LO-samordningen inför årets avtalsrörelse sprack innan den började. Industrifacken IF Metall, GS och Livs som omfattas av det nya industriavtalet säger nej till den jämställdhetspott som de andra facken vill ha.

Samma dag som LO presenterade sina lönekrav inför den kommande avtalsrörelsen rapporterar media om att ”börsen faller som ett blysänke”.
Detta är givetvis något som arbetsgivarna kommer att använda för att avvisa LO:s krav på löneökningar på 3,5 procent eller minst 860 kronor i månaden, samt en jämställdhetspott på 100 kronor för områden med en genomsnittslön under 22 400 kronor. Dessutom en höjning av lägstalönerna med 860 kronor i månaden. Avtalsperioden ska vara ettårig.
Kommentarerna från arbetsgivarsidan är inte helt oväntat ”oacceptabelt”.
Inför den kommande avtalsrörelsen hade LO som ambition att via en samordning ena den splittrade fronten.
Den sprack redan innan den börjat. Inte helt oväntat valde de tre fack som omfattas av det nya industriavtalet, IF Metall, GS och Livs, att reservera sig mot LO-styrelsens förslag till en gemensam avtalsfront.
Frågan som fick de tre att dra sig ut och därmed försvaga en åtminstone på pappret enad LO-front var den jämställdhetspott på 100 kronor som föreslagits.

100 kronor.
Ja det blev för mycket för de tre att svälja.
IF Metalls ordförande Stefan Löfven kunde enligt vad som uppges tänka sig att gå med på max 60 kronor!
En skillnad på 40 kronor spräckte alltså samordningen.
Kommentaren från Kommunals Annelie Nordström talar för sig själv.
– Jag är jättebesviken och jättearg. Det är märkligt att det ska ta 90 år att jämna ut mäns och kvinnors löner, säger hon till Svenska Dagbladets näringslivsupplaga.
Metall, GS, Livs, Unionen, Sveriges ingenjörer som omfattas av det nya industriavtalet väljer nu att gå ut med ettårsavtal och 3,7 procent i lönelyft. Avtalet ska löpa från den första februari nästa år.

Att LO-samordningen nu gick i stöpet är inte överraskande. Det har knakat sedan industriavtalets tillkomst för snart 15 år sedan. Kritiken från de fack som omfattas av avtalet, facken utanför industrin, har hårdnat och hårdnat. Den viktigaste kritiken har riktats mot att industrin ska vara löneledande, att de ska sluta avtal först och att de avtal som industrifacken tecknar ska vara den ribba som inget annat fack kan krypa över.
Bland annat detta fick Pappers att lämna industriavtalet och istället välja solidariteten med de andra och sämre betalda LO-förbunden.

Nu drar avtalsrörelsen igång, steg för steg . LO-förbunden är återigen splittrade. Detta i en tid då arbetsgivarna kommer att visa upp en enig front och använda den internationella ekonomiska krisen som nu bit för bit tränger in i landet för att avvisa alla krav. Antingen det heter 3,5 eller 3,7 procent, blygsamma jämställdhetspotter, höjningar av lägstalöner.
Mycket talar för att den kommande avtalsrörelsen för en gångs skull kommer att bli dramatisk, så det finns all anledning att återkomma till den.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Den direkt utlösande orsaken till upploppen i London i början av augusti var två polisingripanden. Men under ytan finns en verklighet som gör att dessa händelser fick tryckkokaren att explodera. Det första året med regeringen Cameron utmärktes av nedskärningar, ökad ojämlikhet, tilltagande fattigdom för miljontals människor, korruption inom media, polis och politikerkår samt försämringar av social service. Dess andra år tycks vara på väg att domineras av ”social oro” i de fattigaste delarna av brittiska städer, där de människor som har minst att förlora lever.

Den utlösande orsaken till upploppen var två polisingripanden. Det första var att väpnade polismän dödade Mark Duggan torsdag 4 augusti, och den därpå följande behandlingen av Duggans familj, då polisen inte ens besökte familjen för att informera dem om dödsfallet.
En förståeligt upprörd demonstration samlades utanför den lokala polisstationen lördag 7 augusti. Polisen vägrade att ens komma ut och göra ett uttalande. Det var detta agerande från polisens sida som gjorde att upploppen exploderade, ett faktum som till stor del sedan kom bort i mediernas rapportering.
Polisen attackerade sedan en 16-årig flicka med batonger. Det var praktiskt taget oundvikligt att ett sådant våld skulle provocera ett utbrott av raseri i stadsdelen.
Rapporter från andra delar av landet berättade om liknande händelser, var och en med sin egen vinkling, men de följde ett gemensamt tema, till exempel från förorten Hackney i östra London och från Birmingham.

Det finns många rapporter om ett ökat antal trakasserier mot unga människor bara för att de vistats på gatorna, inklusive det notoriska användandet av ”stop and search powers”, vilket är djupt hatat i de svarta områdena där särskilt unga män är måltavlor. Det är 26 gånger vanligare att svarta blir stoppade och visiterade än att vita människor blir det.
Den oberoende klagomålskommissionen inom polisen behandlade Mark Duggan-ärendet ovanligt snabbt, och kunde redan 9 augusti rapportera att de tekniska undersökningarna visat att Duggan själv inte skjutit mot poliserna, en uppgift som innan dess spridits och gett liv åt rykten om att poliserna handlat i självförsvar. Det är dock ingen som har illusioner om att rättvisa kommer att skipas i detta fallet – det finns en lång historia av dödsfall efter polisingripanden, men inte en enda polisofficer har någonsin blivit åtalad.

