Jemen nästa

Posted on 22 Mar 2011 by Benny Åsman

Jemen talar Egyptiska.

I röken från bomberna över Libyen blir händelserna i resten av den arabiska världen mindre synliga. Ändå var de senaste 48 timmarna fulla av viktiga händelser. Revolutionen har inte gjort halt.

I Jemen pekar allt mot att president Saleh är färdig för avpollettering. Efter det kriminella blodbadet på närmare femtio demonstranter vände i går stora delar den militära ledningen i en sensationell vändning presidenten ryggen. Det luktar jemenitisk revolution à la Egypten.

En soldat som gått över till demonstranternas sida.

-Krisen kompliceras och den driver landet in i våld och inbördeskrig. Jag och mina kollegor befälhavare och soldater förklarar vårt stöd och fredliga uppbackning av ungdomens revolution.

Det sa befälhavaren över nordvästra militärdistriktet, generalen Ali Mohsen al-Ahmar när han deklarerade att han ansluter sig till revolutionen.

Generalen följdes i sitt avhopp från president Salehs sida av det östra militärdistriktets befälhavare Mohammed Ali Mohsen och två andra regionala befälhavare. Ett dussintal officerare gick till demonstranternas tältläger vid universitetet i Sanaa för att offentligt uttala sitt stöd för revolutionen.

Samtidigt avgick både parlamentets vice talman Himyar al-Ahmar och Ahmed Qaatabi, guvernören för nyckelprovinsen kring staden Aden i protest mot dödsskjutningarna i fredags.

Vad är det som verkligen händer? Har helt plötsligt militären fått ömma känslor för den revolterande ungdomen? Nej, det är snarare samma process vi ser i Jemen som den som ledde fram till Mubaraks fall i Egypten.

Den militära ledningen ser att presidentens tid är ute. Den har att välja mellan ett blodbad på landets ungdom för att hålla den gamle diktatorn kvar vid makten eller att släppa honom till vargarna för att rädda landet undan en social kris som ingen vet hur den kommer att sluta. Likt den egyptiska militären hoppas säkerligen generalerna att deras stöd till ungdomarnas krav på frihet och rättvisa ska hindra att kraven radikaliseras och sätter mer på spel än vad den härskande eliten vill acceptera.

Jemens unga vill inte längre leva under president Salehs klack.

Ännu en gång sitter Vita Huset med skägget i brevlådan. President Saleh har varit en trogen allierad i ”kampen mot terrorismen” och USA har viktiga marina anläggningar i Aden. Nu är en balansgång mellan realpolitik och stöd till den demonstrerande ungdomen inte längre möjlig. Med stora delar av militären i direkt opposition till president Saleh kommer Barack Obama att tvingas välja sida, än en gång.

President Salehs tid är över. Ännu en arabisk diktator får lämna scenen. Det som sker i den arabisktalande världen är det viktigaste politiska skeendet sedan Vietnamkrigets slut. Jemen är ett extremt fattigt land utan nämnvärda naturresurser. Men med stöd och solidaritet från andra arabiska folk i uppror kan även det jemenitiska folket kasta av sig förtryckets ok.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Militär, Saleh, Diktatur, Revolution

Kaotisk reträtt i Libyen

Posted on 16 Mar 2011 by Benny Åsman

Ska revolutionen utplånas i Benghazi ?

Bakslag på bakslag. Nyheterna från Libyen är deprimerande. Stad efter stad faller i tyranniets händer efter intensiva attacker från luft-, mark- och sjöstyrkor.

Sedan det folkliga upproret i Tripoli krossades av Khaddafis milisstyrkor gick den libyska revolutionen över i ett stadium av inbördeskrig. Därför råder nu krigets lagar där den militära eldkraften blir avgörande oavsett hur starkt engagemang som motiverar de ungdomar som står i spetsen för upproret mot Khaddafis tyranni. Man bekämpar inte attackflyg och artilleri med handeldvapen och entusiasm.

Khaddafi lovar att dränka revolutionen i blod.

Med de aktuella militära styrkeförhållandena är Benghazi dömd till bombardemang och en blodig upprensning i nederlagets följe. Vi kan bara spekulera i följderna för befolkningen. Men att tusentals kommer att mördas eller bara ”försvinna” ska det inte råda något tvivel om. Regimen i Tripoli har redan visat vad den är kapabel till.

Det är mot den bakgrunden som vi måste se det diplomatiska spelet om att inrätta en flygförbudszon över Libyen för att hindra Khaddafis styrkor från att krossa allt motstånd med bomber och granater. Utan en hjälp i form av en flygförbudszon och vapenleveranser till Benghazi är nu nederlaget till synes oundvikligt. Speciellt om Khaddafis styrkor kan ta sig runt Benghazi, ta över Tobruk och stänga gränsen till Egypten.

