Ett spöke hemsöker Europa. Det hängs ut som en varning för att vanan att ”leva över sina tillgångar” leder till kriser som den Grekland just nu sitter fast i. När statsskulden beskrivs rusar media i taket och skrämmer nyfödda med feta rubriker: DU FÖDS MED 70 000 I SKULD, eller någon annan fantasisumma. Här förklarar Benny Åsman varför statsskulder inte ska betalas utan istället upphävas.

Nyliberala ekonomer påminner oss ständigt om att Staten måste uppföra sig som en ansvarsfull familjeförsörjare och inte spendera mer än vad familjen klarar av. Men när en så ovanlig figur som en ansvarsfull familjeförsörjare ser över hushållets utgifter och upplåning kollar han/hon också alltid in vilka tillgångar familjen har. Hur ska familjen annars kunna planera vad den kan låna för sina framtida investeringar och utgifter?

Samma sak gäller också för en stats utgifter och skulder om än med två viktiga skillnader: staten kan eventuellt låta sedelpressarna rulla vilket en familj inte kan, och staten kan instifta skatter vilket familjeförsörjaren inte kan.

Men likt en familj ska staten naturligtvis se till vilka tillgångar som finns. Att skrämma upp befolkningen med att den är skyldig astronomiska summor utan att samtidigt tala om hur stora våra gemensamma tillgångar är måste anses oärligt om inte rent av en bluff för att få gemene man att svälja beska mediciner.

För det är precis vad det handlar om– beska mediciner. Europas samtliga regeringar viftar med spöket och kräver av befolkningen att den ska dra åt svångremmen under ett antal år framåt. En dags rubriker i internationell press visar vad som väntar de arbetande. Den aktade franska dagstidningen Le Monde hade den 25 maj bland annat följande rubriker om den ekonomiska krisen:

– Storbritannien: Drottningen godtar åtstramning
– Italien antar ett sparpaket på 24 miljarder euro
– Europa kräver att Grekland drar åt tumskruven ett varv till
– IMF kräver snabba reformer av Spanien
– Danmark stramar åt.
– Storbritannien: Sparpaket på 6,2 miljarder pund

Ett litet axplock som kan tiodubblas. Varje land i EU tävlar nu om vem som kan locka befolkningen till att svälja den beskaste medicinen. Att det handlar om en hästkur ska ingen tvivla på.

Men hur är det egentligen med statsskulden och dess påstådda farlighet för ett lands ekonomiska situation? Greklands statsskuld som ligger kring 130 procent av BNP sägs ligga långt över smärtgränsen för ett land och ett bevis på att landets befolkning är ett gäng slösare.

Det kan starkt ifrågasättas att statsskuldens storlek i sig är ett problem. Därför att det beror mycket på vilka som äger statsskulden. Speciellt när det gäller att skydda sig mot hajarna på den internationella finansmarknaden. Se till Japans statsskuld som nu ligger strax kring 200 procent av BNP, det vill säga mycket högre än alla länder inom eurozonen som nu pekas ut som ansvarslösa skojare. Ändå finns det ingen som spekulerar mot den japanska yenen och driver landet mot ruinens brant.

Var är hemligheten? Jo, att den japanska statsskulden till 95 procent ägs av landets hushåll och därmed inte kan hamna inom räckhåll för de stora bankernas och fondernas giriga handlare. Det är den nyliberala avregleringen av kapitalrörelserna och utbudet av statsobligationer på den internationella marknaden som gett storbankerna och kapitalfonderna möjlighet att låna ut pengar till enskilda stater genom att köpa ett lands obligationer.

Hur har olika staters skuld hamnat i bankirernas händer? Den nyliberala offensiven för sänkta skatter segrade i snart sagt alla länder i OECD. Undantagslöst var det de rikaste som fick mest pengar i fickan tack vare skattesänkningarna på inkomster och på kapitalvinster. Staten fick därmed lägre inkomster. ”Teorin” att lägre skatter leder till högre tillväxt och därmed större statsinkomster är rent nonsens. För att uppväga skattebortfallet lånade allt fler stater pengar genom att ge ut obligationer. Med avregleringen av finansmarknaderna och kapitalets fria rörelser över gränserna kunde sparkapital köpa upp de statliga obligationerna och få ränta på dem.

Man kan säga att de rika fick jackpott både på gungorna och karusellerna. Först lägre skatter. Sedan köp av statsobligationer för pengar som inte staten beskattade längre. Och till sist säkra inkomster i form av ränta på statsobligationerna. Fiffigt va?

Så gick det som det gick. De fattigaste länderna i EU skuldsatte sig mer än andra för att kunna hänga med i EU-karusellen. Enligt IMF såg skuldsättningen 2009 ut på följande sätt:

Italien 116 procent av BNP, Grekland 115, Portugal 77, Frankrike 77, Tyskland 73, Storbritannien 68, Irland 65 och Spanien 53 procent av BNP. Diktatet från Maastricht om maximum 60 procent av BNP i statsskuld ligger som synes i ruiner. Samma sak gäller regeln om maximum treprocentigt budgetunderskott.

EU:s/IMF:s räddningspaket är inte en hjälp till Grekland. Det är i första hand en garanti till de storbanker och kapitalfonder som sitter på enorma summor av grekiska statsobligationer så att de kan vara säkra på att utlånade pengar kommer att betalas tillbaka. Enligt Reuters har Europas banker cirka 2 300 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien i sina bankvalv. Inte undra på att de biter på naglarna inför perspektivet av en skuldsanering eller ännu värre, ett stopp på återbetalningarna.

Den så kallade hjälpen till Grekland är i själva verket lån till Aten med ränta på fem-sex procent och med stenhårda villkor. I utbyte kräver Tyskland, IMF och andra EU-länder att statens utgifter, förutom de militära, ska kapas med knäna.

Att det ska drabba de arbetandes levnadsstandard och pensionärernas inkomster presenteras som ett axiom. Det skrivs alla på näsan att det inte finns någon annan lösning än restriktioner och ”reformer” som ger människorna skrämselhicka.

Ingen verkar ha dragit lärdom av den djupa 30-talsdepressionen. Sänkta statsutgifter, lägre löner och pensioner, sämre social service och andra ”besparingar” bara skjuter den ”verkliga ekonomin” i sank. Med mindre pengar i fickan spenderar befolkningen mindre på köp av varor och tjänster, företagen avskedar och den onda spiralen tar fart. Att aktiemarknaderna dök på nytt efter den första dagens eufori då sparpaketet lanserades beror på att alla inser vad som kommer att bli följden av den svältkur som EU:s regeringar planerar – en ny och djup recession.

Det är främst Angela Merkel och det tyska industrikapitalet som ligger på för att EU ska krypa bakvägen ut ur krisen. Det är en stenålderspolitik som allt mer liknar 30-talets vansinne. Egentligen ska den tyska industrin tacka ”slösarna” i södra Europa för den tyska exportindustrins stora framgångar de senaste fem åren. Hade alla länder i EU följt samma väg som Tyskland, det vill säga sänkt levnadsstandard för de arbetande och allt för exportindustrin, hade det inte funnits några köpare av Merkels varor.

Men kan man gå andra vägen? Kanske man ska spendera sig ur krisen? Varför inte attackera vinsterna i framför allt finanskarusellen och höja den arbetande befolkningens andel av ett lands totala inkomster till den nivå som rådde innan den ”nyliberala revolutionen”?
- Det begriper ju en barnunge att det inte går eftersom det är vinsterna som ger investeringarna och jobben, svarar i kör borgerliga och socialdemokratiska politiker, bankirer, professorer, och andra förståsigpåare.

Men det finns fakta som ingen av dem gärna pratar om. En allt större del av ekonomins vinster realiseras i finanssektorn trots att den själv inte producerar något av värde. Och en allt större del av dessa vinster går inte till nyinvesteringar i den ”verkliga ekonomin” utan till ökad aktieutdelning. Det är pengar som på nytt injiceras i finanssfären eftersom det är där vinstsugna kapitalägare de senaste decennierna snabbast gjort sina kap.

Alltså skulle man, med en solidarisk och internationellt inriktad arbetarrörelse, kunna minska aktieutdelningen i företagen och öka lönerna utan att det påverkar företagens utgifter. Vad som tas från aktieutdelningen hamnar i lönekuverten. Summan av företagens utgifter ändras inte och investeringarna påverkas inte. Dessutom ger naturligtvis ökade löner mer i statskassorna som därmed får lättare att upprätthålla en god samhällsservice.

Wanja Lundby-Wedin är ordförande i de europeiska fackföreningarnas konfederation och borde ha något att säga om hur EU:s regeringar går till frontalattack mot den arbetande befolkningen. Är det någon som hört henne säga något om solidaritet med Greklands arbetare?

Ändå har de som säger att det är nys och orealistiskt att styra över aktieutdelningen till lönekuverten helt rätt. Men bara därför att Bryssel och EU:s medlemsregeringar helt sitter i knäna på de internationella storbankerna. Hur den internationella bankfinansen räddades av gigantiska offentliga stödpaket under 2008 är bästa beviset för dess samband med den politiska makten. Att nu samma banker och fonder dessutom tar sig in köksvägen och fritt kan spekulera mot de svagare europeiska ländernas statsskulder utan motstånd är bara bevis för samma intima relation.

– Ta det tillbaka, sjunger Mikael Wiehe på sin senaste CD. Ja, varför inte? Ta allting tillbaka som den arbetande befolkningen förlorat under de nyliberalas flitiga ”reformerande” av samhället. Det är ett helt program i sig. Men det kan inte förverkligas utan att all makt att spekulera i din framtid tas ifrån bankirerna och utan att samhällets beslut om investeringar och konsumtion styrs av verkliga sociala behov och inte av enskilda kapitalägares behov av så stora vinster som möjligt.

De pengar som bankirer och fondförvaltare använt till att köpa statsobligationer och till att spekulera med mot statsskulden kommer från de gigantiska övervinster som finansvärlden sugit åt sig på bekostnad av de arbetandes inkomster de senaste decennierna och som får allt svårare att hitta vinstgivande objekt att investera i den ”verkliga ekonomin”. Därför cirkulerar de allt snabbare i en karusell vars enda funktion är att omfördela redan producerade rikedomar till dem som inte behöver mer.

– Ta det tillbaka. Så ska det låta. I praktiken innebär det att statsskulden ska upphävas, kort sagt förklaras ogiltig. Varför betala tillbaka pengar till en finansindustri när det handlar om pengar som till att börja med togs ifrån dig, mig och alla andra arbetande människor av samma industri, efter att den ”enda politiska vägens” män och kvinnor ändrat lagar och regler så att hajarna kunde göra vad de gjort?

