"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade vänsterpartiet
Jonas Sjöstedts krisprogram.
5 Sep 11
Svarar inte mot behoven.
.
-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt.
Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.
Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:
-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.
Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.
Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.
När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.
Produktivitet, reallöner och löneandelen av BNP i EU 1960-2010.
.
Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)
Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)
Källa: Ameco, EU-kommissionens databas
.
Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.
Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.
.
.
Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.
Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.
.
Idén att byte av valuta skulle kunna förbättra de arbetandes position i förhållande till kapitalägarna håller inte måttet.
.
För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.
-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.
Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.
.
Den ungas revolt i England är inte en kamp för att ändra levnadsvillkoren
utan en flykt bort från dem.
;
Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.
Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.
.
Devalveringar och räntepolitik är inga effektiva vapen i en kämpande arbetarrörelses arsenal.
.
I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.
Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.
Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.
.
Det finansiella monstrets beteende kan inte tämjas med lite strängare regler.
.
Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.
Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.
Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på
arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.
När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.
Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.
.
Billig arbetskraft kombinerad med moderna metoder har ändrat den internationella konkurrensen.
.
Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.
I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.
.
********
Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.
.
Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.
På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.
***
Europeiskt upprop mot finansens diktatur.
.
En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och
den sociala ojämlikheten och
leder Europa mot en hotande katastrof.
Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.
Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.
.
Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.
I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.
.
Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som
ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.
.
Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
-
Upphäv alla åtstramningsprogram
-
Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
-
Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
-
Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
-
Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.
Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.
Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.
.
Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!
Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,DN5,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,Sjöstedt,Sjöstedt2,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Skuldkris, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Finanskris, Spekulation
Klubbslag mot Lars Ohly
5 Jul 11
.
I morse slog Dagens Nyheter ett rejält klubbslag i skallen på Lars Ohly.
Att vakna på Gotland under ”Vänsterpartiets dag i Almedalen” och till frukostkaffet få serverat feta rubriker om att mer än hälften av partiets distriktsordförande nu vill byta ut honom. Det kan inte vara särskilt kul.
.

.
Självklart handlar resten av dagen bara om detta. Ska han avgå? Eller ska han försöka hålla sig kvar? Bara som exempel håller sig Sveriges Radio under denna vecka med fyrtio egna journalister på plats…
I eftermiddags kunde media tända på igen. Jonas Sjöstedt har länge lurat i vassen och sagt att ”han ställer upp om inte Lars ställer upp”. Nu hugger han till och ändrar sig eftersom denna avvaktande inställning har uppfattas som lurpassning eller utpressning.
Eftersom jag inte är medlem i Vänsterpartiet vore det förmätet att välja mellan de två. Detta eftersom ingen av dem vill utveckla en socialistisk politik. Sjöstedt säger i dag att det bästa med Ohly har varit att han möjliggjorde den rödgröna alliansen. För min del var den överenskommelsen det sämsta han gjort. Det var hungern efter ministerposter som blev till en politisk katastrof.
Jag vill i stället se en politik som åtminstone börjar med att peka ut en möjlig väg för att Sveriges och Europas befolkning ska kunna bryta upp från den kapitalism, den marknadsdiktatur, som fjättrar oss till det system där vi bara är underordnade lönearbetare.
Vänsterpartiet kan komma med hur många utspel som helst om hur den ena eller andra skattemiljarden kan göra nytta i vården eller i skolan. Men när ekonomin väl krisar. Som när man var stödparti åt Göran Persson. Då tvingades man av respekt för banker och finansen i stort att skära ner med nära nog samma iver som alla andra.
Detta hindrar naturligtvis inte att man i en hel del frågor har en del bra svar eller att många av partiets medlemmar gör viktiga politiska insatser.
Om vi lämnar frågan om en socialistisk strategi därhän och bara ser till vem av de två som skulle kunna vara en röstmagnet i nästa val. Ja, då blir svaret ett helt annat.
Alla stugor måste målas om ibland. Även så en röd liten stuga.
.

.
Lars Ohly har varit med i flera förlustval. Att han var partisekreterare under framgångsåren med Gudrun Schyman/Johan Lönnroth är glömt. Han är stämplad som en looser. Ett blysänke. I den personfixerade svenska mediabevakningen måste partiledarna förnyas om de inte kan förnya sig själva. Jonas Sjöstedt är dessutom den av de två som kan utmana den yngre Gustav Fridolin när det gäller gröna frågor.
För övrigt läste jag för bara några dagar sedan att Sjöstedt nu menar att ”man ska ha kavaj och slips på när man talar med en minister”. Var inte detta en klädsam ”hint” om att han redan nu börjat växa in i kostymen och kan tänka sig en ny karriär?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Josefin Brink, Vänsterpartiet
I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,SVT2,DN1,DN2,GP1,GP2,Expressen,SVD4,DN3,SVT3,DN3,AB1,
Bloggare: JonasSjöstedt,RödaMalmö,Jinge,Gusart,
Libyen –revolution eller ockupation?
13 Maj 11
Libyen sedd med olika glasögon.
.
Debatten inom vänstern kring den libyska revolutionen reser många problem, både vad gäller analysen av vad som sker och om hur en anti-imperialistisk handlingslinje ser ut.
I hela spektret av vänstern råder det enighet om att den ”arabiska våren” är en genuin folklig resning med krav på frihet, värdighet och rättvisa. Men vid den libyska gränsen upphör enigheten plötsligt och kanske inom snart även vid den syriska gränsen.
.
Upphör solidariteten med den arabiska revolutionen vid Libyens gränser?
.
De finns inom vänstern så himmelsvida skillnader i de beskrivningar som görs av upproret i Libyen att man svårligen kan tro att de handlar om samma land. Där finns allt ifrån tesen att utländska terrorister och radikala islamister ligger bakom upproret och att deras mål är att upprätta ett islamskt kalifat. Det är vad Khaddafi säger och som i stort stöds av den vänster som finns i Hugo Chavez strömfåra.
I andra änden hittar vi den traditionella parlamentariska vänstern som exempelvis det svenska Vänsterpartiet som ser en folklig resning i Libyen som behöver internationell hjälp från FN och som sluter upp bakom resolution 1973. I den analysen är FNs och därmed Natos agerande en humanitär insats med ädla motiv som grund. Däremellan är schatteringarna talrika.
De flesta socialistiska organisationerna i Europa och USA har intagit en hållning som jag vill kalla ”principfast anti-imperialism”. När det franska flygvapnet den 19 mars slog till mot Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi och förhindrade en massaker av oppositionen i staden räddade kanske rebellerna livet men sålde samtidigt sin själ till imperialismen anser företrädarna för denna linje.

.
-Vi-vet-vad-imperialismen-vill och vi-ska-aldrig-samarbeta-med-imperialismen, är uttryck som hörs från de principfasta anti-imperialisterna.
Det svävar en doft av metafysik kring argumenteringen. Den folkliga resningen blir omedelbart och automatiskt nersmittad bara för att den bad om nödhjälp av de enda som besatt de materiella möjligheterna att slå sönder stridsvagnskolonnerna utanför Benghazi.
I detta synsätt blir imperialismen en homogen samordnad makt som konsekvent och utan inre motsättningar ser efter sina världsomspännande intressen. Den avsätter och tillsätter regimer efter behag allt i enlighet med dess strategiska intressen. Att den skulle kunna trassla in sig i misslyckade och motsägelsefulla strategier verkar ligga utanför det möjliga.
Men vad är egentligen imperialismen? Till att börja med är den inte EN. Den är många imperialismer inbegripna i en ständigt pågående kamp om makt och herravälde över marknader, råvaror och energikällor. Visserligen har den vissa gemensamma intressen som att bevara den kapitalistiska världsmarknaden vilket sammanfattas av det så kallade Washington Consensus. Men det skyler inte över det principiella – det finns inte en imperialism, det finns många. Inte bara de gamla vanliga makterna i väst utan också nya imperialistiska makter, där både Ryssland och Kina ska räknas in.
