Nya sjukskrivningsregler, ”pigavdrag”, vårdnadsbidrag, ökad arbetsbelastning inom vården, ökat inkomstgap mellan män och kvinnor… Linn Hjort kommenterar här läget för kvinnorna i Sverige, efter en period med den borgerliga alliansregeringen.

I år är det valår och det börjar bli hög tid att utvärdera de effekter alliansregeringens politik har haft. Det finns en grupp som påverkats i allra högsta grad av systemskiftet som påbörjades 2006: kvinnorna.
För en borgerlig regering som genomsyras av självutnämnda feminister har förvånansvärt många åtgärder tydliga könsdimensioner.

En av de mer drastiska åtgärderna alliansregeringen har infört gäller de hårdare reglerna för sjukskrivningar som började gälla den 1 juli 2008. ”Kvinnor står för över sextio procent av sjukskrivningarna, och är klart överrepresenterade när det gäller psykiska diagnoser… Neddragningar på de sjukskrivna bidrar till att öka det redan betydande ekonomiska gapet mellan män och kvinnor”, konstaterade en ledare i Internationalen innan reglerna blivit verklighet.
Tidningen Vårdguiden, som delas ut gratis till alla hushåll i Sverige, konstaterar i det senaste numret att ”sömnstörningar och trötthet har ökat sedan början av 90-talet”. Det är de tuffare kraven i arbetslivet och den ökade konkurrensen som ligger bakom, menar man. Och ”den typiske patienten” för utmattningssyndrom är en ”medelålders kvinna som arbetar inom vård, skola eller omsorg, har ett övergripande ansvar för hemmet, maken, barnen samt sina äldre föräldrar, och alltid sätter andras behov före sina egna”.
Om trötthet, utmattning och utbrändhet är en av konsekvenserna av långvariga nedskärningar inom välfärdssystemet framförallt för dem som arbetar inom vård, skola och omsorg (kvinnor…) så blir effekten dubbelt så hård när pressen att komma tillbaka till en ohållbar arbetssituation mångfaldigas genom de nya sjukskrivningsreglerna. Den mänskliga tragedin de skapar har tidningar som Aftonbladet uppmärksammat stort på senare tid, och det är inte rolig läsning.

Det sänkta taket i a-kassan, den dyrare avgiften och det hårdare arbetsvillkoret har också en könsdifferentierad effekt. Av alla deltidsarbetande är tre av fyra kvinnor. Det är de som drabbas av begränsningen till 75 dagars ersättning på deltid. Och när arbetsvillkoret höjdes från sjuttio till åttio arbetade timmar i månaden som krav för att få ersättning från a-kassan, kommenterade dåvarande föreståndaren för Kommunals a-kassa, Krister Johansson:
- Det är ett dramatiskt slag mot våra lågavlönade kvinnor.

”Pigdebatten” har tagit fart igen efter att ”pigavdraget” infördes den 1 juli 2007. Det handlar så klart om att överföra våra gemensamma skattepengar till privata händer, framförallt till dem som redan har gott om pengar. Det officiella argumentet bakom pigavdraget var att alla skulle kunna få hjälp att få ihop ”livspusslet”, även lågavlönade.
Ett halvår efter att pigavdraget införts gjorde SCB en mätning över vilka som utnyttjade skattereduktionen: Av dem med en årsinkomst på 300 000 kronor eller mindre hade bara tre promille utnyttjat möjligheten till skattereduktionen; bland dem som tjänade över 500 000 per år hade fyra procent gjort det. SCB konstaterade: ”Skattereduktion för hushållsnära tjänster är mycket ovanlig bland låginkomsttagare. Andelen ökar markant med stigande inkomst”.
2008 visar arbetsgivarorganisationen Almega att 25 procent av dem som utnyttjat skatteavdraget var låginkomsttagare. Det är möjligt att det stämmer, men det utgör fortfarande en liten procent av samtliga låginkomsttagare i det här landet.
Med andra ord, lågavlönade, sjukskrivna eller arbetslösa kvinnor är inte de som drar nytta av pigavdraget – och det gör det oroväckande att Mona Sahlin gått ut och varit positiv till att behålla det för äldre och barnfamiljer. Och att hon försvarar de ledande socialdemokrater som utnyttjat det.