Upphäv statsskulden. Det är också att upphäva politikens kryperi för finansvärlden. Det är att bryta upp de avtal och regler som antagits i Bryssel, att rasera det EU som sitter i marknadens knä. Det är att bygga ett annat Europa där våra gemensamma ekonomiska, ekologiska och sociala behov sätts i högsätet.

Det är att skapa ett antikapitalistiskt politiskt alternativ till de borgerliga och socialdemokratiska partier som ser sig som goda förvaltare av kapitalismen.

          

I högerns Storbritannien faller nu bilan. Den slipas och vässas först med en nerskärning på 70 miljarder (i svenska kronor) av statens utgifter. Men kommer sedan att falla tungt, skarpt och obönhörligt. ”Reformpaketen” som det heter i Svenska Dagbladet kommer att innefatta nerdragningar i statens utgifter som väntas bli minst tio gånger så stora. Att det är den svenske f d statministern och socialdemokraten Göran Persson som är den store inspiratören bakom nedskärningarna väcker förvåning i Storbritannien. Göte Kildén ger bakgrunden.

I detta en gång så majestätiska örike, som knappt har lyckats få nästippen ur en lång recession och där två och en halv miljon människor redan är arbetslösa, väntas nu massavsked inom den offentliga sektorn. Femhundra- till sexhundratusen huvuden kommer att hamna i stupstocken under den nye ”bödeln”, högerns finansminister George Osborne.
Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare!
Märkligt nog är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader, med Reinfeldt som tolk, till David Camerons nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra…

Men i drottningens Storbritannien är detta en braskande nyhet. En längre artikel i The Times visar väl hur melodierna går. Med en hedervärd rubrik om att ”Den svenska modellen inte är så trevlig för den som drabbas” berättar tidningens korrespondent i Stockholm, David Sharrock, om den ”svenska paradoxen”, om hur det kommer sig att ”det mest otänkbara har skett, att en välfärdsstat har inspirerat David Cameron i hans uppdrag att få till stånd ett snabbt och våldsamt slut på Storbritanniens underskott”.
Vad som skett är att David Camerons Tories noga har studerat hur Sverige hanterade sina massiva budgetunderskott under 1990-talets första år. Fredrik Reinfeldt säger att han arbetat nära ihop med Cameron: ”Hans situation liknar den svenska under det tidiga 1990-talet”, menar han. ”Med ett underskott i ungefär samma storleksordning”.
Sharrock betonar att den brittiske finansministern George Osborne och Anders Borg också står ”nära varandra”. Reinfeldt understryker att han inte gett råd om var exakt besparingarna ska ske. ”Det är väldigt tufft att nå målen”. Men ”Mr Cameron får inte vara rädd för att bli impopulär”.

I sin artikel berättar Sharrock vidare att denna kompromisslösa inställning har varit ett beskt piller för det svenska folket. I dag har det gått så långt att ”regeringen har beslutat att sjuka inte längre räknas som sjuka”. Allt för att spara i budgeten. ”Under de två årtionden som nu har gått har reformer som denna varit centrala för olika svenska regeringar, vare sig de varit höger eller vänster, vilket är helt omstörtande när det gäller den stereotypa bilden av Europas mest ’socialistiska’ stat”…
”Det svåra är inte att inse vad du måste göra. Utan göra det – och du måste göra det snabbt”, berättar Göran Persson själv för Times, vars korrespondent beundrande konstaterar att ”Mr Persson nu ses som den som verkligen kan få till stånd nerskärningar”.
”När man har ett underskott i er storlek måste man presentera ett program för helheten och man har bara ett skott till förfogande”, hävdar den förre socialdemokratiske hövdingen och numer herrgårdsbonden Persson stolt. När bilan ska falla. Då ska den falla för gott…
”Vid den tiden stod vi vid avgrundens rand”, säger ekonomen Klas Eklund till Times som sedan berättar att Eklund fått ”credit” som en av den svenska socialdemokratins första ”blairiter”. ”Vi trodde att vi var Guds utvalda folk”, fortsätter Eklund. ”Tidigare försök att strama åt utgiftspolitiken var tillfälliga och oplanerade. Ekonomin var överhettad. Mellan 1976 och 1983 devalverade vi vår valuta sex gånger. Men när vi gick in i nittiotalet hade vi kommit till repets ände”.

Sharrock sammanfattar sedan hur hårdhänt politiken var under Perssons styre. Vi fick betala miljarder för att rädda bankerna. Riksbanken blev ”oberoende” och regeringens kapade överlag alla offentliga verksamheter till knäna. ”150 000 jobb försvann inom den offentliga sektorn”, slår han fast.
Det är om denna tid som Gustav Fridolin skrev sin bok Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation. Massarbetslösheten bet sig fast. Ungdomen och alla ensamstående mammor blev de stora förlorarna. Privatiseringseländet bredde ut sig. Sharrock har hittat en chef för ett privat vårdbolag som glatt berättar ”att till och med vänstern har insett att privata företag är bättre ägare när det gäller att förbättra kvalitén”.
”Mr Eklund tror att den starka vänskapen mellan Mr Cameron och den svenske statsministern har haft betydelse för hans inställning när det gäller hur man ska klara budgetnedskärningar”. ”När du talar med honom (Reinfeldt) får du intrycket av att han har försökt förstärka Camerons beslutsamhet”, avrundar Klas Eklund för Times.
Denne Eklund som har ett snille för sig. Började som medlem i KPMLr, fortsatte i Socialistiska Partiet, vandrade sedan vidare till Kjell-Olof Feldts ”blairiter” i rosornas krig. Efter sitt politiska värv med att avreglera finansmarknaderna blev han logiskt nog talrör för SE-banken, där han lyckades att avsluta sin karriär med att som rådgivare åt bankens kunder totalt missa de två svåra börsras som varit…

Eklund lär försvinna ur historien. Men Göran Persson håller sig kvar. Som högerns ikon och läromästare. Vid ett seminarium vid Handelshögskolan i Göteborg för en tid sedan framhöll även där Anders Borg Göran Perssons stora betydelse. Passande nog var även Gudrun Schyman på plats och framhöll att även hon (liksom Lars Ohly och Fridolins Miljöpartiet) minsann var med om att dra åt svångremmen…
När drottning Elizabeth i dag läser upp Camerons regeringsförklaring svävar faktiskt Göran Perssons ande över det hela. Själv minns jag när näringslivets oldtimer nummer ett, P G Gyllenhammar, flög ända från England till Stockholm bara för att få avtacka Persson när denne lämnade in som statsminister och partiordförande:
”Vi kommer att komma ihåg Göran Persson som den man, vilken räddade svensk ekonomi”, var hans budskap när alla vi andra sörjde alla de jobb som gått förlorade…

Göte Kildén

          

Det grekiska inbördeskriget som utspelades efter andra världskrigets slut, speglade den stora krigsalliansens upplösning i vad som kom att kallas för det Kalla kriget, fast det var glödhett som en kula för dem som drabbades av det.

Den 28 oktober 1940 invaderade Mussolinis krigsmakt Grekland från det ockuperade Albanien. Tvärsemot Mussolinis förhoppningar om att ställa axelmaktpartnern Hitler inför fullbordat faktum slog dock den grekiska armén snabbt tillbaka invasionsstyrkorna.
Men utan att Mussolini visste om det hade Hitler redan planerat att angripa Grekland för att säkra sin södra flank inför invasionen av Sovjetunionen. På morgonen 6 april 1941 inleddes ”Operation Marita” – som i all hast omdisponerats till att även omfatta Jugoslavien där det ägt rum en kupp riktad mot den axelmaktsvänliga regeringen.

Den 17 april kapitulerade den jugoslaviska armén och bara några dagar senare, 21 april, gav större delen av den grekiska krigsmakten upp. De återstående resterna lyckades undkomma tillsammans med de åtgångna brittiska styrkor som deltagit på den grekiska sidan. Först till Kreta varifrån de fördrevs av tyskarna, därefter till det brittisk-kontrollerade Mellanöstern där de ställdes under kontroll av den grekiske kungen George II och hans exilregering.
Det besegrade Grekland delades upp mellan tyskarna, italienarna och bulgarerna, som också hade deltagit i invasionen. Ockupanterna tillsatte också en grekisk marionettregering som inledningsvis kom att ledas av generalen Georgios Tsolakoglou.

Inledningsvis var motståndet mot ockupationen svagt och desorganiserat, ockupationsmakternas brutala framfart – som bland annat resulterade i att en halv miljon människor dog av svält, undernäring och sjukdomar – i kombination med marionettregeringens brist på legitimitet kom snabbt att stimulera uppkomsten av ett mer välorganiserat motstånd. Den första större motståndsgruppen var det borgerliga Nationella republikanska grekiska förbundet, EDES.
I och med Hitlers invasion av Sovjetunionen i juni 1941 och sammanbrottet för pakten mellan Hitler och Stalin, kunde det grekiska kommunistpartiet, KKE, i likhet med Moskvatrogna kommunistpartier i andra länder obehindrat ta sig an uppgiften att bygga en motståndsrörelse; Den nationella befrielsefronten, EAM.
EAM hade inget samhällsrevolutionärt perspektiv, utan konstruerades som just en nationell befrielsefront öppen för olika samhällsskikt och grupper som förenades av sitt motstånd mot ockupationsmakterna. Som en av sina målsättningar utlovade den att se till att så fort ockupationsstyrkorna drivits bort få till stånd val till en konstituerande nationalförsamling med uppgift att fastställa hur landets fortsatta styre skulle se ut.

I början av 1944 hade EAM vuxit till en massrörelse som av olika källor uppskattas ha haft uppemot två miljoner medlemmar, och det i ett land som bara hade sju miljoner invånare. KKE spelade visserligen en betydelsefull roll i EAM:s ledande strukturer, men det var bara en minoritet av frontens medlemmar som också var medlemmar i KKE och underställd dess disciplin.
Under slutskedet av den nazistiska ockupationen hade EAM och dess befrielsearmé ELAS, kontroll över större delen av landet och skulle kunna utgöra en självklar utgångspunkt för uppbygget av efterkrigs-Grekland. I mars 1944 skapade EAM den Politiska kommittén för nationell befrielse, PEEA, med uppgift att administrera de områden EAM kontrollerade.

