Under hösten kunde man läsa om bärplockare från Asien som arbetade i Sverige under människovidriga förhållanden. Det hela kulminerade i en rättegång mot fyra vietnameser som attackerat sina arbetsgivare.
Förbundet Arbetarsolidaritet har engagerat sig i frågan och anordnade bland annat en pengainsamling för de drabbade. Inför nästa säsong försöker man vara ännu mer förberedd.

Hur har det gått för bärplockarna sedan dess?
– Det vi vet är att de är tillbaka i Vietnam och är extremt skuldsatta, de hade lagt stora pengar på att ta sig till Sverige. Många pantsatte sina hus för att låna till resan och sedan fick de inte ut pengarna de blev lovade här, berättar förbundets representant Micke Fritz, som har fortsatt kontakt med de offentliga biträdena till de fyra männen.
Det var i Särna i Dalarna som 290 vietnamesiska bärplockare till slut fick nog av uteblivna löner och efter ett stormöte stängde in de sex basarna för det vietnamesiska bemanningsföretaget TTLC, som anlitats av svenska Lomsjö Bär. Fyra bärplockare häktades för misshandel och olaga frihetsberövande men frigavs vid rättegången en månad senare. Men deras löner lyser fortfarande med sin frånvaro. Avtalet som det svenska facket aldrig fick se sade att arbetstagarna bara skulle få ut lönen om de plockade orimliga mängder bär om dagen.
– Kommunal är det fack som ska godkänna utländska bärplockares lönevillkor och de har godkänt ett avtal i vilket Lomsjö bär garanterade att bärplockarna skulle få en lägsta lön på 17 730 kronor av det vietnamesiska bemanningsföretaget TTLC. Men Kommunal fick aldrig se det andra avtalet, alltså avtalet mellan TTLC och bärplockarna själva. I det står det att man garanteras 17 730 kr endast om man plockar 95 kg lingon eller 60 kg blåbär per dag, något som anses vara en omöjlighet av de flesta bedömare. Detta avtal har Migrationsverket ändå godkänt i samband med att de beviljade de 290 vietnamesiska bärplockarna arbetstillstånd, säger Micke Fritz.
Efter att utbetalningarna skjutits upp en längre tid var Lomsjö Bärs konto plötsligt tömt på pengar och vd Ari Hallikainen spårlöst försvunnen – en historia som inte fått sin upplösning än.
Vem har störst skuld i det här?
– Störst skuld i utnyttjandet av den globala ekonomin har det svenska företaget Lomsjö Bär. De anlitade det vietnamesiska företaget och de vet att de själva blir friade från ansvar när avtalen inte hålls. Då är det istället bemanningsföretaget som pekas ut och det är väldigt svårt att göra något när det gäller utländska företag.
Under tiden som bärplockarna satt häktade under augusti och september i år startade Förbundet Arbetarsolidaritet en insamling vars syfte var att täcka eventuella böter de häktade kunde fällas till. Summan uppgår till 32 000 kronor och ligger fortfarande hos förbundet.

Var ligger ärendet just nu?
– Överenskommelsen vi har med männen och deras offentliga biträden är att pengarna ska betalas ut tillsammans med det skadestånd man hoppas få för häktningstiden. Där väntar vi fortfarande på besked, skadeståndsärendet nu ligger hos Justitiekanslern och enligt en av de fyra offentliga biträdena ser det ljust ut. Skadeståndet kommer förhoppningsvis att bli 25 000 kronor per person. Oavsett om skadeståndet avslås eller inte kommer de insamlade pengarna självklart delas ut till de fyra killarna.

Hur tänker ni inför kommande säsonger?
– Vi ska vara mer förberedda för solidariska insatser. Vi kommer att samarbeta med alla som är intresserade av att upprätta register över opålitliga företag och personer i branschen så vi skaffar oss bättre koll på dem.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

LO-ledningen har hittills inte dragit några slutsatser av socialdemokratins kris. Detta trots att samma ledning varje år skänker partiet miljoner av medlemmarnas pengar. Men nu har lo.tidningen.se talat med tolv av landets tretton LO-distrikt. Trenden är tydlig. Distriktens talespersoner vill ha mer vänsterpolitik.

LO-tidningen har samtalat med 12 av 13 LO-distrikt. Kritiken är på sina håll hård mot dagens socialdemokrati.
Den genomgående åsikten är att de flesta vill ha mer vänsterpolitik.
”Rädd för att högerfalangen har för stort inflytande”, säger Conny Kristensen Grahnström från Gotland.
Per-Erik Johansson från Västerbottendistriktet varnar partiet för att ”falla in i nyliberalismens vågskvalp”.
– Idag förs en politik som alltför mycket är till för dem som har gott om pengar. Partiet har satsat på storstadsfrågor som exempelvis skatteavdrag, anser Hans Svedberg från distriktet i Dalarna-Gävleborg.
Stewe Cato från distriktet i Värmland och Örebro har åsikten att partiet har slutat att lyssna på facket.
– Titta på våra kongresser inom socialdemokratin. Bland dem som går dit tjänar många mellan 40 000 och 50 000 kronor i månaden. Jag umgås med kommunalanställda och handelsanställda, och bland dem är karensdagen en viktig fråga. Om socialdemokraterna inte tycker det, utan prioriterar andra reformer, så säger det något. Karensdagen slår hårdast mot dem som har de lägsta lönerna, de tuffaste jobben och största smittoriskerna, anser Dan Gabrielsson från Göteborg som uppmanar socialdemokraterna att lyssna på vanligt folk.
Helt uppenbart har dessa kritiska röster inte nått fram. Inte ens till LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin och IF Metalls Stefan Löfven, som bägge tillhör det socialdemokratiska partiets ledning och i den egenskapen är ytterst ansvariga för den politik som resulterade i valfiaskot.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Förra veckan antog IF Metalls avtalsråd ett förslag om yrkesintroduktion för ungdomar upp till 25 år. Med ytterst knapp majoritet, 76 röster för och 71 emot. Lönedumpning och borgerlig syn på företrädesrätten hävdar kritikerna som återfinns bland medlemmar och fackliga kollegor från andra förbund.