Och medan bristen på förtroende för polisen är speciellt stor i svarta områden, av välgrundad anledning, så har olika händelser under de senaste åren lett till ett bredare missnöje. När tidningsförsäljaren Ian Tomlinson dog efter ett polisingripande under G20-protesterna i London 1 april 2009, och när därefter den rullstolsburne studenten Jody McIntyre brutalt misshandlades med batonger under förra årets studentdemonstrationer så blixtrade bilder av polisvåld in i många hem där man innan dess inte hade noterat att taktiken redan prövats i de svarta områdena i flera år.

Nyliberalismens kycklingar kommer nu hem – för att bli grillade. I Haringey, det område där Mark Duggan bodde, har den lokala politiska stadsdelsstyrelsen skurit ned resurserna till ungdomsverksamhet med 41 miljoner pund (drygt 60 miljoner svenska kronor), vilket underminerat verksamheten i grunden. Detta är ett mönster för många stadsdelar i London; att ungdomsverksamheten drabbas först av regeringen Camerons nedskärningsstrategi. Samtidigt har regeringens skrotande av programmet ”Educational Maintenance Allowance”, som tidigare gett 630 000 unga människor ekonomiska möjligheter att fortsätta i gymnasie- eller vidareutbildning efter 16 års ålder – tillsammans med en tredubbling av avgiften för att studera på universitetet – ökat på ilskan, frustrationen och känslan av att ingen bryr sig om vad som händer med den unga generationen. Detta är några av de faktorer som gjorde att tryckkokaren exploderade.

I juli krävde den lokale parlamentsledamoten David Lammy i stadsdelen Tottenham att regeringen skulle vidta åtgärder mot att ungdomsarbetslösheten stigit till tio procent så att 10 514 ungdomar då sökte jobb. I intervjuer har invånare i stadsdelen berättat att tusentals personer som närmar sig 30 års ålder aldrig kunnat hitta ett arbete. Det är ingen överraskning att de affärer som säljer designade sportartiklar, mobiltelefoner, trendiga teveapparater och mp3-spelare blev plundrade av folk som vet att de aldrig kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa sådana varor.

Kapitalägarna kan inte både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan säger de att man behöver dessa produkter för att få status och kunna leva ett fullgott liv – och å andra sidan är de jobb som eventuellt går att få bara tillfälliga korttidsanställningar och med mycket låga löner.
Som kontrast så har de verkligt rika aldrig i mannaminne haft det så bra som nu. Regeringens ”High pay commission” rapporterade 8 augusti att de högsta cheferna i 100 företag (vilka bedöms av FTSE, en företagargrupp som utfärdar aktiemarknadsindex) fick pensioner på i genomsnitt 175 000 pund (cirka 1,8 miljoner svenska kronor). Den genomsnittliga pensionen i landet ligger på ynkliga 5 850 pund per år (drygt 60 000 kronor), och regeringen Cameron vill nu dessutom ytterligare försämra de ekonomiska villkoren för vanliga arbetade människor.
Samtidigt är regeringen fast besluten att överföra enorma summor till de omkring 300 000 personer som tjänar mer än 150 000 pund (drygt 1,5 miljoner kronor) per år, genom skattelättnader. Londons borgmästare Bill Johnson har krävt att den ”reformen” ska skrotas och hans miljonärskompis, finansministern George Osborne, har sagt att han vill slippa genomföra den.

Det är inte att undra på att många människor har sagt att det är dessa rika människor som är de verkliga plundrarna, de verkligt kriminella. I ett brev till The Guardian formulerade en insändarskribent det så här: ”Plundrarna gör bara på gatorna det som bankerna gör mot landet. Men till skillnad från bankerna så kommer plundrarna att bli straffade för det”. Och parlamentsledamoten John McDonell, som tillhör labourvänstern, skrev i samma tidning: ”Vi skördar nu vad som såtts under tre decennier, när ett grovt ojämlikt samhälle skapats där den etiska normen är att man ska sno åt sig så mycket man kan med vilka medel som helst. Ett samhälle av plundrare: parlamentsledamöterna med sina utsvävningar, bankerna med sina bonusar, företag som smiter från skatten, tidningsredaktioner som avlyssnar, poliser som tar mutor och nu en grupp alienerade ungdomar som passar på att ta chansen…”

Detta var nog inte vad de ungdomar som stal träningsskor värda tusenlappar från JD Sports hade i huvudet. Men vad de verkligen visste var att det finns människor där ute som har rikedomar och privilegier och som använder sin makt till att hålla miljontals andra människor kvar i fattigdom. Ett upplopp är ett krampanfall orsakat av destruktiv vrede och en oartikulerad protest, men det är ett av de sätt som de som saknar röst i samhället gör sig hörda på. Vi måste stå emot de försök som nu görs att utnyttja det som hände på gatorna till att ytterligare förstöra mänskliga rättigheter och attackera rätten att protestera. Gummikulor har distribuerats till polisen i en tidigare aldrig sedd utsträckning i England – och vi vet från erfarenheterna i Nordirland hur livsfarliga de kan vara. Vattenkanoner har aldrig tidigare använts här, men de kan finnas tillgängliga för polisen inom 24 timmar. Möjligheten att sätta in militär finns, men är fortfarande omdiskuterad.

Det är väldigt positivt att organisationer som arbetar mot nedskärningar som ”Coalition of Resistance” och särskilt BARAC (Black Activists Rising Against The Cuts) har gjort sina röster hörda och varit tydliga med att tala om de verkliga orsakerna till denna sociala oro, och om vilka politiska åtgärder som krävs för att ge fattiga stadsdelar en framtid och ungdomar ett nytt hopp. Under de kommande månaderna måste fackföreningarna och den radikala vänstern göra sina röster hörda och börja rulla tillbaka den liberal-konservativa regeringens offensiv.

