Inga fler medaljer från Afghanistan…

.

När en segrare i de olympiska spelen tar emot sin guldmedalj är detta jublande ögonblick kanske dennes finaste minne i livet.

.

När de svenska officerarna Gunnar Andersson och Johan Palmlöv tilldelades Försvarets förtjänstmedaljer i guld var de inte ens i livet.

.

Gunnar Anderssons och Johan Palmlövs postuma förtjänstmedaljer…

.

De stupade svenska soldaterna ”fick fin begravning utav staten…” som det heter i Ruben Nilssons visa om ”Den okände soldaten”. Deras stoft togs emot på Ärna flygplats utanför Uppsala med både honnörsstyrka, fanvakt och musikkår. En överflygning genomfördes samtidigt med JAS 39 Gripen. Överflygningen skedde i formationen ”Förlorad kamrat i strid” där ett flygplan lämnade formationen medan de övriga fortsatte framåt…

.

Blir det en ny triumf med ännu ett OS-guld för det svenska hockeylandslaget är jag övertygade om att ”Hjältarna från Vancouver” också kommer att hedras och eskorteras – men då av en välkomstformation från flyget – när de ska landa på Arlanda…

.

.

Den olympiska flaggan förnedras och släpas i skiten…

.

Både den antika och den moderna idén om olympiader är att fred ska råda så länge den olympiska elden brinner på lekarnas eller tävlingarnas huvudarena. Men när lågan i år under högtidliga former tändes i Vancouver, då inledde samtidigt absurt nog Förenta Nationerna och NATO sin militära storoffensiv mot staden Marjah i Afghanistan. Rustade upp över öronen med den modernaste militära teknologi som världens skådat och skyddade av satellitspaning, droner, apachehelikoptrar och artilleri sattes 15 000 stridande soldater in mot vad som uppskattades till ett tusental talibaner. Den olympiska flaggan med sin vita bakgrund och sina sammanlänkade ringar som symbol för nationell försoning vanärades på så sätt öppet och släpades i skiten så mycket som det överhuvudtaget går.

.

Fredlig idrott som en ”civiliserad” form av tävlan, kamp eller strid blandas ihop med krigets råa våld och dödande. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt hyllar våra medaljörer. Låt vara att medaljerna är i olika valörer. Han gläds med Charlotte Kalla och Björn Ferry och deltar i sorgen över Gunnar Andersson och Johan Palmlöv. Allt insvept i blågula fanor.

.

.

Både kronprinsessan Victoria och hennes prinsgemål Daniel Wrestling besökte nyligen de svenska soldaterna i deras läger ”Nordiskt norrsken”. Kan man fläta ihop stundande storståtligt kungabröllop med Sveriges krig i Afghanistan kan många hjärtan vinnas. Wrestling ska för övrigt tydligen få titeln, eller har fått titeln som Hertig över Västergötland. På fornnordiska hette det härthoger och innebar att man var en vald krigsledare. Ska Ockelbos stolthet leva upp till den granna utmärkelsen och alltså bli min härförare också här i Ale kommun. Då får han allt först börja med vanlig krigstjänst där borta i Mazar il Sharif. Då räcker det inte med ett flygstopp och lite fika därborta…

.

.

För oss alla som är blågula i själ och kropp under OS eller andra stora internationella tävlingar och fäller en tår när svenskarna vinner eller blir förskräckta när Anja Persson kraschar, kan det vara svårt att se saker och ting med klara ögon när det gäller ”Sveriges fredsinsats” i Afghanistan. Vi ”sviker” inte en Marcus Hellner bara för att han inte orkade hela vägen fram. Vi människor har uppenbart stam- eller klankänsla i våra gener. Om inte så bär vi i vart fall med oss sådana kulturer sedan tiotusentals år tillbaka. En supporter överger inte sitt lag i motgång. Man håller på sin klubb eller på ”de svenska” även när det går dåligt. Vi går aldrig över till motståndarna. Vi håller samman till varje pris. Man överger inte sin förening eller klubb. Är inte en avfälling till sitt parti. Inte en kättare som överger sitt trossamfund. Man tar inte ens med sig god korv till lunch när andra bjuds bara grönt…

.

”Avfällingen”. Gammalt vykort av den värmländske konstären Jac Nygren

.

I de kriminella gängen golar man inte. I krig deserterar man inte. I krig överger man inte sina vapenkamrater. Man lämnar inte heller en sårad eller stupad kamrat efter sig. På hemmafronten sviker man inte heller. Man befryndar sig inte med fienden. Man begår inte högförräderi. Det var till alla dessa djupt rotade starka känslor som Carl Bildt vädjade  i riksdagens utrikesdebatt om Afghanistan:

.

”Sverige är på plats för att bekämpa fattigdom, främja långsiktig utveckling och stödja det afghanska folket.  De förluster som drabbat oss var inte förgäves. Bara genom att fullfölja vårt uppdrag i Afghanistan visar vi att våra uppoffringar inte varit förgäves. Sverige kommer att fortsätta att verka i Afghanistan.”

.

En helt förfalskad verklighetsbeskrivning. Men det är mot denna bakgrund som det nu basuneras ut att den svenska opinionen har svängt när det gäller kriget i Afghanistan. Efter dödskjutningarna av Andersson och Palmlöv. Över debatten i riksdagen var det sorgflor och i så gott som all media har vi i hemmafronten uppmanats att hedra minnet av de stupade genom att sluta upp ”bakom våra soldater”. Expressen och många andra tidningar vill att vi alla ska bära Kustjägarveteranernas eller Fredsbaskrarnas Det gula bandet”.

.

.

”Är du för eller emot Sveriges deltagande i FN:s militära insats i Afghanistan?”. Så enkelt ställdes frågan i den undersökning som TV:s Rapportstudio beställde av Synovate.  Inte en enda stavelse om att det också är NATO:s krig. De flesta svenskar är spontant för FN eller åtminstone tanken med FN och förknippar organisationen med fred. Den starka verkställande militära kraften bakom kriget nämns inte. Att direkt efter förlusten av de bägge svenska officerarna, mitt under det blågula eller svenska sorgearbetet, ställa frågan på detta sätt, kan naturligtvis inte annat än ge ett utfall med en kraftig opinionsförskjutning. Vem vill svika? Vem vill överge kamrater fallna i strid? Framförallt när våra sinnen piskats blågula?

.

Men kriget i Afghanistan är inte vårt krig. Det är NATO:s krig, beskyddat av FN, som ytterst bara handlar om USA:s och en del västländers globala militära intressen samt jakt på kontrollen över råvaror som olja och naturgas i Central-Asien.

.

Vi vill gärna ha fler medaljer av ädel valör i Vancouver. Men inga fler från Afghanistan.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, OS-guld, Anja Persson, Charlotte Kalla, Marcus Hellner, Afghanistan, Försvarsmakten, NATO, ISAF

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,AB2,AB3,SDS1,GP1,GP2,DN1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,EttHjärtaRött,RödaLund,Motvallsbloggen,

Dela