Varför exploderar alltid samma områden först, vad än orsaken är? Ren tillfällighet? Kan det ha något att göra med ras och klass och institutionaliserad fattigdom, och vardagslivets bistra verklighet?

Koalitionspolitikerna (inklusive nya New Labour, som mycket väl skulle kunna kliva in i en nationell regering om recessionen fortsätter i samma takt) med sina förstenade ideologier kan inte säga så, eftersom alla tre partierna är lika ansvariga för krisen. De ställde till röran.
De gynnar de rika. De meddelar att rättsväsendet ska statuera exempel genom att utdela straff till protesterande som har ärtrör på sig. De ifrågasätter aldrig på allvar hur det kommer sig att ingen polis någonsin har åtalats för de över tusen dödsfall som inträffat bland personer i fängsligt förvar sedan 1990. Parlamentsledamotens hudfärg och partitillhörighet spelar ingen roll, alla kläcker ur sig samma klichéer. Ja, vi vet att det är illa med våld på Londons gator. Ja, vi vet att det är fel att plundra butiker. Men varför händer det nu? Varför hände det inte förra året? Därför att orsakerna till missnöje byggs upp allteftersom, därför att när systemet påbjuder att en ung svart medborgare från en fattig grupp ska dö, då påbjuder systemet samtidigt, om än undermedvetet, reaktionen.
Och det kan bli värre om politikerna och företagseliten, med stöd från den tama statstelevisionen och Murdochs nätverk, misslyckas med att hantera ekonomin, och straffar de fattiga och de mindre bemedlade för regeringspolitik som de stött i mer än tre årtionden. Att avhumanisera ”fienden”, hemma eller utomlands, att skapa skräck och fängslande utan rättegång kan inte fungera i all framtid.
Om det fanns ett seriöst politiskt oppositionsparti i det här landet skulle det argumentera för att montera ner nyliberalismens skrangliga byggnadsställningar innan de ramlar ihop och skadar ännu fler människor. I hela Europa har de drag som en gång skilde center-vänster från center-höger och konservativa från socialdemokrater försvunnit. De mindre privilegierade grupperna bland väljarna, majoriteten, förlorar på att den officiella politiken ser likadan ut i alla läger.
De unga arbetslösa eller deltidsarbetslösa i Tottenham, Hackney, Enfield och Brixton vet mycket väl att systemet är riggat emot dem. Politikernas hojtanden påverkar knappast de flesta människor, och allra minst de som tänder eldar på gatan. Eldarna kommer att släckas. En eller annan patetisk utredning kommer att genomföras för att fastställa varför Mark Duggan sköts till döds, beklaganden framföras, blommor från polisen skickas till begravningen. De gripna kommer att straffas och alla dra en suck av lättnad och fortsätta som vanligt tills det händer igen.

Tariq Ali

http://www.lrb.co.uk/blog/2011/08/09/tariq-ali/why-here-why-now/

          

Farooq startar den anrika vänstertidningen Viewpoint på nätet: http://www.viewpointonline.net/
Han var bara tolv år när han började kalla sig socialist på grund av de klassorättvisor han mötte i skolan. Sedan utbildade han sig till journalist för att bättre få utlopp för sitt politiska engagemang. Nu har Farooq Sulehria nystartat Pakistans nedlagda vänstertidning Viewpoint på Internet.
– Det blir en symbol för vänsterns återkomst i Pakistan, säger han till Internationalen.

För Internationalens läsare är Farooq Sulehria ett välbekant namn. Han är fackligt engagerad journalist från Pakistan som ofta bidrar med vassa texter i allt från utrikespolitik till bokrecensioner. Men just idag besöker han Internationalen för att själv bli intervjuad. Farooq har nämligen gjort något så unikt som att nylansera Pakistans kändaste vänstertidning Viewpoint på Internet.
– Tiden var inne för en vänstertidning på nätet, säger Farooq, tre månader efter starten.
Viewpoint var en veckotidning som grundades av journalisten Mazhar Ali Khan 1975. I Pakistan var han en känd journalist och pappa till historikern och debattören Tariq Ali. Under 80-talet i Pakistan var Viewpoint den enda vänstertidningen som vågade vara radikal och stå upp emot diktaturen. Statlig censur var vanligt och de stora medierna utövade rutinmässig självcensurering. Viewpoint anpassade inte sitt innehåll efter censurreglerna utan skrev det de tyckte.
På grund av det de skrev fängslades delar av redaktionen i omgångar, allt från en dag till flera månader. Men redaktionsarbetet fortgick alltid inifrån fängelset och tidningen kunde alltid smugglas ut.
– Under den här tiden kom de flesta kända journalister förr eller senare till Viewpoint eftersom de stora tidningarna inte ville anställa dem. Journalistyrket då var liktydigt med att vara vänster. Viewpoint blev en symbol för yttrandefrihet, den enda kända tidning där man vågade skriva om fackliga frågor, feministiska frågor och så vidare. Framför allt var den journalistiska nivån hög. Det var inte en partitidning eller ett propagandablad – det var högkvalitativ journalistik, säger Farooq.