Vårdnadsbidraget är en annan åtgärd som inte ens jämställdhetsministern själv trodde på. På frågan om bidraget var bra för jämställdheten svarade Nyamko Sabuni i en intervju: ”Nej, inte för jämställdheten, men för valfriheten”. Och hon fick rätt – vårdnadsbidraget var verkligen inget som främjade jämställdheten mellan manliga och kvinnliga föräldrar. Till att börja med blev vårdnadsbidraget ingen större succé; bara två procent av alla möjliga föräldrar i Stockholm hade beviljats bidraget i januari 2009. Men av dessa var nio av tio kvinnor.
Vi går vidare i Alliansens Sverige 2010. En annan samhällssektor som i allra högsta grad rör kvinnors liv och arbete är vårdsektorn. Alliansens Stockholm fick agera laboratorium för extrema nyliberala experiment inom vården. Fri etablering för vårdföretag och nya regler för ersättningen till vårdföretagen gjorde att pengar förflyttades från fattigare kommundelar och att många fler vårdcentraler upprättades i de rikare kommundelarna, under det förskönande namnet Vårdval Stockholm.
Socialdemokraterna kom förra året ut med en rapport som slog fast att effekterna av denna omstrukturering blivit ”värre än väntat”. I de socialt sett tunga områdena Akalla och Kista ökade arbetsbelastningen med 72 respektive 85 procent 2008, enligt rapporten. I Rinkeby med 43 procent, visar rapporten bland annat.
Inom Stockholms förlossningsvård har Vårdval Stockholm också skapat platsbrist hävdar läkare, och hänvisningar mellan olika sjukhus på grund av denna platsbrist har ökat stort. Och samtidigt som det privata BB Stockholm 2009 fick extra 4,2 miljoner kronor av landstinget för att förhindra att tusen platser försvann, hade aktieägarna precis fått tilldelat sig 5,9 miljoner kronor i vinst, rapporterar Svenska Dagbladet.
Och vi kan se hur spiralen med försämrade arbetsförhållanden ytterligare kommer att öka antalet utmattade och utbrända kvinnor, som sedan stressas än mer av omöjliga sjukskrivningskrav. Samtidigt som privata vårdägare tar för sig av gemensamma medel som borde användas till den gemensamma vården.
För en regering med så många feminister är det kanske lite underligt att ge sig på jämställdhetslagen. Den 1 januari 2009 gjordes den om till en diskrimineringslag. Regeringen passade då också på att luckra upp kraven på företagens lönesättning. Tidigare var företag med färre än tio anställda undantagna från regeln att göra upp planer för jämställda löner. Efter regeringens framfart behöver bara företag med färre än 25 anställda göra upp planer. Och så kommer lönekartläggningar bara att göras vart tredje år nu, istället för varje år.

Det finns dock en tydlig ideologisk konsekvens i alliansens framfart. Feministen och finansministern Anders Borg hävdar att välfärdsstatens existens är ett starkt skäl till kvinnors underordning, och folkpartisten Karin Pilsäter menar att avreglering inom vård och skola är ”en av grundstenarna i liberal jämställdhetspolitik”. Och, självklart, hävdas det ofta att vägen till kvinnors självständighet och styrka ligger i att skapa egna företag, vilket enligt denna logik betyder att om företag får det lättare, blir det lättare för kvinnor att starta och sköta dem, vilket leder till större jämställdhet.
Det är alltså svårt att hitta någon motsättning mellan alliansens ideologi och dess praktiska politik. Vad som istället måste till innan valet är att peka ut de faktiska konsekvenser som dess reformer har fått. Vänsterpartiets vårbudget 2009 visar att mellan alliansens regeringsinträde 2006 och 2008 ökade det genomsnittliga inkomstgapet mellan kvinnor och män med tusen kronor i månaden – och är inte det ett tillräckligt bra argument mot denna regerings ”jämställdhetspolitik”?
Samtidigt är det med den aktuella pigdebatten i bakhuvudet uppenbart att den röd-gröna alliansen inte kan lämnas utanför debatten och att press måste sättas även på denna triangel med krav på att detta val måste bli kvinnornas val. Det räcker med elände nu.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

Nytt EU-förslag gör föräldrarättighet till tvång!
Med vår rätt till 16 månaders lång föräldraledighet ligger Sverige i topp vad gäller generösa föräldraförsäkringsregler.
Men med ett nytt förslag i EU:s jämställdhetsutskott om obligatorisk mammaledighet de första sex veckorna efter förlossning, befarar många att rättigheten delvis blir ett ovälkommet tvång.

