Landsorganisationen (CUT) hade manat till generalstrejk. Strejken var både ett stöd till studenternas massiva protester mot utbildningssystemet och mot den ekonomiska modellen, samt mot den nuvarande konstitutionen som rått sedan militärkuppen 1973.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation) jämförs med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko.

Budskapet löd: köp ingenting, besök inga livsmedelsbutiker, varken kontanter eller bankomatkort, handla inte på nätet, ladda inte upp, gå inte till banken; gå ingenstans. Låt oss omvandla strejken till en konsumentstrejk – låt dem känna av detta där vi vet att det svider mest. Det var ovanligt tyst, en storstrejk var ett historiskt faktum.
Under de senaste tre månaderna har studenterna deltagit i massdemonstrationer mot utbildningssystemet som är ett direkt arv från Pinochetdiktaturens år. Studenterna och deras föräldrar har vänt sig mot att utbildningen är avgiftsbelagd varför föräldrarna tvingas skuldsätta sig för att kunna ha sina barn i skolan.
I mitten av augusti samlades ännu än gång hundratusentals studenter och lärare i huvudstaden Santiago, liknande protester ägde rum i hela Chile. Den spanska tidningen El País konstaterar: ”De gick uppenbarligen för långt med privatiseringen.” Regeringen tvingades nämligen retirera: utbildningsministern byttes ut samtidigt som små eftergifter och ”dialog” utlovades.
Men för de radikaliserade studenterna är frågan större än så och de har mobiliserat eftersom de anser att utbildningssystemet måste förändras i grunden. Gymnasieelever och universitetsstuderande har anfört omfattande ekonomiska och även politiska krav som har lett till att högerregeringen känt sig hårt trängd. De växande kraftfulla demonstrationerna har spridit sig till allt större grupper i samhället och motståndet har riktats mot nyliberalismens hjärtefrågor. Det är bakgrunden till generalstrejken den 24 och 25 augusti.

CUT:s krav bygger delvis på studenternas krav. Man kräver en reform som ersätter ett klasspräglat skattesystem, avskaffandet av pensionssystemet där sparade medel går till spekulation, utbyggnad av hälsovården, gratis utbildning av hög klass på gymnasier och högskolor, ny arbetsrätt (rätt till kollektiv löneförhandling och strejkrätt) samt en ny politisk konstitution i stället för den som regeringarna ärvt från Pinochetdiktaturen.
Drygt 80 organisationer hörsammade CUT:s uppmaning och ställde sig bakom storstrejken. Både inom den privata och offentliga sektorn gick arbetare och tjänstemän ut i strejk. Chile lamslogs rapporterade Ekos korrespondent. Gruvarbetare (kopparindustrin är vital i Chiles ekonomi), studenter, föräldrar, lärare, postarbetare, transportarbetare, jordbruksarbetare, sjukhuspersonal, hamnarbetare, journalister, urbefolkningsgrupper, fritidspersonal, flygtekniker, bostadskommittéer, miljöaktivister, akademiker, gendarmer och så vidare gjorde gemensam sak och sa ifrån. 600 000 strejkade (80 procent inom den offentliga sektorn) och betydligt fler sympatiserade med strejken.

