Sällan eller aldrig har korruptionen i en diktatur varit så koncentrerad till envåldshärskarens egen familj som var fallet med Ben Ali och hans familj i Tunisien. I folkmun gick maffiafamiljen under namnet ”Familjen”.

Båda grenarna av paret Ben Alis familj hade använt statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.
På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal trafik enligt vissa källor. På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet i den centrala kustremsan.
Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig miljardtals dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.
Enda lösningen är självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut det som privat egendom än en gång.

Benny Åsman skriver om läget i Tunisien, en
situation som förändras dag för dag, timme för timme.
Publiserad 21 jan

          

Det går knappast att övervärdera den nya kommunikationsteknikens roll i den tunisiska revolutionen och Ben Alis fall. Internet var avgörande för att sprida information om vad som skedde i landet från timme till timme och för att sprida information om samling till demonstrationer.

Facebook, twitter, bloggar, proxyservrar i utlandet och Anonymous var de enda källorna till information som upproret hade till sin tjänst. Efter 23 års diktatur var teve, radio, press och vanliga tjänster via internet helt under regimens kontroll. Inte ett pip om protester ute i landet kunde höras i TV7 och andra kontrollerade media.
Via kontaktnät på facebook och andra cybermedia nåddes tiotusentals människor inom loppet av en timme. En ung student som deltog aktivt från revoltens start säger exempelvis till den franska tidningen Le Monde att samma kväll som Ben Ali gjorde sitt jag-ber-om-ursäktnummer och lovade att inte ställa upp till omval 2014 skickade han vidare 200 meddelanden till 300 kontakter som i sin tur skickade till sina kontakter. Inom loppet av ingen tid alls visste tiotusentals personer vad som var på gång och vad Ben Alis löften var värda.

Omedelbart efter Ben Alis tevetal hackade Anonymous TV7 och under två timmar kunde kanalens tittare läsa följande på rutan: ”Vi journalister fördömer polisens förtryck och kräver att Slim Amamou friges”. Slim var en av cyberaktivisterna som arresterades i ett tidigt skede av upproret.

Cybermedia var ovärderliga vapen i kampen mot diktaturens gamla censur och spelade en kanske helt avgörande roll under mobiliseringens gång. Utan information som sprids till potentiella demonstranter sker intet. Det är en lärdom som redan snappats upp i andra diktaturer och regimer med hård censur. Men erfarenheten i Tunisien kommer också att studeras av säkerhetstjänsterna i Washington och Paris för att hitta motvapen nästa gång en vän hamnar i nöd, exempelvis i Egypten som kanske står i tur.

Cybermedias roll och möjligheter är inte desamma när nu informationen släpps fri. För nu ska politiska organisationer byggas, programmatiska plattformar utarbetas och röstas om och representanter väljas. Det kan man inte göra i den horisontella cyberrymden där det råder ett sorts organisatoriskt kaos. För det krävs utrymme för organiserad debatt om olika linjer och omröstningar i demokratiska former. Det ska inte bestämmas av vem som har största kontaktnätet eller bästa datorkunskaperna.

Benny Åsman skriver om läget i Tunisien, en
situation som förändras dag för dag, timme för timme. (Publicerad 21 jan)

          

Benny Åsman skriver om läget just nu i Tunisien, en situation som förändras dag för dag, timme för timme. (Publicerad 21 jan)

I måndags meddelade Tunisiens premiärminister Mohamed Ghannouchi att en nationell samlingsregering bildats med uppgift att organisera val av ny president och nyval till parlamentet.

Det är motstridiga känslor som möter övergångsregeringen. Redan har det hållits många demonstrationer över hela landet mot att regeringen i huvudsak består av ministrar från den störtade diktatorns eget partimaskineri – RCD. Av de nitton utnämnda ministrarna kommer de flesta från RCD och bara tre från oppositionen, det vill säga den av Ben Ali legaliserade oppositionen.

Ytligt sett är det knappast en förändring. Risken finns att det inte blir någon förändring alls. Men samtidigt ska man inte glömma att regeringen är en fallfrukt av revolutionen som tvingats, med eller mot sin vilja, att annonsera förändringar som svarar mot folkets förhoppningar och krav.
– Premiärministern sa att en ”total informationsfrihet ska råda” och att informationsministeriet ska avskaffas. Det var ministeriet som skötte censuren under Ben Ali.
– Alla politiska fångar ska friges omedelbart.
– Alla partier ska legaliseras.
– Valet av ny president och nyval till parlamentet ska hållas inom sex månader.

