160 bärplockare från Thailand som varit anställda av det svenska företaget Lomsjö Bär kommer att få ut två månadslöner var, med hjälp av Kommunal.

Internationalen har tidigare skrivit om det skandalomsusade företaget Lomsjö Bär som försattes i konkurs i oktober i år efter att VD:n försvunnit med pengarna och lämnat hundratals asiatiska bärplockare strandsatta i Sverige utan utlovad lön.
I Åsele i Västerbotten gick då fyra av de 160 thailändska bärplockarna med i Kommunal för att få stöd i sin kamp för uteblivna löner. Kommunal tog i sin tur hjälp av LO TCO-rättsskydd och har nu lyckats säkra två månadslöner på 36 600 kronor till samtliga 160 personer via den statliga lönegarantin.
– Trots svåra rättsliga förhållanden har processen nu fått ett lyckligt slut och rättvisa har skipats, säger Lenita Granlund, Kommunals avtalssekreterare till Västerbottens Kuriren.
Per Holmberg som är ombudsman på fackförbundet säger till Kommunalarbetaren att det underlättade att Lomsjö Bär är ett svenskt företag. Lönegarantin hade kanske inte gällt om bärplockarna varit anställda av ett utländskt bemanningsföretag, tror han. (Så var fallet med de 290 vietnamesiska bärplockare i Särna som Internationalen skrev om i nr 47/2010.)
Lönegarantin ger dock inte mer pengar än den garanterade minimilönen så övertidsersättning blir bärplockarna utan. De skulder de dragit på sig täcks nätt och jämnt.
Lomsjö Bärs ägare sköntaxeras nu på nära två miljoner kronor eftersom han lämnat falska uppgifter för inkomståren 2007-2009.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

8,5 miljoner kronor var genomsnittslönen för de verkställande direktörerna i de 100 största svenska företagen 2009.
En lön på 8,5 miljoner var 31 gånger så mycket som vad en genomsnittlig industriarbetare tjänade under samma år.

En arbetslöshet på nära 10 procent. Krisavtal med direkta sänkningar av industriarbetarnas löner. Det påverkade inte nämnvärt lönerna för vd:arna vid de 100 största företagen i Sverige. Det framgår av en sammanställning som LO-tidningen utfört.
8,5 miljoner kronor var den genomsnittliga årslönen för direktörerna under 2009. Dessutom tickade bonusbomberna på i stort sett som vanligt trots att krisen inom industrin var djup och omfattande. Omkring 160 miljoner delades ut i de hundra företagen under 2009. Ändå är siffran, enligt LO-tidningen, i underkant eftersom 18 av de 100 företagen väljer att mörka om utbetalningarna av bonus.
Direktörslönerna motsvarar 31 genomsnittliga industriarbetarlöner, och skillnaderna har i stort sett ökat stadigt sedan femtio- och sextiotalet.

Konkurrensen smittar
– Den internationella konkurrensen och globaliseringen har smittat av sig på lönesättningen i Sverige. Idag hänvisar direktörerna till internationella löner när de vill öka sina inkomster. Men är dagens företagsledare så mycket bättre än på 1950- och 1960-talet, frågar sig Åsa Löfström, docent i nationalekonomi vid Umeå Universitet i en kommentar till LO-Tidningens uppgifter. Samtidigt påpekar hon att ”affärslivets lönekultur har smittat av sig på resten av samhället, till statliga myndigheter, politiker och mellanchefer”.

KP

          

Under hösten kunde man läsa om bärplockare från Asien som arbetade i Sverige under människovidriga förhållanden. Det hela kulminerade i en rättegång mot fyra vietnameser som attackerat sina arbetsgivare.
Förbundet Arbetarsolidaritet har engagerat sig i frågan och anordnade bland annat en pengainsamling för de drabbade. Inför nästa säsong försöker man vara ännu mer förberedd.