Högerregeringen har inte velat lyssna på studenternas krav. På kort tid har den lyckats samla på sig många fiender och har idag alla möjliga krafter emot sig även om kritikerna inte utgör en homogen kraft. Även den politiska oppositionen (från kristdemokraterna i parlamentet till den utomparlamentariska vänstern) gav sitt stöd till strejken, vilket fick regeringen att hota med repressalier varefter repressiva åtgärder vidtogs i preventivt syfte. Inför strejken hotade regeringen med att ta till lagen om statens inre säkerhet, de strejkande skrämdes med fängelsestraff medan insatsstyrkan gjorde sig redo.
Under första strejkdagen inträffade isolerade skärmytslingar med militariserade polisstyrkor och gator fylldes med tårgas. Flera uppseendeväckande bilder med digra kravallutrustade poliser som jagade tioåriga elever liksom poliser med dragna pistoler mot fredliga demonstranter filmades och visades i media. Som vanligt i sådana demonstrationer konfronterade en del maskerade ungdomar kravallpolisen vilket borgerliga media gjorde en stor sak av, man grep hundratals aktivister.
Den andra dagen visade arbetarna och studenterna sin styrka genom massiva och fredliga manifestationer över hela landet. Fyra stora protestmarscher med drygt 300 000 människor sammanstrålade sedan i Santiago. Den dagen sköts också en 16-årig pojke till döds från en polisbil.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation), var en av huvudtalarna: ”Så länge regeringen inte svarar på våra krav kommer denna rörelse att fortsätta. Vi stödjer arbetarnas krav eftersom utbildningen är en social angelägenhet som omfattar våra föräldrar och alla chilenska familjer.” Camila Vallejos studerar geografi, är 23 år och är redan en karismatisk ledare av stora mått. Världspressen skildrar studentrörelsen och Camila Vallejos. The Guardian har jämfört henne med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko: ”Sedan zapatisternas Sub comandante Marcos dagar Latinamerika inte varit förtrollad av en rebelledare.” Hon kan på en presskonferens få en minister avsatt och dagen därpå leda en massdemonstration som förändrar huvudstadens politiska utseende. En politisk ”idol”.
Det är uppenbart att CUT:s ledning liksom den politiska oppositionen har blivit överväldigad av studenternas massiva mobiliseringar. CUT:s ledning åtnjuter egentligen inget större förtroende inom fackföreningsrörelsen, det är studenterna som får stöd av 80 procent av befolkningen. Fram tills nu hade fackledningen inte ställt sig uppgiften att organisera och mobilisera medlemmarna mot regeringens övergripande nyliberala politik. Men trycket har varit stort och till slut tvingades även CUT:s ledning till en sympatistrejk. Generalstrejken är den första mot en högerregering som Chile haft under de senaste 60 åren.
Alex Fuentes
inti@internationalen.se

          

I Italien har den fackliga landsorganisationen CGIL utlyst en generalstrejk till 6 september som protest mot de gigantiska nedskärningar regeringen försöker driva igenom för att ”lugna marknaden”. Förberedelserna för strejken pågår nu för fullt.
– Svaret till Berlusconi måste bli att detta motstånd radikaliseras och att alla folkliga krafter samordnas, säger den socialistiska organisationen ”Sinistra Critica” i ett uttalande.

Sinistra Critica (”den kritiska vänstern”), som är Socialistiska Partiets systerorganisation, diskuterade i förra veckan den dramatiska politiska situation som råder i Italien sedan regeringen Berlusconi lagt fram sina drastiska åtstramningspaket. Först ett på 48 miljarder euro (cirka 440 miljarder svenska kronor) i juli följt av ett andra, på 46 miljarder euro, i början av augusti. Paketen innefattar åtgärder som skulle leda till mycket allvarliga försämringar för landets arbetarbefolkning, särskilt för arbetslösa, pensionärer och andra grupper som redan lever under fattigdomsgränser och pressade sociala villkor.

CGIL, som är Italiens största fackliga landsorganisation, har utlyst en landsomfattande generalstrejk på tisdag den 6 september. Strejken, som ska pågå åtta timmar, kombineras också med protestmöten över hela landet. CGIL:s styrelse menar att nedskärningarna, om de verkligen genomförs, ”skulle döma Italien till recession och socialt sönderfall”.
Berlusconiregeringen motiverar sin politik med Italiens dåliga statsfinanser i spåren av flera EU-länders skuldkris, och hoppas att de drastiska åtgärderna ska ”lugna marknaden”. CGIL anser å sin sida att generalstrejken riktar sig ”mot bankernas och EU:s diktatur”.

Sinistra Critica hoppas nu att protesterna den 6 september ska bli starten på allt starkare folkliga aktioner för att verkligen stoppa regeringens och EU-topparnas planer. Organisationen välkomnar i sitt uttalande att CGIL nu, i och med generalstrejken, är på väg att bryta upp från den ”sociala pakt” som man tidigare slutit med regeringen och arbetsgivarnas organisationer. De menar att CGIL:s ledning kläms mellan den sociala paktens ”svärd” och den ”vägg” som byggs upp av den vrede mot försämringarna som nu växer bland dess egna förtroendevalda på lägre nivåer.

