Kan man dö av en kopp te?
På en oförarglig tebjudning. På ett Tea Party?
Knappast. Bara om Agatha Christie varit framme och spetsat någon kopp med arsenik.
Men om gästerna på bjudningen inte bara mumsar kakor, små snittar och sörplar på sitt te. Om de inte bara pratar väder? Tänk om alla upprört pratar om att göra slut på en nyinflyttad granne och gör pricktavlor med bilder på de nya främmande familjemedlemmarna.

I USA försöker det politiska etablissemanget och media att så gott det går skyla över de ideologiska ”markörer” som vi än så länge fått när det gäller banemannen från Tucson, Jared Loughner. Ingen koppling får göras med den ärkekonservativa Tea Party-rörelsen. ”Detta är ett dåd av en vettvilling och har ingenting med politik att göra”.
Regionens sheriff däremot, Clarence Dupnik, som är 76 år gammal och därför inte behöver tänka på att bli omvald, slog snabbt fast att: ”Arizona har blivit USA:s gravsten med sina mjuka vapenlagar och alla de i media som dag ut och dag in inflammerar opinionen med retorisk svavelsyra som skapar hat, misstroende och paranoia om hur regeringen fungerar”.
Vi kan börja med tebjudningens pricktavla.
Den beskjutna Gabrielle Giffords har röstat för Barack Obamas sjukvårdsreform och vänt sig mot Arizonas hårda immigrationslagar och hamnade därför på den famösa hemsida, som rörelsens mest lysande stjärna Sarah Palin lagt ut. Där har hon haft bilder på de mest hatade motståndarna i kongressen och sedan ringat in dessa med riktpunkten eller ”hårkorset” i kikarsiktet på ett gevär. Allt smyckat med texten ”Nu laddar vi om”.
Giffords motkandidat i fjolårets kongressval, förre marinsoldaten och ”tepåsen” Jesse Kelly, organiserade en tillställning där hans supporters fick skjuta med automatkarbinen M 16 under mottot ”Hjälp till med att få bort Gabrielle Giffords”. Under valkampanjen samlades dessutom hans anhängare varje vecka utanför hennes kontor med plakat om att ”Dags att ladda om” eller att ”På det ena eller andra sättet ska du bort”…

Ser man på de videosnuttar som Loughner lagt ut på nätet är de fulla med retorik från Tea Party-rörelsen och mediakampanjer från Fox News, ABC och Rupert Murdochs tidning The Journal. Loughner rasar mot ”Den andra konstitutionen” vilket i denna politiska miljö betyder de två tillägg i konstitutionen som kom efter det amerikanska inbördeskriget. Förbudet mot slaveri och rätten till medborgarskap för alla barn födda i USA. Det senare har republikaner i kongressen just nu lobbat för att få bort med innebörden att hindra alla nyfödda barn till illegala invandrare att få rätt till medborgarskap.
När Loughner i en video utropar ”Nej! Jag vägrar att betala en skuld i en valuta som inte baseras på värden i guld eller silver”, kan detta för oss svenskar låta som tokerier, men i USA är det en av de mest välkända parollerna från talkshow-stjärnan Glenn Beck i Fox News och betyder ett kategoriskt nej till nya offentliga utgifter. Tea Partyrörelsen är givna motståndare till aborter och Loughner utbrister också att ”en kvinna som begår abort är terrorist”.
Till sist har både Fox News och New York Times rapporterat att han åtminstone är influerad av den rasistiska rörelsen kring nät- och förlagshuset American Renaissance. En rörelse vars ägare, Pioneer Found, med pseudovetenskapliga argument försöker hävda att olika människoraser har olika intelligens m m. Därför är man för rasåtskillnad. Som kuriosa kan nämnas att rörelsen stort hyllade Sverigedemokraternas valframgångar i höstas.
Uppenbart finns det i USA en politisk malström som nu har blivit en mardröm.
När Giffords pappa i amerikansk media fick frågan om hans dotter hade några fiender, kom repliken snabbt, ”Hela Tea Party”.

Vid den nationella sorgehögtid som sedan arrangerades i Tucson, Arizona, fick vi se och lyssna till predikanten Barack Obama. Jag prövade med att blunda och hörde då inte längre presidenten i Vita huset utan i retoriken. Ja, till och med i hans stämma och i hans tonfall hörde jag i stället Martin Luther Kings underbara röst.
Obama inledde med en tröstande psalmvers och vände sig sedan till Bibeln: ”Skriften säger oss att det finns ondska i världen och att fruktansvärda saker händer som undgår människans förstånd”, menade han. ”Hemska saker händer och vi måste akta oss för enkla förklaringar. Ingen av oss vet vad som utlöste attacken och vad som kunde gjorts för att förhindra den”. Likt en nutida Messias kunde han också berätta att Gabrielle Giffords hade öppnat sina ögon för första gången strax efter hans och hustruns besök på sjukhuset…
Hans starka tal vädjade om försoning. Visst, i en passage fanns en liten åder av underförstådd kritik mot den republikanska extremhögerns uppskruvade och ofta våldsamma demagogi: ”Vi måste tala med varandra så att vi läker och inte sårar”. Men huvudådern var en enda lång vädjan om gemenskap. ”De krafter som söndrar oss rår inte på de krafter som enar oss. Våra förhoppningar och våra drömmar är gemensamma.”

Självklart har sorgen sin tid, och ingen människa med vanligt vett ställer till med politisk agitation vid en minneshögtid. För stunden avstår man, böjer huvudet och utelämnar det svåra. Men Obama böjde inte bara huvudet inför döden och bad om tröst. I sitt sammanhang lyfte han medvetet, med Bibelns hjälp, in ett mycket bestämt politiskt budskap. Han vädjade helt enkelt om klassförsoning.
I min bokhylla finns de två delarna av John Steinbecks roman Vredens druvor från 1939. Tummade och sönderlästa. Boken är nobelpristagarens mästerverk och skildrar dramatiken med värme- och torkkatastroferna i den amerikanska Mellanvästern under 1930-talet med alla dess utblottade jordbrukarfamiljer. Romanen återkom året senare i en oerhört stark filmatisering av regissören John Ford. Henry Fonda spelade Tom Joad, en utarmad bonde som i en odödlig scen ligger på den av hettan och jordstormarna helt uttorkade och uppspruckna marken. Familjen Joad har som alla grannar berövats sin egendom av de giriga bankerna. Skörden och med den alla inkomster har bränts bort av solen. Lånen förfaller utan betalning och där på knä, bokstavligen i stoftet av allt han ägt, blir Joads fråga rakt in i kameran:
”Vem ska jag skjuta?”
En replik som var – och är – naturlig i detta land präglat av så mycket våld. Först fördrivning och utrotning av kontinentens indianer. Sedan ett blodigt inbördeskrig där slaveriet avskaffades. I det mexikanska kriget i mitten av artonhundratalet erövrades Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Wyoming, New Mexico och delar av Arizona (!). Två världskrig däremellan och sedan ständiga imperialistiska strövtåg. Vietnam i går. Irak och Afghanistan i dag. Det är våld i varje por av det amerikanska samhället och dagarna efter massakern i Tucson mer än fördubblades symboliskt nog (!) försäljningen av mordvapnet, en halvautomatisk Clock 19 i stadens stora vapenaffärer. I delstaten är det nästan lika lätt att köpa ett mordvapen som en ny mobil.