”Med nitton röster för, tretton emot och en nedlagd blev det ett ja till betänkandet om utökad mammaledighet i jämställdhetsutskottet. Detta innebär att europeiska mammor kan få utökad mammaledighet från fjorton till tjugo veckor, varav sex veckor av hälsoskäl ska bli obligatoriska.” Detta skriver nyhetssajten Europaportalen.se.
Internationalen talade med Vänsterpartiets riksdagsledamot Josefin Brink som menar att förslaget är utformat som ett krav och inte en rättighet.
Vad innebär jämställdhetsutskottets beslut om utökad mammaledighet?
– Förslaget innehåller flera delar, varav en del stärker skyddet för gravida och nyblivna mammor. Det som är kontroversiellt är förslaget att mammor ska tvingas att ta ut föräldraledighet under sex veckor, medan motsvarande krav inte finns för pappor. Det är dåligt på två sätt; dels därför att vi anser att föräldraledighet ska vara en rättighet, inte en skyldighet, dels därför att det helt ensidigt pekar ut kvinnor som de enda som har föräldraansvar.
Vad är anledningen till detta förslag?
– I många EU-länder saknas adekvat skydd för gravida och föräldrar, som exempelvis rätt till föräldraledighet. Så det finns definitivt ett behov av att stärka skyddet och rättigheterna i många EU-länder. Men som sagt, problemet är att förslaget är utformat som ett krav, inte en rättighet.
Finns det risk att detta förslag förstärker könsrollerna och ojämlikheten mellan könen?
– Ja, naturligtvis.
Vad betyder förslaget för länder som redan har bra villkor på detta område?
– I värsta fall kan det tvinga oss att ändra den svenska lagstiftningen där ju båda föräldrarna har rätt att ta ut föräldraledigheten när de vill. Och kvinnor som idag har rätt att jobba fram till förlossningen om de vill och kan, kan komma att tvingas att inte göra det.
Kan det här förslaget vara bra för länder som idag har dåliga villkor för föräldraledighet?
– Absolut, som helhet kan det komma att innebära en förbättring i många länder. Men som sagt, det finns ingen anledning att utforma lagen som ett absolut och ensidigt krav på att kvinnor ska vara hemma. Det borde istället vara en rättighet, som också omfattar pappor.
Kommer förslaget att gå igenom i EU-parlamentet?
– Det återstår att se. Det är en lång och krånglig process.

          

Upprop för solidaritet: Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran!
En grupp iranska feminister och kvinnorättsaktivister både i Iran och i exil, kräver ett slut på statligt våld och förtryck, liksom omedelbar frigivning av alla politiska fångar i Iran och uppmanar omvärlden att ställa sig bakom iranska kvinnors krav.

De inbjuder alla försvarare av kvinnans rättigheter, aktivister, organisationer och nätverk över hela världen att visa sin solidaritet med den iranska kvinnorättsrörelsen genom att organisera initiativ under parollen ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”, under mars månad 2010 med fokus på den internationella kvinnodagen.
Hittills har nära 1 000 individer, bland dem många kända feminister och 50 stora och små kvinnoorganisationer och nätverk med tusentals medlemmar, samt en rad kvinnotidskrifter från hela världen, skrivit under uttalandet och lovat konkreta aktioner under kvinnodagen.
Uttalandet har publicerats i tiotals hemsidor och tidskrifter i hela världen.
I sitt uttalande skriver nätverket bland annat:
– Den transnationella solidariteten mellan feminister och kvinnorättsaktivister och deras iranska motsvarigheter är icke enbart begränsad till kvinnors kamp, den stöder också den bredare rörelsen för demokrati i Iran. Olika medborgarrättsrörelser i Iran har sedan lång tid varit i kontakt med både den transnationella iranska och den internationella rörelsen. Global solidaritet är avgörande för att ge röst åt deras upprepade krav på frihet och jämlikhet i Iran.

