Ekonomin och välfärden, inte burkor och ”islamistfaran”, står i centrum för danska valet denna gång, och då krymper opinionssiffrorna för den sittande borgerliga regeringen och dess stödpartier. Stödet ökar också för Enhedslistan, det lilla antikapitalistiska vänsteralternativet, skriver Göte Kildén om det kommande danska valet.

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Helle Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre.
Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. S har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2,2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobb, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten.

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi, och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte.
Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit trumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor, och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.
Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor.
Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträckt ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.
I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för S och SF hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?
Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och alltför finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare. Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skickliga debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande. Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.
Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för det gemensamma arbetet. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti, den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av Enhedslistan. Här ger dess verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Uttalande: Stärk kampen i vardagen – rösta med Enhedslistan på valdagen!
Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar (2,2 procent i senaste valet). Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.
Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår. Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?
Svaret är: Nej!!
För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.
För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det av aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.
Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:
Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:
”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

          

Andreas Malm har läst de 1 500 sidorna i ”2083: A European declaration of independence”, den text som norske Anders Behring Breivik lagt ut på nätet. Var verkligen attentatet mot den norska regeringen och det norska arbetarpartiets ungdomar en blixt från klar himmel?
Borde européerna veta bättre än så? Denna text visar klart det vi borde veta om högerkrafternas tankegångar i vår tid, och ”det går en rak linje från Srebrenica till Utøya”, skriver Andreas Malm. I denna artikel visar han det vi måste se för att förstå vad den europeiska islamifobin bygger på och vad den är i stånd till.

När nyheten om ett bombdåd i centrala Oslo spreds via etermedia tv och andra kanaler var den första reaktionen vantro: vad hade Norge gjort för att dra på sig en sådan blodig vrede? Norge är ett fredligt land! Den lilla skandinaviska nationen är stolt över sina liberala värderingar, sitt fredspris, sin roll som hederlig fredsmäklare i konflikter – och nu dök terrorn ner som från en annan planet på de fridfulla sommargatorna i denna den politiska oskuldens huvudstad. Till och med den engelskspråkiga al-Jazeera, den främsta motpolen till de västerländska mediernas självbedrägeri, utgick från att bomben hade främmande, mer specifikt muslimskt, ursprung. Ingenting sådant kunde över huvud taget ha sitt ursprung i (det vita) Europa.

Skotten på Utøya sköt givetvis den färdiggjorda berättelsen i sank. Men oskuldens förutfattade antagande är seglivat. De muslimska terroristerna ersattes snabbt av den ensamme galningen, den störda desperadon, psykopaten vars omsorgsfulla förberedelser och mentala störning måste ha utvecklats i fullständig isolering. Premissen var oförändrad; terrorn avskildes återigen från den inhemska politiken, nu i form av en galning.

Sedan dök ”2083: A European declaration of independence” upp. Det 1 500 sidor långa testamentet av Andrew Berwick alias Anders Behring Breivik borde göra slut på alla förutfattade meningar om en oskuldsfull miljö i den höga norden. Det är en ren present till polisutredningen – allt från motiv till metoder att skaffa sprängämnen beskrivs in i minsta detalj – men det är också en grundlig dokumentation över den europeiska politikens degenerering i den totalt dominerande högerns tidsålder.
För det som slår den som läser Breiviks text är först och främst dess förskräckande normalitet. Åtminstone de första 650 sidorna, innan texten börjar ägna sig åt militär taktik och logistik för massdeportationer, kan lika gärna återfinnas i en genomsnittlig europeisk bokhandel, blogg eller borgerlig tidskrift. ”Mångkulturalismen är ett fullständigt misslyckande” läser vi. En politisk korrekt elit stryper vårt samhälle. I stället för att stödja Israel, ”vår kulturella kusin” som bara försvarar sig mot jihadisterna, stöder våra ledare palestinierna. Kritik mot islam kriminaliseras medan tiotals miljoner invandrare från muslimska länder har slagit sig ner mitt ibland oss.

”2083” är en tjock sammanfattning av alla standardelement i islamofobisk ideologi, så som den utvecklats i Europa det senaste årtiondet. Alla plagiat, de långa utdragen och citaten från skribenter som Melanie Phillips, Roger Scruton, Daniel Pipes, Bruce Bawer, Robert Spencer, Bat Ye’or, Mark Steyn och framför allt Fjordman – för att inte tala om hyllningen till Ayaan Hirsi Ali – vittnar om standardiseringen av högerns tankegångar. Detta borde tjäna till att göra fredagsmassakern till något mycket mera än ett uppvaknande för Norges del. I denna text finns det i själva verket ingenting specifikt norskt i Breiviks uppfattningar och det sammanhang de hör hemma i, vilket pekar på en oroväckande slutsats: detta kunde ha hänt var som helst i Europa, lika gärna i Sverige eller Spanien.

Har ni någonsin hört talas om muslimer som upprättar förbudszoner i våra städer? Breivik vet allt om den saken. Sett tidningar oroa sig för shariadomstolar och badhus enbart för muslimer? Det har Breivik också. Har ni någonsin oroat er för motsättningen mellan islam och yttrandefriheten, alla muslimers plikt att genomföra jihad, de antisemitiska tendenserna i muslimska miljöer? Europa befinner sig i islamiseringens våld – det är nyckelordet. Så här måste vi dra en linje: ”Slöjan måste förbjudas i alla offentliga institutioner, vilket också bidrar till att bryta det traditionella underkuvandet av kvinnorna. Företag och offentliga byggnader ska inte tvingas bygga bönerum för muslimer. Anta lagar som förhindrar missbruk av familjeåterföreningslagar.”

Men otroligt nog har förnekandet inte upphört i nordiska media, trots att ”2083” har dykt upp. Norska och svenska läsare får nu veta att Breivik bara har kopierat UNA-bombaren, som låg bakom en rad attentat i USA på 1970- och 80-talet. Som om inte merparten av de 1 500 sidorna skulle spegla ett oräkneligt antal artiklar, böcker, tal och blogginlägg från politiker och intellektuella som vinner val och toppar bästsäljarlistorna i vår del av världen. Som om det var en annan enstöring, långt borta i USA, aktiv för femton år sedan – kommer någon i de skandinaviska länderna ens ihåg UNA-bombaren? – som hade inspirerat Breivik. Källan till detta totala avståndstagande, vilket både Aftenposten och Aftonbladet har återgivit, är ingen mindre än Document.no, den ytterst islamofobiska webbsidan som Breivik själv bidragit till regelbundet. Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att titta i spegeln?

Mycket av det Breivik har att säga tillhör allmängodset inom den breda tankeströmningen höger om mitten, men en del av det är uppenbart fascistiskt. Men detta är en sammanhållen och för närvarande tämligen framgångsrik typ av fascism. Kärnan är tron på ”Eurabia”: genom att använda oljeembargot från tidigt 70-tal för att utpressa EG tvingade muslimerna våra förrädiska politiker att överlämna makten, och ända sedan dess har vi styrts av en hemlig muslimsk konspiration. Med hjälp av förrädarna befinner sig muslimerna i en process av att omvandla Europa till sin koloni – Eurabia – där vi infödda européer underkuvas och till och med hotas av utrotning, där våra resurser utnyttjas, våra kvinnor våldtas.

Erövrarnas mest effektiva och dödliga vapen är demografin: ”avla bort icke-muslimerna”. Flera större europeiska städer kommer mycket snart att ha muslimsk majoritet; Muhammed är redan nu det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Stockholm, Marseille, Amsterdam. Här plockar Breivik också massor av material från andra: Bat Ye’or ligger bakom Eurabia-läran, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti står för alltihop, varken förnekandet av den globala uppvärmningen eller den hätska antifeminismen har Breivik uppfunnit själv. Hans hat mot den verkliga och inbillade marxismen – den tankelinje som så småningom ledde honom till Utøya – placerar honom i en näst intill hundraårig tradition. Om massmord är slutpunkten för den europeiska fascismen så är antimarxismen dess början, dess permanenta startpunkt.
Men nog måste väl Breivik ha fallit ur ramen någonstans? Även om hans diagnos på Europas tillstånd är mycket lika övriga islamofobers, lämnade han inte alla de andra bakom sig när han på allvar började fundera på mord? Även av experter på Nordens extremhöger får vi veta att våld och terrorism är inbyggda i nynazistiska program och sekter men att den välklädda islamofobiska populismen står främmande för detta. Återigen är förnekandet nästan lika avslöjande som vidrigheterna i sig. Genom att tro på den i grunden icke-våldsamma, parlamentariska, väluppfostrade läggningen hos den moderna europeiska islamofobin har vi – även om vi avvisar den – misslyckats totalt med att spåra dess rötter och följa dess utveckling.

Till att börja med är islamofobins världsbild genomsyrad av militära bilder och språkbruk. Muslimer är erövrare, kolonisatörer, ockupanter. De är beväpnade med en demografisk bomb. Moskéer och minareter är deras segermonument. Islams historia är en enda rad av angrepp på den kristna civilisationen, som lyckligtvis försvarade sig vid Poitiers och Wien och nu måste visa sig värdig igen, vi är Karl den stores ättlingar. Våra nationer är förrådda, ett krig utkämpas mot oss – fienden kallar det jihad – och nu är tiden inne att slå tillbaka. Från Lars Hedegaard till Lega Nord, från Jimmie Åkesson till Front National, från Thilo Sarrazin till Dansk Folkeparti: detta är den luft de alla andas in. Det originella med Breivik är bara att han också andas ut den. Han klädde ut sig till den korsfarare som så många demagoger och lärda har frågat efter i tio år; i hans uppdaterade version av Rolandsången för det tjugoförsta århundradet borde det obönhörligt sluttande planet vara uppenbart för var och en.