Under såväl 1930-talet som i dag är det i Amerikas Förenta Stater en stenrik överklass som residerar över ett brutalt klassamhälle. Det var de på pengar så lystna storbankerna som besegrade familjen Joad i Steinbecks roman, och det är Goldman Sachs, JPMorgan Chase och alla andra finansiella girigbukar på Wall Street som härskar i dag.
På samma sätt som under 1930-talet har miljoner amerikanare kastats ut i arbetslöshet eller kortvariga deltidsjobb. Hundratusentals familjer har fått lämna över sina hus till bankernas indrivare. Femton procent av befolkningen räknas som fattiga, och i stormens centrum ligger Arizona. Där är det arbetslöshet och otrygghet som utgör den grå, hopplösa vardagen för ett otal människor. Etthundrasextio år efter USA:s erövring av Arizona har som en historisk ironi dessutom hundratusentals ”latinos” återvänt till sina ursprungsområden. I kölvattnet på den ekonomiska och sociala krisen har ”nybyggarlandet” därför fått svåra motsättningar med både laglig och illegal immigration.
Barack Obamas regering har gett ett enda kategoriskt svar på landets svåra ekonomiska och sociala kris: Fortsatta krig och ett hundraprocentigt stöd åt storbankerna. Landets borgerliga tvåpartisystem och dess förfallna fackföreningsrörelse innebär att det inte finns någon större samhällelig kraft som kan artikulera människors förtvivlan i politiska banor där kapitalismen kan ifrågasättas.
I stället är det den republikanska högern, Tea Party-rörelsen och extrema våldsinriktade, mer eller mindre fascistiska grupper som fiskar i allt det grumliga vatten som rörts upp. Hur hela profilen ser ut för Jared Loughner som var baneman vid massakern, vet vi inte. Men tillräckligt mycket har kommit fram för att de ideologiska markörerna ska bilda ett mönster. Men en sak är klar. Hans förvridna hjärna har fått energi från Arizonas extrema högermiljö. Deras svar på hans fråga om vem han ska skjuta har kort och gott varit Gabrielle Giffords.

Göte Kildén

          

Jag befann mig i Chile strax före jul. Några dagar efter att jag hade landat möttes jag av en förfärlig syn genom TV-nyheterna. En omfattande brand hade spridits i fängelset San Miguel, söder om Santiago. TV-bilderna visade en kraftig brand, och av allt att döma pågick en fruktansvärd tragedi inne i fängelset.

Fängelset San Miguel är byggt för 700 fångar, men inne i byggnaden fanns det ca 2 000 fångar som vaktades av en styrka på fem fångvaktare. 81 fångar brändes ihjäl – hur är det möjligt?
Den nyliberala ekonomiska modellen som infördes i samband med militärdiktaturen 1973 ledde till ett historiskt, ekonomiskt och politiskt bakslag med ofantliga dimensioner. Modellen som iscensattes av militärerna men som dikterades av Nobelpristagaren Milton Friedman har på det sättet inneburit en gigantisk social kostnad. Den rättvisare omfördelningen av resurserna som hade införts av folkfrontens valda president Allende förändrades i ett slag och fattigdomen blev extrem; bara några år efter diktaturen räknades de extremt fattiga i miljontals.

Efter 17 år med militärjuntan vid makten fortsatte kristdemokraternas och socialdemokraternas koalition, La Concertación, att förvalta samma ekonomiska modell. Fattigdomen kom att cementeras och det har i sin tur medfört en utbredd social misär. Under de senaste två åren har politikerna, främst i kommuner där högern haft makten, predikat ”nolltolerans” det vill säga myndigheternas polisiära och repressiva åtgärder mot minsta tendens till kriminalitet. Ursprungligen är ”nolltolerans” ett koncept hämtat från USA.
Högern har verkat för och verkställt polisiära lösningar på problem som orsakats av nyliberalismen. Överallt i världen resonerar högern likadant, i Chile är högern inget undantag. Den öppna arbetslösheten (drygt 700 000 människor), den så kallade informella ekonomin, fattigdomen i städerna, avsaknaden av utbildning och så vidare leder oundvikligen till att många tvingas söka ett sätt att överleva i kriminaliteten.
I många kommuner där högern styr råder det idag en bred arbetslöshet; i vissa kommuner uppgår ungdomsarbetslösheten till 50 procent.
En av fångarna som satt i fängelset San Miguel hann bli 18 år gammal. Han finns inte längre. Hans brott bestod i att han hade sålt piratkopior av CD-skivor på gatan. Där inne satt han tillsammans med farliga rånare och mördare.
Branden startade klockan fyra på morgonen. I fängelset fanns ”privilegierade” avdelningar där fångarna betalat vakterna för diverse privilegier i samband med besök. Några rivaliserande fångar från en avdelning bråkade med andra i de ”privilegierades” avdelning. De ville också ta emot besök på ett värdigare sätt. En fånge konstruerade en rudimentär eldkastare med hjälp av gastuber från en gasspis och slungade eld mot de ”privilegierades” avdelning. Elden nådde en madrass.
Elden spred sig snabbt och ledde till ett inferno på 800 grader. Fångarnas rop på hjälp hördes inte av de fem fångvakterna. En del var så berusade att de inte hörde fångarnas rop på hjälp. Under dessa dramatiska stunder tog en fånge fram sin mobiltelefon och ringde själv brandkåren, men eftersom han inte lämnade sitt namn trodde man inte att det han sa var sant.
Branden pågick en timme, brandkåren kom fram efter att den till slut larmades av grannarna i området. Under paniken vägrade man låsa upp en del celler där fångarna befann sig; vakterna fruktade att fångarna skulle fly. De brändes ihjäl. De anhörigas tragedi kunde följas i direktsändning. Högern sa sig ha ärvt problemet och oppositionen anklagade högern för ineffektivitet. Men ingetdera hjälpte de döda som kom från samhällets allra lägsta skikt.