Terry Conway
Billy Curtis

Översättning: Björn Rönnblad

Terry Conway ingår i redaktionen för tidskriften International Viewpoint och är ledande medlem i organisationen Socialist Resistance (Socialistiska Partiets systerorganisation i Storbritannien).
Billy Curtis är också medlem i Socialist Resistance. Arikeln är hämtad ur International Viewpoints augustinummer

          

Den 24 augusti vaknade Chiles huvudstad Santiago med brinnande barrikader. Santiago var en ödelagd stad. Landsorganisationen (CUT) hade manat till generalstrejk. Strejken var både ett stöd till studenternas massiva protester mot utbildningssystemet och mot den ekonomiska modellen, samt mot den nuvarande konstitutionen som rått sedan militärkuppen 1973.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation) jämförs med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko.

Budskapet löd: köp ingenting, besök inga livsmedelsbutiker, varken kontanter eller bankomatkort, handla inte på nätet, ladda inte upp, gå inte till banken; gå ingenstans. Låt oss omvandla strejken till en konsumentstrejk – låt dem känna av detta där vi vet att det svider mest. Det var ovanligt tyst, en storstrejk var ett historiskt faktum.
Under de senaste tre månaderna har studenterna deltagit i massdemonstrationer mot utbildningssystemet som är ett direkt arv från Pinochetdiktaturens år. Studenterna och deras föräldrar har vänt sig mot att utbildningen är avgiftsbelagd varför föräldrarna tvingas skuldsätta sig för att kunna ha sina barn i skolan.
I mitten av augusti samlades ännu än gång hundratusentals studenter och lärare i huvudstaden Santiago, liknande protester ägde rum i hela Chile. Den spanska tidningen El País konstaterar: ”De gick uppenbarligen för långt med privatiseringen.” Regeringen tvingades nämligen retirera: utbildningsministern byttes ut samtidigt som små eftergifter och ”dialog” utlovades.
Men för de radikaliserade studenterna är frågan större än så och de har mobiliserat eftersom de anser att utbildningssystemet måste förändras i grunden. Gymnasieelever och universitetsstuderande har anfört omfattande ekonomiska och även politiska krav som har lett till att högerregeringen känt sig hårt trängd. De växande kraftfulla demonstrationerna har spridit sig till allt större grupper i samhället och motståndet har riktats mot nyliberalismens hjärtefrågor. Det är bakgrunden till generalstrejken den 24 och 25 augusti.

CUT:s krav bygger delvis på studenternas krav. Man kräver en reform som ersätter ett klasspräglat skattesystem, avskaffandet av pensionssystemet där sparade medel går till spekulation, utbyggnad av hälsovården, gratis utbildning av hög klass på gymnasier och högskolor, ny arbetsrätt (rätt till kollektiv löneförhandling och strejkrätt) samt en ny politisk konstitution i stället för den som regeringarna ärvt från Pinochetdiktaturen.
Drygt 80 organisationer hörsammade CUT:s uppmaning och ställde sig bakom storstrejken. Både inom den privata och offentliga sektorn gick arbetare och tjänstemän ut i strejk. Chile lamslogs rapporterade Ekos korrespondent. Gruvarbetare (kopparindustrin är vital i Chiles ekonomi), studenter, föräldrar, lärare, postarbetare, transportarbetare, jordbruksarbetare, sjukhuspersonal, hamnarbetare, journalister, urbefolkningsgrupper, fritidspersonal, flygtekniker, bostadskommittéer, miljöaktivister, akademiker, gendarmer och så vidare gjorde gemensam sak och sa ifrån. 600 000 strejkade (80 procent inom den offentliga sektorn) och betydligt fler sympatiserade med strejken.

Högerregeringen har inte velat lyssna på studenternas krav. På kort tid har den lyckats samla på sig många fiender och har idag alla möjliga krafter emot sig även om kritikerna inte utgör en homogen kraft. Även den politiska oppositionen (från kristdemokraterna i parlamentet till den utomparlamentariska vänstern) gav sitt stöd till strejken, vilket fick regeringen att hota med repressalier varefter repressiva åtgärder vidtogs i preventivt syfte. Inför strejken hotade regeringen med att ta till lagen om statens inre säkerhet, de strejkande skrämdes med fängelsestraff medan insatsstyrkan gjorde sig redo.
Under första strejkdagen inträffade isolerade skärmytslingar med militariserade polisstyrkor och gator fylldes med tårgas. Flera uppseendeväckande bilder med digra kravallutrustade poliser som jagade tioåriga elever liksom poliser med dragna pistoler mot fredliga demonstranter filmades och visades i media. Som vanligt i sådana demonstrationer konfronterade en del maskerade ungdomar kravallpolisen vilket borgerliga media gjorde en stor sak av, man grep hundratals aktivister.
Den andra dagen visade arbetarna och studenterna sin styrka genom massiva och fredliga manifestationer över hela landet. Fyra stora protestmarscher med drygt 300 000 människor sammanstrålade sedan i Santiago. Den dagen sköts också en 16-årig pojke till döds från en polisbil.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation), var en av huvudtalarna: ”Så länge regeringen inte svarar på våra krav kommer denna rörelse att fortsätta. Vi stödjer arbetarnas krav eftersom utbildningen är en social angelägenhet som omfattar våra föräldrar och alla chilenska familjer.” Camila Vallejos studerar geografi, är 23 år och är redan en karismatisk ledare av stora mått. Världspressen skildrar studentrörelsen och Camila Vallejos. The Guardian har jämfört henne med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko: ”Sedan zapatisternas Sub comandante Marcos dagar Latinamerika inte varit förtrollad av en rebelledare.” Hon kan på en presskonferens få en minister avsatt och dagen därpå leda en massdemonstration som förändrar huvudstadens politiska utseende. En politisk ”idol”.
Det är uppenbart att CUT:s ledning liksom den politiska oppositionen har blivit överväldigad av studenternas massiva mobiliseringar. CUT:s ledning åtnjuter egentligen inget större förtroende inom fackföreningsrörelsen, det är studenterna som får stöd av 80 procent av befolkningen. Fram tills nu hade fackledningen inte ställt sig uppgiften att organisera och mobilisera medlemmarna mot regeringens övergripande nyliberala politik. Men trycket har varit stort och till slut tvingades även CUT:s ledning till en sympatistrejk. Generalstrejken är den första mot en högerregering som Chile haft under de senaste 60 åren.
Alex Fuentes
inti@internationalen.se

