De rika äger allt: Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Vad säger man om politiker som under fyra år systematiskt har flyttat pengar från låginkomsttagarnas, de arbetslösa, sjukas och pensionerades fickor till höginkomsttagares bankkonton? Varje krona i skattesänkning och ”jobbskatteavdrag” som landat i de bättres ställdas plånböcker har berövats de sämre ställda genom nedskärningar i a-kassan, utförsäkringen av sjuka och minskade pensioner.

Sverige i september 2010: ett frälse för de välbeställda. Ett ojämlikt land där skillnaderna mellan elit och vanligt folk blir allt större.
23 146 personer har skyfflats över från sjukförsäkringen till en så kallad arbetslivsintroduktion. 451 av dem har fått ett vanligt jobb. Samtidigt som de siffrorna kom ut, meddelades i slutet av juli att Fredrik Reinfeldt fått sin lön höjd med 5 000 kronor till 140 000 kronor i månaden. Övriga statsråd fick en höjning med 4 000 kronor och tjänar nu 112 000 kronor. Mycket bra betalt för att låta över 400 000 gå arbetslösa.
I våras var det avtalsrörelse. Medlemmarna i IF Metall har under krisåren fått betala ett högt pris för kapitalismens kris. Massavskedanden var en del av industriarbetarnas vardag under 2008 och 2009. Som extra påbröd till detta slöt ledningen för IF Metall ett avtal som inte kommer att garantera över 300 000 medlemmars reallöner i år.
Samtidigt visar en kartläggning av Dagens Industri, med rubriken ”Krisens vinnare”, att de verkställande direktörernas löner under 2009 ökade med 9 procent. I toppen låg Ericssons dåvarande vd Carl-Henrik Svanberg som under 2009 fick 43 miljoner i lön, varav drygt 15 miljoner i fast lön, 7 miljoner kronor i rörlig lön, och resten i ersättningar.
Ett av de företag som under krisen avskedade arbetare var Electrolux. Som tack för det belönades Hans Stråberg med 9,5 miljoner kronor i olika rörliga ersättningar.
I en helt annan värld lever de mest utsatta. Under 2009 ökade antalet hushåll som fick socialbidrag – i dag heter det ekonomiskt bistånd – med 17 procent jämfört med 2008. Totalt fick 237 000 hushåll socialbidrag förra året.
Fakta ger vid handen att två procent av svenska folket äger över 460 miljarder i skattepliktig förmögenhet. Två procent som äger och kontrollerar i stort sett alla förmögenheter i samhället.
Två procent motsvarar 90 000 familjer. 90 000 familjer i en befolkning på nio miljoner människor.
Efter massavskedanden och en krispolitik där arbetare, låginkomsttagare tagit alla stötar talar nu affärstidningarna om ett nytt rekordår på börsen.

          

Massarbetslöshet: Saker och ting måste kallas vid sitt rätta namn: Vad säger man om politiker som kallar sig ”Sveriges enda arbetarparti”, stoltserar med ”arbetslinjen” och påstår sig stå för ”allmänintresset” under slagordet ”Alla tillsammans” när verkligheten ser ut så här?

I somras avgick under tumultartade former arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Samma Littorin som under den gångna mandatperioden bland annat varit ansvarig för att a-kassan för en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månaden ger 10 830 kronor under de första 200 dagarna för att sedan sänkas till 10 220 kronor efter dag 201. Sedan valet 2006 har omkring 500 000 lämnat a-kassan på grund av att priset för att försäkra sig höjts kraftigt. Dessutom har ersättningen sänkts.
Littorin är nu själv arbetslös och för en kort tid sedan stod det klart att han under det kommande året, under förutsättning att han inte får något nytt arbete, får drygt 1 344 000 kronor – eller 112 000 i månaden – i ersättning.
Sedan 2006 har skatterna sänkts med omkring 100 miljarder kronor. Av denna sänkning har varken pensionärer, sjuka eller arbetslösa fått någon del. Mest har de fått som redan har det bäst. Statsministern själv har fått en sänkning av sin inkomstskatt med 32 976 kronor årligen.

Hur är det då med jobben? Fakta ger vid handen att:
403 000 var arbetslösa i juli 2010. En ökning med 90 000 sedan juli 2006.
157 000 unga mellan 15 och 24 år var arbetslösa i juli 2010. En ökning med 44 000 sedan juli 2006.
138 000 var långtidsarbetslösa i juli 2010. En ökning med 58 000 sedan juli 2006.
Samtidigt håller samhället sakta men säkert på att utvecklas till ett ”modernt” daglöneri. Allt otryggare anställningar och anlitandet av bemanningsföretag har öppnat dörren för att öppet attackera både arbetsrätt och kollektivavtal.
Moderaterna går dessutom till val på en annan slogan: ”Ordning och reda i ekonomin skapar trygghet i vardagen.”

Denna trygghet omfattar inte de sjuka, låginkomsttagarna, arbetslösa, de som tvingats söka socialbidrag och inte heller många barn. Ty barnfattigdomen har sedan 2006 ökat med närmare 50 procent.
Idag finns det 250 000 ensamföräldrar. 57 000 av dem är fattiga. Var fjärde ensamstående med barn klassas som fattig. 12 procent av ensamföräldrarna är utan arbete.

          

Massarbetslöshet: Saker och ting måste kallas vid sitt rätta namn: Vad säger man om politiker som kallar sig ”Sveriges enda arbetarparti”, stoltserar med ”arbetslinjen” och påstår sig stå för ”allmänintresset” under slagordet ”Alla tillsammans” när verkligheten ser ut så här?

I somras avgick under tumultartade former arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Samma Littorin som under den gångna mandatperioden bland annat varit ansvarig för att a-kassan för en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månaden ger 10 830 kronor under de första 200 dagarna för att sedan sänkas till 10 220 kronor efter dag 201. Sedan valet 2006 har omkring 500 000 lämnat a-kassan på grund av att priset för att försäkra sig höjts kraftigt. Dessutom har ersättningen sänkts.
Littorin är nu själv arbetslös och för en kort tid sedan stod det klart att han under det kommande året, under förutsättning att han inte får något nytt arbete, får drygt 1 344 000 kronor – eller 112 000 i månaden – i ersättning.
Sedan 2006 har skatterna sänkts med omkring 100 miljarder kronor. Av denna sänkning har varken pensionärer, sjuka eller arbetslösa fått någon del. Mest har de fått som redan har det bäst. Statsministern själv har fått en sänkning av sin inkomstskatt med 32 976 kronor årligen.