Många fackliga gräsrotsorganisationer har beslutat att samordna sina aktioner inför den 6 september och har på det sättet behållit sitt oberoende gentemot arbetsgivare och regering, och sin beredskap att agera kollektivt. Det gör, menar Sinistra Critica, att den inneboende motsättningen i CGIL-ledningens inriktning nu skärps och blir tydligare, och att möjligheterna att på basplanet bygga upp enhet i handling stärker det motstånd som finns hos många arbetare.
Det visar sig också i att många arbetare nu ansluter sig till den nya gräsrotsrörelse som fått namnet ”Tårar och blod”. För den rörelsen kan strejken och protestaktionerna den 6 september bli den första aktiviteten av flera i en lång period av kamp för att återuppbygga arbetarrörelsen, i samverkan med de sociala rörelser som under de senaste månaderna aktivt deltagit i kamp för förändring; till exempelvis ”vattenfolket” (som agerat mot privatisering av vattenverket), ungdomsrörelser, student- och kvinnoorganisationer.

Generalstrejken kan om den får bred uppslutning, menar Sinistra Critica, öppna upp en väg som kan leda till bildandet av en enhetsfront bestående av alla sociala och politiska krafter som är i opposition mot regeringspolitiken. Den 10 september kommer ett nationellt samordningsmöte att hållas i Rom till vilket sociala rörelser, fackföreningar och politiska partier bjudits in. Samma dag arrangerar samma organisationer en bred offentlig manifestation med bland annat ett ”tältläger” på torget Piazza San Giovanni.
Den 1 oktober kommer sedan närmare 1 500 arbetare, fackliga förtroendevalda och aktivister, vilka gemensamt anslutit sig till uppropet ”Vi måste stoppa dem!” att kalla till ett annat arrangemang i Rom den 15 oktober. Då planerar man, efter ett initiativ från den spanska proteströrelsen ”De indignerade” ett stort evenemang som ska manifestera den landsomfattande kampen i Italien.

Sinistra Critica understryker att ett nationellt perspektiv för motståndet inte är tillräckligt, de folkliga protesterna måste också framöver samordnas på internationell europeisk nivå. Ett viktigt datum i det sammanhanget blir den 1 november, då det planeras protestdemonstrationer i Nice i Frankrike i samband med G20-ledarnas toppmöte där.
Målet, skriver Sinistra Critica i sitt uttalande, är att – i den svåra situation som den kapitalistiska krisen leder till när dess bördor lastas över på folket – bredda och ena det folkliga motståndet genom att organisera en ”gemensam kampkommitté” mot regeringspolitiken, i vilken sociala rörelser, fackliga organisationer och politiska partier kan samverka för att skapa ett långsiktigt uthålligt och brett förankrat motstånd som inte försvinner när den första vinterkylan kommer.

Björn Rönnblad
inti@internationalen.se

          

Italiens största fackliga landsorganisation CGIL har nu utlyst en generalstrejk till den 6 september mot det nedskärningspaket på 46 miljarder euro, som regeringen Berlusconi planerar för att ”lugna marknaden” i skuldkrisens spår.

Den landsomfattande generalstrejken och protestmöten över hela landet utlyses för att manifestera opinionen mot de ”missriktade och orättfärdiga” åtgärder som drevs igenom av Berlusconiregeringen tidigare i augusti.
CGIL avvisar fullständigt nedskärningspaketet som enligt organisationens ledning skulle ”döma Italien till recession och socialt sönderfall” om de genomförs.
Nedskärningarna innefattar åtgärder för att lättare kunna avskeda arbetare och höjning av pensionsåldern. CGIL kritiserar att däremot inga förslag på ”värnskatt” för välbärgade eller verkliga åtgärder för att klämma åt de rika som smiter undan skatten finns med.
Omkring fyra av de 20 miljarder euro i nedskärningar som budgeterats för 2012 samt 12 miljarder av de närmare 26 som beslutats för 2013 måste fortfarande formellt beslutas av parlamentet som kommer att debattera frågan i september.
Nedskärningspaketet har mötts av kritik från den politiska oppositionen och till och med från delar av Berlusconis egen regering. Åtgärderna kommer ovanpå det tidigare åtstramningspaket på 48 miljarder euro som lades fram i juli och som då motiverades med att regeringen ville reparera landets dåliga statsfinanser.

