– Vi är Sveriges socialistiska parti, underströk Jonas Sjöstedt i torsdagens debatt i Stockholm om framtidens V-ledare. Ändå var det just på frågan om ”socialismen” som osäkerheten spred sig mest påtagligt i panelen.

– Är socialismen ett helt annat system, som en annan planet med 300 grader varmt?, frågade Flammans samtalsledare Aron Etzler. Och fick till svar att den handlade om ”internationell skatt på kapitalet” (Hans Linde). ”Minska finanssektorn och starta en statlig investeringsbank” (Ulla Andersson). ”Ekonomin är ingen naturlag, den går att styra”, (Rossana Dinamarca). ”Vi ska bli bättre på att tala om socialism”, (Jonas Sjöstedt). Men på frågan om vi redan har haft socialism – som i Göran Greiders version av 1970-talet – tilltog osäkerheten. ”Nej, nu svamlar jag” (Dinamarca). ”Vi ska utöka det gemensamma” (Andersson).
Kort sagt, på partiets klassiska portalfråga, som utgjort själva existensmotivet gentemot socialdemokratin och det rödaste skynket för borgerligheten, tycktes panelen närmast häpet oförberedd.

Svarslösheten speglar inte bara kandidaternas eller ens vänsterpartiets alternativlöshet sedan murens fall. När socialismen tidigare åtminstone kunde formuleras som kritik av sovjetblockets defekter tycks arbetarrörelsens hela 1900-talsprojekt ha havererat hos dess traditionella partier. Hukande under borgerlighetens ideologiska offensiver kring kärnfrågan: klassmakten över samhällets ekonomiska fundament, har såväl socialdemokrater som vänsterpartier styrt över till andra centrala frågor kring makt och vanmakt, som könsmaktsordningar, rasism och social utslagning. Här är oftast argumenten slipade och perspektiven klara. Men det räcker inte på långa vägar när finanskapitalismen skakar i grunden och skuldkriserna sopar undan ambitioner och goda förslag på andra områden.

Utan insikt om nödvändigheten att bryta sig ut ur den kapitalistiska världsordningens tvångströja – och en strategi för det – kommer vänsterns goda förslag på dagspolitikens område att studsa stumt mot den ekonomiska obönhörligheten och i värsta fall anpassas till kapitalismens krympande livsrum. Ett uttryck för det var Rossana Dinamarcas resoluta nej till att vrida Saab ur spekulanten Mullers händer: ”Ska vi äga en bilfabrik – nej!”
Att vänsterkrafter är räddare än delar av borgerligheten inför att kröka ett hår på kapitalets hjässa säger något om reträtten. När till och med USA:s regering kan gå in och åtminstone tillfälligt säkra fordonsindustrin, måste socialister offensivt kunna föreslå att staten säkrar jobb och anläggningar för arbetarnas och teknikernas kompetenta klimatomställning av produktionen.

Vänstern inför ”socialismen” får inte bli som bränt barn inför elden. Då övergår formuleringen av de stora samhälls- och krislösningarna till andra, i bästa fall till ekologister och gröna, i sämsta till nationalister och religiösa fundamentalister. Vulkaner av inspiration finns idag att hämta från de unga folkliga massrörelserna runt Medelhavet och på andra håll där just visioner och strategier för den stora omställningen bort från kapitalismen utvecklas. Förenade med de äldre socialistiska arbetarrörelsernas negativa lärdomar av statligt tyranni och byråkratvälde och de mer revolutionära strömningarnas erfarenheter av demokratisk självorganisering underifrån kan reella socialistiska vägar ut ur dagens globala återvändsgränder röjas.

Att ”socialismen” inte kan vara något slutet system eller avgjord ordning som både tjänstemännen i DDR och på Statens planverk kunde förvalta i evigheters evighet står klart efter 1900-talets uppgång och fall. Socialism handlar inte om en ”annan planet” eller ”something completely different” utan om processer av förändring och övergång – från socialt minoritetsvälde till de underställda majoriteternas demokratiska styre av samhällslivets olika områden och materiella förutsättningar. Det rör sig om ett här och nu in i framtiden, där både Göran Greiders minnen av arbetarklassens erövringar på 1970-talet och ”De indignerades” kamp för nya ”allmänningar” i dagens Sydeuropa utgör delar av socialismens framåtrörelse i tiden.
De regleringar av finanskapitalet V-kandidaterna talade om hör absolut till den rörelseriktningen. Dinamarcas resoluta nej till samhällsansvar för fordonsindustrin gör det inte. De splittrade och strödda svaren på rörelsens existensfråga visar att den ideologiska kratern i vänsterpartiet efter östblockets fall ännu inte fyllts med nya perspektiv ut ur dagens kapitalistiska världsordning. Den kvava tendensen till begränsning inom svensk parlamentarisk dagspolitik – med dess idag närmast unika provinsiella isolering – är tyvärr inte löftesrik. Själva öppenheten i den nuvarande debatten erbjuder dock en möjlighet att låta de folkliga upprorens och alternativens värld skölja in i processen. Den rör ju inte ”Idol 2012” – utan hur vi tillsammans kan ingjuta ny folklig masskraft och försätta kapitalets berg.