Avtalet anses ansvarsfullt och modigt och hälsas med tillfredställelse av borgerliga ledarskribenter och näringslivets talespersoner.
Jan-Olov Carlsson, vice klubbordförande vid Volvo Lastvagnar hyttfabrik i Umeå, var med på avtalsrådets möte. Han är mycket kritisk till beslutet.
Vad är problemet med avtalet?
– Flera problem. Avtalet innehåller både försämrade villkor och en tolkning av turordning och företrädesrätt som är snarlika de borgerligas argument för att luckra upp LAS. Man tycks helt ha missat att vi inför avtalsrörelsen 2010 och valkampanjen hade en opinion och debatt som gick ut på: Nu djävlar är det hög tid att återställa LAS-reglerna! Avtalet om Yrkesintroduktion undergräver den fackliga positionen. IF Metall har övertagit borgerlighetens argument. Det märks också på kommentarerna efteråt.
– Villkoren om 75 procent av avtalets lägsta lön innebär givetvis en negativ lönenedpressning. Det kan till och med bli ett argument för att säga upp lokala löneavtal som hittills fungerat som ett försvar.
– Sen är det också formfrågan, sättet som beslut tas i viktiga och principiella frågor. Nu är det överrumpling och överkörning som gäller. Ett färskt exempel är krisavtalet. Det här är inte ett dugg bättre.
Ungdomsarbetslösheten är väl ändå ett stort problem? Vad är det för fel att vilja vidta åtgärder för att lösa problemet?
– Ingenting alls, men avtal om sänkta villkor kan aldrig vara vägen dit. Om alla branscher och fackförbund skulle resonera som IF Metalls förbundsstyrelse får vi en underbudskonkurrens som vänder upp och ner på den fackliga grundtanken. Om fackföreningsrörelsen ständigt ska ta ”ansvar” för att lösa samhällsproblem genom avtalsförändringar finns det inget logiskt slut. Ska vårdanställda sänka avtalsvillkoren för att det ska bli fler vårdplatser? Om Byggnads sänker lönerna, kommer fler bostäder att byggas?
– Även om det låter allmänt och uddlöst: det handlar istället om politiska åtgärder och politisk kamp. Facket ska vara radikalt pådrivande istället för att spela arbetsgivare och borgerlighet i händerna.
Inom andra förbund finns redan lärlingssystem med lägre löner. Vad är skillnaden?
– Skillnaden är givetvis att i byggbranschen och elbranschen handlar det om en fortsättning av en yrkesutbildning och ett sätt att få yrkesstatus, eller yrkesbevis i branscher med stor facklig kontroll. Metalls avtal om Yrkesintroduktion gäller alla arbetslösa upp till 25 år och blir därför ett rekryteringsargument för billig arbetskraft. Rekrytering är det primära syftet med avtalet.
För varje anställning av Yrkesintroduktion kommer det att krävas ett lokalt avtal och att arbetet ska varvas med utbildning och introduktion. Det handlar ändå inte om vanliga jobb?
– Där lokala fackklubbar håller hårt på att det inte handlar om ordinarie bemanning, utan att det i första hand ska vara utbildning enligt en plan för utveckling inom flera områden på arbetsplatsen, kommer det inte vara något problem. Men med avtalet öppnar Metall dörren på vid gavel för att arbetsgivare kan pressa igenom lokala avtal om billiga anställningar och med minimala utbildningsinsatser. Jag ser framför mig en till två veckors introduktion och sedan 11 månader ordinarie arbete till låg lön.
– Avtalet sätter en press på lokala fackklubbar som inte finns idag. En fackföreningsrörelse på frammarsch och med gott självförtroende skulle kanske kunna hantera situationen. Så ser det inte ut. Risken är att avtalet försätter förbundet i fritt fall med många dåliga avtal om Yrkesintroduktion eftersom Arbetsförmedling, lokala politiker och arbetsgivare förväntar sig att de lokala klubbarna nu ska ”ställa upp” och lösa det som andra misslyckats med.
Ett argument för avtalet är att hindra det borgerliga förslaget om lärlingsprovanställning?
– Det borgerliga förslaget är ett ännu sämre förslag eftersom det inte skulle behövas något lokalt avtal, men det är samma andas barn. Att man ibland måste anpassa sig efter situationen kan vara en sak, men det rättfärdigar inte den anpasslighet till den borgerliga regeringens förslag som IF Metalls ledning nu gör sig skyldig till.
– Ett gångbart alternativ hade varit att uttrycka en klasståndpunkt och ett kampperspektiv för att bekämpa massarbetslösheten där ungdomsarbetslösheten står i centrum.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Regeringsförklaringen är lagd. Finansminister Anders Borg har presenterat högeralliansens budget. I en fullsatt riksdag i samband med riksdagens öppnande presenterade Fredrik Reinfeldt regeringens budget eller om det nu var en prognos från SMHI över det kommande vädret. ”Stormen har bedarrat – molnen har skingrats” konstaterade Reinfeldt innan han under en timma höll en regeringsförklaring som var lika stimulerande som en högläsning ur Dödahavsrullarna.