Utgångsläget för varje beslut om en flygförbudszon är att oppositionen i Benghazi ber om det på sina bara knän. De inser att ett blodigt slut närmar sig om de inte kan skyddas från luftattacker. Samtidigt säger den provisoriska regeringen i Benghazi att de under inga villkor accepterar en invasion av utländska trupper från väst.

Det provisoriska rådet i Benghazi begär naturligtvis skydd från de som har den fysiska kapaciteten att hindra Khaddafis flygbombningar, det vill säga USAs eller Natos styrkor. Men måndagens G8-möte visade att det finns ingen hjälp att vänta. Vanligtvis mycket skjutglada ledare släpar fötterna. Angela Merkel säger sig vara emot på grund av risken att dras in i ett krig i Nordafrika. Hon kan ju börja med att omedelbart ta hem trupperna från Afghanistan i så fall.

Medan Khaddafi raljerade om ”råttor” i Benghazi visade

befolkningen i staden sin avsky för ”Revolutionsguiden”.

I en intervju med tevestationen luxemburgska RTL tackade Khaddafi Tyskland, Kina, Ryssland och Indien för att de blockerar ett beslut om en flygförbudszon. Som belöning lovade han att de kommer att få nya fördelaktiga oljekontrakt. Ett mycket genant utspel för Merkels del som säkerligen kommer spinna en story för att täcka sina bara bak.

Redan i dag finns det en praktisk solidaritet med den libyska revolutionen. Tusentals egyptier som befinner sig i Libyen står på upprorets sida, många med vapen i hand. Det framgår av den engelskspråkiga press som finns i Egypten, exempelvis Ahram Online. De arabiska folkmassorna har rest sig mot diktatur och tyranni i en gemensam revolt alltifrån Tunisien i väst till Bahrain i öst och den revolutionära ungdomen ser sin kamp som gemensam. En solidaritet över gränserna är en normal reaktion.

Samtidigt visar den militära ledningen i Kairo att dess ”revolutionära” retorik är just bara retorik. Hade vi haft att göra med en verklig revolutionär regering hade vapen, utrustning och frivilliga redan skickats i stor skala till Benghazi.

Medan Khaddafis militär nu krossar motståndet i sin väg går debatten hög i Washington, Bryssel och Berlin om ett ja eller nej till en flygförbudszon. Pågår den ännu i veckor kommer debatten att avslutas med ett konstaterande att det är för sent. Då kommer i stället ”demokratins riddare” att besluta om bojkotter och blockader mot Libyen som vi vet, av erfarenhet från Irak under blockaden mot Saddam Husseins regim, kommer att drabba civilbefolkningen, inte de rika parasiterna kring Khaddafis köttgryta.

Även i radikala kretsar både i USA och Europa debatteras hållningen till en flygförbudszon. Tyvärr höjs flera röster inom vänstern i imperialismens högborgar för ett nej till ett beslut om flygförbudszon med argument som i sista hand bara kan förklaras med att nejsägarna tvivlar på upprorets folkliga karaktär.

Anser man att upproret i Libyen är en del av den fantastiska resningen i den arabiska världen då kan man inte vara emot att de som nu hotas att krossas av Khaddafis överlägsna militära utrustning erhåller all det skydd mot flygbombningar de begär. Oavsett från var hjälpen kommer. För det är där som skon verkar klämma. Om flygförbudszonen upprätthålls av flyg från ett Natoland ser nejsägarna det som en imperialistisk inblandning i inbördeskriget som bara kan ha mindre vällovliga syften i bakhuvudet som att ta över kontrollen av landets olja.

Idén att imperialismen, med USA i första ledet, söker en ursäkt för att ockupera Libyen haltar betänkligt. Tvärtom visar debatten om flygförbudszonens vara eller icke vara att både Washington och Bryssel får kalla fötter vid tanken på att ockupera ännu ett arabiskt land med marktrupper.

Erfarenheterna från Irak och Afghanistan talar sitt eget språk för imperialismens hövdingar. Det kan kosta mer än det smakar. I Libyens fall handlar det dessutom om ett land utan strategisk betydelse för USA och EU. Landets oljeproduktion svarar bara mot två procent av världens totala produktion. Något som USAs allierade kungadöme i Saudiarabien mer än villigt kompenserar om oljan från Libyen stoppas.

Utan effektivt skydd mot flygattacker är ungdomens entusiasm dömd att krossas.