PEEA fick ett välvilligt bemötande även bland de grekiska trupper som befann sig i exil i Mellanöstern. Krav restes på att exilregeringen som ändå inte hade något egentligt inflytande i Grekland skulle ersättas av en nationell enhetsregering som inkluderade EAM. Men när den delegation av officerare som framförde kravet arresterades revolterade en stor del av soldaterna, inklusive besättningarna på ett antal örlogsfartyg.
Protesterna undertrycktes med våld av britterna och officerare lojala mot exilregeringen och tusentals officerare och soldater – uppgifterna varierar från flera tusen upp emot 10 000 – skickades till olika fångläger i Mellanöstern, Libyen och till och med Sydafrika. De återstående trupperna reorganiserades under noggrann övervakning av exilregeringen.
Överraskande nog sände representanter för PEEA, EAM och KKE den 14 maj ett telegram till Churchill i vilket de fördömde det kuvade upproret som ”vansinniga handlingar av oansvariga personer”(!).

Repressionen, som nogsamt tystades ned för omvärlden, speglade den brittiske konservative premiärministern Churchills och den grekiska exilregeringens avsikt att återupprätta en antikommunistisk monarkistisk regim i efterkrigs-Grekland. EAM passade helt enkelt inte in i deras planer. Än mer som de starkt överdrev KKE:s – och bakom det Moskvas – radikalism och inflytande över EAM
Knappt hade protesterna bland de grekiska trupperna i exil undertryckts förrän representanter för olika politiska partier och motståndsgrupper samlades i Libanon maj 1944 i syfte att komma överens om en nationell enhetsregering. Efter uppslitande anklagelser och motanklagelser om olika oegentligheter slutade ändå konferensen i en överenskommelse om en nationell enhetsregering under ledning av Papandreou. Men det var talande att EAM i slutändan accepterade att bara 6 av de 24 ministerposterna skulle gå till EAM, trots att den var den helt dominerande motståndsrörelsen.
Bakom EAM:s märkliga eftergivenhet på bekostnad av sitt eget hårt vunna inflytande låg inte minst påtryckningar från Moskva på KKE. En sovjetisk militär delegation under en överste Popov hade oväntat dykt upp i ELAS högkvarter. Popovs budskap var att det inte skulle komma någon materiell hjälp från Sovjet och att KKE inte skulle slåss mot britterna. Delegationen lär också ha uppmanat KKE att ansluta sig till enhetsregeringen.
Men vad då låg bakom Stalins kompromissvillighet på KKE:s och EAM:s bekostnad? Sannolikt berodde det på att Stalin inte var beredd att dras in i en konflikt, över det han ansåg vara en underordnad fråga, med en av sina viktigaste allierade i kampen mot Hitler. Grekland vägde inte speciellt tungt i hans strategiska kalkyler och eftersom det var uppenbart – vilket inte minst Churchill klargjort för Stalin – att den brittiska regeringen betraktade Grekland som en del av sin intressesfär så varför inte låta dem få som de ville i utbyte mot att Sovjet fick sina intressen tillgodosedda i frågor som vägde betydligt tyngre för Kreml.

I början av oktober inledde de tyska styrkorna – de italienska hade fallit bort i och med Italiens övergång till det allierade lägret 1943 – ett snabbt tillbakadragande från Grekland. De brittiska trupper som anlände i deras fotspår fann ELAS i kontroll av läget. Men britterna var inte beredda att tolerera EAM utan beredde sig på att själva ta kontroll i namn av den nationella enhetsregeringen.
EAM försökte i det längsta undvika en öppen konflikt, men när Papandreou, premiärminister för den nationella enhetsregeringen, tillkännagav den 1 december att det nyligen organiserade Nationalgardet skulle överta EAM-polisens vapen avgick de sex EAM-ministrarna i regeringen Dagen efter upplöste Papandreou ELAS, vilket ledde till väpnad kraftmätning när regeringstrogen polis öppnade eld mot en demonstration i Aten den 3 december som samlats för att protestera mot beslutet om upplösningen. Ett tiotal personer dödades och sextio sårades.
Dagen därpå, till vilken EAM utlyst en generalstrejk, bröt strider ut i olika delar av Aten. Den brittiske befälhavaren, general Scobie, instruerades av Churchill att ”inte tveka att handla som om ni befann er i en erövrad stad där ett lokalt uppror är under utveckling”.
Efter flera veckors strider där ytterligare brittiska styrkor kallats in och fått vågskålen att väga över, men märk väl bara i Aten, slöts ett vapenstillestånd i mitten av januari. Någon månad senare, 12 februari slöts ett avtal, Varkiza-avtalet, mellan regeringen och EAM. ELAS som fortfarande kontrollerade tre fjärdedelar av landet skulle lägga ned sina vapen mot att EAM och KKE skulle erkännas som legala politiska organisationer och att val skulle hållas, och den konstitutionella frågan avgöras av en folkomröstning.
Den eventuella tvekan KKE:s ledning känt inför att underteckna ett avtal som innebar att ELAS skulle avväpnas dämpades av ett telegram från Dimitrov, som varit ordförande för den 1943 upplösta Kommunistiska Internationalen och tillhörde det stalinistiska toppgarnityret, vilken uppmanade dem att underteckna avtalet. Dimitrov kunde bara ha föreslagit något sådant med Stalins godkännande, även om Stalin senare skulle kritisera KKE-ledaren Zachariadis för att ha följt uppmaningen.
Bara två månader senare konstaterade Times korrespondent i Grekland att Varkiza-avtalet i praktiken var dött: ”EAM och dess anhängare håller på att bestraffas på en mängd olika sätt. Tidigare ELAS-medlemmar misshandlas, arresteras och ställs inför rätta för att svara på fiktiva anklagelser.”
Minst 50 000 EAM-anhängare fängslades och internerades under 1945. Tusentals EAM-medlemmar och anhängare sparkades från sina jobb och högergrupper drog sig inte för att öppet terrorisera vänstern. Regeringen blundade. EAM-aktivister började söka sig till bergen för att undkomma förföljelserna. Allt eftersom repressionen stegrades och utsikterna till en fredlig lösning blev allt mindre blev KKE allt mer benäget att sätta hårt mot hårt.
Perspektivet radikaliserades också – inte bara påverkat av situationen i Grekland utan också av utvecklingen i Central- och Östeuropa där stalinismen alltmer konsoliderade sitt grepp. Många år senare skulle Zachariadis förklara att ”(e)xistensen av Sovjetunionen och Folkdemokratierna i Balkan och Östeuropa utgjorde en exceptionellt gynnsam och avgörande faktor för oss i relation till övergången till den socialistiska revolutionen och möjligheten för en rekonstruktion i Grekland längs socialistiska linjer…” (vilket kan låta bra, men i Zachariadis fall handlar jonglerandet med marxistiska termer om upprättandet av en stalinistisk diktatur) .
Inte minst det jugoslaviska exemplet spelade in, och Tito hade själv förespråkat väpnad kamp när han diskuterat med Zachariadis. Inte ens Stalin hade när Zachariadis kallats till ett hemligt möte (eller rättare sagt audiens) på Krim – som blev känt först 1980 – gjort några andra invändningar mot tanken på väpnad kamp än att partiet måste hitta en ”kompromisslösning”, vad det nu var. Partiledningen började på allvar fundera i banor av väpnad kamp och började bygga upp gerillaförband som i slutet av 1946, då styrkorna döptes om till Greklands demokratiska armé uppgick till omkring 9 000 man och fortsatte att växa.
Men Zachariadis misstog sig. Situationen var inte exceptionellt gynnsam. Åtminstone inte för KKE, ett parti vars stalinistiska ledning gång på gång spelat bort gynnsamma öppningar.

Storbritannien, som nu styrdes av en Labourregering sedan Churchill förlorat parlamentsvalet 1945, var ovilligt att fortsätta stå för kostnaden av att hålla den grekiska regimen under armarna, inte av principiella men väl av opinionsmässiga och ekonomiska skäl. Som finansministern Hugh Dalton skrev till premiärminister Clement Attlee i november 1946: ”Jag är faktiskt väldigt tveksam i fråga om policyn att stötta upp, till och med med amerikanskt stöd, svaga stater i östra Medelhavet mot Ryssland. Jag är säker på att vi skulle hamna i en väldig politisk storm om vi någonsin erkände en sådan politik offentligt.”
Dalton fick som han ville. Men när den brittiska regeringen i slutet av februari 1947 meddelade Washington att dess stöd till Grekland skulle upphöra fick det fart på den amerikanska regeringen.
Den 12 mars 1946 sjösatte president Truman formellt det kalla kriget i ett tal till den samlade amerikanska kongressen. I talet som avsiktligt kryddats för att vädja till kongressens ingrodda antikommunism formulerade han den principiella hållning som skulle få namnet Trumandoktrinen: ”Det måste vara USA:s inställning att stödja fria folk som försvarar sig mot försök till underkuvande från väpnade minoriteter eller tryck utifrån.”
I sitt tal begärde han bland annat 300 miljoner dollar till Grekland: ”Den grekiska statens själva existens hotas idag av terroristhandlingar från flera tusen beväpnade män, ledda av kommunisterna”… ”Grekland måste ha stöd om det skall kunna bli en självförsörjande och självrespekterande demokrati.”

Stödet gjorde det möjligt att beväpna den grekiska staten till tänderna. Bland annat kom napalm till användning för första gången. Hundratusentals människor tvångsförflyttades från områden där gerillan opererade eller misstänktes kunna få stöd.
KKE förvärrade dessutom sitt eget läge genom att övergå från gerillakrig till en mer konventionell form av krigföring, vilket det fullständigt saknade materiella resurser att föra. Resultatet blev i stället stigande och med tiden allt mer svårersättliga förluster
Läget blev inte bättre av att Tito i kölvattnet på den uppflammande jugoslavisk-sovjetiska konflikten stängde gränsen efter att KKE tagit ställning för Stalin, vilket innebar både stopp för underhåll och slutet på den frizon som Jugoslavien utgjort för gerillan.
Sommaren 1949 var inbördeskriget i praktiken över. Men först den 16 oktober tillkännagav radiosändaren ”Det fria Grekland” att den Demokratiska armén skulle ”upphöra med fientligheterna” för att ”förhindra det fullständiga utplånandet av Grekland”.
Mer än 150 000 människor hade dött i inbördeskriget 1946-49, över 5 000 avrättades för brott mot staten, och mellan 70 000 och 100 000 medlemmar och anhängare till KKE och deras anhöriga lämnade Grekland och blev politiska flyktingar i olika östeuropeiska länder. Och mer än 700 000 människor blev tvångsförflyttade från sina hem och byar när regeringsstyrkor försökte isolera gerillan.
Åren av ockupation och inbördeskrig skulle lämna långa mörka skuggor över Greklands fortsatta historia.
Anders Hagström

          

Expressen 12 maj. Journalisten Mats Larsson kommenterar och tycker till om den kapitalistiska krisen som drar över Europa.
Rubriken på artikeln är ”Ännu är inte krisen över – Nu måste Europas ”alkoholister på behandlingshem”.
En bit in i artikeln hänvisar Mats Larsson till Europas ekonomikommissionär Olli Rehn som enligt samma Larsson har till uppgift att presentera ett förslag som skall stärka Bryssels översyn av finanserna i länder som Spanien och Portugal. Ett förslag som ska tvinga ”dem att få fason på sina finanser, tvinga dem att införa sparåtgärder på hemmaplan”.