I alla reportage från runt om i landet och i alla bloggar och på facebook känns den stora stolthet som människorna känner över segern mot Ben Ali. Diktaturen som verkade orubblig och gjuten i betong visade sig vara av skört gips. Den stoltheten och segerkänslan är den bästa och den enda garantin för att den nya regeringen inte så smått ska lyckas återinföra det gamla, med enda skillnaden att Ben Ali byts ut mot en annan härskare sedan folkets vaksamhet lagt sig. Därför är kravet på upplösning av RCD som nu förs fram allt kraftigare oerhört viktigt.
I tisdags drabbades regeringen redan av att stort bakslag. Landets fackliga central UGTT meddelade att dess tre ministrar i regeringen drar sig ur eftersom flera tunga ministerposter, inrikes-, utrikes, finans- och försvarsministeriet styrs av gamla ledare från RCD. Varför UGTT gick med i regeringen till att börja med måste nu ledningen förklara för sina medlemmar. Trycket från de fackliga aktivisterna som på gatorna kräver RCDs upplösning blev för stort för UGTTs ledare som inte ännu vant sig vid krav underifrån.

Trycket blev också för stort för presidenten Mebazaa och premiärministern Ghannouchi som i tisdags eftermiddag meddelade att de båda lämnar partiet RCD. Självfallet i hopp om att folkmassorna ska tro att de tagit på sig en ny ren skjorta. Fortsätter utvecklingen i samma takt som den senaste veckan är det troligt att den nuvarande regeringen inte ens överlever 60 dagar fram till ett nyval. Just nu försöker den hålla tillbaka protesterna med mer insats av polisen eftersom militären inte kan brukas på samma sätt.
Maskerad eller verklig förändring? Det kommer tiden att utvisa. För oavsett vilka som sitter på ministerposterna under den närmaste tiden är det trycket från gatan som avgör vilka beslut som kommer att fattas och vilka löften som uppfylls. Skolungdom, unga arbetslösa, fackliga aktivister och intellektuella drev diktatorn på flykt och kräver nu att regeringen gör sig av med alla gamla trotjänare till Ben Ali och upplöser RCD.
Det skulle vara ett stort steg framåt för det tunisiska folkets frihetskamp.

          

De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.

Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.

Samtidigt var det ett gyllene årtionde för dem som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.

De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop – låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasade sig många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning, då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska nu tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster? Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet – Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.

Årtiondet startade med att George W Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot Al Gore i antalet röster, men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USA:s invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga bin Ladin och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.

Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart – det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FN:s generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida, och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra, och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.

I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se.
I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa, och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några skälvande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.

Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan julen 2010 begravde den amerikanska kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.

När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder på vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat.
I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
– Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USA:s och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.

Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som bin Ladin representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.

Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancún visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.

Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn – deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.

Benny Åsman
Göte Kildén

          

Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab var uppenbart ingen knäppgök och han var inte heller psykiskt sjuk eller galen. Uppenbart var han i stället en någorlunda rationell och politiskt medveten människa som i konsekvens med sin övertygelse sökte sitt martyrskap, sitt Golgata, i Stockholms centrum, eftersom han såg detta som sina fienders hemmafront.