Saker att göra
På det nya nätverkets hemsida www.irangenderequality.com, kan man läsa förslag för agerande.
– Markera 8 mars genom att i tidningar, tidskrifter, bloggar, föredrag, demonstrationer och sammankomster fokusera på kvinnans situation i Iran;
– Organisera lokala sammankomster som fokuserar på den pågående kampen i Iran som en del av ”World March of Women”;
– Använd slagorden ”Frihet och likställighet mellan könen i Iran” på webbsajter, Op-Eds, flygblad, annonser, offentliga demonstrationer, liksom i andra innovativa sammanhang anordnade av aktivister, artister, feminister och intellektuella;
– Håll kontakt med oss via vår e-mail, blogg, Facebook ”Gender Equality”, i vilka vi samlar nyheter och reaktioner rörande de internationella ”Freedom and Gender Equality in Iran”-initiativen. Vårt mål är att dessa sidor också ska komma att bli virtuella platser för debatter och samtal mellan feminister och kvinnorättsaktivister i världen och i Iran;
– Gör korta filmer och tag foton av dina lokala aktiviteter för ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”. Vi kommer att samla dessa och publicera dem på internetsidorna nämnda ovan.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste?
Chiles president Michelle Bachelet har skickat 14 000 soldater till regionen kring Chiles andra stad Concepción, den mest drabbade regionen. I staden har soldater använt tårgas för att upprätthålla ordning och en person rapporterat ha skjutits ihjäl. Enligt de rapporter som ständigt kommer är förödelsen större och dödsoffren många fler än som först meddelades. Alex Fuentes kommenterar här skeendet.

Megajordbävning står det att läsa i chilensk press. Man kan knappast påstå att det är en slump eller att det beror på ödet, eller för den delen att det skulle vara Guds vilja eller illvilja som gjort att befolkningen i Chile ännu en gång drabbats av en de värsta naturkatastroferna genom tiderna.
Världens mest avlånga land ligger där det ligger, det vill säga i ett av planetens mest seismiska områden. Två kontinentalplattor (Nazca och Sydamerika) kolliderade i slutet av februari med varandra och en gränslös rörelseenergi sattes omedelbart igång. De majestätiska Anderna är onekligen ett bevis på vad som har hänt under tusen och åter tusen år; jordens och havets inneboende krafter har förändrat och kommer även i fortsättningen att omskapa geografin.
Orkaner, tornadon, vulkaner och tsunamier är väldiga naturkrafter, men jordbävningarna spelar i en egen division och utgör de mest destruktiva naturkatastroferna människan känner till. Bara en månad efter naturkatastrofen i den före detta franska kolonin Haiti slog en jordbävning till i Chile med en storleksklass på 8,8 på Richterskalan, det vill säga nästan 1 000 gånger större än den som slog mot Haiti.

Jag minns hur det var att som barn befinna sig på öppen gata i Chile då plötsligt allting skakades, bokstavligen i sina grundvalar. Lärde mig redan som barn att hantera det oväntade och söka skydd för att klara mig bäst jag kunde. Minns än idag hur jag såg på förödelsen runt omkring, hur allting kring en darrade under fötterna och hur husfasader rasade samman. Känslan av vanmakt var total hos miljontals människor. Folk grät och bad till Gud i tron att det skulle hjälpa, fast det alltid varit förgäves.
Katastrofen var ett faktum som ingen glömde, vare sig man var troende eller inte. De bilder som under de senaste dagarna förmedlats i internationella media har jag emellertid aldrig tidigare sett i Chile. Jag ser att det som nu hänt i Chile är extremt fruktansvärt. Liksom många andra med släktband i Chile försökte jag genast ringa dit för att få reda på vad som hade hänt och om de mina hade klarat sig. Det gick inte. Det har gått flera dagar efter jordbävningen, och alla dessa över hundra kraftiga efterskalv, det går fortfarande inte att ringa dit i skrivande stund.

