En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och den sociala ojämlikheten och leder Europa mot en hotande katastrof.

Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos dem som verkligen är ansvariga för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.
Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.

Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar – skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården. I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.

Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
• Upphäv alla åtstramningsprogram
• Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
• Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
• Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
• Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.

Vi delar upprördheten hos alla dem som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå. Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.

Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!

Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket! Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!

Fler än 16 000 personer från olika länder har redan skrivit på. Bakom uppropet står läsare av bloggen Mediaparts. För att signera, gå in på:http://blogs.mediapart.fr/en/blog/les-invites-de-mediapart/200811/european-appeal-resist-financial-dictatorship

          

En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och den sociala ojämlikheten och leder Europa mot en hotande katastrof.

Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos dem som verkligen är ansvariga för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.
Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.

Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar – skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården. I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.

Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
• Upphäv alla åtstramningsprogram
• Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
• Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
• Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
• Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.

Vi delar upprördheten hos alla dem som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå. Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.

Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!

Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket! Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!

Fler än 16 000 personer från olika länder har redan skrivit på. Bakom uppropet står läsare av bloggen Mediaparts. För att signera, gå in på:http://blogs.mediapart.fr/en/blog/les-invites-de-mediapart/200811/european-appeal-resist-financial-dictatorship

          

En historisk deklaration: palestinier och israeler stöder de israeliska sociala protesterna och den antikoloniala kampen. Här följer texten i uttalandet:

”Ett tjugotal politiska partier och sociala rörelser från båda sidor om den Gröna linjen har utfärdat en historisk deklaration, till stöd för de sociala protester som just nu skakar Israel, och den nödvändiga kopplingen till kampen mot Israels ockupation och kolonialpolitik.
Tillsammans för att få ett slut på ockupation och rasism och till stöd för det palestinska folkets kamp för att uppnå sina nationella rättigheter, och mot nationellt och socialt förtryck.
Också med tanke på den uppmuntrande utvecklingen i Mellanöstern, vågen av sociala protester och befolkningarnas vaknande kamp för frihet och rätten att leva i värdighet lever fortfarande det palestinska folket under israelisk ockupation, trots sin uthålliga kamp för frihet. Det internationella samfundet visar för sin del upp sin hjälplöshet och lämnar ingen hjälp för att stödja den palestinska kampen för frigörelse och rättvisa.
Proteströrelserna och de förändringens vindar som blåser i arabvärlden har väckt upphetsning över hela världen bland dem som söker frihet och uppmuntrat många att ta upp denna metod för folklig kamp. Proteströrelserna har djupt påverkat många grupper i israel, både bland judar och palestinier, och betytt mycket för uppkomsten av den folkliga proteströrelsen inom Israel för social rättvisa.

Med utgångspunkt i vår strävan efter en rättvis fred i regionen, en fred som är grundläggande för folken i regionen och kan gynna kampen för rättvisa och framsteg för alla, vill vi – palestinska och israeliska sociala och politiska krafter, representanter för kvinnoorganisationer och ungdomar från båda sidor om den Gröna linjen – understryka behovet av en enad kamp, med syftet att frigöra befolkningarna i regionen från kolonialism och hegemoni, särskilt sionismens, att få slut på ockupationen och Israels militära aggression, samt stöda det palestinska folket i deras rättmätiga kamp för rätt till självbestämmande, enligt beslut av det internationella samfundet.

Vi ser fram mot att alla regionens folk befrias från diktatur och tyranni och alla former av nationellt, socialt och ekonomiskt förtryck. Vi som undertecknat detta dokument vill därför understryka följande:
1. Vi stöder det palestinska septemberinitiativet i FN, som har ansvaret för att lägga grunden för fred internationellt, för att kräva fullt medlemskap för Palestina i FN och erkännandet av en palestinsk stat inom gränserna från 4 juli 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och för att stärka ansträngningarna att göra slut på ockupationen av det palestinska folkets mark, med bevarande av det palestinska folkets rätt att motsätta sig ockupationen och rätten för flyktingar att återvända enligt FN-resolution 194. I detta sammanhang vill vi påpeka att Palestinian Liberation Organisation (PLO) är den enda och legitima representanten för det palestinska folket, med legitimitet både från det palestinska folket i hemlandet och i exil samt från det erkännande PLO fått av Arabförbundet och FN.
FN-initiativet är en legitim åtgärd. FN måste uppfylla sitt ansvar att få till stånd fred och rättvisa på internationell nivå. Detta är ett steg som stärker det palestinska folkets rättigheter och inte på något sätt innebär något hot mot Israel, trots den israeliska regeringens stora ansträngningar att framställa detta steg för det israeliska folket som en krigsförklaring eller som något som skadar legitimiteten hos Israels existens.
2. Vi förstår att ett av de främsta skälen till den plågsamma sociala och ekonomiska situationen för Israels medborgare, förutom den kapitalistiska ekonomiska politiken, är den pågående ockupationen och den stora säkerhetsbudgeten, som Israels regering försöker rättfärdiga genom att det krävs för att försvara bosättningarna å ena sidan och statens gränser å den andra. Därför tror vi att et slut på ockupationen och inrättande av en rättvis fred är väsentliga för en tillvaro i fred och välstånd.