Den libyska revolutionen behöver hjälp för att inte dränkas i blod. Den behöver ett materiellt stöd som ges utan krav på politiska eftergifter från en framtida självständig regim befriad från Khaddafis tyranni. Men det är upp till ledarna i Benghazi att inte göra sådana kompromisser. Det är inte vår uppgift att i renlärighetens namn säga nej till en flygförbudszon eller vapenleveranser för att skydda oss mot att besudlas av en eventuell kohandel mellan ledningen i Benghazi och USA/Nato. Vi står villkorslöst på den libyska revolutionens sida. Vi står villkorslöst på den arabiska revolutionens sida.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN3,SVD4,DN4,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Revolution, Benghazi, USA, Nato, EU, Merkel, Flygförbudszon,

Ned med saudiska kungahuset

Posted on 11 Mar 2011 by Benny Åsman

Upp till bevis Obama.

I går slog saudiarabisk polis brutalt ned ett hundratal demonstranter i staden Qatif då de i en fredlig protest krävde demokratiska reformer och frigivning av alla politiska fångar.

Redan i veckan varnade kungahuset att alla protester är förbjudna och att minsta demonstration kommer att slås ned med största kraft. Sagt och gjort. I går sköt kravallpolisen enligt AP skarpt mot demonstranterna.

Kung Abdhulla hotar att krossa alla protester.

Veckan innan bjöd kungahuset landets medborgare på ”gåvor” för att stilla det missnöje som råder trots att landet badar i olja. Kungen lovade att dela ut 10,7 miljarder amerikanska dollar till landets hushåll för att kompensera ”dyrtiden”. Gårdagens demonstration visar att tiden för ”mutor” kanske är över. I dag kallar olika oppositionella grupper till en vredens dag i huvudstaden Riyadh. Flera grupper på Facebook (igen) har kallat till dagens protester för ”demokratiska friheter”. Inte mindre än 30 000 har skrivit under uppmaningen på Facebook.

Det finns mycket stor risk för att regimen kommer att krossa alla försök till samling. Den är beväpnad till tänderna och har allt att förlora i en social förändring av det saudiska kvinnofängelset.

Nu väntar vi på att det ”demokratiska” radarparet Obama-Clinton höjer rösten och hotar Kungen med sanktioner och att knähundarna i Bryssel stämmer in i skallen. Väntan kan bli lång.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, , Saudiarabien, USA, Obama, Clinton, Revolution

Michael Moore i salut för Wisconsins arbetare

Posted on 9 Mar 2011 by Göte Kildén

.

Det uppmärksammade fackliga och politiska dramat i USA:s delstat Wisconsin fortsätter. Den nyvalde republikanske höken Scott Walker förklarade den 18 februari att 225 000 anställda inom stat och kommun skulle fråntas den fackliga förhandlingsrätten. Detta samtidigt med en försämring av sjukvård, pensioner mm som motsvarar en minskning med åtta procent av den lön som ”man tar med sig hem”.

Första akten i dramat ser däremot ut att snart vara över . I delstatsparlamentets storståtliga byggnad, Capitol, i huvudstaden Madison har ”ordningen” återställts efter att domstolsbeslut tvingat bort de sammanlagt hundratusentals demonstranter som under tre veckor iscensatt en fredlig ockupation i och utanför byggnaden. De kommunalanställda städare, som efter alla kampanjdagar fick putsa fasaderna på politikernas vackra högkvarter, valde symboliskt nog att ändå tacka alla demonstranter för de protester som varit. ”Alla som kommit hit har kämpat också för all underhållspersonal”, sa man.

En av alla som i lördags kom för att hylla det fackliga motståndet var den radikale filmregissören Michael Moore. Inför omkring 40 000 personer sa han:

”Amerika är inte bankrutt och inte heller Wisconsin. Det som har havererat är den moraliska kompassen för dem som styr. Vårt land badar i rikedomar och kontanter. I det största rånet i vårt lands historia har dessa förts över från konsumenter och arbetande till bankerna och de superrikas portföljer. Trots att Wall Street köpts ut har ändå miljoner människor förlorat sina jobb och miljoner har också mist sina hem.

”Men ändå var det ingen revolt…förrän nu! Här i Wisconsin. Ni har väckt en sovande gigant i kampen för arbetande människors rättigheter. Jorden skakar och marken rör sig under de ansvariga. Ni här är inte ensamma. Amerika är med er.”

Guvenör Walker har hela tiden haft en politisk majoritet bakom sig. Men vågen av våldsamma protester spolade i väg 14 av delstatsparlamentets demokrater ända till grannstaten Illinois. Genom att på så sätt hålla sig borta och inte kontaktbara har de förhalat den avgörande omröstningen. Madisons Capitol har saknat beslutsförhet. Taktiskt gör de ”en flundra” som det kallas i USA. De gömmer sig och låtsas att de inte finns. Det hela har gått så långt att republikanernas majoritetsledare har gått till åklagare och begärt att få de försvunna demokraterna efterlysta och utlämnade. Men denna snart månadslånga utflykt till den utomparlamentariska terrängen tycks nu har gått till ända. ”Man kommer till en punkt där du tvingas att konstatera: Om vårt mål var att informera allmänheten, så har vi gjort det. Det kommer en tidpunkt, och den tycks vara nära, där detta spelat ut sin roll”, konstaterade Bob Jauch, en av de utflugna demokraterna.