Italiens enorma statsskuld på 1,9 biljoner euro uppgår till 120 procent av bruttonationalprodukten, vilket enbart överträffas av Grekland inom eurozonen.
Farhågor om att Italien och Spanien, eurozonens tredje och fjärde största ekonomier, skulle kunna bli de nästa offren för zonens skuldkris har bidragit till den senaste tidens turbulens på de globala finansmarknaderna.
Björn Rönnblad

          

Häromdagen vann Tysklands damer guld vid kanot-VM i Ungern. Men istället för den vanliga nationalsången spelade arrangörerna nazitidens ”Deutschland, Deutschland über alles”, förbjuden sedan 1952. Samtidigt vill värdlandets enpartiregering, med premiärminister Viktor Orban i spetsen, införa arbetsläger för romer och arbetslösa.

Sedan förra året styrs Ungern av det nationalkonservativa partiet Fidesz med 52,3 procents majoritet. I valkampanjen utlovades omfattande ekonomiska förändringar och nu har delar av planen för hur detta ska gå till kommit till allmänhetens kännedom, skriver bland andra Arbetaren och webbtidningen Seglora Smedja.
Socialbidragen ska avskaffas, arbetslöshetsersättningen kortas från 270 till 90 dagar, och istället ska de berörda få en ersättning motsvarande 50 kronor om dagen för kroppsarbete i arbetsläger. För dem som kommer att tvingas resa långt bort från sina hemorter erbjuds bostad – i husvagnar och fartygscontainrar.
Lägren skulle övervakas av en särskild polisstyrka bestående av pensionerade poliser, vilket har lett till att polisförbundet har protesterat, något som bidragit till att förslaget blivit offentligt. Enligt Arbetaren försvarade sig inrikesministern Sandor Pintér mot kritiken med följande kommentar:
– Vi talar inte om övervakning, utan om instruktion, ledning, organisation. Att placera 300 000 personer i arbetsprojekt är en komplicerad historia som kräver precis de färdigheter poliser har.

Till en början kallade Fidesz sitt projekt för ”Nationella arbetsplanen”, något som snabbt ändrades till ”Ungerska arbetsplanen” när det gick upp för partiet att de använde sig av samma namn som den fascistiska regimen på 30-talet.
Oavsett namn så ska arbetsplanen inte genomföras med modern teknologi utan premiärministern talar om arbete med hacka och skyffel enligt Arbetaren. Tidningen skriver också att Viktor Orban menar att de byggnationer och lagningar av dammar, fotbollsarenor, vägar och dräneringsdiken som det är tänkt att ”arbetarna” ska utföra, ska ske för hand och inte med ”2000-talets teknologi”.

300 000 till år 2013, ytterligare 100 000 till år 2015 – så många romer och arbetslösa är det tänkt att arbetslägren ska innefatta, slutsiffran förväntar sig Viktor Orban ligga på omkring 800 000 människor. 800 000 romer och arbetslösa som arbetar för en ersättning som understiger minimilönen på motsvarande 2 600 kronor i månaden. Enligt Arbetaren ska arbetsmarknadslagstiftningen skrivas om för att göra detta möjligt.
Förslaget – ett av flera som bland annat yrkar på sänkt ålder för garanterad skolgång och drar åt snaran om fackens möjligheter att agera – kan förväntas gå igenom med få eller inga ändringar eftersom Fidesz har egen majoritet i det ungerska parlamentet.
Det har klart uttryckts att projektet är riktat mot den romska delen av befolkningen. Seglora Seglora smedja skriver att förslaget om arbetsläger ursprungligen ska ha kommit från det högerextrema och romafientliga Seglora partiet Jobbik.
Fidesz sitter i samma EU-grupp som Moderaterna.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

En delad nation
Det har kommit mellan tio och tjugo barn varje gång, men nu senast var det tjugofem, från åldrarna 5 till 12-13 år. Tjejerna är i majoritet hittills. De äldre barnen är från klass 1 till 6, men det går bra när det bara är tio stycken bänkade.
De verkar tycka det är roligt. Ja, till exempel slår vi dem inte! De berättade i lördags att läraren gör det i den vanliga skolan. Inte så kul. Klasserna är på 50 elever i statliga skolor. Den gamla vita överklassen, och den nya uppåtstigande svarta borgerligheten skickar sina barn till privata skolor. Där är det tjugo i varje klass. Resultaten blir därefter. Plus skolbibliotek, elljus, toaletter, skrivböcker … jag räknar bara upp olika saker som kan saknas i de offentliga skolorna, särskilt på landsbygden. Det är två världar. Nationen är delad i två.