Något tidigare hade en annan incident inträffat i Santiago, där brandmännen också var inblandade. År 2000 lät regeringen byggjätten Skanska och andra företag bygga Autopista Central (en motorväg vid sidan av den vanliga motorvägen) som skulle gå rakt genom staden. Skanska sålde nyligen 50 procent av aktieandelarna till ett kanadensiskt företag och tjänade fem miljarder på kuppen.
Med den nya motorvägen som Skanska byggde kunde man åka i hög hastighet, om man hade råd att betala tullavgift. De som byggde fick motorvägen i koncession under 30 år av staten. Följaktligen ägs biltullarna av företagen som byggde motorvägen.
Brandkåren i Chile bygger på frivillighet, brandmännen skramlar därför varje lördag utanför diverse butiker runt om i landet. En brand inträffade och brandkåren gav sig iväg för att släcka branden. Brandkåren tog Autopista Central, men när de kom fram till första biltullen blev det tvärt stopp; brandmännen hade inte pengar och kunde inte betala tullavgiften, de släpptes helt enkelt inte igenom!
Det brukar sägas att staden Santiago erbjuder en charmig blandning av kolonialt och modernt. Själv tycker jag att kapitalismen erbjuder dödlighet.

Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Kanske var det bara fel dag – med berättelsen om Christina Hedlund ännu i huvudet från söndagens morgontidning; den unga hjärnskadade kvinnan i koma efter en misslyckad bröstförstoring i Polen. Med pappans förhoppning att ”hela världen ska veta hur det kan gå. Att alla ska förstå att den cyniska industri som bygger på hur du ser ut är just cynisk. Han vill att alla ska prata om hur lätt det är att framförallt unga tjejer hamnar i negativa spiraler där de påverkas av skruvade bilder i medierna som inte har med verkligheten att göra.”

Varpå söndagspromenad vidtog till i fjol nyöppnade Fotografiska museet på Stadsgården i Stockholm – med temat Fashion! ”Lyx, kändisar och lite naket.”
Eller kanske var det just väldigt rätt dag. Att frysa bilden av samtidskulturen. ”När man kombinerar konstnärliga ambitioner med en bred och kommersiellt gångbar verksamhet sticker det alltid i ögonen på vissa”, förklarar museets vd rebelliskt i museibladet. Och fyller hjärnorna med jordnötssmör på andra, kunde tilläggas.

Fotografiskas runt femtusen kvadratmeter tullhusyta tycks ha såpaskrubbats rent i minsta vrå från varje tänkbar form av socialt engagemang. Kändisfotografi – ”ikoniska bilder för en kändisfixerad tid”, som Expressens kulturkrönikör Nils Forsberg uttryckte det när museet öppnades – tillsammans med stylade kroppsstilleben och glossy dekorationsfoto skvalar över besökarna utan skavanker och repor. Nej, inte ens mannekängkroppar med blåtiror i slakthus blir till annat än legitimering av den ”cyniska industri”, den hjärnskadade kvinnans pappa förbannade.

Egentligen borde förstås Christopher Makos porträttserie av 60-talsikonen Andy Warhol som transvestit skicka en slags kritisk torped rakt in i den förljugna kommersiella pose Fotografiska ställer ut. Men det är tveksamt om budskapet fäster. Warhols ord ”Jag är bara yta” karaktäriserar annars väl Fotografiska museet självt med dess satsning på Vogueomslag och kommersiellt ”begär”.
”260 inbjudna gäster från det svenska näringslivet var samlade när SSAB-chefen Olof Faxander i november mottog utmärkelsen årets ledare”, skroderar museet och ringar in den mest åtråvärda kundkretsen till ”Stockholms nya mötesplats”. ”Vi kommer att fortsätta att satsa på att visa sådant som folk vill se”, säger de forna mässgeneraler som under beteckningen ”kulturentreprenörer” har chansen att bli juvelen i kulturminister Adelsohn Liljeroths krona.
Och i dagarna så träffande gestaltar kratern i den borgerliga samtidskulturens huvud.

Håkan Blomqvist

          

Kjell Pettersson ser sig om i det absurda land vi hamnat i
Att sammanfatta ett år som 2010 och framför allt vad som har hänt på den inrikespolitiska fronten på några sidor låter sig inte göras på några sidor.

Läsaren av detta får nöja sig med några nedslag i en allt mer kaotisk tillvaro.
Med tanke på att vintern började redan i mitten av oktober med minus 10 på det västgötska höglandet kan vi konstatera att Sverige är ett land – som någon tänkare har sagt – med elva månader med kallvalla och en månad med tövalla.
Vi flyttar oss tillbaka i tiden och hittar ett av de mer bevingade uttalanden, detta avregleringens och privatiseringens jubelår.
Det är SJ-chefen Jan Forsberg som tar till orda i april månad.
”Jag önskar att det blir en likadan vinter så att vi får testa ordentligt att våra förbättringar fungerar”.
Han fick sin önskan uppfylld, och nu har ”förbättringarna testats”. Resultatet vet alla resenärer.
Kaoset i det avreglerade SJ är totalt.
De ansvariga kallar till presskonferenser. SJ-chefen, chefen för Banverket, ansvariga politiker och diverse andra underhuggare.
Efter att SJ och Banverkets representanter ägnat en stor del av mötet till att skylla på varandra lyckas alla potentaterna samla ihop sig till en gemensam slutsats. Den blir att det är för mycket folk som åker tåg och egentligen är det resenärernas fel att tåg varken går eller kommer.
Kontentan tycks vara att om folk inte åker tåg så uppstår det heller inte några problem… Nobelpriskommittén hallå, här har ni några givna kandidater till nästa års prisfest.
Det är inte utan att man blir lite småsvettig när man betänker att dessa figurer – var man nu har hittat dom – har det högsta ansvaret för en av landets viktigaste infrastrukturer.

En annan verksamhet som har bolagiserats, med benägen hjälp av såväl borgerliga politiker som socialdemokratiska, är posten. Ett postverk som liksom SJ sedan lång tid har till uppgift att tjäna mammon och inte allmänheten.
På många håll, framför allt ute landet har postkontor efter postkontor slagit igen, och för att skicka ett julkort eller paket får man söka sig till andra näringsställen.
Ett av dem är Konsum, och då kan det gå som det gick i det lilla samhället Alvarsmåla, vet tidningarna att berätta. Det är inte direkt en solskenshistoria, snarare om den totala solförmörkelse som blivit ett konkret exempel på vart det nyliberala tidevarvet fört samhället..
Torsdagen den 9 december fyllde lille Ted ett år.
Hans omtänksamma moster hade till bemärkelsedagen skickat ett presentpaket.
Så långt allt väl.
Paket ska ju hämtas ut och i grannsamhället Rödby är det nu för tiden Konsum som handhar detta. Så mot Konsum styrde pappa, mamma och lille Ted.
Men det blev inget paket. Anledningen var att lille Ted saknade legitimation.
– Min syster hade skrivit Teds namn som mottagare och då måste han kunna visa legitimation berättar hans mamma.
Postens pressansvarige beklagar händelsen men säger i samma andetag att ”på grund av säkerhetsskäl har vi numera legitimationskrav”.
Det kan man ju i för sig ha viss förståelse för. Men för en ettåring?
Än mal den svenska byråkratins kvarnar.