Hur är det då med jobben? Fakta ger vid handen att:
403 000 var arbetslösa i juli 2010. En ökning med 90 000 sedan juli 2006.
157 000 unga mellan 15 och 24 år var arbetslösa i juli 2010. En ökning med 44 000 sedan juli 2006.
138 000 var långtidsarbetslösa i juli 2010. En ökning med 58 000 sedan juli 2006.
Samtidigt håller samhället sakta men säkert på att utvecklas till ett ”modernt” daglöneri. Allt otryggare anställningar och anlitandet av bemanningsföretag har öppnat dörren för att öppet attackera både arbetsrätt och kollektivavtal.
Moderaterna går dessutom till val på en annan slogan: ”Ordning och reda i ekonomin skapar trygghet i vardagen.”

Denna trygghet omfattar inte de sjuka, låginkomsttagarna, arbetslösa, de som tvingats söka socialbidrag och inte heller många barn. Ty barnfattigdomen har sedan 2006 ökat med närmare 50 procent.
Idag finns det 250 000 ensamföräldrar. 57 000 av dem är fattiga. Var fjärde ensamstående med barn klassas som fattig. 12 procent av ensamföräldrarna är utan arbete.

          

Lustfyllt lärande eller socialt fiasko. Skolledare mot Björklund (FP)
Kommunaliseringen av skolan 1991 utgör en av de mest förödande försämringarna för skolan under de senaste åren. Därmed inleddes, med socialdemokraternas Göran Persson i spetsen, en lång rad av nedskärningar.

Kommunaliseringen har förstärkt klassegregationen och samtidigt skapat en inre skolsegregation. Det är en väldig skillnad på segregerade skolor i rika bastioner och skolor i ekonomiskt försummade ”multietniska” områden. Det finns till exempel ingen lärarutbildning om hur man kan undervisa i klasser där samtliga elever har ett annat språk än svenska som modersmål.

Man kräver att eleverna i förorter och miljonprogram ska prestera samma resultat som i reservatskolorna där de rika har sina barn, men under diametralt motsatta förutsättningar. De förra saknar resurser och de senare vadar i dem. Högern och kommunansvariga av olika schatteringar pratar om att ”öka integrationen”, något som borde börja med språket och tillgång till arbete. Men blotta existensen av segregationen talar ett annat språk. Ökad segregation går helt enkelt inte att harmonisera med den borgerliga parollen om ”världens bästa skola”. Vi talar här om ett politiskt och socialt fiasko.
Den förda borgerliga politiken har lett till att skolan är till salu. Dubiösa ”friskolor” härjar idag fritt med hjälp av våra skattemedel. Dessa skolor håller på att dränera de kommunala skolorna runt om i landet. Det är ett rån, en följd av en borgerlig politik från både högerns och socialdemokratins sida och utnyttjas av skolkapitalister. ”En skola för alla” är idag en saga från förr. Kommersiella intressen använder ”skolpengen” i en ständig jakt efter profit och överprofit.

Högern och marknadens fundamentalister vill fortsätta på den inslagna vägen, och det rödgröna tycks följa efter. Nu vill officeren Jan Björklund (FP) även införa en skola för eliten och en annan för andra, samt lärlingsplatser för underklassen. De s k liberalerna vill dessutom ha en auktoritär och repressiv lärarstil: en föråldrad katederundervisning med fler läxor, prov och utsortering genom tidigare betyg för allt yngre elever. Och så disciplin förstås.
Borgerligheten tycks drömma om elever som ska lära sig hålla klaffen och underkasta sig auktoritära lärare för att senare fungera som anpassade varelser i näringslivets tjänst. Ungdomen ska svälja överklassens odemokratiska värderingar och acceptera ett samhälle med översittare, förtryckare och förtryckta. Björklund säger: Om Kalle vill spela Allan under lektionen ska hans föräldrar tvingas sitta i klassrummet. På så sätt skapar man ordning och reda i klassen… påstår Björklund men visar bara sin totala okunnighet om skolans verkliga problematik.

I det landet där alla vi andra bor finns det många elever som drabbas av språkbarriärer på grund av segregationen, andra kan ha grava koncentrationssvårigheter eller perceptuella svårigheter. Dessa elever drabbas inte sällan av grundläggande brister i sitt sociala umgänge på grund av psykosociala problem. Det handlar här inte om känslor från lärarnas sida utan om en verklighet som ibland upplevs som övermäktig och som ett omöjligt uppdrag. Lärarna själva är hjärtligt trötta på den fyrkantiga och bakåtsträvande politik som Björklund predikar och borde följaktligen rösta för att bli av med högerregeringen.
Det handlar om att skolan ska ha de resurser som barnen behöver, om att ”friskolorna” måste bort och om att skolan ska vara för alla.
Det handlar om att skrota det nuvarande systemet som sätter vinsten först och elevernas behov i andra hand.
Det handlar om att lärarna har varit utsatta för en ”individuell lönesättning” som skapat splittring och osämja lärarna emellan.
Det handlar om att uppvärdera lärarlönerna och då måste resurserna som förts över till den privata sektorn återinföras i skolan.

Det handlar om att avskaffa kommunaliseringen och marknadens mekanismer till förmån för en enhetlig skola i offentlig regi.
Det handlar om att ändra på de ekonomiska grundförutsättningarna i förskolan och grundskolan så att pedagogerna ska kunna skapa ett optimalt lärande klimat som underlättar elevernas lustfyllda inlärning.

Alex Fuentes, skolledare

          

Lustfyllt lärande eller socialt fiasko. Skolledare mot Björklund (FP)
Kommunaliseringen av skolan 1991 utgör en av de mest förödande försämringarna för skolan under de senaste åren. Därmed inleddes, med socialdemokraternas Göran Persson i spetsen, en lång rad av nedskärningar.

Kommunaliseringen har förstärkt klassegregationen och samtidigt skapat en inre skolsegregation. Det är en väldig skillnad på segregerade skolor i rika bastioner och skolor i ekonomiskt försummade ”multietniska” områden. Det finns till exempel ingen lärarutbildning om hur man kan undervisa i klasser där samtliga elever har ett annat språk än svenska som modersmål.