Två miljoner människor har drabbats hårt, hundratusentals människor har sett sina hus falla ihop och tusentals har inte längre några av sina käraste vid liv. Det som inte kollapsade med själva jordbävningen förstördes strax därefter av en tsunami med nästan lika stora ödeläggande konsekvenser. Från en stund till en annan saknade vanligt folk tillgång till vatten, el, bränsle och framförallt mat.
Katastrofen inträffade framförallt i landets södra del, men även i en huvudstad som Santiago, förhållandevis väl rustad mot jordbävningar. Chile har en annan infrastruktur än till exempel Haiti och antalet döda är långt ifrån lika många som i Haiti. Det var bara tur att epicentrum låg utanför Chiles kust och på 35 kilometers djup i Stilla havet. Vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om epicentrum varit på fastlandet.

De chilenska myndigheterna ställdes inför ett stort prov, de skulle hantera en kolossal förödande naturkatastrof. Att döma av vad som skrivits i The New York Times, The Guardian, Le Figaro, Corriere della Sera, visade Bachelets regering i stort sett en korrekt hantering av nödsituationen. Trots regeringens handlingskraft, trots de goda intentionerna hos olika politiska krafter som försökt ena sig i denna tragedi kan man ställa sig frågan: Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste? Svaret ter sig som en självklarhet: premissen att ”naturen är opolitisk” är helt enkelt inte sann.

Även om vi talar om ett sargat land och om en ohygglig naturkatastrof så drabbas inte alla individer lika. En jordbävning är självfallet ingen politisk orsak, men dess enorma destruktiva kraft får onekligen politiska konsekvenser. Så är det även i fallet med jordbävningarna i Haiti och Chile. ”Dom förtvivlade säger att döden är lika för alla. Men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt som man har levt”, sjunger Mikael Wiehe i en sångtext.
Jordbävningarna och all död dessa okontrollerade rörelser brukar föra med sig drabbar de rika och de fattiga olika, och det är precis vad som återigen hänt i Chile. Att just de fattiga, som i ett desperat läge saknar det mest elementära såsom vatten och mat, tar förnödenheter ur livsmedelsbutiker är inte ett dugg konstigt, det är i allra högsta grad förståeligt och mänskligt.
Den nyvalde chilenske presidenten, högermannen Piñera, sa nyligen i pressen att de fattiga förlorat ”känslan för lag och ordning” och började hojta efter militär och polis. Är det inte snarare som en förtvivlad intervjuad mamma sade till en tv-reporter? ”Jag är ingen tjuv, men jag måste ge mina barn mat, och det nu!”
Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Lindsey Collen och Rajni Lallal kommer båda från Mauritius. Erik Sjöberg träffade dem på Fjärde Internationalens kongress härom veckan.

Gång på gång medan jag sitter och pratar med Lindsey Collen och Rajni Lallal kommer samtalet in på ön Diego García. Ön är en del av ögruppen Chagos, en ögrupp som egentligen tillhör Mauritius men som Storbritannien vägrade att ge tillbaka när de brittiska kolonierna rullades tillbaka i världen. Ögruppens strategiska läge gjorde att Storbritannien vägrade att lämna öarna.
Idag ligger en av USA:s största militära flygbaser på en av Chagos öar, Diego García. Det är från denna paradisö som många av de bombplan flyger som bombade Irak under invasionen 2003 och som bombat Afghanistan ända sedan 2001.
Lindsey Collen och Rajni Lallal var två av gästerna på Fjärde Internationalens kongress. De är medlemmar i det socialistiska mauritiska partiet Lalit, vilket på kreol betyder ungefär kampen. Även om de inte är med i Fjärde Internationalen så ser de det som viktigt att knyta nära kontakter med andra vänsterrörelser, och det är också därför de deltar på kongressen.
Trots att Lalit är ett ganska litet parti med bara lite mer än 60 medlemmar har de en imponerande bredd i sitt politiska arbete. Just nu är en stor del av deras arbete inriktat på den ekonomiska krisen. Krisen har lett till kraftiga nerdragningar både i den lilla önationens sockerplantage och i dess textilfabriker, men den har också lett till politisk kamp.