När vi ändå är inne på Posten och vad som finns kvar av den så kommer företaget att inom kort lansera en ny löneförmån. Nämligen ett erbjudande om provrörsbefruktning för de 27 000 anställda. Och det låter ju fint. Men är det inte hela lite feltänkt? Vore det inte bättre att höja de anställdas löner så att de har råd att skaffa sig barn och ta del av detta förmånserbjudande.
Med barn är det ju så beskaffat att de blir större och hamnar i skolan, eller vad som kommer att finnas kvar efter att flumminister Björklund fått härja ett tag till. Den kasernpolitikern är snart inne på sitt femte år som ansvarig minister. Under detta år har kvalitén på undervisningen stadigt sjunkit enligt nya rapporter. Och förra veckan kom beskedet att lärarutbildningen inte håller måttet vid ett antal högskolor, företrädesvis i de norra delarna av riket.
Kanske de nya signalerna från flum-Björklund nått fram: att det inte längre handlar om att lära för livet utan för näringslivet.

Ska ett år som detta sammanfattas går det knappast att undvika att det är valår, inte heller det katastrofala läget för arbetarrörelsen. En arbetarrörelse där de styrande politrukerna i det som en gång var det socialdemokratiska partiet med näbbar och klor tycks kämpa för att partiet ska hamna under 20 procent nästa val, om det inte sjunker ihop helt som den berömda sufflén.
Att socialdemokratin sedan urminnes tider haft ett nära samarbete med fackföreningsrörelsen är inte obekant för någon. Ett samarbete som i mångt och mycket var förödande för den fackliga rörelsen och inte minst medlemmarna. Inte minst efter det att socialdemokratin under de senaste 25 åren stadigt varit på glid högerut.
Men nu tycks en del högersocialdemokrater tröttnat på detta samarbete och inlett ett samarbete med Svenskt Näringsliv för att driva ännu längre mot den nyliberala stupkanten.

En av dem som ingår i detta nya projekt är den gamla SSU-pampen Niklas Nordström som den 11 november i år var med i Aktuellt för att diskutera socialdemokratins framtid. Bland annat detta hade Nordström på hjärtat:
– Städa bort frågorna där S inte ligger i samklang med väljarna. Det handlar om kärnkraften, RUT-frågan, införande av fastighetsskatt och valfrihet i välfärden. Det är hygienfaktorer, där får man bara acceptera att väljarna tycker på ett annat sätt, konstaterade Nordström.
Smaka på ordet ”hygienfaktorer”. Spotta ut, och var god skölj. ”Hygienfaktorer”, känns inte begreppet bekant från nittonhundratalets värsta infernoår?
Det tycks som om Niklas Nordström inte bara tjänar Svenskt Näringsliv utan har blivit konsult på Anticimex där den eventuella ohyran är alla de socialdemokrater som inte accepterar hans och de andra högersossarnas politiska recept.
Ett italienskt ordspråk lär lyda att ”en fisk ruttnar från huvudet”. Något som stämmer tämligen väl när man utifrån läser om och betraktar socialdemokratins sönderfall.
Ett år är till ända. Ett mörkt moderat år för alla oss som fortfarande står fast vid en socialistisk politik och har kvar drömmer om en annan och bättre värld.
Med den drömmen går vi in i 2011.
För det kan snart inte bli värre… eller kan det det?
God jul och Gott Nytt År.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Kommer den politiska förändringens vind någonsin att blåsa genom de folkligt valda församlingarna i landet? Visst, en och annan fläkt kommer att få gardinerna i fullmäktigesalarna att fladdra till, men än så länge hänger de stilla och lugna.

För 16 år sedan stod jag senast i talarstolen i Umeå kommunfullmäktige. På det sista fullmäktigemötet för mandatperioden bad jag om att få hålla ett avslutningstal, utanför protokollet och antagligen i otakt med von Ribbings etikettsregler för kommunala politiska församlingar, men väl för att lämna kommunpolitiken med flaggan i topp.
Det blev applåder, många fina omdömen och en tår rann på kinden när en av moderatdamerna beklagade min förlorade fullmäktigeplats. Smickrande. Eller kanske vi ska kalla det pinsamt. Blev inte avtrycket större än kollegiala ryggdunkningar?

Den gången blev det en mandatperiod. Vänsterpartiet bröt upp samarbetet med Enad Vänster, och i valet 1994 saknades ca 50 röster för ett eget mandat för Socialistiska Partiet. En viktig lärdom är att den politiska arena som ett fullmäktigemandat innebär, har ett begränsat värde. Hur många välformulerade inlägg som helst i talarstolen kan inte ersätta ett verkligt ingripande arbete i människors vardag.
Mitt fullmäktigemandat är denna gång ett V-mandat. Till skillnad från Enad Vänster finns idag inget organiserat politiskt samarbete. Men det är inte helt okontroversiellt att ett parti upplåter en valbar plats till en medlem av ett annat parti, speciellt när den officiella inriktningen i valet 2010 var en rödgrön allians med nedtonad vänsterprofil.

Vänsterpartiet i Umeå är en aktiv organisation med många nya medlemmar. Den politiska profilen har vinklats vänster för att markera skillnaden mot en betongsocialdemokrati som helst gör upp med moderaterna i plan- och utvecklingsfrågor. Med drygt 11 procent av rösterna för Vänsterpartiet i kommunvalet tvingas socialdemokraterna till en teknisk och politisk uppgörelse för att behålla makten.
Den realpolitiska plattformen är angenäm. Den handlar om att fördela ett kommunalt överskott på 350 miljoner under nästa år och med prognos på fortsatta överskott under mandatperioden. Den politiska överenskommelsen tar upp sociala investeringar, satsningar inom äldreomsorgen, ”hyressänkningar” för skolor och dagis för att frigöra resurser till verksamhet och anställningar, satsning på kollektivtrafik, stopp för all privatisering med mera.