Man kräver att eleverna i förorter och miljonprogram ska prestera samma resultat som i reservatskolorna där de rika har sina barn, men under diametralt motsatta förutsättningar. De förra saknar resurser och de senare vadar i dem. Högern och kommunansvariga av olika schatteringar pratar om att ”öka integrationen”, något som borde börja med språket och tillgång till arbete. Men blotta existensen av segregationen talar ett annat språk. Ökad segregation går helt enkelt inte att harmonisera med den borgerliga parollen om ”världens bästa skola”. Vi talar här om ett politiskt och socialt fiasko.
Den förda borgerliga politiken har lett till att skolan är till salu. Dubiösa ”friskolor” härjar idag fritt med hjälp av våra skattemedel. Dessa skolor håller på att dränera de kommunala skolorna runt om i landet. Det är ett rån, en följd av en borgerlig politik från både högerns och socialdemokratins sida och utnyttjas av skolkapitalister. ”En skola för alla” är idag en saga från förr. Kommersiella intressen använder ”skolpengen” i en ständig jakt efter profit och överprofit.

Högern och marknadens fundamentalister vill fortsätta på den inslagna vägen, och det rödgröna tycks följa efter. Nu vill officeren Jan Björklund (FP) även införa en skola för eliten och en annan för andra, samt lärlingsplatser för underklassen. De s k liberalerna vill dessutom ha en auktoritär och repressiv lärarstil: en föråldrad katederundervisning med fler läxor, prov och utsortering genom tidigare betyg för allt yngre elever. Och så disciplin förstås.
Borgerligheten tycks drömma om elever som ska lära sig hålla klaffen och underkasta sig auktoritära lärare för att senare fungera som anpassade varelser i näringslivets tjänst. Ungdomen ska svälja överklassens odemokratiska värderingar och acceptera ett samhälle med översittare, förtryckare och förtryckta. Björklund säger: Om Kalle vill spela Allan under lektionen ska hans föräldrar tvingas sitta i klassrummet. På så sätt skapar man ordning och reda i klassen… påstår Björklund men visar bara sin totala okunnighet om skolans verkliga problematik.

I det landet där alla vi andra bor finns det många elever som drabbas av språkbarriärer på grund av segregationen, andra kan ha grava koncentrationssvårigheter eller perceptuella svårigheter. Dessa elever drabbas inte sällan av grundläggande brister i sitt sociala umgänge på grund av psykosociala problem. Det handlar här inte om känslor från lärarnas sida utan om en verklighet som ibland upplevs som övermäktig och som ett omöjligt uppdrag. Lärarna själva är hjärtligt trötta på den fyrkantiga och bakåtsträvande politik som Björklund predikar och borde följaktligen rösta för att bli av med högerregeringen.
Det handlar om att skolan ska ha de resurser som barnen behöver, om att ”friskolorna” måste bort och om att skolan ska vara för alla.
Det handlar om att skrota det nuvarande systemet som sätter vinsten först och elevernas behov i andra hand.
Det handlar om att lärarna har varit utsatta för en ”individuell lönesättning” som skapat splittring och osämja lärarna emellan.
Det handlar om att uppvärdera lärarlönerna och då måste resurserna som förts över till den privata sektorn återinföras i skolan.

Det handlar om att avskaffa kommunaliseringen och marknadens mekanismer till förmån för en enhetlig skola i offentlig regi.
Det handlar om att ändra på de ekonomiska grundförutsättningarna i förskolan och grundskolan så att pedagogerna ska kunna skapa ett optimalt lärande klimat som underlättar elevernas lustfyllda inlärning.

Alex Fuentes, skolledare

          

Den 19 september är det dags. Då finns chansen att rösta bort regeringen Reinfeldt och sätta punkt för fyra års högerstyre. För bara några månader sedan en valutgång som föreföll närmast given. Reaktionerna mot massarbetslöshet, utförsäkringar, social nedrustning och ökade klyftor pekade mot regeringsskifte. Vem ville väl ha fortsatt nedmontering av välfärden? Tills kampanjmaskinerierna drog i gång. Med alla stora tidningar på sin sida, massiv support från det privata näringslivet och välsignelse från internationella marknadsorgan tycks högeralliansen ha vänt på oddsen. Till orsakerna hör också förstås, pengar.

Just under valåret har extra budgetmedel pytsats ut för att skjuta upp väntade kommunala nedskärningar och sänkta pensioner. På så sätt maskeras för ögonblicket djupet av den sociala krisen. De verkliga smällarna väntar kommunerna efter valet, 2011. Och en bred medelklass som fått mer i plånboken genom ”jobbskatteavdrag” kan ännu hoppas slippa att drabbas.
Till orsakerna hör också den rödgröna oppositionens vankelmodiga budskap. Istället för generaloffensiv för en radikal och jämlik omfördelning av samhällsresurserna, för tiotusentals nya jobb i offentliga sektorn och fast kontroll över skenande finanskapital förs kampen i mycket om nyanser i politikens så kallade mittfåra.

Spelar då resultatet den 19 september ingen roll?
Jo, men framförallt i en negativ mening. En seger för de rödgröna kommer inte att innebära något ”slutet gott, allting gott”, som i barnsagorna. ”Världens bästa välfärd”, som Ohly hoppas på, kommer inte att infinna sig. Arbete kommer inte att erbjudas alla. Jämlikheten kommer inte att förverkligas. Ute i kommunerna kommer S-, V- och MP-politiker att fortsätta stänga fritidsgårdar och anpassa sig till budgetdisciplinen. Det svenska samhället är ingen isolerad ö utan sitter fjättrat i de internationella finansmarknadernas, EU:s och den globala kapitalismens järngrepp. Att börja bryta det greppet kräver en rebellisk – och gentemot de välbeställda hänsynslös – masskraft som tillsammans med likasinnade världen över kan skaka om systemet.
Men en seger för högeralliansen innebär ett politiskt godkännande av galopperande ojämlikhet, privatiseringar och nedmontering bit för bit av välfärdsstaten – i ytterligare fyra år. Ingen får tro att borgarna då kommer att vila på hanen och styras av återhållsamhet. Tvärtom kommer omdefinieringen av samhällets goda, av målsättningar och värderingar tillsammans med omstöpningen av den materiella verkligheten att forceras. Att premiera de ”framgångsrika” och straffa ut de som kommer efter, att försvaga det gemensamma och förstärka det privata, att idealisera egoismen – den individuella och nationella – och blockera det solidariska kommer i än ökad utsträckning att prägla vår vardag – från skolan och arbetslivet till de sociala systemen och kulturen. Och omgestalta samhället i grunden.

Den 20 september riskerar vi att vakna upp till vidöppna portar för 2000-talets hårdnande klassamhälle utan pardon där mycket av det vi hade hoppats var historia; herrskap och tjänstefolk, klassförakt och nöd, maktfullkomlighet och utsatthet uppfattas som alltmer normalt – och rentav bejakas.
Eller också tar vi chansen och vaknar upp till tonerna av årtiondets stjärnsmäll mitt i det växande självförtroendet hos högeralliansens borgerliga framtidsprojekt. Då har vi långtifrån fört samhällsstriden till ett segerrikt slut – men vi har inlett den med en välkomstfanfar för 2000-talets nya vänsteroffensiv.