Håkan Blomqvist

          

LO-samordningen inför årets avtalsrörelse sprack innan den började. Industrifacken IF Metall, GS och Livs som omfattas av det nya industriavtalet säger nej till den jämställdhetspott som de andra facken vill ha.

Samma dag som LO presenterade sina lönekrav inför den kommande avtalsrörelsen rapporterar media om att ”börsen faller som ett blysänke”.
Detta är givetvis något som arbetsgivarna kommer att använda för att avvisa LO:s krav på löneökningar på 3,5 procent eller minst 860 kronor i månaden, samt en jämställdhetspott på 100 kronor för områden med en genomsnittslön under 22 400 kronor. Dessutom en höjning av lägstalönerna med 860 kronor i månaden. Avtalsperioden ska vara ettårig.
Kommentarerna från arbetsgivarsidan är inte helt oväntat ”oacceptabelt”.
Inför den kommande avtalsrörelsen hade LO som ambition att via en samordning ena den splittrade fronten.
Den sprack redan innan den börjat. Inte helt oväntat valde de tre fack som omfattas av det nya industriavtalet, IF Metall, GS och Livs, att reservera sig mot LO-styrelsens förslag till en gemensam avtalsfront.
Frågan som fick de tre att dra sig ut och därmed försvaga en åtminstone på pappret enad LO-front var den jämställdhetspott på 100 kronor som föreslagits.

100 kronor.
Ja det blev för mycket för de tre att svälja.
IF Metalls ordförande Stefan Löfven kunde enligt vad som uppges tänka sig att gå med på max 60 kronor!
En skillnad på 40 kronor spräckte alltså samordningen.
Kommentaren från Kommunals Annelie Nordström talar för sig själv.
– Jag är jättebesviken och jättearg. Det är märkligt att det ska ta 90 år att jämna ut mäns och kvinnors löner, säger hon till Svenska Dagbladets näringslivsupplaga.
Metall, GS, Livs, Unionen, Sveriges ingenjörer som omfattas av det nya industriavtalet väljer nu att gå ut med ettårsavtal och 3,7 procent i lönelyft. Avtalet ska löpa från den första februari nästa år.

Att LO-samordningen nu gick i stöpet är inte överraskande. Det har knakat sedan industriavtalets tillkomst för snart 15 år sedan. Kritiken från de fack som omfattas av avtalet, facken utanför industrin, har hårdnat och hårdnat. Den viktigaste kritiken har riktats mot att industrin ska vara löneledande, att de ska sluta avtal först och att de avtal som industrifacken tecknar ska vara den ribba som inget annat fack kan krypa över.
Bland annat detta fick Pappers att lämna industriavtalet och istället välja solidariteten med de andra och sämre betalda LO-förbunden.

Nu drar avtalsrörelsen igång, steg för steg . LO-förbunden är återigen splittrade. Detta i en tid då arbetsgivarna kommer att visa upp en enig front och använda den internationella ekonomiska krisen som nu bit för bit tränger in i landet för att avvisa alla krav. Antingen det heter 3,5 eller 3,7 procent, blygsamma jämställdhetspotter, höjningar av lägstalöner.
Mycket talar för att den kommande avtalsrörelsen för en gångs skull kommer att bli dramatisk, så det finns all anledning att återkomma till den.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Den psykiska terrorn mot de drygt 1 500 metallarna vid Saabs fabrik tycks aldrig ta slut. Denna vecka är det tänkt att lönerna ska betalas ut, men ingen vet hur det blir.
– Planerna är att betala lönen, säger Gunilla Gustavs på Saabs informationsavledning till di.se
Nästa vecka är det meningen att produktionen ska starta, men ingen vet hur det blir.
– Vi har inte sagt att produktionen skulle starta exakt den veckan utan att det tidigast kan ske då, säger Gunilla Gustavs.

I måndags denna vecka hölls för vilken gång i ordningen ett informationsmöte för arbetarna. Men ingen konkret information gavs.
Förra veckan kunde vi läsa i www.dagensarbete.se att i maj detta år bestämde styrelsen i Saab:s moderbolag på ett extra insatt styrelsemöte att höja arvodena till alla ledamöter. Mest fick ordföranden Hans Hugenholtz vars arvode ökade från 147 000 kronor till 931 950 kronor.
Motiveringen till beslutet uppges ha varit kraftigt ökad arbetsbörda för styrelsen. Samtidigt som mötet om arvodeshöjningen ägde rum stod fabriken stilla.
Till detta ska läggas att trots att Saab brottas med stora förluster betalades förra året ut 40 miljoner kronor till bland annat styrelse och ledning i moderbolaget Spyker, med hästhandlaren Victor Muller i spetsen.
I samma veva meddelades att uppdraget att hitta 350 miljoner euro, över tre miljarder svenska kronor, gått till en amerikansk konsultfirma Endeavour Advisor Group. Kostnaden för att anlita denna firma är okänd…
Anhopningarna av obetalda leverantörsskulder för Saab har tvingat Kronofogden till utmätningar.