98 på finska
Vi serverar inget att äta på vår lördagsskola. Det är dock inte säkert att alla barnen har ätit frukost när de kommer. Vilket förstås är ett stort problem. Om vi börjar ge frukost kommer vi snart att ha många flera barn. På lördag ska jag köpa med mig två påsar äpplen.
Det uppskattas mycket av kollegorna att jag hävdar xhosa som undervisningsspråk, fast jag inte kan prata det. Något dåligt blev genombrutet med den inställningen, och fram träder istället något som vi ler åt: ”Ja vad tusan heter 128 på xhosa nu då?, ha ha ha.”
Jag märkte det första gången jag var där. Två kollegor, som tar hand om knattar i den lilla salen intill, sa att barnen inte kunde räkna. Jag förstod snart att de menade att de inte kunde räkna på engelska. Jag sa att det är ju på xhosa de ska lära sig räkna i första hand, höll upp fingrar och barnen skrek förstås glatt ”fem”, ”två”, ”nio” utan problem, fast på xhosa.
Jag har sedan dess hållit ett föredrag för barnen (men riktat till mina kollegor också), hållit upp en Nokia-telefon, frågat om de begriper hur mycket matematik det behövs för att tillverka en sådan, berättat att det är ett finskt företag som gör dem, och att 98 på finska heter ”yherdeksenkymmentakarhedeksen”, och så är det med det. Detta sagt eftersom räkneorden på xhosa är mycket långa, vilket anförs som ett argument att räkna på engelska istället. Jag säger att ingen skulle komma på idén att lära finska skolbarn matte på engelska.
Vår lördagsskola handlar om ren basal undervisning och det känns riktigt bra. Nicks och de andras vision är att vi ska bidra till att utveckla en läs- och skrivkultur, en studiekultur bland barnen! Namnet på skolan är ’Masifundisani’ – Låt oss lära varandra.

Pengar
Pengar då: Vi är tre kvinnor, Nick och jag i det här försöket. Risken är emellertid att vårt initiativ kollapsar om ett tag om de frivilliga inte får någonting alls för att komma dit. Då tvingas de försöka få inkomst på annat sätt.
Arbetslösheten i Khayelitsha är säkert över 50 procent. Fan vet hur folk klarar sig. Ni skulle se miljön. Och klyftorna: Av 32 miljoner invånare i Sydafrika i åldern 15-64 år har 23 miljoner en genomsnittlig inkomst på 900 rand i månaden (växelkursen är ungefär 1,15 mot en krona just nu). Ni förstår…
En lön på 100 rand per lördag och person för fyra personer skulle vara fullt tillräckligt för att de frivilliga lärarna skulle tycka att det är värt det. Det låter dramatiskt att säga det, men det skulle gå till mat. Halvsvält är vanligt här, även för utbildade som kanske bara äter ett par smörgåsar under en hel dag. En sådan kostnad skulle just nu betyda 400 rand per vecka i löner, alltså 1 600 i månaden. Ni ser att jag kan räkna, och på denna nivå är också min matteundervisning!
Tyvärr skulle mina adepter ha problem med att multiplicera 4 x 100 x 4, även de som går i klass sex, och det är en del av problemet. Det gapar stora hål. Jag märker att jag får ta det från början med dem. Jag känner en annan lärare som slutat. Han berättar om hur barnen skickas vidare av demoraliserade lärare till nästa nivå utan att ha lärt sig mycket. En majoritet i klassrummet hänger bara inte med. Så kommer sedan proven till gymnasiet eller universitetet, och eleverna har inte en susning. Och ungdomsarbetslösheten är 70 procent. Officiellt, vill säga.
Till löner för lärare kommer då skolmaten. Om vi har drygt 20 barn så kommer 50 rand säkert att räcka till frukt åt alla. Jag tror att vi snart är fler än 30, men vi får se då. Men vi säger 200 rand per månad.
Räknehäften
Därtill behövs det skolmaterial. Jag har hittills stått för det. Skrivböcker köper jag för 4 rand per styck. Blyertspennor det samma. Linjaler 3 rand. Detta betyder hittills 10 rand per barn, cirka. Vi har också köpt en rätt stor white board för 220 rand, som inte fanns på plats, och planerar att köpa en till för dem som leder den yngre gruppen.
Största utgiften hittills har varit övningsböcker i matematik på xhosa, från klass 1 till klass 6. Det fanns ett förlag som gav ut dem, till och med klass 6. Tre stycken av varje för i genomsnitt 50 rand per styck. Det utlägget på nästan 1 000 rand sved lite. Vi kommer att köpa flera om verksamheten växer. Jag delade ut dem i lördags, bad att de skulle skriva i skrivhäftena, så att vi kan ge övningsböckerna vidare när de har räknat ut dem.
En del barn är riktiga fenor på att räkna, även om det gapar stora hål i kunskaperna. Det spelar roll att de får grejer med sig i en påse. De ska känna att vi satsar på dem. Läseböcker på xhosa och engelska lånas ur daghemmets magra samling. Det vore förstås super att kunna bygga upp ett lånebibliotek på xhosa.
På den nivå vi har nu, och upp till 40 barn, tror jag att 2 000 rand i månaden kan driva projektet, med skolmaterial och ersättning till frivilliga. Blir det fler barn får vi väl se. Om bidragen kommer i svenska kronor så tjänar vi lite på växelkursen!