Så långt allt väl. Det återstår att se om det blir som det är tänkt. Att sitta med ett mandat som utgör en del av ett majoritetsstyre kan lätt förvandlas till försvarspolitik. Flankerna ska försvaras mot gläfsande borgerliga interpellationer. Alla förväntas sluta sig samman, självcensuren kommer krypande och plötsligt befinner man sig i ett trögt politiskt block som styrs av socialdemokratiska maktambitioner. Hu, hemska tanke.
Uppgiften för en socialist i fullmäktige är att göra kritiska framstötar mot makten, att sätta nålsticken på rätt ställe och bli en talesperson för arbetarintressena. Det handlar givetvis om inställning. Realpolitik betyder inte munkavle, lika lite som att en klasskamplinje innebär plakatpolitik. Den dag då protesterna, demonstrationerna och strejkerna bryter ut i Sverige likt de har gjort i den kapitalistiska krisens spår ute i Europa, då, om inte förr, kommer man att drabbas av insikten att det är i orkanens öga man befinner sig. Kav lugnt inne, ute stormar det. Det är bara att förse sig med adekvat klädsel som Pohlman skulle ha sagt, och bege sig ut. Till dess handlar det om att orientera rätt i det begränsade utrymmet som kommunallagen ger.

Första fullmäktige blev helt följdriktigt igenkännande leenden från de politiska fossilerna från förr, en ointressant dagordning och en tävlan från alla att dra till sig medias intresse. Så också undertecknad som refererades i lokalpressen.
– ”Det här ska föreställa ett nervöst jungfrutal, men uppriktigt sagt känner jag mig varken nervös, eller jungfrulig för den delen”. Punkt. Apropå att förlita sig på media för att nå ut med en politik.
I övrigt var behållningen att få se Rättvisepartiet Enhetslistans representant i fullmäktige, Jan Hägglund, stå i talarstolen iförd en T-shirt från moderaternas valkampanj med texten ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti”. Ett gammalt vad, tydligen. Hägglund är en man som står vid sitt ord. Uppskattande miner och skratt, framför allt från de borgerliga ledamöterna. Kollegialt så det förslår. Tveksamt om det är rätt väg att företräda arbetarintresset.

Jan-Olov Carlsson
intisinternationalen.se

          

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är det väl ingen som inte känner till? Där står att rättigheterna ska vara odelbara – alltså att rätten till vatten inte ska gå att skilja från rätten att rösta i ett val. Det ska inte finnas en tågordning – alla rättigheter ska vara lika värda.

Men så är inte fallet, många länder vill bara ta hänsyn till de politiska och civila rättigheterna, inte de ekonomiska, sociala och kulturella – bland annat Sverige, som vägrar papperslösa adekvat vård och skickar tillbaka flyktingar till Iran och därmed kan bidra till att frånta dem rätten till liv.
Därför har det utarbetats ett tilläggsprotokoll där de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna definieras och det tydliggörs hur länder ska tänka kring dessa. Protokollet ska också vara ett verktyg för människor att få sina regeringar att agera.
Tre länder har ratificerat tilläggsprotokollet: Ecuador, Mongoliet och Spanien. Trettiofem stater har skrivit under – ett led i processen för ratificering. Sverige har inte gjort någondera.
När Amnesty nyligen höll en konferens i Stockholm med namnet Make Rights Real fanns inbjudna gäster från hela världen med mycket erfarenhet från arbete med de mänskliga rättigheterna, både på forskningsnivå och i praktiken.

Fattigdom är maktlöshet
Widney Brown, policychef på Amnesty Internationals internationella sekretariat i London, inledde konferensen med att säga det ofattbara: Cirka fyra miljarder människor i världen har inte tillgång till mänskliga rättigheter.
Ta kvinnorna i slummen Kibera i Nairobi. Där består 80 procent av hushållen av ensamstående kvinnor. De diskrimineras av lagen och får bland annat inte ärva sina män. I Kibera lever de under mycket svåra förhållanden. Widney Brown menade att den rättsliga diskrimineringen av kvinnor runt om i världen måste upphöra. Hon tog också upp mödradödligheten som hon kallade en människorättskris som nekar kvinnor deras liv.
– Livet händer dem, de har inte möjlighet att ta kontrollen. Eller ta oljebolagen som sedan 50-talet släpper ut olja i Nigerdeltat utan att någon någonsin ställs till svars. (För den som vill förstå vilka konsekvenser det kan få finns Lars Johanssons kortfilmen Poison Fire.) Widney Brown pekade på det galna i att oljeutsläppet i Mexikanska golfen omedelbart ledde till repressalier för de ansvariga – det ligger närmare USA, det kan drabba västvärlden. Att barnen i Nigerdeltat aldrig har sett några stjärnor eftersom den brinnande oljan ger mörka natthimlar, det drabbar ju inte oss.
Det måste finnas en grundläggande rättvisa. Det borde inte handla om var du är född.

Dela inte rättigheterna
Kate O’Regan, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol, talade om rätten till bostad ur ett sydafrikanskt perspektiv. I landets grundlag står det att man ska frigöra varje människas fulla potential. Smaka på det. Vad skulle det innebära om det efterföljdes till punkt och pricka? Sydafrika är ett land med medelinkomst, menade Kate O’Regan, därför ett land som borde kunna erbjuda alla sina medborgare en fullgod bostad, sjukvård, mat, vatten och social säkerhet.
Ingen ska vräkas från sitt hem.
Ingen ska nekas riktig sjukvård.
Liksom alla andra seminariedeltagare, utom den mossige moderaten som vi ska komma till senare, underströk Kate O’Regan vikten av att civila och politiska rättigheter inte särskiljs från ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, liksom vikten av att stater har skyldighet att respektera rättigheterna, skyldighet att se till så att andra respekterar rättigheterna, samt skyldighet att infria rättigheterna.

De som inte räknas
Från Korogocho i Kenya kom Helen Wanjiku med en så stor energi att rummet sprakade av hennes kampanda. Korogocho är den tredje största slummen i Kenya, eller vad vi skulle kalla ”slum”, de som bor där vill helst kalla det för en informell bosättning eller ett ghetto, menade Helen Wanjiku. Där lever omkring 150 000 människor. Det är svårt att veta siffran exakt eftersom de folkräkningar som gjorts inte kan sägas vara särskilt allomfattande. I den sista räknades varken Helen Wanjiku själv, hennes mamma eller flera av hennes vänner. Man kan anta att Korogocho är hem för långt fler, och alla dessa nekas dagligen sina mänskliga rättigheter.
– Men det spelar ingen roll om det är miljontals eller hundratals, menade Helen Wanjiku. Oavsett hur många de är räknas de inte i regeringens ögon.
Som ledord för sitt anförande hade Helen Wanjiku ett citat av Martin Luther King Jr: ”Our lives begin to END the day we become silent about the things that matter.” (Våra liv börjar TA SLUT den dag vi håller tyst om det som är viktigt)
– Jag blev trött på alltihop, all denna diskriminering. Jag ville ge befolkningen i Korogocho en röst. Utan en röst blir vi inte erkända. Vi blir diskriminerade bara för att vi kommer från slummen. Du kan aldrig förändra varifrån du kommer men du kan förändra din status, sade hon och började berätta om arbetet med Miss Koch. Koch är en kort variant av Korogocho.