Sedan kommer det, och det framgår inte av artikeln om det är Olli Rehn som talar eller Mats Larsson som tycker till själv: ”De är likt alkoholister som just fått erbjudande om några extra drinkar. Nu gäller det att sätta dem på behandlingshem och lära dem av med beroendet”.
Nyliberalismens och dess uppbackares cynism och öppna arbetarförakt kan knappast bli tydligare. Under den senaste veckan har tillmälen vräkts över denna befolkning i södra Europa. Innebörden av det skrivna och sagda kan sammanfattas med ord som slöfockar, latmaskar, korrupta bidragsnarkomaner. Hade dessa tillmälen fällts över någon etnisk minoritet hade i stort sett samtliga borgerliga tidningar blivit anmälda för hets mot folkgrupp. Nu handlar det om arbetare och låginkomsttagare i det som tyckareliten föraktfullt kallar PIGS-staterna. Det vill säga Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien.
Hade samma omdömen fällts under radikaliseringsvågen under sjuttiotalet hade det utan tvekan utlyst ett ramaskri och stora protester även i Sverige.
Det hade helt enkelt inte varit politiskt möjligt.

Förklaringen till förändringen får sökas bakåt i tiden.
För 30 år sedan, under några lika underbara majdagar som idag, var vi 680 000 som var lockoutade från våra arbeten av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), idag Svenskt Näringsliv. Svaret från LO var att ta ut drygt 50 000 i strejk. Över 700 000 arbetare var alltså indragna i den senaste stora konflikten på arbetsmarknaden. Ordförande för SAF var ASEA-direktören Curt Nicolin som enligt egen utsago såg konflikten som en investering i framtiden. (ASEA heter idag ABB.) Budet från SAF i avtalsrörelsen var precis som idag noll. LO krävde ett lönepåslag på idag ofattbara 11,3 procent. Konflikten kom att vara en vecka. Sedan nåddes en kompromiss och slutresultatet blev mellan 4 och 5 procent i lönepåslag.
”Investering i framtiden”, sa Nicolin. Med det menade han att en ny tid hade kommit. Arbetsgivarna hade öppet deklarerat att tiden för samförstånd var över. SAF skulle förvandlas till en kamporganisation som nu gick till öppen offensiv för sina intressen. Och i intresset låg givetvis att nu var tiden mogen att på allvar svänga opinionen. Med inspiration från ekonomerna Milton Friedman och en figur vid namn Henri Lepage skulle ”nattväktarstaten” även få fotfäste i Sverige. Budskapet var i korthet att staten i princip bara skulle ha hand om repressiva funktioner som militär, polis och domstolar.
Allt annat skulle skötas av den så kallade marknaden.
Nyliberalismen och den råa kapitalismens tidevarv var här. Det tog tid att svänga opinionen – än har man väl inte lyckats fullt ut – men det mesta gick som smort. En gigantisk propagandakvarn kom att mala ner våra sinnen, tankar och vanemönster. En medveten indoktrinering där ord som solidaritet rangerades ut för att ersättas av hänsynslös ”satsa-på-dig-själv-anda”.

Fackföreningsrörelsen stod handfallen. Fastgjutna i femtio-, sextio-, och sjuttiotalscement av samförstånd. Oförmögna och ovilliga att ta kamp trots att den måste ha sett vad så många andra såg. Den politiska pendeln gled över till höger. Alla partier kom att mer och mer anpassa sig efter de nya tongångarna. Speciellt tydligt blev det efter att kommandoekonomin i dåvarande Sovjet och dess satellitstater kapsejsat i slutet av åttiotalet.
Gamla begrepp kom att bytas ut och få en helt annan innebörd.
Omsorg blev optioner. Broderskap – börsrally. Jämlikhet – yuppies. Människovärde – penningvärde. Valutan avreglerades. Spekulationsekonomin kom in. Banker kraschade. Storförtagen tvingade fram chockartade räntehöjningar. Krispaket följde på krispaket. Av krispaketen blev hårdhänt budgetsanering.
Allmännyttan blev bostadsrätt. Delar av vården såldes ut till privata jättar. Statliga företag bolagiserades som ett steg mot privatisering.
Allt hade ett pris. Allt gick att tjäna pengar på.

De som kom med invändningar mot att finansbubblan förr eller senare skulle brista viftades bort som mindre vetande.
Med de ”mindre vetande” fick rätt till slut. I augusti 2008 gick nyliberalismen och kapitalismen in i väggen. Sammanbrottet hade börjat. En arbetarklass som redan var hårt plågad av nyfattigdom och massarbetslöshet tvingades ur askan i elden.
Nu, nästan två år senare, finns det inga tecken på att krisen är över. Den har snarast fördjupats och blivit ännu värre. Flera länder står på stupkanten. De som inget fick under högkonjunkturen ska nu tvingas betala för vad Curt Nicolin 1980 kallade ”en investering i framtiden”.
Europas finansministrar, alla i varierande grad upplärda och lojala med ett system som de själva är en del av, träffas till krismöte för att rädda banker, investerare och storföretag och givetvis sig själva och sina egna karriärer. De som drabbas skulle förstås inte räddas.
Den så hårt drabbade befolkningen på Island, Irland och de baltiska staterna har gått ut i massiva protester mot det kapitalistiska ragnarök.
I Grekland följer generalstrejk på generalstrejk. I Rumänien protesterar människor mot att de ska betala den kapitalistiska krisen. Samma sak är vänta i Italien, Spanien, Portugal och inom kort tid Storbritannien.En desperat försvarskamp för att om möjligt rädda vad som räddas kan. Massiva manifestationer som är värda allt stöd vi är mäktiga.

Men samtidigt – utan att måla fan på väggen – kommer även denna försvarsfront att svikta om det inte samtidigt tas politiska initiativ som stakar ut en annan hoppfull väg. En socialistisk politik som inte kompromissar med kapitalet. Som samverkar över nationsgränserna med gemensamma krav som givetvis tar sin utgångspunkt i att försvara och slå vakt om sociala och fackliga rättigheter, men samtidigt kräver nationaliseringar av banker, kreditinstitut och storföretag.
Detta om något vore en god investering för framtiden.
Om inte det görs kommer vi även fortsättningsvis att få läsa och höra när systemets välbeställda mediahallickar kallar dem som kräver sitt människovärde för alkoholister.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Internationalens ledare denna vecka behandlar riksdagen beslut att skicka en väpnad styrka till Somalias kust, som en del av EU:s Operation
Atalanta. Samma fråga har varit uppe i danska Folketinget. Här skriver danske Vagn Rasmussen om bakgrunden.
Vagn Rasmussen har arbetat med solidaritetsarbete i Somalia i många år. Han är verksam i solidaritetsorganisationen STS International Solidarity.

Somalia har återigen hamnat i rampljuset. Det beror på dess geografiska belägenhet och förekomsten av mycket naturresurser.
Men vad talar vi om egentligen när det gäller Somalia?
Oftast tänker man på den republik som bildades 1960 genom en sammanslagning av den tidigare italienska kolonin i södra och centrala Somalia och den tidigare brittiska kolonin i nordväst. Egentligen är det felaktigt eftersom det historiska Somalia är mycket större.
Det var kolonialmakterna som delade upp Afrika. Inte som det passade afrikanerna utan som det passade dem själva. Många gränser mellan de afrikanska länderna drogs med linjal. Folk som inte hade mycket gemensamt, och som talade olika språk, blev på det sättet tvingade ihop i de nya afrikanska staterna som blev en följd av att den direkta kolonialismen upphörde. Det fortsatta beroendet av de tidigare kolonialmakterna visar sig bland annat i att man i många länder fortfarande använder den tidigare kolonialmaktens språk som landets officiella språk.

I Somalias fall hände det rakt motsatta. Somalia delades i fem delar. Förutom de två områden som slogs samman 1960 fördes den sydligaste delen till Kenya, en annan och mycket stor del gavs till det ”kristna” Etiopien, och i det längst nordvästliga hörnet, tidigare fransk koloni, lät Frankrike den självständiga staten Djibouti uppstå, men, enligt fransk sed, på grundval av att regeringen i Djibouti accepterade fortsatt fransk truppnärvaro.
På grund av det speciella sätt som Somalia uppdelades på fick den somaliska nationalismen en speciellt explosiv natur. Varje gång den somaliska nationalismen är på frammarsch är den ett hot mot denna uppdelning av Somalia, men också mot den koloniala uppdelningen av andra afrikanska stater.
På Afrikanska unionens möte i Nairobi 14 december 2006 – strax innan det etiopiska angreppet på Somalia 2006 – formulerade unionens ordförande Alpha Omar Konara problemet så här: ”Om vi inte handlar nu måste vi förbereda oss på uppkomsten av religiösa eller etniska republiker de närmaste åren i Afrika.”

Somalierna har starka band till sina klaner – och särskilt i osäkra tider när det kan vara livsviktigt att ha beskydd från en stor och mäktig klan. Ändå är alla stora nationella rörelser uppbyggda på de gemensamma elementen i somalisk nationalism, ända från de första upproren mot kolonialmakterna 1899-1920 under ledning av ”den galna mullan” som britterna kallade honom, grundandet av Somali Youth League som bildade de första regeringarna i det självständiga Somalia, bildandet av den förra somaliska regeringen i Arta år 2000, och till de islamiska domstolarnas korta maktperiod sommaren 2006.
I alla dessa rörelser spelade klantillhörigheten mycket mindre roll än människors personliga egenskaper och förmåga.
Denna demokratiska tradition bröts på allvar när det internationella samfundet lät Somalias fientligt inställda grannstater i den lokala samarbetsorganisationen IGAD kalla till en ny ”försoningskonferens” för Somalia år 2001. För till denna konferens inbjöds företrädesvis de traditionella ledarna för de somaliska klanerna, som inte är folkvalda utan vars ställning går i arv, liksom i europeiska kungadömen. Efter två och ett halvt års förhandlingar – främst betalda av de europeiska skattebetalarna – enades man om en författning för Somalia, där de traditionella ledarna för de fyra största klanerna var och en fick 61 platser i parlamentet, medan ledarna för de små klanerna fick de 31 övriga platserna.