I slutet av dokumentet svarar Breivik på en rad frågor han föreställer sig att en reporter skulle ställa: ”Vad var vändpunkten för dig? Vilken enskild händelse fick dig att bestämma dig för att fortsätta att planera angreppet?” Svar: ”För mig personligen var det att min regering var inblandad i attackerna på Serbien (Natobombningarna 1999) för några år sedan. Det var fullständigt oacceptabelt hur USA och västregimerna bombade våra serbiska bröder. Det enda de ville var att köra ut Islam genom att deportera de albanska muslimerna tillbaka till Albanien.”
Och det var verkligen där mycket tog sin början. Breiviks besatthet vad gäller den serbiska kampen mot muslimska inkräktare, hans hyllning till Radovan Karadzic som ”hedervärd korsfarare” och ”krigshjälte”, hans uppfattning av Arkans paramilitära brigad som modell för ”motståndet” är symtomatiska: tankarna hos dagens islamofobiska höger förverkligades på Balkan på 90-talet, i det senaste folkmordet på europeisk mark. Det går en rak linje från Srebrenica till Utøya. Ratko Mladic brann av samma eld som Anders Behring Breivik – fast den senare angrep förrädarna i stället för erövrarna.

Det finns en logik också i detta. Att anklaga vänstern för samröre med islam har skett rutinmässigt så länge högern har betraktat islam som det stora politiska problemet. Att betrakta socialister som kollaboratörer är lika lite originellt som att kritisera mångkulturalismen. Men gruppen förrädare är mycket bred. Det är på egen risk vi fortsätter att ignorera den terroristiska naturen hos dagens fascism och dess djupa rötter i europeisk politik.

Andreas Malm

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

Kjell Pettersson tittar på moderaternas hårda grepp om regeringsmakten och de övriga allianspartiernas åktur i den sluttande hala backen.

Årets första nummer av Grönköpings Veckoblad har kommit. Vid en genomläsning av denna anrika tidning får man kolla flera gånger om det verkligen är Grönköpings veckoblad man håller i handen. Inte en ny regeringsförklaring från alliansen för detta år.
Vi bjuder på några smakprov och börjar med att via Grönköpings Veckoblad konstatera att “uttrycket ‘gå som på räls’ rekommenderas inte längre av den kommunala språknämnden härstädes sedan detsamma, till följd av alla försenade eller helt uteblivna järnvägståg, numera har erhållit en starkt negativ laddning”.
Nej, det är inte den moderata infrastrukturministern som är i farten igen. Samma minister som under järnvägskaoset fällde de bevingade orden ”De får väl fira jul någon annan dag”. Inte annandagen, då var det lika illa. Kanske hade hon midsommarafton i åtanke, men då går väl inte tågen på grund av det är för varmt eller för att människor vill åka tåg. Catharina Elmsäter-Svärd, som den ansvariga ministern heter, tycks – för att använda sig av Ulf Lundell – anse att ett inställt tåg är också ett tåg.
För det avreglerade SJ har idag av regeringen getts en övergripande uppgift.
Inte att få tågen att gå.
Det är totalt underordnat.
Uppgiften är att generera vinst. 600 miljoner på tre år. Vinstkravet lär ligga på över 10 procent per år.

Tågtrafikens sönderfall är en gemensam avreglerad skapelse av den tidigare socialdemokratiska regeringen och den nuvarande skattesänkaradministrationen Reinfeldt.
En regering som helt burits av två visioner i sitt politiska arbete.
A: att få bort den socialdemokratiska regeringen.
B: att sänka skatterna.
C: att sänka skatterna
D E F G H…: att sänka skatterna
I övrigt är det totalt stumt.
Utom den eviga uppmaningen att vi måste se till att statens finanser är i balans så att det finns ett överskott till kommande dåliga tider. Vad Anders Borg utelämnar är att detta sanslösa sparande, medan samhället i övrigt gradvis ruttnar och förfaller, har en huvuduppgift. Nämligen att hålla bankerna och vildsinta spekulationsnarkomaner skadeslösa när nästa kris kommer.

När vi ändå var inne på det här med infrastruktur har det under de senaste veckorna varit oerhört halt på gator och vägar. Framför allt i västra Götaland men även i Stockholmsområdet. Vilket bland annat fått till följd att alla människor med kryckor, rullatorer, sittande i rullstolar under en stor del av vintern har av någon ansvarig politisk myndighet blivit ålagda husarrest. Nästa vinter väntar väl fotboja för dem som trotsar husarresten…
Även här har Grönköpings Veckoblad synpunkter, eller om det är ett referat från ett sammanträde i Stockholms moderatledda kommunstyrelse.

Så här skriver veckobladet:
”Kommunens snöröjningsenhet kommer under de närmaste två veckorna att genomföra en intern planeringskonferens för att lägga fast en åtgärdsplan, vars syfte är att komma till rätta med de aktuella problem som, helt oväntat, har förorsakats av den rådande vinterväderleken. Under dessa planeringsveckor inställs all snöröjning på trottoarer, gator och torg”.
Blixthalka, benbrott, husarrester… vad rör det alliansen.
Satsningar på infrastruktur, icke.
Den som sitter på akuten på grund av halkan får söka tröst i att Reinfeldt annonserat att ett femte jobbskatteavdrag är på gång. Frågan är hur det ska finansieras denna gång.
De arbetslösa, sjuka, pensionärer och andra som inte längre räknas har ju fått finansiera de övriga fyra, tillsammans med utförsäljning av gemensam egendom.
Men med tanke på alliansens uppfinningsrikedom när det gäller att låta de med största behoven betala för dem med de minsta behoven, finns det säkert någon annan utsatt grupp som står för fiolerna denna gång. Uppfinningsrikedomen i att klämma åt de mest utsatta är till skillnad från flyktingpolitiken gränslös.

Regeringen består som bekant av fyra partier. Men i själva verket är det i praktiken en enpartiregering.
De andra befinner sig mer eller mindre i upplösningstillstånd – något som de tyvärr har gemensamt med i första hand Socialdemokraterna.
Ta Centerpartiet som under glansdagarna i mitten på sjuttiotalet som bäst hade runt 25 procent av rösterna. Ett röststöd som framför allt byggdes upp av något som på den tiden kallades gröna vågen, kärnkraftsmotstånd, löntagarfondsstrider och viss mättnad med socialdemokraternas 44-åriga regeringsinnehav.
Då en folkrörelse med djupa fåror in i jordbrukskooperationen. Idag balanserande kring 4 procent.
Utan mål.
Utan mening.
Förutom de obligatoriska attackerna mot facket och en centerledare som efter fyra ytterst talföra år nu själv tycks ha tröttnat på att idissla om den fria företagsamheten, det egna initiativet och den klämkäcka uppmaningen att ”jobba som bävrar”.
Den gnagande bäverhonan i fråga, Maud Olofsson, har under drygt fyra år varit näringsminister. Huvuduppgiften – trogen den egna katekesen – har varit att under värsta krisåren inte göra någonting.
Ty när företagen föll som västerbottniska furor under hyggessäsongen och massuppsägningarna drog fram, var den politiska slutsatsen att inte lyfta ett finger. Men framför allt inte gå in med statliga garantier, än mindre förespråka förstatliganden. Fullt logiskt med tanke på att Maud Olofsson är motståndare till statligt ägande och anser att staten av princip inte skall lägga sig i den privata företagsamheten.

På vilka meriter Maud Olofsson blev näringsminister är oklart. Kanske var det dessa som Aftonbladet berättar om i en ledare den 29 december som gjorde ett så djupt intryck på Reinfeldt när han utsåg henne till näringsminister vid regeringsskiftet 2006.
”Under inledningen av sin politiska karriär satte Maud Olofsson nästan Västerbottens hushållningssällskap i konkurs. Som verkställande direktör drev hon ett dotterbolag med affärsidén att odla svamp. Japansk shiitakesvamp. I Norrland.
När bolaget gick i konkurs hade det över en miljon i skulder och lämnade investerare ruinerade. Västerbottens hushållningssällskap, som grundades med kungligt brev den 24 februari 1814, klarade sig tack vare EU-pengar.”
Tilläggas kan att Centerpartiet därefter satsat på en annan svamp. De tvåbenta svamparna som finns vid Stureplans dryckescentra i Stockholm. Något som heller inte gjort några djupare avtryck på krogfolket på nämnda plats. Centerpartiet har í princip övergivit sitt kärnkraftmotstånd, glesbygden och en aktiv miljöpolitik. Miljöministern i nämnda parti är en Andreas Blek om Nosen som i stort sett inte lyckats med någonting.
Partiet som inte längre företräder någon.
Att hitta nya väljargrupper är nog lika svårt som att odla shiitakesvamp i Västerbotten. Och kanske kan man se som tecken från ovan att händelsen med kajorna som utan förklaring föll döda ner från skyn inträffade i den stad där Centerpartiet en gång föddes. Falköping.