Rörelse på gräsrotsnivå
Det hela började efter millennieskiftet då folk valde olika sätt att ta sig an ångesten inför att världen kanske skulle komma att gå under. I Kenya valde vissa att gå i kyrkan, andra att gå ut och supa på krogen. En grupp män i Korogocho beslutade sig för att bli ihågkomna genom att våldta sexton kvinnor. Efter det beslutade en grupp kvinnor att något behövde göras.
Miss Koch är en gräsrotsorganisation som arbetar med kvinnors rättigheter. Till att börja med handlade det om unga flickor, men efterhand blev fler och fler kvinnor i olika åldrar intresserade. En tidning har startats, likaså en radiokanal. De producerar filmer om övergrepp på de mänskliga rättigheterna, har startat ett center där barnen kan läsa sina läxor ostörda och arbetar med konstnärliga projekt för att väva samman alla bitar.
– För varje person som föds i Koch blir det omedelbart väldigt svårt. Du får dina mänskliga rättigheter kränkta och om du inte vet att det är så, accepterar du det bara och lever med det. Ingen ifrågasatte hur de blev behandlade innan Miss Koch, sade Helen Wanjiku och berättade en solskenshistoria om hur de lyckades få tillbaka ett ungdomscenter som polisen helt sonika tagit över. De ställde en container utanför centret och polisen satte på stora hänglås för att hindra dem från att använda containern:
– Vi klippte av låsen och polisen satte på nya. Vi blev arresterade och när vi hade blivit släppta mot borgen stämde vi polischefen eftersom det var ett aktivitetscenter för samhället, inte för polisen. Många människor stödde oss!

Sprider menskoppen
Med svensk hjälp har de också startat Sisternet som bland annat arbetar med att sprida menskoppen bland unga flickor i Kenya. Eftersom de ofta inte har något bra sätt att sköta sin menstruation tvingas de till exempel att stanna hemma från skolan.
– Den gör faktiskt att du sparar pengar och den håller i tio år. Vi använder den allihop naturligtvis, sade Helen Wanjiku.
En invändning mot att använda den lilla silikonbehållaren i slummen i Kenya kan vara att det krävs rent vatten för att flickorna inte ska få allvarliga underlivsproblem när de använder koppen. Och rent vatten må vara en mänsklig rättighet, men det är en rättighet som är få förunnat.
– Låt oss allihop arbeta tillsammans för en positiv förändring. Låt oss vara de första människorna att skapa förändringen inom oss, avslutade Helen Wanjiku sitt anförande.

500 000 kvinnor dör varje år
Gunilla Backman – som tidigare arbetat som rådgivare åt Paul Hunt (FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa mellan 2002 och 2008) – talade om rätten till hälsa. Hon berättade bland annat att 74 procent av människorna i låginkomstländer inte har tillgång till adekvat hälsovård och talade om den fattigdom, det stigma och den diskriminering som är en del av detta. Man beräknar att cirka 500 000 kvinnor dör varje år i samband med förlossning. Det allra mest tragiska är att 74 procent av världens kvinnor som dör av att föda barn skulle gå att rädda med enkla medel.
Gunilla Backman föreslog att allas rätt till hälsa borde göras till en del av den nationella konstitutionen – i likhet med rätten till utbildning – på samma sätt som Norge har gjort. De som hävdar att systemet skulle överbelastas omedelbart av alla som skulle välla in i landet för att få vård kan blicka västerut och se att så inte blir fallet. Gunilla Backman avslutade med en liten påminnelse:
– Under min trettio minuter långa presentation har fler än 30 kvinnor dött på grund av förlossningskomplikationer.

Enorm sprängkraft
I den avslutande diskussionen på konferensen deltog bland andra Hans Linde (V) som sitter i utrikesutskottet och är gruppledare för Vänsterpartiet sedan några månader tillbaka. Han tyckte att de mänskliga rättigheterna har blivit nästan apolitiska såsom folk slänger sig med dem:
– Det finns egentligen en enorm sprängkraft i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om de är odelbara är det revolutionärt och skulle förändra världen i grunden. Problemet är att man behandlar rättigheterna som delbara. Det finns ett slags smörgåsbordsperspektiv där man tror att man kan välja och vraka. Då riskerar mänskliga rättigheter att bli en lyx för dem som redan är rika, mätta och belåtna.
Hans Linde motionerar hela tiden i riksdagen för att Sverige ska skriva under och ratificera tilläggsprotokollet. Han menade att om konventionen om de mänskliga rättigheterna ska användas korrekt så ska det till exempel inte spela någon roll om man har papper eller inte för att få vård.
– Vi måste bredda perspektiven på mänskliga rättigheter. Inte bara fint tal om odelbarhet utan att odelbarheten omsätts i verkligheten, sade han.
Rakt motsatt åsikt stod Mats Johansson (M) för, också han verksam i utrikesutskottet och även i Europarådet. Han ville poängtera att han inte delade problembeskrivningen, alltså det mesta av det som förts fram under hela seminariet. Enligt honom måste de politiska fri- och rättigheterna gå först och han tyckte att Sverige var i gott sällskap som inte ratificerat tilläggsprotokollet. Carina Hägg (S), också medlem av utrikesutskottet och verksam i Europarådet, höll inte med:
– Om vi ställer oss bakom så ger vi stöd till länderna som har svårare att göra det. Det är att visa internationell solidaritet att ratificera och skriva under.
Hon menade också att tågordningen är motsägelsefull eftersom den som är hungrig och den som inte kan läsa och skriva har längre till att utkräva sina politiska rättigheter. Därför blir det ohållbart att de politiska och civila rättigheterna ska skiljas från de andra. Som Gunilla Backman sade: Vad måste vi ha uppnått innan vi får börja med de politiska, ekonomiska och kulturella rättigheterna… rösträtt?