          

I Italien har den fackliga landsorganisationen CGIL utlyst en generalstrejk till 6 september som protest mot de gigantiska nedskärningar regeringen försöker driva igenom för att ”lugna marknaden”. Förberedelserna för strejken pågår nu för fullt.
– Svaret till Berlusconi måste bli att detta motstånd radikaliseras och att alla folkliga krafter samordnas, säger den socialistiska organisationen ”Sinistra Critica” i ett uttalande.

Sinistra Critica (”den kritiska vänstern”), som är Socialistiska Partiets systerorganisation, diskuterade i förra veckan den dramatiska politiska situation som råder i Italien sedan regeringen Berlusconi lagt fram sina drastiska åtstramningspaket. Först ett på 48 miljarder euro (cirka 440 miljarder svenska kronor) i juli följt av ett andra, på 46 miljarder euro, i början av augusti. Paketen innefattar åtgärder som skulle leda till mycket allvarliga försämringar för landets arbetarbefolkning, särskilt för arbetslösa, pensionärer och andra grupper som redan lever under fattigdomsgränser och pressade sociala villkor.

CGIL, som är Italiens största fackliga landsorganisation, har utlyst en landsomfattande generalstrejk på tisdag den 6 september. Strejken, som ska pågå åtta timmar, kombineras också med protestmöten över hela landet. CGIL:s styrelse menar att nedskärningarna, om de verkligen genomförs, ”skulle döma Italien till recession och socialt sönderfall”.
Berlusconiregeringen motiverar sin politik med Italiens dåliga statsfinanser i spåren av flera EU-länders skuldkris, och hoppas att de drastiska åtgärderna ska ”lugna marknaden”. CGIL anser å sin sida att generalstrejken riktar sig ”mot bankernas och EU:s diktatur”.

Sinistra Critica hoppas nu att protesterna den 6 september ska bli starten på allt starkare folkliga aktioner för att verkligen stoppa regeringens och EU-topparnas planer. Organisationen välkomnar i sitt uttalande att CGIL nu, i och med generalstrejken, är på väg att bryta upp från den ”sociala pakt” som man tidigare slutit med regeringen och arbetsgivarnas organisationer. De menar att CGIL:s ledning kläms mellan den sociala paktens ”svärd” och den ”vägg” som byggs upp av den vrede mot försämringarna som nu växer bland dess egna förtroendevalda på lägre nivåer.

Många fackliga gräsrotsorganisationer har beslutat att samordna sina aktioner inför den 6 september och har på det sättet behållit sitt oberoende gentemot arbetsgivare och regering, och sin beredskap att agera kollektivt. Det gör, menar Sinistra Critica, att den inneboende motsättningen i CGIL-ledningens inriktning nu skärps och blir tydligare, och att möjligheterna att på basplanet bygga upp enhet i handling stärker det motstånd som finns hos många arbetare.
Det visar sig också i att många arbetare nu ansluter sig till den nya gräsrotsrörelse som fått namnet ”Tårar och blod”. För den rörelsen kan strejken och protestaktionerna den 6 september bli den första aktiviteten av flera i en lång period av kamp för att återuppbygga arbetarrörelsen, i samverkan med de sociala rörelser som under de senaste månaderna aktivt deltagit i kamp för förändring; till exempelvis ”vattenfolket” (som agerat mot privatisering av vattenverket), ungdomsrörelser, student- och kvinnoorganisationer.

Generalstrejken kan om den får bred uppslutning, menar Sinistra Critica, öppna upp en väg som kan leda till bildandet av en enhetsfront bestående av alla sociala och politiska krafter som är i opposition mot regeringspolitiken. Den 10 september kommer ett nationellt samordningsmöte att hållas i Rom till vilket sociala rörelser, fackföreningar och politiska partier bjudits in. Samma dag arrangerar samma organisationer en bred offentlig manifestation med bland annat ett ”tältläger” på torget Piazza San Giovanni.
Den 1 oktober kommer sedan närmare 1 500 arbetare, fackliga förtroendevalda och aktivister, vilka gemensamt anslutit sig till uppropet ”Vi måste stoppa dem!” att kalla till ett annat arrangemang i Rom den 15 oktober. Då planerar man, efter ett initiativ från den spanska proteströrelsen ”De indignerade” ett stort evenemang som ska manifestera den landsomfattande kampen i Italien.

Sinistra Critica understryker att ett nationellt perspektiv för motståndet inte är tillräckligt, de folkliga protesterna måste också framöver samordnas på internationell europeisk nivå. Ett viktigt datum i det sammanhanget blir den 1 november, då det planeras protestdemonstrationer i Nice i Frankrike i samband med G20-ledarnas toppmöte där.
Målet, skriver Sinistra Critica i sitt uttalande, är att – i den svåra situation som den kapitalistiska krisen leder till när dess bördor lastas över på folket – bredda och ena det folkliga motståndet genom att organisera en ”gemensam kampkommitté” mot regeringspolitiken, i vilken sociala rörelser, fackliga organisationer och politiska partier kan samverka för att skapa ett långsiktigt uthålligt och brett förankrat motstånd som inte försvinner när den första vinterkylan kommer.