Till detta ska läggas att Holmgrens Bil, en av landets stora bilåterförsäljare, säger upp kontraktet med Saab av ”moraliska skäl”, uppger Svenska Dagbladet.
– För mig är det viktigt att vara stolt över de märken som vi har i våra hallar. Saab levererar inte bilar man lovat, de betalar inte löner till anställda och inte heller skulder till sina leverantörer, samtidigt plockar ägarna ut stora pengar. Det känns inte rätt för en småländsk bilhandlare, säger företagets vd Benny Holmgren.
Sten staplas på sten.
Saab går från kris till kris.
Tusentals människors, alltifrån de anställa på fabriken till alla underleverantörer, arbete och framtid står på spel.

Samtidigt håller statsminister Fredrik Reinfeldt sitt sommartal i Gustavsberg två mil öster om Stockholm. Det genomgående temat är ansvar. Ansvar, ansvar och återigen ansvar av en ansvarsfull regering.
För de anställda på Saab måste detta talande om ansvar kännas som ett direkt slag i ansiktet.
Krisen för Saab är inte av dags dato. Under de senaste åren har regeringen och inte minst näringsminister Maud Olofsson haft möjlighet att ta ansvar för de anställda i Trollhättan. Möjligheter har funnits att förstatliga fabriken och lägga om produktionen i mer miljövänlig riktning. De anställda på Saab, alltifrån ingenjörer till montörer på banan, har en oerhört hög kompetens och yrkesskicklighet. Den kommer nu – om inget händer i tolfte timmen – att kastas bort.

Så var det med arbetslinjen i praktiken. Ingenting har gjorts från regeringen. Knappt ett finger har lyfts. Därmed är regeringens ord om ansvar ett ord utan innehåll. Det gäller helt uppenbart bara banker, kreditinstitut och börsmäklare.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

”Vi är så lyckliga”. Dagen efter kungörandet av kronprinsessan Victorias graviditet slår dessa ord mot oss från kvällstidningarnas löpsedlar, underförstått att vi nu alla är lyckliga. SAAB-kris i Trollhättan, svältkatastrof i Östafrika eller folkuppror i Syrien: allt förvandlas plöstligt till töcken i förhållande till denna tydligen för oss alla gemensamma angelägenhet. Som vanligt anger högste hovskribenten själv, Herman Lindqvist, tonen: ”Jag blir oerhört glad. De har varit under en oerhörd press. Det finns ju ingen människa i Sverige som bär en sådan oerhörd press på sig att föda barn”.

Men borde vi inte bara skratta och rycka på axlarna åt dessa monarkins fjanterier? Kungahuset har ju inte längre någon formell politisk makt. Det är en vanlig invändning när kravet på republik aktualiseras. Då bortser man dock från vilken reell roll denna institution spelar i vårt samhälle, som en genom århundranden ljudande signal att vi ska underordna oss en för alla tider given överhet – en anda av undersåtlighet, kryperi och fjäsk som inte är fria medborgare värdigt. Häromåret reste Victoria och hennes make Daniel Westling till Afghanistan, drack kaffe med de svenska trupperna, provkörde stridsvagn och betonade vilken viktig insats de svenska soldaterna gjorde för ”freden”. Med hjälp av kungahuset försöker maktens representanter pränta in i oss att vi alla sitter i samma båt, och som då i fallet Afghanistan att det svenska krigsdeltagandet står över alla sociala och politiska motsättningar.

Trots att monarken i vår tid inte har någon formell makt bär också monarkin som institution med sig ett antal lyten och lustigheter, förutom då den befängda idén om att kunna ärva ett ämbete, som är främmande för ett demokratiskt samhälle:
– Såsom kutymen bjuder röstar aldrig regenten i allmänna val.
– Grundlagen stadgar att ”konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade”.
– Monarkin omfattas inte av någon religionsfrihet, utan regenten måste bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron.
Överhuvudtaget fungerar monarkin likt en reservoar för konservativa förlegade synsätt. Tänk bara om Victoria gått ut i media, kungjort att hon var gravid men sedan låtit bomben brisera att Daniel inte alls var far till barnet och giftermålet var uppbrutet, för nu hade hon ”kommit ut”, träffat en käresta flicka och låtit sig insemineras. Visst känns det bortom all realism, visst hade det väckt ett ramaskri, och visst hade mången trogen rojalist upprört rynkat på näsan. För när det gäller monarkin och kungahuset ligger allt annat än den traditionella borgerliga kärnfamiljen med mamma, pappa och barn fullständigt utanför ramarna.

Kravet på republik har faktiskt också en inneboende sprängkraft som man ofta inte betänker, eller som den franska 1800-talsfilosofen Alexis de Tocqueville räddhågset uttryckte det: ”Kan någon tro att demokratin efter att ha störtat aristokratin och kungen kommer att göra halt vid bourgeoisien och de rika?” Ja, precis som denna filosof påpekar, skulle avskaffandet av monarkin kunna leda vidare till att väcka frågeställningar som för den härskande borgarklassen är besvärande. Men varför skall makt överhuvudtaget kunna ärvas? Vad är det för rättvisa i att exempelvis Marcus Wallenberg Jr föddes med en guldsked i munnen, medan vissa andra barn knappt ens får tak över huvudet? Vad är det egentligen för grundläggande kriterier som det kapitalistiska samhället vilar på?

