"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Vinster
Vem äger statsskulden?
4 Feb 12
Ärver barnen vår skuld ?
-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.
Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.
Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?
Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?
Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.
.
Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.
.
Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.
Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.
För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.
Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.
.
.
Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.
Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.
För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.
De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.
Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.
Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.
.
.
Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.
Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.
I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.
.
.
Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.
För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.
-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.
-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster
-Samt via utgivning av statsobligationer
I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.
I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.
USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.
USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.
;
Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.
Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?
.
Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,
Företagens vinster starkt uppåt.
6 Maj 11
Vad gnäller de om?
.
Ska man tro den kapitalistiska marknadsekonomins betalda propagandister
råder det djup kris och för att klara av alla skuldkriser måste alla dra åt svångremmen. Alliansens Anders Borg talar i landsfaderlig ton om att ”vi alla” ska bidra till att hålla ordning på Sveriges finanser genom att knoga och spara. Då kan vi skapa jobb säger han och glömmer att tala om bolagens allt större vinster och allt mindre ansvar för samhällets funktioner.
Men det finns en brittisk finanspress som alltid talar klarspråk och då tänker jag på dagstidningen Financial Times och veckotidningen The Economist. De har båda ett gigantiskt förtroende i de ”fria marknadskrafterna” och känner sig inte skyldiga att ursäkta dessa krafters framfart i samhället.
Vadå kris? – frågar sig The Economist daterad 24 mars. Tidningen håller upp färsk statistik från olika länder för att visa på att en allt större del av de producerade vinsterna hamnar i kapitalets fickor och en allt mindre del i de arbetandes händer.
.
Det är inte alla som väntas bidra till saneringen av statsfinanserna.
.
Enligt Standard&Poors 500 (de fem hundra största noterade företagen på börsen i New York) steg den genomsnittliga vinsten för de 500 med 17,8 procent år 2010. Fördelningen av vinsterna gick mer snett än någonsin. Medan 528 miljarder dollar gick till USAs kapitalägare fick landets arbetande nöja sig med 168 miljarder dollar. Det är första gången på 50 år som summan som gick till ”lönekakan” var mindre än kapitalägarnas andel.
De tyska arbetarna var inte bättre lottade. Av 195 miljarder dollar i ökade vinster tog kapitalägarna hand om 159 miljarder vilket lämnade 36 miljarder till lönerna.
Den brittiska ekonomin ökade sina vinster med ”bara” 22,7 miljarder dollar så därför tog kapitalägarna hand om hela summan och lite till eftersom lönerna minskade 2 miljarder dollar. Det gav den största sänkningen i de arbetandes reella levnadsstandard sedan 1980.
Chefen för Bank Of England, Mervyn King säger i klartext vad som väntas av befolkningen för att vinsterna ska fortsätta att ramla ner i kapitalägarnas fickor medan ”skuldkrisen” betalas av de arbetande.
-Pressen på levnadsstandarden är det oundvikliga priset att betala för finanskrisen och den påföljande justeringen av världsekonomin, konstaterar kallt herr King, of course my dear.
.
Mervyn King styr i den engelska centralbanken Bank of England.
.
I den moderna kapitalismens historia har alltid löneandelen i BNP varit större än vinstandelen. Så är det självfallet också i dag. Men sedan nyliberalismens offensiv i början av 80-talet har kapitalets andel stigit stadigt i samtliga industriländer. I den amerikanska ekonomin har exempelvis produktiviteten stigit med 83 procent mellan 1973 och 2007 samtidigt som den manliga medianlönen bara stigit med 5 procent under samma period. Nästan alla frukter av de arbetandes ökade produktivitet har alltså hamnat i kapitalets ägo.
Samma utveckling väntar nu i Europa och den har delvis redan nått långt. Den tyska arbetarklassen har inte sett vitten av reallöneökningar på tio år medan den tyska industrins produktivitet rusat i höjden och exporten slår alla rekord. Den nya konkurrenspakten som EU antagit har som mål att nivellera neråt i det som dock finns kvar av den europeiska ”välfärdsmodellen”. Den minsta gemensamma nämnaren ska bli norm.
.
Bloggare; Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, Alliansen, USA, S&P 500,
Företagen beskattas mindre.
26 Dec 10
Myt att skattegåvor till företagen
skapar högre tillväxt.
.
KPMG är en av de fyra jättarna bland världens revisorfirmor. Firman publicerade nyligen sin årliga rapport om beskattningen av företag i 80 länder. Den franske ekonomen Michel Husson har roat sig med att sammanställa rapporten med KPMGs äldre rapporter för att visa utvecklingen över tiden. Resultatet är slående. Nästan utan undantag har de privata företagen fått se sin vinstbeskattning minska kraftigt under perioden 1995-2010.
I diagrammet här under kan du se utvecklingen i eurozonen, de 27 EU-länderna och de 80 länder KPMG studerar.
.
Företagens beskattning 1993-2010

