Det är alltid dåliga nyheter för kvinnor när högerinriktad, manlig politik tar över sakfrågor. Det gäller även debatten om slöjan, menar den Pakistanbaserade sociologen Afiya Shehrbano Zia. Här kritiserar hon den högervridna och förenklade diskussionen om slöjan – som fått även vänstern att famla i mörkret.

I en värld där det finns så kroniska klass- och könsojämlikheter är det en besvikelse att socialistiska och feministiska debatter har reducerats till att upprepa diskussioner om några meter tyg – det vill säga slöjan. Somliga tidskrifter piffar upp beskrivningen genom att lägga ”islamisk” till de många slöjvarianterna. Därför får den ofta heta ”den islamiska slöjan”, den islamiska hijab”, ”den islamiska burkan eller chadorn”.
Tolkningen blir därmed mycket enhetlig, trots att varje variant av huvudduken har sitt eget orsakssammanhang och utformas olika. Att enbart se religiös identitet i slöjan gör också alla de klassdimensioner osynliga som slöjan ofta bär med sig även i ickemuslimska samhällen, där den kan bäras av till exempel sikhiska, hinduiska, judiska kvinnor, och kvinnor i olika delar av Afrika.

Politiseringen av slöjan, hur man framställer och tolkar den, liksom den politiska opportunism som stater visar upp i denna fråga, avslöjar en medveten vridning från de väsentliga frågor som skapar och upprätthåller klass- och könsskillnader. Ironiskt nog brukade feministiska forskare bara skriva om slöjans roll i att bygga upp könsmaktsrelationer samt slöjans klassdimensioner.
Tyvärr är vi feminister idag distraherade från dessa grundläggande feministiska frågor som grundval för våra analyser. Alla framsteg socialistiska feminister har gjort skjuts åt sidan för den nya akademiska inriktningen på religionernas roll. Särskilt efter 11 september har den islamska feminismen betraktats som lämpligare för att bygga upp de muslimska kvinnornas rättigheter än de påstått ”västerländska” begreppen i den sekulära och socialistiska tankeströmningen inom feminismen.

Så debatten om slöjan har stulits från feministerna. Den har återtagits av en ny generation religiöst politiserade färgade kvinnor, och av vita politiker. Men det är viktigt att klargöra att denna politik inte har sina rötter i de fattiga länderna i Syd. Den politiska kontroversen kring slöjan är idag en typisk europeisk debatt.
Men som historien visar bygger sådana frågor upp ett förhållande mellan högern i både europeiska länder och i länder med muslimsk majoritet. Detta förhållande drivs och upprätthålls ofta av män på båda sidor. Vänstersympatisörer står som åsnan mellan två hötappar: stöder de en allmängiltig definition av mänskliga rättigheter och sekulära principer så att det offentliga utrymmet måste vara neutralt och jämlikt? Eller stöder vänstern etniska minoriteters rättigheter och hyser respekt för deras gruppbaserade rätt att klä sig och leva enligt sin egen trosuppfattning?
Det är aldrig ett gott tecken när högerpartier börjat genomföra vad som tycks vara ”progressiva” beslut och lagar. Det är uppenbart att samvetet hos Europas högerregeringar inte har besvärats av något feministiskt intresse att förbjuda heltäckande slöja, niqab, på offentlig plats. Att till exempel den franska regeringen envisas med att slöjan är ”ett angrepp på kvinnors värdighet” är löjligt helt enkelt för att slöjan idag symboliserar så många motsägande saker samtidigt. Detta tänkande speglar den exakt motsatta politiska förklaringen från en del muslimska religiösa ledare, som envisas med att borttagande av slöjan är ett angrepp på kvinnors värdighet.

Att huvudduk förbjöds i skolor i somliga europeiska länder så tidigt som 2004 var en förelöpare till den kommande franska lag som i år kan komma att förbjuda den heltäckande slöjan på alla offentliga platser. Det är förstås naturligt för muslimer att tolka en sådan lagstiftning som anti-islamsk politik. Men eftersom muslimska män i Europa själva delar så många patriarkala impulser med vita, ickemuslimska män, så passar det båda parter bra att hålla debatten om kvinnors rättigheter inlåst enbart inom det symboliska bråket om slöjan. Om båda parter hade tagit kvinnors rättigheter och värdighet på allvar skulle Muslimska rådet lobba för och den franska regeringen lagstifta om någon form av positiv särbehandling för att förbättra de ekonomiska och politiska rättigheterna för fattiga muslimska kvinnor.
Det finns andra allvarliga rasmässigt färgade juridiska fällor som aldrig får uppmärksamhet i media eller leder till politiska diskussioner. En sådan lagstiftning kan man se exempel på i den nytillkomna brittiska lag som höjer äktenskapsåldern från 18 till 21 år för alla utländska medborgare som gifter sig med en brittisk undersåte och söker visum till Storbritannien. Denna ”progressiva” åtgärd som först lades fram av Tories ska till synes stoppa tvångsäktenskap (en sed som förknippas med brittisk-pakistanska och indiska familjer) vid låg ålder, men också minska risken för äktenskapligt våld och hedersbrott.