Men om det var status att skriva för Viewpoint under 80-talet så blev det tvärtom under 90-talet. Vindarna hade förändrats. Diktaturen var upplöst och Sovjet hade fallit, det var helt enkelt ute att vara vänster i Pakistan. Före detta Viewpointskribenter fick bra jobb på de stora etablerade tidningarna, mer tragiskt tog andra aktivister livet av sig.
– Mazhar Ali Khan dog av hjärtproblem 1993 och man brukar säga att tidningen och hela den pakistanska vänstern dog med honom. Visst försvann viktig finansiering med honom men egentligen var vänstern splittrad redan innan. Det brukar heta att Mazhar Ali Khan dog av brustet hjärta över vad som hänt med vänstern.
I början av 2000-talet var vänstern fortfarande mycket marginaliserad i Pakistan, men Farooq vittnar om en genomgripande renässans de senaste åren, mycket tack vare den nya tekniken.
– På tio år har Pakistan gått från att ha haft en statlig tevekanal till att ha 80, och om man räknar med de utlandssända, över 100 tevekanaler. Visst finns det fortfarande självcensur, men ingen statlig censur längre. Pakistans mediaklimat är fortfarande fundamentalistiskt till stor del och som vänster eller liberal är det svårt att nå ut till folk. Vänsteraktivister och sympatisörer når varandra via, bloggar, webbsidor, sms och e-maillistor.
– Jag har en e-maillista som heter SPN, Socialist Pakistan Network. Den når alla kända journalister och aktivister i Pakistan och några utanför landet, sammanlagt 6 000 personer. Den här e-maillistan är i sin tur kopplad till andra elektroniska nätverk och på så vis har vi spridit mycket information som aldrig framkommer i mainstream-media.

Farooq berättar om hur man med sms kunde sprida en 90 sekunders videoupptagning på hur talibaner piskar en kvinna. Med hjälp av dessa vänsternätverk hade videoklippet till slut spritt sig över hela landet och nyheten kunde inte längre ignoreras av de stora medierna. Talibaners brott är annars sådant som det aldrig skrivs om i pakistansk media.
– Bilden av talibanerna i Pakistan ser inte alls ut som den gör i västvärlden. Där vill media visa upp en fin och bra bild av talibanerna: de kämpar mot USA, de kämpar för islam. De har stort stöd i Pakistan, även om det börjar bli mer blandade åsikter nu. Många blev mycket upprörda av klippet, särskilt kvinnor.
– Det här exemplet visar hur vi som alternativ media kan bekämpa korrupta fundamentalistiska stormedia.
– Jag började tänka att det är dags att ta det här ett steg längre. En e-maillista inte är nog, den är alltid i riskzonen att hackas och då försvinner allting. Dessutom måste man vara medlem. En webbsida är mer tillgänglig, den kan locka folk över hela världen. Man kan visa videoklipp på den och skulle den hackas kan man återskapa innehållet.

Webbtidningar med vänsterinnehåll som ZNet och CounterPunch hade visat sig framgångsrika. Allt som behövdes var engagemang, inte så mycket pengar. Att återuppta arvet från den anrika Viewpoint, fast nu på nätet – Viewpoint Online – blev en sorts symbol för vänsterns återfödelse, menar Farooq.
Nättidningen har nu legat uppe i tre månader och har i genomsnitt 3 000 besökare i veckan. En vecka hade man 5 000 besökare. Det var när Viewpoint publicerat en artikel av representanter från Ahmadis, en liten jagad grupp som kallar sig muslimer men fördöms av talibanerna som ”fel sorts” muslimer. Deras moské brändes ner av talibanerna.
– Vi bröt mark i och med att vi visade solidaritet med den här gruppen när ingen annan vågade göra det, berättar Farooq. Det väckte intresse, många ville läsa vad de skrev.
Responsen har varit bra hittills. Läsarna befinner sig främst i USA, Pakistan, Sverige och Storbritannien, men webbsidan har fått träffar i 87 länder. Ett par pakistanska nyhetstidningar har välkomnat Viewpoints återfödelse och kända skribenter har redan velat bidra med texter.
Farooq är den drivande bakom projektet, men till sin hjälp har han bland annat haft Linn Hjort och Sholeh Irani från Internationalen.
– Jag diskuterade med dem innan jag startade det här projektet och de stöttade mig. Från början bestämde vi att fokus skulle ligga på Pakistan och Iran. Sammanlagt är vi femton personer från olika länder, främst Pakistan, som jobbar ideellt med tidningen. Ingen av skribenterna får betalt.