Internationalen valspecial

          

Den 19 september är det dags. Då finns chansen att rösta bort regeringen Reinfeldt och sätta punkt för fyra års högerstyre. För bara några månader sedan en valutgång som föreföll närmast given. Reaktionerna mot massarbetslöshet, utförsäkringar, social nedrustning och ökade klyftor pekade mot regeringsskifte. Vem ville väl ha fortsatt nedmontering av välfärden? Tills kampanjmaskinerierna drog i gång. Med alla stora tidningar på sin sida, massiv support från det privata näringslivet och välsignelse från internationella marknadsorgan tycks högeralliansen ha vänt på oddsen. Till orsakerna hör också förstås, pengar.

Just under valåret har extra budgetmedel pytsats ut för att skjuta upp väntade kommunala nedskärningar och sänkta pensioner. På så sätt maskeras för ögonblicket djupet av den sociala krisen. De verkliga smällarna väntar kommunerna efter valet, 2011. Och en bred medelklass som fått mer i plånboken genom ”jobbskatteavdrag” kan ännu hoppas slippa att drabbas.
Till orsakerna hör också den rödgröna oppositionens vankelmodiga budskap. Istället för generaloffensiv för en radikal och jämlik omfördelning av samhällsresurserna, för tiotusentals nya jobb i offentliga sektorn och fast kontroll över skenande finanskapital förs kampen i mycket om nyanser i politikens så kallade mittfåra.

Spelar då resultatet den 19 september ingen roll?
Jo, men framförallt i en negativ mening. En seger för de rödgröna kommer inte att innebära något ”slutet gott, allting gott”, som i barnsagorna. ”Världens bästa välfärd”, som Ohly hoppas på, kommer inte att infinna sig. Arbete kommer inte att erbjudas alla. Jämlikheten kommer inte att förverkligas. Ute i kommunerna kommer S-, V- och MP-politiker att fortsätta stänga fritidsgårdar och anpassa sig till budgetdisciplinen. Det svenska samhället är ingen isolerad ö utan sitter fjättrat i de internationella finansmarknadernas, EU:s och den globala kapitalismens järngrepp. Att börja bryta det greppet kräver en rebellisk – och gentemot de välbeställda hänsynslös – masskraft som tillsammans med likasinnade världen över kan skaka om systemet.
Men en seger för högeralliansen innebär ett politiskt godkännande av galopperande ojämlikhet, privatiseringar och nedmontering bit för bit av välfärdsstaten – i ytterligare fyra år. Ingen får tro att borgarna då kommer att vila på hanen och styras av återhållsamhet. Tvärtom kommer omdefinieringen av samhällets goda, av målsättningar och värderingar tillsammans med omstöpningen av den materiella verkligheten att forceras. Att premiera de ”framgångsrika” och straffa ut de som kommer efter, att försvaga det gemensamma och förstärka det privata, att idealisera egoismen – den individuella och nationella – och blockera det solidariska kommer i än ökad utsträckning att prägla vår vardag – från skolan och arbetslivet till de sociala systemen och kulturen. Och omgestalta samhället i grunden.

Den 20 september riskerar vi att vakna upp till vidöppna portar för 2000-talets hårdnande klassamhälle utan pardon där mycket av det vi hade hoppats var historia; herrskap och tjänstefolk, klassförakt och nöd, maktfullkomlighet och utsatthet uppfattas som alltmer normalt – och rentav bejakas.
Eller också tar vi chansen och vaknar upp till tonerna av årtiondets stjärnsmäll mitt i det växande självförtroendet hos högeralliansens borgerliga framtidsprojekt. Då har vi långtifrån fört samhällsstriden till ett segerrikt slut – men vi har inlett den med en välkomstfanfar för 2000-talets nya vänsteroffensiv.

Internationalen valspecial

          

Om man betraktar ”muslimer” och ”Västerlandet” med hjälp av resonemanget i Civilisationernas kamp, tycks båda vara homogena, intellektuellt enhetliga företeelser. De dominerande media vill få oss att tro att båda dessa stridande parter handlar och reagerar gemensamt. Alltså är burkan ”den muslimska frågan” i alla debatter. Och principerna om jämlikhet och lika rättigheter presenteras däremot som ”Västerlandets” monopol.

Kliver man över staketet till andra sidan reduceras ”Västerlandets” uppfattning om principerna om jämlikhet och lika rättigheter mer eller mindre till ”vulgaritet”, som bara kan bekämpas effektivt genom burkan.
I själva verket existerar varken ”Västerlandet” eller ”muslimerna” i ren form. Klass, utbildning och politisk vana, eller brist på detta, samt kultur och historia formar olika ideologiska strömningar och ger upphov till skilda politiska strömningar både bland ”muslimer” och i ”Västerlandet”. I Väst har revolutionärer och reaktionärer, i egenskap av styrda och styrande, gått emot varandra i både tänkande och handling, och på samma sätt är ”muslimerna” splittrade längs ideologiska och politiska linjer. Helt begripligt.
De progressiva krafterna är försvagade för närvarande, och det har gett fördel åt extremister i nästan varje politisk och ideologisk duell. Förvirrade liberaler spelar andra fiolen varje gång mullorna sparrar med nyfascister. Debatten kring ”moskén vid Ground Zero” (platsen för de båda rasade tvillingtornen), som har hamrats fram av USA:s höger efter ett års hårt arbete, är inget undantag.
För det första vimlar debatten av uppgifter som inte är korrekta. Den byggnad som har föreslagits, kallad ”Park 21 Project”, ska byggas två kvarter från Ground Zero. Nio våningar planeras till en kostnad av 100 miljoner dollar, och huset ska inrymma bland annat ett spa, en hörsal, simbassäng, basketplan, klassrum, utställningslokaler och en moské.