I regeringsunderlaget ingår också Kristdemokraterna och Folkpartiet. Det sistnämna kan lämnas därhän, ty det är i princip ett enfrågeparti. Skolan, skolan och åter skolan… kryddat med lite krigshets, och när tillfället passar attacker mot vår stora östliga granne.
En skola som mätt med en internationell måttstock blivit sämre och sämre efter fyra år med Björklund. En Björklund som påminner en om en gammal lärare man hade i forntiden och som med jämna mellanrum kväkte fram följande käcka budskap: ”För ordning och reda, drill och disciplin, det är vårt motto, det är melodin”, eller en annan djuping hämtad från lärarrummets katakomber som inledde lektioner i fysik och matte med orden: ”Och nu går solen upp över det förbannade Ryssland.”
Med dessa visdomsord stuvade i kånken var man redo att möta vuxenvärlden och arbetslivet. Inte konstigt att man blev som man blev.
Kristdemokraterna och Göran Hägglund tvingas nu i dagarna bita i sig fiaskot med skötebarnet vårdnadsbidraget. Det halvdesperata utspelet om verklighetens folk med sitt Ullared och vardagspussel fick till resultat att verklighetens verkliga folk i än högre grad övergav partiet. Pusslet saknade liksom KD:s politik en hel del bitar för att falla på plats…

Kvar på den politiska scenen står ett parti. Moderaterna utan egentliga utmanare. Inte inom alliansen där de tre små grisarna i nästan allt tvingas acceptera vad stora stygga vargen säger och bestämmer. Till råga på allt har den politiska oppositionen i form av V och S lagt ner sin oppositionspolitik, för att istället koncentrera sin verksamhet till att bevaka och slå vakt om olika positioner inför kommande partikongresser.
För att sammanfatta.
Och det är bara att nicka instämmande till dessa klarsynta rader från ledarskribenten i Aftonbladet den 9 januari;
”En regering utan framtidsprojekt. En socialdemokrati som gör det bästa för att förstöra 120 års politiskt förtroendekapital. Och dessutom faller döda fåglar från himlen. Australien invaderas av giftpaddor. Euron håller på att kollapsa. Kina äger Volvo. Anders Borg tappar håret… Inget är sig likt. Förutom att Rolling Stones fortfarande turnerar och Socialdemokraterna fortfarande styrs av samma personer (det kommer de visserligen att göra även efter att jorden gått under också)”, konstaterar Aftonbladets ledare 9 januari.
Välkommen till en galen värld. Välkomna till ett galet Sverige.
Välkomna till moderaternas nattväktarstat.

Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna
tröst i ett jobbskatteavdrag.

          

Det stormar kring Wikileaks, men vad handlar det hela egentligen om? Rasmus Fleischer är forskare i samtidshistoria vid Södertörns högskola och en av grundarna till tankesmedjan Piratbyrån, och debatterar ofta i upphovsrätts- och fildelningsfrågor. Internationalen försöker nysta i trådarna.

Vad är huvudlinjerna i stormen kring Wikileaks? Vad har Julian Assanges privatliv med det hela att göra?
– Det är många olika frågor på en gång så det är svårt att säga vad huvudlinjerna är. Julian Assange har dragit på sig missriktad vrede mot sig själv som symbol. Assange tog initiativet till Wikileaks men han har aldrig varit synonymt med det, säger Rasmus Fleischer.

Under året när frågan om kriget i Afghanistan diskuterats mer än någonsin, samtidigt som Wikileaks släppte känslig information om krigsföringen i landet har Julian Assange mer och mer kommit att växa fram som synonym med Wikileaks.
– Ofta handlar det om något så enkelt som att media vill presentera ett ansikte till en organisation. En anonym webbsida är alldeles för abstrakt, därför sker en individualisering på det här sättet. Mycket tyder på att Julian Assange nu har fått hybris och själv identifierar sig som Wikileaks enda skapare och ledare.
Det finns inga faktauppgifter om hur diskussionerna har gått inom organisationen, men utan tvekan har det uppstått meningsskiljaktigheter. I dagarna bryter sig till exempel nystartade organisationen Openleaks ut ur Wikileaks.
– Att det här spills ut på fler aktörer har ett egenvärde, säger Rasmus Fleischer. Behovet fanns redan innan, det gör en organisation av det här slaget mindre sårbar.
Tanken med Wikileaks från början var att all information skulle publiceras fritt och alla journalister skulle få ta ställning till den på lika villkor. Men nu bygger det på att man gör dealer med stora tidningar. Information har blivit en het handelsvara.
– Först sålde Assange information till New York Times. När han tyckte att de inte hade behandlat den som han ville sålde han nästa omgång till Guardian. Sedan fick New York Times i sin tur köpa av Guardian. Det är bland annat detta som Openleaks vill komma bort ifrån och återgå till Wikileaks grundtanke.
Hot om terrorstämpling av Wikileaks leder ofrånkomligt till frågan om vad som kommer att hända med den fria informationen på Internet. Rasmus Fleischer tycker att det är svårt att sia om framtiden, men pekar på att åtgärder vi inte sett förut redan har genomförts.
– USA har till exempel konfiskerat domännamnet wikileaks.org så det inte finns längre. Istället finns nu Wikileaks på tusen andra adresser, för stödet är så stort. Klart är att detta kommer att användas som argument för att inskränka friheten på Internet. Det skulle kunna gälla tillgången till olika sajter, man kan också tänka sig att det kommer att försvåra anonymiteten på Internet för att förhindra fildelning och spridandet av information. Man vill kunna spåra vem som gjort det.

Hur stor inverkan på Wikileaks utveckling har Piratpartiet haft?
– I Sverige tror jag Piratpartiet haft en tydlig effekt och det är att nätmobbargrupper inte uppstår lika lätt här, säger Rasmus Fleischer och tar exemplet med Anonymousgruppen som velat hjälpa Wikileaks genom att hacka olika betalkortssajter som Pay-Pal, MasterCard och Visa. Detta efter att beslutet fattats av företagen att stoppa alla transaktioner till och från Wikileaks.
– Piratpartiets traditionella partistruktur har skyddat mot den typen av attacker eftersom man fyllt frågan om fildelning och fri information med ett mer politiskt innehåll. Ändå är den praktiska aktivismen tydlig. Piratpartiet erbjuder bandbredd och serverplats till både Wikileaks och Pirate Bay.
Nu höjs alla möjliga röster för och emot Julian Assange som person. Han stöds bland annat av både nazister och antifeminister. Vad ska man säga om den utvecklingen?
– Det gäller att ha två tankar i huvudet samtidigt, dels vad han personligen är anklagad för och dels vad Wikileaks står för. Det försvåras förstås av medias tendens att vilja måla upp honom i ett hjälte- eller skurkperspektiv. Vad gäller de svenska nazisterna som visat Wikileaks sitt stöd, gör de bara bort sig. De har inte fattat vad Wikileaks går ut på. Att Wikileaks själva tagit tydlig antinazistiskt ställning när de publicerade hela medlemsregistret till Storbritanniens nazistparti British National Party måste ha gått dem förbi. Det är bara USA-hatet som triggar dem.

Vad händer om Assange utlämnas till USA?
– Då ser han nog inte ljuset igen, säger Rasmus Fleischer. Det har uppmuntrats till lönnmord på Assange från flera håll i USA, men om han utlämnas officiellt kan de förstås inte bara avrätta honom. Men USA har ju tummat på sitt rättssystem förut när det kommer till krigsfångar. Nu talar de till exempel väldigt mycket om ”cyberkrig” – det är ett krig som förs på Internet. Därför skulle de kunna klassa honom som en ”illegal kombattant” och låsa in honom på obestämd tid.
– Önskvärt vore om flera olika Wikileaks uppstår så att man kom bort ifrån personfixeringen kring Assange. Då kanske även USA skulle inse att det är onödigt att försöka sätta dit just honom.
I stormen kring Wikileaks utsedde ledare har många tvivelaktiga röster har höjt både för och emot. Till de märkligaste försvararna för den våldtäktsanklagade Assange hör den kontroversiella rysk-israel-svenska journalisten Israel Shamir. Shamir, som själv brukar anklagas för att vara antisemit som ljugit och mörkat om sin egentliga bakgrund, gör ett synnerligen kvinnohatiskt inlägg på den radikala nättidningen Counterpunch tillsammans med medförfattaren Paul Bennett.
De skriver bland annat att en man i Sverige kan bli dömd för våldtäkt om man inte ringer upp kvinnan dagen efter, inte betalat för hennes hemresa eller inte använt preventivmedel. De radar upp falska anklagelser mot Sverige, bland annat att det inte längre finns några manliga präster kvar här och att bara homosexuella män gifter sig i kyrkan, och avslutar med raderna: ”Vi behöver vår kapten Neo [Julian Assange] för att avslöja våra regeringars hemliga handlingar bakom the Matrix. För vår egen skull måste vi alla dra vårt strå till stacken för att försvara honom mot kastrerande feminister och liknande hemliga agenter.”
Än återstår många svängar kring Wikileaks.