Utifrån denna analys av imperialismen som ett homogent block under USAs ledning blir anti-imperialism liktydigt med allt som sätter sig upp mot USAs intressen i vilket hörn som helst av världen. Det är i den ”teoretiska” modellen som Ahmadinejad, Khaddafi, Assad och andra ”bröder” blir anti-imperialistiska kämpar. För president Hugo Chavez blir dessa statschefer inte bara allierade i det diplomatiska spelet utan också anti-imperialistiska medkämpar. Vilka negativa effekter dessa broderliga omfamningar av Khaddafi och Assad kommer att få för socialismens rykte och inflytande återstår att se. Tyvärr kan det värsta inträffa. En statschef, om än i röd skjorta, som i dag öppet försvarar en regim som låter sina stridsvagnar skjuta mot obeväpnade folkmassor som i Syrien, kan göra samma sak på hemmaplan i morgon.
.
.
I den ”principfasta anti-imperialismens” läger betraktas de oppositionella i Libyen som kollaboratörer. Min gamle vän Tariq Ali använde tyvärr just ordet ”kollaboratörer” och ”imperialismens nickedockor” för att skriva ned rebellerna i Benghazi i en artikel som inte kommer att gå till historien som en av hans bättre. De välkända bröderna Cockburn, Patrick och Alexander, skriver om revolten i Libyen i hånfulla ord. Bland annat roar de sig på rebellernas bekostnad genom att kalla dem för odisciplinerade amatörer. Att det skulle vara något negativt att ungdomar saknar militär kunskap är något nytt. Däremot lyckas de inte skriva ett ord av sympati för de som kämpar instängda i Misrata sedan två månader.
-Man kan aldrig samarbeta med imperialismen, är ett vanligt uttryck som ofta kommer tillbaka i analysen. Det låter ju bra och det verkar svårt att säga emot. Det är klart att man inte ska samarbeta med imperialismen. Men det är just där skon klämmer. För vad betyder det att ”samarbeta”. Vad gör oppositionen när den ”samarbetar” med imperialismen? Det borde ju betyda att övergångsrådet i Benghazi medvetet för en politik som tjänar en imperialisms intressen, exempelvis den amerikanska eller franska imperialismen.
I själva verket är problemet felaktigt ställt. Självfallet ska en socialistisk eller anti-imperialistisk rörelse aldrig samarbeta med en imperialistisk makt. Men om vi i stället ser att i vissa lägen kan imperialistiska makters handlingar tillfälligt vara till fördel för ett folkligt upprors intressen då gäller det inte att ”samarbeta” utan att tacksamt ta emot de frukter som faller i famnen, att profitera på inom-imperialistiska konflikter, spänningar och inkonsekvent handlande.
När USA 1956 satte ner foten och tvingade Frankrike, Storbritannien och Israel att avbryta den militära attacken på Nassers unga nationalistiska regim var det bara att applådera USAs beslut även om Washingtons agerande inte hade minsta humanitära motiv. Eller vad ska vi säga om de inom-imperialistiska motsättningar som ledde Olof Palme till att demonstrera sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Stockholm? Kritisera och
avslöja Palmes gömda motiv eller tacka och ta emot å det vietnamesiska folkets vägnar? Gjorde ambassadören ett allvarligt fel när han ”samarbetade” med chefen för den svenska imperialismen?
Är problematiken annorlunda i Libyen? För det första har vi inte att göra med en socialistisk revolution. Än begränsar sig den libyska revolutionens uttalade mål till borgerligt demokratiska fri- och rättigheter. Det är en folklig politisk revolution som strävar efter att befria landet från en oböjlig diktatur. Redan i de första demonstrationerna i februari samlades människor från många skilda sociala miljöer. Vid sidan av arbetslösa revolterande ungdomar protesterade yrkesarbetare, läkare, lärare, advokater, butiksägare och offentligt anställda.
Av dessa är den stora majoriteten troende muslimer, några är fundamentalister och ett fåtal icke-troende men knappast socialister. Vad innebär det att kalla dessa människor ”kollaboratörer”? Vad har de gjort för att förtjäna detta föga smickrande omdöme? De bad om hjälp för att slippa krossas. Det är allt. Att de vände sig till ”det internationella samfundet”, det vill säga FN och imperialistiska makter, är i sig inget märkligt eftersom endast de ledande nationerna i Nato hade den militära kapaciteten att stoppa Khaddafis angrepp i tid.
För renlärighetens magistrar var det nog för att klassa revolutionen som förrådd. Med Natos bombningar av Khaddafis styrkor sägs USA ha tagit kontrollen över revolutionen. Ja, för vissa är i praktiken Libyen redan ockuperat av imperialismen. Exakt hur kontrollen utövas och vari det intima ”samarbetet” består lämnas obesvarat. Det enda konkreta argument som verkligen förts fram är att övergångsrådet i Benghazi lovat att respektera oljekontrakten med de internationella oljebolagen. Verkligen skakande. Vad skulle de göra? Proklamera att alla oljetillgångar och utländska investeringar nationaliseras utan kompensation och ställs under arbetarkontroll? Kanske en vacker lösning på pappret men ett skott i foten i det aktuella läget.
.
Oljeanläggning ägd av tyska firman Wintershell.
Italien och Spanien är mest beroende av den lybiska oljan.
.
-Titta det sitter före detta ministrar ur Khaddafis regering i det nya övergångsrådet i Benghazi, används också som argument för att bevisa revolutionens urspårning. Ja det är ju sant, men vad bevisar det? Eller så kan man argumentera som i nummer 1/2011 av Clarté och hävda att just dessa ministrar var de mest hängivna förespråkarna för privatiseringar i Khaddafis regering. Att Khaddafis son Seif var ansvarig för regimens nyliberala öppning mot den kapitalistiska världsmarknaden och ännu hösten 2010 prisades som en god elev av IMF ignorerar Clarté högtidligt. Det passar liksom inte in i det schema som lagts som raster över verkligheten.
Till sist faller pratet om ”samarbete” med imperialismen samman till ett ganska osmakligt moraliserande över revolutionens fysionomi, inte utifrån en konkret analys av exakt vad som sker i landet utan utifrån bekväma anti-imperialistiska sanningar som att ”man ska aldrig samarbeta” med imperialisterna.
I stället anser jag att revolutionen och övergångsrådet i Benghazi kunde profitera på en tillfällig konjunktur där imperialistiska makter, främst USA och Frankrike, såg det som politiskt nödvändigt att stoppa Khaddafi. Grunden till det är naturligtvis den plats som Libyen har i den arabiska revolutionen.
.
När faller den sista?
.
Både Frankrike och USA hade kort sagt gjort bort sig grovt när först Ben Ali störtades och kort därpå Mubarak. In i sista sekunden stod både Washington och Paris bakom de båda tyrannerna i hopp att ”stabiliteten” i norra Afrika och Mellanöstern inte skulle rubbas. Plötsligt stod de där med lång näsa och ett kraftigt devalverat anseende i de tunisiska och egyptiska massornas ögon. Obamas tal i Kairo året innan ekade hånfullt i folks öron, medan Vita Huset kramade Mubarak.
När därför det revolutionära upproret också tog fart i Libyen och snabbt spred sig till alla större städer inklusive Tripoli drog Washington och Paris slutsatsen att Khaddafi skulle falla snabbt och att den här gången gällde det att inte stå med byxorna nere. Obama, Sarkozy, Cameron och andra ledare krävde hans omedelbara avgång. Problemet var bara det att parallellen med Tunisien och Egypten var en felaktig analys. Än en gång misstog sig CIAs analytiker totalt. De hade inte haft en enda föraning om revolutionen i Tunisien. I Libyen insåg de inte att diktaturen var en personlig diktatur där armén eller säkerhetstjänsten saknade varje form av alternativ till Khaddafi. Han kunde inte kastas till vargarna och ersättas av en övergångsregering som klär sig i revolutionens färger för att rädda den härskande klassens makt.
.
I sus och dus trivdes de bra tillsammans. Nu är det fnurra på tråden.