Vi välkomnar att den palestinska befolkningen i Israel deltar och ingår i de sociala protesterna. Detta är ett viktigt tillfälle att visa fram för olika grupper i Israel palestiniernas hårda villkor och de orättvisor de utsätts för, så att dessa grupper kan ta ansvar i kampen mot marginaliseringspolitiken och den pågående diskrimineringen gentemot palestinierna i Israel, för att få slut på jordkonfiskeringen och full jämställdhet, och för att stoppa ockupationen av den palestinska mark som ockuperades 1967.

Vi varnar för de välkända försöken från ockupationsregeringen att kringgå kriser, också interna kriser, och trycket från protestvågorna genom att injaga skräck och peka på yttre hot. Antingen genom att framställa den palestinska framställan till FN som en ”fara” eller genom militära aktioner, som vi har sett de senaste dagarna med tanke på upptrappningen i anfallen mot det palestinska folket i Gaza.
3. Vi erkänner det palestinska folkets rätt, som lever under ockupation, att använda alla legitima motståndsmedel enligt internationella normer för att avlägsna ockupanter från sitt land och för att uppnå självbestämmande. Vi vill i detta sammanhang påpeka vikten av en gemensam folklig kamp för palestinier och israeler. En sådan gemensam kamp är en av de ledande principerna för kampen mot ockupationen, bosättningarna, rasismen, kolonialismen, mot en politik av utanförskap, försvagning, utblottning och rasistisk indelning inom Israel.”
September 2011

Undertecknade: politiska partier, sociala organisationer och unga kvinnor och män, palestinska och israeliska aktivister (i alfabetisk ordning).
Association of Palestinian Democratic Youth (Palestina), Association of Progressive Students (Palestina), Democratic Front for the Liberation of Palestine (Palestina), Democratic Front for Peace and Equality (Israel), Democratic Teachers’ Union (Palestina), Democratic Union of Professionals in Palestine (Palestina), Democratic Women’s Movement in Israel (Israel), Israeli Communist Party (Israel), National Campaign for Return of the Bodies of Arab and Palestinian, Martyrs Captured by the Israeli Government (Palestina), Palestinian People’s Party (Palestina), Popular Campaign for the Boycott of Israeli Products (Palestina), Progressive Workers’ Union (Palestina), Tarabut-Hithabrut – Arab-Jewish Movement for Social and Political Change (Israel), The Alternative Information Center (Palestina/Israel), Union of Palestinian Farmers’ Unions (Palestina), Union of One World for Justice (Palestina), Union of Palestinian Working Women (Palestina), Workers’ Unity Bloc (Palestina)
(International Viewpoint, september)

Översättning från engelska Gunvor Karlström
(”Gröna linjen” definieras som gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna)

          

En historisk deklaration: palestinier och israeler stöder de israeliska sociala protesterna och den antikoloniala kampen. Här följer texten i uttalandet:

”Ett tjugotal politiska partier och sociala rörelser från båda sidor om den Gröna linjen har utfärdat en historisk deklaration, till stöd för de sociala protester som just nu skakar Israel, och den nödvändiga kopplingen till kampen mot Israels ockupation och kolonialpolitik.
Tillsammans för att få ett slut på ockupation och rasism och till stöd för det palestinska folkets kamp för att uppnå sina nationella rättigheter, och mot nationellt och socialt förtryck.
Också med tanke på den uppmuntrande utvecklingen i Mellanöstern, vågen av sociala protester och befolkningarnas vaknande kamp för frihet och rätten att leva i värdighet lever fortfarande det palestinska folket under israelisk ockupation, trots sin uthålliga kamp för frihet. Det internationella samfundet visar för sin del upp sin hjälplöshet och lämnar ingen hjälp för att stödja den palestinska kampen för frigörelse och rättvisa.
Proteströrelserna och de förändringens vindar som blåser i arabvärlden har väckt upphetsning över hela världen bland dem som söker frihet och uppmuntrat många att ta upp denna metod för folklig kamp. Proteströrelserna har djupt påverkat många grupper i israel, både bland judar och palestinier, och betytt mycket för uppkomsten av den folkliga proteströrelsen inom Israel för social rättvisa.

Med utgångspunkt i vår strävan efter en rättvis fred i regionen, en fred som är grundläggande för folken i regionen och kan gynna kampen för rättvisa och framsteg för alla, vill vi – palestinska och israeliska sociala och politiska krafter, representanter för kvinnoorganisationer och ungdomar från båda sidor om den Gröna linjen – understryka behovet av en enad kamp, med syftet att frigöra befolkningarna i regionen från kolonialism och hegemoni, särskilt sionismens, att få slut på ockupationen och Israels militära aggression, samt stöda det palestinska folket i deras rättmätiga kamp för rätt till självbestämmande, enligt beslut av det internationella samfundet.