I sak ingenting nytt. Innehållet var känt sedan tidigare. I sak innebär det att alliansen fortsätter att köra i samma spår som under de fyra senaste åren. Med massarbetslöshet och fortsatt social utslagning.
När man hör Reinfeldt och hans regeringskumpaner är det som Sverige är en alldeles egen planet. Den övriga världen finns inte. EU som i sak bestämmer för omkring 80 procent av politiken är bortraderat.
Att det blåser storm och är kolmörkt i övriga Europa noteras inte. Den moderata drömfabriken USA, där soppköken lever vägg i vägg med miljardrullningen på Wall Street, åberopas inte längre som ett föredöme.

I Reinfeldts och regeringens värld existerar inte omvärlden. Den grekiska protestvågen där den största fackliga organisationen utlyst en ny generalstrejk till den 15 december inte ett ord. Frankrike där det blåser full storm mot regeringen Sarkozy. Portugal, Irland, Italien, Island där 8 000 för några veckor sedan bombarderade parlamentet med ägg, är bortsuddade.
Att det inte nämns har sin givna förklaring. För det handlar om nyliberalismens sammanbrott och därmed ett sammanbrott för den svenska politiken som bygger på samma politik.
Till och med Joseph Stiglitz, amerikansk Nobelpristagare i ekonomi och tidigare chefsekonom vid Världsbanken, stöder demonstrationerna i Frankrike, och hoppas att britter och amerikaner följer fransmännens exempel, berättar Dagens Arbete.
För enligt alliansen och statsministern är Sverige fortfarande den bästa av världar. Med finanser i ordning och reda i ekonomin. Väljarna ska till varje pris vaggas in i ett bedrägligt lugn om att omvärlden må falla, men här på dessa drygt 450 000 kvadratkilometer med dess 9 miljoner innevånare är allt lugnt.

Regeringsförklaring innebar också ministerskifte.
Av vilka ministrar som fick gå framgår hur cyniska Reinfeldt, Schlingmann och de övriga moderata strategerna är.
De som offrades var Husmark Pehrsson som på uppdrag av regeringen förstört sjukförsäkringen och gjort tusentals sjuka ännu sjukare.
Åsa Torstensson, som även hon med regeringens goda minne och stöd avreglerat järnvägstrafiken, fick också silkessnöret.
Finansmarknadsminister Mats Odell, vars huvuduppgift det varit att vräka skattemiljarder över sönderspekulerade banker, fick inte förnyat förtroende.
Förmodligen hade före detta arbetsmarknadsministern, som av regeringen fick uppdraget att förstöra a-kassan och se till att 500 000 lämnat, fått gå samma väg om han inte trasslat in sig i gud vet vad.
Genom att byta ut dessa fyra markerar Reinfeldt att regeringen inte har något ansvar för sin egen politik och definitivt inte för de mest ifrågasatta områdena. Morerna har gjort sitt, morerna kan gå.

Några veckor efter Reinfeldts regeringsförklaring var det dags för Anders Borg att presentera budgeten. Anslaget var detsamma som hos Reinfeldt.
”Vi har ett hus som står välmurat när det blåser”, konstaterade Borg på presskonferensen när han presenterade budgeten.
Budgeten hade döpts till ”Från kris till full sysselsättning”.
Ett ordval som inte har det minsta med verkligheten att göra. Omkring 10 procents arbetslöshet även i fortsättningen. Inga konkreta förslag för att råda bot på massarbetslösheten. Omkring 500 000 ska i fortsättningen stå utanför arbetsmarknaden. 25 procent av ungdomsgenerationen ska mer eller mindre kastas till vargarna. Miljonprogrammets lägenheter vittra sönder. Landet utanför 08-området ickeexistera. Sjuka ska förbli sjuka, men utan rätt till den försäkring som de har rätt till…
Sent omsider, efter att under ett år kampanjat för ett fortsatt regeringsinnehav för alliansen, tycks det som om även de borgerliga tidningarna bytt ut de värsta propagandisterna, för att nu efter valet välja att kommentera regeringens politik istället för att granska oppositionen och svartmåla Mona Sahlin.
Dagen efter att budgeten presenterats är kommentarerna mycket återhållsamma.
”Problemet med Bror Duktig på finansdepartementet – som tveklöst är en duktig finansminister – är att han väljer att bygga ut en extra budgetvägg av tegel. Regeringen borde i stället, med hänsyn till den fortfarande höga arbetslösheten, bedriva en expansiv finanspolitik … Sverige har råd att göra betydligt mer för att få fler människor i arbete. Regeringen borde ha låtit reformambitionerna bli verkliga reformer redan nästa år och lanserat fler jobbpaket. Bror Duktig på finansen lever inte helt upp till den arbetslinje han förespråkar”, konstaterar Expressens ledarskribent 13 oktober.
Dagens Nyheter har samma dag en ledare på samma tema.
Den avrundas med följande stycke:
”Finansminister Anders Borg ägnade större delen av budgetpresentationen i går åt en makroekonomisk dragning, som i stort sett var befriad från politiska förslag. Han lät mer som en chefsekonom för en bank än en finansminister med initiativkraft. Hans långa presskonferens var framför allt en beskrivning av läget och en varning för nya kriser, inte en färdplan för ett växande Sverige. På finansdepartementet har autopiloten slagits på”.
Svenska Dagbladet, av alla tidningar, uppmanar dagen efter budgeten regeringen att ”vässa promillepolitiken” och skriver att “ingen begär eller önskar statsfinansiellt lättsinne av Anders Borg, men det skulle inte göra ont med lite mer fantasi än vad han hade att erbjuda igår”.
Några röster på den borgerliga presskanten efter att budgeten presenterats.

