Naqba2013. està formada per Coordinadora d'Entitats: Amb Palestina al Cor, BDS Catalunya, Plataforma: Aturem la Guerra, Rumb a Gaza i Dones en Rebel·lia.

- Catalunya / Catalunya, Palestina, Israel, repressió

BDS Catalunya. The Guardian ha publicat la notícia que el físic teòric i professor de la universitat de Cambridge Stephan Hawking es suma a la campanya BDS i rebutja anar a Israel en protesta contra el maltractament als palestins.

- Internacional / Israel

Tre människor instängda i en glasflaska. Två fångar i en cell. Kvävande instängdhet och förvirrande godtycke. När två palestinska teatergrupper från Västbanken – Frihetsteatern från flyktinglägret i Jenin, och Al-Harahteatern från Beit Jala – deltog i Riksteaterns teaterfest Teaterdagarna i förorten Hallunda i Stockholm, var det med pjäser om att leva under ockupation. Men det var också med ett budskap om kulturens kraft som motståndshandling.

I kvällssolen utanför Hallunda Centrum står en kvinna från Palestinagrupperna och delar ut flygblad med information om hur den ska göra som vill bojkotta ockupationsmakten Israel. En ung tjej ställer frågor, tar ett blad och springer efter sina vänner.
Inne i Riksteaterns stora hus pågår det föreställningar i varje rum. Utanför sal tolv står medlemmar från Frihetsteatern som har kommit för att se Al-Harahs samhällskritiska pjäs Confinement. Inne i rummet: tre kroppar i en ljuskägla. Glasflaskor. Inringning.

Dramat, i regi av Raeda Ghazaleh, handlar om ”inskränkthet, illusioner och livsavgörande insikter”, står det i programmet. Handlar om isolering, om en känsla av att långsamt kvävas. Tillfälliga skratt åt komik som med en ordvändning sätter sig i vrångstrupen. Mycket tystnad, blandat med upprepade poetiska meningar (översatta från arabiskan på diskreta skärmar). Rädsla som gör att ilskan vänds mot dem som också är drabbade, också är instängda. Frågor ställs. Har fångenskapen blivit en trygghet? Kommer det att komma en tid då de har kontrollen över sina egna beslut?

Pjäsen skrevs i Palestina på 70-talet. Al-Harahteatern har tagit idén – som de tycker är lika aktuell idag – och improviserat fram en egen version som de visar för unga i Palestina, berättar en av skådespelarna, Nicola Zreineh, efteråt. Han förklarar att pjäsen handlar om vardagslivet i Palestina:
– Vi talar inte uttryckligen om politik, om ockupation, men i Palestina kan du inte skilja ockupationen från vardagslivet.
Al-Harahteatern grundades 2005 och fokuserar på barn och unga, Nicola Zreineh förklarar att det är för att de anser att de unga är den enda möjliga vägen till att skapa positiv samhällsförändring:
– Det måste alltid börja med barnen, att lära dem om konst, om mänskliga rättigheter, om att värna om varandra.

Teatergruppen får inte spela i Gaza, inte heller i Jerusalem. Men de turnerar mycket på Västbanken, för att nå människor där de lever. De håller också i workshops:
– Barn behöver ett utrymme där de kan uttrycka sig. Ett utrymme där de kan tala om rädslan och våldet.

Nästa dag. Två män på en scen. Filtar och snörstumpar. En fängelsecell. Yvigt debatterande om pjäsen Antigone. Det är Frihetsteaterns uppsättning av The Island, som skrevs i Sydafrika under apartheidregimen och med små ändringar gjorts om till att gälla Palestina idag. Tyvärr lite svår att hänga med i eftersom översättningen på skärmen bakom skådespelarna, från arabiska till engelska, hamnat i osynk.
Så mycket går i alla fall att förstå, att det rör sig om två fångar som ska spela upp Antigone för de andra fångarna och fängelsepersonalen, och nu debatterar handlingen eftersom den ene mannen inte vill gå med på att Antigone ska dömas som skyldig för något hon inte gjort. Det handlar också om godtycket i fängelsedomarna. En dom på 25 år kan plötsligt reduceras till tre månader. Och om samhörigheten mellan fångarna.
Den osynkade översättningen till trots: instängdheten, fängelsekänslan, kryper över scenkanten mot publiken. Den går det inte att värja sig mot.