Alternativ ekonomi
Lindsey, Rajni och deras kamrater har arbetat med en kampanj där de fört fram idén om en alternativ ekonomi. En kampanj där de för ut idéer om att människor tillsammans måste bestämma över vad som ska produceras och hur man ska skydda människors jobb och rättigheter genom krisen.
– Och människor lyssnar på oss, lägger Lindsey till. När jag frågar varför berättar Lindsey om den stora strejk som Lalit var ledande i att driva under 70-talet, men hon menar att det också har att göra med att de kämpar med folket på ett sätt som ingen annan.
– De ledande borgerliga partierna pratar om människors rättigheter, de använder en arbetarretorik men de menar inget med det och framförallt, de visar i motsats till oss hela tiden att de inte står på arbetarnas sida”, säger hon.
Lalit arbetar också med en mängd andra frågor. De kämpar mot polisrepression och för bevarandet av den fria sjukvården. De jobbar också aktivt med kvinnors rättigheter, där bland annat rätten till abort är central.

Flygbas åt USA
När samtalet åter kommer in på ön Diego García berättar Lindsey hela historien.
Den börjar under 60-talet när Mauritius vinner sin frihet från den brittiska kolonialmakten. Storbritannien vägrar dock att ge tillbaka ögruppen Chagos, allt för att USA vill placera sin strategiskt belägna flygbas på Diego García. Under 70-talet börjar befolkningen, omkring 2 000 människor, att köras bort från sina hem, de sågs nämligen som ett hot mot flygbasen.
Lindseys berättelse om hur dessa människor kördes bort påverkade alla vid bordet. Det finns exempel på hur människor som åkt till andra öar i Mauritius för att få sjukvård inte tilläts komma tillbaka och hur de på så sätt splittrades från sina familjer. Hur invånarnas hundar gasades ihjäl som ett tydligt hot mot dem om de inte gav sig av frivilligt och hur sedan mattransporter ut till öarna hindrades.
Så omstöptes dessa paradisöar till en perfekt plats för bombplan, utan några störande element. Kampen och demonstrationerna för befolkningens rätt till sina hem har fortsatt sedan de snart 35 år som gått sedan de sista av Chagos ursprungliga invånare kördes bort. Nu kommer fallet snart upp i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter med den brittiska staten på de anklagades bänk.
Storbritannien fortsätter dock också sitt arbete för att hindra befolkningen från att återvända. Nu senast har de fått Greenpeace och andra miljöorganisationer att skriva på ett förslag om att göra om Chagos till ett skyddsvärt marint område, något som skulle ta ifrån Chagos ursprungliga befolkning rätten att återvända till sina hem.
Läs mer om Lalit och Chagos på www.lalitmauritius.org.

Text och foto Erik Sjöberg
intis@internationalen.se

          

Sopgubbarna lyckades vinna över sopentreprenörerna. Det blev ingen lönesänkning och ingen förlängning av arbetstiderna.
Detta efter att Transport och arbetsgivarna skrivit under ett avtal.

Arbetsgivarna och sopentreprenörerna Liselotte Lööf AB och Resta fick ge sig. Det blir ingen lönesänkning på uppemot 7 000 kronor för sopgubbarna vid de två Stockholmsföretagen som har hand om åtta områden i Stockholms innerstad och förorter. Inte heller någon förlängning av arbetstiden på emot 20 procent.
– Det är tack vare en konstruktiv inställning från arbetare och företag vi nått den här lösningen. Kommunen står fortfarande på läktaren och svär sig fri från ansvar för sin upphandling, konstaterar Transports avdelningsombudsman Jim Lassinantti på Transports hemsida efter att det nya avtalet är klart.