Ledarna för de största klanerna överlät en del av platsfördelningen till traditionella ledare för sina egna underklaner och under-underklaner, folk som främst är etiopisk- och USA-stödda krigsherrar. Som ett resultat av denna odemokratiska författning leds Somalias officiella parlament och regering av några av världens värsta krigsförbrytare.
Det säger sig nästan självt att ett sådant parlament och en sådan regering har varit impopulära i Somalia ända sedan de bildades. Därför var det nödvändigt att etiopierna hjälpte dem att flytta till Somalia – först till staden Johwar, sedan till byn Baidoa – närmare Etiopien – där de länge var isolerade från upproren i Somalia. Först i och med den etiopiska invasionen i december 2005 kom de till Mogadishu ridande på ryggen av etiopiska stridsvagnar, som enligt mångas uppfattning var inköpta i ”skurkstaten” Nordkorea för amerikanska pengar.
Sedan fick den etiopiska armén skamset dra sig tillbaka från Somalia. Ett nytt försök att göra regeringen populär genom att tillsätta en tidigare ledare för de islamska domstolarna som ledare för regeringen, och för ett nytt och större parlament, tillsatt på samma sätt, misslyckades också totalt. Idag kontrollerar den ”FN-stödda somaliska federala övergångsregeringen” bara några få kvarter i Mogadishu, där den skyddas av så kallade fredsbevarande styrkor från Afrikanska unionen.

Den första gruppering som kommer till synes när man i dag talar om Somalia är Al Shabab som kontrollerar större delen av södra och centrala Somalia. Al Shabab är religiöst i grunden, och den mindre rebellgruppen Hizbul Islam som arbetar i visst samförstånd med Al Shabab är mer nationellt inriktat.
Båda grupperna är uppbyggda tvärs över klanerna. Sitt folkliga stöd har de i det faktum att i de områden de kontrollerar råder fred, och att folk kan ha ägodelar utan att vara rädda för att få dem stulna, vilket inte gäller de få områden krigsförbrytarregeringen fortfarande kontrollerar i Mogadishu.
I själva verket är Al Shababs islamtolkning (wahhabism) en importprodukt från Saudiarabien, som i åratal har finansierat fundamentalistiska skolor i Somalia, så som man också har finansierat madras-skolor i bland annat Pakistan som sprider den saudiarabiska formen av islam. Talibanerna och Al Shabab är andliga bröder. Men man tar miste om man tror att rebellgrupperna är entydiga företeelser. De är till exempel också beroende av lokalbefolkningens stöd i ett land som vimlar av vapen.
Både Al Shababs och delvis också Hizbul Islams stränga wahhabism går dåligt ihop med den somaliska befolkningens normalt mycket toleranta islamtolkning. Men så länge utlandet blandar sig i Somalias inre angelägenheter kommer det att bli svårt för mer moderata krafter att komma till tals.
Till dessa två ska fogas en tredje som man gärna glömmer, men som också är viktig.
Det är den tradition som kan ledas tillbaka till den gång Somalia sist hade en funktionsduglig ledning under Siad Barre, och särskilt under hans ”socialistiska” eller rättare sagt stalinistiska period, som varade tills han under ett försök att befria det somaliska Ogaden i Etiopien oväntat stötte på kubanska styrkor under ledning av en rysk general. För många somalier framstår denna period som en historisk höjdpunkt.

För egen del har jag träffat en del somalier, både i Somalia och i Danmark, som fortfarande kallar sig kommunister. Då jag själv har mångåriga ideologiska rötter i en bolsjevikisk tradition (kring Fjärde Internationalen) har det varit ett nöje att diskutera socialismens framtid med dem.
Somalias tidigare president Abdulkassim Salad Hassan och många av hans ministrar har själva rötter i denna tradition.
När man ska bedöma Siad Barre bör man inte glömma de positiva sidorna i hans politik. Det var Siad Barres regering som byggde upp det somaliska undervisningsväsendet med gratis undervisning för alla, införde det latiniserade somaliska skriftspråket, likställde kvinnor med män (kvinnor fick gå klädda som det passade dem – också i korta kjolar och jeans), förbjöd omskärelse av småflickor, förde kamp mot de mest reaktionära imamerna och andra förnuftiga åtgärder.

Den organisation jag själv arbetar med i Somalia, STS International Solidarity, är också påverkad av denna tradition. Den var till exempel den som låg bakom de stora folkfesterna i hamnstaden Marka, där AIDSOM och deras kvinnogrupper upplyste befolkningen om aids, hiv, om det förkastliga i omskärelse, om nödvändigheten av kvinnors rättigheter, och om det felaktiga i polygami. Allt detta med hjälp av modern rockmusik, sång, dans och trevlig underhållning omväxlande med korta tal.
I dag är det Al Shabab som kontrollerar Marka, och metoderna har därför måst ändras, men man har inte gett upp kampen. För några månader sedan öppnade STS Somalia ett nytt kontor i Marka, förutom det som redan finns i Mogadishu.

Vagn Rasmussen
Medlem i STS International Solidarity som har arbetat i Somalia sedan 1999.
Översättning Gunvor Karlström

Läs också: Varthän Somalia?
– Abdirahman Shafir Abdi, Ahmed Jibril och Vagn Rasmussen, Fredag 06 februari 2009
http://www.internationalen.se/print.php?news.3394 och Somalia brinner – USA häller på bensin, Linn Hjort,
Fredag 14 december 2007

http://www.internationalen.se/news.php?extend.2635

STS International Solidarity återfinns på www.intersol.dk

          

Pensionerade Volvoarbetaren Göte Kildén berättar här ett kapitel ur Göteborgs, Volvos och sin egen historia. Att Volvo är latin och betyder ”jag rullar” visste faktiskt också tjejerna i nian på 60-talet. Att Volvo och Saab var juvelerna i den svenska kronan visste också varenda unge. Eller var de det?
Myter, sanningar, bevingade ord (”ännu vet ingen hur gammal en Volvo kan bli” … eller hur var det?), maktkamp, överproduktionskris, försäljningar som aldrig blev av och försäljningar som blev av. Och Sveriges viktigaste industriskifte. Vårt eget Volvo… som aldrig var vårt. Och nu har ordförande Li tagit makten.

Ordförande Li har nu tagit över Volvo personvagnar och med orientalisk artighet anser han att ”vi nu tillhör samma familj”. ”Han älskar Volvo och Göteborg”. Volvobilen ser han som ”en fjättrad tiger som nu ska släppas lös och få jaga fritt. De nya jaktmarkerna blir i Fjärran Östern, men tigern ska ha kvar sitt hjärta i Sverige”, understryker han. Företagsledning, forskning och utveckling, liksom viktig produktion, ska inom överskådlig tid vara kvar i Sverige.
När jag var liten låg ”min korvkiosk” vid Lundbyverken – som då var Volvos hjärta på Hisingen. Praktiskt och lönsamt nog mellan spårvagnens dåvarande ändhållplats vid Gropegårdgatan och fabriksporten. Dit kom en packe med eftermiddagstidningen GT som vi sålde utanför grindarna. Pengarna vi fick in omsattes för det mesta direkt på plats. En grillad ”halv special” med bostongurka var min favorit. Det var en modernitet som ännu inte gick att få hemma hos morsan…
En bit bort, uppåt Toredalsgatan, hade vi en fotbollsplan. Allt som oftast dammade nya provbilar förbi i rasande fart och från grästuvorna följde vi med stort intresse alla nya modellbyten som passerade revy. När de första Volvo P 1800 kom i början på 1960-talet blev bollen liggande.
Allt spel stannade. För där på vår egen gata var det Helgonets bil som fräste fram! Simon Templars eller Roger Moores bil! Den första boken om Helgonet hade faktiskt lämnat tryckpressarna samtidigt som den första Volvon rullade ut från verkstadsladan vid Gropegården och långt innan han hamnade bakom ratten på en P 1800 hade brorsan och jag sträckläst alla böcker som kommit ut i Zebra-serien.
Bilen hade först tillverkats i en liten serie i England (Jensen) och lyckades bli ”planterad” som Helgonets snabba vita åk i en succéartad TV-serie efter Leslie Charteris berömda deckare. Seglaren Pelle Pettersson hade designat en slank italiensk skönhet som passade till Templars svarta kalufs och alltid kritvita skjortor. Jaguar kom bittert att ångra att man först sagt nej till att visa upp sin E-type.
Efter uppmärksamheten från TV-serien blev den vita sportbilen en framgång för Volvo som tog hem tillverkningen till Göteborg där den självklart också blev vår favorit. Vi tävlade om vem som sett flest.
Javisst. Helgonet körde P 1800. Så han var nästan svensk. På gatan hemma fanns mest PV 544. Men också en och annan blänkande ny Amazon som stilenligt vaxades om söndagarna. Jobbade man inte på varven eller var till sjöss var det Volvo som gällde. Den myndige finansministern Gunnar Sträng hade dessutom förkunnat att ”det som var bra för Volvo också var bra för Sverige”.
Volvo var vårt. Volvo var vår värld. För alltid…

Men senare i livet förstod jag att Volvo inte var vårt ”på riktigt”. Det fanns så kallade ägare i bakgrunden. Människor som blott och bart levde av att andra arbetade. I sin tjänst hade de också starka verkställande ledare ålagda att ta fram nya vinster.
Göteborg var en stad med skilda världar, och för dess societet runt S:t Sigfridsplan i Örgryte var det på många sätt både mer betydelsefullt och mer glamoröst när Pehr G Gyllenhammar, son till försäkringsdirektören Pehr Gyllenhammar (för övrigt en del av samma maktsfär som sin gode vän, Olof Palmes far, försäkringsdirektören Gunnar Palme), gifte sig med sin Christina, dotter till Volvos vd Gunnar Engellau, än när kronprinsen Carl Gustav äktade sin brasilianska Silvia.
Sak samma för det planerade tronskifte som sedan följde, när ”PG” tog över efter svärfar. Det var viktigare än när Carl Gustav två år senare tog över kungakronan efter sin farfar Gustav VI Adolf. För att göra bilden komplett av det som varit den verkliga ”Göteborgsandan” hade P G Gyllenhammars syster Anne tidigare, ”förmälts”, med Göteborgs-Postens ägare Lars Hjörne. ”PG” är alltså morbror till deras son Peter Hjörne. I dag ägare till Sveriges största tidningskoncern Stampen AB…

PG Gyllenhammar fortsatte sin svärfar Engellaus försök att ratta Volvo ut i den stora världen. Han sökte marknader, volymer och vinster inte minst i Nordamerika. Volvo personvagnars varumärke förknippades inte med den tiger som ordförande Li nu vill se på språng utan snarast med en trygg och säker packåsna. En ”bussig” familjebil.
”PG” försökte också säkra en fortsatt långsiktig personbilsproduktion genom en rad strategiska initiativ: Bland andra ”Norgeaffären” där den norska staten skulle få 40 procent av aktieinnehavet i utbyte mot olje- och gasrättigheter i Nordsjön; försöket till fusion med Wallenbergarnas SAAB/Scania samt ”Renault-affären” där den franska staten skulle bli huvudägare..
Men med Volvos ”otydliga ägarintressen”, som det heter numer, gick dessa försök om intet. Den svenska kapitalismens starkaste intressen, med bergsingenjörerna från familjen Wallenberg som inspektörer, ville följa en huvudådra som löpte åt ett annat håll än den som ”PG” försökte bryta. Med de begränsade volymer som kunde vinnas gick det inte längre att tjäna pengar på att producera personbilar. Svensk personbilstillverkning var helt enkelt till salu.