Sedan 1544 har Sverige varit ett ärftligt kungadöme. Det är hög tid att förvisa denna anakronistiska institution till de museala inventarierna. Vi som strävar efter en fördjupning av demokratin bör med kraft resa kravet på republik, och inte se det som en detalj ute i den samhälleliga marginalen.
Det sägs att vår nuvarande kung redan som liten grabb med emfas skrek ”jag vill inte bli kung”. Vi bör gå denne stackars representationsuttröttade Bernadotte till mötes. Åtminstone på sin ålders höst bör han själv få rätt att välja sin livsväg.

Anders Karlsson
intis@internationalen.se

          

Tottenham ligger i valkretsen Haringey. Där är barnfattigdomen den fjärde högsta i London. Arbetslösheten är 8,8 procent enligt den officiella statistiken, säkerligen mycket högre i verkligheten. I valkretsen finns ett arbete på 54 sökande.
För några veckor sedan när klassamhället exploderade var Tottenham bara ett ställe bland hundratals liknande ställen i Liverpool, Manchester, Birmingham…

Hela det glömda England som manglats sönder och samman av först regeringen Thatchers klasskrig mot i första hand över 100 000 hjältemodiga strejkande gruvarbetare som krossades av hela den våldsapparat som regeringen Thatcher hade till förfogande. Men gruvarbetarnas fall efter ett års kamp för sina jobb i mitten av åttiotalet – kryddad med våldsam hets och klassförakt i de största brittiska tabloiderna – var inte det enda: sedan rasade också den fackliga centralorganisationen mer eller mindre samman, även de utsatta för en rad inskränkningar av sina tidigare rättigheter.
Gruvarbetarna, den i särklass mest stridsvilliga arbetargruppen, togs först, sedan skulle resten rasa samman, via en rad antifackliga lagar.
För det var inte bara gruvarbetarna som föll. De stridbara hamnarbetarna i Liverpool gick samma väg. I sann nyliberal anda försvann resterna av textilindustrin, antalet stålverk bantades… Arbetande människor drevs ut i arbetslöshet, ren fattigdom och nöd, och ett liv utan hopp.

En inblick i klassamhället kunde man få i en historia som jag snappade upp i slutet av åttiotalet – sann eller inte, men den kunde lika gärna vara sann. Prins Charles skulle komma på besök till Liverpool. Givetvis ingick en kortege genom staden. Den blev kort. Och istället för att se det verkliga Liverpool fick han se kulisser som i snabb takt byggdes kring kortegevägen.
På Thatchers väg fortsatte det som kallades det nya Labour under ledning av Tony Blair. Han vann valet 1997 på att i första hand vända sig till den relativt burgna medelklassen. Blair undvek nogsamt att prata om det brittiska klassamhället. De arbetslösa och nyfattiga tillhörde inte ens längre en klass, de var ”socialt exkluderade”, i Sverige senare kallat ”utanförskap”.

England av idag har drygt 50 miljoner invånare. Omkring 25 procent av dem, 12.5 miljoner, beräknas leva under fattigdomsstrecket!
Värre kommer det att bli när väl den nuvarande regeringen Camerons gigantiska åtstramningar slår igenom med full kraft. Om 12,5 miljoner redan lever i fattigdom, hur många kommer de att vara om ett år, om två…?
Hur många Tottenham står på tur?

Regeringen Camerons svar på raseriutbrotten har varit ett och entydigt. Det handlar inte om sociala problem, det handlar inte om klassamhället… Det handlar om slödder som inte lärt sig veta hut. Eller som Cameron uttrycker det: ”Det handlar inte om fattigdom, utan om kultur.”
Och då blir svaret det logiska. Mera gummikulor, mera repressiva metoder, sex månaders fängelse för stöld av en vattenflaska, elvaåringar som döms… Vräkningar från lägenheter. Frusna socialbidrag… uppfinningsrikedomen när det gäller att trampa på de redan förtrampade är gränslös.
En konservativ Europaparlamentariker, Roger Helmer, säger via twitter: ”Det är dags att bli tuff. Kalla in armén. Skjut mordbrännare och plundrare på plats”.
Den ”kultiverade” engelska överklassen har talat.
Applåder i det brittiska parlamentet åt alla ”kulturbärare” som skrek på repressioner mot packet.
De som ”bildade gäng”, som för några år sedan avslöjats med att handla privat för skattebetalarnas pengar. Renoverat sina hus, köpt mängder av de lyxprylar och statusprylar som efter bland annat Tottenham ger långa straff. Men inte bara det. Vallgravar anlades, ankhus byggdes, fastighetsaffärerna gick för högvarv. Allt finansierat med skattemedel och ytterst med de gigantiska nedskärningar som återigen betalades av de fattiga.

I dessa tider går inte heller den omsjungna pressfriheten fri. Cameron vill begränsa användandet av de sociala medierna. Ett anmärkningsvärt ingrepp som hade gett upphov till ett ramaskri från dess så kallade väktare om det skett i vilken diktatur som helst. Nu är det ganska så tyst.
Inte ens den möjligheten ska unnas de som av det engelska klassamhället blivit bestulna på allt.