Bloggaren Pamela Geller, våldsamt antimuslimsk och pigg på konspirationer, högertidningen New York Post och det främlingsfientliga Tea Party har med gemensamma krafter lyckats förflytta Park 21 Project till den plats där World Trade Center befann sig. Inte i verkligheten förstås, men i det allmänna debattklimatet har moskén hamnat på Ground Zero.
Sarah Palin twittrade om att ”fredliga” muslimer borde ”refudiate” (ett ord som inte finns, troligen menade hon ”ta avstånd från”) moskén, och förre borgmästaren i New York Rudy Giuliani ropade om ”vanhelgande”. Så niovåningshuset som skulle innehålla mängder av aktiviteter reducerades till en ”moské” byggd för att orsaka ”trassel”. Den kall-ades en provokation som var lika förolämpande som att bygga en kyrka i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz.
Varje dag ber muslimer vid Pentagon, en annan måltavla från 11 september, dussintals muslimer dog också när tvillingtornen störtades, men detta påverkar inte de fromma och intoleranta personer som samlas vid Ground Zero för att göra motstånd mot ”moskén”.

Medan den yttersta högern är nära nog enig i att motsätta sig moskén finns det liberaler på båda sidor. Några få byter åsikt hela tiden, liksom Obama. Men det duger inte i detta fall. De som är mot moskén säger: ”Åk och bygg kyrkor i Saudiarabien.”
Men en absurditet är ingen ursäkt för en annan absurditet, och denna logik är både bristfällig och kortsiktig.
Förbud mot burkor/minareter/moskéer införs i namn av europeiska värderingar som hotas av en främmande religion och kultur. Men det religiösa etablissemanget i Saudiarabien, som imperialismen har odlat och stött, använder precis samma logik mot kyrkbyggen. För att tillförsäkra arbetarna i Saudiarabien, både lokala och invandrade, lika rättigheter, måste vi upprätthålla de allmänna principerna om jämlikhet och lika rättigheter. Det betyder i praktiken att vi måste respektera valresultat, även om rösterna väger över till Hamas (Palestina) eller FIS (i Algeriet). Om Jyllands-Posten i yttrandefrihetens namn kan köra med rasistisk kitsch, så måste en muslimsk kvinnas rätt att välja kläder också respekteras.

Ironiskt nog har de liberaler som motsätter sig moskén nära Ground Zero trampat snett i liberalismen, medan de som är ”för moskén” har hamnat på sned i en annan riktning. När de försvarar rätten att bära burka börjar det se ut som om de talar för burkan. I entusiasmen för att försvara rätt-en att bygga moské på Manhattan, börjar de förhärliga vissa religiösa ledare och presenterar moskén som något absolut väsentligt för harmoni mellan religionerna.
Båda riktningarna har blivit hysteriska. Även om logik inte fungerar som svar på hysteri, kan vi motverka den genom att kalla en katt en katt och samtidigt stå emot nyfascisterna. Till att börja med kan vi högt och ljudligt hävda att uppförandet av en moské på Manhattan, eller var som helst i världen, är en grundläggande rättighet för muslimer, så länge byggplanerna följer lagen. Att ge upp planerna enbart på grund av närheten till Ground Zero är lika med att göra varje muslim ansvarig för 11 september. Detta nyfascistiska brännmärkande ska vi bekämpa.
Vi måste inse detta: för att en kyrka ska kunna byggas i Riyadh måste denna moské byggas på Manhattan. Och att ge upp planerna innebär inte bara en seger för Tea Party. Det blir också en present till al-Qaida.

Att skydda minoriteter (inflyttade muslimer i väst, icke-muslimer i den muslimska världen), innebär att skydda de arbetande klasserna, deras fackföreningar, partier, rörelser, kampanjer.
Men när vi ställer upp för minoriteterna får vi inte spela de religiösa ledarna i händerna. När inflyttade imamer, antingen de är extremister eller tillhör den toleranta sufiriktningen, bygger moskéer, är avsikten att försöka kontrollera de muslimska befolkningarna i Väst. De nyliberala staterna hjälper dessa imamer genom att montera ner välfärden. I till exempel Sverige krymper allt som kan erbjuda kreativa sammanhang: bibliotek, gym, ungdomsgårdar, teatrar. I stället för att integrera den inflyttade befolkningen genom ekonomisk, politisk och kulturell utveckling, händer det ofta att det är gruppernas ledare som blir nöjda.
Och när moskéerna snabbt förvandlas till de enda gemensamma mötesplatserna framträder imamerna som ledare och talesmän.
När imamerna blir talespersoner förstärks bara ”civilisationernas kamp”.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

          

En valrörelse där blocken trasslar in sig i varann, där personförföljelse och fula påhopp börjar bli rutin, där utgången just nu verkar given. En valrörelse med en självsäker höger och en opposition som fortfarande famlar efter det rätta greppet på väljarna. Kjell Pettersson ser en valrörelse där visionerna saknas och där glöden aldrig vill ta fart. Men drar ändå slutsatsen att det är dags att samlas vid valurnorna och rösta bort högern.

Drygt två veckor återstår av valrörelsen. En rörelse utan rörelse hos dem som har mest att vinna på ett radikalt politiskt brott mot den nyliberala världsordningen, som Sverige är en liten del av, och som satt den politiska och ekonomiska dagordningen i omkring 25 år.
Skillnaderna mellan de båda blocken är små, om än inte obetydliga, för dem som har det svårast i dagens samhälle. De som räknats bort. Arbetslösa, sjuka, handikappade, de som tvingats till det sociala. De som föraktfullt av den borgerliga alliansen anses leva i ”utanförskap”.
Ett ordval som i sig markerar att de står utanför samhället. De som enligt alliansen, även om de inte uttrycker det så klart, själva har valt att bli sjuka, ligga på soffan, lyfta bidrag. Människor – och det handlar i runda slängar om cirka en miljon – som inte räknas. Men som har en uppgift, vilket den gångna mandatperioden visat. Via stupstockar i trygghetssystemen, sänkta bidragsnivåer och en rad andra inbyggda hinder har de fått vara med åtminstone på ett plan.
Nämligen att finansiera de skattesänkningar på omkring 100 miljarder kronor som exempelvis gjort att statsminister Reinfeldt under de fyra åren vid makten sänkt sin egen inkomstskatt med 32 976 kronor om året. Han har en lön på 135 000 kronor i månaden. Frun Filippa, för övrigt finansborgarråd i Stockholms läns landsting, har dessutom fått sin fastighetsskatt sänkt med 30 538 kronor.
Så ser en liten del av verkligheten ut i alliansens Sverige. Helt uppenbart har åtminstone familjen Reinfeldt levt upp till vad moderaterna skriver i sitt valmanifest: ”Under mandatperioden har vi gjort det mer lönsamt att arbeta.” Men när familjen Reinfeldt har fått det mer lönsamt att arbeta, på vilket sätt gynnar detta de över 400 000 arbetslösa och alla andra på skuggsidan? Och hur dessa gigantiska skattesänkningar för dem som redan har allt – och lever på skattebetalarna – skapar fler jobb, finns det inga svar på.
Denna valrörelse har, mer än alla jag tagit del av, varit en valrörelse på de välbeställdas villkor. Vinnarna på den nyliberala politiken och söndertrasandet av trygghetssystemen.