Katarina Wikström
katarin@internationalen.se

          

Ivriga förhandlingar pågår mellan de stora partierna. Ska det gå att få fortsatt mandat för krig i Afghanistan? Avgörandet faller i riksdagen 4 november.
Göte Kildén ger bakgrunden till Sahlins och Bildts strävan att visa upp lojalitet med USA. I artikeln intill beskriver Göte Kildén hur Carl Bildt, vapenindustrin, Irakkriget och WikiLeaks hänger samman.

När Mona Sahlin nu försöker sy ihop en överenskommelse med Carl Bildt om hur de i riksdagen ska kunna ge ett fortsatt mandat för vårt krig i Afghanistan, borde hon dra sig till minnes hur historiens gång var när det gällde kriget i Vietnam. Redan som trettonårig engagerade hon sig i Nacka FNL-grupp och hon vigde sedan en del av sina unga politiska liv åt att protestera mot USA:s sanslösa krig i Sydostasien. Några reflexer av gammal internationell solidaritet finns det säkert där inne i huvudet. Men en påminnelse kan vara på plats. Inte minst för alla yngre människor som inte var med:
Skotten i Dallas 1963, när president John F Kennedy sköts ihjäl i sin paradbil, sammanföll med en upptrappning av USA:s krig i Vietnam. Ett krig man villigt tagit över efter vietnamesernas militära triumf, när dessa 1954 förintade den franska, ”ointagliga”, garnisonen i Dien Bien Puh.
Kennedys skyddsling, katoliken (i det buddistiska Vietnam) och den brutale diktatorn Ngô Dình Diêm, hade, ödesmättat nog, mördats vid samma tidpunkt som Förenta staternas president, och vicepresidenten Johnson som ryckte in och tidigare kallat denne brutale diktator för Sydostasiens ”Winston Churchill”, fick finna sig i att med gott mod, under ett knappt år, stödja de sex sydvietnamesiska presidenter som hans köpta lokala militär av- och tillsatte i en virvlande intern maktkamp.

I sin valrörelse för omval 1964 lovade Johnson att avveckla USA:s militära engagemang i Sydostasien. Säkerhetsansvaret skulle i stället lämnas över till vietnameserna. Men väl omvald ökade han i stället successivt insatserna. Vi fick se ”surge” efter ”surge”. ”Svallvåg” efter ”svallvåg” som det heter med dagens nyspråk. Truppförstärkningar sa man förr.
1964 fanns det 18 000 amerikanska soldater i Vietnam. 1969 räknades insatsen till smått otroliga 500 000 man, varav de flesta var stridande. Kriget blev en humanitär katastrof för Vietnam. Två till tre miljoner människor dödades. För USA:s vidkommande slutade det hela med en militär katastrof. I ett förnedrande nederlag. 50 000 amerikaner dödades, 300 000 sårades och 1975, två år efter Johnsons död, kunde vi i TV se hur de sista soldaterna i panik flydde tillsammans med ambassadpersonal och vietnamesiska kollaboratörer i helikoptrar ut till sina hemvändande hangarfartyg…

I en uppgörelse mellan Reinfeldt/Bildt och Sahlin, mellan regeringen och socialdemokratin, kommer man säkert göra samma piruett som en gång Lyndon Johnsson. Mona Sahlin säger att hon ”har fått besked av Reinfeldt om ett möjligt slutdatum i Afghanistan” och att detta gör ”att det finns utgångspunkter för en bred uppgörelse vilket är viktigt både för truppen i Afghanistan och för Sveriges säkerhetspolitiska anseende”. Hennes slutkläm om detta med vårt ”säkerhetspolitiska anseende” ska förstås som att vi ska kunna visa på fortsatt lojalitet med USA.
Svenska soldater är inte i Afghanistan för att skydda kvinnor eller för att verka för demokrati, även om de som skickas ut själva tror så, hävdade Gunnar Åselius, professor vid Försvarshögskolan, i PI:s ”God morgon världen” i söndags. Det verkliga syftet för Sverige är att signalera vår tillhörighet med Väst och att öka ”svenskt inflytande i världen … men det är svårt för politiker att tala öppet om”.
Det är två slutdatum som parterna kommer att haka upp sig på. Dels en möjlig början 1 juli nästa år, som är den tidpunkt då USA hoppas att ”svallvågen” ska kunna börja dra sig tillbaka. Dels någon gång under 2014, vilket är den tidpunkt när den omtalade Kabulkonferensen slöt upp bakom Afghanistans fuskvalde president Hamid Karzai och biföll hans förhoppning om att själv kunna ta över hela säkerhetsansvaret innan slutet av år 2014.

Under den valrörelse vi hade ljög såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet om denna konferens. Man bytte medvetet ut innehållet i den samstämmighet som fanns där i Kabul, om den förhoppning som fanns om att afghanerna själva skulle kunna ta över själva säkerhetsansvaret, mot ett falskt påstående om att beslutet skulle ha gällt att ta hem alla utländska trupper vid samma tidpunkt. På så sätt kunde man låtsas som att överenskommelsen med socialdemokratin inte var ett alltför stort avsteg från de egna förslagen. I de rödgrönas uppgörelse undveks frågan och där underströks dessutom att avvecklingstakten skulle bedömas i förhållande till ”läget på marken”. I de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan släpptes aldrig lojaliteten med Isaf/Nato och USA och dess försök till ett proamerikanskt statsbygge i landet.

Ingen ansvarig vare sig för Isaf eller Nato, vare sig för Vita huset eller Pentagon, har heller i något sammanhang påstått att alla utländska trupper ska dras tillbaka 2014. I stället har de alla, i alla tänkbara media, understrukit att motsatsen gäller så länge som den afghanska militären och polisen inte klarar det fulla ansvaret på egen hand.
Gör man sig besväret att lyssna till Australiens nyvalde premiärminister, socialdemokraten Julia Gillard, är detta lika tydligt. I sitt parlament den 19 oktober slog hon först fast att Karzai förväntades ta över ansvaret i slutet av 2014. Sedan hette det att:
”Jag ska vara tydlig /…/ Det internationella samfundet kommer att fortsätta att vara engagerat i Afghanistan efter 2014 och Australien kommer att fortsätta att vara engagerat. Det kommer fortfarande att vara en roll med utbildning/träning och andra defensiva uppgifter…”
För den som inte är van att tolka det nyspråk som används är det denna roll med ”utbildning/träning och andra defensiva uppgifter” som de svenska soldaterna sysslar med i dag. De strider helt enkelt tillsammans med marionettarmén. Med samma självpåtagna rätt att döda dess motståndare…

Det är dessa lösa skott eller lösa tidsramar som Reinfeldt/Sahlin kommer att hänvisa till när det gäller ett politiskt säljbart ”slutdatum”. Allt för att i riksdagen få klartecken för ett fortsatt svenskt krig under Natos fanor.

Göte Kildén

          

”Mot bakgrund av den senaste tidens rapportering om dålig djurhållning, smitta och antibiotikaresistens kan man fråga sig om det krävs en märkning med texten Fri från smitta! Det kan bli den drastiska konsekvensen av massmedicinering med antibiotika för att vi ska få billigt kött.”
Detta skriver organisationen Sveriges konsumenter i ett pressmeddelande angående den ökande antibiotikabehandlingen av djur i köttindustrin.
Internationalen talade med Per-Anders Jande från Miljöförbundet Jordens Vänner som ger oss en inblick i vad som händer i köttbranschen världen över.

Vad finns det för samband mellan dålig djurhantering, antibiotikaresistens (hos djur) och lågt köttpris?
I djurhållningen internationellt använder man mycket antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Omkring 50 procent av all antibiotika som används ges till djur. Antibiotikan dödar bakterier, och ger man små doser antibiotika till djuren i fodret minskar antalet infektioner och effekterna av infektioner hos djuren. Eftersom djuren är lite friskare än vad de skulle ha varit utan antibiotikan och framför allt har mindre lindriga tarmstörningar som påverkar matsmältningen växer de lite snabbare och kan slaktas lite tidigare. Teorin är att det leder till billigare kött.
Grundproblemet är den intensiva djurhållningen. Bättre djurhållning och mindre extrem avel minskar behovet av antibiotika. Utan antibiotikan skulle det inte gå att ha så dålig djurhållning som existerar i många länder idag.
Problemet med att använda stora mängder antibiotika är att det ökar risken för att bakteriestammar blir resistenta mot antibiotikan.
Mycket vanligt är att antibiotikaresistenta bakterier har uppstått i djurfabrikerna och sedan spritts till människor. Där är Sverige ett av relativt få undantag.

Hur ser situationen ut i Sverige jämfört med andra länder?
I Sverige förbjöds antibiotika i tillväxtfrämjande syfte 1986. Nu ges bara antibiotika till sjuka djur på ordination från veterinär. Det finns dock ett undantag för koccidiostatika, som fortfarande ges i fodret till kycklingar. Förbudet har gjort att användningen av antibiotika i Svensk djurhållning sjunkit från 50 000 kg år 1984 till 2 000 kg år 2009.
När förbudet infördes blev djuren genast sjukare, eftersom antibiotikaanvändningen hade maskerat de sjukdomar som uppstår från dålig djurhållning. Detta gav i sin tur incitament att behandla djuren något bättre och ledde till strängare djurskyddslagstiftning. Djurhållningen är fortfarande långt ifrån djurskyddslagens tal om ”möjlighet till naturligt beteende”, och kontrollerna av djurskyddet är undermåliga. Djuren far därför illa även i svensk djurhållning.
Men de har det ändå generellt bättre än djur i länder där det inte finns något förbud mot antibiotikaanvändning i tillväxtbefrämjande syfte.