Vi ser fram mot att alla regionens folk befrias från diktatur och tyranni och alla former av nationellt, socialt och ekonomiskt förtryck. Vi som undertecknat detta dokument vill därför understryka följande:
1. Vi stöder det palestinska septemberinitiativet i FN, som har ansvaret för att lägga grunden för fred internationellt, för att kräva fullt medlemskap för Palestina i FN och erkännandet av en palestinsk stat inom gränserna från 4 juli 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och för att stärka ansträngningarna att göra slut på ockupationen av det palestinska folkets mark, med bevarande av det palestinska folkets rätt att motsätta sig ockupationen och rätten för flyktingar att återvända enligt FN-resolution 194. I detta sammanhang vill vi påpeka att Palestinian Liberation Organisation (PLO) är den enda och legitima representanten för det palestinska folket, med legitimitet både från det palestinska folket i hemlandet och i exil samt från det erkännande PLO fått av Arabförbundet och FN.
FN-initiativet är en legitim åtgärd. FN måste uppfylla sitt ansvar att få till stånd fred och rättvisa på internationell nivå. Detta är ett steg som stärker det palestinska folkets rättigheter och inte på något sätt innebär något hot mot Israel, trots den israeliska regeringens stora ansträngningar att framställa detta steg för det israeliska folket som en krigsförklaring eller som något som skadar legitimiteten hos Israels existens.
2. Vi förstår att ett av de främsta skälen till den plågsamma sociala och ekonomiska situationen för Israels medborgare, förutom den kapitalistiska ekonomiska politiken, är den pågående ockupationen och den stora säkerhetsbudgeten, som Israels regering försöker rättfärdiga genom att det krävs för att försvara bosättningarna å ena sidan och statens gränser å den andra. Därför tror vi att et slut på ockupationen och inrättande av en rättvis fred är väsentliga för en tillvaro i fred och välstånd.

Vi välkomnar att den palestinska befolkningen i Israel deltar och ingår i de sociala protesterna. Detta är ett viktigt tillfälle att visa fram för olika grupper i Israel palestiniernas hårda villkor och de orättvisor de utsätts för, så att dessa grupper kan ta ansvar i kampen mot marginaliseringspolitiken och den pågående diskrimineringen gentemot palestinierna i Israel, för att få slut på jordkonfiskeringen och full jämställdhet, och för att stoppa ockupationen av den palestinska mark som ockuperades 1967.

Vi varnar för de välkända försöken från ockupationsregeringen att kringgå kriser, också interna kriser, och trycket från protestvågorna genom att injaga skräck och peka på yttre hot. Antingen genom att framställa den palestinska framställan till FN som en ”fara” eller genom militära aktioner, som vi har sett de senaste dagarna med tanke på upptrappningen i anfallen mot det palestinska folket i Gaza.
3. Vi erkänner det palestinska folkets rätt, som lever under ockupation, att använda alla legitima motståndsmedel enligt internationella normer för att avlägsna ockupanter från sitt land och för att uppnå självbestämmande. Vi vill i detta sammanhang påpeka vikten av en gemensam folklig kamp för palestinier och israeler. En sådan gemensam kamp är en av de ledande principerna för kampen mot ockupationen, bosättningarna, rasismen, kolonialismen, mot en politik av utanförskap, försvagning, utblottning och rasistisk indelning inom Israel.”
September 2011

Undertecknade: politiska partier, sociala organisationer och unga kvinnor och män, palestinska och israeliska aktivister (i alfabetisk ordning).
Association of Palestinian Democratic Youth (Palestina), Association of Progressive Students (Palestina), Democratic Front for the Liberation of Palestine (Palestina), Democratic Front for Peace and Equality (Israel), Democratic Teachers’ Union (Palestina), Democratic Union of Professionals in Palestine (Palestina), Democratic Women’s Movement in Israel (Israel), Israeli Communist Party (Israel), National Campaign for Return of the Bodies of Arab and Palestinian, Martyrs Captured by the Israeli Government (Palestina), Palestinian People’s Party (Palestina), Popular Campaign for the Boycott of Israeli Products (Palestina), Progressive Workers’ Union (Palestina), Tarabut-Hithabrut – Arab-Jewish Movement for Social and Political Change (Israel), The Alternative Information Center (Palestina/Israel), Union of Palestinian Farmers’ Unions (Palestina), Union of One World for Justice (Palestina), Union of Palestinian Working Women (Palestina), Workers’ Unity Bloc (Palestina)
(International Viewpoint, september)

Översättning från engelska Gunvor Karlström
(”Gröna linjen” definieras som gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken, Gaza och Golanhöjderna)

          

Ekonomin och välfärden, inte burkor och ”islamistfaran”, står i centrum för danska valet denna gång, och då krymper opinionssiffrorna för den sittande borgerliga regeringen och dess stödpartier. Stödet ökar också för Enhedslistan, det lilla antikapitalistiska vänsteralternativet, skriver Göte Kildén om det kommande danska valet.

