Nyligen utbröt breda protester i Frankrike mot president Sarkozy och regeringens förslag till pensionsreform.
Protesterna lyckades inte stoppa förslaget, som antogs av den franska senaten 27 oktober. Protesterna fortsatte efter antagandet av lagen, men börjar sakta ebba ut. Alain Krivine är en välkänd aktivist som varit med sedan majrevolten1968. Han var en av de ledande i LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire, det numera nedlagda parti som var med och byggde upp det nya antikapitalistiska partiet, NPA. I den här intervjun, från 29 oktober, berättar Alain Krivine om vikten av protesterna när det gäller radikaliseringen i befolkningen, om NPA:s roll i mobiliseringarna, och om hur NPA utvecklats sedan det bildades i februari 2009.

Alain Krivine, första maj 2009, Paris. Foto: Internationalen

Protesterna leddes av fackföreningarna. Medan facken har varit oumbärliga i att få ut stora människomassor på gatan, har de fortfarande inte löpt linan ut med protesterna, enligt Alain Krivine.
– Från början tvingades fackens nationella ledare att organisera strejker och bojkotter. Men deras strategi är inte att organisera en nationell konfrontation med makten, säger Alain Krivine.
De stora fackens ledningar, särskilt vad gäller det stora CGT med 700 000 medlemmar, är rädda för att bli förbisprungna av medlemmarna och är därför villiga att organisera protester, säger han:
– De stöder varenda strejk, blockad och protest.
– Rent konkret tror jag inte att någon generalstrejk blir av. Men det beror inte bara på de fackliga ledarna, utan också på finanskrisen – folk har det svårt nu och de behöver pengar. För många är det omöjligt att fortsätta strejka, och många deltar inte av ekonomiska skäl.
Men han är fortfarande optimistisk:
– Trots detta växer radikaliseringen varje dag inom en betydelsefull minoritet av befolkningen. Det fackliga samarbete som äger rum, blockaderna – folk börjar bli mycket radikaliserade, och det är viktigt för oss i framtiden.
– Och den här radikaliseringen är helt ny för oss i NPA.

Fortfarande har protesterna brett stöd, trots att sammandrabbningarna mellan ungdomar och polis har blivit vanligare. Alain Krivine citerar en opinionsundersökning som säger att 61 procent av befolkningen stödde protesterna.
Situationen är komplicerad när det gäller fackföreningarna, säger han. Å ena sidan har folk inga illusioner om ledningen och litar inte särskilt mycket på dem. Å andra sidan känner de att facken är den enda kraft med tillräcklig styrka för att kunna mobilisera tillräckligt med folk.
Till skillnad från tidigare stora proteströrelser i Frankrike saknar den här rörelsen självorganisering, som exempelvis strejkkommittéer, vilket är en stor svaghet, enligt Alain Krivine.
– Ändå är det så att många kommer till demonstrationerna utan banderoller. De deltar men är inte organiserade av fackföreningarna.
För NPA innebär situationen med fackföreningarna ett dilemma, säger han. Det nya antikapitalistiska partiet har tagit klar ställning för att en generalstrejk är ett nödvändigt verktyg för att förmå regeringen att backa.
Vad har NPA spelat för roll i protesterna?
– Partiet har verkat på olika nivåer. Genom propaganda, där vi har utvecklat vår syn på taktiken i kampen: generalstrejk har varit ett tema, liksom politiseringen av rörelsen. Detta har vi gjort genom vår tidning och genom pamfletter, och vi har tryckt upp flygblad och affischer för nästan varenda strejk.
– För det andra är våra aktivister mycket aktiva inom facket och mobiliserar där.
NPA finns med i den nationella koalitionen mot pensionsreformen tillsammans med socialistpartiet, kommunistpartiet och de gröna. Koalitionen organiserar lokala möten och demonstrationer.
– Det är bra. Vi är oense i mycket med socialistpartiet, men det är bra att vi arbetar där.