Själv hade jag efter ett halvårsjobb vid Volvos nybyggda reservdelslager under ett drygt decennium lämnat Gropegården bakom mig för att se på världen utanför Hisingen. Men kom efter något decennium tillbaka till ”vårt” Volvo för att stanna för gott. Inte för att bygga nya sportbilar åt Helgonet. Men väl för att under 27 år arbeta som montör/materialhanterare vid Volvo Lastvagnar. Jag var hemma igen. Bokstavligen på min ”mammas gata”.
Under dessa år arbetade jag också som fackligt och politiskt aktiv socialist. Under tjugo år var jag gruppordförande för Lastvagnars tunga montering. Först i Lundby. Sedan ute på Tuve.
Bakom scenen till vårt dagliga fackliga gnet kring löner, försäkringar och arbetsvillkor rasade hela tiden maktkampen om Volvos framtid. Verkstadsklubbens socialdemokratiska ledning hade en tradition där dess ordförande ”gjorde upp i vd:ns kök”. Hos den fanns inte ens en idé om att Volvo på allvar skulle kunna bli ”vårt”. Det började med den gamle ordföranden Bengt Ekeblad som alltid ”var överens med PG” efter kaffet i dennes kök. Fackets ledning sa ja till norrmännen. Till SAAB/Scania. Till ”årets svensk” Refaat El-Sayed och hans ”gravade hund”, Fermenta. När Ekeblad gick i pension satte sig Olle Ludvigsson på hans plats i köket och sa ja till fransmännen. ”PG” föll.
Efter ett interregnum med ett maktvakuum under Zetterberg/Gyll tillträdde Wallenbergs torped Leif Johansson. Denne var son till SKF:s vd Lennart Johansson, alltså från en annan göteborgsfamilj i stadens industriadel, av tradition med sin förläning direkt under – just wallenbergarna. Skolad genom chefsjobb i dennes olika börsbolag, som Facit och Electrolux, var hans uppdrag kort och gott att så snart som möjligt sälja Volvos personbilsproduktion.
Redan tidigare hade wallenbergarna sålt av sitt SAAB till General Motors och nu stod Volvos personvagnar på tur. 1999, bara två år efter Johanssons tillträde, fick verkstadsklubbens ordförande, Olle Ludvigsson, säga ja till ”amerikanarna”. Det legendariska Ford, (med den nazianstuckne antisemiten Henry Ford som grundare), köpte ut hela Volvos personvagnsdel. ”PG:s” dotter Cecilia Gyllenhammar kunde komma med sitt eleganta efterord:
”Jag är byggd av Volvo, det är Volvo som skapat mig – och Göteborg, min uppväxtstad. Men Volvo har sjabblats bort av Stockholmsfolk som slickar Wallenbergare i arslet.”

De senaste årens ekonomiska kris har snabbt förstorat en strukturell överproduktionskris inom världens totala personbilsproduktion. Gamla marknader är mätta så att de storknar. Efterfrågan stagnerar accentuerad av energibrist och svåra miljöhot. Samtidigt är Rysslands och Asiens nya marknader hungriga på nya bilar.
I denna situation har vi missat ett gyllene tillfälle. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly har ens försökt att få upp frågan om ägandet av fordonsindustrin på dagordningen. De har helt och hållet lämnat över till marknadskrafterna och gett Wallenbergs industrisfär och dess borgerliga regering helt fria händer. Aldrig har frågan om en socialisering av fordonsindustrin varit mer självklar. Aldrig har det stått mer klart att ”vårt” Volvo och ”vårt” SAAB skulle kunna drivas på ett helt annat sätt. Under löntagarstyre med forskning och produktion helt inriktade på så miljövänliga bilar. Men aldrig har heller så få pekat på denna lika fantastiska som spännande möjlighet. I den fackliga världen är det bara ett fåtal händer som har höjts för att ägandet ska upp på agendan.

Logiken blir som den blir. Kamrat ordförande Li tar makten över Volvo Personvagnar. En kinesisk miljardär ska försöka avla om packåsnan till en tiger. Med stöd av toppen för Kinas Kommunistiska Parti och den kinesiska regeringen. I praktiken har samtidigt den ryske miljardären Alexander Antonov genom sitt ombud Victor Muller tagit över SAAB. Trollhättans stolthet ska bli en rasande rysk björn…
I de sista avsnitten av serien med Simon Templar stred Helgonet framförallt mot grymma ”kommunister”. Både ryska och kinesiska. Jag undrar jag om Roger Moore skulle kunna tänka sig att på nytt köra en Volvo. Om det skulle bli några retroinspelningar av succén. Skulle han känna sig ”bekväm” med att sitta bakom ratten på en bil där glansen kommer från öster och den ”gula faran”? För en gammal maoist som ”erraren” Frank Baude i Göteborg måste definitivt ägarskiftet vara svårsmält. Hans gamla dyrkade KKP står nu som ekonomisk garant för Volvo Personvagnar. Det var nog inte så han riktigt tänkt sig att den kinesiska kulturrevolutionen skulle nå Sverige…
Nåväl. Om vi tänker oss ett fackligt och politiskt Monopolspel. Då är vi, det arbetande Sverige, åter på ruta ett. Tärningarna kommer att rulla. En ny kamp kan börja. Märkvärdigare än så är egentligen inte detta historiska skifte.
Göte Kildén

          

Att det var den nyliberala ideologin, signerad Milton Friedman, som räddade chilenarna från Haitis öde, har framförts som förklaring till de stora skillnaderna i antalet döda.. Att det var haitiernas förbund med djävulen som var orsaken har också framförts på fullt allvar.
Idén att skylla naturkatastrofer på människors syndiga liv är inte ny, men inte heller har den försvunnit ur tänkandet, skriver här Farooq Sulehria och ger exempel från USA, England och Pakistan.

Den jordbävning som drabbade Haiti låg på 7,0 på Richterskalan och orsakade mer än 200 000 döda, enligt landets myndigheter. 27 februari drabbade en än starkare jordbävning, 8,8, Chiles näst största stad. Först uppgavs dödssiffran 802, men den har räknats ner till 279 eftersom många saknade har återfunnits vid liv.
Det finns många sätt att beskriva denna otroliga skillnad i dödstal. En AP-korrespondent uppger: ”Förklaringen är enkel. Chile är rikare och oerhört mycket bättre förberedd, med strikta bygglagar, kraftfull reaktion på nödsituationer och lång erfarenhet av att hantera jordbävningskatastrofer. Ingen nu levande haitier hade varit med om en jordbävning när katastrofen 12 januari krossade deras uselt byggda hus.” När det gäller Haiti får vi veta: ”Många haitier tog tag i cementpelare och såg dem falla sönder under sina händer. Haitierna hade inte fått lära sig hur de skulle bete sig – att ta skydd under bord och i dörröppningar och att hålla sig borta från fönster.” Men ”chilenare har å andra sidan hus och arbetsplatser som är byggda för att stå emot jordbävningar, stålskeletten är konstruerade för att gunga med i skalvet i stället för att motverka gungningarna”.

Wall Street-kolumnisten Bret Stephens får till en nyliberal vinkel när han hyllar Milton Friedman vars nyliberala ”ande säkerligen svävar beskyddande över Chile” eftersom ”i hög grad tack vare honom har landet genomgått en tragedi som överallt annars skulle ha lett till en katastrof… Det är ingen tillfällighet att chilenarna bodde i hus av tegel och haitierna i hus av halm när stora stygga vargen kom för att blåsa omkull dem”.
Enligt Stephens är den radikala fria marknad som Milton Friedman och hans ökända ”Chicago Boys” föreskrev för Chiles diktator Augusto Pinochet skälet till att Chile är en blomstrande nation med ”bland de hårdaste byggnormerna i världen”.
Bret Stephens berättar för sina läsare hur ”Chile var en ekonomisk ruin 1973, när general Augusto Pinochet störtade Salvador Allendes för-chavistiska regim.” Sedan påpekar han diskret att ”I vänstermytologin – särskilt i Naomi Kleins långtråkiga tirader i The Shock Doctrine från 2007 – är Chicago Boys inte bara konstiga sängkamrater åt Pinochetdiktaturen”.

I ett svidande genmäle sätter Naomi Klein saker på plats. Det var Nixon, påpekar hon, som morrade sedan Allendes valseger 1970 ”fick ekonomin att skrika” medan Chiles moderna byggnormer för jordbävningar antogs 1972. Året är oerhört viktigt eftersom det var året innan Pinochet tog makten i en blodig USA-stödd kupp. Det betyder att om någon person förtjänar beröm för lagen är det inte Friedman eller Pinochet utan Salvador Allende, Chiles demokratiskt valda socialistiska president”. Enligt Klein var ”Friedman tveksam inför byggnormer eftersom han betraktade dem som ytterligare ett ingrepp i den kapitalistiska friheten”.
Hon hävdar: ”Pinochets Friedman-bestämda politik hade orsakat snabb avíndustrialisering, tiodubblad arbetslöshet och en explosion av definitivt instabila kåkstäder. Den ledde också till en korruptions- och skuldkris som var så allvarlig att Pinochet 1982 var tvungen att sparka sina viktigaste Chicago Boys-rådgivare och nationalisera flera av de stora avreglerade finansinstitutionerna (Låter det bekant?).”