Även utan att ha godkänt i ett enda ämne i skolan hos de lärare som så massivt har deltagit i protestaktionerna, kan deras elever lätt konstatera att det i sak inte är någon kvalitativ skillnad mellan republikaner och demokrater i hur man ska hantera både federala och delstatliga budgetunderskott. I Wisconsin och i flera andra stater accepterar demokraterna i princip kraftiga neddragningar. För att inte tala om den federala nivån, Barack Obamas domän. Det skulle exempelvis räcka med en skatteindrivning på bara tio procent från USA 400 rikaste personer för att betala samtliga delstaters budgetunderskott. Men detta vågar inte ens Vita huset andas om. I stället har Obama gett grönt ljus för de väldiga skattelättningar som Bush gav sina rika kompisar.

Mot denna bakgrund, med USA:s borgerliga tvåpartisystem som en till synes evig pendylklocka, diskuterar alltfler som deltagit i den politiska karnevalen under denna månad om vad som krävs för att gå vidare. En mer hårdför generalstrejk? Ett brett socialistiskt arbetarparti? Frågorna är många och risken finns att demokraternas “flundror” blir rejält rökta när omröstningen i Capitol väl kommer till skott…

Här kan du läsa mer: Från Mellanöstern till Melllanvästern

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wisconsin, Capitol, Madison, Barack Obama, demokraterna, Scott Walker,

I pressen: SVD1,

Libyen i fokus

Posted on 8 Mar 2011 by Benny Åsman

Revolutionens berg- och dalbana.

Revolutionen i Libyen föds i blodiga strider mellan ett entusiastiskt folkligt uppror och en regim som i decennier köpt sig ett lojalt stöd i den egna klanens led. Det är inte längre möjligt att utifrån följa i detalj vad som sker, att se klart i journalisters upphetsade reportage om vunna städer som förloras lika fort. Den enda verkligt viktiga slutsats som kan dras just nu är att den arabiska revolutionen som hittills gått som på räls stött på patrull i form av Khaddafis lojala familjemilis, legoknektar och en liten krets regimsupporters som av olika anledningar vill ha kvar ”den gröna revolutionens guide” vid makten.

Lika lätt som Ben Ali och Mubarak kunde fösas åt sidan lika svårt verkar det bli att störta den storhetsvansinnige Khaddafi. I Tunisien och Egypten störtades tyrannerna under sång och spel, en verklig folkfest, även om det kostade människoliv under ett kritiskt läge av revolten. De stora problemen där uppstod efter segern över diktaturen. I de båda länderna klamrar sig det gamla kvar vid statsmaskineriets roder och försöker vinna tid för att trötta ut den folkliga revolutionen.

I Libyen ser vi samma vilja att offra sig för den gemensamma saken. Men motståndet som diktaturen mobiliserar är av en annan kaliber. Det handlar inte bara om materiella resurser inom kontrarevolutionens räckhåll utan också om en vilja att behålla makten.

I Egypten var militärens rena slagstyrka helt överlägsen den som Khaddafi kan mobilisera. Men i Egypten bedömde arméledningen att den hade bättre möjligheter att behålla makten genom att göra sig av med Mubarak.

I Libyen var Khaddafis armé svag och dåligt utrustad. Däremot är hans söners privatmiliser välutbildade och kraftigt beväpnade. Och viktigast av allt –de har inte alternativet att avsätta diktatorn till hands. Störtas Khaddafi är det också sönernas slut. Vid sidan av diktatorn och hans söner finns ingen som tillåtits växa ens till knähöjd på Khaddafi. Det är en viktig skillnad mellan revolutionerna i Egypten och Libyen.

De unga rebellernas entusiasm svarar inte mot deras rudimentära beväpning.

En annan viktig skillnad som förklarar de skilda vägar revolutionen tar är själva samhällsstrukturen i Libyen. Till ytan är landet enormt och befolkningen inte större än 6,3 miljoner och delad i två geografiska koncentrationer kring Tripoli i väst och Benghazi i öst med mer än 150 mil mellan de två. Av klanskäl har dessutom Khaddafi medvetet strypt den ekonomiska utvecklingen av den östra landsdelen och styrt med järnhand.