.
-Jag kan inte avsättas. Jag har ingen post. Jag är revolutionen, säger Khaddafi och har tyvärr rätt. Han kan inte avsättas. Han kan bara störtas.
Khaddafi var inne i värmen sedan försoningen med Storbritannien om Lockerbie. IMFs strukturprogram var i full gång och oljebolagen hade tillgång till Libyens olja på bra villkor. Att USA och andra makter släppte Khaddafi i februari kan inte förklaras med närmast metafysiska argument om att ”imperialismen vill ta kontroll”. Den hade redan all nödvändig kontroll och önskade inget hellre än att Khaddafi i lugn och ro integrerades i Washington Consensus.
Men den arabiska revolutionen ville annorlunda. Revolten såg ut att segra snabbt även i Libyen och de imperialistiska makterna kastade in sina marker på vad de trodde var vinnande färg. Därför drevs en no-fly zon igenom och därför bombade franska flygvapnet utanför Benghazi den 19 mars. Debatten om detta gjordes av ”humanitära” skäl eller av ”egoistiska” skäl är ointressant, speciellt för de som gjort uppror mot Khaddafi. Det räddade de revolterande från att krossas som ”kackerlackor” som Khaddafi lovat. Ingen ska heller rycka på axlarna och säga att det var bara prat. Vi vet inte vad som hade skett om Khaddafi hade tillåtits att gå in i Benghazi, menar vissa. Det om något är prat. Vi vet mycket väl vad som hade skett. Alla som haft det minsta att göra med revolten hade slaktats.
Khaddafi behöver inte bevisa vad han är kapabel till. Tolv hundra fångar i fängelset Abu Salim som 1996 avrättades som ”galna hundar” vittnar än i dag om regimens karaktär. Befolkningen minns än att ingen regering i väst reagerade och att ingen internationell undersökningskommission tillsattes. Oljeintressena tog överhanden den gången. Ingen arabisk revolution störde ritningarna. I Benghazi minns man också än hur protesterande studenter 1977 hängdes offentligt på stadens centrala torg för att ingjuta skräck i befolkningen. Hängningarna visades på teve och blev en ”tradition” ända till 1988. Varje 7 april hängdes oppositionella studenter för att påminna om vem som hade makten. Nu är skräcken borta men minnena från vad mördaren i Tripoli kan uträtta lever kvar.
.
-Här skriver vi ny historia med vårt blod och nakna bröst.
Väggmålning i Benghazi.
.
Nu räddades innevånarna i Benghazi från en massaker därför att USA och Frankrike inte längre kunde backa och på nytt satsa på Khaddafi. De tackade och tog emot hjälpen. Men svek de därmed revolutionen? Innebar bombningen utanför Benghazi och de påföljande flygräderna mot Khaddafis styrkor och militära anläggningar att ”imperialismen tagit över kontrollen”? Närvaron av militära rådgivare från Nato sägs nu bevisa att revolutionen sålt sin själ. Hade det varit bättre om det varit rådgivare från Egypten eller kanske Sydafrika? Eller ska allt vara hemvävt för att räknas som revolutionärt? I andra sammanhang brukar ju dessa regeringar pekas ut som imperialismens allierade underhuggare.
Det är självklart att vare sig USA eller Frankrike agerade utifrån moraliska eller humanitära motiv. Det handlade som vanligt om realpolitik. Men just i det här fallet så råkar en realpolitisk handling få ”humanitära” konsekvenser. Benghazis befolkning slapp undan en massaker. Ska man anklaga dem för det?
Man måste inse att det faktiskt kan ligga i en imperialistisk makts realpolitiska intressen att vid ett visst tillfälle förhindra lidande och inte vid ett annat. Innebär det att mottagarna av hjälpen automatiskt sålt sig till imperialismen i fråga? Jag tycker inte att vad det nationella övergångsrådet hittills gjort och sagt bevisar att det går i USAs eller Frankrikes ledband. Tvärtom visar USAs och andra makters mycket ambivalenta hållning till övergångsrådet och de unga rebellerna att de har svårt att hitta en handlingslinje. Det är för övrigt samma ambivalenta hållning som USA visar till revolutionen i Tunisien och framför allt i Egypten på grund av Kairos speciella och känsliga förhållande till Israel.
![]()
Mustafa Abdul Jalil leder det Nationella Rådet i Benghazi.
Han är ingen socialist men kämpar för ett slut på diktaturen.
.
Den 19 mars ställdes den internationella vänstern inför ett konkret problem. Riktig politik är alltid konkret. Då gällde det att säga ja till bombningarna av Khaddafis styrkor utanför Benghazi och att se revolutionärernas överlevnad som huvudprioritet. Eller att säga nej och vägra bry sig om vad som skulle hända dagen efter. Att blunda inför det valet och prata om något annat var liktydigt med att säga nej till flygattacken den 19 mars.
Konkret politik innebär också att ta ställning till vad socialister i Benghazi borde ha sagt när det stod klart att ett dödligt angrepp var oundvikligt. Själv hade jag hellre satt en kula i pannan på mig själv än att uppmana mina medkämpar i staden att lägga ned vapnen och ge upp eller att uppmana till strid till sista man men utan att begära flyginsats från omvärlden med argumentet att ”imperialisterna gör aldrig något för ingenting”.
I Misrata gäller det också för socialister att ta ställning till konkreta problem. Parollen ”nej till Natos krig mot Libyen” som fyller viss vänsterpress saknar inte konsekvenser för det inringade Misrata. I konsekvensens namn måste denna parolls förespråkare kräva att Natos fartyg som bevakar Misratas hamn ska dras tillbaka. Att det innebär en omedelbar dödförklaring av motståndet i Misrata gäller det då att känna sig medansvarig till.
En kritisk linje i debatten utgår från ett pacifistiskt argument som säger att allt spårade ur redan den 17 februari då upproret startade i Benghazi. Demonstrationerna borde ha förblivit fredliga som i Egypten och då kanske haft större chans att segra snabbt.
.
Make love not war är bättre. Men tyvärr finns det starka
krafter som vänder budskapet ut och in.
.
Allt som kan vinnas med fredliga metoder är naturligtvis helt överlägset våld och blodspillan. Men vad gör man om motståndaren attackerar med våld och skarpladdade vapen? I Benghazi drev Khaddafis prickskyttar befolkningen till desperation och i dödsförakt anföll de specialstyrkornas kasern som togs över. Vem kan döma ut deras handlande? Kanske Martin Luther King men aldrig Nelson Mandela.
Inte heller de ”fredliga” demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo var så fredliga. Vi ska inte glömma bort att de första dagarna försvarade sig demonstranterna med allt de hade till hands och lyckades slå tillbaka kravallpolisen. Vissa av regimens betalda huliganer dödades till och med av demonstranterna. Mubaraks partihögkvarter brändes ned och i vissa stunder var Tharir ett verkligt slagfält.
Skillnaden i Libyen var att arméns specialstyrkor sköt skarpt med tunga vapen från första stunden. Det ändrade på förloppet i Benghazi och i Tripoli. Inte för att protesterna i Tripoli var fredligare än i Benghazi utan för att Khaddafis militära styrka i Tripoli var mycket större.
Hade situationen i Libyen varit bättre i dag om revolten i Benghazi inte tagit den vändning den gjorde? I vilket fall hade den varit utmärkt för Khaddafi eftersom motståndet då hade krossats med ofantligt större brutalitet än i Tripoli och vi hade inte haft ett folkligt uppror att bry oss om.
Det är möjligt att den slutliga utgången av upproret i Libyen kommer att bestå av en ”västvänlig” regering i Tripoli. Om det kommer att ske med vapenmakt eller någon sorts kompromiss där Khaddafis familj försvinner ur bilden återstår att se. Det blir kanske en regering som står långt ifrån vad man som socialist kan hoppas på. Men i ett land där det enligt lag yrkas dödsstraff för den som organiserar ett politiskt parti eller en facklig organisation kan det svårligen bli värre än i dag.