Ingen övertid
Fakta ger vid handen att det var sopgubbarnas kollektiva styrka som fick arbetsgivarna att backa. De satte hårt mot hårt. De vägrade övertid och följde arbetsmiljölagstiftningen till punkt och pricka, vilket fick till följd att sopberget kom att växa, och att arbetsgivarna och givetvis de ansvariga högerpolitikerna i kommunen hamnade i en omöjlig situation.
De var helt enkelt tvungna att slå till reträtt för att inte förlora ansiktet helt och hållet.
I praktiken innebär det nya avtalet att ackordet återinförs. Det vill säga att sopgubbarnas incitament för att jobba snabbt ökar.
Men fortfarande är inte allt löst. Transport betonar att arbetsmiljöarbetet kommer att fortsätta och arbetar nu med en kartläggning av dåliga hämtställen.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Det är dags att ordna upp underhållet av järnvägen, säger Sekos ordförande Janne Rudén.
– Det är dags att sluta leka marknad och reglera underhållet av järnvägen. Det säger Sekos ordförande Janne Rudén efter att vintervädret orsakat sammanbrott för tågtrafiken i södra Sverige.

Vintervädret har orsakat kaos för järnvägsnätet. Bakgrunden till detta är enligt Seko – Facket för service och kommunikation – för lite personal, ingen reservkapacitet och sänkt underhållsnivå.
Några siffror ger vid handen att 1970 transporterade järnvägen 6,2 miljarder personkilometer. 2008 var motsvarande siffra 11 miljarder. Även godstrafiken har ökat. 1970 transporterade järnvägen 17,3 miljarder tonkilometer. 2008 var det 23,1 miljarder.
SJ delades 1998 i två delar. SJ fick ansvaret för transporterna och Banverket för infrastrukturen. Omfattande nedskärningar började. 1989 arbetade 7 257 med banarbete. 2008 var antalet nere i 5 816. Samma sak när det gällde trafiken. 1989 arbetade 26 240 inom trafiksektorn. 2008 var det 10 788.
Det övergripande målet för både SJ och Banverket blev att tjäna pengar.

”Kolossalt fiasko”
Seko och dess ordförande Janne Rudén anger också andra orsaker till vad som mer eller mindre kan kallas för ett sammanbrott för järnvägstrafiken.
– Upphandlingar av underhållet har skötts alldeles för dåligt. Antalet personer som arbetar med underhåll på spåren har minskat med 1 500 personer. I stället har de som arbetar med att ta förfrågningar, analysera anbud och skriva kontrakt med andra utövare mångdubblats, säger Janne Rudén i ett pressmeddelande.
– Ekonomer klarar inte att bygga ett samhälle som är beroende av tekniska lösningar och en fungerande infrastruktur. Vi kan bara konstatera att avregleringen av järnvägen är ett ideologiskt marknadsexperiment som blivit ett fiasko av kolossala mått. Nu är det dags för teknikerna att ta över och ge oss en fungerande järnvägsinfrastruktur och järnvägstrafik. För samhället, resenärernas och våra medlemmars bästa, säger Janne Rudén.

Kjell Pettersson
Källa: Aftonbladet 23 februari 2010

          

Aktivister fortsätter att försöka väcka uppmärksamhet kring fallet med den dödsdömde journalisten Mumia Abu-Jamal.
Men chanserna att han ska slippa dödsstraffet blev mindre i januari efter ett utslag av USA:s högsta domstol.

I mars 2008 beslutade USA:s appellationsdomstol att dödsstraffet för Mumia Abu-Jamal skulle bedömas på nytt av en ny jury, vilket stoppade den planerade avrättningen i delstaten Pennsylvania. Men den 19 januari beordrade landets högsta domstol appellationsdomstolen att se över det beslutet, vilket betyder att det är troligt att dödsstraffet kommer att kvarstå.
Reportrar utan gränser menar att beslutet är ”mycket allvarligt” i ljuset av att Mumia Abu-Jamal ”utsattes för en partisk rättegång som skapade tvivel om hans skuld vid tidpunkten för hans dom”.
Efter domen anordnades en presskonferens utanför distriktåklagarens kontor i Philadelphia, globala kampanjer har påbörjats och fler planeras. Till exempel har en internationell petition börjat spridas som uppmanar justitiekanslern att utreda brott mot civila rättigheter i Mumia Abu-Jamals fall.

”Tiden rinner ut… Vi har inte mycket tid”, säger aktivisten Pam Africa i en intervju på webbsidan till en av Mumia Abu-Jamals solidaritetsgrupper, och uppmanar alla att ”organisera, organisera med all styrka ni har” för att rädda Mumia Abu-Jamal och avskaffa dödsstraffet.