NPA organiserar också egna offentliga möten om pensionsprotesterna. I själva verket, förklarar Alain Krivine, var en så stor del av partiet engagerat i mobiliseringarna att partiets kongress som skulle hållas i december blev lidande, och nu har uppskjutits till januari 2011.
– Jag tror inte någon har haft tid att förbereda sig för kongressen! Kamraterna har knappt haft tid att läsa tidningarna, säger han.
Men rörelsen mot pensionsreformen har betytt mycket för NPA, tror han:
– Vi har blivit mer enade, till och med i våra interna debatter. Och när det rör sig om aktioner är skillnaderna vanligen mycket små. Nu finns det nyanser men inga stora skiljaktigheter – för det mesta är vi rätt eniga.
NPA:s nästa kongress är viktig, eftersom det är den första efter grundningskongressen i februari 2009.
– Det var mycket som det aldrig beslutades om den gången, och det har inneburit en vis förvirring bland medlemmarna.
– Men den väsentligaste frågan är löst: vi kan inte reformera kapitalismen.
Nu när det har gått en tid – tycker du att det var rätt beslut att upplösa LCR och bilda NPA? Är du fortfarande entusiastisk över projektet?
– För min personliga del, javisst. Även om vi har haft våra problem.
– Vi har förlorat cirka 3 000 medlemmar på ett år, men inte av politiska skäl egentligen. Hundratals människor ville gå med, men de var inte så politiskt medvetna, och de försvann när det inte förekom några stora mobilisationer. Men läget är annorlunda nu.
– I LCR hade vi som mest 3 000 medlemmar. Majoriteten av de nuvarande medlemmarna kommer inte från LCR – och vi skulle inte heller ha kunnat vinna över dem till LCR. I LCR hade vi inte medlemmar i den privata sektorn, men det har vi nu.
– Det är väldigt bra medlemmar, unga och aktivister.
– De tidigare medlemmarna i LCR var välutbildade, men nu är det lite problem med medlemmarnas skolning. Nåja – de är inte reformister utan har klart tagit ställning mot kapitalism och klassamarbete på socialistpartiets sätt.
– Jag tror att vi gjorde absolut rätt. Vi är inga sekterister – partiet är ett verktyg, inget mål i sig. Och nu har vi ett verktyg som skiljer sig mycket från LCR.

Linn Hjort
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

– Från och med nu kommer ingen att märka när strejker bryter ut.
Orden yttrades av president Sarkozy då han för ett par år sedan med sitt vanliga flin meddelade media att en lag om garanterad miniservice skulle införas i den offentliga sektorn för att minska effekterna av strejker.

I dag sitter orden som sylvassa fiskben i halsen på sprätten Sarkozy som snart är mer isolerad i sitt Elyséepalats än Napoleon någonsin var. Inte ens hans egna ministrar håller samman inför trycket från gatan. I den senaste opinionsundersökningen är det knappt 30 procent som stöder Sarkozys politik.
Tisdag denna vecka nådde protesterna mot regeringens orättvisa pensionsreform en ny nivå. Vägen fram till seger står till hälften öppen. Än en gång samlades cirka tre miljoner demonstranter för att säga nej till Sarkozys pensionsreform. Men på tisdagen var det mer än en protest mot en enskild reform.
Enstämmiga rapporter från hela landet talar om en total misstro mot regeringen och en känsla av att en majoritet av befolkningen inte räknas, att ett nej från långt mer än halva befolkningen viftas åt sidan av en högfärdig självupptagen borgerlig majoritet i parlamentet.

Trots den utåt tuffa attityden från Sarkozys majoritet råder en febril nervositet i maktens korridorer. Det stod redan klart att regeringschefen Fillons plan på att rösta igenom reformen i Senaten onsdag 20 oktober låg i spillror. Oppositionen i Senaten har lagt 1 200 ändrings- och tilläggsförslag och delar av majoriteten vill inte gå med på att forcera omröstningen som en blockröst för eller emot hela lagförslaget.
Därför är det klart att det knappast blir en omröstning i Senaten innan mitten av nästa vecka. För Sarkozy är det ett stort bakslag och en källa till oro för vad som kommer att ske på gatan innan omröstningen äger rum. Tålamodet krymper i alla läger och bland de unga på skolor och universitet tilltar radikaliseringen snabbt.
– Rörelsen tappar fart men radikaliseras, sa regeringschefen Fillon till media i tisdags sedan det skett flera sammandrabbningar mellan ungdomar och gendarmeriet i städer som Lyon och Rennes. Även i Paris gick ett antal bilar upp i rök och en del butikers skyltfönster krossades. Tyvärr valde också vissa grupper att inte ansluta sig till de stora demonstrationerna utan gick i stället till isolerade attacker mot ”förtryckets symboler” som banker, klädesbutiker och jättebokhandeln FNAC.