Dick Forslund

          

Ungerns ordförandeskap för EU tog slut i juni i år. Under den tid som landet hade ordförandeklubban fortsatte det högerextrema våldet – speciellt riktat mot den romska befolkningen – som landet gjort sig känt för. I valet 2010 fick det högerextrema partiet Jobbik så mycket som 17 procent av rösterna.

Jobbik är nu etablerat som landets tredje största parti och en av de viktigaste frågorna i deras valprogram var, och är, uttalad antiziganism. Partiet stöder öppet grupper som den uniformerade högerextrema gruppen Szebb Jövöert som med sina marscher bland annat under våren spridit skräck i byn Gyöngyöspata, nordväst om Budapest.
En stor del av byns invånare är romer, och liksom i andra byar där det bor många romer hävdar de högerextrema grupperna att de marscherar för att kväsa kriminaliteten och sprida ordning och säkerhet. Effekten för den romska befolkningen – som ju utgör målet för dess razzialiknande rasistiska hatyttringar – är raka motsatsen, och borgmästaren i byn Hajdúhadháza, citerad i Der Spiegel International, anklagar de högerextrema grupperna för att skapa ett klimat som kännetecknas av rädsla där de romska barnen inte vågar gå ut på gatorna.
Människorättsgrupper i landet har demonstrerat för att visa sin solidaritet med den romska befolkningen, och tidigare premiärminister Ferenc Gyurcsany har sagt att Ungern inte har ett romaproblem utan snarare ett nazistproblem.

I krisens skugga
Jobbik kallar sig för ”rörelsen för ett bättre Ungern”, detta i ett samhälle som drabbats hårt av den ekonomiska krisen, med ökade sociala problem som följd. De som redan lever i samhällets marginaler drabbas hårdast, både av krisen och av den frustration som sprider sig bland övriga befolkningen som får det sämre och får ett ökat behov av syndabockar. Romerna, de allra mest marginaliserade och redan diskriminerade ligger nära till hands.
På dokumentet om Ungern på utrikesdepartementets hemsida står det att Ungern har genomgått en ”oroväckande förändring det senaste året”, alltså under 2010. Det som beskrivs är bland annat högerpartiet Fideszs jordskredsseger i parlamentsvalet och de reformer partiet omedelbart satte igång med att genomföra som innebär att makten koncentreras hos regeringen och att nya medielagar inskränker yttrandefriheten. Både varningsklockor och varningslampor pinglar och blinkar.

