Svårt och komplicerat. Så sammanfattar ledningen läget efter Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA:s kongress som hölls i helgen i Montreuil utanför Paris. Som vi skrev i förra numret av Internationalen var det ett parti med stärkt självförtroende som samlades till sin första kongress sedan bildandet för två år sedan.

Uppsvinget i den sociala kampen i höstas och de revolutionära resningarna i Nordafrika har gjutit nytt mod i partiets medlemmar som spelat en viktig roll i solidaritetsarbetet. Partiets talesperson Olivier Besancenot gjorde ett uppmärksammat besök i Tunisien. Miljontals fransmän och invandrare med rötter i dessa områden – och den franska regeringens och företags nära förbindelser med de korrupta regimerna – gör att den nordafrikanska revolutionen omedelbart får återverkningar också i Frankrike .
Men den andra sidan av att vara väl rotad i kampen visade sig i att de vägval som den franska vänstern står inför också skar rakt in i partiet. Den fråga som media och andra vänstergrupper framför allt krävde svar på var hur NPA ställer sig till en gemensam vänsterkandidat i presidentvalet 2012. Parti de Gauche, som bildades ungefär samtidigt som NPA, driver hårt att vänstern, inklusive NPA och kommunistpartiet, ska ena sig bakom dess partiledare Mélenchon.
Inställningen till denna fråga reflekteras tydligt i de tre huvudtendenser som utkristalliserats inför kongressen. Den ”unitära” riktningen förspråkade en uppslutning i en gemensam vänsterfront. En tendens som ville markera partiets ”revolutionära identitet” ställde sig kallsinnig till ett sådant samarbete och ville koncentrera sig på att bygga partiet tillsammans med de sociala rörelserna och helst hitta en presidentkandidat från dessa.

Skeptisk
Dessa tendenser hade vardera stöd av en dryg fjärdedel av delegaterna på kongressen.
Den tredje, största, tendensen, var också skeptisk till att stödja vänsterfronten. Orsaken är inte minst att såväl kommunisterna som Parti de Gauche vill använda vänsterfronten som en hävstång för att själva kunna skaffa sig poster i en kommande regering tillsammans med socialistpartiet. Att låta NPA:s röster bli en bricka i detta spel ter sig inte särskilt aptitligt.
I dagsläget lutar denna tendens åt att försöka förmå partiets stora dragplåster Besancenot att ställa upp i ett tredje presidentval. Trots NPA:s tillbakagång får han och Mélenchon ungefär lika stort stöd i opinionsundersökningarna, mellan 5 och 7 procent. Problemet – och det som gjort kongressen så komplicerad – är emellertid att inte heller denna tendens hade egen majoritet på kongressen, den hade stöd av 42 procent av delegaterna.
Det betyder att ledningen under den kommande kongressperioden saknar en tydlig plattform. Man har heller ännu inte utsett något nytt språkrör; den posten vill nu Besancenot lämna. Detta är ingen katastrof för en politisk strömning som traditionellt bejakar mångfald, men det komplicerar naturligtvis den politiska nytändning som måste fortsätta. Vissa inom gruppen som förespråkar en vänstersamling inför valen kommer att lämna NPA.
Men partiet är fortfarande en av de ledande vänsterkrafterna i Frankrike med 5 000 medlemmar och en unik erfarenhet av politisk kamp och arbete i sociala rörelser. NPA kommer att fortsätta att spela en nyckelroll i fransk radikal politik.
Kjell Östberg

          

Nyligen utbröt breda protester i Frankrike mot president Sarkozy och regeringens förslag till pensionsreform.
Protesterna lyckades inte stoppa förslaget, som antogs av den franska senaten 27 oktober. Protesterna fortsatte efter antagandet av lagen, men börjar sakta ebba ut. Alain Krivine är en välkänd aktivist som varit med sedan majrevolten1968. Han var en av de ledande i LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire, det numera nedlagda parti som var med och byggde upp det nya antikapitalistiska partiet, NPA. I den här intervjun, från 29 oktober, berättar Alain Krivine om vikten av protesterna när det gäller radikaliseringen i befolkningen, om NPA:s roll i mobiliseringarna, och om hur NPA utvecklats sedan det bildades i februari 2009.