Uppenbarligen har regeringen gett polisen order att inte ingripa mot de isolerade grupperna som agerar vid sidan av demonstrationerna. Borgmästaren i Lyons andra distrikt, Denis Broliquier, säger sig vara skandaliserad av att polisen, enligt dess egna uppgifter, fått order att inte ingripa mot vandaliseringen. Regeringen försöker att vända uppmärksamheten bort från de väsentliga frågor som flera miljoner kräver svar på. Mörkermannen i inrikesministeriet Brice Hortefeux har säkert ett finger med i spelet.
Den uppskjutna omröstningen i parlamentet ger den fackliga fronten lite andrum för att planera fortsättningen. Att bara fortsätta med ytterligare en eller flera protestdagar är inte tillräckligt effektivt för att stoppa Sarkozy. Samtidigt tvekar de fackliga ledarna i CGT och CFDT att följa den fackliga organisationen Solidaires uppmaning till obegränsad generalstrejk till finish.
– I dag var det en ny etapp på vägen mot en obegränsad generalstrejk som börjar ta form, svarade NPA:s Olivier Besancenot i en chatt i dagstidningen Le Monde i tisdags och fortsatte:
– Från tisdag kväll påbörjas nya strejker, nya demonstrationer kommer att hållas liksom många blockader. Frågan som nu ställs är att blockera ekonomin för att stoppa reformen.
De närmaste veckorna kommer att visa vilken sida i den allt hårdare klasskonflikten som drar det korta strået.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Vintern är slut, och nu är det dags för vräkningar. Härom veckan tog de fyra och en halv vintermånader slut, då franska hyresvärdar inte får kasta ut folk på gatan.

Mer än 100 000 vräkningar beslöts under 2008 enligt olika organisationer till försvar för hyresgästerna, och mer än 11 000 familjer hamnade på gatan.
Hyrorna har gått upp och når rekordartade en fjärdedel av inkomsterna, skriver la Dépêche du Midi. Och sedan 2002 har antalet vräkningar ökat med 25 procent.
När det var dags för vräkningar demonstrerade tusentals människor för att få ett stopp på dem, och för rätt till bostad och byggande av ”sociala bostäder”.
Bostadsministern Benoist Apparu vill däremot inte se något stopp på vräkningarna. Det skulle ge fel signaler till värdarna som kanske inte vill ha hyresgäster med låga inkomster, och till hyresgäster som kanske inte vill betala hyran.
Franska hyresvärdar har en hyresgaranti, om de anmäler obetalda hyror till sociala myndigheter från och med den andra obetalda månadshyran.

GK

          

Över hela Europa sätts kriget mot den islamska fundamentalismen in mot kvinnornas kläder.
Kan en beslöjad kvinna kämpa för socialismen? Får hon? Den franska ”slöjdebatten” har fått nytt bränsle i och med att Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA, ställer upp i regionalvalen med en ung kvinnlig kandidat iförd huvudduk. Kritiken kom från både höger och vänster. Slöjdebatten har också nått Sverige. En niqabklädd kvinna ville ha rätt att gå en utbildning för arbete inom barnomsorgen. Då kom också den svenska regeringen att tvingas ha åsikter i frågan. Benny Åsman diskuterar här den grundläggande frågan om ett socialistiskt parti ska kunna avkräva sina medlemmar speciella åsikter i religiösa frågor. Han klargör också vad Marx verkligen sa när det gäller ”religionen som opium för folket”.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt, och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.
Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två, och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är, kan vi säga, den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

Redan begreppet – nationell identitet – får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparken. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burka, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland.
Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja.
Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på. Inte heller varför personer med en judisk kippa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.
När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska meningsfränder i NPA, Nouveau Parti Anticapitaliste, inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media.
Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.
Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och vänsterpartiets (utbrytning ur Socialistpartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPA:s sida.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen, och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister, men däremot till antikommunister.
”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Hegels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen.
Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.
Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde lördag 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPA:s kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPA:s kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet, menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket, däribland tvånget att vara beslöjad.
– Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han.
Problemet som jag ser det är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPA:s kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt.
För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner, har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val.
Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA.
Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.
Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.
– Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal, men att för kampen spelade det ingen roll.
– De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja, andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq, och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.
– Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel och så vidare, det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver Tariq Ali som sedan decennier är bosatt i London.
Isabelle Stengers är knappast känd i Sverige, men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland hennes många verk kan nämnas Kapitalismens häxkonster från 2007.
Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.
– Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång? frågar sig Isabelle.
Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

Benny Åsman