Detta blir speciellt tydligt när man följer debatterna mellan olika företrädare för partierna.
För några veckor sedan debatterade finansminister Borg med socialdemokraternas tänkta dito om den ekonomiska politiken.
– Vi ska värna välfärdens kärna, sa Borg och jämförde kärnan med en melon.
– Vi ska ha generell välfärd, kontrade Östros.
Det är i såna ögonblick man bara suckar. Ger upp. Återgår till sportbladet för åtminstone en stunds ren flykt från verkligheten.
Vad pratar de om?
Vilken välfärd? Vilken kärna är det de värnar om idag? Har de aldrig varit gäster hos verkligheten? Ser de inte hur gamla vanvårdas, märker de inte att kvinnorna inom de vårdande omsorgsyrkena går på knäna, märker de inte nyfattigdomen, märker de inte att fler och fler ungdomar mer eller mindre på förhand är dömda att inte ha någon framtid att se fram emot?
Hade Borg haft några ambitioner att ge ett uns av trovärdighet skulle jämförelsen med kärnan istället varit en ensam, slokande, sakta möglande vindruva…

En annan utfrågning var med Mona Sahlin. Den utfrågningen kom i stort sett att handla om överklassens påstådda helvete. En stor del av frågorna handlade nämligen om: Rutavdraget som används av 1,3 procent av befolkningen. Fastighetsskatten som berör en procent av befolkningen.
Förmögenhetskatten som handlar om några promille av befolkningen.
Så blir politikerdebatterna, partipresentationerna och en del av journalisternas frågor istället – utan att de själva märker det eller ens reflekterar över det – en övertydlig lektion i vilka det verkligen är som lever i utanförskap.

Detta är en valrörelse där det inte finns medborgare, människor, klasser; vi har reducerats till kunder i det nyliberala monopolet, inte bara i vad som sägs, utan tycks, trycks och ges medialt utrymme. Och är du en kund och inte har ekonomiska resurser att göra det som är din samhällsuppgift i denna värld, nämligen konsumera, då har du inget värde. Då kan du lika gärna gå under…
Speciellt i en valrörelse.
Som är en smärtsam påminnelse om hur arbetarrörelsen behandlat sin press genom åren, och att vi nu lever i ett samhälle med ett borgerligt monopol på det tryckta ordet och på vad vi ska matas sönder med. Ett samhälle utan några alternativ till kapitalismen.
I täten för hetsen mot trygghetssystemen och de tärande i samhället har överhetens egen anslagstavla Dagens Nyheter gått sedan länge. I denna valrörelse räcker det inte att hetsa mot låginkomsttagare i allmänhet och fackliga organisationer i synnerhet.

Valrörelsen är inte längre något som handlar om visioner. Om olika glasklara politiska alternativ mellan arbete och kapital. Mellan en solidarisk socialistisk politik mot hårdför ”satsa-på-dig-själv-anda” och en borgerlig politik som slår sönder alltmer av vad svenska arbetare, kvinnor som män, byggt upp.
Och här finns ett inslag som gör åtminstone mig allt mer illamående för var dag som går.
En dagordning för valet som säkert alliansen och borgerliga media gjort upp på förhand. Väl medvetna om att socialdemokraternas Mona Sahlin inte ens har speciellt stort förtroende inom det egna partiet och speciellt inte inom den fackliga rörelsen.
Visst, det finns all anledning att kritisera Mona Sahlin och med henne hela den socialdemokratiska och fackliga maktapparaten som villkorslöst och sedan mitten av nittiotalet drivit på avregleringar, privatiseringar, hårdhänt budgetsanering som fick bäras av de egna väljargrupperna. Med en politik som till stor del är inspirerad av New Labour under Tony Blair. En högervridning av den socialdemokratiska politiken över i stort hela Europa, som fått till följd att socialdemokraterna i en rad länder befinner sig i samma krisartade läge som den svenska socialdemokratin.
Men den svenska valkampanjen har under de senaste veckorna blivit en ren personförföljelse mot Mona Sahlin, från alliansens sida och dess press.
Det går inte en dag, knappt en timma utan att media fylls av rubriker som ”Minskat förtroende för Mona”, ”Mona förlorade debatten”, ”Göran Persson sågar Mona”, ”Mona är okunnig, ytlig och dåligt påläst”.
Dag efter dag, timma efter timma matas allmänheten med detta, och det ger resultat.
Detta medan Reinfeldt, och hans allians, framställs som lugn, saklig, behärskad, kunnig… och gud vet vad.
En direkt amerikanisering av politiken, noga planerad och förpackad av de borgerliga inom och utanför media.

Det finns ingen anledning för oss socialister att stämma in i denna ylande vargflock.
Politiken handlar inte om en Mona hit eller dit.
Den handlar ytterst om en vilja att förändra, bygga folkrörelser, söka samarbete med likasinnade, om solidaritet, jämlikhet och kämpandet för en demokratisk socialism.
Något sådan tydligt alternativ finns inte i årets valrörelse.
Men detta till trots, och trots alla andra om och men, handlar den överordnade frågan om att rösta och mobilisera mot i första hand moderaterna. Det är trots allt de som bär ansvaret för de senaste fyra årens politik, och som gjort att redan djupa klassklyftor blivit till en stor ravin där fler och fler dukar under.
Så uppgiften nu i valets slutskede är att mosa moderaterna, inte Mona.

Kjell Pettersson

          

Skolan är den viktigaste frågan i valet, anser väljarna, enligt en undersökning nyligen. Märkligt nog kom den på första plats bland väljare inom båda blocken, före arbetslöshet, vård, omsorg, ekonomi. Undersökningen gjordes i juni, och sedan dess har det kommit rader av utspel kring skolan. Regeringen har också länge utlovat en ny läroplan, skriver Alex Fuentes, som har lång erfarenhet av arbetet inom skolan. Här berättar han om den svenska skolans långa och slingrande väg från läroplan till läroplan. Ska den nya läroplanen ge oss en skola som handlar om EU:s ”nyckelkompetenser”, så att Sverige ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”?