Det är som om de flesta tidningar upptäckt att den förda regeringspolitiken bär rakt ner i diket. Kritiken må vara måttfull, men yppas nu även i de tidningar som i fyra år varit en del av alliansens propagandastab. Att Sverige, till skillnad mot vad regeringen ger sken av, är en del av den nyliberala katastrofen.

Synd bara att de inte upptäckte det innan valet. Men då var uppdraget från deras ägare ett annat.
Kjell Pettersson

          

Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Sverige var en gång en hyfsat väl fungerande välfärdsstat med stark infrastruktur och robusta system för vård, skola, omsorg, kommunikationer och energiförsörjning. Under 1980-talet inleddes avregleringarna och på 90-talet utförsäljningarna – under ledning av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Följden blev ekonomiska krascher, segregation och en bräckligare infrastruktur.
Vad kallar man då politiker som de senaste fyra åren istället för att återta det demokratiska ansvaret ökat takten i utförsäljningar och rea på gemensam egendom till förmån för sina egna väljare bland höginkomstgrupper och inom finans- och företagsvärlden? Och som planerar att dumpa ut ännu mer av det medborgarna byggt upp tillsammans.

Bostadskaos: Bostadskris för unga, studenter som tvingas tälta, stadskärnor förvandlade till reservat för höginkomsttagare. Borta är sedan länge en socialt ansvarsfull bostadspolitik där allmännyttiga bostadsföretag med statliga räntebidrag byggde hyreslägenheter åt de många till överkomligt pris. På 1980-talet försvann statsstöden, på 90-talet inleddes bostadsrättsomvandlingarna som forcerats i borgerligt styrda kommuner.
I Stockholm där moderaterna länge haft kommandot har allmännyttan på tio år sålt ut nära trettiotusen lägenheter och rensat innerstaden från hyresrätter. Det har handlar om klipp för många som haft råd att köpa – men förskingring av gemensam egendom, uppbyggd genom åratal av hyresinbetalningar och skattestöd. Mer än 50 miljarder kronor beräknas på det sättet ha överförts från kommunens gemensamma tillgångar till de åtta procent av huvudstadens invånare som fått chansen att berika sig. ”En legaliserad stöld”, som en utredare uttryckt det.
Samtidigt med utförsäljningarna har hyresboendet alltmer missgynnats medan staten stöttar bostadsrätts- och villaboende genom frikostig avdragsrätt för låneräntor. Den 22 juni föll också klubban i riksdagen för Mats Odells (KD) nya bostadslagstiftning. Nu ska allmännyttan drivas rent affärsmässigt och hyrorna marknadsanpassas – med hyreschocker som följd, inte bara i de mest attraktiva områdena. Just när detta skrivs kämpar nätverket Järvas Framtid mot chockhöjningar på mellan ett- och tvåtusen kronor i månaden för en trea i norra Stockholms ytterområden Husby, Tensta och Rinkeby. När ska fler hyresgäster och bostadssökande slå tillbaka mot legaliserad stöld och marknadshyror?

Guldsits: ”Med en konkurrensutsatt järnvägstrafik är det resenären som står i fokus. Det sätter oss i en guldsits där det är våra behov och önskemål som står i främsta rummet.” Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister, i DN 26 mars 2009.

Tågkaos: Kan någon glömma vinterns – och sommarens – tågkaos? Orsaken var inte extrem kyla eller extrem värme, utan bolagisering och utförsäljning. Sedan 2001 är SJ ett vinstdrivande bolag med ett lönsamhetskrav på tio procent. Mitt under det gångna årets kaos blev vinsten en halv miljard. Samtidigt minskade underhåll och investeringar – trots åldrande lok- och vagnpark. Och ytterligare tvåhundra anställda klassades som ”övertaliga” – efter åratal av personalminskning.
I uppstyckningen och utförsäljningen av SJ:s olika delar har underhållet hamnat hos Euromaint som numera ägs av riskkapitalbolaget Ratos. Året då järnvägens infrastruktur havererade gjorde Euromaint rekordvinst. Den första oktober i år, två veckor efter valet, har alliansregeringen planerat att gå ett steg längre och öppna hela det svenska järnvägsnätets persontrafik för privata bolag. Hur mycket mer av tågkaos, inställda avgångar och ”signalfel” orkar resenärerna – och samhället?

Skolkaos: Utförsäljningen av skolor och etableringen av ”friskolor” ägda av riskkapitalbolag slussar hundratals miljontals skattekronor från det gemensamma till privata vinstintressen. Den sammanlagda omfattningen är okänd – det hela sker på kommunal nivå. Men som exempel gjorde Pysslingen förskolor och skolor AB med elva tusen barn 2008 en vinst på 3 000 kronor per elev åt ägarna, ett danskt riskkapitalbolag. Ett annat företag, Baggium Utbildning AB, tog samtidigt ut en vinst på 13 000 kronor per elev och höjde utdelningen åt aktieägarna i Nordstenen AB. IT-media och Turistgymnasiet i Lund, ägt även det av ett danskt riskkapitalbolag, tog ut en fjärdedel av sin omsättning i vinst, 30 000 kronor per elev.
Men det är inte bara skolpengen som kanaliseras över till privata företagsvinster och därmed bort från de kommunala skolorna. Skolor och förskolor har reats ut till vrakpris åt skol- och förskolechefer. Förra våren konstaterade kammarrätten att moderatledningen i Reinfeldts egen hemkommun Täby olagligt närmast skänkt bort Tibble gymnasium till skolans rektor. Denna behövde bara betala för inventarier och utrustning men inte en krona för verksamheten när hela gymnasieskolan med över tusen elever och nära hundra lärare överfördes till hennes privata företag.
Exemplen från moderaternas experimentfält Stockholm är otaliga. Särskilt omtalad blev privatiseringen 2007 av fyra förskolor i stadsdelen Årsta där förskolechefen efter att ha köpt verksamheten för en spottstyver snart kunde ta ut en vinst på över tre miljoner kronor samt hög direktörslön. Samtidigt uppmanades föräldrarna att ställa upp med frivilligarbete och leksaker på grund av personal- och medelsbrist…
Hur många hundratals miljoner – kanske miljarder – skattekronor har dränerats från den gemensamma skolan och förskolan under alliansregeringens år? Och hur många står på tur?