Egentligen är det till och med svårt att använda begreppet stat om Libyen. Khaddafis ”gröna revolution” byggde formellt på ”folkets revolutionära kommittéer” men som en man i staden Bayda sa häromdagen till en reporter från New York Times hade de inte ens makten att ”lyfta ett glas vatten och ställa tillbaka det”. Den verkliga maktapparaten bestod enbart av diktatorns milisbrigader och den allestädes närvarande säkerhetspolisen.

Resten av samhället är atomiserade undertryckta individer med på sin höjd vissa klanband. Inga politiska partier eller civila organisationer har funnits på decennier och samma sak gäller landets lilla arbetarklass som totalt saknat fackliga organisationer. Jag skriver liten eftersom huvuddelen av Libyens arbetare i oljeindustrin och byggnadssektorn kommer från andra länder. Innan upprorets början fanns det exempelvis över en miljon arbetare från Egypten. Flera hundra tusen kom från andra länder. Kom då ihåg att antalet libyska medborgare är bara något över sex miljoner. De stora inkomsterna från oljan och gasen gav Khaddafi resurser att importera det stora antalet utländska arbetare och investera i stora projekt.

Oljestaden Ras Lanouf står i centrum för striderna.

Medan den libyska revolutionen just nu gör små framsteg och skapar stora rubriker i internationella media gör revolutionen i Egypten och Tunisien klara framsteg som knappt platsar för medias redaktionschefer. I går upplöste regeringen i Tunisien den hatade säkerhetspolisen och i Egypten tvingades militärrådet för ett par dagar sedan att göra sig av med premiärministern. I dag kan revolutionen ta ett nytt stort steg framåt om mobiliseringen till en ”miljonmarsch” av landets kvinnor blir en succé. Unga kvinnor deltog i revolutionens främsta led i både Egypten och Tunisien. Utan ett massivt kvinnligt deltagande i utformningen av det demokratiska samhälle det folkliga upproret strävar efter underlättas kontrarevolutionens arbete på att vrida revolutionen ur folkets händer. Därför blir dagens demonstrationer i Egypten en viktig indikation på hur långt och djupt revolutionen redan nått och hur långt den eventuellt kan gå.

De stora rubrikerna i massmedia handlar i stället om ”västs” militära stöd eller inte till upproret mot Khaddafis tyranni. I Benghazi begär den ”parallella” regeringen, det Nationella Rådet att USA/Nato deklarerar ett flygförbud över Libyen för att hindra Khaddafi att flygbomba oppositionens unga entusiastiska men dåligt beväpnade och oerfarna ”soldater” från att avancera mot Sirte och Tripoli.

Tunisiska ungdomar demonstrerar sin solidaritet med den libyska oppositionen.

Samtidigt säger oppositionens ledare att de helt motsätter sig en insats av trupper från ”väst”. Oavsett hur de motiverar sitt nej är det säkert ett helt riktigt beslut. Jag tror att det inte går att undervärdera den negativa effekt en Natoinmarsch i Libyen skulle få för den folkliga revolutionens framtid i hela den arabisktalande världen. Reaktionära tyranner, alltifrån shejker i Oman till president Bouteflika i Algeriet och Muhammed VI i Marocko, kan då spela ut sin ”antikolonialism” och ”nationell stolthet” för att krossa alla krav på social rättvisa och demokratiska fri- och rättigheter.

I går rapporterade media att USA uppmanat Saudiarabien att sända moderna vapen till Libyen för att stärka oppositionens möjligheter att ta sig an regimens bättre beväpnade milis. Det reser ett problem för oss alla som solidariserar oss med den arabiska revolutionen. Redan höjs tvivlande röster om den libyska revoltens karaktär och det känns att en militär hjälp till Benghazi kommer att resa krav på en mer ”neutral” hållning från radikala demokrater och socialister.

Själv ser jag frågan om vapenleveranser till oppositionen som en rent taktisk politisk fråga. Att USA och Nato manövrerar för att bli av med Khaddafi och samtidigt försöker skaffa sig ett större inflytande i Benghazi är ju inget att förvånas över. Men samtidigt står det allt mer klart för var timme som går att Khaddafis militära utrustning är helt överlägsen oppositionens.

Om vapen levereras till oppositionen för att den ska kunna ta strid med Khaddafis styrkor under bättre villkor är det inget problem i sig. Vi kan inte vara emot att oppositionen får materiellt stöd i sin kamp, vare sig humanitärt eller militärt.

Problemet är politiskt. För USA/Nato ger inte bort några vapen frivilligt utan att koppla det till krav på de framtida relationerna mellan en ny regim i Libyen och Washington. Oppositionens Nationella Råd har redan avfärdat alla förslag på insats av trupper från Nato. Det är vilka politiska överenskommelser den är beredd att ingå i utbyte mot bättre vapen som avgör vilken effekt det kan ha för revolutionens framtid.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Egypten, Tunisien, Revolution, USA, Nato,

Bort med tassarna Clinton

Posted on 1 Mar 2011 by Benny Åsman

Hands off Libya.