Anna Hellgren har skrivit en alldeles utmärkt artikel på Expressens kultursida 13 augusti. Rubriken är ”Fattigdomsbeviset” och den beskriver ett samhälle där det ”är jaktsäsong på de fattiga året om”. Hon skriver:
”I boken Chavs – the demonization of the working class från i våras visar fackföreningsforskaren Owen Jones hur Storbritannien sedan Thatcher blivit ett samhälle där sociala problem och fattigdom inte längre förklaras som frukten av strukturella ojämlikheter som kan lösas med hjälp av fördelningspolitik och reformer – utan som en brist på karaktär.
Och eftersom fattigdom är den enskildes fel – det finns inget samhälle, bara kvinnor, män och familjer, remember – är det fritt fram att både håna och förfasa sig över de socialt marginaliserade.
Det är skrämmande läsning om ett samhälle där det är jaktsäsong på fattiga året om, i snart sagt alla kanaler. I program som Big brother och Little Britain, i dagstidningar och nyhetssändningar och från parlamentets talarstolar: den arbetar- och underklass som får skylla sig själv framställs ihärdigt och skamlöst som slö, kriminell, farlig, rasistisk, promiskuös och bidragsälskande – och som bortom räddning och inträde i det underförstått civiliserade medelklassengland.
En av de få parlamentsledamöter som har rötterna i arbetarklassen, före detta servitören John Prescott, förnedras regelbundet och öppet av sina privatskoleutbildade kollegor som skriker drinkbeställningar till honom mitt under debatter.”

Välkommen. This is England. Men samma värderingar finns över hela världen. Samma människor med samma åsikter som nu torgförs av det brittiska etablissemanget finns i vårt land.
Det räcker med att förlorarnas raseri tar sig de uttryck – och hade någon väntat sig någon annat? – som de nu gjort för att det öppna, nakna, klasshatet ska frigöras.

Kjell Pettersson

          

Det kan bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida, skriver Benny Åsman. Den väldiga segern hänger nu på att generalerna hindras från att ta över efter Mubarak.

År 2011 är bara i sin början och det skrivs redan världshistoria. Där ingen väntade det reste sig miljoner förtryckta och kastade av sig hatade tyranner. Det ger oss en lärdom. Allt är möjligt när miljoner sluter sig samman i beslutsam kamp. Då är härskarna med sina vapen och sina pengar till sist bara kolosser på lerfötter. Fler står på tur. Fyrverkeriet kan börja.

På mindre än ett par månader har två blodiga tyranner störtats av folkliga uppror. Den tunisiska revolutionen tändes av en ung man som inte längre stod ut med alla trakasserier han utsattes för av de tunisiska myndigheterna.
På mindre än en vecka var hela landet i uppror och den 14 januari flydde Ben Ali till sina vänner i Saudiarabien. Den 25 januari startade den egyptiska revolutionen med en protest på Befrielsetorget. Arton dagar senare, den 11 februari, var det Hosni Mubaraks tur att packa ihop sina prylar. Den 11 februari 1979 föll shahen av Iran. Ännu en historisk slump, inte en Allahs försyn som tyrannerna i Teheran fabulerar.

Vilken fantastisk seger, en historisk seger. Till synes som en blixt från klar himmel träffade folkets uppror de två tyrannerna. De sociala och ekonomiska grunderna till revolutionen fanns naturligtvis där tidigare. Men dessa krafter verkade i det osynliga för att i ett slag som ett vulkanutbrott svepa undan allt i sin väg.
På mindre än två månader har vi fått en historisk sanning bekräftad. Stora historiska händelser beslutas inte i slutna rum, vare sig i Vita Huset, i FN eller i något annat regeringskabinett. Det är på gator och torg som verklig historia skrivs av miljoner människor som du och jag. Det är en sanning som alla härskare i världen, från demokratiskt valda presidenter till tyranner, trodde att de lyckats begrava. Tunisiens och Egyptens folk har grävt upp sanningen och visat inför hela världen hur en verklig folklig revolution ser ut.

Målet att störta tyrannerna är nått. Men det finns ännu många hinder på vägen för att konsolidera framgångarna, förhindra kontrarevolutionen från att sticka upp sitt vidriga anlete och för att fullborda en genuin social och demokratisk revolution. I Egypten blir det stora problemet att hindra generalerna från att ta över efter Mubarak. Det militära högsta rådet spelar nu USA:s game. En ”ordnad övergång” till en kontrollerad och pålitlig ”demokrati” som går att sälja till opinionen i väst och accepteras av Israel är vad Obama hoppas ro hem.
Lyckas militärrådet att möta Obamas förhoppningar, då kommer revolutionens frukter att skördas av andra än de som genomförde den. Utgången är inte given på förhand. De miljontals demonstranter som samlades på Tahrirtorget och andra platser i landet firade en historisk seger, men kvar finns torteraren Suleiman och de andra generalerna.
De är bara en utlöpare av Mubaraks diktatur och kan omöjligen reformera sig själva. Rådets önskan att med militärt dekret förbjuda strejkerna med hänvisning till ekonomins behov ”i dessa svåra tider” visar mer än något annat att den försvarar sina och de egyptiska kapitalisternas intressen. Militären kontrollerar/äger själv runt 15 procent av landets ekonomi.