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Helle Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre.
Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. S har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2,2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobb, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten.

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi, och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte.
Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit trumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor, och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.
Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor.
Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträckt ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.
I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för S och SF hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?
Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och alltför finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare. Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skickliga debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande. Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.
Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för det gemensamma arbetet. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti, den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av Enhedslistan. Här ger dess verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Uttalande: Stärk kampen i vardagen – rösta med Enhedslistan på valdagen!
Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar (2,2 procent i senaste valet). Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.
Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår. Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?
Svaret är: Nej!!
För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.
För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det av aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.
Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:
Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:
”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

          

Fotoblixtarna smäller av. Fyra personer i fokus. Sandlersalen i ABF-huset i Stockholm ska bara kunna rymma 150 personer men det känns som om vi är antalet fler. Det blir ståplats i tre timmar och många besvikna som får vända utanför dörren; den som inte kom i god tid får gå hem och titta på direktsändningen av kvällens stora ”releasefest”: presentationen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater.

Vi har otur. Husets största lokal är redan uthyrd till något annat evenemang. Men vi trängs vid gott mod och tidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler stoppar skjortan innanför byxlinningen innan han tar tag i kvällens uppdrag som moderator. Ljudet testas.
– Ett, två, ett, två, säger Hans Linde.
Ulla Andersson drämmer i med refrängen på favoritlåten:
– Jag har sett många vackra människor bo under en gran, men inte en enda vacker människa på Stureplan, vilket får Rossana Dinamarca att med ett leende tycka att ribban för ljudtestet blir för hög. Jonas Sjöstedt ber oss gissa progglåten:
– Jag åt min gröt och läste tidningen med väskan i min hand.
– Välkomna till en mycket speciell kväll, säger Aron Etzler och presenterar upplägget med ämnen och publikfrågestunder. Sen bär det av i rasande fart. Så fort någon talar lite mer än en minut blir Aron Etzler onådig, oftast är det Ulla Andersson som får skäll.
Första frågan är varför valet 2010 förlorades. Hans Linde menar att det berodde på att alltför många människor inte kunde se skillnaden mellan de borgerliga och de rödgröna och på att det rödgröna samarbetet blev ett samarbete mellan människorna i partiledningen.
Alla verkar de vara överens om att de inte lyckades samla in tillräckligt mycket åsikter från folk ute i landet. Rossana Dinamarca lyfter fram att regeringen lyckades hamna i oppositionsroll:
– De sade hoppa och vi sade; hur högt?!
Jonas Sjöstedt påpekar att Vänsterpartiet faktiskt inte förlorade i alla valkretsar utan gick framåt i norr. Men han håller med Dinamarca om att regeringen lyckades gå i opposition och lägga över bevisbördan på den egentliga oppositionen:
– Vi var för mesiga. De rödgröna blev en kopia av regeringen. Det var inte en folkrörelse utan i grunden ett partiledarsamarbete.

Aron Etzler springer fram över frågorna och svaren. Vad ska Vänsterpartiet göra för att lyfta frågor som arbetslöshet och utanförskap? Rossana Dinamarca säger satsa på infrastruktur och utbildning. Ulla Andersson vill ha ännu mer jobbfokus. Jonas Sjöstedt talar om tydliggörandet av vad Vänsterpartiet står för.

Utbildningspolitiken då?, undrar Etzler.
Jonas Sjöstedt vill motverka att det allmänna skolsystemet slås sönder så att det inte längre är tal om en skola för alla.
– Alla barn ska ha rätt till läxhjälp, säger han och får medhåll av Rossana Dinamarca som menar att skolan är den tydligaste klassfrågan idag med den elitism som pågår.
Aron Etzler slänger in en kontrollfråga: tycker verkligen alla kandidaterna att det är en självklarhet att man ska sitta i nästa regering?
– Nej, säger Jonas Sjöstedt. Inte i en regering till varje pris utan i en regering för ett jämlikt Sverige. Han tycker att vi ska göra som vänstern i Frankrike; att medlemmarna bestämmer om partiet ska gå med eller inte när man ser hur regeringsplattformen ser ut.

När Aron Etzler kommer med klassiska: ”vilken är den viktigaste frågan just nu?”, säger Hans Linde att det handlar om att möta fler människor, att finnas närvarande i människors vardag. Ulla Andersson vill ta vara på varje enskild medlem i partiet och formulera agendan underifrån, hon pratar för länge och Aron Etzler bråkar lite med henne så att det blir utrymme för Rossana Dinamarca att tala om att det behövs ett generationsskifte och Jonas Sjöstedt att fokusera på större jämlikhet, ungdomar i arbete, lösningar på klimatkrisen och vilka människor som ska nås:
– Vi ska inte delta i schackspelet om övre medelklassen i städerna utan satsa på förorterna, bruksorterna och landsbygden.