Europas historia
De flesta länder i Europa, om inte alla, kan skylta med en solkig historia när det gäller diskriminering och förtryck av romer. Det högerextremistiska våldet mot dem är bara den yttersta konsekvensen av förhärskande attityder som sitter inbyggda i ländernas struktur.
Flera hundra tusen romer saknar ID-handlingar och kan inte röra sig fritt ens inom de länder där de bor. Många romska kvinnor och barn kan aldrig lämna det område där de lever. Romska läger i till exempel Slovakien har ingen el, vatten eller fungerande sanitära faciliteter och de ligger ofta i närheten av eller i områden där det dumpas giftiga kemikalier. Många barn förgiftas sakta av kvicksilver från läckande gruvor.
Romer är också diskriminerade när det gäller utbildning. Barn sätts i specialskolor, antingen för romer eller för mentalt funktionshindrade, i länder som Slovakien, Slovenien och Kroatien. Utbildningen i de skolorna ligger långt under en rimlig nivå och det gör att de romska barn som gått där inte kan söka in till högre utbildningar: Diskrimineringen institutionaliseras.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

          

Svårt och komplicerat. Så sammanfattar ledningen läget efter Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA:s kongress som hölls i helgen i Montreuil utanför Paris. Som vi skrev i förra numret av Internationalen var det ett parti med stärkt självförtroende som samlades till sin första kongress sedan bildandet för två år sedan.

Uppsvinget i den sociala kampen i höstas och de revolutionära resningarna i Nordafrika har gjutit nytt mod i partiets medlemmar som spelat en viktig roll i solidaritetsarbetet. Partiets talesperson Olivier Besancenot gjorde ett uppmärksammat besök i Tunisien. Miljontals fransmän och invandrare med rötter i dessa områden – och den franska regeringens och företags nära förbindelser med de korrupta regimerna – gör att den nordafrikanska revolutionen omedelbart får återverkningar också i Frankrike .
Men den andra sidan av att vara väl rotad i kampen visade sig i att de vägval som den franska vänstern står inför också skar rakt in i partiet. Den fråga som media och andra vänstergrupper framför allt krävde svar på var hur NPA ställer sig till en gemensam vänsterkandidat i presidentvalet 2012. Parti de Gauche, som bildades ungefär samtidigt som NPA, driver hårt att vänstern, inklusive NPA och kommunistpartiet, ska ena sig bakom dess partiledare Mélenchon.
Inställningen till denna fråga reflekteras tydligt i de tre huvudtendenser som utkristalliserats inför kongressen. Den ”unitära” riktningen förspråkade en uppslutning i en gemensam vänsterfront. En tendens som ville markera partiets ”revolutionära identitet” ställde sig kallsinnig till ett sådant samarbete och ville koncentrera sig på att bygga partiet tillsammans med de sociala rörelserna och helst hitta en presidentkandidat från dessa.

Skeptisk
Dessa tendenser hade vardera stöd av en dryg fjärdedel av delegaterna på kongressen.
Den tredje, största, tendensen, var också skeptisk till att stödja vänsterfronten. Orsaken är inte minst att såväl kommunisterna som Parti de Gauche vill använda vänsterfronten som en hävstång för att själva kunna skaffa sig poster i en kommande regering tillsammans med socialistpartiet. Att låta NPA:s röster bli en bricka i detta spel ter sig inte särskilt aptitligt.
I dagsläget lutar denna tendens åt att försöka förmå partiets stora dragplåster Besancenot att ställa upp i ett tredje presidentval. Trots NPA:s tillbakagång får han och Mélenchon ungefär lika stort stöd i opinionsundersökningarna, mellan 5 och 7 procent. Problemet – och det som gjort kongressen så komplicerad – är emellertid att inte heller denna tendens hade egen majoritet på kongressen, den hade stöd av 42 procent av delegaterna.
Det betyder att ledningen under den kommande kongressperioden saknar en tydlig plattform. Man har heller ännu inte utsett något nytt språkrör; den posten vill nu Besancenot lämna. Detta är ingen katastrof för en politisk strömning som traditionellt bejakar mångfald, men det komplicerar naturligtvis den politiska nytändning som måste fortsätta. Vissa inom gruppen som förespråkar en vänstersamling inför valen kommer att lämna NPA.
Men partiet är fortfarande en av de ledande vänsterkrafterna i Frankrike med 5 000 medlemmar och en unik erfarenhet av politisk kamp och arbete i sociala rörelser. NPA kommer att fortsätta att spela en nyckelroll i fransk radikal politik.
Kjell Östberg

          

Tahrirtorget- Foto Erik Sjöberg

Showan Ebadi från Malmö var i Kairo under en vecka för att delta i revolutionen mot Mubarak. Internationalen träffade honom strax efter att han återvänt till Sverige för att höra hur det hade varit.