Bakom försöket till terrorattack fanns en tydlig, genomtänkt och lättförståelig, lika politisk som dödlig logik. Under sin uppväxt har han sett hur hans föräldrars gamla hemland, Irak, ödelagts av främmande ockupanter. Han har sett Israels bombkrig mot Libanon och dess ständiga förnedring av palestinerna. Liksom Natos – och Sveriges – decennielånga militära härjningar i Afghanistan. Detta är den självklara bakgrunden till hans dramatiska julevangelium.
”Sverige” dödar oskyldiga människor i krigets Afghanistan. Då ska ”Sverige” få smaka på samma medicin. Mitt i er julhandel och er självgoda trygghet ska blodet fläcka er Lucia. Ni dödar våra bröder och systrar, våra barn. Därför dödar vi era.
Många frågar sig förvånat hur en helt vanlig, välanpassad kille kunde gå så långt. Det gick ju så bra i skolan. Han hade lärt sig utmärkt svenska. Tjusade tjejer och var bra på att spela basket.
– Gud vad trevlig han var. Glad, lättsam, inga konstigheter. Jag märkte aldrig att det skulle vara något konstigt med honom, säger en kvinna som var klasskamrat med honom.
Själv har jag lätt att förstå att han reagerat starkt på en orättvis värld. Man kan vara trevlig fast man har konservativa politiska åsikter. Eller konstig och otrevlig fast man är radikal…
Däremot är det svårt att förstå att han inte insåg det fullständigt kontraproduktiva med sitt försök till terrorattack. För hans ”fiender” kom detta dåd som manna från himlen. Sverigedemokraternas viktigaste hemsida, Politiskt Inkorrekt, jublade i söndags över sin rekordsiffra på mer än 300 000 besök och ljög hänsynslöst om att ”bara ett fåtal företrädare för muslimska organisationer” höll med Svensk-islamiska förbundets ordförande om att detta var helt emot islam. Hemsidan skrev vidare roat att ”Så tack regeringen och alla riksdagspolitiker, för helvetet ni bäddat genom er naivitet och undfallenhet. Det ska vi komma ihåg i september om fyra år. Var så säkra”. Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell jublade och twittrade förtjust ”Äntligen”!
Socialdemokraterna som definitivt har beslutat sig för att stödja kriget i Afghanistan passar nu på att ta ut sin högersväng än mer med att lägga förslag om att även Säpo ska få ta del av FRA:s signalspaning.
Vad som hänt verkar ändå vara klart. För Taimour Abdulwahab som för så många andra försvann logiken när den överlagrats med extrema religiösa sediment. Man kan göra extrema uttolkningar av förkunnelsen hos alla våra stora världsreligioner och få ett religiöst raster över förnuftet och den egna världsbilden. Men oftast räcker inte detta för att inspirera till egna individuella terrordåd. Det kan räcka för ”knäppskallar” och psykiskt sjuka människor.
Men för ”vanliga, trevliga människor” krävs nästan alltid en botten av djupa sociala orättvisor som försvarats med övermaktens mest infernaliska och brutala våld.

Göte Kildén

          

En ung man spränger sig själv i luften i hopp om att ta med sig så många som möjligt. Det kommer säkert att skrivas mängder om den psykologiska resa som mannen gjort fram till terrordådet på Bryggargatan. Ett trovärdigt personporträtt kommer så småningom att skissas. Just nu saknas det. Däremot går det redan att fundera kring dådet utifrån idén att en extrem värld föder extremism. All sorts extremism, varav islamistisk extremism är bara en av många. Kristna fanatiker som mördar eller uppmanar till mord på abortläkare är en annan extremism.

Mannen på Bryggargatan var tydligen, om man ska tro vad som redan publicerats av media, en islamistisk extremist som visste vad han gjorde och varför. Bloggarna i den rasistiska cyberrymden kring Sverigedemokraterna svämmar nu över av ”vad var det vi sa”.
Det finns extremism i handling och i tanken. Själv ser jag bara till handlingar innan jag accepterar att kalla någon för terrorist. Därför var medlemmarna i Baader-Meinhof terrorister. De mördade människor och kallade det klasskamp. De sa sig vara antikapitalistiska revolutionärer men saknade all anknytning till den verkliga klasskampen mellan arbetare och kapitalister.
De terrorister som mördade abortläkare sa sig vara ”pro-life” men spred bara död och hat kring sig. Ändå kom ingen på tanken att kalla hela den ”pånyttfödda” evangelistiska rörelsen i USA för terrorister. De ansvariga dömdes efter sina handlingar, inte för sina idéer.
När islamofobin får fritt fram försvinner rummet mellan handling och idé. För den rasistiska fåran i samhället är tanke och handling samma sak. Är man troende muslim är man en potentiell självmordsbombare lyder den enkelspåriga logiken.
Vilka bär då till sist ansvaret för att islamofobin blivit rumsren och tillåts peka ut ett religiöst samfund med mer än en miljard anhängare som tänkbara terrorister?
De som ska ställas till svars är anstiftarna av ”kriget mot terrorismen” som skördat hundratusentals oskyldiga offer i Irak, Afghanistan, Jemen och andra platser där imperialismens jihad slagit till. De som ska ställas till svars är också de köpta ideologer som tjänat miljontals dollar på skrivet strunt om ”civilisationernas krig” och annan fördomsfull smörja om västerlandets moraliska överlägsenhet.
De härskande klasserna i USA och Europa har inga lektioner att ge i moral och etik. Inte heller i konsten att tortera och terrorisera människor. Det är i stället deras teknologiskt avancerade bomber och drönare som med precision dödar utan urskiljning och förfinade tortyrmetoder i Abu Ghraib, Bagram och Guantanamo som driver unga män i armarna på figurerna på det imperialistiska myntets baksida – bin Ladin & Co.
Det är dags att sluta upp att ställa hela folk, samfund och gemenskaper kollektivt till svars för enskilda personers eller gruppers handlingar. Det muslimska samfundet i Sverige är lika lite ansvarigt för bomberna på Bryggargatan som nyevangelisterna i USA för morden på abortläkare. Vi har sett vart den kollektiva anklagelsens vansinne kan leda – Auschwitz.