-Nej till utländska trupper. Libyiska folket klarar det här självt.

Budskapet från Benghazi till omvärlden är entydigt. Vi vill och ska klara av det här själva. Khadaffi är vår diktator och det är vi som avgör hans öde, inte GIs från USA eller franska och brittiska elittrupper i Natouniformer.

-Det här tar vi hand om själva.

Trots det klara budskapet från revolutionen i Libyen sa Hillary Clinton i går kväll att hon kommit överens med Kanadas premiärminister att alla lösningar är tänkbara, att alla ”val ligger på bordet” som de gillar att säga, inklusive en militär invasion. Rent formellt kan en militär inmarsch möta motstånd från medlemmar i FNs säkerhetsråd. Ett ensidigt beslut från USAs sida att ingripa militärt, även om det sker under Natoflagg, saknar internationell legitimitet, är inte önskad av den libyiska oppositionen och kan i själva verket stärka alla kvarvarande arabiska tyranners grepp.

Men när Hillary Clinton snyftar över oskyldiga offers lidanden är det teater för omvärlden. Den amerikanska imperialismens ”strategiska tänkare” ägnade all sin kraft det senaste decenniet åt att lusläsa minsta tecken till framgångar för ”den islamistiska terrorismen” och köpte Ben Alis , Mubaraks, Khaddafis och alla andra tyranners ”krig mot terrorismen”, det vill säga förtryck av det egna folket, i utbyte mot vapen och investeringar.

Den arabiska revolutionen har på två månader lagt den amerikanska geopolitiska strategin i mellanöstern i ruiner. Medan CIA och Pentagon letade efter al-Qaida på sina radarskärmar trängde den arabiska revolutionen sig fram i en mäktig underjordisk ström. Det behövdes bara en liten läcka för att den skulle bryta fram och svepa med sig hela den arabisktalande världen i ett folkligt uppror som skriver världshistoria mitt framför vår storögda häpnad.

Dagarna är räknade för Khaddafis tyranni. Hur det libyiska folket kommer att organisera sin frihet är enbart upp till folket självt. En invasion från USA/Nato har bara ett syfte – att fylla ut det som imperialismen fruktar mest av allt, ett maktvakuum.

.

Det vill säga dessa ögonblick i historien då människorna kliver in på den politiska scenen och tar hand om sina egna öden. De ögonblick när makthavarna likt seriefiguren Coyote fortsätter att springa tills de tittar ner och upptäcker det svindlande gapet under fötterna.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Clinton, Libyien, Khaddafi, Nato

En blodig dag

Posted on 20 Feb 2011 by Benny Åsman

Makten mördar urskiljningslöst.

I går pratade jag med en muslimsk vän från Pakistan. Det var inte första gången vi pratade om revolutionen i den arabiska världen. Han var entusiastisk över revolutionen i Tunisien och Egypten. Men i går var det första han sa:

-Benny, det är något skumt. Någon måste ligga bakom upploppen. Det sprids ju till alla länder. Det är inte normalt.

Så sa också Khaddafi i går efter att säkerhetspolisen påstått att den fängslat ”utlänningar”, tunisier, egypter, algerier och turkar.

-Den skjuter vi. Själv sitter diktatorn bakom skottsäkert glas vilket syns av reflexerna i bilden.

-Vi utesluter inte att de ingår i ett nätverk organiserat av Israel, sa den gröne hulken i Tripoli.

Så går det när man inte förstår sociala processer och hur de kan spridas från land till land, speciellt i den arabiska världen med sin gemensamma kultur och skriftspråk. Förstår man inte vad som sker då blir det naturligt att se komplotter och manipulering i bakgrunden.

Det står nu klart att revolutionen, i dess olika former, inte stannar vid Tunisien och Egypten. I går brann det i hela regionen. Vad man kan fråga sig är om det finns en samordning från makthavarnas sida och goda telefonförbindelser med Vita Huset. Det senare är säkert sant även om det inte verkar spela någon större roll för utvecklingen på plats. USA brände många skepp i den ”allmänna opinionen” då det stödde Ben Ali och Mubarak till sista stunden. Kontakterna med tyrannerna fungerar säkert men goda råd verkar dyra i dagsläget.

–Skjut de djävlarna, som råd slår tillbaka i världsopinionen och ”ge dem demokrati och frihet” är lättare sagt än gjort om man samtidigt ska värna om strategiska farleder och ett jämt oljeflöde.

Även om härskarna inte samordnat sin repression har den många gemensamma drag. Från Bahrain till Benghazi via Sanaa. I de tre städerna har polis och militär fått order att skjuta för att döda. Rapporter från olika sjukhus visar att många dödats av kulor i huvudet. Där hamnar de inte av en slump.