Faisal Abo Alheja, en av skådespelarna, berättar i ett eftersamtal att fängelselivet för palestinierna inte är något som utspelar sig på TV eller på vita duken:
– Palestinier vet vad det innebär att sitta i fängelse eftersom nästan alla palestinier har varit i de israeliska fängelserna. Alla familjer har någon som varit i fängelse. Det är en väldigt känslig fråga att tala om.
I det fängelse som pjäsen utspelar sig i finns i dagsläget 5 000 palestinska fångar, menar Faisal Abo Alheja. Israel vägrar kalla dem krigsfångar eftersom det inte är tillåtet för landet att ha sådana, de är ju inte i krig.
– Vi vill säga att de här människorna förtjänar att få leva sina liv. Jag vet egentligen inte vad vi kan göra för dem, men som konstnär kan jag säga att den här pjäsen är för er, för att berätta för världen om er.

En man som har sett originalpjäsen för många år sedan, med sydafrikanska skådespelare, undrar varför ”väst” har så svårt att förstå att det är samma sorts förtryck som utövas mot palestinierna, som det som utövades mot svarta i Sydafrika under apartheidtiden.
– Ja, varför förstår ni inte?, ni måste förstå, säger Faisal med ett leende och alla skrattar. Sedan säger han att hans erfarenhet är att det finns en uppfattning i väst, i Europa, i USA, som bygger på israelisk propaganda, ett svartmålande av palestinierna:
– Den utmålar oss som terrorister, som ett folk som bara vill spränga sig i luften, att vi bara tänker på hur vi bäst ska dö för att komma till paradiset.
Skratt igen.

En man som var med i svenska anti-apartheidrörelsen talar om medias roll, opinionsbildarnas roll. Tror att den västerländska allmänna opinionen inte är för förtryck, som princip, men att det behövs en liknande opinionsbildning som den om Sydafrika på sextiotalet. Han tror att det är på väg. Faisal Abo Alheja hoppas det:
– Ni har kanske hört om den nya lagen i Israel? Det finns nu en lag som gäller transporter. De vill ha bussar bara för araber och bussar bara för judar i Jerusalem. De gör det lite i smyg så att vi inte ska reagera så mycket. Och i Hebron, södra Västbanken, finns gator för de israeliska bosättarna, och gator för araberna. Det är en stor fråga för mig, som personen Faisal: vad har jag gjort för fel i det här livet för att tvingas leva på det här sättet? Men jag hoppas att det kommer att bli bättre i framtiden.

Jonatan Stanczak, tidigare projektledare på Palestinagrupperna och en av Frihetsteaterns grundare, har en fråga:
– Jag kommer ihåg när du uppträdde sent på eftermiddagen en gång, och sen, på natten, hamnade du i fängelse. Du hade framfört berättelser från människor som varit fängslade. Var det första gången du var i fängelse?
Jo, svarar Faisal Abo Alheja, det var det, men det var inte så länge menar han, bara en dag:
– I Palestina är det ett skämt om du säger att du har suttit i fängelse en dag, om du har suttit i mer än fem år, DÅ har du suttit i fängelse.
Skratt.
Sedan berättar han från början om hur det var den kvällen. I januari förra året attackerade den israeliska armén lägret i Jenin varje natt. Människor greps hela tiden och hölls fängslade i timmar innan de släpptes. På Frihetsteatern kände de att de måste göra något och bestämde sig för så kallad ”play backteater” – att skådespelare och musiker interagerar med och på plats gör om publikens berättelser till små skådespel.
– Vi gick ut på gatan och bjöd in dem som varit fängslade, frågade dem: hur var det? Vi gick till gatan, vi fick dit alla människor, vi började uppträda.
Det var första gången de gjorde något liknande.
Klockan två samma natt kom specialstyrkan till Faisal Abo Alhejas hem. Han säger att han brukar likna dem vid en Hollywoodfilm. Åtta soldater kom in i hans rum och riktade sina vapen mot honom.
– I det ögonblicket glömde jag allt språk. Allt. Jag kom bara ihåg ett ord. Jag sade: väntaväntaväntavänta, bara vänta. Sedan band de mina händer, och jag vet inte om det var meningen eller om det bara råkade bli så, men de tog mig till platsen där vi hade spelat teater, där satte de mig i en jeep.