Björn Rönnblad
inti@internationalen.se

          

Stora molnskyar skyndar förbi på himlen och hotar med att regna över den glesa folksamlingen på Sergels torg i Stockholm. Vänsterpartiets blåsorkester gör vad de kan för att få fart på stämningen. Det är sista söndagen i augusti och det är manifestation för välfärden.

Under sent 90-tal kunde vi ofta höra namnet Therese Rajaniemi i media. Då ledde hon två uppror mot en sänkning av arbetslöshetsersättningen och försämrad arbetsrätt. Nu har hon tillsammans med tre andra kvinnor organiserat en manifestation för välfärden.
– Vi är fyra stycken arga tanter som försökt ro den här manifestationen i hamn. Vi vill visa att vi alla kämpar med näbbar och klor för att rädda vår välfärd. Det är dags att kräva en rättvis fördelningspolitik, säger hon och påpekar att det är många som gärna skulle ha velat delta i manifestationen, men som inte kan komma på grund av att sjukdom eller att de helt enkelt inte har råd med resan. Hon nämner också de människor som gått under och som inte längre finns i livet, på grund av en politik som driver allt fler mot avgrunden.
Trots den fåtaliga uppslutningen lyckas moderator Åsa Hagelstedt få manifestationen på fötter och hon upprepar många gånger texten på det lilla flygbladet vi får i handen: Sjuka människor ska inte jobba – de ska vila! Arbetslösa ska inte tvingas in i fas 3 – de ska ha riktiga jobb! Föräldrar ska kunna försörja sig själva och sina barn! Ingen ska behöva leva i fattigdom i ett välfärdssamhälle! Alla människor ska ha samma rättigheter till ett värdigt liv!
Vänsterpartisten LiseLotte Olsson påminner om att även om det är Fredrik Reinfeldt och hans regering som skrotat större delen av välfärden så startade jakten på och misstänkliggörandet av sjuka innan dess. Hon menar att det socialdemokratiska styret bäddade för ett sämre sjukförsäkringssystem där den största försämringen enligt henne är de fasta tidsgränserna för hur länge man får vara sjuk:
– De har ingenting att göra med hur sjuk du är eller om du kan jobba. Jag skäms för vårt land som sparkar på dem som redan ligger.

Solen bryter igenom då och då. Sonja Wallbom från RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) talar om hur nyhetsmedia skriver om olika fall där människor drabbas av nedskärningarna. Hon menar att de inte binder ihop fallen och på så vis undviker att visa på den politik som ligger till grund för att alltfler barnfamiljer vräks från sina hem, att psykiatriska kliniker läggs ned eller att pengar måste samlas in till kulturevenemang som inte längre får statliga bidrag:
– Den nyliberala politiken leder gång på gång till kris och vid varje kris får vi höra att vi ska lita på marknaden, den marknad som innebär rovdrift. Jobb och tillväxt är inte en magisk formel, fattigdomen tar vi oss ur genom ett gemensamt engagemang för att rädda välfärden.
Sedan spelar Stefan Sundström Allan Edwalls låt med refrängen: Och mot betalning gal ej näktergalen. Av glans och storhet blir det bara skalen. Av prål och prydnad blir det mat åt malen och alla råttorna i skafferiet.

Alla partiledare är inbjudna men endast Vänsterpartiets Lars Ohly är på plats:
– Nu ser vi hur de gemensamma och solidariska lösningarna trängs tillbaka och istället privatiseras välfärden. Vi ska bara tänka på vårt eget och de skattesänkningar som kanske kommer att gagna oss. Nej, ut med riskkapitalbolagen! Vi ska driva välfärden utifrån behov, inte utifrån privata vinstintressen.
Tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg menar att i 90 procent av medierna kan man inte få information om en sådan sak som att regeringen Reinfeldt tagit bort anslagen till Statistiska Centralbyrån för att mäta ökningen av förmögenhet i Sverige; samtidigt som skillnaden mellan fattiga och rika ökar. Därför kan åhörarna nu teckna en gratisprenumeration på ETC:
– Ni kan inte betala maten med den, ni kan inte betala hyran med den, men ni ska en gång i veckan få en annan berättelse!

Vänsterpartiets Josefin Brink säger att vi måste bygga samhället på insikten om att var och en av oss kan drabbas:
– Varje människa som kastas ut är en förlust. Varje människa som ger upp idén om det solidariska samhället är också en förlust. Var och ens välfärd är vägen till allas frihet.
Stefan Sundström spelar Ebba Gröns ”Slicka Uppåt, Sparka Neråt”. Sedan blir det nästan helt tomt på torget medan Kristdemokraternas Emma Henriksson talar om att vårt land är fyllt av hjältar som kämpar för att göra livet lite lättare för sina medmänniskor.
Charlotte Therese Björnström från Påskuppropet intygar att upprorets eld inte har slocknat och liknar detta att utförsäkras vid att kastas utför ett stup mitt i vintern, eller att stängas in i ett surrealistiskt nöjesfält à la skräckförfattaren Stephen King:
– Vem vill ha ett rättsosäkert system där det enda som är säkert är att sjuka plågas mer och mer? Vem tjänar på det?
Socialdemokraternas Veronica Palm upprepar en mening flera gånger:
– När människan ser att jämlikhet inte är möjlig, då rustar hon sig för ojämlikhet.
Hon anser att Sverige kan bli ett starkt land igen först när vi slutar kasta sjuka människor på soptippen. Generell välfärd handlar inte om att vara snäll, menar hon, det är det bästa för alla.

Stefan Sundström har fått sällskap av Kajsa Grytt och tillsammans spelar de ”Slicka Uppåt, Sparka Neråt”. Ballongerna som åhörarna hjälpt till med att blåsa upp smäller då och då, solen värmer igen, manifestationen är slut och torget återgår till att vara bara ett torg.