Benny Åsman

          

”Riksdagsårets första partiledardebatt i går var om möjligt mer återhållsam än vanligt. Oppositionsledaren Mona Sahlin och statsminister Fredrik Reinfeldt behandlade varandra i så ömma termer som god sed tillåter mellan två huvudkombattanter i ett plenum – hade det gått längre hade skandaljournalisterna fått skriva böcker om romanser i riksdagen snarare än i kungahuset.” Svenska Dagbladets ledare dagen efter partiledardebatten 4 november.

Anledningen till omfamningarna och de ömma orden var givetvis att debatten ägde rum efter en Afghanistanöverenskommelse som är lika färglös och tunn som ett glas ljummet vatten.
En uppgörelse som skulle ge sken av att de svenska trupperna kommer att lämna landet 2014. Vilket torpederades effektivt av utrikesminister Bildt dagarna efter att den slutits. Detta då Bildt klart konstaterade att det inte går att säga något säkert om 2014 idag, och att det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att trupperna kommer att finnas kvar även efter 2014 för lång tid framöver.
Partiledardebatten i övrigt var som vanligt. Maud Olofsson malde på om städavdrag och att de arbetslösa inte kan sitta och vänta på jobb utan måste ta initiativ till att starta eget och bli entreprenörer. Hur det ska gå till försvann i ordsvallet från denna partiledare vars förslag till konkreta åtgärder är lika sällsynta som en randig räv i hemkommunen Robertsfors.
Hägglund muttrade om vårdnadsbidraget. Björklund om behovet av mer kärnkraft… och Ohly kritiserade med rätta Afghanistandealen.

Men tillbaks till socialdemokratin som nu sägs vara inne i en intern eftervalsdebatt. Partistyrelsen har tillsatt en handplockad kriskommission vars huvuduppgift tycks vara att se till att ingen kritik riktas mot dem som ytterst är ansvariga för valkatastrofen.
För vad Socialdemokraterna vill politiskt är ytterst oklart. I stort sett alla med positioner att bevaka tycks i detta läge vara måna om att inte säga någonting som antyder vad den framtida politiken kan komma att innehålla. Inget utspel, inte provocera, inte ta ställning, inte sätta ner några fötter som kan riskera inflytande, positioner och givetvis alla ekonomiska favörer som följer av eventuella förtroendeuppdrag.
Nu två månader efter valet börjar det röra på sig lite i den interna eftervalsdiskussionen. Krav kommer från SSU och en enskild partistyrelseledamot om att hela partistyrelsen ska avgå och ställa sina platser till förfogande vid den kommande partikongressen. Om detta är ett tecken på en politisk omprövning i någon riktning eller bara ett första tecken på en infekterad personstrid, typ vem eller vilka som ska sitta med Svarte Petter efter katastrofvalet, återstår att se.

Aftonbladets ledare 27 oktober beskriver krisen inom socialdemokratin på följande hårdhänta sätt:
”Partiets vänster tycker att väljarna har gått till höger eftersom Socialdemokraterna inte var tillräckligt vänster.
Partiets höger tycker att eftersom Anders Borg låtsas vara socialdemokrat måste Socialdemokraterna låtsas vara Anders Borg. I bägge fall är logiken precis lika oklar. Samma gamla personer flyttas runt på allt färre stolar och samma gamla höger-vänsterdebatt spelas upp under etiketten ”eftervalsdebatt”. Det är inte konstigt att människor slutat lyssna…”
Ledarskribenten konstaterar att ”Socialdemokraterna är oinbjudande, paranoida och intetsägande.”
Med tanke på partiets ständiga vandring högerut under de senaste tjugo åren är det knappast troligt och nästintill uteslutet att partiledaren själv som har varit en av de huvudansvariga för den tjugoåriga canossavandringen kommer att gira vänster.
Efter att nu ha hängt av Vänsterpartiet ligger fältet fritt för nya inviter högerut. För den Socialdemokratiska ledningen är, om något, besatt av makt.
Afghanistanuppgörelsen är ett tydligt tecken.