En anonym talesman för Khaddafi sa nyligen att ”om reformer hade genomförts när folket krävde dem hade vi inte förråtts av Arabförbundet och Europa och inte suttit så illa till. Nu råder det en styrkejämvikt där något måste ge efter. Egentligen har saker redan ändrat sig- men ingen kan ännu medge det”.
.
Den vackra staden Misrata har lagts i ruiner av Khaddafis artilleri.
.
Kanske visar talespersonens antydan om att ”saker redan ändrat sig” att vi snart kommer att se Khaddafi ges fri lejd till någon diktatorkompis i Afrikanska Unionen. Han har ju redan betalat räntan för en tältplats i solen.
Då kommer också övergångsrådet i Benghazi att tvingas bevisa att deras program, ”vison för ett demokratiskt Libyen”, inte bara är tomma ord på ett värdelöst papper. Då kommer också alla ”principfasta” anti-imperialisters utsagor om att ”Natos angrepp på Libyen” bara är början till en imperialistisk ockupation av landet att kunna granskas mot facit.
.
Media;DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN6,
Bloggare; Svensson,Intisbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Benghazi, Tripoli, Revolution
Lars Ohly på hal is
14 Jan 11
.
Partiledarstrider har lite av en skidtävling över sig. Tätstriden avgörs ofta när en av åkarna försöker sig på ett snabbt ryck. ”Vinna eller försvinna” är det som gäller.
Det är vad Lars Ohly gjort. I en svettig uppförsbacke – efter fyra förlustval i rad för Vänsterpartiet – försöker han skaka av sig sina medtävlare med några kraftiga stavtag:
”Det här är kul. Jag känner att jag har blivit en bättre partiledare (efter varje förlust?) och vill leda partiet i valet 2014. Jag är helt inställd på att vi då också ska bilda en gemensam rödgrön front med socialdemokrater och miljöpartister.”
.
.
Här en bild på vägen upp till vårt hus.
Vi tar oss fram med broddar och stavar.
Men frågan är om Ohly är rätt politiskt rustad
för det som kan bli hans ”sista strid”
.
Stack Ohly i väg för tidigt. Han kanske rentav missade spåret och hamnade bredvid banan på riktigt hal is?
Vänsterpartiet i Dalarna hängde på med ett tvärilsket pressmeddelande:
”Det försvårar processen för framtidskommissionen, säger Lena Olsson, ordförande i Vänsterpartiet Dalarna. Först och främst är det principen vi vänder oss emot. Det var en debatt efter valet om extrakongress, den avfärdades med att man inte skulle förhasta sig och istället tillsattes en framtidskommission. Lars Ohly borde ha inväntat kommissionens arbete.”
Partisekreteraren Anki Ahlsten avfärdar ilskan i Dalarna med att Ohly kan sitta kvar även om kommissionen och kongressen kommer fram till att Vänsterpartiet ska ha en annan politisk inriktning. Men hon missar då helt att Ohly försöker behålla täten inte bara genom att tala om att han vill sitta kvar och bara har blivit bättre. Han är också tydlig med att han vill försöka återupprepa fiaskot med det rödgröna samarbetet i fjolårets val. Ett samarbete där vänsterpartisterna helt kapitulerade för socialdemokratins nyliberalism och Miljöpartiets moderna borgerliga liberalism. Samarbetet förutsatte munkavle på det egna partiet när det gäller kritiken av dessa bägge partier och deras borgerliga agenda och inte minst legitimerade den uppgörelse som gjordes, Miljöpartiet, som ett salongsfähigt vänsterparti nära nog hemmahörande i arbetarrörelsen. I den gemensamma politiken fick inte ens en tåspets fick vara över det kritstreck som dras av den berömda borgerliga budgetdisciplinen. Inte bara jag och andra ”petiga vänsterkritiker” , utan även exempelvis Miljöpartiets Mikaela Valtersson, kunde med rätta påpeka att i sak, var den uppgörelse som gjordes om de svenska trupper som nu strider under NATO:s fanor, inte väsensskild från den som senare träffades i uppgörelsen mellan regeringen, (s) och (mp).
.

.
I politiken kan en kindpuss betyda mycket…
.
Ohly vill uppenbart inte diskutera det rödgröna samarbete som varit. Där det egna partiets politik var som en tesked salt i en tunna med en hektoliter vatten. Han gör också en grov missbedömning när han självsäkert tror att (s) vill upprepa samarbetet 2014. ”Dom gör inte om samma misstag två gånger med att utesluta oss”. Själv är jag bergfast övertygad att (s) inte ens vill ha en gnutta sälta i nästa valrörelse.
I stället pekar Ohly på en del välfärdsområden där han vet hur man ska ”vässa politiken”:
”En jämlik vård, en likvärdig skola, fler bostäder, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och en rättvis föräldraförsäkring”.
Han har sedan preciserat exempelvis bostadsfrågan med att säga att man måste gå emot ”utarmningen” av hyresrätten. Visst vårt boende är en het potatis i politiken. En hel generation ungdomar riskerar att bli ”mambos” för livet och samtidigt leder den akuta bostadsbristen till att man spär på motsättningar mellan svenskar och flyktingmottagandet.
Det krävs åtgärder i stil med 1960-talets ”miljonprogram”. Samtidigt som den tidens alla lägenheter ska renoveras eller rivas för att bygga nytt.
Men då är vi framme vid akilleshälen i det rödgröna samarbetet. Ser vi till hur människor bor i dagens Sverige. Då är det bara en minoritet som har hyresrätt. Under trettio procent. Den stora majoriteten och då även majoriteten av alla arbetande människor bor i egna villor, radhus eller bostadsrätter. Deras stora bekymmer är amorteringar, räntor och elräkningar och jag är övertygad om att ett av de viktigaste skälen till att den berömda ”medelklassen” föredrog Anders Borg framför socialdemokraterna eller Vänsterpartiet var att man oroade sig för att ”vänsterns ekonomiska lättsinne” skulle leda till räntehöjningar och mer kostnader för uppvärmning. För många har lånen blivit ett större bekymmer än lönen. En stor del av denna ”medelklass” är i själva verket ”arbetarklass” eller arbetande människor i en samhällsställning som lätt gör att de kan vinnas över till en politik som handlar om solidaritet och god välfärd för alla. Det bästa sättet att nå eller att neutralisera dessa stora väljargrupper är ett program som kräver att alla större banker och kreditinstitut ska vara samhällsägda. Samhället ska sedan erbjuda låga och fasta räntor för bolån upp till ett normalt taxeringsvärde. Socialiseringen av krediterna är också det som krävs för ett nytt ekologiskt hållbart ”miljonprogram” när det gäller hyresrätter och lika självklart är det detta som krävs för den lika nödvändiga som gigantiska omläggningen av energiproduktionen, stora transportflöden och vår industriella produktion.
Är man väl framme vid dessa slutsatser är det nödvändigtvis så att en verkligt rödgrön politik kräver ett internationellt samarbete. Vi kan börja med att formulera det som krävs på hemmaplan. Men för att nå de målen krävs att vi lämnar ett bakåtsträvande ”nationellt” motstånd mot EU bakom oss. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att denna nyliberala union bara kan bekämpas och överskridas av en gemensam antikapitalistisk rörelse i hela Europa. De europeiska storbanker och finanscentra som måste ”störtas ner i gruset” är så starka motståndare att de bara kan mötas av en samlad demokratisk och kämpande, europeisk arbetarrörelse.
.

.
Ohly har ryckt och hamnat i halkigt spår.
Kan han likt Marcus Hellner få till en stark spurt?
.
När Lars Ohly nu försöker rycka i sin egen och partiets svåra motlut är det politiken som bekymrar. Jonas Sjöstedt har hängt på och väntar säkert på att först ligga i baksuget vid nästa nedförslöpa för att sedan använda sina sparade krafter till att ta Ohly i spurten.