Farooq Sulehria föddes 1971 som den tredje av sex bröder i staden Sargodha i Pakistan. Det var med pakistanska mått mätt en liten stad med 100 000 invånare, idag har den vuxit till 500 000 invånare. Familjen flyttade från landet till Sargodha eftersom Pakistans flygvapen är baserat där och pappan arbetade som flygplanstekniker.
– Det blev en klassisk kulturchock för en typisk lantisfamilj som kommet till stan, säger Farooq och skrattar.
De var ”inte riktigt fattiga men inte heller medelklass”. Hans pappa var mycket konservativ och hans mamma bar burqa. Föräldrarna var inte politiska på något sätt men mycket ambitiösa och ville att barnen skulle gå i den bästa skolan. Tack vare att flygvapnet hade en egen skola kunde alla bröderna gå gratis i stadens engelskspråkiga rikemansskola.
– Utanför skolan var jag stolt över att gå där, men i skolan hade jag svåra mindervärdeskomplex. Jag promenerade dit varje dag, de andra barnen kom med privatchaufförer. Deras pappor var chefer och generaler, min var bara en simpel tekniker. Jag skämdes. De andra eleverna var taskiga, särskilt tjejerna. Jag tror de kände av min mindervärdeskänsla.
Det var i början av 80-talet och Kina sågs som ett föregångsland, det sades att de hade ett bra system och att Mao verkade vara en bra ledare eftersom han var som vilken arbetare som helst. Farooqs klassmedvetande började formas och i femte klass kallade han sig socialist.
– Det spelade ingen roll att jag var bäst i klassen i alla ämnen och på landhockey – så fort det skulle väljas ut någon till ett lag eller till en debattgrupp så valdes de rikaste ungarna med de finaste föräldrarna. Det gjorde mig jättearg.
Farooqs bröder kände samma sak och de talade ofta om orättvisorna hemma. Den äldste brodern gav honom en socialistisk skrift som kom att förändra hans liv. Den hette A tree upside down (”Ett upp- och nedvänt träd”) och var egentligen utformad som en barnsaga. Boken gjorde honom till en övertygad socialist och fick honom också att bestämma sig för att bli journalist, precis som den indiske författaren till boken, Krishan Chandar. Som 19-åring flyttade Farooq till Lahore och gick journalistutbildningen.
Den näst äldste brodern slog in på en annan bana och blev militär. Idag är han högt uppsatt inom det militära.
– I den situation vi befann oss i fanns två vägar att gå: endera blev man socialist eller så blev man som dem. Min bror valde det senare.
Idag har hela Farooqs familj höjt sin standard och blivit medelklass. Farooq och alla hans bröder är välutbildade.
Till Sverige flyttade Farooq år 2001 efter att han träffat en svensk kvinna i Pakistan. Då hade han redan varit här två gånger tidigare genom fackliga samarbeten med bland annat LO och Palmecentret, och såg flytten som ett äventyr.
Sedan dess har han haft kontakt med Socialistiska partiet och skrivit för tidningen Internationalen. Det var via hans parti Labour Party (pakistanska arbetarpartiet) som han kontaktade Fjärde Internationalen. Elfte september hade precis hänt och Marco Espvall, som arbetade på Internationalen då, bad honom skriva en text om det. Farooq blev direkt en uppskattad skribent och kamrat.
– Jag hade inga andra kompisar då. Folket kring tidningen och partiet blev ett socialt nätverk och en familj. En bra familj!, säger Farooq.