Vad kan vi göra åt den dåliga djurhanteringen och hur kommer det sig att vi ser denna utveckling?
När Danmark införde ett liknande förbud som Sveriges minskade tillväxttakten hos djuren något, vilket innebar att varje djur levde lite längre och åt lite mer foder innan det kunde slaktas. Vissa kostnader för förbättrad djurhållning förekom säkert också. Merkostnaden för detta visade sig dock vara exakt lika stor som besparingen av att slippa köpa stora mängder antibiotika, så antibiotikaanvändningen visade sig i praktiken inte lönsam. Danskarna dokumenterade och studerade effekterna mycket noga, för att kunna ge tydliga svar på hur förbudet påverkade priset. Svaret var att det gick att införa förbudet utan ökade kostnader.
Trots detta tydliga resultat används antibiotika i förebyggande syfte fortfarande i de flesta länder med industriell djurproduktion i tron att det ger ökad lönsamhet.
Bättre information om att det faktiskt inte är lönsamt att använda antibiotika i tillväxtfrämjande syfte kan kanske driva fram förändringar i de länder som tillåter sådan användning. Men motparten är multinationella läkemedelsjättar som gör mycket stora vinster på att sälja antibiotikan och lobbar för fortsatt användning.
Den allt intensivare djurhållningen hänger till viss del samman med antibiotikaanvändningen, eftersom den innebär att man kan behandla djuren betydligt sämre utan att de blir sjuka på ett sådant sätt att produktionen drabbas. Därigenom försvinner de ekonomiska incitamenten att behandla djur väl.
Men det är framför allt världens ökande efterfrågan på mer och billigare kött som driver på en allt intensivare djurhållning.
I Sverige har vi stora livsmedelsföretag som Coop, ICA och Axfood som kan pressa priserna och tvinga producenterna att öka intensiteten och minska kostnaderna genom försämringar för djuren. I ett internationellt perspektiv finns enorma multinationella livsmedelskoncerner med en ännu tydligare oligopolställning. Det innebär att deras makt att ställa krav på producenterna är enorm. Ofta har de även stor påverkan på lagstiftare genom lobbying, så att djurskyddskrav och miljökrav kan sänkas, för att man ska kunna pressa producenterna ytterligare.

Vad borde göras och vad görs i praktiken?
I takt med att medelklassen växer i ett internationellt perspektiv ökar också efterfrågan på kött. Kött förknippas med rikedom och det första många gör när de får mer pengar är att öka sin köttkonsumtion.
Det allra viktigaste man kan göra för att minska trycket på djurhållningen och därmed djuren är att minska världens köttkonsumtion kraftigt. Ett förslag som framhållits av FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation FAO är att avskaffa de enorma subventioner som bland annat EU och USA ger till köttindustrin. FAO har gått så långt som att kalla dessa subventioner ”perversa”, eftersom de är så kontraproduktiva ur miljö- och matförsörjningssynpunkt. Man måste också ta ut de enorma samhällskostnader som djurhållningen ger upphov till i konsumentledet.
Djurhållningen ligger i den absoluta toppen av de mänskliga aktiviteter som mest driver fram problem som skogsskövling, förlust av biologisk mångfald, förstörelse av jordbruksmark, övergödning, förstörelse av vattenresurser, överanvändning av vattenresurser, luftföroreningar och klimatförändringar. Idag betalar vi kostnader för djurhållning och miljöförstöring med skattemedel. Kostnaderna för miljöförstöring skjuter rika länder framför allt på framtida skattebetalare och fattiga människor i andra länder.
Detta förutom att djurhållningen medverkar till uppkomst och spridning av sjukdomar som galna ko-sjukan, fågelinfluensan, svininfluensan och resistenta bakteriesjukdomar.
Köttkonsumtionen är också en stor bov när det gäller hälsan och leder bland annat till en kraftigt ökad frekvens av bland annat diabetes, fetma, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.
Om man tar ut samhällets kostnader som skatter eller avgifter får konsumenten se det verkliga priset för köttet och kommer att anpassa sig efter priset och minska konsumtionen. Dessa av FN föreslagna åtgärder har inte fått något genomslag i praktiken, men det finns en växande global rörelse som förespråkar politiska och ekonomiska styrmedel för minskad köttkonsumtion och allmänhetens medvetenhet om problemen växer runtom i världen.
Vad gäller antibiotikaanvändningen finns förbud mot tillväxtbefrämjande användning i flera länder. Det är ett bra sätt att ge incitament till i alla fall vissa förbättringar för djuren och man kan hoppas att fler länder inför förbud.

Hur ser framtiden ut för djuren i köttindustrin, hur påverkas vi människor och finns det några framtidsplaner för att ändra situationen?
Den svenska regeringen med Eskil Erlandsson som jordbruksminister vill se ökad intensitet i djurhållningen och mer flexibla djurskyddsregler. Djurskyddslagstiftningen ses just nu över för att få till ett sådant regelverk. Den enda rimliga tolkningen är att de kraftigt vill försämra svenskt djurskydd. Samtidigt har medvetenheten om köttets extrema negativa miljöpåverkan fått genomslag i många kommuner och arbetet med att försöka minska köttkonsumtionen i kommunal verksamhet pågår på många håll i landet.
Internationellt fullkomligt exploderar efterfrågan på kött och djurfoder. Det har lett till utslagning av småbrukare och kraftigt ökande livsmedelspriser. Det är den viktigaste faktorn till att antalet människor som lever i svält och kronisk hunger har ökat med flera hundra miljoner bara de senaste åren. Nu lever över en miljard människor i kronisk hunger och millenniemålet om att halvera hungern till 2015 blir alltmer avlägset.
Lösningen är enkel: minska köttkonsumtionen. Förslag för hur det praktiskt kan ske har framlagts av bland annat flera FN-organ. Men i dagsläget verkar det inte som att några stater lyssnar.
Förändringarna kommer emellertid underifrån. Ideella föreningar och kommuner i många länder arbetar för minskad köttkonsumtion. Detta fokus på minskad köttkonsumtion, med informationsspridning, opinionsbildning och brett samarbete, kommer sannolikt att ha betydelse för utvecklingen, men för tillfället är det en förändringsprocess som går mycket långsamt i förhållande till den ökande efterfrågan på kött.

Liza Ahnland

          

Brittiska Labour led ett stort nederlag vid parlamentsvalet i våras. En koalition av de konservativa och liberaldemokraterna tog makten gemensamt.
Då hade Labour suttit vid makten oavbrutet i 13 år, först under Tony Blair och därefter under Gordon Brown.
Kort efter valet tvingades Gordon Brown mer eller mindre från partiledarposten. Därefter har det pågått en intensiv debatt och strid om vem som skulle bli Labours nye ordförande. Vid kongressen för några veckor sedan stod Ed Miliband som segrare.
Därefter spekuleras det om epoken New Labour är över, och partiet ska återgå till rötterna. Men brittiska Labour befinner sig i samma djupa och omfattande politiska kris som i stort sett alla socialdemokratiska partier i Europa.
Göte Kildén berättar om dramatiken kring ordförandevalet.

I helgen kunde britterna följa en dramatisk realitysåpa i politikens värld, då Brödrafejden i Labour fick sin upplösning vid partikongressen i Manchester med dess hastigt återfunna starka röda scenografi…Lillebror Ed Miliband pekade finger åt storebror David genom att vinna en hårfin poängseger. Detta i en match som avgjordes först i sista ronden. David hade klart segrat i de valkretsar där Labours parlamentsledamöter respektive medlemmarna i EU-parlamentet röstar, liksom i valet bland Labours ordinarie medlemmar.
Men när valet till sist blev klart bland medlemmar organiserade i fackföreningsrörelsen, hade Ed hämtat igen det stora försprånget. Det krävdes nästan målfoto för att kora segraren. Han vann med siffrorna 50,65 procent. Storebror fick 49,35.
För min generation socialister är namnet Miliband annars helt och hållet förknippat med brödernas pappa, Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. En av grundarna av tidskriften Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review, vilken blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenit störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen var det renässansens år.

David har sagt att pappan säkert skulle snurra runt i sin grav om han fått veta att hans bägge söner kämpat mot varandra i en strid om ordförandeskapet för Labour. Inte för att de konkurrerat med varandra, utan för att, som Ed uttryckte saken på kongressen i Manchester, ”det är inte alla som har en pappa som skrivit en bok om att han inte tror på den parlamentariska vägen till socialismen”. Boken hette Parliamentary Socialism och var en studie i hur den brittiska borgarklassen upprätthåller sin hegemoni genom bland annat parlamentet. ”Labour är ett mycket dogmatiskt parti”, skrev han. ”Inte för att man håller fast vid socialismen, utan för att man är sammangjutet i ett enda block med parlamentet.”…

Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband fostrades under en annan tidsålder och med en annan tidsanda än sina föräldrar och farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warszawaghettot). Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela andra världskriget.
”Det mina föräldrar fick lära sig i fruktan, förde de vidare till oss i en trygg och bekväm miljö”, underströk Ed mycket symboliskt i Manchester. Först David och sedan Ed gjorde karriär inom New Labour under lyckoruset efter Tony Blairs segerval 1997. David blev en av hjärnorna bakom Blairs strategi och en av hans närmaste rådgivare i regeringskabinettet. Under Gordon Brown utsågs han till utrikesminister. Ed som var efter i starten blev utnämnd till energi- och klimatminister.
Den hysteriska högerpressen i Storbritannien skrek ändå högt när ”fackföreningsrörelsens man”, ”The Red Ed” vann matchen bröderna emellan. Mer sansade bedömare, från höger till vänster, underströk liksom Ed själv att detta bara var ”struntprat”.