Hur har det gått för bärplockarna sedan dess?
– Det vi vet är att de är tillbaka i Vietnam och är extremt skuldsatta, de hade lagt stora pengar på att ta sig till Sverige. Många pantsatte sina hus för att låna till resan och sedan fick de inte ut pengarna de blev lovade här, berättar förbundets representant Micke Fritz, som har fortsatt kontakt med de offentliga biträdena till de fyra männen.
Det var i Särna i Dalarna som 290 vietnamesiska bärplockare till slut fick nog av uteblivna löner och efter ett stormöte stängde in de sex basarna för det vietnamesiska bemanningsföretaget TTLC, som anlitats av svenska Lomsjö Bär. Fyra bärplockare häktades för misshandel och olaga frihetsberövande men frigavs vid rättegången en månad senare. Men deras löner lyser fortfarande med sin frånvaro. Avtalet som det svenska facket aldrig fick se sade att arbetstagarna bara skulle få ut lönen om de plockade orimliga mängder bär om dagen.
– Kommunal är det fack som ska godkänna utländska bärplockares lönevillkor och de har godkänt ett avtal i vilket Lomsjö bär garanterade att bärplockarna skulle få en lägsta lön på 17 730 kronor av det vietnamesiska bemanningsföretaget TTLC. Men Kommunal fick aldrig se det andra avtalet, alltså avtalet mellan TTLC och bärplockarna själva. I det står det att man garanteras 17 730 kr endast om man plockar 95 kg lingon eller 60 kg blåbär per dag, något som anses vara en omöjlighet av de flesta bedömare. Detta avtal har Migrationsverket ändå godkänt i samband med att de beviljade de 290 vietnamesiska bärplockarna arbetstillstånd, säger Micke Fritz.
Efter att utbetalningarna skjutits upp en längre tid var Lomsjö Bärs konto plötsligt tömt på pengar och vd Ari Hallikainen spårlöst försvunnen – en historia som inte fått sin upplösning än.
Vem har störst skuld i det här?
– Störst skuld i utnyttjandet av den globala ekonomin har det svenska företaget Lomsjö Bär. De anlitade det vietnamesiska företaget och de vet att de själva blir friade från ansvar när avtalen inte hålls. Då är det istället bemanningsföretaget som pekas ut och det är väldigt svårt att göra något när det gäller utländska företag.
Under tiden som bärplockarna satt häktade under augusti och september i år startade Förbundet Arbetarsolidaritet en insamling vars syfte var att täcka eventuella böter de häktade kunde fällas till. Summan uppgår till 32 000 kronor och ligger fortfarande hos förbundet.

Var ligger ärendet just nu?
– Överenskommelsen vi har med männen och deras offentliga biträden är att pengarna ska betalas ut tillsammans med det skadestånd man hoppas få för häktningstiden. Där väntar vi fortfarande på besked, skadeståndsärendet nu ligger hos Justitiekanslern och enligt en av de fyra offentliga biträdena ser det ljust ut. Skadeståndet kommer förhoppningsvis att bli 25 000 kronor per person. Oavsett om skadeståndet avslås eller inte kommer de insamlade pengarna självklart delas ut till de fyra killarna.

Hur tänker ni inför kommande säsonger?
– Vi ska vara mer förberedda för solidariska insatser. Vi kommer att samarbeta med alla som är intresserade av att upprätta register över opålitliga företag och personer i branschen så vi skaffar oss bättre koll på dem.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Hasse Andersson är facklig representant på Ålö AB, Umeå.

Hur ser du på läget inom vänstern och arbetarrörelsen idag?
– Jag har nog inte reflekterat så mycket, men det är klart det är allvarligt. Vänstern har inte synts så mycket som den borde. Det är tråkigt att det gått som det har gått, att socialdemokratin dragit till höger så det bara visslar om det.

Vilka är de viktigaste frågorna att driva just nu?
– Rättvisan, som alltid. Solidariteten och välfärden. Det är vad jag personligen tycker.

