"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Wanja Lundby-Wedin
Lögn, förbannad lögn och rubrik…
7 Feb 11
.
Nej, stopp ett tag. Så lyder inte Mark Twains bevingade ord. Det ska vara statistik. Inte rubrik. ”Lögn, förbannad lögn och statistik”, det var så han sa invänder den minnesgode mot min rubrik.
Så ska det givetvis heta. Men när LO-ekonomerna i dag lägger en övertydlig och oantastlig statistik om hur klassklyftorna i Sverige har vidgats ända sedan 1980, siffror som är svåra att värja sig mot, då väljer Göteborgsposten i stället att ljuga med just en rubrik.
.
.
Så här sammanfattar LO sin rapport i DN/Debatt:
”Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt toppåret för maktelitens relativa inkomst. Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner.”
Det här var tydligen alltför beska siffror för någon eller några i tidningshuset vid Stampen i Göteborg som i stället absurt nog väljer att presentera det hela som att löneskillnaderna minskat! Dessutom frågar man sedan hemsidans läsare om man tycker att löneskillnaderna är för små, lagom eller för stora. Väl medvetna om att majoriteten av läsarna bara ser rubriken innan de svarar för att sedan jaga vidare till sporten eller något nytt mord…
Per Düsing, som för tidningen presenterat rapporten har troligtvis misshandlats av rubriksättarna eftersom han i sin artikel berättar om den lilla svackan i utvecklingen som kom för två år sedan:
”Det är främst maktelitens kapitalinkomster i form av aktieutdelning och optioner som minskat. Det finns inga tecken på att skillnaderna i grundlön minskat,”säger Ola Pettersson, LO-ekonom, inför dagens presentation av hela rapporten. ”Vi ser utvecklingen mer som ett hack i kurvan, en tillfällig effekt av finanskrisen, än en ny trend i inkomstutvecklingen mellan makteliten och industriarbetaren”.
För övrigt är det noterbart att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har fått sitt namn inklistrat i den debattartikel som ekonomerna skrivit för DN. Det är i och för sig så det brukar gå till. Men som medlem i socialdemokratins verkställande utskott borde hon nog snarast funderat över en helt annan sak…
Ser man till regeringslängden under de år som klassklyftorna gapat isär, 1980 -2008, visar det sig nämligen att det är fullkomligt likgiltigt om hennes eget parti eller moderaterna styrt landet. Så här ser statsministerlistan ut:
Torbjörn Fälldin, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt.
Vore vi lika falska med sanningen som GP:s rubriksättare skulle man dessutom kunna påstå att detta galopperande vansinne fått ett stopp först med Fredrik Reinfeldt som lyckats vända kurvan 2009…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO-ekonomerna, klassklyftorna ökar, Wanja Lundby-Wedin,
Högsta beredskap! Turordningen i fara!
19 Jan 11
.
Under Wanja Lundby-Wedins ledarskap har LO centralt hasat sig fram med en tunn, åderlåten och blodfattig kroppshydda. Som ett skröpligt spöke från det förflutna. De egna förbunden förhandlar i dag på egen hand och under valrörelsen valde man att lämna walkover.
Knappt någon har brytt sig över denna sorgliga skepnad. Sorgligt nog försöker man nu, samtidigt som bonusregnet över näringslivets chefer gått över till skyfall, ge sken av att ha piggnat till genom att meddela att arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv äntligen, ”efter intensiva förhandlingar”, har fattat LO:s utsträckta hand om att diskutera hur turordningsreglerna i LAS fungerar på den svenska arbetsmarknaden.
.
Lyckad förhandling? LO-tidningen berättar upprymt och med tuppkam
att det nu minsann blir diskussioner om turordningsreglerna…
.
Stolt och skrytsamt meddelar LO-tidningen att:
”Bara att frågan om turordningsreglerna hamnar i en gemensam grupp på centralorganisationsnivå är en tydlig signal om att kontakterna mellan tungviktarna på arbetsmarknaden fortsatt fungerar, trots en tuff avtalsrörelse och tidigare havererade huvudavtalsförhandlingar.”
”Bränt barn skyr elden” brukar det heta. Men trots att LO:s ledning fått svåra brännskador varje gång man sträckt ut sin hand mot arbetsgivarna framställs den nu träffade överenskommelsen som ett rejält handslag mellan oss arbetare och ägarna till företagen. Två ”tungviktare” ska sätta sig ner och med sans och balans ”göra en genomlysning” av hur turordningsreglerna fungerar…
.
.
I verkligheten är det en tungviktare, Svenskt Näringsliv, som möter lättviktaren LO som är helt utan muskler och matchträning.
