Rumphugget med van Rumpuy?

Göte Kildén — Fri, 20 Nov 2009 08:52:02 +0000

Med bara rumpor?

När presidentvalet var klart firade Reinfeldt och EU-rådet på en pub i Bryssel. Obs andra personer på bilden…

Blir EU rumphugget med den nyvalde presidenten Herman van Rumpuy? Står ”vi” där med rumpan bar när världsledarna träffas för att göra upp?

Aftonbladets ledarsida har haft nyliberalismens gudfader i Europa, inte minst när det gäller arbetsrätten, Tony Blair, som sin kandidat och tidningen raljerar därför stort med den nykorade presidenten:

Den okände 62-åringen (som har en blogg med Haiku-dikter på flamländska) flyttar från ett kontor i Bryssel till ett annat. I tio år har Unionen brottats med att få en ny konstitution på plats – bara för att slutligen tillsätta en okänd belgare. Den nye EU-presidentens huvudsakliga erfarenhet av en internationell konflikt är bråket mellan Belgien och Nederländerna om muddringen i floden Scheldt. Knappast vad som ger Europa tyngd internationellt. I värsta fall innebär detta att vi får en union med huvudsakligt fokus på sin egen navel: att subventionera franska bönder, diskutera institutioner, låtsas att Turkiet inte finns, bygga högre murar mot omvärlden och jaga illegala immigranter. EU borde ha bestämt sig för att bli något annat. Och då skulle man ha siktat högre än Herman Van Rompuy.

Den brittiska finanstidningen Economist hade också Blair som sin kandidat och konstaterar nu besviket att Europa inte är berett att dela världsscenen med sina rivaler. Kandidater som van Rumpuy och Lady Ashton har setts som ”europeiska pygméer”. Det brukar sägas att redan USA:s Henry Kissinger klagade. ”Vem ska jag ringa, när jag vill ringa Europa”, ska han ha ironiskt ha frågat. Hans efterföljare Hillary Clinton vet nu att hon ska ringa van Rumpuy. Men uppenbart måste hon själv sedan ringa runt till en Angela Merkel eller en Nicolas Sarkozy. Eller får van Rumpuy ringa runt och föreslå en telefonkonferens.

Nej, Aftonbladet och Economist misslyckades med att frälsa Europa med en stark ledare. Det var nog lika bra. På något sätt känns det bättre med en konservativ president som skriver Haiku-dikter och intresserar sig för att muddra floder än en president som Blair, som visserligen dyrkar påven lika högt som van Rumpuy, men framförallt älskar bankvärlden i London City och amerikanska bombplan lika mycket som han hatar varje tanke på en bra arbetsrätt. När det gäller den förmenta socialisten Catherine Ashton vet vi inte så mycket. Men hon är av Blairs virke. Bär också titeln baronessan lady Ashton av Upholland. En gång ordförande i överhuset, House of Lords, där hon drev i genom Lissabonfördraget. Har aldrig någonsin varit kandidat i ett enda demokratiskt val utan har dubbats till sina titlar i kraft av börd.

Men i grunden är den valprocedur vi sett en tragisk historia. Det enda som fattades innan Fredrik Reinfeldt i går kom ut till pressrummet var att det först hade puffat ut vit rök från EU-rådets möte. På samma sätt som när en ny påve har valts av de inlåsta kardinalern i Roms Sixtinska kapell…

”Papisternas” kardinaler inlåsta i Sixtinska kapellet …

Margot Wallström har under åren i Bryssel oavbrutet talat om EU:s transparens eller genomskinlighet. Om demokrati och folklig förankring. Samtidigt har vi fått ett Lissabonfördrag där vi förvägrats rösta och vi, du och jag (!), har fått en president och en utrikesminister, som kohandlats fram i slutna rum. Nu har Wallström gjort sitt och fått sin miljonpension och ”vi” har fått en president på halsen, vars åsikter och program vi aldrig kunnat syna i ens en liten, liten tillstymmelse till demokratisk process. Kanske inte helt fel att min bloggkompis Benny sedan några år pluggat hårt med att lära sig mer flamländska. Vem vet. Han kanske översätter och lägger ut några av van Rumpuys Haiku-dikter på vår blogg…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU:s president, van Rumpuy, Lady Ashton, Fredrik Reinfeldt, Tony Blair,