Faisal Abo Alheja fördes till ett ställe där de förhör människor. Han säger att han tror att han blev en annan människa efter den dagen.
– Jag vet inte hur det var meningen att jag skulle reagera, som människa, på att de attackerade mitt hem mitt i natten, skrämde hela min familj. Jag tror att det var meningen att jag, som palestinier, skulle känna att jag inte är någonting, att jag inte kan göra någonting. De kan döda mig, de kan göra vad de vill. Alla sover vid den tiden på natten, vem ska göra något? Men, det har istället fått mig att känna att jag är en viktig person, säger han och drar ut lite på orden med ett litet halvt leende, och folk skrattar åt det absurda, när han fortsätter:
– Jo men verkligen. När jag kom ut på gatan såg jag femtio beväpnade soldater, bilar, jeepar… allt det här, för mig?!
Skratt. Publiken kan inte låta bli.

När han kom in i förhörsrummet utbrast förhörsledaren: ”Faisal, du är en stjärna, vi hör mycket om dig!”
Själv tyckte Faisal Abo Alheja att om han nu var en stjärna, varför kunde de inte ringa istället för att gripa honom mitt i natten. Förhörsledaren skyllde på säkerheten.
– Sedan den dagen förstår jag betydelsen av ”motstånd från scenen”. Jag förstår vikten av kulturellt motstånd. För om de här människorna gör på DET viset efter ett uppträdande, så betyder det att vi är farliga. Det betyder att vi har påverkat dem. Jag hoppas att vi på Frihetsteatern ska kunna fortsätta med våra projekt, med vårt motstånd, vår kamp mot apartheid, och mot ockupationen, säger han.
För några år sedan mördades Frihetsteaterns konstnärlige ledare, aktivisten Juliano Mer Khamis.

The Island är en ny pjäs för Frihetsteatern. Den gjordes för unga människor eftersom det är de unga som oftast råkar ut för att bli fängslade. När gruppen återvänder från Sverige ska de turnera med pjäsen på Västbanken. Det här är första gången de spelar den utanför Palestina. Allra första gången de spelade den bjöd de in före detta fångar:
– Jag var verkligen rädd där bakom scenen. Alla i publiken hade suttit fängslade minst fem år. Det finns de som har suttit 27 år i fängelse. Men de gillade det.
En äldre man som tillbringat 28 år i fängelse påpekade att det enda som de inte fått med var att fångarna brukar sova med skorna under huvudet. Nu har de fört in det i pjäsen.
Någon frågar om Frihetsteatern någonsin spelat i Gaza, och om inte, är det något de strävar efter? Faisal Abo Alheja svarar snabbt:
– Det är en dröm. Men där är en mur: nio meter bred. Och en annan mur: en elektrisk. Det är inte tillåtet för mig att åka till Gaza. Men det är ett skämt för mig, vet ni, att jag är här i Stockholm och uppträder, medan det är tre timmar med bil mellan Gaza och Jenin, och jag har aldrig varit där i hela mitt liv.

Frågaren undrar om han inte har försökt ta sig in via Egypten. Faisal Abo Alheja skrattar lite, menar att det är svårt att ta sig in i Egypten också, även om det går.
– Det är väldigt viktigt att uppträda i Gaza. Jag lovar att vi kommer att försöka, säger han och Jonatan Stanczak inflikar att om de åker till Gaza och sedan återvänder så får de sina fem år i fängelse, han vänder sig till frågeställaren:
– Du frågar om Gaza. Vi leker med idén att få uppträda på palestinska teatrar i områden som anses vara israeliska, i Haifa, Akka, Nasaret. Men för Faisal och Rokh (den andre skådespelaren) att få tillstånd att åka dit, är omöjligt, säger han och förklarar att killarna inte ens fick tillstånd att åka till amerikanska ambassaden för att skaffa visum till USA.
Med ett leende tillägger han att de funderar på att smuggla ut skådespelarna till Haifa, och sedan, när de framträder på den stora teatern där och har sina israeliska fångkläder på, så kan israeliska armén gripa dem och så kan de fortsätta spela i fängelset, precis som i pjäsen.
En man från Ship to Gaza utbrister att det är klart att Frihetsteatern kommer att uppträda i Gaza, en dag, att vi alla måste se till att det blir möjligt. Faisal Abo Alheja tackar honom med händerna ihop och säger:
– Det hoppas jag, Insha’Allah.

Text och foto:
Emma Lundström

Vissa saker hålls det förhållandevis tyst om. Inte på det skriande, flagranta viset utan på ett sätt som gör att det framstår som ganska normalt att det är tyst. Som kring filmen Marken talar arabiska. Internationalens Emma Lundström har sett den.