Det torde inte heller vara obekant att sedan tidigare är Moderaterna och Socialdemokraterna de två partier som oftast gör upp i utskotten. Partiet har tidigare gjort upp med borgerligheten om pensionssystemet, tredje steget i jobbavdraget har accepterats. I synen på privatiseringar och avregleringar finns visserligen en och annan skillnad, men i sak är de försumbara. När det gäller förmögenhets- och fastighetsskatt har Socialdemokraterna ännu inte satt ner foten…
Det är inte heller helt otänkbart, speciellt med tanke på hur darrig världsekonomin är, att nya och ännu djupare kriser rullar in.
Ett sådant tillfälle kan bana väg för en helt ny konstellation i svensk politik och lindas in i ord som ”i nationens intresse”. Det vill säga en regeringssamverkan mellan S och M… Afghanistanöverenskommelsen kan vara ett steg, låt vara litet, i den riktningen.

För Vänsterpartiets ledning är läget minst sagt problematiskt. En framtidskommission har tillsatts och en eftervalsdebatt har börjat. Kritiken mot den nuvarande partiledningen och samarbetet med S och MP är på sina håll hård.
Ty det är ett snart tjugoårigt projekt som nu rasar.
Under dessa år har partistrategerna haft ambitionen att få ministerposter och bli en del av ett kommande regeringsunderlag. Detta har krävt eftergifter och ständig anpassning till storebror socialdemokratins gradvisa vandring högerut. Den egna partiprofilen har i mångt och mycket raderats bort, och det blev speciellt tydligt under valrörelsen.

Så kommer då valet och månaderna efter valet. Konstateras kan att hela den strategin gick på pumpen.
Det blev ingen ny regering.
Det blev inga ministerposter.
Det blev, för vilken gång i ordningen, ett valnederlag för partiet.
Det blev inget fortsatt samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Det blev inte ens en tumme av partistrategernas virkande och lirkande för att bli en fullvärdig del av ett regeringsunderlag.
Och som extra grädde på det härskna moset kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.
Då är det en ringa tröst för partiledningen att det kommit till många medlemmar under och efter valrörelsen.
På valnatten och dagarna efter konstaterade Lars Ohly att han inte hade några ambitioner att avgå. Nu har han stämt ner tonen och konstaterar att det inte alls är säkert att han sitter kvar efter nästa partikongress 2012.
Att i detta nu komma med nya inviter till i första hand socialdemokratin låter sig inte göras och skulle vara alltför hårdsmält för många partimedlemmar.
Krav finns på flera håll om en extrakongress, något som partiledningen skyr med tanke på att det då skulle storma även kring deras egna positioner.

Hur ska då Vänsterpartiet och framför allt alla deras duktiga socialistiska medlemmar hantera situationen?
Kanske vore det värt att fundera på att stänga dörren till höger och öppna den till vänster. Det vill säga att återupprätta partiet som ett kämpande socialistiskt alternativ med en annan vision på dagordningen. Och att i detta arbete öppna dörrarna och söka samarbete med alla de rörelser och andra socialister som finns utanför partiets egna led för att tillsammans skapa ett brett, demokratiskt socialistiskt alternativ.
En kraft som vågar utmana hela det nuvarande systemet och som på sikt ute i den dagliga kampen i fackföreningar, inom miljö- och klimatrörelsen, tillsammans med glödande antirasister, kan förenas och tydliggöra för alla som dukat under eller är på väg att duka under i den nyliberala skärselden att en annan värld är möjlig.

Kjell Pettersson

          

Till stora delar har han sig själv att skylla. De förhoppningar om förändring som tändes släcktes snabbt med brutna löften om Guantanamo, tortyr av ”illegala stridande” och upptrappningen av kriget i Afghanistan.

Men den avgörande faktorn för det troliga nederlaget för Obamas demokrater i nästa veckas val är den ekonomiska krisens djupa effekter i det amerikanska samhället. Miljontals jobb har försvunnit i den amerikanska industrin på globaliseringens altare. Den så omtalade ”amerikanska medelklassen”, det vill säga arbetare med bra betalda jobb och trygga socialförsäkringar, har under det nya seklets ingång fått sina framtidsdrömmar krossade. Den ekonomiska krisen flåsar dem i nacken, och miljoner bland dem upplever för första gången arbetslöshet och risken att bli fattig.
Det är inte frukterna av Obamas ekonomiska politik, men det är han och hans demokrater som kommer att få stå för räkningen. Speciellt eftersom det var Obama som ställde upp med de hundratals miljarder som användes till att rädda storbankernas ägare, samtidigt som han varit oförmögen och ovillig att satsa lika mycket på att rädda jobb och skapa jobb.