Ni åkte på onsdag 2 februari, samma dag som kampen om Tahrirtorget intensifierades. 11 rapporterades döda och 1 000 skadade när natten summerades. Kände ni att ni kanske gett er in i något betydligt allvarligare än ni hade räknat med?
– Absolut. Det är en sak att strida mot uniformerat motstånd, de är enkla att peka ut. Men det är en helt annan sak att strida mot reaktionärer som är klädda precis som revolutionärer, på en plats där man varken kan språket eller har lokal kännedom.
– Timmarna innan vi åker på onsdag nås vi av nyheter att torget framgångsrikt blivit stormat av tusentals Mubarakanhängare, beväpnade med bland annat minibussar, kameler och hästar.
– När vi anländer till Kairo på kvällen får vi sms om att striderna fortsätter med molotovs som kastas ner från taken och uppemot tusen skadade.
– Situationen kändes direkt mer obekväm och den beslutsamheten som jag tidigare haft om att ta mig in till stan samma natt tvärvände direkt och jag började få kalla fötter.
– Trots det gjorde vi ett försök att få en taxi in till stan, men till inget pris ville någon köra oss de två milen in till stan. Det var på sätt och vis skönt att fysiskt omöjligt kunna ta sig in till stan den natten, så slapp man själv ta ett beslut.

Det har varit väldigt mycket skriverier i svensk och internationell press om Muslimska brödraskapet och risken för att islamister utnyttjar läget för att skapa en stat av Irans typ. Du befann dig under flera dagar på Tahrirtorget. Var det någon särskild politisk eller religiös gruppering som var tongivande där?
– Överhuvudtaget inte. Och det är den frågan jag har haft problem med att svara på ända sedan jag kommit hem. Tahrirtorget är ingen homogen grupp och åsikterna är breda, dock är övertygelsen från revolutionärerna otroligt stark att man måste vara enade och kämpa för att gemensamt få bort Mubarak från makten.
– Religiösa vi pratade med, däribland ett par imamer, pratade inte ett dugg om någon vision för ett islamistiskt samhälle. Många egyptier vi pratade med betonade, när de insåg att vi var västerlänningar, att de inte är intresserade av ett islamistiskt styre och gick på defensiven direkt då de trodde vi var journalister – då de uppenbart fått frågan innan av andra journalister.

I media har man här hemma kunnat följa händelserna på torget och olika attacker från Mubarak-anhängare mot demonstranterna. Hur var din upplevelse av detta, och hur agerade polisen och militären vid sammanstötningarna?
– Poliserna, som efter fredagsbönen 4 februari började arbeta civilt, var ledare för ligistgängen som stödde Mubarak så de syntes inte alls till i uniform under våra första dagar. Militären hade en avvaktande roll och ingrep ibland.
– För mig var det märkligt att revolutionärernas tillit och tro på militären kvarstod även efter att militären visat sig passiva när ligistgängen attackerat. Dock hade alla vi pratade med övertygelsen om att det är bra att militären förblir ”neutral” och inte tar ställning. Alla gillade armén, helt enkelt, var stolta över den och kände någon som själv hade värvning för tillfället.

Till sist: Vad tror du fick Mubarak att slutligen ge upp makten? Det sista talet han håller torsdag natt, där han säger att han vägrar ”vika sig för utländsk press” fick verkligen bägaren att koka över. Kanske hade han glömt titta ut över Tahrirtorget och se de miljoner egyptier som krävt hans avgång i veckor.
– Samtidigt som fredagsbönen, dagen då alla världens blickar var på den fredliga Tahrirsamlingen i Kairo, stormade folk polis- och NDP-kontor runt om i landet och satte dem i brand och genomförde strejker och blockader.
– Det var de som verkligen tvingade Mubarak att avgå.

Ulf Östman