Skolverket har fått i uppdrag att ta fram en ny läroplan för skolan. Det krävs ett stort förberedelsearbete innan man antar en ny läroplan. Den moderatledda regeringen har länge aviserat en ny läroplan, och oppositionen ämnar inte stoppa den nya läroplanen ifall man hamnar i regeringsställning. Oavsett valets resultat blir det därför en ny läroplan och Skolverket förbereder nu insatser för att försöka sätta in lärarna i vad den nya läroplanen innebär.
En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och blir därmed ett styrande dokument som ska följas av alla i skolans värld. I skolsammanhang talas det om läroplansteorier, dessa utformas i sin tur av en läroplansfilosofi. Kunskap har genom tiderna alltid betraktats som en filosofisk och även som en vetenskaplig fråga. Det här synsättet har egentligen existerat ända sedan Platons och Aristoteles tid.
På 1800-talet kallade man i Sverige en läroplan för ”Normalplanen”. Benämningen ändrades 1919 till ”Undervisningsplan” och med åren döptes den om till Läroplan. Begreppet läroplan är emellertid inte något entydigt begrepp.
Året 1962 kom Lgr 62 som blev grundskolans första läroplan (500 sidor varav mer än 300 sidor bestod av kursplaner). Riktlinjerna betonade innehållstyrningen i undervisningen. Lärarna skulle inrikta sig på att ge en grundläggande förståelse av saker och ting i stället för mängder av strikta fakta.

Sju år senare levererades en ny läroplan; Lgr 69. Denna läroplan skilde sig inte nämnvärt från Lgr 62 mer än att staten inte styrde skolans verksamhet med mängder av detaljerade anvisningar. Undervisningen skulle, förutom att klarlägga den samhälleliga kulturella, sociala, ekonomiska, juridiska och politiska utvecklingen, även klargöra den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Till skillnad från Lgr 62 betonade den nya läroplanen Sveriges och Europas ställning på den internationella arenan. Även de europeiska kapitalistländernas ekonomiska och politiska makt över den så kallade tredje världen skulle synas. Det var meningen att eleverna skulle få tillgång till en mer internationaliserad syn på undervisning och förstå sammanhang och företeelser. Begreppet ”fostran” försvann ur läroplanen.
Liksom Skollagen anger även en läroplan de värden som skolan ska bygga undervisningen på. Varje läroplan genomsyras därmed av en given kunskapssyn, vilket är viktigt sett ur ett samhälleligt perspektiv. Skolan utgör den institution som per definition för ut den rådande kunskapssynen i samhället. Läroplaner och kunskapssyn har gått hand i hand. Samspelet mellan ett samhälle och läroplanen brukar forskare kalla för läroplanskoder. En läroplan kan exempelvis vara utformad utifrån koder som nytta, rationalitet, kulturarv och så vidare. Det handlar inte om objektiva skäl, följaktligen präglas läroplanskoderna av ett ideologiskt och politiskt innehåll.

Sociala företeelser har alltid haft en internationell prägel, och även skolan i Sverige har varit föremål för internationellt inflytande. ”Progressivismen” som pedagogisk inriktning har haft ett sådant inflytande och varit något av en officiell skolideologi i Sverige sedan Andra världskrigets slut.
De nya politiska förutsättningarna efter kriget kom på så sätt att sätta ett avtryck på nästan allt läroplanstänkande just genom progressivismen. Den främsta förespråkare för denna pedagogiska riktning var amerikanen John Dewey. Deweys mest kända devis var ”learning by doing”, en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hänger ihop. Lärandet bygger här på elevens framtida intressen och behov; all kunskap ska man ha nytta av och målet är att eleven ska lära sig genom problemlösning.
Dewey var inte bara framstående i frågor som pedagogik, filosofi och psykologi utan var även en känd engagerad intellektuell personlighet i samhällsfrågor. I mitten av 1930-talet deltog till exempel Dewey i en kommission för att undersöka Stalins anklagelser mot den ryske revolutionären Leo Trotskij i de så kallade Moskvarättegångarna.

Vad har hänt med läroplanstänkandet under de senaste fyrtio åren i Sverige? På 70-talet utvecklade man inom läroplansarbetet en form av ”målstyrning” och på 80-talet utformades målen ytterligare.
1980 tog man fram Lgr 80. Den förbereddes under en folkpartistisk skolminister och lanserades sedan av en moderat skolminister. Lgr 80 framhävde läroplanens betydelse som ”styrinstrument och planeringsunderlag”. Målen angav de begrepp och sammanhang som eleverna skulle få insikt i. Målen uttrycktes inte längre ämnesvis utan som mål i till exempel orienteringsämnen såsom samhällsorienterande respektive naturorienterande ämnen. I Lgr 80 sa man till exempel att ”undervisningen skall hjälpa eleverna att sätta in sig själva i ett större sammanhang; Genom att analysera rådande förhållanden ur ett historiskt perspektiv bör eleverna bli medvetna om att framtiden är beroende av handlingar och beslut i gårdagens och dagens samhälle”.
Lgr 80 blev den första läroplanen där ett visst obligatoriskt föreskrivet innehåll började ifrågasättas. Målen ansågs vara överordnade huvudmoment och man menade att lärare och elever själva kunde välja andra stoffområden. Man underströk även betydelsen av ett internationellt perspektiv.
Skolans huvuduppdrag är kunskap. Kunskap kan definieras som ett resultat av mänskligt tänkande och handlande, en återspegling av hur vi människor uppfattar både den inre och den yttre verkligheten. På så sätt blir kunskap ett sätt att förstå, samtidigt som det är något som ska begripas. Kunskap uppstår inte i ett tomt rum utan i ett klassbundet, ekonomiskt och kulturellt sammanhang. Som socialiserade individer formas vi kollektivt av en härskande kunskapssyn och framställer på så sätt det som blir vedertagen kunskap. Det handlar i sista hand om makten, makten att definiera vad som är kunskap och vad denna kunskap ska användas till. Men vi människor kan också reflektera över, begrunda och ifrågasätta existerande kunskap.