Förutom det faktum att detta inte är framgångsrikt som avskräckande medel, ligger det grundläggande antagandet i att kvinnomisshandel är vanligare när äktenskapen är arrangerade eller sker inom släkten som de är inom muslimska kulturer. Det glider också fullständigt över den mycket stora sårbarheten vad gäller tonårsgraviditeter och ensamma mödrar i Storbritannien, kvinnor som ofta inte har något val, är offer för misshandel och brännmärks i samhälle och arbetsliv. Men detta sociala problem rättfärdigar ingen lag som siktar in sig på offret för att beskydda henne. Antagandet är att som (vit) brittisk ogift, gravid, eller även gift 16-åring är du inte lika sårbar som en utländsk tonåring som gifter sig och flyttar till Storbritannien. Givetvis möter sådana politiserade lagar och förbud med en undertext av rasistisk eller teologisk partiskhet allt hårdare och lika politiserat motstånd som reaktion.
Särskilt debatten i Frankrike handlar inte om ifall slöjan är religiös till sin natur eller ej – Muslimska rådet har i själva verket förklarat att den ansiktstäckande varianten inte har någon plats i islamsk anda. Så Sarkozyregeringen behandlar den som en sekulär angelägenhet, som sätter den franska republikens värden om jämlikhet, broderskap och frihet på prov. Den enda komplikationen är att om regeringen skulle drivas av liberala skäl, så finns det ett behov av självrannsakan inom just dessa samhällen som ändrat sina lagar för att passa andra subkulturer. Detta gäller särskilt för dem som också ursprungligen uppfattades som något som inkräktade på och hotade de dominerande kulturella normerna. Homosexualitet är indirekt ett exempel på förändrade normer.
Det var inte länge sedan de homosexuella tvingades dölja sin identitet och sina önskningar, tills de godkändes genom att staten gav laglig och social respekt. Om därför kulturer kan uthärda provet av att människor önskar leva och uttrycka en särskild sexualitet, varför kan inte samma tolerans och respekt utvidgas till att gälla religiösa och etniska skillnader?

De andra dimensioner som gäller religionernas plats i sekulära stater och som aldrig får uppmärksamhet handlar om kapitalismens imperativ. Kommer slöjförbudet att följas av förbud mot att sälja niqab och sedan hijab i Europa? En mer relevant fråga, kräver halalindustrin granskning eftersom den också verkar mot assimilering och även är ett tecken på ”en grupp som sluter sig inom sig själv och ett förkastande av /europeiska/ värderingar”? Problemet är att detta också skulle trassla in den judiska gruppen och även kapitalistisk företagsamhet. Vad händer när muslimer börjar reagera mot kapitalismens logik? Om marknaden kan vara fri, varför kan inte det religiösa uttrycket vara det?
Är rätten att bära någon form av slöja ett hävdande av religiös frihet eller ett brott mot sekulär republikanism? Striden i Frankrike kommer att bidra till att avgöra platsen för konstitutionella friheter och vilken som kommer att få övertaget – den demokratiska rätten att uttrycka sin religiösa/etniska identitet eller kravet på att behålla den sekulära atmosfären i det offentliga rummet? Komplikationerna ligger också i den speciella naturen hos Frankrikes republikanism, som definierar ”franskhet” som en enda och föreställer sig fullständig enhetlighet. Den franska sekularismen, kallad laicitet, anses också unik eftersom den har det klart uttryckta syftet att skydda individer och offentliga platser från religioner.