Några gånger under kvällen ger Aron Etzler de fyra partiledarämnen olika scenarier där de får föreställa sig vad de skulle svara på en viss fråga eller annan om de till exempel att stod i en TV-studio i direktsänd debatt med Jimmie Åkesson, eller Göran Hägglund, eller Maud Olofsson. Rossana Dinamarca får stå i en TV-studio med Fredrik Reinfeldt som har räknat ut hur mycket Vänsterpartiets politik skulle kosta och som undrar hur man tänkt sig att det ska gå ihop.
– Vänsterpartiet har aldrig och kommer aldrig att lägga något ofinansierat förslag, säger Dinamarca tvärsäkert.
Sedan blir det dags för publikfrågor. Hans Linde är för ett militärt alliansfritt Sverige. Ulla Andersson ger förslag på hur det statliga ägandet skulle kunna utbredas medan Jonas Sjöstedt poängterar att det inte bara handlar om att få tillbaka apotek, järnväg och bilprovning i gemensam ägo utan om att också ställa krav på hur detta ägande styrs så att inte alla företag styrs som Vattenfall. Hans Linde tycker att det ska startas nya statliga företag och Rossana Dinamarca påminner om att det är väldigt svårt att köpa tillbaka det som redan är sålt, det har blivit på tok för dyrt.

Fyrtiotalisten Karin Petre är oroad inför ålderdomen och alla fyra kandidaterna är ense om att arbetet inom äldreomsorgen måste lyftas, att personalen måste få bättre arbetsvillkor och de äldre få möjlighet att bestämma själva vad de vill göra med sin tid. Hans Linde kommer att tänka på sin farmor som innan hon dog bodde på ett äldreboende i Staffanstorp:
– När de väl kom in där behandlades de som om de alla var samma. Istället måste det vara individanpassat och alla måste få möjlighet att fortsätta utvecklas och uppfylla sina drömmar.

– Självklart vill vi klippa svansen av den vildsinta spekulationen, säger Jonas Sjöstedt som svar på Aron Etzlers fråga om den brinnande världsekonomiska krisen och om det finns något alternativ till det rådande kapitalistiska systemet, egentligen.
Sjöstedt talar om långsiktiga lösningar, om att Vänsterpartiet fick hundra procent rätt i allt de sade om euron och om att det inte är skattebetalarna som ska stå för kalaset utan de som har spekulerat i statsobligationer.
Hans Linde säger att även om Vänsterpartiets svar på krisen kanske inte är så sexigt så står det sig i alla fall mot Alliansen som inget svar har. Ulla Andersson tar upp den en procent av Sveriges befolkning som äger 30 procent av den totala förmögenheten i landet och banksektorn som är fyra och en halv gånger vår BNP.
– Det är många som har den inställningen att det skulle vara en naturlag med kriserna, att det är som när det regnar. Men ekonomin är inte en naturlag, den går i allra högsta grad att styra, säger Rossana Dinamarca.

Aron Etzler tycker att det låter som om Vänsterpartiets uppgift är att gå tillbaka till 1983 men det håller ingen med honom om.
– Vi är Sveriges socialistiska parti och måste prata konkret om vad det betyder 2011. Att det handlar om att minska kapitalets makt och att det är steg på väg mot socialismen. Vi är dåliga på att prata om socialism och det ska vi bli bättre på, menar Jonas Sjöstedt och tillägger att kapitalet försöker äta tillbaka det som arbetarrörelsen har vunnit.
Följdfrågan från moderatorn blir vilket system det är som Vänsterpartiet talar om, debattören, poeten och chefredaktören för Dala-Demokraten, Göran Greider, har ju sagt att vi en gång har haft socialism i det här landet, håller någon med om det och är socialism á la Göran Greider man vill åt?
– Nej, säger Rossana Dinamarca.
Hans Linde kommer att tänka på en av karaktärerna i filmen ”Tillsammans” av Lukas Moodysson som säger ”Du är socialdemokrat, jag är socialist, det är skillnad”, till mannen som hon har gått ifrån.
– Demokratin har aldrig omfattat alla delar av samhället i Sverige, det är en bit kvar, säger han.
Sedan kommer den obligatoriska frågan: är det någon som har kallat sig eller som kallar sig för kommunist?
Jonas Sjöstedt tycker att ordet är förbrukat. Demokratisk socialist vill han kallas.
Rossana Dinamarca gick med i Ung Vänster efter namnbytet, liksom Hans Linde som menar att han gick med i ett socialistiskt och feministiskt parti. Ulla Andersson kallar sig själv naiv som trodde att det gick att kalla sig kommunist om man trodde på det som var bra med kommunismen, inte det som gått snett.