Vårdkaos: Liksom med skolan finansieras nu i växande grad vinster hos privata vårdbolag genom det svenska skatte- och sjukförsäkringssystemet. Privata vårdcentraler, apotek och hela sjukhus har blivit till en lukrativ marknad där internationella riskkapitalbolag kan räkna med svenska skattekronor som säkra vinstkällor. Riskkapitalbolaget Bure fick köpa Stockholms främsta akutsjukhus, S:t Göran, för att göra god vinst på verksamheten. Det planerade storsjukhuset ”Nya Karolinska” i Stockholmsområdet ska byggas av Skanska och drivas av företaget i tjugofem år i utbyte mot en garanterad vinst på nära fjorton procent. En nota för landstinget som kan landa kring femtio miljarder kronor fram till 2040, enligt kritikerna.
Genom ”fri etableringsrätt” och s k ”vårdval” kan privata vårdföretag placera sin verksamhet där lönsamheten är högst, det vill säga i välbeställda områden, medan utsatta områden får sämre tillgång till vård. Genom att, som i Stockholm, dessutom låta privata vårdföretag öppna verksamheter inne på offentliga vårdinrättningar skapas gräddfiler för dem som kan betala. Mitt i det skattefinansierade Södersjukhuset ligger nu exempelvis det privata vårdföretaget Arrhythmia som för vissa hjärtbehandlingar tar ut en avgift på 150 000 kronor.
Från storsjukhus till hemtjänst – skattepengar kanaliseras i allt snabbare takt över till privata vårdföretag som kan glädja sina aktieägare med ökad utdelning. Kammarrätten har underkänt flera utförsäljningar till vrakpris av hemtjänsten i Stockholms södra förorter. Men när ska de vårdbehövande underkänna bortslumpningen av en jämlik vård för alla?

Kulturpolitik är underhållning: Med allt fokus på pensionärsskatter och bröstpumpar hamnar den lilla men viktiga samhällsfliken kultur i skymundan. Vad kommer egentligen att hända med kulturen om Alliansen får styra fyra år till? Med tanke på det skämt till Kulturutredning som kom härom året, och på de kulturpolitiska förslag som lagts under valrörelsen, lär vi ”kulturkonsumenter” få hålla till godo med ännu ett högkulturellt operahus samt en genomkommersialiserad skräpteve, sponsrad enbart av näringslivet. Däremellan: intet. All annan levande kultur ska nämligen kväsas till döds, som till exempel statlig radio och teve. Vem behöver dem? Marknaden ska ju vara fri, FRI! I en intervju med serietecknaren Liv Strömquist skriver tidningen City:
”Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet ’kultur’ har en negativ klang och vill istället använda ’underhållning’. Vad tycker du om det?”
Liv Strömquist svarar: ”Jag tycker att namnet ’Lena Adelsohn-Liljeroth’ har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till ’Blubby’”.
Nog kan kultur vara underhållning, kulturpolitiken är utan tvekan det – en tragikkomisk sådan.

Socialistiska svar: Vård och omsorg utan vinst!
Varför ska vi ge bort miljarder till privata företags vinster i vården, omsorgen och skolan?
Låt behoven styra så att vi kan ge våra gamla och sjuka den bästa omsorg.
– Jämlik skola för alla! Inga friskolor!
– 200 000 nya jobb behövs i den gemensamma sektorn!

Vi behöver starka statliga system för en väl fungerande och klimatanpassad infrastruktur när det gäller transporter, kommunikationer och energiförsörjning. Avregleringar och privatiseringar har trasat sönder samordning, ansvar och säkerhet till stora kostnader för samhället och brukarna.

Internationalen Valspecial

          

Inte ens två av hundra sjukskrivna tillbaka i jobb: 451 personer fick ett ”vanligt arbete”, av de 23 146 som överförts från sjukförsäkringen till en så kallad arbetslivsintroduktion. 415 personer motsvarar 1,9 procent. Så ser alliansens arbetslinje ut när den praktiseras i verkligheten.