Text och foto:
Emma Lundström

          

Människor svälter på Afrikas horn och pengar strömmar in från alla världens hörn till olika hjälporganisationer. Men samtidigt som många vill hjälpa dessa människor kommer oroande rapporter som talar om plundring av hjälpsändningar och matleveranser till de drabbade.

Internationalen tog kontakt med tre stora svenska hjälporganisationer.
Människorna på Afrikas horn upplever just nu den värsta svältkatastrofen på 60 år och miljontals människoliv hotas. Men som om inte detta skulle vara nog pågår det i området också väpnade konflikter mellan olika militanta grupper.
I Somalia, ett av de svältdrabbade länderna råder sedan många år en situation som närmast kan liknas vid ett inbördeskrig. Konflikterna handlar bland annat om strider kring knappa naturresurser, men också om olika lokala krigsherrars makthunger. En av de stridande parterna är den terrorstämplade islamistiska rebellgruppen al-Shabaab. Deras motståndare är bland andra landets regeringsarmé.
Enligt information som Internationalen tagit del av kommer nu oroande rapporter från WFP (World Food Programme – FN:s matprogram) om stölder av matleveranser till de svältande i Somalia. Al-Shabaab pekas ut som en av förövarna. För att få reda på mer och om svenska hjälporganisationer blivit drabbade tog vi kontakt med representanter för tre stora svenska hjälporganisationer, Röda korset, Rädda Barnen och Läkare utan gränser.

Thomas Söderman, rådgivare i katastroffrågor, Röda korset:
Enligt en artikel i Aftonbladet 16 augusti kommer nu rapporter om stölder av matleveranser/hjälpsändningar till de svältande på Afrikas horn. Är det något som ni känner till och har er organisation varit utsatt för sådana stölder?
– Vi känner till rapporten men kan inte kommentera på WFP:s verksamhet. Självfallet ställer det rådande säkerhetsläget krav på en ytterst noggrann planering av hjälpsändningar, där samarbetet med Somaliska Röda Halvmånen är en förutsättning. Den kunskap de besitter om olika väpnade gruppers intressen gör det möjligt för oss att verka i landet. Lokal anknytning är viktig i alla länder, men särskilt i ett så sönderfallet land som Somalia. En fortlöpande dialog förs med parterna i den väpnade konflikt som råder i landet, där vi beskriver Röda Korsets/Halvmånens mandat och arbetssätt och där neutralitet och oberoende är nyckelord. Vi framhåller också det ansvar parterna i konflikten har för civilbefolkningens väl samt den skyldighet som åligger dem att möjliggöra hjälporganisationers arbete . Vi har i dagsläget ingen information om att stölder ägt rum i den pågående akuta insatsen.
Hur kan man som bidragsgivare känna sig trygg med att pengarna kommer fram?
– Tryggheten ligger i svaret på föregående fråga, Somalia är en mycket svår miljö att verka i men det är trots allt möjligt. Behoven av hjälp uppväger svårigheterna.

Mari Mörth, Humanitär chef, Rädda Barnen:
Känner ni till rapporterna om stölder av matleveranser/hjälpsändningar och har er organisation varit utsatt för sådana stölder?
– Ja, vi känner till uppgifterna. FN har rapporterat att det funnits problem i samband med leveranser, men det är inget som drabbat Rädda Barnen. Men vi tar risken på stort allvar och har mycket väl utarbetade rutiner för att förhindra att detta sker.
Hur kan man som bidragsgivare känna sig trygg med att pengarna kommer fram?
– Rädda Barnen har generellt mycket god kontroll över hur de donerade medlen används. Vår personal i Somalia är huvudsakligen lokal, och verksamheten står under ständig utvärdering och kontroll av Rädda Barnens internationella programkontor.

Ingrid Holmberg, webbredaktör, Läkare utan gränser:
Känner ni till rapporterna om stölder av matleveranser/hjälpsändningar och har er organisation varit utsatt för sådana stölder?
– Vi känner till att det förekommer stölder och tycker givetvis att det är beklagligt. Jag har inga uppgifter om att våra leveranser skulle vara drabbade och som organisation har vi kontroll över hela hjälpkedjan – från det att vi samlar in pengar i Sverige till det att pengarna omsätts till praktisk hjälp i katastrofområdet i form av mediciner och förnödenheter. För någon vecka sedan skickade vi till exempel fyra fraktplan med 55 ton medicinsk utrustning och läkemedel till huvudstaden Mogadishu och vi har haft verksamhet och vårdpersonal i Somalia i 20 år.
Hur kan man som bidragsgivare känna sig trygg med att pengarna kommer fram?
– Det är förstås väldigt beklagligt när hjälpleveranser hamnar i fel händer men eftersom vi har kontroll över hela hjälpkedjan – och vår egen personal ansvarar för allt från insamling till hjälpinsatser – så är vi säkra på att vår hjälp når de behövande.

Liza Ahnland
liza@internationalen.se

          

I början av juni tog familjen tåget mot Köpenhamn för att sedan åka vidare mot Florens.
Efter ett par timmars resande märkte vi och de flesta andra i kupén att den vagn vi satt i började kränga och luta kraftigt än åt ena hållet, än åt det andra.

På grund av lutningen var det nästan omöjligt att ta sig till toalett eller restaurangvagn.
Så fortsatte det. Ingen förklaring gavs till att vi snarare upplevde att vi var ute på ett stormigt hav än ett tåg. Några mil från Malmö kom ett kort beklagande om att tåget inte gick till Köpenhamn, utan att vi måste kliva av i Malmö för byte till Köpenhamn. Det var tydligen fel på balansutrustningen.
Nåväl. Allt gick ju till slut bra, så vi tänkte inte så mycket mer på det.