En redan svårt bränd hand sträcker sig än en gång in elden. Varför? Jo, här ges ”en tydlig signal till det politiska systemet att hålla fingrarna borta från de här frågorna”, säger man. Detta samtidigt som moderaterna med Anders Borg i spetsen lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Det är bara den snart uträknade Maud Olofsson som gapar om att LAS ska bort. Skulle hennes skrän i öknen vara ett argument för att frivilligt ifrågasätta en lagstiftning som redan försvagats när det gäller oss arbetare? Skälet till att moderaterna omfamnat ”Lagen om anställningsskydd” är partiets insikt om att denna i praktiken genom nya avtal om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och den flodvåg av bemanningsföretag som svämmat över arbetsmarksmarknaden, inte längre är något större bekymmer för de svenska arbetsgivarna.
Skulle det vara så att den ”genomlysning av LAS som nu ska göras”, visar att det i en del avseenden finns en gadd kvar i lagstiftningen, vad ska man göra då?
Ska den svårt brännskadade handen hjälpa Svenskt Näringsliv att dra ut gadden?
Tja, vad kan det annars vara för mening med denna tragiska tillställning?
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, IF Metall, LAS, Wanja Lundby Wedin,
I pressen: LO-tidningen,GP1,
Wanja Lundby Wedin skriver historia
12 Jan 11
.
Människor kan skriva sin historia på olika sätt. Wanja Lundby-Wedin lämnar sitt fackliga och politiska eftermäle i en intervju för bland andra Svenska Dagbladet i dag.
.
.
Hon är bara 58 och jag vet inte om hon har något vidlyftigt pensionsavtal på gång. När hon lämnar in 2012 är hon sextio och LO-toppen brukar ta sig rätten att gå i pension fem år före oss medlemmar…
Om inte annat kommer vi att minnas henne ett tag för de svulstiga AMF- pensionerna. När SvD frågar henne om detta och konstaterar att hon då blev ”något vingklippt” och sedan ”relativt osynlig i den senaste valrörelsen”. Då förklarar hon detta med att:
”Jag känner inte så själv. LO blir mer osynligt när vi har en borgerlig regering.”
För detta svar kommer nog historieskrivarna att minnas henne för alltid. Det är klart som korvspad att man blir osynlig om man under fyra års högerstyre går och gömmer sig och inte bjuder motstånd i en enda fråga av betydelse. Hon har dessutom kopierat taktiken ute i Europa där hon under krisåren varit ordförande för Europafacket utan att ens visa sig i någon av alla försök till fackliga protester.
Det spekuleras i media om en efterföljare och då sägs IF Metalls Stefan Löfven vara på tur att gå och gömma sig i någon skrubb uppe i LO-borgen.
Blir så är det bara att återge ett gammalt välkänt ordspråk: ”En olycka kommer sällan ensam”…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, Wanja Lundby-Wedin
I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,Expr1,GP2,
Bloggare: RödaBerget,Jinge,RödaMalmö,
Tillsammans har vi makt att upphäva makten
15 Dec 09
Tillsammans har vi makt
att upphäva makten…
”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.
Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet. I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…
Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:
Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.
Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.
För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:
Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.
Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”
Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.
Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…
I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.
I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.
I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.
Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…
När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.
Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.
Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…
Prolog
När arbetarna på en stor
arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna
Mycket
Men överallt, på flera
arbetsplatser, börjar man tala
igen,
På det nya språket, som
dom flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla
språket
Vi kan siffrornas språk, nu ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaka till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva
makten
I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.
Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker
Ni har knullat makten en gång för mycket
24 Apr 09
Fyrtal i damer
När Göran Persson förlorade valet 2006 och lämnade in klubban som partiordförande för socialdemokraterna försvann socialdemokraternas siste store ”hövding” från makten. Patriarken flyttade ”hem till gården” och blev skogspatron.
Valet av Mona Sahlin som partiordförande innebar ett skalv i den patriarkala svenska arbetarrörelsen. På samma sätt som valet i vintras av en svart man till Vita huset i USA var en protest mot rasismen i det amerikanska samhället innebar ledarskiftet i den svenska socialdemokratin en framgång för tanken på jämställdhet mellan könen i den arbetarrörelse där männen alltid varit i fokus och alltid erövrat de ledande posterna.
Arbetarrörelsen kunde ståta med fyrtal i damer. En fyrklöver med Mona Sahlin som partiordförande. Wanja Lundby Wedin med LO:s ordförandeklubba, tillika ordförande för Europas mäktigaste sociala rörelse, Europafacket. Marita Ulvskog i rollen som partisekreterare och Margot Wallström som Sveriges ende EU-kommissionär. Anna Sjödin/Jytte Guteland kompletterade framgången genom att ta ledningen i ungdomsförbundet SSU.
Inom idrottens värld såg vi samtidigt samma jordbävning. Under de senaste åren är det kvinnor som hamnat i förgrunden som några av våra bästa idrottsmän (!). Carolina Klüft; Anja Pärson; Magdalena Forsberg; Annika Sörenstam och Kajsa Bergkvist är några av de namn som vunnit både guldmedaljer och våra hjärtan.
Men värre har det gått för arbetarrörelsens kvinnliga kvartett. Här har vi sett en politisk katastrof som i dag bekräftas av att (s) förlorat en kvarts miljon väljare i opinionen. Bittert nog tappar (s) mest bland lågutbildade kvinnor.