USA:s statistiska centralbyrå, US Census Bureau, publicerade nyligen sin årliga rapport över de amerikanska hushållens ekonomiska situation. Det är sannerligen ingen trevlig läsning för demokraterna så här strax före nyvalen.
Rapporten visar att det nya seklets första årtionde förtjänar titeln ”det förlorade decenniet”. Det finns i stort sett inte en enda ljusglimt som byrån kan peka på. Fattigdomen har nått rekordnivåer och arbetslösheten gått upp snabbare än någonsin.
Census Bureau visar att för första gången på 30 år har den reala medianinkomsten för hushållen minskat. Toppen nåddes 1999 och sedan dess bar det av utför. Mellan 2008 och 2009 minskade till och med den nominella inkomsten, det vill säga inkomsten innan justering för inflationen. I tabellen nedan ser vi hur alla familjers realinkomster utvecklats sedan 1979.

Benny Åsman
intis@internationalen.se

          

Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Sverige var en gång en hyfsat väl fungerande välfärdsstat med stark infrastruktur och robusta system för vård, skola, omsorg, kommunikationer och energiförsörjning. Under 1980-talet inleddes avregleringarna och på 90-talet utförsäljningarna – under ledning av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Följden blev ekonomiska krascher, segregation och en bräckligare infrastruktur.
Vad kallar man då politiker som de senaste fyra åren istället för att återta det demokratiska ansvaret ökat takten i utförsäljningar och rea på gemensam egendom till förmån för sina egna väljare bland höginkomstgrupper och inom finans- och företagsvärlden? Och som planerar att dumpa ut ännu mer av det medborgarna byggt upp tillsammans.

Bostadskaos: Bostadskris för unga, studenter som tvingas tälta, stadskärnor förvandlade till reservat för höginkomsttagare. Borta är sedan länge en socialt ansvarsfull bostadspolitik där allmännyttiga bostadsföretag med statliga räntebidrag byggde hyreslägenheter åt de många till överkomligt pris. På 1980-talet försvann statsstöden, på 90-talet inleddes bostadsrättsomvandlingarna som forcerats i borgerligt styrda kommuner.
I Stockholm där moderaterna länge haft kommandot har allmännyttan på tio år sålt ut nära trettiotusen lägenheter och rensat innerstaden från hyresrätter. Det har handlar om klipp för många som haft råd att köpa – men förskingring av gemensam egendom, uppbyggd genom åratal av hyresinbetalningar och skattestöd. Mer än 50 miljarder kronor beräknas på det sättet ha överförts från kommunens gemensamma tillgångar till de åtta procent av huvudstadens invånare som fått chansen att berika sig. ”En legaliserad stöld”, som en utredare uttryckt det.
Samtidigt med utförsäljningarna har hyresboendet alltmer missgynnats medan staten stöttar bostadsrätts- och villaboende genom frikostig avdragsrätt för låneräntor. Den 22 juni föll också klubban i riksdagen för Mats Odells (KD) nya bostadslagstiftning. Nu ska allmännyttan drivas rent affärsmässigt och hyrorna marknadsanpassas – med hyreschocker som följd, inte bara i de mest attraktiva områdena. Just när detta skrivs kämpar nätverket Järvas Framtid mot chockhöjningar på mellan ett- och tvåtusen kronor i månaden för en trea i norra Stockholms ytterområden Husby, Tensta och Rinkeby. När ska fler hyresgäster och bostadssökande slå tillbaka mot legaliserad stöld och marknadshyror?

Guldsits: ”Med en konkurrensutsatt järnvägstrafik är det resenären som står i fokus. Det sätter oss i en guldsits där det är våra behov och önskemål som står i främsta rummet.” Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister, i DN 26 mars 2009.

Tågkaos: Kan någon glömma vinterns – och sommarens – tågkaos? Orsaken var inte extrem kyla eller extrem värme, utan bolagisering och utförsäljning. Sedan 2001 är SJ ett vinstdrivande bolag med ett lönsamhetskrav på tio procent. Mitt under det gångna årets kaos blev vinsten en halv miljard. Samtidigt minskade underhåll och investeringar – trots åldrande lok- och vagnpark. Och ytterligare tvåhundra anställda klassades som ”övertaliga” – efter åratal av personalminskning.
I uppstyckningen och utförsäljningen av SJ:s olika delar har underhållet hamnat hos Euromaint som numera ägs av riskkapitalbolaget Ratos. Året då järnvägens infrastruktur havererade gjorde Euromaint rekordvinst. Den första oktober i år, två veckor efter valet, har alliansregeringen planerat att gå ett steg längre och öppna hela det svenska järnvägsnätets persontrafik för privata bolag. Hur mycket mer av tågkaos, inställda avgångar och ”signalfel” orkar resenärerna – och samhället?