Ser man till själva valet är detta en mycket klok bedömning. Av de fem kandidater som stod till buds, var det endast Dianne Abbott som kom från vänstern i partiet, ”The Socialist Campaign Group”. Hon fick 7,4 procent av rösterna i första valomgången och eliminerades direkt. Samtliga tronpretendenter hade dessutom samsyn om en av Thatchers viktigaste klasslagar, den som förbjuder fackföreningar att gå ut med solidaritetsblockader. Den skulle lämnas i fred!
Lillebrors seger måste i stället förklaras med att New Labours lyckorus – efter flera katastrofala valnederlag – har blivit till ett svårt bakrus. Där få inom partiet eller bland vanliga löntagare i stort, inte minst inom fackföreningsrörelsen, vill bli påminda om epoken Blair och Labours vilda överklassliv när champagneglasen klirrade för bankvärlden i London City, kapitalets globalisering och Irakkriget.
Det var denna plågsamma baksmälla som gav Ed övertaget. Som den yngre brodern var han på efterkälken i karriären. Bland annat satt han inte i parlamentet när Blair trumfade igenom beslutet om den brittiska insatsen till stöd för Bushs angreppskrig. Han behövde inte rösta, och i takt med att krigsmotståndet ökade kom han att inta en alltmer kritisk ståndpunkt i frågan. Ännu en ny, svårfångad tidsanda bröt in. David, däremot, hade setts som sammanvuxen med Tony, och inte minst premiärministern själv hade sett och såg den äldre Miliband som sin naturlige arvprins. Enligt pressen fick Davids kampanjläger stoppa Blair från ett mer aktivt (och kontraproduktivt) engagemang inför kongressen.
En siffra som väl understryker detta nya skifte i tidsandan är statistiken över Labours medlemsutveckling. Efter rekordvalet 1997 kunde man räkna in 400 000 medlemmar. I dag är siffran nere i bara 170 000.
Det har spekulerats mycket i de brittiska tidningarna om hur valstriden påverkat brödernas relation. Under sitt linjetal till kongressen, som dess nye partiledare, underströk Ed hårt sin kritik av Blairs krig i Irak:
”På samma sätt som jag stödjer vår mission i Afghanistan (!) som ett nödvändigt svar på terrorism, måste jag vara ärlig mot er när det gäller lärdomarna av Irak. Irak var en fråga som delade vårt parti och vårt land. Många tror helt uppriktigt att världen stod inför ett verkligt hot… Men jag tror att vi hade fel. Det var fel att ta ut Storbritannien i krig och det måste vi säga helt ärligt. Det var fel därför att /kriget/ inte var den sista möjligheten. Detta därför att vi inte byggde de rätta allianserna och därför att vi underminerade FN.”
Självklart sågs detta – om än som en nödvändig politisk markering – som ett fult pekfinger mot förloraren i maktkampen. Bredvid David i kongressalen satt Harriet Harman, partiets vice ordförande. Nu var det inte bättre än att en TV-kanal i smyg hade lagt ut en avlyssningsmikrofon bredvid de bägge och därför kunde sedan hela öriket lyssna till Davids snäsiga fråga till sin bänkkamrat: ”Varför applåderar du? Du röstade ju för?” Harmans svar blev kort: ”Jo, men jag stödjer honom.”…
Trots kramar på kongresscenen valde ändå David att lämna den politiska scenen. Carl Bildt blev därmed en av dem som miste en vän i Labours ledning. Han och den äldre brodern Miliband var mycket vänskapliga och befryndade när det gällt Irakkriget, liksom bedömningen av läget i Afghanistan och Georgiens anfallskrig mot sina minoriteters anspråk på självständighet. Kanske kan nu ändå Bildt, tack vare Afghanistan, hitta fram också till Ed.

Sittande högerregering Cameron har varslat om nerskärningar i budgeten på ända upp till 25 procent för vissa departement. Och när det gäller avsnitten i linjetalet om budgetunderskott, budgetdisciplin och fackföreningsrörelsens roll i framtiden, då var Ed glasklar och avlägsnade sig inte en tum ifrån New Labours kapitulation inför marknadens diktat:
”Det är min starka övertygelse att vi måste reducera underskottet. Det kommer att bli nerskärningar och det hade det blivit även om vi hade suttit i regeringen. En del av dem kommer att vara plågsamma och det hade de varit även om vi hade suttit i regeringen /…/ Jag säger rakt ut och det måste vi tackla. Jag tänker göra Labour till företagsamhetens parti. Även till småföretagarnas parti. Och jag vill att den brittiska affärsvärlden, små såväl som stora, ska kunna dra största möjliga nytta av globaliseringen.”
I sak avvek inte detta med en enda decimal från hans förre chef, Gordon Brown, och dennes valprogram när det gällde ekonomin. För att undvika en ny recession är Labours plan att underskotten ska halveras på fyra år. Inte snabbare än så.
”Vi måste vinna allmänheten för vår sak och vi måste göra allt för att inte stöta bort den genom att skriva in oss i historieböckerna när det gäller fackliga misslyckanden. Det är därför jag inte har något till övers, och ni inte ska ha något till övers, för uppblåst retorik om vågor med ansvarslösa strejker. Allmänheten kommer inte att stödja dem. Jag kommer inte att stödja dem. Och ni ska inte stödja dem heller.”
Tony Blair kunde inte sagt det bättre själv…

Såren mellan bröderna kanske läker. Men för familjefridens skull är det säkert bäst att pappa Ralph Miliband fortsätter att vila fridfullt på Londons Highgate Cemetery. Där han kanske kan diskutera jordelivets gång, med Karl Marx som ligger i en av gravarna bredvid.

          

Trots att fler kvinnor än någonsin tidigare idag deltar på världens arbetsmarknad har utvecklingen för ökad jämställdhet mellan könen på detta område knappast påverkats. Kvinnor står för merparten av världens arbete men är i vissa områden inte representerade någonstans i budgetöverläggningarna, och de möter ofta problem för sitt fackliga engagemang. Internationalens Liza Ahnland skriver här om könsskillnader i arbetslivet världen över.

Mer kvinnor än någonsin tidigare i historien deltar idag på arbetsmarknaden över hela världen. Något som dock inte resulterade i någon större minskning av könsskillnader vad gäller arbete. Kvinnor tenderar till exempel fortfarande att i högre utsträckning än män ha osäkra inkomster och oavlönade jobb. Kvinnor är också överrepresenterade i lågavlönade arbeten med låg produktivitet och med dåliga skyddsåtgärder på olika områden.
”Målet att försäkra alla ett anständigt och produktivt arbete är inte uppnått så länge kvinnor fortsätter att utsättas för diskriminering på arbetsmarknaden i form av ojämlik tillgång till anställning, löneskillnader, begränsad tillgång till socialt skydd och ledande positioner.” Detta skriver FN-organet ILO (International Labour Organisation) i sin skrivelse om anständigt arbete: Decent Work Agenda.
Statistik från FN-organet Unifem visar att kvinnor löper större risk än män att bli fattiga och utsättas för hunger. Detta på grund av den systematiska diskriminering som de ställs inför inom områden som utbildning, hälsovård, anställning och tillgångar. Innebörden av fattigdom är övergripande för kvinnor och lämnar många utan nödvändiga rättigheter som tillgång till rent vatten, avlopp, medicinsk vård och anständigt arbete. Att vara fattig och kvinna kan också innebära en högre risk att utsättas för våld och de saknar ofta rättigheter till medbestämmande. Enligt några uppskattningar representerar kvinnor 70 procent av världens fattiga. De är ofta underbetalda i förhållande till männen, och år 2008 låg den genomsnittliga löneskillnaden mellan män och kvinnor på 17 procent.

Organiseringen i fackförbund är en viktig faktor när det gäller jämställda löner, enligt organisationen Education Internationals kampanj Pay Equity Now. ”En kort överblick över den nuvarande situationen för kvinnligt medlemskap i fackföreningar visar att kvinnors deltagande i fackligt arbete är en förutsättning för framsteg vad gäller jämställda löner”, skriver organisationen. Men att organisera sig fackligt kan innebära stora problem på många håll i världen.
En tredjedel av den samlade världshandeln sker i dag inom företag som har verksamhet i flera länder, det vill säga multinationella företag. Allt fler företag väljer att utlokalisera sin produktion till fabriker belägna i en ekonomisk frizon, där kostnaden för arbete är lägre. Att erbjuda utländska investerare, till exempel multinationella företag, ”speciella incitament” är ett sätt för länder att dra till sig utländska investeringar och öka handeln. Detta görs bland annat genom etableringen av så kallade ekonomiska frizoner, även kallade exportprocesszoner, frihandelszoner och maquiladoras. Dessa ekonomiska zoner uppmuntras av såväl Världsbanken som Internationella valutafonden.