Samtidigt har militärrådet upplöst parlamentet och annonserat en ny konstitution inom ett par veckor, och som ska ut på folkomröstning. Parlamentet valdes i ett totalt riggat val i december 2010 som gav Mubaraks parti NPD över 80 procent. Det var också helt uteslutet att det hade kunnat reformera sig självt. Militärrådets beslut är därför ett bra beslut och ett steg i rätt riktning, till skillnad från viljan att förbjuda arbetarklassens strejker. Undantagstillståndet måste upphävas omedelbart, inte när ”omständigheterna tillåter det” som generalerna säger.

I flera uttalanden har generaler sagt att ”kaoset” nu måste upphöra och ”att de inte vill använda våld mot folket”. För revolutionen kan det därför bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida för att definitivt stoppa alla försök att med militärt våld skapa ”ordning”. Generalerna är ryggraden i statsapparaten och de kommer inte att avsätta sig själva. Soldaterna är värnpliktiga och har sina bröder, systrar och vänner i revolutionens led. Vägrar de att låta sig användas av kontrarevolutionen under ledning av någon general, ja då är segern nästan säkrad.

Benny Åsman

          

Förintelsens minnesdag förra torsdagen. Radion berättade om relevanta böcker, intervjuade överlevare, pratade om hur minnet av det skedda kan hållas vid liv; högtidlighöll dagen på så sätt. En mening som fortfarande ekar i huvudet var något som Kenneth Hermele hade dragit ut ur den amerikanske historikern Timothy D Snyders bok Bloodlands: Medlöperi är en handling där människor anpassar sig till den för tillfället existerande makten.
Det är en väldigt bra mening. Den går att applicera på många samhällen där människor har betett sig på detta vis för att själva vinna fördelar genom att anpassa sig till det för tillfället rådande. Hur ser det ut hos oss i Sverige idag? Svenska medier stryker Sverigedemokraterna medhårs i jämförelse med en enda BBC-reporter som i ett ljuvligt inslag visar upp Jimmie Åkesson i all hans tyngdlösa tafatthet när frågorna han får är raka och konkreta.

Timothy D Snyder menade också i sin bok att det är en myt att den tyska armén inte deltog i den slutgiltiga lösningen.
I den tyska armén stred min morfar. Han var en väldigt ung, österrikisk pojkspoling när armén rekryterade honom direkt ur depressionen i landet – de lovade utbildning och han ville bli läkare, det återkom han ofta till. Men någon annan utbildning än den i krigets konst blev det aldrig tal om i armén. Hade han ett val?
600 000 österrikare var med i NSDAP. Vad hände med deras tankar efter kriget? Vad jag vet satt många kvar på sina poster i samhället. Kände de sig någonsin moraliskt förtappade?

I ett annat inslag på radion berättas det om en biografi om nazijägaren Simon Wiesentahl. Efter kriget hade han kontor i Linz. Linz var den närmaste stora staden för min morfar när han återvände till Österrike. Jag vet inte om min morfar sympatiserade med nazisterna eller om han hade någon annan politisk uppfattning. Han kunde aldrig svara på personliga frågor om kriget, han kunde bara berätta anekdoter som hämtade ur en historiebok. Därför vet jag inte om han led för att han hade varit en del av hela den vedervärdiga apparaten. Kanske gjorde han det. Kanske inte. Jag träffade honom inte tillräckligt många gånger för att få reda på det; kanske hade hur många gånger som helst ändå inte räckt till.
När jag träffade honom ville han hellre lära mig de latinska namnen på alpblommorna än prata om den tid som flytt. I likhet med stora delar av hans generation i Österrike. Bättre att lämna locket på trots att grytan hela tiden håller på att koka över.

Sex miljoner judar är ett runt tal. Jag tycker inte om runda tal när det gäller människor för runda tal är oftast inte sanningen. Bättre då att göra som Timothy D Snyder som med exakta siffror vill synliggöra människorna bakom siffrorna. Exakt hur många judar? Exakt hur många romer? Exakt hur många vänsterintellektuella? Exakt. För alla de döda är ju döda och behöver räknas för dem som ännu lever.

Får jag rekommendera en bok?
I Markus Zusaks The Book Thief (Boktjuven, på svenska 2008) är det Döden som är berättaren. Jag har aldrig läst en bättre roman om andra världskrigets Tyskland. Döden är den gode iakttagaren i boken och måste väl sägas vara den i världen som bäst kan räkna de döda och tala om hur det känns. Språket är fantastiskt och hisnande, berättelsen om den unga flickan som stjäl böcker och människorna i hennes omgivning sitter fortfarande som etsad inom mig.
Medlöparna finns där; de som anpassar sig till den rådande makten. Men det är de andra som lyser – de som står emot och gör det enda rätta; oavsett ålder, kön och social ställning – oavsett allt.