Skolkaos: Utförsäljningen av skolor och etableringen av ”friskolor” ägda av riskkapitalbolag slussar hundratals miljontals skattekronor från det gemensamma till privata vinstintressen. Den sammanlagda omfattningen är okänd – det hela sker på kommunal nivå. Men som exempel gjorde Pysslingen förskolor och skolor AB med elva tusen barn 2008 en vinst på 3 000 kronor per elev åt ägarna, ett danskt riskkapitalbolag. Ett annat företag, Baggium Utbildning AB, tog samtidigt ut en vinst på 13 000 kronor per elev och höjde utdelningen åt aktieägarna i Nordstenen AB. IT-media och Turistgymnasiet i Lund, ägt även det av ett danskt riskkapitalbolag, tog ut en fjärdedel av sin omsättning i vinst, 30 000 kronor per elev.
Men det är inte bara skolpengen som kanaliseras över till privata företagsvinster och därmed bort från de kommunala skolorna. Skolor och förskolor har reats ut till vrakpris åt skol- och förskolechefer. Förra våren konstaterade kammarrätten att moderatledningen i Reinfeldts egen hemkommun Täby olagligt närmast skänkt bort Tibble gymnasium till skolans rektor. Denna behövde bara betala för inventarier och utrustning men inte en krona för verksamheten när hela gymnasieskolan med över tusen elever och nära hundra lärare överfördes till hennes privata företag.
Exemplen från moderaternas experimentfält Stockholm är otaliga. Särskilt omtalad blev privatiseringen 2007 av fyra förskolor i stadsdelen Årsta där förskolechefen efter att ha köpt verksamheten för en spottstyver snart kunde ta ut en vinst på över tre miljoner kronor samt hög direktörslön. Samtidigt uppmanades föräldrarna att ställa upp med frivilligarbete och leksaker på grund av personal- och medelsbrist…
Hur många hundratals miljoner – kanske miljarder – skattekronor har dränerats från den gemensamma skolan och förskolan under alliansregeringens år? Och hur många står på tur?

Vårdkaos: Liksom med skolan finansieras nu i växande grad vinster hos privata vårdbolag genom det svenska skatte- och sjukförsäkringssystemet. Privata vårdcentraler, apotek och hela sjukhus har blivit till en lukrativ marknad där internationella riskkapitalbolag kan räkna med svenska skattekronor som säkra vinstkällor. Riskkapitalbolaget Bure fick köpa Stockholms främsta akutsjukhus, S:t Göran, för att göra god vinst på verksamheten. Det planerade storsjukhuset ”Nya Karolinska” i Stockholmsområdet ska byggas av Skanska och drivas av företaget i tjugofem år i utbyte mot en garanterad vinst på nära fjorton procent. En nota för landstinget som kan landa kring femtio miljarder kronor fram till 2040, enligt kritikerna.
Genom ”fri etableringsrätt” och s k ”vårdval” kan privata vårdföretag placera sin verksamhet där lönsamheten är högst, det vill säga i välbeställda områden, medan utsatta områden får sämre tillgång till vård. Genom att, som i Stockholm, dessutom låta privata vårdföretag öppna verksamheter inne på offentliga vårdinrättningar skapas gräddfiler för dem som kan betala. Mitt i det skattefinansierade Södersjukhuset ligger nu exempelvis det privata vårdföretaget Arrhythmia som för vissa hjärtbehandlingar tar ut en avgift på 150 000 kronor.
Från storsjukhus till hemtjänst – skattepengar kanaliseras i allt snabbare takt över till privata vårdföretag som kan glädja sina aktieägare med ökad utdelning. Kammarrätten har underkänt flera utförsäljningar till vrakpris av hemtjänsten i Stockholms södra förorter. Men när ska de vårdbehövande underkänna bortslumpningen av en jämlik vård för alla?

