Dags
att
släppa
taget?
Det börjar bli dags att släppa taget – i kapitalismen. Varför klamra sig fast i ett system som gör mer skada än nytta? Världen över kör ekonomierna fast i recessionernas dy. Slirar och börjar att glida ner i depressionernas kletiga lera.
Dow Jones magiska aktiebörs i utförslöpan…
Bara sedan regeringens höstbudget togs fram har tjugofemtusen människor varslats om avsked. Framförallt inom fordonsindustrin. Men när den knäar eller som för Volvo Personvagnar och Saab riskerar att helt tappa fotfästet kommer det att komma oerhört kraftiga efterskalv inom all näringsverksamhet. I ett utsatt samhälle som Olofström har det redan lagts varsel för över tio procent av den arbetsföra befolkningen.
Gårdagens debatt i riksdagen speglade en gemensam oro från alla som tog ton i kammaren. Partimänniskorna där har också betalt – bra betalt – för att fånga upp människors oro och att försöka visa på utvägar. Visst fanns det skillnader. Socialdemokraterna vill höja anslagen något, skaka fram 200 ”coacher” och ge pengar till mer vuxenutbildning. Vuxenutbildningen är en bra sak. Men ”coacher”? Varför förvirra med en ny titel? Varför inte säga det vanliga: arbetsförmedlare? Coach är ursprungligen engelska för en kusk som tyglar ett fyrspann med hästar och har sedan plockats in i idrottsvärlden och ibland ersatt det svenska tränare. Att nu kalla våra arbetsförmedlare för coacher skapar inga nya jobb. I alla fall inte fler än sina egna och det är i sig naturligtvis inte så dumt. Men i det stora hela bara en tom gest. När det gäller A.kassan fortsätter (s) med sitt dubbla budskap. I retoriken ger man intryck av att alla ska få 80 procent ersättning vid arbetslöshet. Men granskar man det de säger är detta långt ifrån sant. Visserligen höjs taket en bit, men inte till 80 procent för en normal industriarbetarlön. Dessutom är förslaget från (s) skrämmande – sataniskt – om man vill använda Sahlins ord om borgarna som en bumerang mot hennes eget förslag – detta eftersom man vill att A-kassan ska upphöra efter bara ett år. Vem tror att det poppar upp massor med jobb efter bara 12 månader?
Från talarstolen var det ingen från (s) eller (v) som vågade tala om ett systemskifte, om en övergång från en girig, planlös och destruktiv kapitalism till en demokratisk planhushållning under det arbetande befolkningens kontroll.
Något i den här stilen kunde Josefin Brink ha sagt när
hon i går var uppe i talarstolen:
”Vi kan inte acceptera att ett förbrukat system ska förstöra människors liv utan kräver ett rådrum när det gäller alla varsel om avsked. Vi vill under två år ha en undantagslag på arbetsmarknaden, ett förbud mot avsked. I första hand ska företag som varslat hantera sin personalsituation genom minskad arbetstid. Kan de inte betala full lön ska alla deras ekonomiska flöden redovisas med full insyn för alla fackliga organisationer och samhället i övrigt. Ägarstrukturerna och produktionens globala rörelser och logistik gör att vi kanske inte kan socialisera alla företag som vägrar eller är bankrutta. I de fall ersätter staten mellanskillnaden, med en facklig förmyndarkrage över brösten på företagsledarna.
Rådrummet ska vi använda för att diskutera gemensamma europeiska och globala lösningar på krisen. Vi vet att miljöförstörelsen måste bekämpas över nationsgränserna och det är samma sak med kapitalisterna förstörelse av människor liv. Självklart ska alla fackliga och folkliga organisationer vara med i denna diskussion som naturligtvis börjar och slutar på den egna arbetsplatsen eller i det egna boendet. Produktion, transporter, energitillgångar och samhällelig service måste diskuteras utifrån sociala behov och ekologiska hänsyn – inte utifrån en horisont där det bara väntar nya profiter. I grunden handlar den globala ekonomiska krisen om en investeringsstrejk från världens stora profitjägare. Den strejken kan vi bara bryta nacken av genom att själva ta makten över våra liv!”
”Så ska det låta”, skulle Peter Harryson sagt! Men dessvärre var det inte detta brott med kapitalismens logik som Brink i går talade sig varm för. Vänsterpartiets socialistiska politik har uppenbart legat på is så länge att den inte går att tina upp ens nu mitt i den brännheta krisen för kapitalismen. Dessutom är det kört med den rödgröna regeringsallians man drömmer om, ifall nu partiet skulle lyckas knacka loss ett endaste systembrytande krav…
På svensk mark kanske kravet på ett förbud mot avsked låter ovant och bakvänt. En och annan flöjt på vänsterkanten tycker kanske dessutom att det är tramsigt och ett illusionsmakeri att tro att lagstiftning i en borgerlig värld skulle lösa någonting. Men använder vi de nya orden ett tag så blir de lättare att ta i munnen. Isbitarna blir källvatten. Här är en inriktning som kan bryta ofta meningslösa individuella lösningar, misströstan och depression. Vi kan inte bara sitta passivt och vänta på fler varsel. I exempelvis Frankrike har kampen för ett förbud mot avsked nu fått en stor bredd och backar enligt opinionsundersökningarna upp av allt fler människor.
Franska arbetare vid Renault, som i måndags krävde full ersättning vid permissioner.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, fackligt, LO, Mona Sahlin, borgarregeringen, Allianspartierna