Men än så länge har han inte försökt formulera om politiken eller ens ställa någon av de avgörande frågor jag skissat här. I 2010 års valrörelse var hans enda tveksamhet om den rödgröna uppgörelsen att man borde förespråkat mer skattehöjningar. Men detta svar är inte mer ”vänster” än den plattform som gällde. Det handlar bara om att man inte vågar röra banker och kreditinstitut.
I brist på bröd äter man bark.
Jonas Sjöstedt är inte belastad med ett stalinistiskt förflutet. Han är en trevlig personlighet, öppen och oftast tydlig och vi skulle säkert få en ”sjöstedteffekt” i nästa valrörelse om han skulle bli Vänsterpartiets näste partiledare. Mer tveksamt är om vi skulle få en omläggning av politiken. Ingen av de vänsterpartister som i dagarna förordat honom har heller haft något att säga om exempelvis det egna fiaskot med den rödgröna alliansen.
Det bådar inte gott.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet,
Miljöpartiet. Fågel? Fisk? Mittemellan?
4 Nov 10
.
I en ganska hätsk TV-debatt under valrörelsen mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand angrepp Olofsson de rödgröna för att helt sakna en plan för den energiomställning och de gröna jobb som de pratade om.
.
.
Det var i SVT:s agenda som de rök ihop
.
Som jag såg det blev Wetterstrand helt svarslös. Hon kom bara med en lång harang om att Miljöpartiet självklart var emot planekonomi.
Här blottade hon de rödgrönas akilleshäl. För henne – och för många svenskar – är det naturligt att likställa planekonomi med enpartidiktaturer och byråkratisk kommandoekonomi. Vilket är lika dumt som att säga att en kristen trosuppfattning alltid innebär att man är som den högerextrema kristna mobben i USA eller att en muslim alltid är samma sak som en medlem i Al Quaida eller Hamas…
För de socialister som inte är anfrätta och förstörda av stalinismen är det däremot självklart att det inte går att klara en övergång till ett ekologiskt hållbart samhälle utan en demokratisk kontroll/makt över banker och kreditväsende i stort. På kort sikt är exempelvis vindkraftverk helt olönsamma. Ja, även på ganska lång sikt. Ingvar Kamprad är den som bäst illustrerat att börsen är en ohälsosam institution. Dess ”osynliga hand” pekar aldrig mot långsiktighet. Därför har han heller aldrig introducerat IKEA på börsen. Då skulle de nya, anonyma ägarna, fly bort så fort företaget gjort en investering på längre sikt än 3-4 år. Den fria marknaden saknar helt insikt om uthålligheten för vår planet. Den producerar granatkastargevär som kan saluföras till Saudiarabien. Men inte nya kollektiva transportsystem som kan öka både vår bekvämlighet vid resor – samtidigt som vi minskar utsläppen av koldioxid…
I Svenska Dagbadet understryks i dag att Miljöpartiet är vårt nya Mittparti. Centern är helt enkelt distanserat av det mer moderna Miljöpartiet.
.

.
Vad är Miljöpartiet?
Fågel? Fisk? Mittemellan?
.
.
I sin eftervalsanalys bekräftar Lars Ohly partiets katastrofala syn på dessa nya socialliberaler:
.
’Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt. Trots detta kan flera steg tas gemensamt i rätt riktning eftersom Mp – till skillnad från strategerna inom borgerligheten – inte har som idé att avdemokratisera eller öka skillnaderna mellan klasser och kön.”
.
Han har naturligtvis helt fel. Det är sant att Miljöpartiet har en bra och ”modern” syn på vissa livstilsfrågor. Man har en hyfsad syn på det mesta som rör etnicitet och kön. Men Ohlys tro att partiet inte vill öka skillnaderna mellan klasser är helt grundlös. Miljöpartiets medlemmar har ofta varit frontgestalter när det gället att släppa loss alla vinstdrivande friskolor. En av de förändringar i Sverige som mest bidrar till att öka skillnaderna mellan olika klasser. Partiet har heller ingenting emot utförsäljning av gemensam egendom till privata profitörer. De nuvarande språkrören har också accepterat makten i EU:s Bryssel. I går berättade TT att en ny undersökning visat att knappt hälften av svenskarna skulle ingripa för att utreda orättvisor på jobbet och bara hälften vågar uttrycka sin åsikt på jobbet. Enligt opinionsföretaget Moderna är vi sämst i Norden på att våga ta konflikter.
En del av ansvaret för detta tillfaller just Miljöpartiet. När man tillsammans med den gamla borgerligheten drev igenom en drastisk försämring av Las, Lagen om Anställningsskydd, innebar detta att det blev oerhört mycket svårare att jobba fackligt eller att hårt driva viktigt skydds- och miljöarbete på mindre arbetsplatser. Vem vågar säga emot chefen på allvar. När man sedan kan mista jobbet utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl.
I den utvärdering av det egna försöket att vinna regeringsmakt, tillsammans med socialdemokratin och Miljöpartiet, är det helt nödvändigt att Vänsterpartiet gör en helt ny och noggrann undersökning och analys av detta parti. Som jag ser det har Lars Ohly och hans fränder bidragit till att legitimera der nya borgerliga Mittpartiet, dvs Miljöpartiet, som vore det ett vänsterparti. Ser man till valstatistik är det med siffror så att förhållandet mellan de gamla traditionella blocken egentligen stått kvar. Det som hänt sedan 1990-talets framgångsrika år är för (v) att man fått byta plats med Miljöpartiet. Vänsterpartiet har också frivilligt släppt miljöfrågan till Maria Wetterstrand och hennes kollegor. Detta därför att man inte vågat att gå i närkamp om just behovet av en demokratisk kontroll över alla stora krediter i samverkan med självförvaltning och makt för anställda och brukare.
I avgörande frågor när det gäller synen på vår ekonomi och klassamhället är Miljöpartiet definitivt ett borgerligt parti. Ett modernt borgerligt parti om man så vill. När det gäller klasser kan man inte i längden hänga mittemellan. Det kunde inte Kristdemokraterna och det kan inte heller Miljöpartiet. Med uppslutningen denna vecka bakom Carl Bildts krigspolitik har Per Gahrtons gamla fredsrörelse också valt samma väg som de gröna i Tyskland och Frankrike. Att strida med vapen i hand under NATO:s fanor.
Det borde vara en lärdom som hela den breda vänstern tar åt sig.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Centerpartiet, det nya Mittenpartiet, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Lars Ohly
i pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,AB1,GP1
Bloggare:
Blondinbella reser till Afghanistan
1 Nov 10
.
Ingenting var mer naturligt än att Vänsterpartiet skulle lämna samtalen med regeringen om den breda överenskommelse som gjorts när det gäller Afghanistan. Redan de rödgrönas uppgörelse i frågan innebar en svår vånda i de egna leden. Hade man vunnit regeringsmakten hade det, under flera år, inneburit att Vänsterpartiet varit politiskt ansvarigt för att svenska soldater stridit under NATO:s fanor.
Att nu, efter valnederlaget, likt socialdemokraterna och Miljöpartiet, skriva sig samman med den borgerliga regeringen om en fortsatt krigsinsats, är självklart omöjligt. Det handlar helt enkelt om partiets överlevnad. Miljöpartiet har för sin del valt att definitivt tvätta bort minsta rest av glorian som ett fredsparti.
.

.
”Det handlar om journalistik där man likt silkesmasken spinner in sig i en vacker kokong. Värstingen i sammanhanget är Johanne Hildebrandt som uppseväckande nog tillåts att ha en egen kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Tidningen kunde lika gärna ha betalt den populära bloggaren Blondinbella, eller Isabella Löwengrip, för en egen spalt med lite kommentarer från fältlägren.”
.

.
Ser man till den ”inbäddade” bevakning som, inför uppgörelsen och riksdagens omröstning nu på torsdag, serveras från krigets Afghanistan blir detta mer än uppenbart. Det handlar om journalistik där man likt silkesmasken spinner in sig i en vacker kokong. Värstingen i sammanhanget är Johanne Hildebrandt som uppseväckande nog tillåts att ha en egen kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Tidningen kunde lika gärna ha betalt den populära bloggaren Blondinbella, eller Isabella Löwengrip, för en egen spalt med lite kommentarer från fältlägren.