Säkert mumlas det bland en del män i rörelsen: ”Vad var det vi tänkte. När det verkligen blåser duger det inte med fruntimmer vid rodren”. Men de har i grunden fel. I en TV-debatt för en tid sedan tillät sig poeten Marco Birro att upprört slunga ur sig en frätande anklagelse mot socialdemokraterna: ”Ni har knullat makten en gång för mycket”. I samma debatt konstaterade Åsa Linderborg, en av våra friskaste vänsterröster, att socialdemokraterna inte gått emot den ”kontrarevolution mot välfärdssamhället som skett i Europa under de senaste trettio åren”.
Grundproblemet med rörelsens ”fyrtal i damer”. Det som gör att socialdemokratins damer blivit ”lankor” i stället för att ”ta hem potten” är att de på samma sätt som Göran Persson och hans föregångare har fortsatt ”att knulla makten”. Politiskt vägrar de att bryta med nyliberalismen och när det gäller löner, arvoden och pensionssystem lever de med samma korrupta vanor som sina manliga föregångare. Att Margon Wallström fortfarande uppfattas som lite ”populär i rörelsen” säger mest om hur dåligt media granskat hennes fanflykt från alla röda idéer ute i Europa. Mest har hon där om och om pladdrat om politisk ”transparens eller genomskinlighet” när det gäller EU. Samtidigt som hon försvarar denna odemokratiska regim, Lissabonfördraget med dess antifackliga program och bekämpat dem som kräver folkomröstning om denna de facto nya konstitution. När hon nu åker hem för gott i höst skiljer hon bara ut sig från de andra i eliten genom att ha kammat hem mest miljoner till den egna pensionen.
Vi måste se till att det utbredda missnöjet med Sahlin, Lundby-Wedin, Ulvskog och Wallström inte blir till en rekyl mot feminismen. I den nya, kämpande och demokratiska arbetarrörelse som måste byggas, cementerar vi från början jämställdheten mellan könen. Utan att för ett endaste ögonblick glömma att kampen för kvinnans rättigheter och jämställdhet inte fullt ut kan vinnas utan en fullständig omvälvning när det gäller samhällets ekonomiska system och våra sociala relationer i stort. I kampen för detta kan vi kanske också vinna förtroende hos de lågutbildade kvinnor som nu flyr den gamla arbetarrörelsens ledarskap.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, SAP, LO, feminism, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SD1,
Andra bloggare: Jinge,RodaMalmo,
Tips till LO och sossarna
13 Maj 08
Det är inte var dag man kan läsa i borgerliga finanstidningar och allraminst i The Financial Times att löneökningar inte är ett problem.
-Stigande löner är Europas minsta bekymmer, ståtade ändå som rubrik över en artikel i den brittiska finansdrakens tisdagsnummer. Nu var det inte ledarredaktionen som stod för artikeln utan Andrew Watt, som är huvudforskare vid det Europeiska Fackföreningsinstitutet. Institutets årsrapport slår hårt mot kraven på återhållsamhet i löneförhandlingarna och menar att det är inte löneökningarna som driver på inflationen och håller tillbaka den ekonomiska tillväxten.
-Högkonjunkturen 1999-2000 och den nyss avslutade högkonjunturen bröts inte på grund av en alltför rigid arbetsmarknad utan därför att spekulationsbubblor brast på finansmarknaden. Huvudkällor till bubblorna var: närsynt prioritering av aktieägarna, inkomstpolitik som favoriserat de redan rika och avreglering av finansmarknaden, står det att läsa i rapporten.
-Av deras redan minskade andel av nationalinkomsten ombeds nu de arbetande att med olika skattemedel bidra till att minska bördan för de som varit giriga och ekonomiskt lättsinniga, fortsätter rapporten. Det finns mer guldkorn att hämta.
-Politikerna oroas över löneökningarnas inverkan på konkurrenskraften. Men medan lönerna oftast bara går upp med 2.5 till 3.5 procent har euron stigit(i förhållande till andra valutor, min.anm.) med 20 procent på fyra månader.
-Centralbankerna kan inte bekämpa den importerade inflationen genom att minska den inhemska konsumtionen och priserna. Det vore som att kapa av höger arm när vänster skadats, bara för balansens skull. I den grad de inhemska priserna stigit beror det på profitjakten och inte löneökningarna. Lönekostnaderna per producerad enhet har konstant legat under inflationen i Europa, lönernas andel av nationalinkomsten har fallit.
Nog med citat. För den som vill kolla hela rapporten finns den att ladda ned på: http://www.elnep.org
Varje fackligt aktiv arbetare borde tipsa om rapporten till LO-toppen. En favorit att ha på nattduksbordet för Wanja Lundby-Wedin inför nästa förhandling.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, LO, Wanja Lundby-Wedin, löneökningar, inflation, euro,
Senaste kommentarer