Varje läroplan växer fram i en given tidsanda. 1994 blev på så sätt något av ett ”systemskifte” i fråga om läroplanens innehåll.
Lpo 94, läroplanen som gäller än idag, är den som mest avviker från tidigare läroplaner. Officiellt har man hela tiden talat om att Lpo 94 innebar att man gick från en ”regelstyrd” skola till en ”målstyrd” sådan. Den är utformad efter en ny struktur där man anger grundskolans uppdrag och allmänna utbildningsmål. Lpo 94 är uppdelad i ”mål att uppnå” och ”mål att sträva mot”. Lärarna har haft svårt att tolka detta (”kunskap var ett oreflekterat begrepp”), säger idag Skolverket. Underförstått: lärarna har inte riktigt uppfattat vilka mål man borde ha väglett eleverna mot.
Den överväldigande majoriteten av lärarna har snarare siktat på ”mål att uppnå”. Men Skolverket konstaterar idag att det inte var meningen att man skulle tänka så. De andra målen, det vill säga ”mål att sträva mot”, som finns i läroplanen, har man helt enkelt inte brytt sig särskilt mycket om. Idag heter det att många lärare har uppfattat läroplanen ”som poesi producerad i Stockholm” (Grundskoletidningen 3/2010). Ytterligare ett problem med Lpo 94 har varit att dess mål från allra första början krävde en rejäl uttolkning och konkretisering; ett arbete man lämnade över till skolorna lokalt. Detta ledde till att olika lärare i olika skolor tolkade på helt olika sätt.

Men hur blev det med kunskapssynen i Lpo 94? Alla läroplaner före Lpo 94 pekade mot allt större integration av ämnena i ämnesblock eller tema, men Lpo 94 kom att bryta denna strävan och har fokuserat enbart på ämnesmål. Kunskap beskrivs i Lpo 94 som ”ett kunnande, en förmåga, att delta på vissa särskilda sätt i olika sammanhang”. Enligt Skolverket finns det dock endast utrymme för fyra kunskapsformer i läroplanen: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Därmed är antalet kunskapsuttryck begränsade. Även när det gäller förslag till kursplaner är dessa ”starkt ämnesavgränsande”. Att inrätta ett ämne innebär för Skolverket ”att bestämma dess territorium” och enligt skolmyndigheten är skolämnen dessutom ”inte kunskapsproducerande på så vis att de genererar ny kunskap”. I och med införandet av Lpo 94 blev kunskap plötsligt något av en etappteori, eleverna skulle ta in ämneskunskap steg för steg. Detta ledde till tänkandet om ”baskunskaper”, det vill säga att främst lära sig fakta. Reinfeldt sa i sin budgetsatsning för 2008 att ”läsa-skriva-räkna-satsningen” är lika med basfärdigheterna. Godkänt i svenska och matematik och engelska anses, enligt denna logik, vara goda baskunskaper även om förmågan till förståelse i övrigt kan vara oförståelse. Värdegrund, demokrati, solidaritet, eller varför inte kreativitet och IT/datakunskap, nämns överhuvudtaget inte som baskunskap.

Denna begränsade syn innebär att kunskap blir lika med ”mätbara kunskaper” vilket i sin tur har lett till en forcerad fokusering på betyg. Det är som att gå tillbaka i tiden då den obligatoriska grundskolan infördes och där man talade om en ”objektivistisk kunskapssyn” som kännetecknades av en stark tilltro till ”vetenskapliga” resultat. Beatrice Ask var på 90-talet skolminister, och hon hävdade då att kunskap skulle vila på ”aktuell forskning om inlärning”, det vill säga ett pedagogiskt synsätt hämtat från 40-talet.
Lpo 94 innehåller emellertid också inslag av mera sammanhängande karaktär vilket på sätt och vis borde innebära att man ifrågasätter partiell ämneskunskap. Man har i denna läroplan till exempel skrivit om ”skapande av sammanhang” och ”reflexion” för elevernas lärande samtidigt som man i praktiken böjer sig för en tydlig åtskillnad mellan manuellt och intellektuellt arbete. Idag vill borgerliga politiker ha elitskolor för de välbärgades barn och lärlingsplatser för underklassens, det är en logisk fortsättning på samma tema.
Vi har idag en läroplan där man skiljer på tanke och handling. En sådan uppdelad kunskapssyn grundar sig på och utgår egentligen från Platons uppdelning av praktiskt och teoretiskt arbete. Officiellt har man sagt att Lpo 94 medför en ”konstruktivistisk” syn på kunskap, det vill säga att kunskap är både ett resultat av mänskligt tänkande och iakttagelser om omvärlden, och samtidigt en uppfattning där eleverna blir centrala och själva ska ta ansvar för sitt eget lärande.

Men innebär detta en starkare fokusering på förståelsekunskap och sammanhang? I den verkliga skolan av idag ser vi hur kollektivt arbete, där diskussion och gemensam reflexion är möjlig, ofta har ersatts av ”eget arbete” vilket i princip innebär att eleverna i samma klass kan syssla med helt olika saker; de pratar inte med varandra. Kunskap blir då fragmentiserad på individuell nivå. Det är svårt att utveckla språket, kunskap och förståelse av omvärlden om var och en sitter och arbetar ensam. Det är knivigt att bedriva något som i läroplanen beskrivs som ett ”demokratiskt uppdrag” om undervisningen bygger en hel del på ”eget arbete” av det enkla skälet att demokratiska processer per definition är kollektiva till sin natur.
Förvisso är människosynen i läroplanen idag inte densamma som förr i tiden då man utgick ifrån att människans natur är ond, och eleverna alltså behövde en förmedlingspedagogik med hård drill, skrämsel och straff. Idag arbetar i stället lärarna för att motivera inlärningen utan hot och pennalism, även om skolministern Björklund gör vad han kan för att gå åt motsatt håll genom att införa disciplinära åtgärder av olika slag och betyg i allt yngre åldrar.

Idag har vi en ny läroplan på väg in i skolan där kunskapssynen framställs med ”större tydlighet och stringens” (Grundskoletidningen 3/2010). Detta innebär att lärarnas ”frihetsutrymme” därmed är slut. Enligt Skolverkets experter innehåller den nya läroplanen i princip samma kunskapssyn som Lpo 94. Detta innebär i så fall att kunskapsmassan struktureras, förvaltas, utvecklas och förmedlas till mål i kursplaner utifrån EU:s föresatser, det vill säga ”EU:s och OECD:s arbeten kring nyckelkompetenser”. Dessa ”kompetenser” dikterar vad som i dagens skola anses vara absolut nödvändigt att ha med sig för att klara av dagens arbetsmarknad.
Vi har fått en skola med en kunskapssyn där eleverna måste lära in ”relevant kunskap” med hänsyn till nya samhällsstrukturer, som till exempel ett överstatligt kapitalistiskt EU. Slutsatsen blir logisk: eleverna ska lära sig sådant som krävs för att ”Sverige” ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”. Vi har följaktligen en ”målstyrd” skola som i teorin inte bygger på en hierarkisk ordning men som i realiteten bygger på sorteringsmekanismer såsom stämplande betygsystem och där ”kvalitetssäkringar” av diverse slag syftar till att cementera en fyrkantig kunskapssyn, och själva klassamhället.

Alex Fuentes