Innan delar av USA-media hann trassla in sig i jämförelsen mellan Chile och Haiti dominerade den ökände TV-evangelisten Pat Robertson jordbävningsdebatten under en period.
Dagen efter tragedin på Haiti berättade han för tittarna hos Christian Broadcasting Network att han visste att det verkliga skälet till jordbävningen var landets gamla pakt med Satan. ”Någonting hände för länge sedan i Haiti, fransmännen härskade där, öh, ni vet, Napoleon den tredje och alltihop… och de samlades och gjorde upp en pakt med djävulen, de sa att vi vill tjäna dig om du befriar oss från fursten. En sann historia”, sa han till tittarna.
Pakten han talade om finns med i Haitis revolutionsmytologi. Det påstås att en av de revolutionära ledarna offrade en gris i Bois Caimin i en vodouceremoni och ingick ett avtal med Petwo (en grupp andar i vodoumytologin). Kanske är det sant. Vodou och satan är för övrigt inte samma sak.
Men genom att åkalla satanismen erbjöd Pat Robertson en förklaring som kan vinna tilltro i religiösa samhällen, som i USA.

Detta är varken nytt eller unikt. Författaren James Woods skriver i New York Times: ”Två små stötar i London år 1750 sände iväg predikanterna till deras predikstolar och pamfletter. Londons biskop skyllde på londonbornas oanständiga beteende, biskopen i Oxford hävdade att Gud hade vävt in i sin stora plan vissa händelser som skulle skrämma oss och skaka oss ut ur synden.”
Samma sak fem år senare ”när Lissabon blev nästan helt förstört av ett väldigt jordskalv hördes samma oheliga refräng – en predikant hävdade till och med att folket i Lissabon hade haft tur, eftersom Gud hade sparat fler människor än han hade dödat”.

När ett jordskalv drabbade Kashmir och Gränsprovinsen i oktober 2005, är det alltså inte märkligt att en hord pakistanska mullor snabbt klättrade upp i sina predikstolar och skyllde 80 000 oskyldiga mäns, kvinnors och barns död på Allahs vrede.
Fundamentalistiska ledare och högerkolumnister vräkte ur sig motbjudande påståenden. Kolumnisten och TV-evangelisten Hamir Mid hånade de ”sekulära fundamentalisterna” som vägrade att tillskriva naturkatastrofer Guds vrede.
MMA-ledningen (numera avliden allians mellan de stora fundamentalistiska partierna, och som styrde Gränsprovinsen vid den tiden) beskrev jordskalvet som ett straff för syndiga människor och rådde folk att söka Guds förlåtelse. De pekade särskilt ut pakistaniernas oislamska sätt att leva och medias oanständigheter (trots sådana gudfruktiga som Hamid Mir).Tydligen var det bara de synder offren hade begått och därmed nerkallat Guds vrede, som skulle rösta MMA till makten.
Man kan undra om Gud är road av dessa debatter, men Satan blev definitivt irriterad när Pat Robertson beskyllde honom för Haitikatastrofen. I en insändare läxar han upp Pat Robertson:

Bäste Pat Robertson,
Jag vet att du vet att all reklam är bra reklam, så jag uppskattar bråket. Och du får Gud att verka som en stor elak buffel som sparkar folk när de ligger, så där är jag med. Men när du säger att Haiti har ingått en pakt med mig är det förödmjukande. Jag kanske är ondskan förkroppsligad, men jag är ingen bluffmakare som bryter kontrakt. Som du beskriver det skulle folk som ingår ett avtal med mig bli desperata och utfattiga. OK, i livet efter detta, men när jag ingår avtal med folk får de först nånting här på jorden – glamour, skönhet, begåvning, pengar, berömmelse, ett par gyllene skor. Haitierna har ingenting, bokstavligen ingenting. Och det var före jordbävningen. Har du inte sett Crossroads? Eller Damn Yankees? Om jag hade nåt ihop med Haiti skulle det finnas massor av banker, skyskrapor, lyxbilar, exklusiva nattklubbar, Botox, den sortens grejer. 80-procentig fattigdom är inte min stil.
Det är inte så att jag har någonting emot det – jag säger bara att det är inte så jag jobbar. Du gör ett bra jobb, Pat, och jag vill inte vingklippa dig – men fatta nu, du får mig att verka ond. Och inte den rätta sortens ondska heller. Fortsätt att skylla på Gud. Det funkar. Men lämna mig utanför är du vänlig. Annars kanske vi måste omförhandla ditt eget kontrakt.
Vi ses
Satan

(Insändaren ovan skickades till Star Tribune av Lily Coate, Minneapolis, 14 januari 2010.)

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

          

Brasiliens Arbetarparti, som en gång var uttalat socialistiskt, är numera rent socialdemokratiskt. Den bedömningen gör Göran Kärrman, som här berättar om partiets nyligen avhållna kongress, och om vad som händer på den politiska scenen inför det kommande presidentvalet i Brasilien.

Brasiliens regerande arbetarparti (PT) avhöll nyligen sin fjärde kongress. Den av president Lula utsedda efterträdaren – Dilma Rousseff – blev också formellt utsedd av kongressen som PT:s presidentkandidat i valet i oktober i år.
Partiet antog också ett programmatiskt dokument ”för regeringsmakten” vars radikalare krav på progressiv förmögenhetsbeskattning och annat, fick landets genomgående borgerliga medier att tala om ”PT:s radikalisering”.
Men snarare än en radikalisering uttrycker kongressen den fullständiga socialdemokratiseringen av det en gång uttalat socialistiska PT, inklusive ett program som uttrycker en försiktigt radikal – om än inte antikapitalistisk – politik. Som en morot för den radikala delen av den egna medlemsbasen.
Samma kongress som formellt ställde ”radikala” krav på sin presidentkandidat, gav partiledningen, och i praktiken Dilma och hennes närmaste medarbetare, full frihet att förhandla bort allt de behövde förhandla bort. Tanken är att Dilma ska vara hela den samlade regeringsalliansens (som består av en majoritet av landets borgerliga partier) presidentkandidat, och därför kommer naturligtvis det program man antar vara ett uttryck för just detta.

På samma sätt som Lula inför presidentvalet 2002 kunde säga att han bara ställde upp som partiets kandidat om han själv fick skriva sitt program, eller då han inför valet 2006 i det längsta lät bli att tillkännage att han ställde upp för omval för att partiet skulle dra tillbaka alla radikala krav, kommer PT-aktivisternas radikalism att slätas ut av partiledningen och helt trollas bort av presidentkandidaten.
Betecknande för hur tom kongressen i själva verket var på verklig politisk diskussion och utvärdering är den fullständiga avsaknad av varje diskussion om den serie praktfulla skandaler som skakade regeringen och partiet 2004-2005. Det kom då fram att PT-ledningen och presidentens ledningsgrupp betalat omfattande mutor till borgerliga parlamentsledamöter för att de skulle stödja regeringens politik. Pengarna kom från hemliga donationer till PT från olika kapitalister, som i sin tur gynnats av regeringskontrakt.
Skandalen ledde till att i stort sett hela den traditionella ledningen för PT (Lulas ledning) tvingades avgå från såväl poster i regeringen som partiledningen. Partikassören uteslöts till och med. Den enda som klarade sig i stort sett helskinnad var president Lula själv.
PT:s fjärde kongress markerade också partiets 30-årsdag, och som det regeringsparti man nu är firades det vederbörligen med en stor fest där bara det största artistnamnet gick lös på en halv miljon kronor.

Men det mest tragiska var att se hur totalt utplånad den en gång så starka PT-vänstern blivit och hur okritiskt de sluter upp bakom den socialdemokratiska partiledningen. Inför presidentvalet 2002 lanserade PT-vänstern till och med en egen presidentkandidat inför partiet, som med ett uttalat socialistiskt program förklarade vilken politik som var nödvändig. Den drivande kraften var då Democracia Socialista, en revolutionärt socialistisk tendens inom PT och medlem av Fjärde Internationalen.
DS hade ensamt stöd av cirka 10 procent av partiets medlemmar och kunde i samarbete med andra radikala tendenser nå upp till 30 procent, till exempel i valen till partiledningen.
Partiet avvisade PT-vänsterns kandidat och utsåg Lula, något annat var inte att vänta, men DS hade klart och tydligt uttalat vilken politik som krävdes och lagt grunden för en vidare radikal opposition inom PT. Den oppositionen tog sig ett synnerligen högljutt och brett uttryck när Lula – som besegrade den borgerliga kandidaten Jose Serra i oktober 2002 – började utnämna välkända högerpolitiker till ministrar.
En särskilt omfattande kritik – som återspeglades i alla medier – riktades mot den av Lula utsedda chefen för centralbanken, liksom mot uttalandet om att göra centralbanken ”oberoende” (något som PT alltid varit emot).
Det första tecknet på att den ställning som kraftfull vänsteropposition gentemot Lula som DS uppnått, inte skulle bli långvarig, kom då man accepterade att ingå i regeringen. En medelm i DS blev – bland annat med stöd av de jordlösa böndernas organisation MST – minister för jordreformer. Från Fjärde Internationalen riktades kritik mot DS:s ledning för att man accepterat en post i en borgerlig regering. Från DS sida svarade man att det var ett ”krav” från stora delar av den radikala rörelsen, inklusive MST, som man inte kunde bortse ifrån.
Så småningom rationaliserade man sitt stöd för och deltagande i Lulas borgerliga regering med att ”regeringens karaktär ännu inte var avgjord”. Bland annat hänvisade man till att den dåvarande miljöministern, Marina Silva, stod DS nära i många frågor. (Marina Silva har sedan dess lämnat regeringen och PT och gått till det borgerliga Gröna partiet.)

Det definitiva brottet med Fjärde Internationalen kom i samband med uteslutningen av de radikala parlamentsledamöterna inom PT 2003-2004. Upprinnelsen var när regeringen beslöt att genomföra den ”pensionsreform” som den tidigare högerregeringen misslyckats med på grund av motståndet från fackföreningsrörelsen och PT. Motståndet mot såväl högerregeringens som Lulas pensionsreform, leddes av senatorn Heloisa Helena, framträdande medlem av DS.
När PT-ledningen hotade de oppositionella med uteslutning kröp majoriteten av DS till korset. Av DS åtta parlamentsledamöter och två senatorer röstade till och med några FÖR den reform man tidigare så ilsket bekämpat, medan majoriteten lade ner sina röster eller helt enkelt uteblev från omröstningen. Den enda av DS:s medlemmar som röstade emot var senatorn Heloisa Helena, som vederbörligen uteslöts ur partiet tillsammans med tre andra oppositionella parlamentsledamöter. Senare kom ytterligare ett antal parlamentariker och flera tusen medlemmar att lämna PT för att bilda det nya socialistiska partiet PSOL.