Att företagen tjänar miljarder på denna verksamhet står klart, men hur ser situationen ut för arbetarna och då främst kvinnorna som arbetar i dessa ingenmansländer?
Enligt statistik från ILO finns det idag 5 174 ekonomiska frizoner i sammanlagt 116 länder. Av de totalt 42 miljoner anställda inom dessa zoner beräknas cirka 80-90 procent vara kvinnor, enligt en artikel i tidningen Arbetaren. Många av dessa kvinnor har, trots hot om uppsägning, valt att organisera sig fackligt för att komma till rätta med de problem som de som kvinnor ställs inför. Obefintlig mammaledighet, påtvingade graviditetstester, och menstruationskontroller (där man hotas av avsked om man visar sig vara gravid) är exempel på den grova diskriminering och kränkande behandling som dessa kvinnor utsätts för, enligt artikeln. Även löneskillnader mellan män och kvinnor, liksom mellan manligt och kvinnligt kodade arbetsuppgifter och arbetspositioner är vanliga, liksom löneskillnader beroende på var i världen frihandelszonen ligger.
Gemensamma problem för såväl kvinnor som män som arbetar i frihandelszoner eller maquiladoras, är bland annat extrem övertid, undermåliga toaletter och matutrymmen, reglerade antal toalettbesök, hantering av farliga kemikalier samt att det förekommer att arbetare måste betala mutor för att få jobb.
Hotet om uppsägning på grund av facklig aktivitet, samt det faktum att de ofta mansdominerade fackföreningarna har svårt att föra fram de typiskt kvinnliga problemen, är faktorer som utgör hinder för kvinnliga arbetares organisering. Det finns till och med exempel där manliga fackföreningsledare samarbetat med företagsledningen för att hålla de kvinnliga aktivisterna i schack, enligt Arbetarens artikel.
Det finns dock positiva förebilder, och här handlar det om vilka strategier man använder sig av. Ett exempel är frihandelszonen i Turkiet, där det visade sig att separat organisering utanför industriområdena, samt användandet av media för att skapa en negativ publicitet kring företaget och dess märke, gav effekt och gjorde att man fick till stånd förändringar för de arbetande.

Det är dock inte bara i dessa ”avnationaliserade” frihandelszoner som diskrimineringen av kvinnor är utbredd. Kvinnor möts ofta av diskriminering när de ansöker om affärslån för att starta eget och de är också de första att bli avskedade till exempel vid nedskärningar. Kvinnor utför 66 procent av världens arbete, producerar 50 procent av maten, men tjänar bara 10 procent av inkomsten och äger endast 1 procent av egendomen. I vissa regioner står kvinnor för 70 procent av jordbruksarbetskraften, producerar mer än 90 procent av maten, men är ändå inte representerade någonstans i budgetöverläggningarna. Åtta av tio arbetande kvinnor i länderna söder om Sahara i Afrika arbetar i så kallad ”vulnerable employment”, med andra ord de arbetar för sig själva eller oavlönade för familjens verksamhet.

Många olika faktorer spelar roll för kvinnors arbetssituation i ett land. Kultur, politik, ekonomi, religion och levnadsstandard påverkar. Länderna i Mellanöstern och Nordafrika är exempel som visar på hur avsevärda könsskillnader kan inverka på ett lands arbetsmarknad. Här gör lagar, normer och traditioner att kvinnors bidrag till ekonomin är begränsade. Liknande förhållanden gäller i Bangladesh, Indien och Pakistan, enligt ILO. I arabstaterna deltar bara 28 procent av kvinnorna på arbetsmarknaden.
Eftersom kvinnor ofta har det huvudsakliga ansvaret för barnen och hushållet, kan det hindra dem från att söka avlönat jobb utanför hemmet. Detta gäller särskilt i dessa länder där de inte stöds av sociokulturella attityder och/eller familjevänliga lagar och program som gör det möjligt att balansera arbete och familjeansvar.
Även den så kallade demokratiserade västvärlden har långt kvar att gå innan en fullkomlig jämställdhet är nådd. Till exempel är andelen kvinnliga parlamentariker och ministrar i EU 24 procent, det vill säga att minst tre av fyra av dessa makthavare är män och i storföretagen är fortfarande så många som nio av tio styrelseledamöter män. Trots att kvinnor står för merparten av världens arbete, de arbetar i genomsnitt 25 procent mer än männen, saknar de alltså jämställd representation vilket snedvrider maktförhållanden och jämställda villkor överlag.

Men framsteg görs också och i och med demokratiseringsprocesser. Då människor blir alltmer medvetna om sina fri- och rättigheter förändras också traditionella könsroller. Och kvinnor hittar ständigt nya vägar att organisera sig.
Internet var till exempel ett viktigt hjälpmedel för att nå ut till omvärlden under oroligheterna i Iran förra året. I ett projekt i Sydafrika som genomförs av organisationen Girls’ Net, en av ActionAids partnerorganisationer, får unga flickor hjälp att bearbeta sina upplevelser av sexuella övergrepp genom att använda modern IT-teknik, som till exempel bloggar och hemsidor där de kan höja sin röster mot orättvisor och stärka varandra. Samtidigt får de utbildning och lär sig mer om sina rättigheter.
Ett annat forum där kvinnor kan föra fram och kämpa för sina specifika rättigheter är de sociala rörelserna, eftersom mänskliga rättigheter i stor utsträckning handlar om kvinnors rättigheter. Ofta är en stor del av dessa rörelsers medlemmar just kvinnor (i till exempel Sydafrika har många organisationer 70-80 procent kvinnliga medlemmar). Problemet med många av de sociala rörelserna är dock att de ofta är baserade på gamla maktstrukturer där det är männen som sitter på de ledande positionerna.
Men i och med att problemet uppmärksammas går jämlikhetsprocessen vidare och det finns naturligtvis redan många goda exempel där en mer balanserad maktstruktur råder.

Ett sådant exempel är organisationen Treatment Action Campaign i Sydafrika som jobbar mot hiv och aids, för tillgång till mediciner och med kampanjer för att öka toleransen och bygga medvetenhet om smittan. De har aktivt jobbat för att få in kvinnor i ledningen. År 2008 valde organisationen in en ny kvinnlig generalsekretarerare, Vuyiseka Dubula, som själv är hiv-positiv. Vuyiseka Dubula har också arbetat för Läkare utan gränser och har ett par andra styrelseuppdrag i olika hiv-relaterade organisationer.
Treatment Action Campaign (TAC) arbetar speciellt med hiv-frågan ur ett kvinnoperspektiv och i maj 2008 lämnade organisationen över en skrivelse angående könsrelaterat våld och den speciella hiv-smittorisken som förknippas med detta våld till den sydafrikanska regeringen. TAC är en människorättsorganisation som värderar kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter skriver organisationen på sin hemsida. En av organisationens medlemmar har skrivit en tänkvärd kommentar på hemsidan som får avsluta denna artikel. ”Vi ska behandla varandra rättvist och jämlikt oavsett om vi är män eller kvinnor. Män är inte överlägsna kvinnor, vilket många tycks tro, därför ska kvinnor liksom män behandlas med respekt.”
Liza Ahnland

          

Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka, skriver Benny Åsman i denna uppföljning av förra veckans ”Det trettioåriga kriget”. Lönerna har krympt och vinsterna ökat. Vinsterna har ökat och investeringarna minskat. Det gäller också Sverige.

I min text ”Det trettioåriga kriget” i förra veckans Internationalen visas vad som hänt med de arbetandes reallöner, utdelningen till aktieägarna och investeringarna sedan Thatcher och Reagan manade till krig mot allt vad den arbetande befolkningen tillkämpat sig under decennier av facklig och politisk kamp.
Mycket har förstörts och försvarslinjerna mot den nyliberala anstormningen har flyttats tillbaka. Det gäller också här i Sverige. Trots smärre egenheter och skillnader liknar ändå den svenska bilden utvecklingen i omvärlden.
Ett gemensamt drag för hela OECD är att lönernas andel av de producerade rikedomarna, BNP, från 1980-82 och framåt minskat till förmån för vinstens andel av samma BNP. Den direkta ekonomiska orsaken till det är att reallönerna inte längre ökade i samma takt som produktiviteten. Att de inte gjorde det var i sin tur en följd av både ekonomiska och politiska skeenden. Massarbetslösheten från 80-talets början försvårade lönekampen, och politiskt började socialdemokratin att svälja de nyliberala koncepten och LO övergav kravet på att löneökningarna skulle följa produktivitetsutvecklingen.
Det var den tyska socialdemokraten Helmut Schmidt som präntade socialdemokraternas försvar av ökade vinster för företagen. ”Dagens vinster är morgondagens investeringar och övermorgons arbeten”, var hans ledtema som bland annat anammades av Kjell-Olof Feldt.

I diagram (1) här under ser vi hur produktiviteten och reallönerna utvecklades i Sverige under perioden 1960-2010 och i diagram (2) hur lönernas andel av BNP utvecklades under samma period.