I de inbäddade reportagen hittar vi ändå en del sanningar. I en av sina kolumner klagar Hildebrandt över att det i praktiken bara finns ”200 kängor på marken”. För att bevaka ett område stort som hela Norrbotten. De mesta pengarna ( minst två miljarder ) och den mesta energin går åt till administration och alla semesterresor hem till Sverige. Dessutom kan hon, trots sina tidigare hyllningar av år med kostsamma krigsmödor, konstatera att:
Fram till förra året gjorde de svenska trupperna inte så mycket mer än att vakta sig själva på campen, eskortera och patrullera.
Alltså samma sak som i Tchad 2008. Den senaste tiden har man ändå i Afghanistan haft ett helt skyttekompani på plats, FS19, och fått tid över för att bygga en bas på en kulle i Ali Zayi, en by väster om Mazar –al-Sharif, konstaterar hon. Men: ”Operationen har dock slukat mycket resurser och skyttesoldaterna är slitna efter att ha bemannat kullen dygnet runt i fyra och en halv månad”. Dagens Nyheters inbäddade journalist Ole Rothenborg har mer att berätta om detta svenska örnnäste:
Svenskarnas Forward Operation Base i byn Alizayi kunde vara tagen ur en gammal film om Främlingslegionen i Algeriet. En brant backe längs kullens ena sida leder upp till fortet som är omgärdat av tjocka murar och taggtråd. I de fyra hörnen finns värn till vaktposterna. Bakom sandsäckar och kulsprutor har de fri utsikt över byn och åkrarna där nedanför.
Enligt Hildebrandt älskar byborna de svenska soldaterna. Rothenborgh ger en annan dimension:
Det är nog olika i olika byar hur välkomna vi är, säger en soldat som vill vara anonym. Jag tror inte att vi är så väl sedda i just denna by, däremot lite längre bort i Sheberghan.
Så gott det går försöker soldaterna också att ha en bra kontakt med civilbefolkningen:
Det står många barn längs de smala gatorna när en svensk pluton kör genom byn Alizayi. Några vinkar till soldaterna när de kommer, men andra kastar demonstrativt stenar mot pansarterrängbilarna. Det är inte lätt för soldaterna att se vänligt sinnade ut när de kommer farande i full stridsmundering.
Det är hela tiden en svår avvägning mellan vår egen säkerhet och att få kontakt med lokalbefolkningen, säger plutonchefen Petter Bolund. Men skytten som sköter kulsprutan på fordonens tak brukar vända bort vapnet och ta av sig sina goggles när vi åker genom byarna.
Riktig närkontakt! För att ändå kasta lite ljust sken över detta svenska örnnäste väljer Rothenborg sedan att stärka hemmafronten genom att idyllisera lägerlivet:
Barnen som kastar sten mot soldaterna borde vara med några av kvällarna uppe i fortet för att få en annan bild av soldaterna. Då lägger de ifrån sig hjälmar, skyddsvästar och alla tunga vapen. Några sitter runt en liten brasa och värmer en burk Bullens pilsnerkorv eller en burk ravioli. Från sjuktransportens grupp hörs höga skratt. De tittar på filmen ”American pie” på en bärbar dator. Om det inte vore för fullmånen skulle hela fortet vara becksvart, för här finns ingen elektricitet. Hela scenen påminner mer om scouter på hajk än en krigsbas.
.

USA:s bild av sin ockupation…
.
För en kritisk läsare är det som Hildebrandt och Rothenborg berättar, trots deras naivitet och bristen på analys av kriget i stort, så avslöjande att det säger mycket, mycket mer än vad som var tänkt. I en ledarkrönika i gårdagens Aftonbladet gjorde Olle Svenning en alldeles utmärkt genomgång av kollapsen för det som nu är Barak Obamas – och Fredrik Reinfeldts krig. Hans krönika tillsammans med de kokonger som våra silkesmaskar spunnit visar väl varför Vänsterpartiet – äntligen – väljer eller har tvingats att välja – en mer självständigt syn på vårt krig i Afghanistan.
Det var inte en dag för tidigt.
För Bullens pilsnerkorv i all ära. Men smakar de ändå inte bättre vid en lägereld i en skog här hemmavid?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vänsterpartiet, Mazar al Sharif
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,GP1,GP2,Expr1,SVD4,AB3,DN4,Expr2,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,
Bullshit, sa Bill. Just det, sa Bull
18 Okt 10
.
I går gjorde Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, ett uttalande där han slog fast att vi alla – än en gång – blivit påminda om hur säkerhetsläget i krigets Afghanistan har försämrats:
”Den dödliga attacken utanför Mazar-i-Sharif påminner oss än en gång om att säkerhetsläget i Afghanistan, även i de fyra provinser där de svenska soldaterna finns, har försämrats. Allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker. De som drabbas allra värst är de civila afghanerna.”
.
.
Nu stämmer detta inte med den bild som de rödgröna gav i valrörelsen för bara drygt en månad sedan. Då var det inte många påminnelser om att det hela höll på att gå åt helsike. I Vänsterpartiets uppgörelse med socialdemokraterna och Miljöpartiet målade man upp ett helt annat framtidsscenario:
”I inledningen av nästa år påbörjas en process där ISAF successivt, i provins efter provins, ska lämna över säkerhetsansvaret till de afghanska myndigheterna. Vi rödgröna gör idag bedömningen att någon eller några av de provinser som Sverige idag ansvarar för kan överlämnas redan tidigt under nästa mandatperiod /…./ En rödgrön regering kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet.”
Vid otaliga valmöten, intervjuer och kontakter med media betonades att ”läget på marken” var avgörande för hur det framöver skulle gå med Kabulkonferensens mål om att lämna över säkerhetsansvaret till Karzai-regimen. Nu, i år 4:e november, skulle man gemensamt stå bakom en fortsatt truppnärvaro för att sedan stämma av läget under 2011. En gemensam grundton från de rödgröna var också att säkerhetsläget såg bra ut i de ”svensk/finska” provinserna.
Här måste jag vika in att denna Kabulkonferens inte sa ett ord om att de utländska trupperna skulle dras tillbaka. FN/NATO:s mönstring, där näbbtippen Bildt och FN-chefen Ban Ki-Moon tvingades landa på en amerikansk flygbas på grund av vild raketbeskjutning mot den säkra huvudstaden, höll bara med Karzai om hans, som alltid, svepande förhoppningar om att på egen hand kunna ta över själva ansvaret – efter 2014. För två månader sedan skulle denne korrupte valfuskare exempelvis göra sig av med alla utländska säkerhetsfirmor som tjänar manna i Afghanistan. Något han tog tillbaka redan i går. Många från Linde till drösvis med svenska journalister kan inte läsa skriven text utan upprepar bara vad de tror är sant. Senast i går kväll satt TV 4:s utrikeskommentator Rolf Porseryd och berättade, förmodligen helt godtrogen, att i och med ”Kabul” ska de utländska trupperna vara borta 2014. Han kunde lyssnat till Obama,Clinton,Gates eller Petreaus. De har i stället om och om igen försäkrat att det inte finns något slutdatum för ockupationen. Även om de väljer att säga ”närvaro”.
Ifrågasättandet av Kabulkonferensen är Bullshit, sa Bill. Just det, sa Bull.
.

.
Jag vet inte om Linde tror att vi som röstat på Vänsterpartiet är idioter. Men det man sa i september till det svenska folket var knappast att läget förvärrats. Eller att allt större delar av Afghanistan plågades av våld och attacker. Alltså att läget ser för jävligt ut.
Det är möjligt att Linde höll inne med sina och partiets verkliga åsikter. Ja, det är till och med troligt. Suget efter ministerposter kanske var så stort att de var beredda: Inte bara att acceptera EU utan att också ta ansvar för att strida under NATO:s fanor.