Alain Krivine, första maj 2009, Paris. Foto: Internationalen

Protesterna leddes av fackföreningarna. Medan facken har varit oumbärliga i att få ut stora människomassor på gatan, har de fortfarande inte löpt linan ut med protesterna, enligt Alain Krivine.
– Från början tvingades fackens nationella ledare att organisera strejker och bojkotter. Men deras strategi är inte att organisera en nationell konfrontation med makten, säger Alain Krivine.
De stora fackens ledningar, särskilt vad gäller det stora CGT med 700 000 medlemmar, är rädda för att bli förbisprungna av medlemmarna och är därför villiga att organisera protester, säger han:
– De stöder varenda strejk, blockad och protest.
– Rent konkret tror jag inte att någon generalstrejk blir av. Men det beror inte bara på de fackliga ledarna, utan också på finanskrisen – folk har det svårt nu och de behöver pengar. För många är det omöjligt att fortsätta strejka, och många deltar inte av ekonomiska skäl.
Men han är fortfarande optimistisk:
– Trots detta växer radikaliseringen varje dag inom en betydelsefull minoritet av befolkningen. Det fackliga samarbete som äger rum, blockaderna – folk börjar bli mycket radikaliserade, och det är viktigt för oss i framtiden.
– Och den här radikaliseringen är helt ny för oss i NPA.

Fortfarande har protesterna brett stöd, trots att sammandrabbningarna mellan ungdomar och polis har blivit vanligare. Alain Krivine citerar en opinionsundersökning som säger att 61 procent av befolkningen stödde protesterna.
Situationen är komplicerad när det gäller fackföreningarna, säger han. Å ena sidan har folk inga illusioner om ledningen och litar inte särskilt mycket på dem. Å andra sidan känner de att facken är den enda kraft med tillräcklig styrka för att kunna mobilisera tillräckligt med folk.
Till skillnad från tidigare stora proteströrelser i Frankrike saknar den här rörelsen självorganisering, som exempelvis strejkkommittéer, vilket är en stor svaghet, enligt Alain Krivine.
– Ändå är det så att många kommer till demonstrationerna utan banderoller. De deltar men är inte organiserade av fackföreningarna.
För NPA innebär situationen med fackföreningarna ett dilemma, säger han. Det nya antikapitalistiska partiet har tagit klar ställning för att en generalstrejk är ett nödvändigt verktyg för att förmå regeringen att backa.
Vad har NPA spelat för roll i protesterna?
– Partiet har verkat på olika nivåer. Genom propaganda, där vi har utvecklat vår syn på taktiken i kampen: generalstrejk har varit ett tema, liksom politiseringen av rörelsen. Detta har vi gjort genom vår tidning och genom pamfletter, och vi har tryckt upp flygblad och affischer för nästan varenda strejk.
– För det andra är våra aktivister mycket aktiva inom facket och mobiliserar där.
NPA finns med i den nationella koalitionen mot pensionsreformen tillsammans med socialistpartiet, kommunistpartiet och de gröna. Koalitionen organiserar lokala möten och demonstrationer.
– Det är bra. Vi är oense i mycket med socialistpartiet, men det är bra att vi arbetar där.

NPA organiserar också egna offentliga möten om pensionsprotesterna. I själva verket, förklarar Alain Krivine, var en så stor del av partiet engagerat i mobiliseringarna att partiets kongress som skulle hållas i december blev lidande, och nu har uppskjutits till januari 2011.
– Jag tror inte någon har haft tid att förbereda sig för kongressen! Kamraterna har knappt haft tid att läsa tidningarna, säger han.
Men rörelsen mot pensionsreformen har betytt mycket för NPA, tror han:
– Vi har blivit mer enade, till och med i våra interna debatter. Och när det rör sig om aktioner är skillnaderna vanligen mycket små. Nu finns det nyanser men inga stora skiljaktigheter – för det mesta är vi rätt eniga.
NPA:s nästa kongress är viktig, eftersom det är den första efter grundningskongressen i februari 2009.
– Det var mycket som det aldrig beslutades om den gången, och det har inneburit en vis förvirring bland medlemmarna.
– Men den väsentligaste frågan är löst: vi kan inte reformera kapitalismen.
Nu när det har gått en tid – tycker du att det var rätt beslut att upplösa LCR och bilda NPA? Är du fortfarande entusiastisk över projektet?
– För min personliga del, javisst. Även om vi har haft våra problem.
– Vi har förlorat cirka 3 000 medlemmar på ett år, men inte av politiska skäl egentligen. Hundratals människor ville gå med, men de var inte så politiskt medvetna, och de försvann när det inte förekom några stora mobilisationer. Men läget är annorlunda nu.
– I LCR hade vi som mest 3 000 medlemmar. Majoriteten av de nuvarande medlemmarna kommer inte från LCR – och vi skulle inte heller ha kunnat vinna över dem till LCR. I LCR hade vi inte medlemmar i den privata sektorn, men det har vi nu.
– Det är väldigt bra medlemmar, unga och aktivister.
– De tidigare medlemmarna i LCR var välutbildade, men nu är det lite problem med medlemmarnas skolning. Nåja – de är inte reformister utan har klart tagit ställning mot kapitalism och klassamarbete på socialistpartiets sätt.
– Jag tror att vi gjorde absolut rätt. Vi är inga sekterister – partiet är ett verktyg, inget mål i sig. Och nu har vi ett verktyg som skiljer sig mycket från LCR.