Vad måste ske nu för att få vänstern på fötter igen?
– Helst skulle man ju bara vilja dra ett streck över alltihop och starta på helt ny kula, utan vare sig kommunism eller socialdemokrati i bagaget. Det behövs en nystart, ett framåtblickande, men istället hamnar man i gamla hjulspår. Jag vet inte vad som har hänt med folk, om det är någon sorts protest mot enskilda personer eller mot politiken. Socialdemokraterna behöver bli ett riktigt arbetarparti igen, det är ett lass som Vänsterpartiet inte klarar att dra själv.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

LO-ledningen har hittills inte dragit några slutsatser av socialdemokratins kris. Detta trots att samma ledning varje år skänker partiet miljoner av medlemmarnas pengar. Men nu har lo.tidningen.se talat med tolv av landets tretton LO-distrikt. Trenden är tydlig. Distriktens talespersoner vill ha mer vänsterpolitik.

LO-tidningen har samtalat med 12 av 13 LO-distrikt. Kritiken är på sina håll hård mot dagens socialdemokrati.
Den genomgående åsikten är att de flesta vill ha mer vänsterpolitik.
”Rädd för att högerfalangen har för stort inflytande”, säger Conny Kristensen Grahnström från Gotland.
Per-Erik Johansson från Västerbottendistriktet varnar partiet för att ”falla in i nyliberalismens vågskvalp”.
– Idag förs en politik som alltför mycket är till för dem som har gott om pengar. Partiet har satsat på storstadsfrågor som exempelvis skatteavdrag, anser Hans Svedberg från distriktet i Dalarna-Gävleborg.
Stewe Cato från distriktet i Värmland och Örebro har åsikten att partiet har slutat att lyssna på facket.
– Titta på våra kongresser inom socialdemokratin. Bland dem som går dit tjänar många mellan 40 000 och 50 000 kronor i månaden. Jag umgås med kommunalanställda och handelsanställda, och bland dem är karensdagen en viktig fråga. Om socialdemokraterna inte tycker det, utan prioriterar andra reformer, så säger det något. Karensdagen slår hårdast mot dem som har de lägsta lönerna, de tuffaste jobben och största smittoriskerna, anser Dan Gabrielsson från Göteborg som uppmanar socialdemokraterna att lyssna på vanligt folk.
Helt uppenbart har dessa kritiska röster inte nått fram. Inte ens till LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin och IF Metalls Stefan Löfven, som bägge tillhör det socialdemokratiska partiets ledning och i den egenskapen är ytterst ansvariga för den politik som resulterade i valfiaskot.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Förra veckan antog IF Metalls avtalsråd ett förslag om yrkesintroduktion för ungdomar upp till 25 år. Med ytterst knapp majoritet, 76 röster för och 71 emot. Lönedumpning och borgerlig syn på företrädesrätten hävdar kritikerna som återfinns bland medlemmar och fackliga kollegor från andra förbund.