Någonstans hoppas jag att min morfar inte fullt ut var en medlöpare, så ung han var hoppas jag det. Han berättade att han ville desertera men att göra det var lika med döden. Hur det än var så är han en viktig pusselbit att bevara i min egen historiebok, och minnet av min österrikiske morfar lägger extra tyngd i maggropen när det talas om att de sista överlevarna snart är döda. För hur kommer det då att gå med vårt minne? Hur lång tid kommer det att ta innan vi helt har glömt? Hur många gånger kan historien upprepa sig utan att vi drar någon bestående lärdom av den? Det finns förklaringar, det är inte en oförståbar ondska det handlar om, det är politik och ekonomi.

Text och illustration:
Emma Lundström

          

Vad stort sker, sker tyst, heter det. Vet inte hur många som har en aning vad som är på gång i det svenska försvaret. Men den allmänna värnplikten försvann, eller de rester som var kvar av den, första juli. Istället skulle värnplikten ersättas av ett system som kallas för ”frivillighet”. Men redan nu har det uppstått problem med denna övergång till en ”frivillig” elitarmé vars huvuduppgift i nuläget tycks vara att försvara USA:s strategiska intressen, inte att försvara Sverige.

Försvarsministern moderaten Sten Tolgfors som av stamanställda militärer går under öknamnet ”Tomhylsan” försäkrade på Folk och Försvars möte i Sälen för några veckor sedan att Sveriges beredskap var god, inte bara det, den var övergod.
Sju månader efter att den allmänna värnplikten försvann upptäcks det att nu saknas det soldater. Omkring 3 000 enligt uppgifter i media. Andra uppgifter talar om 2 500 soldater. De soldater, som enligt Försvarsmaktens budgetunderlag skulle ha anställts, har inte anställts.
För att råda bot på detta har ÖB slutit ett kontrakt med arbetsförmedlingen!

Uppgiften för förmedlingen är att tjäna som reklampelare för försvaret och direkt eller indirekt rekrytera kanonmat till det svenska försvaret.
Som bekant råder det massarbetslöshet i vårt land. Speciellt i åldersintervallet 18 till 24 år. Inom denna ungdomsgrupp finns en rätt försvarlig del som hoppat av gymnasiet, företrädesvis unga killar.
Detta har den 31-årige Johan Forssell, riksdagsman för Moderaterna och ledamot av försvarsutskottet, upptäckt.
”Försvaret vårt nya McDonalds – nu är värnplikten slopad – det ger nya möjligheter för Sveriges unga”, skriver denna djuping i en euforisk debattartikel i Aftonbladet 17 januari.
Vägen till pärleporten är öppnad – i flera bemärkelser – om man ska tro debattören som ser ”möjligheterna öppna sig”.
”Säg ungdomsarbetsgivare” och de flesta tänker säkert på McDonalds som sägs vara Sverige största. Mycket talar för att de snart får konkurrens av Försvarsmakten”, skriver Forssell.
Helt uppenbart är det enligt Forssell efter den beryktade Fas 3 dags att införa Fas 4 när det gäller rekryteringen till försvaret.

Forssell går så långt att han nu tror sig ha löst inte bara ungdomsarbetslöshetsfrågan. Utan konstaterar i samma andetag att om tjejerna får samma möjligheter som killar att bli yrkesmilitär ökar det ”vägen för jämställdhet, ökad mångfald och stärkt försvarsförmåga”.
Jösses tjejer, befrielsen är nära!
Den moderata valfriheten för arbetslösa ungdomar är tydligen att välja mellan att servera hamburgare eller bli hamburgare.
Vad som inte sägs rakt ut är att i och med värnpliktens avskaffande går Sverige nu även samma väg som USA på detta minerade område. De som kommer att rekryteras och mer eller mindre tvingas in i den nya elitarmén – eftersom alla andra dörrar är stängda – blir precis som i USA arbetslösa svenska ungdomar som av olika anledningar får det ”hedersamma” uppdraget att malas till köttfärs i exempelvis Afghanistan eller något annat USA-lett krigsäventyr framöver.
Detta tål inte och får inte sägas offentligt av makten.
Utan den är tvungen att dölja vad det egentligen handlar om genom att linda in saken i ett lullande och lallande från Johan Forssell om ”att man kan lära sig mycket i det militära som det går att ha användning för senare i livet”.
Han glömde att lägga till om man lever.
Så varning alla arbetslösa ungdomar.
Tomhylsans magasin är laddat med skarpa skott.
Riktade mot er.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

När det är protester mot förtryck och övergrepp i länder som Iran eller Vitryssland. Då tiger inte vår utrikesminister Carl Bildt. Nej, då blir det presskonferens och hans stämma vibrerar av indignation. Ilskan frustar fradga, och hans blogg ”Alla dessa dagar” glöder av vrede.