Vad vill ni uppnå med Viewpoint?
– Först och främst vill vi visa att vänsteraktivister i Pakistan kan göra en bra tidning. Vi behöver en bra tidning, som är bra på alla sätt. Media nu domineras av högerkrafter och det blir dålig journalistik. När det är pro-talibaner som skriver blir varje nyhet till en konspirationsteori, det är inte professionellt. Nu har några kända journalister redan skrivit i Viewpoint, de förstår att det är en bra tidning. Den har bara funnits i några månader men vi har fått bra respons.
– Målet är att nå ungdomar i Pakistan, Afghanistan och Iran via Internet. Vi pratar om demokrati, feminism, klimat – sådant som vänstern på 70- och 80-talet aldrig pratade om. Det är ingen partitidning, det är en tidning med en vänstervinkling.

Vad handlar texterna om?
– Allt möjligt. Det är objektiva nyhetsrapporteringar, bokrecensioner, debattartiklar… Vi skriver om fackliga frågor, om den utbredda byråkratiska korruptionen. Kärnvapen är också en stor fråga i regionen. Vad händer med det här? Var dumpar de skiten? Sådant som mainstreammedia aldrig tar upp. Vi har också skrivit om hbt-frågan och det har ingen annan vågat än.
– Däremot skriver vi aldrig om religion. Vi vill visa att vi är sekulära och respekterar alla religioner. Vi säger varken att islam är en bra eller en dålig religion, vi vill göra politik på sekulär basis. Spelar vi på religion förlorar vi. Läget i Pakistan är så pass farligt att man jättelätt kan provocera med religionsfrågor. Därför lämnar vi religion därhän och låter det vara varje persons individuella övertygelse.

Har ni blivit hotade?
– Ja, en gång blev två kollegor hotade via e-mail av någon okänd grupp. Det var efter hbt-artikeln. I kommentarfältet kan man ibland läsa arga kommentarer att det vi skriver är bullshit, men de flesta skriver att de är glada att vi finns.

Vad är den viktigaste politiska förändringen som måste ske enligt dig?
– Det viktigaste är att stärka demokratin i Pakistan. Då blir allt bättre.

Sedan 2005 är Farooq gift med den afghanska aktivisten Sahar Saba från kvinnoorganisationen Rawa. Tillsammans har de dottern Bella, 2 år. Till hösten flyttar familjen till London där Sahar och Farooq ska läsa på universitetet. Planen är att stanna i minst två år, kanske längre. Farooq lovar till redaktionens stora lättnad att fortsätta skriva för Internationalen ändå.

Katarina Wikström

Hemsidan: http://www.viewpointonline.net/

          

Brittisk-pakistanske Tariq Ali har varit på besök i Sverige. Han skulle bland annat presentera sin nya bok på Ordfronts förlag, Pakistan mellan diktatur och korruption. Och det var svårt att missa besöket, Tariq Ali förekom i radio, på teve och i alla de stora tidningarna. Samt på ett möte på Kulturhuset i Stockholm.
Internationalens Farooq Sulehria träffade honom. Men de talade inte om den boken.

De talade om litteratur. För bland de mer än trettio böcker Tariq Ali gett ut finns fem romaner, prisbelönta och översatta till en rad språk, men tyvärr inte till svenska. Den senaste kom alldeles nyligen, Night of the Golden Butterfly. Det är den femte i romanserien The Islam Quintet, Islamkvintetten, ett projekt som har tagit 20 år att färdigställa.

De fyra första volymerna i serien heter Shadows of the Pomegranate Tree (1992), The Book of Saladin (1998), The Stone Woman (2000) och A Sultan in Palermo (2005). Det är historiska romaner som behandlar mötet mellan det kristna västerlandet och den muslimska världen. Allt från al-Andalus fram till det ottomanska rikets fall.
Al-Andalus kallades den del av Spanien som styrdes av araber under perioden 711-1492, en period och en plats där kultur, vetenskap och litteratur frodades, och som blev ett ekonomiskt och kulturellt centrum kring Medelhavet och över den muslimska världen. Där levde muslimer, kristna och judar, och al-Andalus har fått namn om sig att vara en plats där folk och religioner kunde leva fredligt tillsammans.