Det är inte det att den inte har visats i Sverige sedan den kom 2007. Det har den. Vid några tillfällen. Nej, det rör sig inte om någon uppseendeväckande censurnyhet jag tänkte avtäcka här. Det rör sig överhuvudtaget inte om någon nyhet. Inte alls.
Ändå känns det som att vi som sitter i det halvfulla rummet på ABF i Stockholm, medan skymningen sänker sig över den spirande våren utanför och författaren P O Enquist talar om sin nya bok i ett annat rum, gör något lite udda. Bara för att vi ska se en film som SVT inte vill sända.
Det är det som är tystnaden.
Så jag är beredd på något storslaget. Beredd på hat och provokation. För jag har ännu inte fått tillfälle att gå emot SVT:s bortväljande och se filmen till trots. Jag har missat detta. Nu ska jag ta igen det.

När representanten från Socialdemokratiska Palestinavänner i Stockholm, som visar filmen som en del av tre möten om det palestinska folkets kamp för fred, frihet och rättvisa, i introduktionen berättar att filmen fortfarande inte visats av något västerländskt tv-bolag, trots att den vunnit flera priser, känner jag hur den där ständigt sjudande ilskan inombords, över allt som inte står rätt till med världen, kokar upp.
”Tystnadens konspiration” har den franska regissören, Maryse Gargour, kallat det. Tystnad. Och det ska inte sägas att denna tystnad inte uppmärksammats, visst inte. Lite grann. Men inte tillräckligt.
Det kan åtminstone ingen tycka som kastar ett öga eller riktar ett öra mot det som pågår i området filmen handlar om.

Så. Alltså. Själva filmen. Ögonen tittar. Det som visas är den palestinska sidans syn på händelseförloppet i Palestina före 1948.
Och jag kan inte förstå hur det kan anses vara så otroligt kontroversiellt, så ohanterbart att SVT:s dokumentärredaktion fortfarande väljer bort att visa den. För det rör sig inte om något mer uppseendeväckande radikalt, än en palestinsk historiker – boende i Storbritannien – som talar om hur den sionistiska rörelsen medvetet arbetade på projektet att fördriva palestinierna under 1900-talets första hälft, om aldrig tidigare publicerat material – tidningsklipp och dylikt – från israeliska arkiv som styrker det historikern säger, och om åldrade palestinier som berättar om hur det var att fördrivas från land som de brukat i generationer, byar där de hade hela sin släkt.
Det som tar mest – förutom de sionistiska ledarnas kyligt sakliga kommentarer om att koloniseringen bara kan ske med våld, genom krig, att landet måste rensas på araber – är de gamla.
Dessa rynkiga, allvarliga ansikten som har tårar i ögonen när de talar om hur ont det gör i deras hjärtan, fortfarande. Som visar på ärr. Som beskriver de dödade vännerna, släktingarna, familjemedlemmarna. Beskriver de judiska ligornas terrordåd och den skräck som kommer av att se en ung gravid kvinna dödad på sin bakgård, med fostret som farit ut ur den livlösa kroppen.

När radioprogrammet Publicerat tog upp filmen 2010 ställdes frågan om det kanske är så att för att kunna visa en film som Marken talar arabiska, så måste förföljelsen av judarna under andra världskriget tas upp i samband med visningen. Samtidigt sade regissören: ”Jag anser att västs tittare har rätt att få båda sidors beskrivning av vad som hände första halvan av 1900-talet. Inte bara den israeliska.”
Och hon har ju rätt. Så rätt. Och en film som visar den palestinska bilden av det som skedde, måste kunna visas en vardagskväll på SVT utan att en film om förintelsen visas direkt efter. Marken talar arabiska är ingen film som uppmanar till judeförföljelser. Den visar bara en del av historien, en del som vi inte fått se.
Den visar att krig och våld aldrig kan vara lösningen, bara skapar oläkbara sår. Visar också, än en gång (och för vilken gång i ordningen i världshistorien?) hur farligt det är med nationalistiska rörelser, och hur farligt det är att bygga ett civilt samhälle så genommilitariserat som det israeliska.
Visar också, återigen, att det är de som har makten som får skriva historien. Det är ju därför som de svenska skolböckerna fortfarande inte innehåller genomgripande och informativa beskrivningar av hur svenska staten och kyrkan förföljde samerna.