Aron Etzler undrar vad det betyder att man ska skärpa den feministiska profilen och Rossana Dinamarca pekar på tillbakagången för feminismen i hela samhället till följd av en regering som drivit en antifeministisk politik:
– Vi måste höja kvinnors löner. Skattesänkarpolitik är bara bra för männen.
Ulla Andersson vill ställa kvinnors levnadsvillkor högst på dagordningen. Hans Linde – som påpekar att han är en av de unga män som växte upp med antologin ”Fittstim” – tycker att Vänsterpartiet är duktiga på att se till att feminismen finns med överallt, men han tycker också att det finns en risk för att den blir ”mainstreamad”, att den inte alltid ska vara en del av allt annat utan måste sättas i fokus. Bland annat vill han lyfta frågan om våld i nära relationer eftersom var fjärde kvinna blir slagen av en man som hon har en nära relation med. Inlägget får applåder.

Fasta jobb på heltid kombinerat med arbetstidsförkortning, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring, mer pengar till hemtjänsten i Sorsele istället för Rut i storstäderna, inställningen till surrogatmödraskap, generationsbytesdiskussionen, att stärka kvinnorna i partiet, problemet med utanförskap för de unga vuxna, ändrad lagstiftning kring arbetsmarknadsfrågor, bostadssegregation, göra om systemet med rotavdrag så att det kan gagna även de som bor i lägenhet, välfärd för alla, den enorma omställning som krävs för att vi ska kunna rädda klimatet. Ämnena är många och frågorna betas av i rask takt.
När vi till slut kommer fram till varje kandidats lilla plädering för VARFÖR just hon eller han så är koncentrationen på upphällningen. Känslan som återstår är att de verkar luta åt ungefär samma håll allihop även om åsikterna går isär när det gäller delat ledarskap och medlemsomröstning om partiledarposten. De verkar åtminstone alla ha självförtroende nog att sätta sitt namn överst på listan och vilja styra partiet i en riktning som de hoppas ska leda till fler väljare.

På möra ben ramlar vi ut ur lokalen. Nu är det väl bara att vänta och se. Under tiden vore det trevligt om socialismen inte bara är något som det SKA talas om utan något som det faktiskt också verkligen TALAS om.
Partiledarkandidatsturnén pågår fram till den första december i år och nedslag görs över större delen av landet.

Text, illustration Emma Lundström

          

”Idag ändrar vi spelets regler. Ingen mer samexistens baserad på hummus och bondbönor. Vad som händer här är sann samexistens, då araber och judar marscherar tillsammans sida vid sida eftersträvandes social rättvisa och fred. Vi har fått nog.”

Det säger Shahin Nassers som kommer från den arabiska statsdelen Wadi Nisnas i Haifa i norra Israel, och det sa han i samband med de enorma demonstrationer som samlade hundratusentals människor i olika städer i Israel den gångna helgen.
Över 450 000 människor deltog i demonstrationer för en ökad social rättvisa i olika städer i Israel i lördags. Manifestationerna är de största i landets historia och protesterna handlade om allt ifrån krav på sänkta bostadskostnader, protester mot privatiseringar, krav på en tvåstatslösning, ökade rättigheter för homosexuella, bland mycket annat. Det hela började för cirka två månader sedan, då ett tältläger uppfördes i Tel Aviv i protest mot Israels höga bostadskostnader. Men de veckolånga demonstrationerna har nu kommit att växa och omfattar nu Israels hela socioekonomiska situation.
Vad händer nu?
Ett problem är just bredden i protesterna, något som skeptiker menar kan skapa en splittring i motståndet.
– Vad som oroar är att några av grupperna kommer att få som de vill och sen gå hem, säger en av de protesterande, enligt ett pressmeddelande.
Även det faktum att det finns både de som är för och de som är emot en tvåstatslösning bland demonstranterna, gör att somliga tvivlar på om man kommer att få igenom sina krav på detta område. Motståndsrörelsen har inte heller gjort upp någon utstakad strategi för att bibehålla pressen på regeringen, vilket gör att många oroar sig för rörelsens framtid och om det finns något nästa steg. Premiärminister Binyamin Nethanyahu har nu tillsatt en kommitté för att studera Israels socioekonomiska problem, men eftersom rekommendationerna från denna kommitté inte är bindande, så är det inte så troligt att de protesterande kommer att få igenom sina krav, enligt analytiker.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

”I mars gav riksdagen regeringen i uppdrag att skärpa kraven på kollektivavtalsenliga villkor vid offentliga upphandlingar. Vad vi nu ser i Stockholm är ett övertydligt exempel på vad det handlar om.”
Det säger Lennart Sköld, ombudsman vid transportarbetareförbundet, angående färdtjänstchaufförernas nya villkor i samband med politikernas upphandling av färdtjänsten.