I ordning uppifrån EU-15, 80 länder i Världen och EU-27. Skalan till vänster är i %.
Källa: KPMG 2010
.
Även om en jämförelse mellan olika länder är svår och sätten att bestämma vad som är beskattningsbar vinst varierar från land till land är trenden klar: – Företagen betalar allt mindre skatt till samhället.
Den allmänt accepterade motiveringen för gåvorna till det privata kapitalet är att det sägs skapa arbeten och snabbare ekonomisk tillväxt. Att det handlar om en myt visar KPMGs siffror mer än tydligt.
Här ser vi att den genomsnittliga företagsbeskattningen i 80 länder minskat från 38% till 25% de senaste 15 åren. Kurvorna visar också att utvecklingen i eurozonen (EU-15) och i hela unionen (EU-27) följt närmast parallellt.
Ska vi svälja marknadstalibanernas propåer så borde tillväxt och jobbskapande ha varit högst i de länder där företagens beskattning minskat mest.
I tabellen här under har jag valt ut ett antal länder bland de 80 som KPMG följt. Jag har inte tagit med Caymanöarna och andra skatteparadis där företagsskatten oftast är lika med noll. Där sker ju ingen produktion utan bara transit av kapital.
.

.
Nu kan vi se hur mycket substans som finns i påståendet att lägre skatter skapar mer tillväxt. Det finns ingen substans alls. Det är en myt.
Den som i KPMGs siffror kan hitta ett positivt samband mellan storleken av skattesänkningarna för de privata företagen och stark tillväxt i ekonomin lovar jag ett års gratis abonnemang på Lyckoslanten. Högre tillväxt är bara en ursäkt för att sänka skatterna för det privata kapitalet. Det är voodoekonomi. Samma sak gäller arbetslösheten. Det finns inget samband mellan låga företagsskatter och låg arbetslöshet eller hög sysselsättningsnivå.
.
Lägre skatter för företagen ger inte mer arbeten. Belgiska bilarbetare fick ett hugg i ryggen av GM som la ned Opels fabriker i Antwerpen. Foto: Benny Åsman
.
En annan slutsats som KPMGs siffror stryker under är att de underskott i de grekiska statsfinanserna som slaskmedia och politiker som Merkel och Borg skyller på lata arbetare och guldkantade pensioner i själva verket bottnar i det privata kapitalets skatteflykt och medföljande sänkta inkomster för samhället.
Den extremt låga företagsbeskattningen på Irland visade att det ekonomiska ”undret”, den ”keltiska tigern”, bara byggde på en spekulationsbubbla i framför allt fastighetsbranschen.
När företagens vinster beskattas mindre borde investeringarna och de anställdas löner öka. Men i dagens marknadsdiktatur finns inte det sambandet längre. I stället går de ökade vinsterna rakt ned i fickan på aktieägarna som snabbt söker ännu större vinster i det moderna kasinot som vår finansvärld omformats till. Diagrammet här under visar hur de arbetandes andel av nationalinkomsten stadigt minskar samtidigt som det privata kapitalets beskattning minskar. Logiskt, eller hur?
.
Lönernas andel av BNP och företagsbeskattningen 1995-2010

Lönernas andel av BNP i EU-27 = övre linjen med skala till höger i %.
Företagsbeskattningen i EU-27 = undre linjen med skala till vänster i %.
Källa: Michel Husson, Hussonet n°30
.
En siffra räcker för att inse det vansinne som driver finansen framåt på de arbetandes bekostnad.Nu rusar 4 000 miljarder dollar varje dag runt i det finansiella systemet på jakt efter vinst. Fem procent av dessa pengar är relaterade till industri- och handelsverksamhet. Nittiofem procent handlar om ren spekulation som drivs av pensionsfonder, riskkapitalfonder, banker, försäkringsbolag och privata kapitalfonder.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD3,SVD2,SVD1,AB1,AB2,SVD4,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Teckentydaren,Röda Berget,Motvallsbloggen,Alliansfritt Sverige,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Löner, Vinster, Skatter, Spekulation, Banker, Irland, Grekland
Wall Street jublar.
7 Dec 10
Vad skrattar börsen åt ?
.
Börsen på Wall Street gör glädjeskutt sedan snart tre månader. Dow Jones industriindex har stigit med 9,89 procent på tre månader. Man kan verkligen fråga sig vad som hetsar upp aktiespekulanterna. Ekonomin kryper framåt, miljoner människor har mist sina hem och minst 25 miljoner är arbetslösa eller undersysselsatta.
.