I slutet av augusti kom förklaringen.
SJ har tydligen köpt in nya snabbtåg – det var ett sådant vi åkte – och de tågen går inte att köra mot Malmö och Göteborg för att det är för många kurvor. De nyinköpta tågen som ledningen för SJ anser vara en bra produkt saknar den balansutrustning som de äldre X2000 har.
Ta tågen ur trafik tycks inte aktuellt. De ska i stället trafikera Karlstad och Östersund som inte har så många resenärer.
Har inte synat bansträckningen till dessa två städer. Men har tämligen svårt att tro att det skulle vara mindre kurvor på dessa två sträckor.
Kjell Pettersson

          

– Det går inte att lösa problemen med en ”quick fix”. Det är som att trösta ett hungrigt barn med en sockrad napp.
Den kommentaren gör Miljöpartiets Gustav Fridolin efter att högeralliansen beslutat att ”satsa” 3,6 miljarder på järnvägen under de kommande två åren.
Jordens Vänner och Tågupproret ger inte heller mycket för regeringens utspel och anser att det behövs minst tre miljarder extra per år och 30 miljarder per år i investeringar under femton år för att klara klimatmål och samhällsmål.

Hösten kryper närmare och närmare. Därefter väntar vintern.
Mycket talar för ännu ett kaos med inställda tåg, försenade tåg, signalfel och en ändlös skara strandsatta resenärer.
Drygt tio år har gått sedan Statens Järnvägar avreglerades. Företaget styckades upp i sju olika företag. Ett som hade hand om verkstäderna, ett om godstrafiken, ett om fastigheter, ett om underhållet…
Klåfingriga politiker låg bakom detta. Företaget förvandlades sakta men säkert från folkets järnväg till ett företag där politikerna kräver att en tredjedel av vinsten ska delas ut.
Svenska Dagbladets näringslivsbilaga har i en rad artiklar på ett mycket förtjänstfullt sätt granskat SJ. En intressant läsning som ger en bra bakgrund till det politiska signalfel som SJ av idag är.
SJ:s investeringar låg exempelvis på 1 291 miljoner kronor år 2001. År 2009 var det nere i 595 miljoner kronor.
Mindre och mindre pengar gick till underhållet som eftersattes år efter år. På vintern går inga tåg för att det snöar, på sommaren ständiga förseningar, på hösten faller löv på rälsen… Detta i ett företag som en gång i tiden gick som på räls.

Istället för att ta krafttag har de olika bolagen satsat sin energi på bortförklaringar och skylla på varandra.
Sommaren 2009 togs ett steg till. En avreglering inleddes. Marknaden öppnades för persontrafik, chartertrafik och nattåg. Därefter avreglerades den internationella trafiken. Den 1 oktober 2010 avreglerades persontrafiken för fjärrtåg, där SJ tidigare hade monopol. Från och den 1 januari 2012 kommer även kollektivtrafiken och regionaltrafiken öppnas för konkurrens…
Resultatet av detta har blivit att ett sammanhållet bolag istället blivit en hårdsmält gröt där Trafikverket står för själva spåren, Jernhusen för stationshusen och drygt 30 olika operatörer för gods- och persontrafiken på spåren. Ett svårslaget sammelsurium där den ena handen inte vet vad den andra gör. Och alla de som trots allt åker tåg får inte veta någonting.
I början av detta år efter ännu en kaosartad vinter öppnades golvluckan för SJ:s styrelseordförande sedan nio år, Ulf Adelsohn. Den förklaring han själv gav var att han fyllde 70 år, och finansmarknadsminister Peter Norman gav förklaringen att SJ behöver ”en långsiktig lösning på ordförandeposten”.

Nu var det knappast det som låg bakom petningen av Adelsohn. För den gamle före detta moderatledaren hade under sin ordförandetid kommit till insikt om att det här med avregleringar och ökad konkurrens inte var så bra i alla lägen. Detta blev för mycket för regeringen. En mer lojal person tillsattes, Jan Sundling.
I Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 25 augusti säger Ulf Adelsohn så här:
– Man ska inte ge sig ut på svag is när man inte vet om den bär. Man har inte gjort den minsta analys av vad avregleringen kommer att innebära, det är det första. För det andra ska konkurrens ske på lika villkor, men som det ser ut nu finns det knappt spår för de som kör i dag. För det tredje har vi Europas sämsta underhåll av järnvägar, det går inte att komma i tid hur bra man än är.
Ulf Adelsohn påpekar att avregleringar i Storbritannien och Nya Zeeland, för att uttrycka det milt, inte varit lyckade. I det förstnämnda landet tvingades man återreglera järnvägen, må vara delvis och i Nya Zeeland är den helt återreglerad.
Detta tycks ha gått både den svenska regeringen och andra ansvariga helt förbi. Regeringen för sin del är så fast i sin privatiserings- och avregleringsdogmatism att man väljer att blunda för det som alla andra ser och upplever genom sitt resande med tågen.
Trafikverket har nyligen kommit med en rapport som visar att det behövs 38 miljarder kronor de närmaste tio åren för att komma till rätta med problemen.
– Det är vad som behövs om vi ska rätta till akuta brister och förbättra standarden på banan. 11 miljarder av dem kan vi stå för själva, det innebär ett ökat anslagsbehov på 27 miljarder kronor, säger Lena Erixson, ställföreträdande generaldirektör på Trafikverket.
Det vill säga, 27 miljarder kronor måste regeringen skjuta till för att trafiken ska gå någorlunda. Om tio år.