Behovet borde bestämma
För en kvinna som tynar bort med en infekterad livmoder fylld med var efter en misslyckad förlossning är det viktigare att få akutvård – det innebär inte att de andra rättigheterna är underordnade – bara att behovet har betydelse. Ett barn dör varannan minut av brist på mat, påpekade en i publiken under diskussionen, de barnen har inte möjlighet att hävda sina politiska rättigheter för att sedan få rätten till mat.
Hans Linde berättade att han rest mycket i Latinamerika och där upplevt att kampen för politiska rättigheter går hand i hand med kampen för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
– De främsta framstegen i världen görs med hjälp av folkrörelser, sade han och påpekade också att den svenska staten inte är så sugen på att efterleva de internationella konventionerna eftersom det innebär att man avsäger sig en del av sin nationella suveränitet. Under ett besök hos sina föräldrar, som är grisbönder i Skåne, fick han möjlighet att reflektera över hur det verkar vara okej att lämna beslut om inskränkningar på jordbruket till EU, medan rätten till hälsa ska vara en nationell angelägenhet som inte får definieras av internationella konventioner.
När generalsekreteraren för Amnestys svenska sektion, Lise Bergh, avslutade konferensen uppmanade hon alla länder som inte skrivit under att göra det så att vi kan få en värld fri från nöd och fruktan där alla kan leva ett liv i värdighet. Frågan är vilka länder som lystrar till en sådan vädjan när större delen av världen styrs av maktgalna människor som inte bryr sig om vilka de trampar på i sin eviga strävan efter att expandera.
Emma Lundström

          

Vem i hela världen kan man lita på? Ja, det måste mer än en långtidssjuk som blivit utförsäkrad, arbetslös, socialbidragstagare eller någon av alla dem som drabbats av högerpolitiken fråga sig. Efter Mona Sahlins så kallade linjetal är svaret helt uppenbart: inte socialdemokratin. Hennes framträdande och den politik som hon helt uppenbart står för får Aftonbladet att toppa med ”Mona – den nya moderaten”.

Här återfanns det mesta av det som i första hand moderaterna drivit sedan 2006. Jobbskatteavdrag, privatiseringar, att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring, och inte minst den diffusa slogan om att det ska löna sig att arbeta och att alla ska jobba…
Detta är vad Mona Sahlin och den innersta particirkeln tycker. Men inte vad de gick till val på. Speciellt inte i valkampanjens slutskede då samma parti larmade om en förstörd a-kassa, en sönderslagen sjukförsäkring, skattesänkningar som gett mest till de som har mest …
Men detta tyckte egentligen inte Mona Sahlin och de övriga partitopparna.
Genom sitt agerande och genom Mona Sahlins linjetal lyckas nu partiet devalvera politikens värde till ingenting.
Frågorna smyger sig på.
Varför ställde Mona Sahlin inte sin plats till förfogande i samband med att valmanifestet slogs fast eller samarbetet med V startade?
Varför gjorde inte alla andra politruker som nu bekänner sig till Monas linje samma sak, ställde sina platser till förfogande?
Varför ställde partiet upp i valet överhuvudtaget när de körde med falsk bokföring?
Varför uppmanade de inte kort och gott till en ”kritisk” röst på moderaterna?
Några större och avgörande skillnader verkar inte finnas.
Mona Sahlins tal är en ytterst levande och på sitt sätt omskakande bekräftelse på varför politikerföraktet fortsätter att öka.

Att Mona Sahlin alltid tillhört partihögern – finns det någon vänster? – är hela hennes politiska karriär ett levande bevis på. I hennes meritlista återfinns bland annat strejkförbud, lönestopp, ett avskaffande av förbudet mot bemanningsföretag, varm EU- och EMU-förespråkare, ett torpederande av kravet på och rörelsen för en sextimmarsdag… och mycket mer.
Men i årets val gjorde Mona Sahlin sken av att i viss mån förespråka en annan och lite mer rättvis politik.

Allt var bara ett spel.
En grym lek med de 1,8 miljoner väljare som i sin enfald och mångfald trodde att socialdemokraterna stod för något annat.
I sitt tal visade Mona Sahlin sitt mer eller mindre öppna avståndstagande till det Sverige som finns utanför storstädernas så omhuldade medelklass. En medelklass i dagens politiska maktsfär som tycks vara besatta av två saker. Mer pengar och ökad konsumtion. En så grund och tunn förklaringsmodell så att man baxnar.
Att vara medelklass innebär inte att alla de människor som tillhör den inte har ett uns av solidaritet med utsatta och drabbade grupper kvar.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå Universitet har sedan 1981 vid olika tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken.
Av svaren i årets undersökning framgår att viljan att betala skatt är stor. En majoritet anser att stat och kommun ska sköta utbildning, sjukvård samt barn- och äldreomsorg.
Tre av fyra svenskar säger sig vara beredda att betala mer i skatt för sjukvård, äldreomsorg och skola.
– Det är intressant att uppfattningarna är så väldigt stabila sedan 2002. Inte nog med det, på de punkter man kan se några förändringar så går de nog snarast i riktning mot ökat stöd för välfärdsstaten, säger Stefan Svallfors till www.sktftidningen.se

Inte helt oväntat möttes Mona Sahlins mosapartiet-tal av stående ovationer från den borgerliga pressen.
”Vilket engagemang och klarspråk från Mona Sahlin”, konstaterar Dagens Nyheter dagen efter talet.
”Mona Sahlin håller ett fantastiskt tal. Det är självkritiskt och framåtblickande… Hon säger att A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Det krävs ”radikala grepp”, högre tak och nedtrappning av ersättningarna. Hon säger att partiet ”slutligen” måste lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster i välfärden. Och hon kommer ut som en försvarare av jobbskatteavdraget: ”inget orimligt sätt att sänka skatterna på.” Hon erkänner att S blev för mycket av ett bidragsparti”, skriver ledarskribenten på Expressen som är helt till sig i trasorna.
Mona Sahlin har nu gjort sitt som partiledare.
Talet blev till sist en bekräftelse på vad det socialdemokratiska partiets innersta cirkel innerst inne tycker.
Maken till förakt mot de egna väljarna får man leta efter.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Vart tog överskottsmiljarden i Göteborg vägen? Blev det en satsning på välfärden eller grävdes pengarna ner i en biltunnel? Efter fullmäktigebeslutet finns det anledning att fundera på vilket vänsterpartiet egentligen anser vara ”världens bästa”

De kraftiga nedskärningarna inom skola, fritids och annan gemensam välfärd i Göteborg de senaste åren hade orsakat svåra konsekvenser inte minst för barn och unga. Valet i september resulterade i en ny rödgrön kommunledning , där Vänsterpartiet tar klivet in i direkt maktansvar (med S och MP) efter en valkampanj kring temat ”Väldens bästa välfärd” Och så visade det sig att bokslutet för 2010 pekar mot ett överskott i budget på mer än en miljard kronor! Guldläge, tyckte nog många. 

Nu kunde man ju börja reparera skadorna och satsa på välfärden. Föräldrar som förra året protesterat mot budgetnedskärningarna i stadsdelarna vädjade i en debattartikel i Göteborgs-Posten att miljarden skulle satsas på barn och unga. Guldläge, tyckte nog de föräldrarna och många andra inför fullmäktiges budgetbeslut i november.

Men då visar det sig att den tilläggsbudget som V förhandlat fram med sina partners inte ens når upp till  att kompensera den summa (cirka 250 miljoner) som skars bort i verksamheten 2009. Förutom en  viss satsning på förskolan föreslås i själva verket grovt otillräckliga summor (som sannolikt är mindre än pågående ”ramanpassning” nedåt i stadsdelarna) till skola och  fritid, och inget alls till äldreomsorgen.