Sedan septembers början har Dow Jones stigit med 9,89 %
.
Hemligheten hittar vi i industriföretagens kassor. De amerikanska icke-finansiella företagen har slagit alla vinstrekord den senaste tiden. Under det tredje kvartalet låg vinsterna på en årlig nivå av 1 659 miljarder dollar enligt Handelsdepartementet. Det är den högsta vinstnivån som någonsin registrerats sedan myndigheterna för sextio år sedan startade insamlingen av vinstuppgifter i företagen.
Sedan hösten 2008 har företagen gjort stora vinster i sju kvartal i streck. Lyssnar man till politikernas klagan över budgetunderskott och för stora sociala utgifter kan man tro att allt är svart. Men det gäller inte för aktieägarna som fyller fickorna i snabbare takt än någonsin.
.
Långt borta från arbetslöshet, avhysningar, soppkök och andra verkligheter.
Hur kan det vara så? Varför tjänar industriföretagen sådana vinster medan ekonomin till synes haltar fram i långsamt mak? Svaret är – ökad produktivitet i företagen. När finanskrisen hösten 2007 slog till började industriföretagen att avskeda arbetare i stor skala. I dag säger ekonomer att de utnyttjade krisen som ursäkt för att göra sig av med fler anställda än vad som produktionsminskningen krävde . När sedan efterfrågan steg, om än långsamt, kunde de ”slimmade” företagen möta efterfrågan med ökad produktion utan att nyanställa. Mer produktion med färre anställda. Det är en ekvation som alla kapitalister känner lösningen på = högre vinster.
På börsen känner man som vanligt igen odören av pengar. Mer vinster i företagens kassakistor är lika med stigande aktiekurser. Därför skrattar Wall Street.
PS: Efter Obamas beslut i natt att förlänga Bushs skattelättnader under två år för alla inklusive de rikaste hushållen viker sig Wall Street dubbel av skratt.
.
Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,DN3,SVD3,
Bloggare; Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, Börsen, Aktier, Arbetslöshet, Dow Jones
Löner och vinster
6 Okt 10
Två skilda världar.
.
Ibland går det att med bara klipp ur press och andra media blottlägga hela samhällets sätt att fungera och att avvisa det moderna skitpratet om det postmoderna klasslösa samhället. Vi sitter inte i samma båt. Vi står kanske på samma stege men den går inte att klättra på för de som befinner sig längst ner. Här under hittar du fyra klipp. Två klipp ur Svenska Dagbladet och två klipp ur Statistiska Centralbyråns databas.
Fyra klipp som visar att två världar står mot varandra och att det enda som binder dem samman är att den ena världen föder den andra.
.

Det här klippet från SvD visar hur verkligheten ser ut för den vanlige löntagaren i Sverige. Löneökningarna har aldrig varit så futtiga som nu. Samtidigt ser vi i klippet här under att svensk ekonomi ångar på för fullt, åtminstone i servicesektorn där just lönerna är lägst och arbetsförhållandena sämst.
.

Men det finns en annan värld inom vårt lands gränser. Den enes nöd den andres bröd är den lag som reglerar förhållandet mellan de två världarna. Klippet här under är från Statistiska Centralbyråns hemsida och visar hur mycket pengar ”svenskar” placerar i utlandet.
Jag sätter ”svenskar” inom parantes eftersom det inte handlar om vilka svenskar som helst, utan om de som tillhör den där världen som lever av andras arbete. För hur många vanliga familjer som lever av sitt arbete och inte av kapitalinkomster är det som ”placerar” sina pengar utomlands? Knappt några. Det är ett nöje som enbart det ”nya arbetarpartiets” donatörer kan roa sig med.
.