På Världsekonomiskt Forum i Davos hade han alla möjligheter i världen – att inför mer än tusen journalister – lämna ett tydligt avtryck. Ingenting kunde vara enklare. Han hade bara att säga att regimen Mubarak måste bort.
I stället samtalar han med en och annan svensk journalist och säger att Mubarak ”måste bli mer konkret”. Han efterlyser en ”tydligare reformagenda”. På sin blogg delger han sina läsare sin ”oro” och konstaterar att internet släckts ner. Men ingenting om att diktaturen ska störtas.
I Kairo, i Alexandria, i Suez och i Assuan samlas varje dag hundratusentals demonstranter. Under morgonen räknar de alla sina döda och försöker hjälpa alla som sårats. Men väljer ändå att okuvligt fortsätta sin kamp mot diktaturen. Det krav som genomsyrar alla proteströrelser är att Mubarak ska bort.
Men Bildt. Han tycker bara att Mubarak ska ”bli mer konkret”. I sak hånflinar han mot demokratin.
För övrigt. Varför är de ”rödgröna” mol tysta? Både när det gäller Tunisien och Egypten. Varför säger inte Sven-Erik Österberg något? Så att partiets medlemmar får reda på var han står i frågan. Inte ens Veronica Palm, som av sina anhängare i partiet uppfattas som vänster, kunde i Lördagsintervjun i lördags, trots upprepade frågor, rakt på sak svara att Mubarak ska störtas.
Var det bara Olof Palme som kunde tala med ljungeld om ”diktaturens kreatur”? Är den ”internationella solidariteten” bara något för historieböckerna? Varför säger inte Sverigedemokraterna något? Klarar inte Jimmie Åkesson av att se hur ”vanliga muslimer” kämpar för att störta sina förtryckare? Är det så att den egna fantombilden av att alla araber är jihadkrigare pulvriserats av den massrörelse för demokrati och frihet som dag för dag vuxit sig allt starkare i den muslimska världen?

Göte Kildén
intis@internationalen.se

          

I larmet från Kairo hörs inte längre den tunisiska revolutionens röst. Tidpunkten för utbrottet i Egypten påverkades mycket av vad som skedde i Tunisien. De första dagarna i Kairo, Alexandria och andra städer syntes den tunisiska flaggan överallt. Ben Alis flykt stimulerade till kravet på Mubaraks avgång.

Nu är situationen den omvända. För att den tunisiska revolutionen ska kunna gå vidare behöver den hjälp av en seger i Kairo. Just nu härskar lugnet i Tunis och de revolutionära massorna från inlandet har lämnat huvudstaden. Det är ett lugn som endera signalerar game over för ytterligare framsteg i revolutionen, eller så andas bara de revolutionära krafterna ut.
Vändpunkten i huvudstaden kom fredag 28 januari då kravallpolis kunde driva iväg demonstranterna utanför premiärminister Ghannouchis kontor utan att de fick hjälp av lokalbefolkningen. Måndag därefter visade den ”demokratiska” övergångsregeringen vad den går för. Ett hundratal ungdomar som samlades framför inrikesministeriet för att kräva alla RCD-funktionärers avgång attackerades våldsamt av kravallpolisen som fick visa att den inte tappat handlaget sedan tiden under Ben Ali.

Alla, utom ett fåtal korrumperade ja-sägare, ville bli av med Ben Ali. Även rika borgare som inte tillhörde hans familj hade fått nog av diktatorns nepotism, den extrema favoriseringen av den egna familjen. Men när han väl var borta började intressemotsättningarna mellan en välbärgad elit och en relativt välbeställd ”medelklass”, å ena sidan, och de fattiga förtryckta från inlandet och de arbetande i Tunis fattigare kvarter, å andra sidan, att inta en central plats i den politiska processen.
Därför började de förstnämnda att tröttna på kaoset och den ekonomiska förlamningen och accepterade den regering som rensats från alla personligheter ur Ben Alis parti RCD. Att Mohamed Ghannouchi var Ben Alis närmaste man verkar inte ha vägt tillräckligt tungt i de välbärgades önskan efter lag och ordning och business as usual men utan diktator. De litar på att övergångsregeringen ska organisera fria och demokratiska val till parlamentet och presidentskapet inom de utlovade sex månaderna.

Detta syns på Facebook där grupper bildats för att stödja regeringens linje för lugn och återgång till en fungerande vardag. En av grupperna har 50 000 inskrivna och vid sidan av stöd till regeringen sprider gruppen mycket besk kritik av ”pöbeln från landet” som inte förstår att respektera tunisbornas borgerliga värdighet. Facebook var centralt i att sprida information om de första upproren i Sidi Bouzid, och nu visar mediet att det också kan användas som vapen mot revolutionen.
– Bröd, frihet och värdighet.
Det var den slogan som människorna i Sidi Bouzid, Kasserinne, Thale och andra städer i inlandet samlades kring. Om revolutionen avstannar där den står nu kan de som riskerade sina liv för att störta Ben Ali möjligtvis få kravet på frihet bemött i form av formella demokratiska fri- och rättigheter i val. Men både brödet och värdigheten kan det bli sämre med.

Brödet för den fattiga befolkningen i landet blir lika knapert och torrt som förr. Den tunisiska ekonomin är oförmögen, under nuvarande ägandestruktur och diktat från IMF om liberalisering och öppna marknader för det utländska kapitalet, att skapa arbete åt landets ungdom som utgör halva befolkningen. Med usla löner, arbetslöshet och underutveckling i inlandet blir värdigheten därefter.
Den tunisiska revolutionen har stannat upp inför de höga hinder som regeringen och kapitalet har lyckats resa den senaste veckan. Efter en time-out och förhoppningsvis med kraftig stimulans från Egypten kan hindren kanske rivas.

Benny Åsman