Sen splittringen av PT – och DS – har den radikala oppositionen blivit allt mindre radikal och alltmer en del av regeringsmajoriteten. Mycket kritik har riktats mot att Lula själv (som inte kan kandidera för en tredje period) själv utsåg Dilma Rousseff till presidentkandidat och mer eller mindre presenterade detta som ett fullbordat faktum för partiet. Det tragiska är att DS redan tidigt gav sitt stöd for Dilma och i praktiken skrev ut en check ”in blanco” för den politik hon kunde tänkas vilja föra om hon vinner presidentvalet.
DS och PT som helhet har hittat på en passande paroll för sitt fortsatta stöd till en borgerlig regeringspolitik, ”fortsätt och fördjupa den demokratiska revolutionen” heter det nu i de dokument som PT producerar. En till intet förpliktande fras som naturligtvis inte har något med socialism att göra:
PT leder en regering med ett stort antal högerministrar och dessa skulle naturligtvis aldrig stödja en socialistisk utveckling. Men genom att parollen innefattar ordet ”revolution” så låter det tilltalande för många tidigare revolutionärer inom PT:s bas.
För den före detta PT-vänstern tycks detta passa som hand i handske.

Länge har det sett ut som om PT inte skulle kunna hitta en kandidat som kunde vinna presidentvalet. Men Lulas stora popularitet (han får 75-80 procent stöd i olika mätningar) har gett Dilma draghjälp, samtidigt som högerns självsäkre kandidat Jose Serra, guvernör i den största delstaten, Sao Paulo, lett alla opinionsundersökningar, trots – eller kanske tack vare – att han inte formellt utsetts av sitt parti till kandidat ännu.
Men Dilmas popularitet har stadigt stigit samtidigt som Serras minskat. Han leder fortfarande, men osäkerheten blir allt större och han utmanas också från krafter inom sitt eget parti.
Första omgången av presidentvalet sker den 3 oktober.

Göran Kärrman
(I en kommande artikel behandlas den socialistiska vänstern inför presidentvalet)

          

24 februari gick nära tre miljoner ut i strejk i Grekland, med 50 000 som demonstrerade på Atens gator. Lärarfacken demonstrerade till exempel under parollerna “De förklarar krig!” och “De ska få det svar de förtjänar”.

Förra fredagen antog det grekiska parlamentet ytterligare ett nedskärningspaket med bland annat sänkta läner för offentliganställda, frysta pensioner och en rad höjda skatter på alkohol, bensin, tobak m.m. Utanför parlamentet protesterade många och polisen använde tårgas för att skingra dem. Yoannis Panagopoulos, ledare för Greklands största fackförening, GSEE, blev angripen av flera personer när han talade till demonstranterna. De två största facken hade till igår, torsdag, utlyst en ny generalsttrejk.

På Fjärde Internationalens väldskongress häromveckan deltog Panagiotis Sifogeorgakis från den grekiska organisationen OKDE-Spartakos. Nina Trige Andersen från Socialistisk Information träffade Sifogeorgakis i Oostende i Belgien och talade med honom om situationen i Grekland.

Den grekiska regeringen hanterar landets ekonomiska kris med massiva angrepp på arbetarklassen, vilket i förra veckan fick tre miljoner att delta i en generalstrejk.

Eliten försöker dels rädda sig själva, och dels hämnas på befolkningen, som gång på gång satt käppar i hjulet för nyliberala reformer, säger Panagiotis Sifogiorgakis från den revolutionära socialistiska organisationen OKDE.

Onsdagen den 24:e februari deltog tre miljoner människor i en generalstrejk som reaktion på regeringens annonserade treåriga ”hästkur” för att få landets ekonomi stabiliserad. Nyhetsbyrån Ritzau meddelade att 55 procent av befolkningen, trots strejken, anser att hästkuren är nödvändig. Men det är inte hela bilden, menar Panagiotis Sifogiorgakis:

-    Om du frågar folk om de anser att det är nödvändigt att använda sig av drastiska metoder för att hantera krisen, så säger de naturligtvis ”ja”. Men om du frågar dem om de anser att majoriteten av befolkningen ska lida för att rädda de rika, så är svaret nej. Och det är precis detta treårsplanen, som den socialdemokratiska PASOK-regeringen lagt fram, handlar om.

EU:s svaga länk

De borgerliga medierna i Europa har de senaste månaderna varit fyllda med ”analyser” av den grekiska krisen, som förklarar den med ”låg produktivitet” och ”lättja” bland det grekiska folket.

Detta håller föga förvånande Sifogiorgakis inte med om.
-   För det första avspeglar krisen strukturella svagheter i den grekiska kapitalismen. Grekland är, som det brukar sägas, den svaga länken i eurozonen. Vår ekonomi har de senaste årtiondena framförallt varit baserad på byggande, service, och kommersiell handelsflotta. Vi har i stort sett ingen produktiv industri längre, säger han och fortsätter:

-   Dessutom har vi ett underskott i handelsbalansen, som hänger ihop med integreringen i EU och den globala marknaden. De senaste åren har vår konkurrenskraft sjunkit, och i kombination med ökade offentliga skulder har detta gjort den grekiska ekonomin extremt sårbar.

Stabilitetspaktens järngrepp

Den andra faktorn, enligt Sifogiorgakis, är de långt gående nyliberala reformerna som pågår i hela EU, och som den grekiska regeringen varit snabb med att driva igenom.

Att den grekiska kapitalistklassen haft så bråttom med att genomföra de nyliberala reformerna hänger samman med EU:s stabilitetspakt. Med hänvisningar till krav från EU har den grekiska regeringen skurit i de sociala systemen, privatiserat, och sänkt skatten för de rikaste. Denna ondskefulla spiral av offentlig skuldsättning och nyliberala reformer har medfört drastiska försämringar för arbetarklassen de senaste åren. Regeringen har hela tiden kunnat gömma sig bakom EU, med orden: ”Vi kan inte hjälpa det, det är stabilitetspaktens ramar som bestämmer”.

Grekland har med det senaste sparpaketet lovat EU att sänka landets budgetunderskott från 12,7 procent av BNP 2009, till 3 procent 2012. Den samlade grekiska skulden är på närmare 3 000 miljarder kronor, vilket är mer än landets BNP.

Medan de grekiska arbetarna strejkar, träffar regeringsrepresentanter representanter för EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och IMF för att diskutera ytterliggare tilltag för att reducera statsskulden.

Spekulationsspel

Som tredje anledning till krisens omfattning pekar Sifogiorgakis på den förra regeringens gigantiska lån till de privata bankerna.

Då den tidigare regeringen i september insåg att det inte längre kunde få ordning på ekonomin, utan var tvungna att genomföra massiva fientliga reformer på arbetarklassens bekostnad, vågade de inte detta med bakgrund av de sociala strider som ägt rum i landet. Därför utlyste man nyval, och när PASOK tog över i oktober, uppdagades det att den förra regeringen hade fuskat med redovisningen av statskulden. Den var betydligt större än vad man velat visa.

Sifogiorgakis menar att ett ”spekulationsspel” pågår med den grekiska ekonomin.

De är i full gång med att spela med den grekiska befolkningen som insats. När den grekiska bad om hjälp från den europeiska centralbanken fick de privata bankerna tre gånger så mycket som de begärt, och till en ränta av endast en procent. Varför ge tre gånger så mycket man begärt, och varför till de privata bankerna, och inte till staten? Pengarna används till att spekulera med, och är inte till för att rädda den grekiska ekonomin, utan för att spela med den.

Nu ska ni få igen!

Regeringen har de senaste månaderna annonserat frysning av lönerna, bonussänkningar och skatte- och pensionsreformer. Denna nya hästkurs fulla innehåll kommer man offentliggöra nästa vecka. Enligt New York Times förväntas den innehålla höjda bränslepriser, indragningar av två månadslöner i den privata och offentliga sektorn. Detta i ett land som har en av de lägsta lönenivåerna i hela EU.

Metoderna är dels en fråga om att kapitalistklassen vill rädda sig själva, men det handlar också om ren hämnd, säger Sifogiorgakis.

Man skulle kunna kalla det en slags social revanschism. Den grekiska arbetarklassen har flera gånger de senaste åren mobiliserat omfattande protester mot de nyliberala reformerna, med upproret i december 2008 som det mest spektakulära exemplet. Nu är tiden inne för eliten att hämnas. Allt det de inte kunde driva igenom tidigare, eller inte genomföra fullt ut på grund av motståndet, ska vi nu få äta upp

Rädsla för fascism

Sifogiorgakis pekar på den grå himlen utanför världskongressens möteslokaler, och säger:

Så ser situationen ut just nu. Det finns ingen anledning till optimism, men inte heller uppgivenhet. Den grekiska befolkningen är nere för räkning, och demoraliserad och rädd för framtiden. De blir bombarderade av propaganda från PASOK-regeringen, vilken ska få dem att känna sig osäkra och nedslagna inför det patetiska tillstånd landets ekonomi befinner sig i.

Just nu koncentrerar sig OKDE och deras kamrater i och kring organisationerna Kokkino och det breda vänsterpartiet Syriza på att bygga upp strejkrörelsen. Men vi måste kämpa på alla fronter, säger han.

Problemet är att också vi befinner oss i ett förvirrat tillstånd. Vi kan inte bara dra fram en lösning på kapitalismens kris ur våra fickor. Så enkelt är det inte. Kommunistpartiet KKE väntar bara på att folk ska rösta på dem, så att de kan få fler platser i parlamentet. Synapsimos (ett brett reformistiskt vänsterparti) försöker hitta lösningar inom de ramar EU satt upp. Så vi är ganska ensamma om att arbeta med ett svar som bryter med kapitalismens egen logik.

Sifogiorgakis menar att det finns ett ”politiskt vakuum” som den antikapitalistiska vänstern ännu inte lyckats fylla, men förutom den strejkerna pekar Sifogiorgakis på ett annat viktigt kampområde:

- Kampen mot rasism är extremt viktig i ljuset av den explosiva situation som krisen skapat. Vi arbetar bland annat intensivt med att organisera och legalisera de många papperslösa invandrare som arbetar i Grekland. Det kaos och den fruktan krisen har fört med sig, har verkligen gett fascistiska strömningar luft under vingarna, så antifascistiskt arbete måste vara en integrerad del av vår strategi.

Nina Trige Andersen
Översatt av Ulf Östman från
“Eliten er i gang med at hævne sig på befolkningen”