Produktivitet och reallöner 1960 – 2010

Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010

Källa: Ameco 2010
Men hur gick det med Schmidts ”teorem”? Skapade löneåtstramningen fler jobb tack vare ökade investeringar? Igen liknar utvecklingen i Sverige vad som skedde i omvärlden. Det mest framträdande resultatet av lönepressen och den påföljande vinstökningen är att investeringarna sedan 80-talets början minskar på bekostnad av allt större utdelningar av dividender till aktieägarna.

I diagram (3) syns vad som skedde med de ökade vinsterna i Sverige. Även här minskar andelen av vinsterna som investeras till förmån för ökad utdelning till aktieägarna. Trenden är tydlig och bestående oavsett vem som höll i rodret på Rosenbad.
Gapet mellan vinsterna och investeringarna svarar mot hundratals miljarder kronor som bytt ägare. Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka.
Vi har sett att ökade vinster för kapitalägarna inte leder till mer investeringar och nya arbeten utan till fler dollarmiljonärer som använder sina nyvunna rikedomar till att spekulera i finanskarusellen.
Vad de tagit ifrån dig kan du ta tillbaka. Det är bara en fråga om politisk vilja, om att säga nej och att kräva vad som behövs för att de arbetandes intressen ska ställas före kapitalägarnas.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Begreppet ”tillväxt” har en hög status inom svensk politik. Få ifrågasätter vad tillväxt egentligen är bra för och vilket syfte den spelar. Lars Henriksson går här igenom nyttan med tillväxten – eller snarare vilken slags tillväxt som skulle vara nyttig för ett samhälle.

Få begrepp är så centrala i den politiska debatten som ”tillväxt”, en överideologi sällan ifrågasatt i politikens allt grundare mittfåra.

Ändå är begreppet sedan länge omstritt. Under omprövningarnas 60-tal växte en ny miljörörelse fram kring behovet att försvara människans livsmiljö snarare än att bara värna orörd natur. Där utvecklades en radikal kritik av ett samhälle byggt på ständigt växande förbrukning av ändliga resurser. Även i framsynta styrande kretsar ökade oron för att systemet höll på att underminera sin egen bas. Samma år som FN:s miljökonferens i Stockholm, 1972, lade den borgerliga tankesmedjan Romklubben fram sin omtalade rapport Tillväxtens gränser som främst poängterade befolkningsfrågan. Bruntlandrapporten 1987 planterade begreppet ”hållbar utveckling” i debatten, som snabbt muterades till tulipanarosen ”hållbar tillväxt”.

Med klimat- och resurs- och ekonomiska kriser börjar denna diskussion åter ta fart efter att i årtionden hukat under den triumferande marknadsliberalismen. Knappast en slump i en tid då konkurrensen om råvaror skärps från Kiruna till Kapstaden.

I rapporten Prosperity Without Growth, skriven 2009 för den brittiska regeringens räkning, argumenterar Tim Jackson för att ta den ekonomiska krisen som startpunkt för att ställa om till en ickeväxande ekonomi. Mycket rimligt menar han att business as usual, en 80 gånger så stor världsekonomi år 2100, helt enkelt inte är ett alternativ. Tankarna hyllades från Brown till Sarkozy som tillsammans med övriga världsledare snabbt tog itu med… business as usual.

Även om tidskrifter som Tvärdrag och Effekt i vår ägnat temanummer åt frågan syns den knappt i svensk debatt. Tillväxten sitter på ohotad hedersplats i båda regeringsalternativens kommunikéer. Skatter, utbildning, kommunikationer, välfärd, allt ska utformas för tillväxt om än garderat med brasklapparna ”hållbar” och ”uthållig”. Och miljön? Gärna det, men först en rejäl tillväxt…

När tillväxten någon gång debatteras blir det ofta ganska absurt: ”Mot eller för?” Däremot sällan: ”Tillväxt av vad?” Potatis? Cancerceller? Brandbomber?
– Dumsnut! Det gäller såklart ekonomisk tillväxt, hör jag genast.

Och här är den tröskel den goda viljan snubblar på. För det som ska växa till är just den abstrakta ”ekonomin”. Ekonominyheternas ökande BNP, som inte skiljer mellan fler stridsflygplan och bättre sjukvård. En villkorslös tillväxt, utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. Att denna tomma tillväxt får vara alltings måttstock beror inte på girighet eller bristande kunskap. Det är inte ens ett systemfel. Den är systemet. För ”ekonomisk tillväxt” är bara en omskrivning av det Marx kallade kapitalackumulation, det opersonliga kapitalets ”enda drift, driften att förmera sitt värde”. Samma drift som en gång fick kapitalismen att erövra världen och ställa dittills otänkbara resurser till mänsklighetens förfogande hotar idag vår överlevnad. För den stora majoriteten, vi som lever av vårt arbete, är tillväxt varken bra eller dåligt i sig. Det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.

För mänsklighetens bästa behöver mängder av materiell produktion växa till: nollenergihus, system för förnybar energi och klimatneutrala transporter för att ta några. I många länder står vattenpumpar, avloppssystem och skolor högt på dagordningen. Annan produktion behöver minskas eller ställas om som flyg- och bilindustrin, vapenproduktionen och stora delar av reklamindustrin. Och åter annan måste, för mänsklighetens bästa, avvecklas fortast möjligt, som industri knuten till utvinning och förbränning av fossilbränslen.

För kapitalet däremot är innehållet ointressant, bara det ger vinst. Och en kapitalism utan tillväxt är som en haj som slutar simma; den sjunker död till botten. Det såg vi nyss en glimt av när världen drogs in i en krisspiral innan det fria fallet hävdes av statliga ingripanden. Därför blir alla visioner om ”nolltillväxt” bara luftslott så länge vi hejdar oss vid denna tröskel och respekterar ramarna för det system som för sin överlevnad kräver expansion. Utan ackumulation – tillväxt – ingen kapitalism.

I sektorer som – åtminstone hittills – stått utanför marknaden finns en nyktrare syn på tillväxt. Ingen offentliganställd akutläkare vid sina sinnens fulla bruk skulle jubla över nya toppnoteringar i antal skallfrakturer. För ägarna av ett privatiserat sjukhus är däremot en seriekrock rena vinstlotten.
I teorin skulle tillväxt kunna ske genom decoupling, frikoppling, från resursutnyttjande och miljöbelastning och i en sådan söker många hopp om en grön kapitalism. Men allt tal om tjänstesamhälle till trots är detta inget som syns i den reellt existerande kapitalismen. Jacksons rapport avslöjar obarmhärtigt hur alla effektiviseringar snabbt omintetgörs av den ständiga expansionen. Mycket av den relativt sett minskade miljöbelastningen i de mest utvecklade industriländernas tillväxt (mindre utsläpp per krona i BNP) beror också på att energikrävande och nedsmutsande produktion flyttats till länder som Kina och Indien.

Om nu den blinda tillväxten är kapitalets arvssynd borde alternativ stå att finna i dess motpol: arbetarrörelsen. Men i den socialdemokrati som dominerar där hyllas samma tillväxt okritiskt, som när partiet nyligen prydde sin ros med devisen: ”Tillväxt sedan 1889”. (Lite märkligt för ett parti som halverats på tjugo år kan man tycka. Och det parti som 1889 formerades ”på klasskampens grund” hade knappast tänkt sig att det var som kapitalackumulationens främsta företrädare man skulle framställa sig själv 111 år senare.)

Tillväxt har inom arbetarrörelsen varit synonymt med jobb, vilket i sin tur betytt lön. Och för alla som lever på att sälja sin arbetskraft är det också så det är. Men som sagan om kung Midas lärt oss kan man inte äta guld. (Eller sedlar. Eller pensionsfonder.) Det vi lever av är nyttigheter, saker vi genom arbete skapar i samspel med naturen. Vore det inte då rimligt om vi i talet om sysselsättning, liksom med tillväxt, först ställde frågan: ”Sysselsättning med vad?” Det är för det mesta inte att vara på jobbet i sig vi är ute efter, utan den försörjning vi får, i sista hand de ting och tjänster vi producerar. Ju färre timmar vi kan göra det vi behöver på desto bättre, åtminstone om det kommer sig av teknisk utveckling och resurshushållning, inte av ökad hets och stress på arbetsplatserna. Men framför allt krävs att denna insparade tid kommer oss alla till godo och inte, som idag, koncentrerades till strukturell arbetslöshet å ena sidan och väldig kapitaltillväxt å den andra.

Det kräver förstås att vi har demokratiska maktmedel att välja vilken produktion som ska växa och vilken som kan dras ner och hur vi fördelar våra liv mellan arbete och fritid. När det gäller arbetstiden finns medlen, fackföreningar har från första början drivit krav på kortare arbetstid. Det svarar både mot den arbetslöshet som uppkommer med ökad produktivitet och omöjligheten av ständigt ökande resursförbrukning. Kravet borde därför stå i centrum för en facklig rörelse som tar dagens stora frågor på allvar.

Att få produktionen att fungera efter andra lagar är svårare men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från den tvångsmässiga tillväxtdriften. Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism och så länge den privata makten över produktionen lämnas orörd finns ingen möjlighet att få samhället att fungera på något annat sätt.

Den frikoppling som krävs är mellan samhällets ekonomi och kapitalets vinst. Först när ett sådant skifte sker kan en behovsstyrd, hållbar ekonomi upprättas. Vad vi väljer att kalla detta system är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där den blinda vinstjakten ersätts med demokratiska styrmedel.

Lars Henriksson