Avtalet anses ansvarsfullt och modigt och hälsas med tillfredställelse av borgerliga ledarskribenter och näringslivets talespersoner.
Jan-Olov Carlsson, vice klubbordförande vid Volvo Lastvagnar hyttfabrik i Umeå, var med på avtalsrådets möte. Han är mycket kritisk till beslutet.
Vad är problemet med avtalet?
– Flera problem. Avtalet innehåller både försämrade villkor och en tolkning av turordning och företrädesrätt som är snarlika de borgerligas argument för att luckra upp LAS. Man tycks helt ha missat att vi inför avtalsrörelsen 2010 och valkampanjen hade en opinion och debatt som gick ut på: Nu djävlar är det hög tid att återställa LAS-reglerna! Avtalet om Yrkesintroduktion undergräver den fackliga positionen. IF Metall har övertagit borgerlighetens argument. Det märks också på kommentarerna efteråt.
– Villkoren om 75 procent av avtalets lägsta lön innebär givetvis en negativ lönenedpressning. Det kan till och med bli ett argument för att säga upp lokala löneavtal som hittills fungerat som ett försvar.
– Sen är det också formfrågan, sättet som beslut tas i viktiga och principiella frågor. Nu är det överrumpling och överkörning som gäller. Ett färskt exempel är krisavtalet. Det här är inte ett dugg bättre.
Ungdomsarbetslösheten är väl ändå ett stort problem? Vad är det för fel att vilja vidta åtgärder för att lösa problemet?
– Ingenting alls, men avtal om sänkta villkor kan aldrig vara vägen dit. Om alla branscher och fackförbund skulle resonera som IF Metalls förbundsstyrelse får vi en underbudskonkurrens som vänder upp och ner på den fackliga grundtanken. Om fackföreningsrörelsen ständigt ska ta ”ansvar” för att lösa samhällsproblem genom avtalsförändringar finns det inget logiskt slut. Ska vårdanställda sänka avtalsvillkoren för att det ska bli fler vårdplatser? Om Byggnads sänker lönerna, kommer fler bostäder att byggas?
– Även om det låter allmänt och uddlöst: det handlar istället om politiska åtgärder och politisk kamp. Facket ska vara radikalt pådrivande istället för att spela arbetsgivare och borgerlighet i händerna.
Inom andra förbund finns redan lärlingssystem med lägre löner. Vad är skillnaden?
– Skillnaden är givetvis att i byggbranschen och elbranschen handlar det om en fortsättning av en yrkesutbildning och ett sätt att få yrkesstatus, eller yrkesbevis i branscher med stor facklig kontroll. Metalls avtal om Yrkesintroduktion gäller alla arbetslösa upp till 25 år och blir därför ett rekryteringsargument för billig arbetskraft. Rekrytering är det primära syftet med avtalet.
För varje anställning av Yrkesintroduktion kommer det att krävas ett lokalt avtal och att arbetet ska varvas med utbildning och introduktion. Det handlar ändå inte om vanliga jobb?
– Där lokala fackklubbar håller hårt på att det inte handlar om ordinarie bemanning, utan att det i första hand ska vara utbildning enligt en plan för utveckling inom flera områden på arbetsplatsen, kommer det inte vara något problem. Men med avtalet öppnar Metall dörren på vid gavel för att arbetsgivare kan pressa igenom lokala avtal om billiga anställningar och med minimala utbildningsinsatser. Jag ser framför mig en till två veckors introduktion och sedan 11 månader ordinarie arbete till låg lön.
– Avtalet sätter en press på lokala fackklubbar som inte finns idag. En fackföreningsrörelse på frammarsch och med gott självförtroende skulle kanske kunna hantera situationen. Så ser det inte ut. Risken är att avtalet försätter förbundet i fritt fall med många dåliga avtal om Yrkesintroduktion eftersom Arbetsförmedling, lokala politiker och arbetsgivare förväntar sig att de lokala klubbarna nu ska ”ställa upp” och lösa det som andra misslyckats med.
Ett argument för avtalet är att hindra det borgerliga förslaget om lärlingsprovanställning?
– Det borgerliga förslaget är ett ännu sämre förslag eftersom det inte skulle behövas något lokalt avtal, men det är samma andas barn. Att man ibland måste anpassa sig efter situationen kan vara en sak, men det rättfärdigar inte den anpasslighet till den borgerliga regeringens förslag som IF Metalls ledning nu gör sig skyldig till.
– Ett gångbart alternativ hade varit att uttrycka en klasståndpunkt och ett kampperspektiv för att bekämpa massarbetslösheten där ungdomsarbetslösheten står i centrum.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

En av som var drivande för att stryka strejkrätten i ett dokument för EU:s inre marknad var den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström. Det uppger franska medier enligt vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson.

– Det som stod var vare sig nytt eller omstörtande. Men tydligen blev det för svårsmält för Malmström och den borgerligt dominerade kommissionen.
Det säger Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, i ett pressmeddelande sedan uppgifter i franska medier gjort gällande att folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström ”har varit drivande för att stryka strejkrätten ur texten”.
Detta efter att EU-kommissionen lagt ett förslag till 50-punktsprogram för den inre marknaden, där en tidigare utlovad förstärkning av strejkrätten tagits bort.
Även socialdemokraterna i Europaparlamentet har reagerat på detta. Uppgifter i www.europaportalen.se gör gällande att socialdemokraterna hotar med att inte acceptera förslaget från kommissionen.
– Kommissionär Malmström, tillsammans med andra kollegor, har valt en farlig väg att gå när man strök löften som fanns för att stärka strejkrätten på den inre marknaden, säger Marin Schulz, ordförande för den socialdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet.
Marita Ulvskog, socialdemokratisk parlamentariker, är ännu hårdare i tonen.
– Ett urvattnat handlingsprogram för den inre marknaden som inte respekterar grundläggande fackliga rättigheter kan inte räkna med vårt stöd, säger Marita Ulvskog.
Hur det blir med det lär visa sig framöver. För nu ska kommissionens förslag ut på en fyra månader lång konsultation i medlemsländerna.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Stödet för Socialdemokraterna är i dalande. Inte bara i rikspolitiken, vilket årets valresultat bekräftade. Men även bland LO:s medlemmar har den fackliga organisationens stöd till S minskat.