Kulturpolitik är underhållning: Med allt fokus på pensionärsskatter och bröstpumpar hamnar den lilla men viktiga samhällsfliken kultur i skymundan. Vad kommer egentligen att hända med kulturen om Alliansen får styra fyra år till? Med tanke på det skämt till Kulturutredning som kom härom året, och på de kulturpolitiska förslag som lagts under valrörelsen, lär vi ”kulturkonsumenter” få hålla till godo med ännu ett högkulturellt operahus samt en genomkommersialiserad skräpteve, sponsrad enbart av näringslivet. Däremellan: intet. All annan levande kultur ska nämligen kväsas till döds, som till exempel statlig radio och teve. Vem behöver dem? Marknaden ska ju vara fri, FRI! I en intervju med serietecknaren Liv Strömquist skriver tidningen City:
”Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet ’kultur’ har en negativ klang och vill istället använda ’underhållning’. Vad tycker du om det?”
Liv Strömquist svarar: ”Jag tycker att namnet ’Lena Adelsohn-Liljeroth’ har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till ’Blubby’”.
Nog kan kultur vara underhållning, kulturpolitiken är utan tvekan det – en tragikkomisk sådan.

Socialistiska svar: Vård och omsorg utan vinst!
Varför ska vi ge bort miljarder till privata företags vinster i vården, omsorgen och skolan?
Låt behoven styra så att vi kan ge våra gamla och sjuka den bästa omsorg.
– Jämlik skola för alla! Inga friskolor!
– 200 000 nya jobb behövs i den gemensamma sektorn!

Vi behöver starka statliga system för en väl fungerande och klimatanpassad infrastruktur när det gäller transporter, kommunikationer och energiförsörjning. Avregleringar och privatiseringar har trasat sönder samordning, ansvar och säkerhet till stora kostnader för samhället och brukarna.

Internationalen Valspecial

          

De rika äger allt: Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Vad säger man om politiker som under fyra år systematiskt har flyttat pengar från låginkomsttagarnas, de arbetslösa, sjukas och pensionerades fickor till höginkomsttagares bankkonton? Varje krona i skattesänkning och ”jobbskatteavdrag” som landat i de bättres ställdas plånböcker har berövats de sämre ställda genom nedskärningar i a-kassan, utförsäkringen av sjuka och minskade pensioner.

Sverige i september 2010: ett frälse för de välbeställda. Ett ojämlikt land där skillnaderna mellan elit och vanligt folk blir allt större.
23 146 personer har skyfflats över från sjukförsäkringen till en så kallad arbetslivsintroduktion. 451 av dem har fått ett vanligt jobb. Samtidigt som de siffrorna kom ut, meddelades i slutet av juli att Fredrik Reinfeldt fått sin lön höjd med 5 000 kronor till 140 000 kronor i månaden. Övriga statsråd fick en höjning med 4 000 kronor och tjänar nu 112 000 kronor. Mycket bra betalt för att låta över 400 000 gå arbetslösa.
I våras var det avtalsrörelse. Medlemmarna i IF Metall har under krisåren fått betala ett högt pris för kapitalismens kris. Massavskedanden var en del av industriarbetarnas vardag under 2008 och 2009. Som extra påbröd till detta slöt ledningen för IF Metall ett avtal som inte kommer att garantera över 300 000 medlemmars reallöner i år.
Samtidigt visar en kartläggning av Dagens Industri, med rubriken ”Krisens vinnare”, att de verkställande direktörernas löner under 2009 ökade med 9 procent. I toppen låg Ericssons dåvarande vd Carl-Henrik Svanberg som under 2009 fick 43 miljoner i lön, varav drygt 15 miljoner i fast lön, 7 miljoner kronor i rörlig lön, och resten i ersättningar.
Ett av de företag som under krisen avskedade arbetare var Electrolux. Som tack för det belönades Hans Stråberg med 9,5 miljoner kronor i olika rörliga ersättningar.
I en helt annan värld lever de mest utsatta. Under 2009 ökade antalet hushåll som fick socialbidrag – i dag heter det ekonomiskt bistånd – med 17 procent jämfört med 2008. Totalt fick 237 000 hushåll socialbidrag förra året.
Fakta ger vid handen att två procent av svenska folket äger över 460 miljarder i skattepliktig förmögenhet. Två procent som äger och kontrollerar i stort sett alla förmögenheter i samhället.
Två procent motsvarar 90 000 familjer. 90 000 familjer i en befolkning på nio miljoner människor.
Efter massavskedanden och en krispolitik där arbetare, låginkomsttagare tagit alla stötar talar nu affärstidningarna om ett nytt rekordår på börsen.