Linn Hjort
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

Paris-NPA/2010 av Linn Hjort

Pensionsreformen som ledde till att miljoner fransmän gav sig ut i strejk, i blockader och väldiga demonstrationer har röstats igenom i parlamentet, och efter förra torsdagens stora demonstrationer – som i storlek inte kunde mäta sig med de tidigare väldiga protesterna – börjar nu rörelsens kollaps förutspås.
Den franska radikala vänstern tar heller inte ut någon seger i det här läget, även om medlemmar i det nya antikapitalistiska partiet, NPA, menar att de räknat med ett lägre deltagande i torsdagens strejk eftersom landets skolor och flera universitet hade stängt för höstlov.Flera stora manifestationer är inplanerade de närmaste veckorna, men det är nu helt uppenbart att det inte finns någon självklar väg för rörelsens utveckling.

Det viktigaste med rörelsen är att så väldigt många människor deltar och att erfarenheterna från den kommer att finnas kvar även efter protesterna. Det menar Olivier Besancenot, den unge och uppenbart populäre ledaren för NPA. Han pratar hastigt med Internationalen under torsdagens demonstration, men avbryts ständigt av demonstranter som vill ta flygblad, skaka hans hand och säga några ord. Ungdomar står på avstånd, pekar och skrattar förtjust när de får syn på honom.
– För NPA är detta den första kampen där vi kan visa upp oss. En ny politisk generation kommer ur den här rörelsen. Särskilt för unga arbetare som deltar i sin första kamp, kommer utvecklingen att fortsätta, säger han.

Dagens protester har jämförts med 1995 års generalstrejk, som då tvingade Chiracregeringen att dra tillbaka de tilltänkta pensionsreformerna. Det kan också hända att aktivister under nostalgiska suckar nämner 1968 i samma mening. Men det är naturligtvis mycket som skiljer 2010 från de stora förebilderna.
Till exempel pekar Serge Aberdam, som sitter i ett av Paris kommunfullmäktige för NPA, på att det faktiskt inte deltar särskilt många i rörelsen och att det var många fler som strejkade 1995.
Inte heller verkar det som om 2010 kommer att utvecklas till en generalstrejk utan slutdatum. NPA menar att det vore det bästa alternativet och vad som verkligen skulle kunna få regeringen att vika sig, eller åtminstone göra betydande eftergifter. Men det verkar inte troligt att fackföreningarna, med det väldiga CGT i spetsen, kommer att ta det steget. Istället väljer de att konfrontera Sarkozyregeringen genom en-dagsstrejker och de regelbundna stora demonstrationer som skapat rubriker världen över. Den brittiske ekosocialisten Richard Greeman påminner i sin blogg om hur dessa metoder tidigare har lett till att proteströrelser i Frankrike ebbat ut efter att regeringen väntat ut dem.

NPA har från början deltagit i bygget och underhållet av den nya rörelsen, genom sina fackliga aktiva, sina arbetsplatsrepresentanter, studenter och allmänna aktivister. Partiet organiserar medlemmar på två plan: på arbetsplatser och i bostadsområden, och nu läggs det ned tid på att förbättra kommunikationen mellan de olika strukturerna.
– Det är lite svårt att sammanlänka de olika delarna av rörelsen, och det är därför våra partimöten blir så långa och varför det är svårt att komma fram till en gemensam position, menar Serge Aberdam.
Nu, säger han, försöker NPA demonstrera att det faktiskt går att försvara en majoritets intressen.
– Den verkliga rollen NPA försöker spela är att visa att människor som förlorar rätten till pension genom reformen är en majoritet som kan utvecklas till politiska aktörer. Om det budskapet når ut så är det viktigt.
– Det betyder att även om vi inte vinner över pensionslagen, så kan vi ha vunnit något annat: en bättre förståelse av situationen och att en majoritet av folket har samma intressen. Även om vi inte vinner kan vi påverka det kollektiva medvetandet.