Bara tre av tio LO-medlemmar anser, enligt en opinionsundersökning som Sifo gjort på uppdrag av LO-Tidningen, att LO ska fortsätta att ge pengar till och bedyra sin lojalitet med det Socialdemokratiska partiet. 45 procent av de tillfrågade svarar nej på frågan ”tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna politiskt och ekonomiskt?”
Idag ger LO sex miljoner kronor per år till Socialdemokraterna. Dessutom rekommenderar LO sina medlemsförbund att ge sex kronor per medlem. Totalt innebär det att förutom de sex miljonerna centralt så bidrar förbunden och deras medlemmar med åtta miljoner per år. Det är bara Transport som sedan årtionden är det enda förbund som inte ger bidrag.
– Kongresserna, liksom LO:s och förbundens styrelser, består av aktiva socialdemokrater. De vill hålla fast vid de gamla banden. Men de är representativa för medlemmarna. I ett läge där LO-medlemmarnas stöd för S minskar får LO-topparna problematik med legitimiteten, säger Klas Åmark, professor i historia som har forskat om arbetarrörelsen och välfärdsstaten.

Banden klipps
Klas Åmark hänvisar till Danmark och Tyskland där fackföreningsrörelsens band till de socialdemokratiska partierna huggits av.
Lars Ekdahl, professor i historia vid Södertörns Högskola, som skrivit flera böcker om facket säger så här:
– Att bara tre av tio står bakom stödet till Socialdemokraterna speglar ett missnöje med att LO är så otroligt lojalt mot partiet. Under Rudolf Meidners tid var LO en stark kraft som kom med nya idéer och påverkade partipolitiken. Nu är LO osjälvständigt och uppbundet.
Ekdahl drar paralleller till Norge där norska LO samarbetar med Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstre och andra organisationer. Ett samarbete som enligt honom stärkt LO:s positioner även gentemot Arbeiderpartiet. ”Man accepterar inte bara partilinjen, utan försöker också påverka den genom samarbete med andra partier.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

Så här röstade medlemmarna i Seko: Seko har genomfört en eftervalsundersökning bland förbundets medlemmar om hur de röstade i valet.
Den rödgröna alliansen får totalt 67 procent av medlemmarnas röster. De fördelar sig på följande vis: Socialdemokraterna 48 procent, Vänsterpartiet 12 procent och Miljöpartiet 7 procent.
Högeralliansen får 24 procent av rösterna. 15 procent röstade på Moderaterna, 4 procent på Folkpartiet, 2 procent på Centerpartiet och 3 procent på Kristdemokraterna. Inga uppgifter finns hur övriga röster fördelade sig.
Byggnadsarbetareförbundet har också gjort en liknande eftervalsundersökning.
Av den framgår att den rödgröna alliansen fick 68,6 procent av rösterna. Av dem erhöll Socialdemokraterna 55,5 procent, en minskning med 7,3 procent sedan valet 2006, Vänsterpartiet 10,0 procent och Miljöpartiet 3,1 procent.
Högeralliansen fick 20,1 procent av rösterna, en ökning med 1,1 procent sedan valet 2006. Av dem erhöll Moderaterna 13,3 procent, Folkpartiet 2,5 procent, Centerpartiet 3,0 procent och Kristdemokraterna 1,3 procent.
Sverigedemokraterna som i valet 2006 fick 4,9 procent ökade till 10,4 procent.