Ett av slagnumren i alliansens valkampanj 2006, och som aktivt bidrog till valsegern, var den så kallade arbetslinjen och att det som kallades ”utanförskapet” skulle brytas.
Ett led i denna politik var att många långtidssjukskrivna egentligen inte var sjuka, enligt alliansen, och istället skulle ut i arbetslivet.
En så kallad rehabiliteringskedja introducerades, och vid årsskiftet 2009-2010 var den bortre gränsen nådd. Ett stort antal utförsäkrades och skyfflades över till Arbetsförmedlingen för att ta del av något som kallas arbetslivsintroduktion.
Nu har Arbetsförmedlingen gjort en koll av hur många av de 23 146 personerna i arbetslivsintroduktionen som verkligen fått ett arbete.
Resultatet är inte uppmuntrande. Inte för alliansens arbetslinje och definitivt inte för de 23 000. Som Arbetsförmedlingen skriver i sin rapport har deras anställda i flera fall fått bli privatekonomiska rådgivare till oroliga människor som inte vetat hur de ska klara sin ekonomiska situation när de ”kastas mellan myndigheter”.
Fakta ger vid handen att efter ett halvår hade 1,9 procent – 451 personer – fått vad som i dagligt tal kallas för ett vanligt jobb. De flesta av de andra finns kvar i arbetslivsintroduktionen eller har lämnat och förväntas söka sjukersättning igen.
Omkring sex veckor är kvar till valet.
Över 400 000 är arbetslösa och ungdomsarbetslösheten ligger stadigt över 25 procent i åldersintervallet 18-24 år. Det är inte märkligt att näringsminister Maud Olofsson drar sig för att använda förra valets ord om att ”vi ska arbeta som bävrar” och att alliansens övriga företrädare hittills ligger väldigt lågt med förra valets slagnummer: arbetslinjen och utanförskapet.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka, skriver Benny Åsman i denna uppföljning av förra veckans ”Det trettioåriga kriget”. Lönerna har krympt och vinsterna ökat. Vinsterna har ökat och investeringarna minskat. Det gäller också Sverige.

I min text ”Det trettioåriga kriget” i förra veckans Internationalen visas vad som hänt med de arbetandes reallöner, utdelningen till aktieägarna och investeringarna sedan Thatcher och Reagan manade till krig mot allt vad den arbetande befolkningen tillkämpat sig under decennier av facklig och politisk kamp.
Mycket har förstörts och försvarslinjerna mot den nyliberala anstormningen har flyttats tillbaka. Det gäller också här i Sverige. Trots smärre egenheter och skillnader liknar ändå den svenska bilden utvecklingen i omvärlden.
Ett gemensamt drag för hela OECD är att lönernas andel av de producerade rikedomarna, BNP, från 1980-82 och framåt minskat till förmån för vinstens andel av samma BNP. Den direkta ekonomiska orsaken till det är att reallönerna inte längre ökade i samma takt som produktiviteten. Att de inte gjorde det var i sin tur en följd av både ekonomiska och politiska skeenden. Massarbetslösheten från 80-talets början försvårade lönekampen, och politiskt började socialdemokratin att svälja de nyliberala koncepten och LO övergav kravet på att löneökningarna skulle följa produktivitetsutvecklingen.
Det var den tyska socialdemokraten Helmut Schmidt som präntade socialdemokraternas försvar av ökade vinster för företagen. ”Dagens vinster är morgondagens investeringar och övermorgons arbeten”, var hans ledtema som bland annat anammades av Kjell-Olof Feldt.

I diagram (1) här under ser vi hur produktiviteten och reallönerna utvecklades i Sverige under perioden 1960-2010 och i diagram (2) hur lönernas andel av BNP utvecklades under samma period.

Produktivitet och reallöner 1960 – 2010

Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010

Källa: Ameco 2010
Men hur gick det med Schmidts ”teorem”? Skapade löneåtstramningen fler jobb tack vare ökade investeringar? Igen liknar utvecklingen i Sverige vad som skedde i omvärlden. Det mest framträdande resultatet av lönepressen och den påföljande vinstökningen är att investeringarna sedan 80-talets början minskar på bekostnad av allt större utdelningar av dividender till aktieägarna.

I diagram (3) syns vad som skedde med de ökade vinsterna i Sverige. Även här minskar andelen av vinsterna som investeras till förmån för ökad utdelning till aktieägarna. Trenden är tydlig och bestående oavsett vem som höll i rodret på Rosenbad.
Gapet mellan vinsterna och investeringarna svarar mot hundratals miljarder kronor som bytt ägare. Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka.
Vi har sett att ökade vinster för kapitalägarna inte leder till mer investeringar och nya arbeten utan till fler dollarmiljonärer som använder sina nyvunna rikedomar till att spekulera i finanskarusellen.
Vad de tagit ifrån dig kan du ta tillbaka. Det är bara en fråga om politisk vilja, om att säga nej och att kräva vad som behövs för att de arbetandes intressen ska ställas före kapitalägarnas.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Storbritanniens fack skakas om av den ”nödbudget” som finansminister George Osborne lade fram den 22 juni och nu planerar de hur de ska bemöta de kommande nedskärningarna. De tvingas dessutom mobilisera för att försöka stoppa ett förslag till en lag som skulle göra det svårare att strejka.

Förra veckan samlades ett hundratal representanter från den stora fackföreningen PCS, som organiserar anställda i både offentlig och privat sektor, för att diskutera hur de skulle bemöta ”de mest drakoniska offentliga nedskärningarna i mannaminne”, som facket uttryckte det.
Beräkningar visar att omkring 725 000 jobb i den offentliga sektorn kommer att gå förlorade på grund av den nya budgeten, samtidigt som löner och bidrag för flera samhällsgrupper kommer att frysas under några år. 11 miljarder pund ska sparas in på det sociala skyddsnätet och momsen ska höjas med 20 procent.

Förlorade arbetstillfällen
Sedan 2004 har redan tiotusentals arbetstillfällen för tjänstemän och offentliganställda gått förlorade och löneökningarna har legat flera procent under inflationen de senaste åren.
PCS, som kritiserats i tidningen the Guardian för att de tagit ut sina medlemmar i strejk mot de kommande försämringarna av tjänstemännens villkor, menar att både jobb, löner, pensioner och tjänstemännens särskilda kontrakt är under attack och att de nu måste planera för kampanjer ”på en skala vi inte sett på årtionden”.
Dagen innan ”nödbudgeten” – som fick stort stöd bland de församlade ministrarna under G20-mötet – krävde företagsrepresentanter omröstning om en ny lag som skulle göra det svårare att strejka. Ett minimum av 40 procent av arbetsstyrkan måste delta i omröstning om strejk för att resultatet ska vara bindande, enligt förslaget.
Både journalister och fackrepresentanter menar att det inte är en slump att förslaget lades just nu, när några av Storbritanniens mest drastiska nedskärningar någonsin precis ska påbörjas.
I juni kommenterade regeringen att den inte hade några planer på att ändra strejklagarna, men förra veckan kom rykten via media att en ändring ändå fanns på dagordningen. Transportfacket RMT reagerade genast och kallade det för en ”krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen” och förväntar sig en tvärfacklig gemensam protest.