Den andra komplikationen handlar om de återverkningar som sådana åtgärder från de europeiska regeringarna får i länder med muslimsk majoritet världen över. Slöjförbudet har öppnat dörren för troende kvinnor att återta sitt så kallade förtrycksinstrument och förvandla det till ett redskap för motstånd och en symbol för den sanna tron som kan uthärda förföljelse. Motståndskraften och lagbrytandet kan komma att skapa osannolika hjältinnor och ikoner för den muslimska tron i Europa. Hur kommer kvinnor i länder med muslimsk majoritet, där det inte finns något tvivel om att det offentliga rummet domineras av män och är fullkomligt intolerant gentemot uttryck i form av klädsel och kvinnors rörlighet, att reagera inför ett sådant motstånd mot den sekulära staten?
Det finns inte en enskild tolkning som fullständigt fångar motivationen och medvetenheten hos slöjans bärare. Därför är det förenklat att peka ut den beslöjade som förtryckt eller underkuvad. Och det är absurt för vita mäktiga män att hävda sin koloniala blick på den beslöjade muslimska kvinnan och försöka rädda henne. Det är en lika närsynt inställning som när många muslimska religiösa ledare menar att slöjan höjer kvinnan till en högre fromhet. Och lika missriktat som när vissa muslimska akademiker vänder på argumentet och romantiserar slöjan som ett möjligt verktyg och ytterst en frigörelse för den muslimska kvinnan.

I länder med muslimsk majoritet är kampen mot statligt slöjtvång en feministisk angelägenhet. Också på individnivå har feminister i Pakistan diskuterat och lobbat mot den tvingande omgivning som förmår kvinnor att foga sig i slöjan, även om feministerna medger att slöjan är en symbol och en handling som passar in i en konservativ och patriarkal gjutform. Det förekommer en mer komplicerad debatt mellan sekulära och islamska feminister som handlar om begränsningarna i att tolka den individuella kvinnans val att bära slöja som en handling av motstånd eller till och med som uttryck för hennes religiöst inspirerade feminism.

Men ingen sekulär feministisk aktivist eller organisation har någonsin krävt att staten ska förbjuda slöjan på universitet eller offentliga platser i Pakistan. Man kan hävda att det skulle vara ett meningslöst krav, men min erfarenhet visar att de sekulära feministerna i Pakistan tror på en sekularism som bygger på ett sammanhang – inte en sekularism som följer turkiskt eller indiskt mönster.
De av oss som bor i länder med muslimsk majoritet missar inte ironin i slöjdebatten. I Pakistan går de flesta kvinnor i slöja för att göra sig osynliga på offentliga platser, som ett rutinmässigt, intränat krav på uppträdandet, och/eller för att undvika inviter från män. I länder med muslimska minoriteter, däribland dagens Europa, går många kvinnor i slöja för att hävda sin närvaro och synligt markera sin identitet på offentligt plats. För att komplicera saker finns det inga fasta innebörder för symboler och inga fasta kulturer och identiteter i globaliseringens ebb och flod. Det finns bara en enda lärdom att dra av detta: i båda dessa sammanhang och hur man än ser på det är högerinriktad, manlig politik alltid dåliga nyheter för kvinnor, var de än lever.

Afiya Shehrbano Zia
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

Över hela Europa sätts kriget mot den islamska fundamentalismen in mot kvinnornas kläder.
Kan en beslöjad kvinna kämpa för socialismen? Får hon? Den franska ”slöjdebatten” har fått nytt bränsle i och med att Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA, ställer upp i regionalvalen med en ung kvinnlig kandidat iförd huvudduk. Kritiken kom från både höger och vänster. Slöjdebatten har också nått Sverige. En niqabklädd kvinna ville ha rätt att gå en utbildning för arbete inom barnomsorgen. Då kom också den svenska regeringen att tvingas ha åsikter i frågan. Benny Åsman diskuterar här den grundläggande frågan om ett socialistiskt parti ska kunna avkräva sina medlemmar speciella åsikter i religiösa frågor. Han klargör också vad Marx verkligen sa när det gäller ”religionen som opium för folket”.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt, och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.
Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två, och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är, kan vi säga, den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

Redan begreppet – nationell identitet – får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparken. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burka, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland.
Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja.
Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på. Inte heller varför personer med en judisk kippa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.
När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska meningsfränder i NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media.
Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.
Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och vänsterpartiets (utbrytning ur Socialistpartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPA:s sida.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen, och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister, men däremot till antikommunister.
”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Hegels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen.
Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.
Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde lördag 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPA:s kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPA:s kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet, menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket, däribland tvånget att vara beslöjad.
– Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han.
Problemet som jag ser det är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPA:s kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt.
För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner, har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val.
Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA.
Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.
Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.
– Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal, men att för kampen spelade det ingen roll.
– De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja, andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq, och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.
– Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel och så vidare, det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver Tariq Ali som sedan decennier är bosatt i London.
Isabelle Stengers är knappast känd i Sverige, men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland hennes många verk kan nämnas Kapitalismens häxkonster från 2007.
Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.
– Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång? frågar sig Isabelle.
Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

Benny Åsman