          

– SL är en byråkratisk koloss som består av en massa tjänstemän som inte har någon koll på hur vår verklighet ser ut, säger Carolin Evander, t-baneförarnas fackordförande i Seko.
Hon menar att det är ett stort problem att SL och entreprenören MTR delar på ansvaret. Nu har Seko inlett samtal med MTR om förarnas arbetsvillkor.

De senaste veckorna har Stockholms t-baneförares missnöje med MTR uppmärksammats i medierna. Röster har höjts mot otydligt ledarskap och personalbrist. Carolin Evander skulle helst se att tunnelbanan drevs av SL, inte av entreprenörer. Men nu är det Hong Kong-baserade MTR med ett kommersiellt vinstintresse som är arbetsgivare och motpart när kollektivavtalen ska förhandlas.
– Vi vill att SL ska lägga sig i mer och titta på hur entreprenören sköter sitt uppdrag. Vi är också missnöjda med att MTR försöker splittra fackföreningarna genom att driva igenom två olika kollektivavtal, säger Carolin Evander.
Bägaren rann över för t-baneförarna när en av MTR-cheferna gick ut i Svenska Dagbladet och hävdade att man inte har några problem med underbemanning. Men under det år MTR har drivit verksamheten har personalen arbetat mycket övertid och haft svårt att få semester, allt för att täcka upp för underbemanningen.
Nu uppdagas också att MTR krävt en återgång till så kallade delade tjänster för att gå med på löneökningar. Delade tjänster innebär att man kan få arbeta morgon- och kvällspass samma dag – med en rast på flera timmar där emellan. Seko lyckades förhandla bort den typen av tjänst 2002.
MTR har skrivit in de delade tjänsterna i kollektivavtalet med Fackförbundet ST och Saco-förbundet Trafik och Järnväg. De båda fackförbunden organiserar bara runt 20 procent av t-baneförarna. Men avtalet orsakar facklig splittring.
– Ett av våra krav är att det avtalet rivs upp. Vi anser också att MTR bör höja lönerna. I år har vi fått en ökning på 0,9 procent. Men MTR är inte intresserade av att diskutera en löneökning eftersom vi inte gick med på de delade tjänsterna, säger Carolin Evander.
Förra veckan tog t-baneförarna själva initiativ till ett övertidsstopp. För att undvika kaos i trafiken tvingades MTR att sätta arbetsledare, chefer och trafikledare på att köra tunnelbanetågen. I egenskap av fackligt ordförande kunde Carolin Evander inte stödja kollegorna i deras aktion.

Hur upplever du det att vara facklig representant och därmed förhindrad att delta i aktioner av det här slaget?
– Det är klart att det är jobbigt ibland. Jag förstår att förarna är frustrerade och arga, men jag måste värna om kollektivavtalets värde – det går inte att agera mot arbetsgivaren annars. Jag tror att de flesta av förarna förstår min situation, säger Carolin Evander.

Vissa förare som uttalat sig i pressen på senare tid har valt att göra det anonymt för att undvika repressalier. Vilken typ av repressalier kan det röra sig om?
– Jag tror inte att förare skulle råka ut för repressalier om de gick ut med sina namn. Men även om MTR är en ny arbetsgivare på pappret så är det samma gamla chefer som sitter kvar. Och de cheferna sparkade vår fackordförande 2005. Det vet de anställda givetvis om, de vet att man kan bli särbehandlad.

Vilken utveckling hoppas du på den närmaste framtiden?
– Nu har vi samtal med MTR:s nya VD Peter Viinapuu en gång i månaden. Jag tycker att han har en del bra idéer och verkar vara villig att ta tag i problemen. Det är positivt att vi inlett ett samarbete och att MTR lyssnar på oss. Men vi ropar inte hej förrän vi sett faktiska förändringar, säger Carolin Evander och avslutar:
– Vi tror till exempel att det skulle behövas minst 20 T-baneförare till. Nu har MTR beslutat att utbilda två förare i januari.