I samtal med NPA-medlemmar framkommer det gång på gång att den pågående rörelsen ses som så mycket mer än ett verktyg för att pressa Sarkozys högerregering att ge upp i enbart pensionsfrågan; den stora förhoppningen är att den kan leda till en radikalisering och en djupare insikt bland fler om hur kamp kan föras.
– Det gör en stor skillnad, kommenterar Serge Aberdam.

Nora är lärare och medlem i NPA. Innan förra veckans jättedemonstration förklarade hon att hon tyckte det skulle vara lyckat om det överhuvudtaget blev en demonstration, mitt under det allmänna lovet som det var. Hon tar på allvar frågan om protesternas våldsamheter, som det rapporterats så mycket om, i Sverige och i andra länder.
– Sedan några år tillbaka har vi ett våldsamt fenomen i Frankrike, säger hon.
– Många ungdomar i förorterna har stora problem – inga pengar, inget [nationellt] arv, inga bostäder, ingenting. De är söner till koloniserade folk. Nu är de i Frankrike och har franskt medborgarskap, men segregationen och misären fortsätter för dem, säger hon.
Även om en minoritet lyckats ta sig uppför den sociala trappstegen, fortsätter svårigheterna för de flesta och med krisen och den förtryckande rasismen kommer frustrationens våldsamheter.
– Vänsterorganisationernas uppdrag är att övertyga dem att ansluta sig oss och stödja arbetarnas sak. Och det är möjligt. Istället för att förfasas över deras våld så borde vi organisera dem.
Vissa aktivister försöker organisera i förorterna, berättar Nora.
– Men det är svårt, vi är så få…

Det märks dock inte att NPA är få – ”vi är överallt”, som en ung medlem konspiratoriskt uttryckte det. Och det verkar stämma hyfsat. NPA:s klistermärken sitter över hela Paris, och på den stora torsdagsdemonstrationen var NPA synligare och mer högljutt än till exempel den välkända vänsterorganisationen Lutte Ouvriére. I timtal upprepade en handfull NPA-medlemmar slogans för förbipasserande demonstranter, och flygblad delades ut lika flitigt som tidningen Tout est á nous! såldes.

Nej, än så länge vill ingen hävda några enkla segrar, och ingen vågar hoppas på en upptrappning av rörelsen i det här läget. Men aktivister tar fasta på den positiva turbulens protesterna har väckt och gläds åt den omfattande debatt som sprids på gator och torg, i barer och på bussar.
– Överallt talar folk om reformen, och det är en framgång. Det garanterar inte en seger, men vi befinner oss i centrum, inte i marginalerna, och diskuterar just det som intresserar folk, konstaterar Serge Aberdam.

Text och foto: Linn Hjort

          

Skolorna och några universitet runt om Frankrike har lov. Men demonstrationerna mot Sarkozyregeringens nya pensionslag fortsätter. ”Rörelsen är lite mindre den här veckan – men det är för att vi är lediga”, säger Nora, lärare i grundskolan och medlem i det nya antikapitalistiska partiet, NPA.

Det är tisdag och vi står utanför sopstationen som drivs av företaget TIRU i södra Paris dit kanske ett tusen fackliga medlemmar – främst tillhörande det stora facket CGT men även det syndikalistiska facket CNT och det radikala Solidaires – nyss marscherat. Stämningen är lättsam och vid sopstationen har en grill satts upp; hungriga strejkande utfodras med korv, öl och juice.
Trots den relativa stiltjen sedan de miljonstarka demonstrationerna är folk kring strejkpunkten optimistiska. Han Lor från CNT tycker att det är svårt att förutspå vad som kommer att hända den närmaste tiden – men menar att ”den närmaste tiden” handlar om veckor, inte dagar. Nora förutspår att många snart kommer att börja tala om rörelsens nedåtgång men är inte övertygad om att den påbörjats.
Och trots ledigheten märks det att något händer. På universitetet Pierre et Marie Curie hänger banderoller som uppmanar till möten mot pensionsreformen, och flygblad delas ut under veckan. Väggarna längs Paris gator pryds av affischer från CGT, NPA och en mängd andra organisationer och partier, och tisdagens demonstration passerar en bensinstation som håller stängt på grund av bränslebrist.
Men Serge Aberdam som sitter i kommunfullmäktige för NPA tappade lite av sina förhoppningar förra veckan; strejkerna utökades inte så mycket.
– Men så är jag inte den som ropar ut min entusiasm, heller, tröstar han den sena och kalla tisdagskvällen.
Protesterna som skapat rubriker världen över fortsätter ett tag till, trots regeringens hårdnackade vägran att ändra på pensionsreformen. Nu undrar alla, inklusive de som deltar, vilken väg rörelsen kommer att ta.