En rätt tung flaskpost…
I Book of Saladin finns ett verkligt provocerande citat av kalifen Ali om profeten Muhammed. Och Clash of Fundamentalisms inte bara börjar på ett sensationellt sätt, man hittar också Satansverser. Men varför finns det ingen fatwa mot dig, när ateister-muslimer som Salman Rushdie, Irshad Manji och Hirsi Ali grillas när de säger ungefär samma sak?
Det jag säger sätter jag in i ett sammanhang. Det är skälet. Den poäng i Book of Saladin som du nämner kommer upp i en diskussion mellan Saladin och hans läkare om, såvida jag minns rätt, islams syn på sexualiteten.
Folk som Ayaan Hirsi Ali och Irshad Manji fyller behov hos västerlandets islamofobi, islamskräck.
Den islamofobin har använts som verktyg mot invandrargrupper i väst. Ayaan Hirsi Ali skrev en bok om kvinnlig omskärelse, och den blev en bestseller, varenda förlag ville ha den. I den boken skildrar hon problemet som om det berörde hela den muslimska världen, när det i själva verket är specifikt för Afrika. Inte heller är det specifikt för muslimer.
Men Hirsi hyllades, och en fransk politiker jämförde henne med Voltaire. De där människorna är mot islam eftersom det innebär en karriär för dem. Jag vill inte klassas med dem, jag är antiimperialist, inte antiislam. Jag tillhör traditionen inom islam som upprätthölls av al-Ma’arri. En stor arabiskspråkig poet från Aleppo i Syrien som utmanade ortodoxin, levde ett långt liv (973-1057) och dog i Aleppo.

I din Islam Quintet stöter man ständigt på homosexuella män och kvinnor. I Book of Saladin är en av sultanens bröder gay. Kvinnor i sultanens harem är lesbiska. I Stone Woman är en farbror gay. I Shadows of the Pomegranate Tree förekommer till och med ett incestfall. Var det ett medvetet försök från din sida att belysa den sidan av den muslimska världen som ofta försummas?
När man skriver, skriver man om allt. Homosexuella, eller incest för den delen, finns i den muslimska världen liksom överallt annars. Den berömda sufipoeten från Lahore, Madhu Lal Hussain, var till exempel gay. På Istanbuls bokmässa varnades jag till exempel i förväg av min förläggare att en del islamska intellektuella skulle vara närvarande på mässan, och kunde tänkas ställa frågor om homosexuella i Islam Quintet.
Men det var bara en ung man som ställde en fråga. Han ville veta om jag hade några bevis på att två av Saladins hustrur var lesbiska. Jag svarade att om det finns mer än 150 kvinnor i ett harem som ska dela på en man, är det uppenbart att några av dem förälskar sig i varandra. Dessutom finns det kvinnor som förälskar sig i samma kön. Detta händer också i den muslimska världen.

I Islam Quintet rör sig intrigerna kring familjer inom eliten. Arbetarklassen syns antingen som trofasta husjungfrur eller kloka tjänare, medan man i två andra romaner, Fear of Mirrors och Redemption, finner arbetare eller medelklass som huvudpersoner. Varför finns det inga arbetare som huvudpersoner i Islam Quintet?
Vad du talar om är socialistisk realism. Det är i grunden en stalinistisk tanke. Kom ihåg att de marxistiska ledarna alltid beundrade litteraturens klassiker. Du förstår, när man skriver följer man inte formler och färdiga scheman. Islam Quintet handlar om historia. Eliten spelade den ledande rollen i denna historiska process. I detta fall var det den muslimska eliten som kämpade. Det var inte möjligt att undvika att skriva om eliten.
Men i Night of the Butterfly, kvintettens sista del som nyligen kom ut, är huvudpersonen en målare som hamnar i fängelse på grund av sin kamp. Den romanen handlar delvis om ett muslimskt uppror i den kinesiska Yunanprovinsen. Dù Wénxiù ledde detta uppror under 1800-talet och styrde regionen från sin huvudstad Dali i nära tio år. Det är inte många som känner till det här upproret.

I Islam Quintet finner man judar och muslimer som lever fredligt sida vid sida, åtminstone relativt sett. Det är en bild i direkt motsättning till dagens verklighet i Mellanöstern. Hur får du ihop de två bilderna?
Ja, det var ingen perfekt värld. Men det är sant att judarna hade en bättre tillvaro i den muslimska världen än i det katolska Europa. Visst blev de diskriminerade också i den muslimska världen. Men i katolicismen fanns en inbyggd antisemitism. Antisemitismen var i själva verket en grundläggande del av den katolska tron. Myter om att judar mördade Kristus och att de drack kristna barns blod var fullt utvecklade. För muslimer är både judar och kristna Ahl-e-Kitab, bokens folk. Det fanns i själva verket en judisk-islamsk civilisation. Den judisk-kristna civilisationen föddes 1948. Den existerade inte under de 1 500 åren som föregick detta.
Detta är sannerligen ett ideologiskt verktyg. En gång när jag talade i USA om mina romaner blev jag tillfrågad om al-Andalus skulle vara möjligt idag. Jag sa att det bara skulle vara möjligt i Israel. Men Israels ledning är inte intresserad. Vad som har hänt i stället är att palestinierna har blivit indirekta offer för förintelsen. Men jag tror att unga muslimer borde ta sig ett titt på det förflutna.