C H Hermansson, den gamle vänsterledaren, som hyllades stort vid partiets gravöl under årets valvaka, hans gamla visdomsord om att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, har nog tappats bort av dagens partiledning?
Lindes uttalande ska också, enligt Dagens Nyheter, ha orsakat viss rabalder hos de rödgröna. Uppenbart skärrad för att riva mer i de sår i alliansen som Miljöpartiet redan fläkt upp säger då (v):s utrikespolitiske talesman till tidningen att:
”Jag vill verkligen slå fast att den rödgröna uppgörelsen håller. Men det är också vår linje i pressmeddelandet. De militära styrkorna ska ju avvecklas fram till våren 2013 enligt det rödgröna förslaget. Och det är vi med på, framhåller Hans Linde. ”
Men varför civila afghaner och svenska soldater ska dö i onödan i ännu tre år. Ja, kanske i ännu ett decennium. Den frågan återstår då att besvara. Om nu ”läget på marken” bara blir värre och värre.
.
Hans Linde slår knut på sig själv…
.
Uppenbart har här Hans Linde slagit knut på sig själv. Likt en metmask på den krok som hugger tag i människor med goda avsikter, för att fiska in dem till ett regeringsansvar för svensk kapitalism och till ett försvar för den lilla men fortfarande hungriga svenska, imperialistiska statsbildningen. Är man edsvuren med sina politiska partners om att ”Kejsaren är fullt påklädd”. Fast han är spritt språngande naken. Då duger det inte med att försöka vinna billig politisk godis genom att plötsligt peka finger och säga att Majestätet inte har en tråd på kroppen.
Då blir det i stället Carl Bildt som blir bjuden på konfekt.
Hur var det då med min röst på Vänsterpartiet? Ja, tack och lov fick partiet mina valsedlar ens utan ett enda decimalkomma av illusioner om dess ledning eller dess program. Vi röstade mot alliansregeringen. En ståndpunkt jag och Benny i samsyn klargjorde flera gånger här på bloggen. Vi ville först och främst inte ses som ett hinder på vägen för alla gamla arbetskamrater och vänner som hade visst hopp om en förändring. Dessutom ville vi inte ge sverigedemokraterna större utrymme än nödvändigt.
Märkvärdigare än så var det inte att slicka igen valkuverten.
Men trots eller tack vare att vi är otrogna väljare kräver vi åtminstone en viss politisk hederlighet.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, de rödgröna, Kenneth Wallin, Hans Linde, ISAF, NATO
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,SVD5,GP3,DN5,SVD6,SVD7,
Bloggare: JonasSjöstedt,Jinge.Schlaug,Motbilder,RödaLidköping,
Vänsterpartiet och surölet…
4 Okt 10
.
Under Vänsterpartiets valvaka på Münchenbryggeriet kunde Internationalens Håkan Blomqvist ”för ett ögonblick” uppleva att stämningen inte motsvarade ”slutet på en epok utan kanske början på en ny”.
Lars Ohly lät också all ”suröl” flyga sin kos när han talade till gästerna på bryggeriet:
”Nu är vår främsta uppgift att bygga utomparlamentariska rörelser för välfärden och mot rasisterna. Tillsammans med våra rödgröna vänner ska vi bygga oppositionen.”
.
.
Långt innan surölet. Bryggeriet 1903.
.
Samtidigt vet vi att ett ögonblick drar förbi tämligen fort. Redan samma kväll rapporterade Flamman om att upprymdheten flytt och att det var gravkammare över det hela.
Både gott öl och politik är färskvaror och det kommer oftast surt efteråt.
Grundproblemet med Vänsterpartiets valrörelse och politiska strategi i stort finns i Ohlys två meningar ovan. Går det att bygga utomparlamentariska rörelser tillsammans med socialdemokratins och Miljöpartiets politiska ledningar?
Går det att förena eld och vatten?
Självklart inte. Häller man vatten över – om så den bästa glödbädd. Då fräser det till. Slocknar och blir svart.
Samma kväll träffade Blomqvist Flammans chefredaktör Aron Etzler:
”Jag kan inte minnas ett värre valresultat, det är väldigt allvarligt! Alla med hjärta och hjärna till vänster måste inse detta. Vi har inte längre råd med att tänka att den verkliga kampen pågår någon annanstans och att frågan om regeringsmakten inte har betydelse.”
Hans kommentar kan tolkas hur som helst. Men den smakar lite av en spark åt utomparlamentariskt arbete – i hela floran av möjligheter.
Måste det finnas en motsättning?
Självklart inte!
Men det finns en klar motsättning mellan att underordna, sparka ner, alla försök till att i dagens strävanden hitta morgondagens möjligheter. En motsättning där man tvingas att trycka ner eller strunta i dessa för att de ska underordnas ett regeringsalternativ helt fjättrat vid marknadsdiktatur och kapitalism.
Hur bygger man upp en facklig aktivitet bland de många medlemmarna – samtidigt som både Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin vill ha strypkoppel? Hur samsas man med miljöpartister som kapat LAS vid fötterna?
Kan man kräva ”Arbete och bostad åt alla” – som det bästa sättet att bekämpa rasismen och sverigedemokraterna – tillsammans med partiledningar som mest vill diskutera räntor på bostadslån och fastighetsskatter?
Vill man ha en likvärdig, demokratisk skola för alla. Kan man då gå i armkrok och dansa samba med politiker som inte bara älskar klassamhällets friskolor utan också självklart vill att dessa ska generera vinst?
Vill man göra en gigantisk omställning av hela vårt energisystem och ta fram ett sätt på hur vi på ett klokt sätt hanterar vår konsumtion. Kan man då underordna miljörörelsen i stort ett politiskt projekt där det är ”marknaden” som i sista hand ska prioritera och göra våra val?
Kan man bygga en stark rörelse mot Sveriges krigsinsats i Afghanistan och samtidigt säga att trupperna ska tas hem efter en avstämning med USA?
Ja, frågorna är många. ”Surölet” har sedan decennier tvättats bort från Münchebryggeriet. Valvakans bägare har diskats. Men i Vänsterpartiet är det surt. Surt värre.
Många vill ha en omprövning. Många vill diskutera. Många vill ha en självklar extrakongress. Var det egentligen klokt att underordna sig socialdemokratin och det liberala Miljöpartiet i valrörelsen? Vart tog drömmen om socialismen vägen? Hur går vi vidare?
Med svidande sår i stjärten. Med fem förlustval i rad. Då låter kraven minst sagt rimliga.
.
Från Svenska Dagbladet i går
.
Men i helgen slog partistyrelsen igen dörren med en smäll. Det bidde en ”Framtidskommission”. Ingen extrakongress. Enligt Jonas Sjöstedt (som själv tillsammans med Jens Holm krävt extrakongress) finns det också ”förslag om en mer vetenskaplig undersökning om hur progressiva väljare som inte röstar på partiet ser på oss. Det tror jag blir viktigt och nyttigt.”
Tja. Kanske det. Alltid skapar det några nya jobb.
Men vore det inte bättre med en undersökning av vad medlemmarna tycker?
Det brukar sägas att man kan ”segra ihjäl sig”.
Uppenbart kan man också ”förlora ihjäl sig”. Fem val i rad…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Münchenbryggeriet, suröl
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,Expr1,GP1,GP2,AB1,
Bloggare:Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,
I morgon vräker vi Reinfeldt från Sagerska
18 Sep 10
,
.
När Olof Palme mördats och Ingvar Carlsson fick flytta in i statsministerbostaden Sagerska palatset försökte han få media att kalla sin nya lya för Sagerska huset. Det kändes inte så bra för en gammal socialdemokrat att regera från ett palats…
I snart fyra år har Fredrik och hans Filippa slitit tiljorna i denna gamla paradvåning.
I morgon har vi chansen att vräka dom. Fredrik har levt i utanförskap, på generösa statliga partibidrag, och skulle må bra av att på måndag slå en signal till något bemanningsföretag. Finns det inte åtminstone ett sexmånadersvikariat?