Trots det enorma polispådraget lyckades folk samlas till en ny demonstration i Alger.

I Vita Huset bedömdes antagligen riskerna i Bahrain för stora och efter ett längre samtal mellan Obama och kungahuset meddelade kronprinsen att soldaterna dragits tillbaka från Manamas centrum. Eftersom oppositionen inte kräver regimens fall (ännu) utan en plats i landets styre hoppas kanske Vita Huset att eftergifter kan vara den rätta vägen.

I Jemen har USA också en viktig marinbas och tills vidare verkar regeringen få fullt stöd för sin dödliga politik. I Libyen har USA inga spakar att dra i och galningen i Tripoli uppträder som om det rådde öppet inbördeskrig. Soldaterna skjuter skarpt för att döda med höghastighetsvapen och kulor som ger maximala skador. I upprorets centrum, i Benghazi och Al Bajda, sköt enligt vittnen armén skarpt från helikoptrar. I Al Bajda har enligt uppgifter befolkningen tagit över staden och armén och polisen dragit sig tillbaka till en kasern från vars tak snipers skjuter prick på demonstranterna. Läkare som lyckats meddela sig med omvärlden talar om ”många dussin” döda.

Kampen om bronsmedaljen är intensiv.

I går protesterade människor också i Algeriet. Det var andra lördagen som CNCD, en samordningskommitté, kallade till demonstration. Förra lördagen lyckades flera tusen samlas på Förstamajtorget. I går lyckades demonstranterna inte samlas på torget eftersom polisen stängde av alla tillfartsvägar redan tidigt på morgonen. Det hindrade dock inte oppositionen från att i stället manifestera på flera olika platser samtidigt. Det är kanske för tidigt att tala om nederlag eller framgång. Fortsatt spänning utan tydliga resultat är kanske bästa beskrivningen och CNCD kallar redan till ny demonstration nästa lördag. Ett utdraget ”krig” som inte liknar utvecklingen i grannländerna.

-Vi ses nästa lördag.

I dag söndag ansluter sig Marocko som en ny bricka i det dominospel som pågår. Hur det ska gå väntar vi med spänning på. Grunderna till missnöje finns där. Landets ungdom lever under större fattigdom än i resten av Nordafrika men regimen är inte lika öppet repressiv som i Algeriet för att inte tala om Libyen. Att M6, som kungen kallas för, oroar sig visar det otroligt klumpiga försöket att i media påstå att dagens demonstration inställts. Ryktet om dess död är betydligt överdrivet.

PS, I Kabul dödades i går minst trettiofem personer i en attack mot Kabul Bank i Jalalabad då sju talibaner sprängde sig i luften. Än en gång visar de islamska fundamentalisterna att de står på samma sida som de regeringar de säger sig bekämpa. De lika lite som tyrannerna drar sig för att döda oskyldiga civila för att nå sina mål. Det är en himmelsvid skillnad mellan folkens revolutionära kamp för frihet och fundamentalisternas ”kamp”. Varje segerrik revolution drar undan grunden för fundamentalismens agenda. Varje missil i ”kriget mot terrorismen” rekryterar nya självmordsbombare.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, USA, Tunisen, Bahrain, Jemen, Libyen, Khaddafi, Obama,

Våra demokraters vänner.

Posted on 17 Feb 2011 by Benny Åsman

Ned med tyrannerna – Ned med mördarna.

Blodet flyter på gator och torg över hela den arabiska världen. Från Bahrain i öster, via Jordanien, över Jemen bort till Libyen och Algeriet använder de tyrannerna samma metoder –ännu mer våld när våld inte räcker.

Kungen i Bahrain ”beklagar”, likt Mubarak, de döda men skickar samma natt sina dresserade ”hundar” på fredliga demonstranter på Pärltorget där två nya mord på demonstranter ägde rum.

Flera tusen deltog i den dödade demonstrantens begravning i Bahrain.

I Jordanien gör kungen eftergifter och avskedar ministrar och utlovar bättre tider men får ända allt svårare att skylla maktmissbruk och orättvisor på andra eftersom det är han själv som har den absoluta makten.

I Jemen använder presidenten välkända recept från Tunis och Kairo. Religiösa fanatiker, betalda huliganer och kriminella skyddas av kravallpolisen när de går till väpnade angrepp mot demonstranter som kräver något så elementärt som demokratiska fri- och rättigheter. Elementärt min käre minister Bildt!

Clownen Khaddafi som styrt Libyen med militär järnhand sedan 1969 drar sig inte för att använda extremt övervåld mot demonstranterna i hamnstaden Benghazi. I dag torsdag kallar oppositionen till en ”vredens dag”. Ett blodbad kan vara i görande. Psykopaten på bilden här under saknar spärrar.