Mattias Håkansson, informationssekreterare vid Transportarbetareförbundet, förklarar här vad det är som händer.
Med jämna mellanrum genomförs upphandlingar där den gemensamma nämnaren är att ”få ut mer för mindre pengar”. Den aktuella bakgrunden är en upphandling av färdtjänsttrafiken från i våras.
Enligt Mattias Håkansson kan man tidigare tala om två sorters färdtjänst, med olika målgrupper och olika utförare. Den ena bygger på central framförhållning och planering och som använder specialbyggda rullstolsbussar. Här finns en högre stabilitet och någorlunda lönsamhet både för den utförande åkaren och chauffören.
Den andra typen av färdtjänst var den som använder sig av vanliga taxibilar, för kunder som inte måste sitta kvar i rullstol utan exempelvis har rollator, lättare rörelsehinder, eller kan kliva ur rullstolen och sitta i vanligt personbilssäte. Här handlar det om vanliga taxibilar som utför körningarna, och det krävs inte lika mycket framförhållning och planering av körningarna. Kunderna kan beställa med cirka 30 minuters varsel och det finns alltså en högre flexibilitet.

Skapar problem
Politikernas mål är nu att kunden ska ha större valfrihet och kunna välja mellan olika bolag och att den mer flexibla taximodellen ska gälla för alla körningar. Men vad som händer är att politikernas ambitioner leder till problem för förarna. I upphandlingen ställdes krav på utförarna att själva kunna ta hand om växeln. Tidigare fanns det inom den traditionella färdtjänsttrafiken en central växel som tog hand om bokningarna. Det var också färdtjänsttrafiken som var specialiserad på just färdtjänst och de behövde inte konkurrera med taxibilarna. En annan nyhet är de skåpbilsliknande färdtjänstbilar som är något slags mellanting mellan taxi och färdtjänstbuss, vilka kan få plats med en rullstol.
Och för att skapa ”flexibilitet” har dessutom upphandlarna ställt krav på överkapacitet hos utförarna. Bara med detta krav har man byggt in dålig lönsamhet för åkare och förare, då fler ska dela på samma kaka av körningar.
Alla dessa faktorer gör att till exempel Citytrafik som är en traditionell utförare – och som också följer kollektivavtalen – slås ut av taxibolag som till exempel Taxikurir vilka inte heller har krav på kollektivavtal för sina åkare. Fler tvingas över till så kallad procentlön och inte fast lön, då de måste konkurrera med taxiförarna om färdtjänstkörningarna. Och värst drabbas förarna av färdtjänstbussar, som ju inte kan ta ”vanliga” taxikörningar. Enligt ett pressmeddelande från Transportarbetareförbundet vittnar flera förare om inkomster på nedåt 20 kronor i timmen. Detta är något som Transportarbetareförbundet naturligtvis är emot.

Valfrihet eller inskränkning
Mattias Håkansson menar att man offrar personalen, särskilt färdtjänstbusspersonalen för att tjäna pengar.
– Man flyttar över folk från en stabil vardag till radikalt försämrade förutsättningar. Detta kallas valfrihet, vad ska man säga om det, undrar han. Jag frågar vad som är nästa ste,g och på det svarar Mattias Håkansson att Transportarbetareförbundet har försökt att uppvakta politikerna kring detta men att det är uppenbart att de inte lyssnar.
– Just nu står vi inför avtalsförhandlingar där vi kräver månadslön (fast lön) för färdtjänstpersonalen.
Vad vi behöver just nu är medlemmar som vågar stå upp för avtalet, säger Mattias Håkansson.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

– Vi är Sveriges socialistiska parti, underströk Jonas Sjöstedt i torsdagens debatt i Stockholm om framtidens V-ledare. Ändå var det just på frågan om ”socialismen” som osäkerheten spred sig mest påtagligt i panelen.

– Är socialismen ett helt annat system, som en annan planet med 300 grader varmt?, frågade Flammans samtalsledare Aron Etzler. Och fick till svar att den handlade om ”internationell skatt på kapitalet” (Hans Linde). ”Minska finanssektorn och starta en statlig investeringsbank” (Ulla Andersson). ”Ekonomin är ingen naturlag, den går att styra”, (Rossana Dinamarca). ”Vi ska bli bättre på att tala om socialism”, (Jonas Sjöstedt). Men på frågan om vi redan har haft socialism – som i Göran Greiders version av 1970-talet – tilltog osäkerheten. ”Nej, nu svamlar jag” (Dinamarca). ”Vi ska utöka det gemensamma” (Andersson).
Kort sagt, på partiets klassiska portalfråga, som utgjort själva existensmotivet gentemot socialdemokratin och det rödaste skynket för borgerligheten, tycktes panelen närmast häpet oförberedd.

Svarslösheten speglar inte bara kandidaternas eller ens vänsterpartiets alternativlöshet sedan murens fall. När socialismen tidigare åtminstone kunde formuleras som kritik av sovjetblockets defekter tycks arbetarrörelsens hela 1900-talsprojekt ha havererat hos dess traditionella partier. Hukande under borgerlighetens ideologiska offensiver kring kärnfrågan: klassmakten över samhällets ekonomiska fundament, har såväl socialdemokrater som vänsterpartier styrt över till andra centrala frågor kring makt och vanmakt, som könsmaktsordningar, rasism och social utslagning. Här är oftast argumenten slipade och perspektiven klara. Men det räcker inte på långa vägar när finanskapitalismen skakar i grunden och skuldkriserna sopar undan ambitioner och goda förslag på andra områden.