Kommer dra åt snaran
– ConDems [de konservativa och liberaldemokraterna] vet att den absolut största motståndskampanjen mot deras planer på åtstramningar och nedskärningar kommer att komma från fackföreningarna. De är rädda och försöker nu dra åt snaran av anti-fackliga lagar kring arbetares halsar för att kväva motståndet, sade generalsekreteraren Bob Crow till tidningen The Independent.
Den fackliga federationen TUC förklarade att de inte såg detta som det största hotet just nu, då regeringen officiellt förnekat att de planerade några lagändringar, men att de självklart skulle göra motstånd mot alla eventuella inskränkningar.
PCS menade att lagändringen måste sättas in i sammanhanget med nedskärningarna.
– Koalitionsregeringen har inte slösat någon tid på att börja nedmontera den offentliga sektorn bit för bit, så vi slösar ingen tid innan vi börjar planera hur vi ska slå tillbaka, sade PCS:s generalsekreterare Mark Serwotka i ett uttalande.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

– Om vi inte tar ut pengarna kommer eldirektörerna bara att bli rikare och de badar ju redan i pengar. Det säger Ulf Carlsson, ansvarig för kraftverksavtalet hos Elektrikerförbundet, till www.lo.se. Ett Elektrikerförbund som nu är ute i en övertidsblockad, och där åtta personer sedan i måndags strejkar vid Oskarhamns kärnkraftverk.

Det är inte bara Pappers som är ute i strid i årets avtalsrörelse. Elektrikerförbundet och 1 800 elektriker (totalt har Elektrikerförbundet 26 000 medlemmar) som omfattas av kraftverksavtalet är sedan den 15 april ute i en övertidsblockad. Sedan i måndags är åtta personer som arbetar med materialhantering vid Oskarshamns kärnkraftverk ute i strejk.
Anledningen till konflikterna är att både Skogindustrierna och Energiföretagens arbetsgivarförening vägrar att acceptera att de bägge förbunden bland annat vill ha de löneökningar på 2,6 procent som LO-samordningen slagit fast. Istället vill bägge arbetsgivarorganisationerna som detaljstyrs av arbetsgivarkartellen Svenskt Näringsliv att facken villkorslöst ska krypa till korset. Facken ska acceptera ett avtal som det IF Metall gick med på, och som kommer att ge en reallönesänkning detta år. Något som till och med LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin medger i en intervju i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga tisdag 20 april.

Inte bara lönen
Men för elektrikerna handlar det inte bara om lönerna.
Mikael Pettersson på Elektrikernas förbundskontor säger till Internationalen:
– Vi har en rad andra krav som är lika viktiga. Rätten till ett familjeliv för våra elektriker som har småbarn. Med det menas att de inte ska vara tvingade att ta arbete på annan ort långt bort från hemmet. Vi vill ha en reglering av bemanningsfrågan. Dessutom en fråga som handlar om den personliga integriteten, det vill säga att arbetsgivarna inte godtyckligt ska kunna utföra drogtester på våra medlemmar. Den frågan måste regleras.
– Vi vill ha också ha en rimlig boendestandard för de medlemmar som arbetar långt borta från hemmet.
Tidningarnas Telegrambyrå uppger att elektrikernas övertidsblockad biter. En rundringning som TT gjort gav vid handen att åtminstone 12 vattenkraftverk helt eller delvis blivit stående efter störningar eftersom elektrikerna av förklarliga skäl inte jobbar övertid.
Mikael Pettersson säger att i skrivande stund pågår nya förhandlingar, men medger att det går ”kärvt”.

Fakta bakom kraven
På Elektrikerförbundets hemsida finns fullständig information om den pågående konflikten och ett tvåsidigt blad som heter Avtalet och går ut till medlemmarna. Där finns bland annat följande intressanta fakta som mer än väl motiverar Elektrikerförbundets krav:
”– Om Elektrikerförbundet fick igenom alla sina krav för 1 800 kraftverkare, enligt avtalskraven från i januari, skulle det kunna påverka elpriset för t ex ett normalt villahushåll med en energiförbrukning på cirka 25 000 kWh med omkring fyra öre (!) för ett helt år.
– 2009 redovisade de tre största energibolagen ett resultat på närmare 60 000 miljoner kronor motsvarande 33 miljoner kronor per kraftverkare eller 3,3 miljoner per anställd inom EFA:s område (Energiföretagens Arbetsgivareförening).
– Enbart lön till Fortums VD 2008 på cirka 13 600 000 motsvarar 7 555 kronor per kraftverkare.
– Att pensionera Vattenfalls f d VD kostar cirka 60 miljoner.”
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Strejken på Lagena Distribution AB under midsommarveckan rönte stor medial uppmärksamhet. Alltför lite ljus har dock riktats mot de egentliga orsakerna till konflikten.
Till att börja med måste vi konstatera att detta problem med bemanningsföretag inte alltid har funnits. Bemanningsföretag plågade de fackliga organisationerna och undergrävde de anställdas trygghet under arbetarrörelsens barndom och kulminerade i Utansjöarbetarnas marsch mot det strejkbrytande bemanningsföretagets förläggning i Lunde, också känt som Ådalen -31.