Fakta:
Den amerikanske journalisten och före detta Svarta Pantern Mumia Abu-Jamal arresterades för mordet på polisen Daniel Faulkner den 9 december 1981. Han fick dödsstraff, men otaliga överklaganden har förhindrat att det verkställts.
De som kräver Mumia Abu-Jamals frigivning har pekat på många misstag och påhittade bevis i fallet, till exempel ska flera vittnen ha hotats till att peka ut honom som mördaren. Mumia Abu-Jamal skrev mycket om polisens rasism vid tidpunkten för mordet och var mycket impopulär bland poliser och högern. Han har fortsatt att skriva under hela sin tid i fängelse.
För att protestera mot dödsstraffet mot Mumia och andra fångar kan man skriva under på: www.petitiononline.com/Mumialaw/petition.html

          

”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Inte många som läst Johannesevangeliet har väl förknippat dessa ord om livets ljus med dödligt effektiva kikarsikten till automatkarbiner. Men det är i alla fall så den amerikanska krigsmaterieltillverkaren Trijicon förstått saken. En del av deras högteknologiskt upplysta sikten har nämligen försetts med hänvisningar till denna och andra bibelverser som talar om ljus, allt enligt företagets djupt religiöse grundares vilja.
En del av soldaterna i Irak och Afghanistan har dock tyckt att dessa ”Jesus guns” som de kommit att kallas, med sina bibelreferenser, snarare än att välsigna krigslyckan riskerar att utsätta dem för fara. För att inte riskera sina Pentagonorder på 660 miljoner dollar har företaget därför skickat ut en korrigeringssats som skall avlägsna bibelverserna och göra vapnen säkrare. Åtminstone för dem som inte hamnar i siktet.

          

I Grekland fortsätter protesterna mot regeringens nedskärningar. Efter veckor av strejker och demonstrationer gick landets största fack, GSEE, ut i generalstrejk. Den följde på veckor av uppmärksammade protester.

EU-kommissionen pressar Greklands vänsterregering under premiärminister Giorgos Papandreou att minska budgetunderskottet från nuvarande dryga tolv procent till EU:s fastslagna gräns på tre procent till år 2012. För att klara detta har regeringen lanserat ett omfattande åtgärdspaket som innebär höjd pensionsålder, frysta löner för offentliganställda, privatiseringar och nedskärningar i offentlig sektor.
Tulltjänstemännens fack med 3 200 medlemmar tvingades avblåsa sin strejk som startade förra veckan efter att finansministeriet fått igenom en domstolsorder som deklarerade att strejken var olaglig. Tusentals offentliganställda gick ut i arga demonstrationer veckan dessförinnan och krävde att regeringen skulle låta ”oligarkin betala, inte oss!”.
Och i veckan gick fackförbundet GSEE med 600 000 medlemmar ut i 24 timmars generalstrejk. GSEE menar att de grekiska arbetarlönerna redan nu uppgår till enbart 73 procent av länderna i euroområdet, medan produktiviteten ligger på 93,5 procent. Därmed är det klart att det inte finns utrymme för lägre löner, säger facket, som också menar att krisen används som förevändning för att slå sönder det sista gemensamma och öka marknadens lönsamhet genom extrema nyliberala åtgärder.

”Rättvis omfördelning”
– Vi kräver en rättvis omfördelning av bördan så att arbetstagare och pensionärer inte behöver betala priset för en kris de inte har skapat, sade GSEE:s ordförande Yiannis Panagopoulos till BBC.
”Mänskliga behov före marknadens” var en av huvudparollerna under den väldiga strejken som beskrevs av BBC som ”beslutsam” och som vid lunchtid i onsdags hade dragit ut minst 20 000 personer på Atens gator. Landets alla flygplatser stängde och tåg och färjor stod stilla, medan de stora arkeologiska turistattraktionerna hölls stängda.
Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter att en majoritet av grekerna stöder regeringens åtstramningar enligt opinionsundersökningar. 65 procent stödde åtstramningarna den 12 februari, även om 60 procent var emot att pensionsåldern skulle höjas.

Linn Hjort
linn@internationalen.se