Utan insikt om nödvändigheten att bryta sig ut ur den kapitalistiska världsordningens tvångströja – och en strategi för det – kommer vänsterns goda förslag på dagspolitikens område att studsa stumt mot den ekonomiska obönhörligheten och i värsta fall anpassas till kapitalismens krympande livsrum. Ett uttryck för det var Rossana Dinamarcas resoluta nej till att vrida Saab ur spekulanten Mullers händer: ”Ska vi äga en bilfabrik – nej!”
Att vänsterkrafter är räddare än delar av borgerligheten inför att kröka ett hår på kapitalets hjässa säger något om reträtten. När till och med USA:s regering kan gå in och åtminstone tillfälligt säkra fordonsindustrin, måste socialister offensivt kunna föreslå att staten säkrar jobb och anläggningar för arbetarnas och teknikernas kompetenta klimatomställning av produktionen.

Vänstern inför ”socialismen” får inte bli som bränt barn inför elden. Då övergår formuleringen av de stora samhälls- och krislösningarna till andra, i bästa fall till ekologister och gröna, i sämsta till nationalister och religiösa fundamentalister. Vulkaner av inspiration finns idag att hämta från de unga folkliga massrörelserna runt Medelhavet och på andra håll där just visioner och strategier för den stora omställningen bort från kapitalismen utvecklas. Förenade med de äldre socialistiska arbetarrörelsernas negativa lärdomar av statligt tyranni och byråkratvälde och de mer revolutionära strömningarnas erfarenheter av demokratisk självorganisering underifrån kan reella socialistiska vägar ut ur dagens globala återvändsgränder röjas.

Att ”socialismen” inte kan vara något slutet system eller avgjord ordning som både tjänstemännen i DDR och på Statens planverk kunde förvalta i evigheters evighet står klart efter 1900-talets uppgång och fall. Socialism handlar inte om en ”annan planet” eller ”something completely different” utan om processer av förändring och övergång – från socialt minoritetsvälde till de underställda majoriteternas demokratiska styre av samhällslivets olika områden och materiella förutsättningar. Det rör sig om ett här och nu in i framtiden, där både Göran Greiders minnen av arbetarklassens erövringar på 1970-talet och ”De indignerades” kamp för nya ”allmänningar” i dagens Sydeuropa utgör delar av socialismens framåtrörelse i tiden.
De regleringar av finanskapitalet V-kandidaterna talade om hör absolut till den rörelseriktningen. Dinamarcas resoluta nej till samhällsansvar för fordonsindustrin gör det inte. De splittrade och strödda svaren på rörelsens existensfråga visar att den ideologiska kratern i vänsterpartiet efter östblockets fall ännu inte fyllts med nya perspektiv ut ur dagens kapitalistiska världsordning. Den kvava tendensen till begränsning inom svensk parlamentarisk dagspolitik – med dess idag närmast unika provinsiella isolering – är tyvärr inte löftesrik. Själva öppenheten i den nuvarande debatten erbjuder dock en möjlighet att låta de folkliga upprorens och alternativens värld skölja in i processen. Den rör ju inte ”Idol 2012” – utan hur vi tillsammans kan ingjuta ny folklig masskraft och försätta kapitalets berg.

Håkan Blomqvist

          

Torsdag 1 september rekordhöjdes stockholmarnas reskostnader och månadskortet blev 100 kronor dyrare. Höjningen kommer enligt bedömare att leda till en femprocentig minskning av kollektivtrafikåkandet. Gunilla Roxby Cromvall, representant för Vänsterpartiet i Trafiknämnden, säger i ett pressmeddelande att det är en märklig signal som alliansen ger.
Man talar om ambitioner om att få fler att åka kollektivt, samtidigt som priset på SL:s månadskort stigit betydligt mer än priset på bensin under de senaste 20 åren. Trängselavgifterna har inte heller höjts sen de infördes, så det blir i princip också allt billigare att köra bil. Gunilla Roxby Cromvall menar att alliansens tal om ambitionerna om ett ökat kollektivtrafikresande bara är tomt prat.
– Att höjningen är nödvändig för att klara av kommande investeringar är alltså ren lögn, säger hon. Det är ett politiskt val av alliansen att höja taxan istället för skatten. Det slår hårt mot dem som redan har det kämpigt ekonomiskt och inte har något val. Och miljömålen verkar man ha glömt bort totalt.
Enligt pressmeddelandet kommer höjningen av taxan att ätas upp med råge av SL:s underskott, vilket uppgår till en halv miljard kronor. Skattefinansieringen av SL-taxan har i och med årets avgiftshöjning nu sjunkit till under 50 procent.
Liza Ahnland
liza@internationalen.se