I dina andra böcker stöter man på socialt engagerade poeter och författare over hela den muslimska världen. I Pakistan hittar man Manto och Faiz. I arabvärlden Nazar Qabani och Muneef. Från Turkiet introducerar du Yasser Kemal, och man får träffa Toer från Indonesien. Sådana skribenter finns knappast i Väst. Till och med John Pilger klagade nyligen på att människor som Harold Pinter knappast finns nuförtiden i Väst.
Skribenter har en historisk roll. Vi känner ju till Voltaires roll i den franska revolutionen, till exempel. Under den engelska revolutionen på 1600-talet fanns det tre poeter, däribland Milton, som arbetade i Cromwells utrikesdepartement. Majakovski, bland andra, förtjänar att nämnas när det gäller ryska revolutionen. Ända fram till 60-talet hade vi socialt engagerade skribenter. Jean-Paul Sartre och Bertrand Russell spelade till exempel aktiva roller på Vietnamkrigets tid.
Jag anser att globaliseringen har gjort Väst mer provinsiellt. Och kändiskulturen dominerar. Här i Väst har vi inte längre några intellektuella i offentligheten. Idag förknippas de med olika institutioner. De är inte beredda att ifrågasätta staten. I den muslimska världen kommer poeterna ur en tradition av historieberättande. Sufierna brukade till exempel berätta historier eller skriva lyrik i en stil som både härrörde från mystiken och var folkliga.
Läskunnighet, eller brist på läskunnighet, spelade en roll. I Pakistan kunde tusentals samlas till mushairas, offentliga poesiuppläsningar, för att lyssna på poeterna. Det var en del av kulturen. När jag växte upp i Lahore fanns det bara radio. Vi hade varken teve eller Internet. Därför gick vi till uppläsningarna och hörde på poeterna hela natten. Det bidrog att bygga upp förhållandet mellan skribenterna och massorna i den muslimska världen.

Vad kan en läsare av Tariq Ali förvänta sig i framtiden?
Islam Quintet är fullbordad nu. Nu tänker jag inte skriva fler romaner om den muslimska världen. Jag har gjort min plikt. De här fem böckerna är som en flaskpost. Den kommer att dyka upp här och var. Det hänger på den läsare som plockar upp den. Just nu arbetar jag på en bok om Obamasyndromet. Den kommer antagligen ut i slutet av året. I mitten av nästa år kommer boken om imperier och imperialism, som diskuterar perspektiven i 21 århundradet.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

Över hela Europa sätts kriget mot den islamska fundamentalismen in mot kvinnornas kläder.
Kan en beslöjad kvinna kämpa för socialismen? Får hon? Den franska ”slöjdebatten” har fått nytt bränsle i och med att Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA, ställer upp i regionalvalen med en ung kvinnlig kandidat iförd huvudduk. Kritiken kom från både höger och vänster. Slöjdebatten har också nått Sverige. En niqabklädd kvinna ville ha rätt att gå en utbildning för arbete inom barnomsorgen. Då kom också den svenska regeringen att tvingas ha åsikter i frågan. Benny Åsman diskuterar här den grundläggande frågan om ett socialistiskt parti ska kunna avkräva sina medlemmar speciella åsikter i religiösa frågor. Han klargör också vad Marx verkligen sa när det gäller ”religionen som opium för folket”.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt, och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.
Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två, och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är, kan vi säga, den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

Redan begreppet – nationell identitet – får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparken. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burka, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland.
Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja.
Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på. Inte heller varför personer med en judisk kippa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.
När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska meningsfränder i NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media.
Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.
Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och vänsterpartiets (utbrytning ur Socialistpartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPA:s sida.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen, och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister, men däremot till antikommunister.
”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Hegels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen.
Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.
Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde lördag 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPA:s kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPA:s kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet, menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket, däribland tvånget att vara beslöjad.
– Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han.
Problemet som jag ser det är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPA:s kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt.
För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner, har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val.
Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA.
Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.
Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.
– Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal, men att för kampen spelade det ingen roll.
– De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja, andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq, och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.
– Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel och så vidare, det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver Tariq Ali som sedan decennier är bosatt i London.
Isabelle Stengers är knappast känd i Sverige, men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland hennes många verk kan nämnas Kapitalismens häxkonster från 2007.
Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.
– Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång? frågar sig Isabelle.
Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

Benny Åsman