Vart tog då miljarden vägen? Jo, den ska grävas ner i det ”infrastrukturpaket” där en viktig ingrediens är motorvägssatsningen Marieholmstunneln (som V liksom MP dessutom tidigare varit motståndare till…) Hörs då skarpa protester från V-företrädarna  i trepartiförhandlingarna? Icke. Hård budgetdebatt på fullmäktigemötet? Ingen alls. Debattsvar till föräldrarna i Göteborgs-Posten? Nej, inget sådant (V:s nya kommunalråd Pilhem hade inte läst artikeln). Uppslutning bakom S vid makten är det som gäller

V-ledamoten Jöran Fagerlund känner dock av dilemmat och tar ordet i fullmäktige. Vältaligt och konkret radar han upp och fördömer att flera hundra välfärdstjänster skurits bort i staden samtidigt som behoven ökar.  Ska han trots allt opponera?  Nej, så blir det inte. Marieholmstunneln  måste få sina pengar.  Enighet med S var det ju. Budgeten antas i ”rödgrön” enighet,  och miljarden går in i tunneln.

Att detta skulle vara ett villkor från socialdemokraterna redan från början för att ingå trepartiöverenskommelsen med V och MP om kommunstyre och budget får vi som är lite misstänksamt  undrande  bara gissa oss till. Inget klarspråk av den typen hörs i fullmäktige-debatten.

”Barockt med överskott samtidigt som välfärden kvävs”. Rubriken är välfunnen när Fagerlund efter mötet lägger ut debattinlägget på sin blogg. Men i texten vrider han sig sedan vigt runt miljardkroken.  I själva verket, undervisar han, är nergrävandet av miljarden i biltunnlar och infrastruktur ett sätt att ”frigöra” pengar till välfärdssatsningar. Framtida sådana, vill säga. Hur det frigörandet ska fungera blir i all fall jag inte klok på. Kanske inte Fagerlund själv heller. För ”det finns inga garantier” för detta , garderar  han sig.

Man undrar ju om de många nya medlemmar som Vänsterpartiet Göteborg fått efter valet  – vilka vid tiden för fullmäktigemötet bjöds in att dela ut flygblad med kravet ”upprusta Göteborgs förorter” runt om i staden – fått vara med och diskutera frågan . De skulle säkert kunna ha många bra idéer om användningsområden för miljarden ute i stadsdelarna.

Och man undrar ju också hur man (när man åberopar sin avsiktsförklaring om att ”förbättra miljön genom att biltrafiken minskar i Göteborg”) egentligen bäst bekämpar  en motorvägssatsning som ökar biltrafiken och förvärrar klimatförsämringarna?  Är det genom att vika sig och rösta för infrastrukturpaketet och sedan rösta för miljardsatsningen på det (samtidigt som man säger sig hoppas att tunneln ”skall visa sig onödig”!) Eller är det genom rösta emot när paketet beslutas , vägra att satsa ett öre (än mindre en miljard) på tunneln i budgeten, driva en hård debatt med goda argument och samtidigt delta i en organiserad folklig miljöopinion för att kunna stoppa tunnelbygget?

Det är mycket man undrar.  

Björn Rönnblad

          

Moderaterna vägrar envist att redovisa från vilka de får sina stora ekonomiska bidrag. Inte mycket öppenhet här från ett parti som kallar sig ”det nya arbetarpartiet”, och som under många år kritiserat LO för att de gödslar det socialdemokratiska partiet med medlemmarnas pengar. Helt uppenbart tål inte moderaterna en öppen redovisning. Förklaringen till denna mörkläggning av donatorerna är förmodligen mycket enkel.

En inte alltför djärv gissning är att ett offentliggörande av det moderata bidragsberoendet skulle ge myten om det ”nya arbetarpartiet” en ordentlig knäck. För pengarna som strömmar in till partiet kommer förmodligen inte från en långtidssjukskriven som drabbats av den moderata stupstocken i sjukförsäkringen. Ej heller från någon som tvingats lämna a-kassan efter chockhöjningen av avgifterna.
Bidragen kommer från helt andra grupper. Välbeställda, överklass, direktörsSverige.
Därav Reinfeldts tystnad som blir allt mer talande.
När vi ändå är inne på den moderata affärsverksamheten så är det svårt att undvika den brittiska fastighetsjätten Boultbee. För det var så här att för tre år sedan sålde det moderatstyrda Stockholm tio köpcentrum till fastighetsjätten. En affär som gav staden 10,4 miljarder kronor. Affären genomfördes trots att en rad andra städer varnade för fastighetsjätten som hade ett mycket skamfilat rykte. Varningen togs det ingen notis om. Boultbees referenser kollades aldrig. Detta eftersom Stockholmsmoderaternas blåa khmerer är besatta av att sälja all offentlig och gemensam egendom som rör sig och till vem som helst.
Så gick det som det gick.
Inget underhåll av de befintliga lokalerna. Rekordhöga hyror. Svenska Dagbladet uppger att det ligger 378 hyrestvister hos Hyresnämnden och 74 ärenden hos tingsrätterna. Boultbees affärsidé är som i många andra privata ”bilhandlarfirmor” att inte dra på sig några som helst utgifter, och som i det här fallet chockhöja hyrorna för att skapa högsta möjliga vinst åt ägarna.

I detta nu pågår en tvist mellan staden och Boultbee om vem som har ansvaret för att rusta upp galleriorna. Staden, det vill säga moderaterna, hävdar att ansvaret faller på Boultbee och Boultbee det motsatta.
– Jag beklagar att den anbudsgivare vi gav uppdraget inte har skött sitt uppdrag, säger det dåvarande finansborgarrådet Kristina Axén Olin. Ja det kan man ju göra. Men lik förbenat höjs hyrorna, likaså fortsätter det gradvisa förfallet av galleriorna.
Med missnöjda butiksägare, med andra som tvingas att klappa igen på grund av hyrorna. Med missnöjda konsumenter…
Moderat affärsverksamhet i praktisk handling.

En fråga kvarstår dock. Vad hände med de tio miljarderna kronor som staden fick för försäljningen? Hamnade de kanske i stadens skolor, dagis, äldrevård? Eller råkade det bli mer härliga skattesänkningar? Stockholm har definitivt inget underskott i kassan.
Det kräver som i mycket annat en öppen redovisning av den moderata affärsverksamheten eftersom försäljningen för tre år sedan var utförsäljning av stadens gemensamma tillgångar.
Någon redovisning lär inte komma. Utan precis som med de hemliga partibidragen tål inte moderaterna en öppen redovisning av sina affärer eller bidrag.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se