Kairo: Game Over Iran. Foto: Internationalen Erik Sjöberg

Irans huvudstad Teheran samt storstäderna Shiraz och Isfahan, skakades av demonstrationer under måndag 14 februari. De iranska reformistledarna Karubi och Mousavi försökte i flera dagar att få demonstrationstillstånd under rubriken ”stöd till de folkliga revolterna i Egypten och Tunisien”. ”En tyst demonstration” skulle det bli.

Ansökan avslogs. Demonstrationerna ägde rum ändå. Och folk ropade: ”Ben Ali, Mubarak – dags för Seyed Ali (Khamenei)”! ”Seyed Ali, åk till Ben Ali!”
– Vi har affischerat på stan och vi har mobiliserat, men vi är rädda, vet inte hur många som ska dyka upp, sade en av mina kontakter på Face Book dagen innan.
Flera tusen, för det mesta unga kvinnor och män, gick 14 februari ut på gatorna, trots varningar från polisen, och försökte ta sig till demonstrationsplatsen. Ryktet gick att demonstranterna planerade att ta över Azaditorget, en motsvarighet till Tahrir-torget, och stanna där. Regimen gick ut med en varning om att alla skulle gripas. Både civila och beväpnade poliser samt Basij slog till bland annat med tårgas.
Majoriteten av demonstranterna fick inte ens komma i närheten av Azaditorget. Enligt Aljazeeras korrespondent, som inte ens fick gå ut på gatorna för att filma, förekom kring 10 000 poliser och andra typer av ordningsstyrkor på Teherans gator. Varken Mousavi eller Karubi fick ens lämna sina bostäder för att delta i demonstrationen. All kontakt med dem verkade ha stoppats av polisen.
Resultatet blev flera hundra arresterade, skadade, gripna och minst en dödad.
Men måndagens demonstration var i sig en vändpunkt för motståndet. Under hela dagen hördes slagord mot själva den religiösa ledaren Khamenei, och mot regimen i dess helhet: ”Död åt diktatorn, ned med Khamenei.” Flera gatuaffischer och bilder av ledaren togs ned, revs sönder och brändes.
”Det var poliserna som var rädda för oss! Jag känner mig full av energi och kraft efter denna dag”, sade en av demonstranterna i ett grupp e-mail-meddelande.
En annan skrev: ”Vi har förstått att vi inte har besegrats trots ett år av repressalier, vi är starka, vi är en politisk faktor.”
Dagen efter blev det kaotiskt i den iranska regimens riksdag. Ledamöterna ropade slagord mot Karubi och Musavi, och 122 av dem begärde deras arrestering. Slagorden mot Khamenei i så bred skala runt om i Teheran, Isfahan och Shiraz skrämde och skakade regimen med tanke på vågen av motstånd mot diktaturer i regionen. Säkerhetsstyrkorna lovar nu att ”gripa islamiska revolutionens fiender och sätta stopp för det som hotar systemet”.
Om protesterna fortsätter återstår att se. På tisdagen pratade folk om begravningen av den unga kurdiska studenten som sköts ihjäl vid måndagens demonstrationer. Det verkar som om måndagens demonstrationer, trots allt våld, blev en inspiration för många självorganiserade ungdomsgrupper.

          

De senaste dagarna har styret i Iran bytt taktik när det gäller den allt djupare interna konflikten mellan olika fraktioner. Allvarliga ansträngningar pågår i syfte att skydda regimen från kollaps, både mot sina egna medborgares missnöje och de utländska militära hoten.

Detta medan Ahmadinejads popularitet bland de egna anhängarna minskar. Han attackeras direkt och indirekt från olika håll inom etablissemanget för sin påstådda förhandlingsvilja med USA. Han anklagas för att vika sig för amerikanare. Allt fler inom regimen påpekar att det bara är den högsta religiösa ledaren som kan ge grönt ljus när det gäller USA och ingen annan. De verkar frukta en splittring annars.
Ayatollah Khamenei varnade i ett viktigt tal väst för eventuella militära angrepp mot Iran.
– Om de förverkligar sina hotelser mot oss, då är det inte bara vår region som drabbas, varnade han.
Dagen efter detta uttalande förklarade Sepah, den islamiska militära styrkan, ledarens egentliga budskap. ”Vi är beredda att ta vara på våra resurser i den islamiska världen för att slå till mot fienden i hela världen”, skriver Sepah i ett officiellt uttalande den 19 augusti.
– Vi bara väntar på en ursäkt för att befria Ghods (Jerusalem)! sade även Naghdi, chef för milisstyrkan Basij.
Försoning
Samtidigt som man leker med idén om ett krig i regionen, har hemliga möten mellan landets mäktiga män pågått under en tid. Resultatet offentliggjordes i Khameneis tal: ”En nationell återförening är nödvändig”. Med detta menar både han och en rad andra med den mäktiga Rafsanjani (som stöder samtal med USA) i spetsen, att ”även de som av misstag har kommit i konflikt med systemet (läs: Mousavi och Karobi) ska inkluderas i en bred koalition för att försvara den iranska regimen i dess helhet”.
Ahmadinejad hade denna vecka med pompa och ståt invigt vad han kallade ”det första obemannade bombflyget för långdistansflygningar som tillverkats i landet”. Bomben har inofficiellt fått namnet ”dödens ambassadör”. Samtidigt invigdes, med hjälp av ryska experter, Bushehrs kärnkraftverk i söder. Bushehrsprojektet startades för 35 år sedan och det omfattas inte av FN-sanktionerna mot Iran. Ändå var mediebevakningen av händelsen stor.

Dödsdomar
Under tiden pågår dödsdomarna ständigt. Enbart i storstaden Mashhad i landets östra del har 300 avrättats, anklagade för diverse narkotikabrott. Många andra står på tur, enligt människorättsaktivisterna i provinsen.
Dödsdomen mot Sakine Ashtiani, som har engagerat mer än en halv miljon människor runt om i världen samt många politiker, bland annat i Sverige, är fortfarande aktuell. Hon anklagades först för äktenskapsbrott med stening som straff. Efter kraftiga protester, bland annat Brasiliens Lulas begäran om nåd, har myndigheterna i Iran hävt steningsdomen. Men nu anklagas hon för medverkande i mordet på sin man. Detta medan mördaren redan är befriad från fängelse. Enligt lagen kan barn till den mördade ge mördaren nåd. Detta har Sakines barn gjort, både till mannen som anklagades för mord och nyligen till sin mor Sakine.
Mitt i allt detta pågår en kamp mot den nya familjelagen som ska godkännas i riksdagen. En korrigering av lagen som leder till en talibanisering av samhället. Alla de små lagförbättringar som tillkommit på grund av kvinnornas kamp de senaste åren, återtas. Månggifte blir återigen mannens rättighet utan första fruns tillåtelse. Detta har upprört även kvinnliga parlamentsledamöter som tillhör den mest reaktionära falangen. Men enligt de stora ayatollorna är denna nya lag i enlighet med sharia och därför nödvändig.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se