Filmen tar slut och medan eftertexterna rullar tänker jag på ett av slutcitaten, det från rabbi R Benjamin som lyder ungefär: ”Vi hade inte rätt att ockupera en arabs hus om vi inte hade betalat dess värde. Samma sak gäller fält, trädgårdar, affärer, verkstäder. Vi hade inte rätt att bygga bosättningar och att förverklga sionismens ideal med hjälp av andra människors tillhörigheter. Att göra det är stöld.”
Sedan tänker jag på Palestina idag. På alla Ship to Gazas försök att nå fram till Gazas stränder.
På att det pågår en ockupation med en brutalitet som är obeskrivbar för någon som aldrig varit med om att utsättas för vad det innebär att vara under ockupation.
På att vi har allt ansvar i världen att göra vad som står i vår makt för att få vansinnet att upphöra. Vi som sover utan rädsla om nätterna. Som inte är barn i Gaza och kissar på oss, av skräck som satt sig i kroppens mekanismer, varje dag vi går till skolan. Vi som inte har en personlig historia skriven i blod och förlust.
Marken talar arabiska ger en bild av Israel/Palestinakonflikten. En annan bild. En palestinsk bild. Filmen är inget direkt mästerverk, men den är utan tvekan behövd. Och därför borde den visas i SVT. Omedelbart. Så att alla som på något sätt har tillgång till tv-sändningar – och kanske inte får för sig att leta sig fram till de versioner som med största sannolikhet går att hitta på nätet – får möjligheten att fundera över innehållet.

När dörren slår igen om ABF och den ljumma vårluften slår mig i ansiktet är den uppblandad med cigarettlukt. Det är P O Enquist som står utanför och röker och samtalar med någon bekant. Han skrev en gång i tiden boken Legionärerna. Om den nedtystade baltutlämningen under andra världskriget.
Jag tänker: tystnaden finns på så många håll, rör så många frågor. Och det är allas vår ensak att bryta den. Visa lite av det som P O Enquist har skrivit om i den nya boken, nämligen kärlek.

Text och illustration:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Chomsky om värdighet: ”Gaza är spelplatsen för alla tänkbara brott”

Dror Feiler: ”Vi har inget annat val än att fortsätta vår kamp för rättvisa, solidaritet och jämlikhet”

Gaza. Gaza. Gaza.

Aktivisterna på väg hem igen: Estelle nådde aldrig Gaza City

På permission från fängelset

Ship to Gaza ger inte upp

Den israeliske människorättsaktivisten Ezra Nawi på Sverigebesök

”Blockaden av Gaza är outsourcad”

Ship to Gaza låter sig inte besegras

Freedom Flotilla II: Provokation ELLER nödvändighet?

”Vår ledstjärna är folkrätt och de mänskliga rättigheterna”

En värdig manifestation för Ship to Gaza

Campanya BDS Catalunya. Les i els activistes del BDS Catalunya celebrarem una assemblea extraordinària avui Diumenge 23 a les 11h a la Casa de la Solidaritat de Barcelona (Carrer Vistalegre 15, barri del Raval). - Internacional / Israel, anticapitalisme, Palestina, Internacional

The United States government, following an old and well-rehearsed script, declared its full support of “Israel's right to defend itself.” This is a rather technical term, which requires translation into ordinary English: It means “Israel's right to routinely squeeze and starve and population of Gaza and assassinate their leaders until they attempt to fight back, at which point Israel is fully entitled to massacre them from air, sea and land.”

- IV454 - November 2012 / Palestine, USA, Israel

On November 8, Israel carried out an attack on civilians in the occupied and besieged Gaza Strip, shooting 13-year-old Ahmad Abu Daqqa while he played football with friends. By November 14, Israel had intensified its attacks on Gaza and begun to implement an intensive plan of aggression that at the time of writing has killed at least 15 Palestinians, including at least 6 children, and injured over 150, predominantly civilians.

- IV454 - November 2012 / Palestine, Israel

The assassination of Hamas military chief Ahmed Jabari on Wednesday was the beginning of Israel's military operation against the Gaza Strip. The operation, Pillar of Defense, was not a reaction to five days of military escalation on the Gaza border, but a premeditated offensive prepared several months ahead by the Israeli army and General Security Services (GSS) .

- 2. News from around the world / Palestine, War drive, Israel

Rumb a Gaza. El govern israelià ha advertit al Ministre d'Afers exteriors de Finlàndia -sota la bandera del qual navega l'Estelle- que “actuarà contra el veler Estelle si segueix navegant cap a Gaza per trencar el bloqueig marítim”. - Internacional / Israel, Palestina, Internacional

Pinkwashing is a strategic campaign by the Israeli state to rebrand itself as a “safe haven” of tolerance for lesbians, gay men, bisexuals, transgender people and queers. This is part of a systematic and conscious public relations strategy to attempt to portray Israel as a progressive society and thus to divert attention from its systematic human rights abuses against the Palestinians. - IV452 September 2012 / Palestine, Israel, LGBT