Näppeligen lär finansminister Anders Borg hörsamma denna begäran. För vad som i våras var en tid av satsningar till hösten och en ekonomi som var i världsklass har ändrat tonart till en mörk beskrivning av det ekonomiska läget som bara för några månader var så ljus. Och att investera ur krisen genom bland annat eftersatt infrastruktur finns inte på den politiska kartan för dagens högerregering.
Nu blev det i slutändan ett ytterst måttlig anslag från regeringen på 3,6 miljarder kronor.
Så allt talar för även denna vinter kommer att bli som de två senaste för SJ:s hundratusentals resenärer.
Och det enda som kan lösa SJ:s alla problem är att gå samma väg som Nya Zeeland och återreglera järnvägen.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Italiens största fackliga landsorganisation CGIL har nu utlyst en generalstrejk till den 6 september mot det nedskärningspaket på 46 miljarder euro, som regeringen Berlusconi planerar för att ”lugna marknaden” i skuldkrisens spår.

Den landsomfattande generalstrejken och protestmöten över hela landet utlyses för att manifestera opinionen mot de ”missriktade och orättfärdiga” åtgärder som drevs igenom av Berlusconiregeringen tidigare i augusti.
CGIL avvisar fullständigt nedskärningspaketet som enligt organisationens ledning skulle ”döma Italien till recession och socialt sönderfall” om de genomförs.
Nedskärningarna innefattar åtgärder för att lättare kunna avskeda arbetare och höjning av pensionsåldern. CGIL kritiserar att däremot inga förslag på ”värnskatt” för välbärgade eller verkliga åtgärder för att klämma åt de rika som smiter undan skatten finns med.
Omkring fyra av de 20 miljarder euro i nedskärningar som budgeterats för 2012 samt 12 miljarder av de närmare 26 som beslutats för 2013 måste fortfarande formellt beslutas av parlamentet som kommer att debattera frågan i september.
Nedskärningspaketet har mötts av kritik från den politiska oppositionen och till och med från delar av Berlusconis egen regering. Åtgärderna kommer ovanpå det tidigare åtstramningspaket på 48 miljarder euro som lades fram i juli och som då motiverades med att regeringen ville reparera landets dåliga statsfinanser.

Italiens enorma statsskuld på 1,9 biljoner euro uppgår till 120 procent av bruttonationalprodukten, vilket enbart överträffas av Grekland inom eurozonen.
Farhågor om att Italien och Spanien, eurozonens tredje och fjärde största ekonomier, skulle kunna bli de nästa offren för zonens skuldkris har bidragit till den senaste tidens turbulens på de globala finansmarknaderna.
Björn Rönnblad

          

Häromdagen vann Tysklands damer guld vid kanot-VM i Ungern. Men istället för den vanliga nationalsången spelade arrangörerna nazitidens ”Deutschland, Deutschland über alles”, förbjuden sedan 1952. Samtidigt vill värdlandets enpartiregering, med premiärminister Viktor Orban i spetsen, införa arbetsläger för romer och arbetslösa.

Sedan förra året styrs Ungern av det nationalkonservativa partiet Fidesz med 52,3 procents majoritet. I valkampanjen utlovades omfattande ekonomiska förändringar och nu har delar av planen för hur detta ska gå till kommit till allmänhetens kännedom, skriver bland andra Arbetaren och webbtidningen Seglora Smedja.
Socialbidragen ska avskaffas, arbetslöshetsersättningen kortas från 270 till 90 dagar, och istället ska de berörda få en ersättning motsvarande 50 kronor om dagen för kroppsarbete i arbetsläger. För dem som kommer att tvingas resa långt bort från sina hemorter erbjuds bostad – i husvagnar och fartygscontainrar.
Lägren skulle övervakas av en särskild polisstyrka bestående av pensionerade poliser, vilket har lett till att polisförbundet har protesterat, något som bidragit till att förslaget blivit offentligt. Enligt Arbetaren försvarade sig inrikesministern Sandor Pintér mot kritiken med följande kommentar:
– Vi talar inte om övervakning, utan om instruktion, ledning, organisation. Att placera 300 000 personer i arbetsprojekt är en komplicerad historia som kräver precis de färdigheter poliser har.

Till en början kallade Fidesz sitt projekt för ”Nationella arbetsplanen”, något som snabbt ändrades till ”Ungerska arbetsplanen” när det gick upp för partiet att de använde sig av samma namn som den fascistiska regimen på 30-talet.
Oavsett namn så ska arbetsplanen inte genomföras med modern teknologi utan premiärministern talar om arbete med hacka och skyffel enligt Arbetaren. Tidningen skriver också att Viktor Orban menar att de byggnationer och lagningar av dammar, fotbollsarenor, vägar och dräneringsdiken som det är tänkt att ”arbetarna” ska utföra, ska ske för hand och inte med ”2000-talets teknologi”.

300 000 till år 2013, ytterligare 100 000 till år 2015 – så många romer och arbetslösa är det tänkt att arbetslägren ska innefatta, slutsiffran förväntar sig Viktor Orban ligga på omkring 800 000 människor. 800 000 romer och arbetslösa som arbetar för en ersättning som understiger minimilönen på motsvarande 2 600 kronor i månaden. Enligt Arbetaren ska arbetsmarknadslagstiftningen skrivas om för att göra detta möjligt.
Förslaget – ett av flera som bland annat yrkar på sänkt ålder för garanterad skolgång och drar åt snaran om fackens möjligheter att agera – kan förväntas gå igenom med få eller inga ändringar eftersom Fidesz har egen majoritet i det ungerska parlamentet.
Det har klart uttryckts att projektet är riktat mot den romska delen av befolkningen. Seglora Seglora smedja skriver att förslaget om arbetsläger ursprungligen ska ha kommit från det högerextrema och romafientliga Seglora partiet Jobbik.
Fidesz sitter i samma EU-grupp som Moderaterna.

Emma Lundström
emma@internationalen.se