Eller varför inte börja med en affärsidé? Ett sätt att ”växa som människa” som han betonade i gårdagens avslutande partiledardebatt. Varför inte då dra några lärospån från denna gamla sedelärande historia från Småland:
En lanthandlare utanför Vetlanda ringde en dag på sextiotalet upp den framgångsrike grosshandlaren ”Big Bengt”. Upprörd frågade handlaren ”Hördu Bengt, den där sillen du sålde till mig förra veckan går ju inte att äta – den är ju jäster”? Big Bengt svarade snabbt att ”För hälvitte! Du skall väl inte äta sillen. Du ska sälja den!”…
I Fredrik Reinfeldts samhälle spelar det ingen roll vad man säljer. Bara man tjänar pengar. Man kan sälja derivat på en bank eller dyra lån. Kraftfulla luftvärnsrobotar till diktaturen i Saudi-Arabien. Eller varför inte jäst sill? Filippa Reinfeldt är inte bara ”statsministerfru”. Hon säljer som landstingsråd ut sjukvården till privata profitörer ( kreativa entreprenörer brukar Maud Olofsson säga)…
Hittar nu inte Reinfeldt någon gammal, jäst sill. Misslyckas han med att få till det med något bemanningsföretag. Ja, då återstår det som är kvar av Arbetsförmedlingen. Är han kvar i A-kassan blir det kanske svårt att klara sig med dess 12 000 netto i månaden. Goda råd blir dyra. Men kanske kan någon energisk coach få till det. Men det blir svårt. Har man levt i utanförskap i trettio år är det inte så lätt att låta den egna individen inom sig växa och tränga in sig i kön bland den halv miljon svenskar som söker jobb. Konkurrensen där ute om ”de riktiga jobben är stenhård”. ”Arbetslinjen” har blivit en succé…
Men nog kan han och Filippa lägga sitt livspussel även om vi vräker dem från Sagerska. Efter de väldiga skattesänkningar de fått i sina bidragssystem – till skillnad från pensionärerna – lär de ha sparat en del i madrasserna.
Tveka inte av barmhärtighet. Ta chansen! Vräk dem från Sagerska Palatset i morgon!
.
I tidigare inlägg på vår blogg har vi understrukit vikten av att rösta bort högern från regeringsmakten genom att välja (s) eller (v). Miljöpartiet ser vi som i grunden ingenting annat än borgerlighetens nya moderna liberaler. Klatschigt klädda i grönt.
Vi har sagt att det är viktigt att rösta på (v) eller (s) därför att dessa bägge partier trots allt, i någon mening, fortfarande refererar till arbetarrörelsen. För principiellt är det ingen större skillnad mellan de bägge ”arbetarpartierna”. Vänsterpartiet företräder oftast en något radikalare borgerlig reformpolitik. Å andra sidan har man ett minimalt eget inflytande i arbetarklassen.
För min egen del innebär det troliga parlamentariska läge som stundar att jag i riksdagsvalet väljer att rösta på Vänsterpartiet. I en eventuell koalitionsregering kommer Vänsterpartiet inte att finnas med. Vare sig man vill det eller inte. Det innebär att vi trots allt skulle få ett riksdagsparti till vänster som kan formulera ett alternativ till den högeropposition som Sverigedemokraterna kommer att driva.
**************
Rösta på Socialistiska Partiet!
Socialistiska Partiet ställer inte upp i riksdagsvalet, men i följande 5 kommuner kan man rösta på Socialistiska Partiet:
Eskilstuna, Göteborg, Hässleholm, Köping och Lidköping. I Umeå uppmanar vi till en personröst på Jan-Olov Carlsson (Socialistiska Partiet) som kandiderar på Vänsterpartiets valsedel till riksdagen. Om valsedeln för Socialistiska Partiet saknas i röstningslokalen kan du skriva Socialistiska Partiet på en blank valsedel. Var dock uppmärksam på att skriva partinamnet korrekt och tydligt för att inte riskera att den räknas som ogiltig. I Stockholm uppmanar avdelningen väljarna att i riksdagsvalet kryssa Dror Feiler!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfeldt, Filippa Reinfeldt, Sagerska Palatset, de rödgröna, Dror Feiler, Ali Esbati, sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson
.
I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,AB4,GP1,GP2,GP3,GP4,SDS1,SDS2,SDS3,Expr1,Expr2,
DN5,Expr3,EXpr4,SDS4,SVD4,SVD5,GP5,VK1,GP4,SDS5,SVD5,AB5,AB6,Expr5,Expr5,GP5,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaGöinge,RödaLund,RödaGöinge,Teckentydaren,Motvallsbloggen,
Flammans Aron Etzler drar blankt
17 Sep 10
.
I senaste numret av Flamman drar Aron Etzler blankt i sitt försvar av Ali Esbati. I valets slutspurt, när det inte längre finns tid för repliker, använder han sin ställning som chefredaktör för tidningen genom ett våldsamt utfall mot Dror Feilers personvalskampanj i Stockholm.
.

Feilers installation ”Snövit och sanningens ansikte”
ledde till en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel
.
Både Esbati och Feiler återfinns på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholm. De samsas på valsedlarna. Men det finns klara politiska skillnader mellan de bägge kandidaterna. Esbati har dessutom en mer ”valplar plats” än Feiler, men genom dennes krysskampanj anar nu Etzler att valutgången kan bli en annan. Därför drar han blankt:
.
”Nu kan många välja Feiler utan att ens förstå att Esbati skulle ryka. Vackert är det inte… Esbati som varit drivande i skapandet av Vänsterpartiets nya ekonomiska politik. Eller Feiler, som betraktar riksdagen främst som en tribun.”
.
Jag förstår att Etzler ryser till. Flamman har i det mesta varit en ihärdig försvarare av ”Vänsterpartiets nya ekonomiska politik”. Vars skapare egentligen var Johan Lönnroth och Lars Bäckström (nu välmående landshövding). Esbati kom med på sluttampen och fogade in några av de sista bitarna i detta katastrofala ekonomiska pussel. Som egentligen var ett politiskt spel. Skapat för att ideologiskt kunna leka ”Följa John” när Göran Persson iscensatte socialdemokratins långa marsch högerut. Etzler tycks också rysa inför Feilers vallöfte om att försöka infria Vänsterpartiets gamla ideal om att främst se riksdagen som en tribun där han kan uppmuntra alla små och stora folkrörelser i deras arbete för en värld befriad från kapitalism och imperialism.
Själv tycker jag att det är bra om Esbati ”skulle ryka”. Till förmån för Dror Feiler. Jag vet inte hur han spelar på hela den breda politikens klaviatur och kan inte lämna några garantier för hur han skulle rösta i varje fråga. Men hans roll som en av eldsjälarna bakom Ship to Gaza och i övrigt som en konsekvent motståndare mot Israels koloniala projekt i det som nyss var Palestina är beundransvärd. Hans ”praktik” överglänser det mesta.
.
En av Dror Feilers Wall papers…
Kanske ett vardagsrum i Gaza
.
Ser man bara till själva valdagen är en röst på Vänsterpartiet ett bra sätt att säga nej till högerregeringen samtidigt som man röstar på ett parti, som vare sig man vill det eller inte, kommer att hamna utanför den regeringskoalition mellan blocken som kan stå för dörren. En koalition där både Miljöpartiet och SAP kan återfinnas och använda en gemensam ”isolering av sverigedemokraterna” som ännu en förevändning för uppgörelser högerut. Då kan det visa sig värdefullt att SD inte blir det enda oppositionspartiet.
Bor man i Stockholm blir därför ett kryss för Dror Feiler självklart.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Dror Feiler, Ali Esbati, Norrskensflamman, Sverigedemokraterna
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,GP1,GP2,GP3,AB1,SVD3,DN2,DN3,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaGöinge,RödaLidköping,









Senaste kommentarer