I syfte att skapa ”ordning och reda” på arbetsmarknaden genomförde Per Albin Hansson 1935 en rad åtgärder där de viktigaste var förbud mot bemanningsföretag och införandet av statsunderstödd a-kassa. Anställningsskydd och trygghet i omställning; samma frågor då som nu.

I början av 1990-talet hade minnet av Ådalen -31 och Per Albin Hansson förbleknat så pass att man kunde återlegalisera bemanningsföretagen i två steg; 1991 och 1993 i full skala.
Därmed har gamla problem, som vi trodde vi en gång för alla visat på porten, återuppstått.
Omplaceringsutredningen: Uppsägning från arbetsgivarens sida ska vara sakligt grundad. En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.
Så lyder lagen om anställningsskydd §7. Det innebär att innan någon sägs upp på grund av arbetsbrist måste man utreda om inte personen kan omplaceras i stället för att sägas upp. Men på ett företag som använder sig av bemanningsföretag blir denna paragraf oanvändbar.
Det får nästan ett löjets skimmer över sig när man i omplaceringsutredningen kammar noll samtidigt som man tittar ut över den hord av inhyrd personal som gör exakt det arbete som de som är varslade utför.
Bemanningsföretag tillintetgör denna del av las fullständigt.

I inrikesminister Eric Holmqvists (s) förarbete till las 1973 skriver han att:
”… de från trygghetssynpunkt betydelsefulla reglerna om turordning måste vara utformade på sådant sätt att de ger ett verksamt skydd för de arbetstagargrupper som är särskilt utsatta på arbetsmarknaden och hindrar en skoningslös utgallring bland de anställda under åberopande av effektivitetsskäl.”
Av detta följde att regeln ”sist in – först ut” blev normen för turordningen. Denna turordning har ju som bekant varit ansatt från alla håll och kanter.
Det som skett sedan bemanningsföretagen klivit in på banan är att regeln egentligen förlorat sin mening. Det som sker i dag är att arbetsgivaren säger upp enligt turordningslistan, men ombesörjer så att bemanningsföretaget, ur gruppen uppsagda, anställer de arbetstagare arbetsgivaren har ett gott öga till. På så sätt blir han av med de han vill bli av med och får behålla som arbetskraft de han vill behålla, om än via ett bemanningsföretag.
Och så är vi tillbaka till den ”skoningslösa utgallringen”…

Återanställningsrätten har i dag, på företag med bemanningsföretag, samma parodiska funktion som omplaceringsutredningen. Vad har återanställningsrätten för materiellt innehåll över huvud taget då den egna arbetsgivaren varje dag väljer att ringa bemanningsföretagen för att bemanna upp för den kommande produktionen, i stället för att ringa de som är uppsagda och har återanställningsrätt?
Bemanningsföretagen har slagit ut återanställningsrätten helt och hållet.
Sammantaget hotar bemanningsföretag hela idén om saklig grund för uppsägning.
Syftet med kombinationen av saklig grund för uppsägning och återanställningsrätten var ju att skydda arbetarna från att ställas mot varandra; arbetslösa mot anställda. De arbetslösa skulle inte utgöra ett hot mot de med anställning, genom att man gjorde det omöjligt för arbetsgivaren att göra ett enkelt utbyte av anställda. Införandet av bemanningsföretag rubbade detta skydd.
I Sverige är det nu till och med möjligt för ett företag som har ökat personalbehov att säga upp på grund av arbetsbrist om man täcker det ökade arbetskraftsbehovet (och mer därtill) med inhyrd arbetskraft. Vad behöver göras?

Frågan kan lösas politiskt på lång sikt, men här och nu måste den lösas, så långt det är möjligt, i avtalsrörelsen.
Den viktigaste principen att ro hem är att arbetsbristuppsägningar och inhyrd arbetskraft inte kan existera parallellt på samma företag. Eftersom inhyrning undergräver både omplaceringsutredningen, turordningen och återanställningsrätten måste det skapas, på de företag som varslar på grund av arbetsbrist, ett moratorium där det är förbjudet att hyra in personal. Detta moratorium ska gälla från och med att arbetsgivaren varslar till och med att återanställningsrätten för de uppsagda har gått ut.
Först då har vi återställt funktionaliteten i las någorlunda.

Om inte funktionaliteten i LAS återställs får vi effekten att arbetsgivaren har ett nytt konfliktvapen i sina händer gentemot det lokala facket. Arbetsgivaren kan hur lätt som helst ställa ultimatum: ”Jobba kvar till sämre villkor eller bli utbytt mot inhyrd.”
Det talas ofta om att facken måste hålla samman i avtalsrörelsen. Man menar då att förbunden ska hålla sams. Det är självklart en viktig förutsättning för en framgångsrik avtalsrörelse. Men minst lika viktigt är att hålla samman facket på lokal och central nivå.
De lokala avtalens tyngd varierar ju enormt mellan förbund och branscher och det finns vitt skilda traditioner på området. Men uppskattningsvis utgör väl de lokala avtalen runt 10-20 procent av utfallet i medlemmarnas plånböcker.
Och när arbetsgivarna inte lyckas inkassera eftergifter på förbundsnivå, vilka tror ni de ger sig på då?
Om inte bemanningsfrågan får en vettig lösning blir det lokala facket nästa avtalsperiods strykpojke.

Patrik Olofsson
Handelsklubbens styrelse vid Lagena

(Eu och facket, nyhetsbrev för folkrörelsen
nej till eu:s fackliga nätverk nr 10, 2010)