Mitt under brinnande krisår 2008 till 2009 kunde alltså de rika i samhället öka sina tillgångar i utländska aktier och värdepapper med 407 miljarder kronor. Inte så illa i kristider med historiskt låga löneökningar.
Till sist har vi ett klipp, också från SCB, som visar familjernas inkomstutveckling under perioden 1991-2008.
Det är mycekt siffror i tabellen men de viktigaste hittar du längst till höger. Där syns inkomstutvecklingen under perioden 1991-2008 för alla familjer, tiondel för tiondel. Vilket visar att för den sämst lottade tiondelen av familjerna ökade inkomsterna under perioden med ynka 3,5 procent. Tittar vi längst ned i samma kolumn finner vi att den rikaste tiondelen av de svenska hushållen ökat sina realinkomster med 65,6 procent under samma period.
Vi talar om två skilda världar som inte kan mötas. Den ena lever på den andra.
.

.
Media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arbete,
Bloggare: Jinge,Svensson,Ekonomikommentarer,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Inkomster, Svd, SCB, Aktier, Vinster, Löner, Rika, Fattiga
Det trettioåriga kriget
6 Jul 10
Slaget om Sverige.
.
I min blogg « Det trettioåriga kriget” visas vad som hänt med de arbetandes reallöner, utdelningen till aktieägarna och investeringarna sedan Thatcher och Reagan manade till krig mot allt vad den arbetande befolkningen tillkämpat sig under decennier av facklig och politisk kamp.
Mycket har förstörts och försvarslinjerna mot den nyliberala anstormningen har flyttats tillbaka. Det gäller också här i Sverige. Trots smärre egenheter och skillnader liknar ändå den svenska bilden utvecklingen i omvärlden.
Ett gemensamt drag för hela OECD är att lönernas andel av de producerade rikedomarna, BNP, från 1980-82 och framåt minskat till förmån för vinstens andel av samma BNP. Den direkta ekonomiska orsaken till det är att reallönerna inte längre ökade i samma takt som produktiviteten. Att de inte gjorde det var i sin tur en följd av både ekonomiska och politiska skeenden. Massarbetslösheten från 80-talets början försvårade lönekampen och politiskt började socialdemokratin att svälja de nyliberala koncepten och LO övergav kravet på att löneökningarna skulle följa produktivitetsutvecklingen.
Det var den tyska socialdemokraten Helmut Schmidt som präntade socialdemokraternas försvar av ökade vinster för företagen. ”Dagens vinster är morgondagens investeringar och övermorgons arbeten”, var hans ledtema som bland annat anammades av Kjell-Olof Feldt.
I diagram (1) här under ser vi hur produktiviteten och reallönerna utvecklades i Sverige under perioden 1960-2010 och i diagram (2) hur lönernas andel av BNP utvecklades under samma period.
.
Produktivitet och reallöner i Sverige 1960 till 2010.
Diagram (1): Skala, 1980 = 100, Värdet för 2009 är en uppskattning och för 2010 en prognos
Källa: EU-kommissionens databas Ameco.
.
Diagram (2)
Källa: Ameco.
.
Hur gick det då med Schmidts ”teorem”? Skapade löneåtstramningen fler jobb tack vare ökade investeringar. Igen liknar utvecklingen i Sverige vad som skedde i omvärlden. Det mest framträdande resultatet av lönepressen och den påföljande vinstökningen är att investeringarna sedan 80-talets början minskar på bekostnad av allt större utdelningar av dividender till aktieägarna.
I diagram (3) syns vad som skedde med de ökade vinsterna i Sverige. Även här minskar andelen av vinsterna som investeras till förmån för ökad utdelning till aktieägarna. Trenden är tydlig och bestående oavsett vem som höll i rodret på Rosenbad.
.
Diagram (3)
Källa; Ameco
Gapet mellan vinsterna och investeringarna svarar mot hundratals miljarder kronor som bytt ägare. Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka.
Vi har sett att ökade vinster för kapitalägarna inte leder till mer investeringar och nya arbeten utan fler dollarmiljonärer som använder sina nyvunna rikedomar till att spekulera i finanskarusellen.
Vad de tagit ifrån dig kan du ta tillbaka. Det är bara en fråga om politisk vilja, om att säga nej och att kräva vad som behövs för att de arbetandes intressen ska ställas före kapitalägarnas.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,
Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Berget,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Löner, Produktivitet, Vinster, Sverige, Feldt, EU, Nyliberalism,


Senaste kommentarer