Adam Fredholm
intis@internationalen.se

          

Protesterna mot Nicolas Sarkozys ”reform” av pensionssystemet gick i måndags in i en ny fas. Senaten röstade då igenom lagförslaget med 177 röster mot 151. Det innebär att bara formalia är kvar innan den ”parlamentariska demokratin” antar en lag som en överväldigande majoritet av det franska folket inte vill ha och som miljoner sagt nej till i den ena demonstrationen och generalstrejken efter den andra.
Frågan som nu ställs är om kampen är över. Svaret är väl både ja och nej. De mer spektakulära aktionerna, som strejkerna i transportväsendet och raffinaderierna samt blockaden av oljedepåerna, är på upphällningen. Tågen går nu i stort sett normalt. Innan ”normal” produktion i raffinaderierna uppnås kan det dock dröja. Bara fem av de tolv raffinaderierna i strejk beslutade i tisdags att återgå till arbetet.

– Vi har inte råd att strejka längre, sa en facklig ledare till fransk tv på tisdagsmorgon. Vi ska komma ihåg att det inte finns strejkkassor i Frankrike så varje strejkdag är en dag utan inkomst.
Regeringen har gjort allt för att bryta oljearbetarnas kampvilja. Gendarmeriet har satts in för att bryta blockader av depåer och strejkande arbetare har tvångsrekryterats till tjänst under hot om omedelbara fängelsestraff. I tisdags fick de strejkande ett vackert solidaritetsbevis från Belgien. Fackföreningen FGTB satte stopp för franska tankbilar som hämtade reserver i en depå i Belgien. Enligt FGTB har den franska oljejätten Total fyllt på ett 50-tal tankbilar per dag i grannlandet.
Även om strejkerna och blockaderna fortsätter under de närmaste dagarna är det uppenbart att de är inne på sluttampen och att kampen kommer att ta sig andra former. De arbetande kan inte leva utan löner och de fackliga organisationerna som saknar strejkkassor kan inte ersätta de strejkande.

Samtidigt finns det ett frågetecken kring de ungas deltagande den kommande veckan eftersom det är skollov just nu. I tisdags mobiliserade elevorganisationen till demonstrationer i en rad städer och i Paris samlades ett tusental utanför senaten för att protestera mot församlingens slutliga omröstning på eftermiddagen. Är det lovet som förklarar den svaga uppslutningen? Enligt eleverna utanför Senaten är rörelsen inte på nedåtgående.
Regeringen å sin sida har använt två propagandavapen under veckan för att undergräva protesternas popularitet. I samstämmig ton har arbetsgivarorganisationen Medef och regeringen trollat fram en siffra ur hatten. ”Strejkerna kostar 300-400 miljoner euro varje dag”, påstår de plötsligt. Hur den beräkningen gått till är det ingen som kan förklara. Och med en regering som gett bort över 100 miljarder euro i skattelättnader åt de rika är det uppenbart för alla att skammen går på torra land.

Mer allvarligt är det att inrikesministeriet inte dragit sig för att organisera provokationer under demonstrationerna i olika städer. Det finns nu bevis för att civilklädda poliser krossat fönster i banker och angripit ungdomar och fackliga aktivister för att ge intryck av allmänt kaos och ökad ”vandalism”. Polisledningen slår ifrån sig men existerande videoklipp av huvklädda individer som krossar fönster i ena sekunden och med batonger i högsta hugg och synliga polisbrickor ingriper mot demonstranter i nästa sekund talar för sig själva.
Det är möjligt att kampen nu mattas av och att en återgång till det ”normala” tar vid. Men innebär det att Sarkozy vunnit? Det är långt ifrån klart. För vad kan man se som en seger? Om ett lugn på ytan är en seger då kanske man kan säga att Sarkozy segrat. Men tittar man under ytan och frågar sig hur han och hans regering betraktas av den stora majoriteten då blir svaret ett annat. Om Sarkozy var impopulär innan strejkerna så är han nu djupt avskydd av en stor majoritet. I opinionsmätning efter opinionsmätning är det 70 procent som visat sitt stöd för protesterna och knappt 30 procent som säger sig stödja Sarkozys politik.
En majoritet av landets befolkning ser nu att presidenten och regeringen inte bryr sig om vad en majoritet anser. Att sätta sig över vad de arbetande tycker och visa förakt för deras bekymmer görs inte ostraffat i Frankrike. Sarkozys politiska zenit ligger redan bakom honom.

Text: Benny Åsman