Linn Hjort

          

Romer har utvisats från Sverige och Danmark den senaste tiden. Många av fallen var enligt media i strid med EU:s regler som säger att EU-medborgare kan stanna i ett medlemsland i tre månader. Men det är utvisningarna från Frankrike som har väckt mest uppseende.

Vatikanen protesterar. EU bevakar frågan. FN uppmanar Frankrike att undvika kollektiva utvisningar av romer. Men i Frankrike protesterar vänstern, kyrkorna och antirasistiska människorättsorganisationer mot utvisningarna.
Mer än hundra läger har rivits och många hundra romer har utvisats ”frivilligt”, enligt franske migrationsministern Eric Besson. Resandefolket som oftast är franska medborgare åker med på samma räkning, trakasseras och jagas bort från bostäder.
Utrikesministern Bernard Kouchner har förklarat att han funderat på att avgå i samband med utvisningarna, men att det ”skulle vara detsamma som desertering”.
Kouchner var med och bildade Läkare utan gränser, och har tidigare suttit i vänsterregeringar i Frankrike.
Men i radiokanalen France Inter påpekar premiärminister François Fillon: ”Bernard Kouchner har alls inte avgått, tvärtom talade han fredags till ambassadörerna och försvarade regeringens politik, och särskilt irriterade han sig på dem som uttryckte sig oacceptabelt och jämförde romernas frivilliga återvändande med nazisternas deporteringar.”
300 läger ska rivas enligt president Sarkozy. Han beskylls nu för att söka stöd inom extremhögern, eftersom hans popularitet sjunker allt mer. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle han förlora i ett presidentval mot flera kandidater, bland annat socialistpartiets Martine Aubry.

Motstånd finns
Det franska NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, fördömer med kraft ”denna hatets politik, denna förföljelse mot resandefolket, som nästan alla är franska medborgare och mot romerna som har rätt att röra sig fritt inom EU”.
”Utvisningar av romer 14 augusti handlar om en motbjudande politisk operation som stinker rasdiskriminering. Den använder romerna och resandefolket för att försöka vända uppmärksamheten från skandalaffärerna kring E Woerth och familjen Bettencourt och pensionsreformerna som ska upp i nationalförsamlingen 7 september”, skriver partiet. Men NPA berättar också om en början till solidaritet med romer och resande, och om motstånd., bland annat i Montreuil där ett solidaritetsnätverk har skapats kring 70 utvisade familjer.

Gunvor Karlström
gunvor@internationalen.se

          

Över hela Europa sätts kriget mot den islamska fundamentalismen in mot kvinnornas kläder.
Kan en beslöjad kvinna kämpa för socialismen? Får hon? Den franska ”slöjdebatten” har fått nytt bränsle i och med att Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA, ställer upp i regionalvalen med en ung kvinnlig kandidat iförd huvudduk. Kritiken kom från både höger och vänster. Slöjdebatten har också nått Sverige. En niqabklädd kvinna ville ha rätt att gå en utbildning för arbete inom barnomsorgen. Då kom också den svenska regeringen att tvingas ha åsikter i frågan. Benny Åsman diskuterar här den grundläggande frågan om ett socialistiskt parti ska kunna avkräva sina medlemmar speciella åsikter i religiösa frågor. Han klargör också vad Marx verkligen sa när det gäller ”religionen som opium för folket”.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt, och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.
Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två, och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är, kan vi säga, den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

Redan begreppet – nationell identitet – får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparken. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burka, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland.
Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja.
Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på. Inte heller varför personer med en judisk kippa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.
När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska meningsfränder i NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media.
Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.
Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och vänsterpartiets (utbrytning ur Socialistpartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPA:s sida.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen, och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister, men däremot till antikommunister.
”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Hegels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen.
Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.
Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde lördag 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPA:s kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPA:s kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet, menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket, däribland tvånget att vara beslöjad.
– Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han.
Problemet som jag ser det är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPA:s kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt.
För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner, har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val.
Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA.
Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.
Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.
– Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal, men att för kampen spelade det ingen roll.
– De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja, andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq, och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.
– Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel och så vidare, det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver Tariq Ali som sedan decennier är bosatt i London.
Isabelle Stengers är knappast känd i Sverige, men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland hennes många verk kan nämnas Kapitalismens häxkonster från 2007.
Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.
– Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång? frågar sig Isabelle.
Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

Benny Åsman