Khaddafis ”gröna revolution” är en blodig diktatur.

I Algeriet bygger oppositionen upp sina styrkor och nu på lördag blir det en viktig dag för att se om ”majonnäsen tar sig”. Det var flera tusen som trotsade polisens övermakt förra lördagen. I Marocko höjs också kritiska röster och en första samling är utlyst nu till söndag den 20 februari.

Tunisien och Egypten har spridit motståndets virus till nästan varje land i den arabisktalande världen och stimulerat till nya protester i mullornas Iran. I Washington, Paris, London och Berlin letar ”demokratins fanbärare” desperat efter ett vaccin som kan undvika att det uppstår ett ”politiskt vakuum” som det kallas.

Det är inte demokratiska ideal som styr dessa personers handlande. Att bevara det egna landets imperialistiska intressen ligger under ängsligheten över att allt inte ska ske i ”ordnade övergångsformer ”.

Man vad menar de egentligen med ”vakuum”? Att det skulle uppstå en situation i regionen där ingen har makten? Nej knappast. Vad härskarna i väst är allergiska mot är risken att de demokratiska revolutionerna kristalliseras till fristående regimer som inte spelar med i Washingtons geostrategiska planer för oljan, handeln och militära allianser.

De är livrädda för de ögonblick i historien då vardagslunken bryts, avgrunder öppnar sig och för korta ögonblick verkar allt möjligt – makten ligger inom räckhåll för den stora majoriteten av de förtryckta folkmassorna. Det är tider då historien tar sats och decennier verkar rusa förbi ett ögonblick. Det är det ”vakuum” som sprider skräck i imperialismens högborgar.

Det förklarar varför ”våra demokrater”, Obama, Merkel, Sarkozy, Cameron och Carl Bildt förstås, gör följe med tyrannerna ända fram till avgrundens rand för att sedan med alla medel försöka avstyra det ”vakuum” de själva skapat genom att under ”lugna” tider alltid alliera sig med de quislingar som säljer sig billigast.

De arabisktalande länderna har sina Ben Ali, Mubarak, Saleh, Khaddafi, kungar och prinsar inte för att ”araberna” saknar demokratisk ”mognad” utan för att de hållits under armarna i ur och skur av presidenter och statsministrar i den ”fina världen”.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,DN5,GP3,DN6,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Uppkäftiga Uppsala,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabvärlden, USA, Frankrike, Imperialism, Olja, Makt

Obamas budget

Posted on 15 Feb 2011 by Benny Åsman

I dårarnas paradis.

Det har blivit ett socialt axiom i USA. Inga skatter kan höjas oavsett de sociala följderna. Om så sjukvården ska börja amputera lemmar med en gammal handsåg från Sandviken så är ökade inkomster till staten via högre beskattning ett tabu.

Det är den sanning som bekräftas av Vita Husets budgetförslag som nu skickas över till Kongressen för behandling. Obamas budget är kriminell ur social synvinkel vilket bäst bevisas av dess två motpoler.

-USA militära budget förblir intakt sånär som på 16 miljarder dollar i besparingar per år de närmaste fem åren, det vill säga igenting jämfört med den årliga budgeten på över 650 miljarder dollar.

-Däremot ska det viktiga stödet till uppvärmning av hus och lägenheter som 8,3 miljoner familjer är beroende av halveras, vilket innebär att cirka 3,5 fattiga familjer helt förlorar uppvärmningssubventionen.

Kontrasten mellan behandlingen av de två utgiftsposterna i den federala budgeten visar ledstjärnan i budgetens utformning och sparprogrammet för en minskad statsskuld det kommande decenniet – allt för de redan rika, inget till de fattiga och arbetslösa. Barack Obama har hittat den perfekta politiken för att hans sista sken av passionerad demokrat ska släckas.

Glansen kring Obama har bleknat betydligt.

-Vi lever i en udda tid då en demokratisk president verkar bekväm med att spendera miljarder av dollar på ett impopulärt och till synes ovinnbart krig i Afghanistan utan att ha ett problem med att kapa hjälp till uppvärmningen åt fattiga amerikanska familjer mitt i den kallaste vintern i mannaminne, skriver den radikala tidskriften The Nation.

Planen är att skära i statens utgifter med 1 100 miljarder dollar under decenniet räknat från nästa år. Jobben och den sociala misären offras för att kunna hitta en gemensam terräng med republikanerna som nu har majoriteten i Representanthuset. Hur det ska gå till frågar sig många eftersom republikanerna säger nej till alla Obamas förslag av rent ideologiska skäl. De tror att det ska leda till en seger i 2012 års presidentval oavsett vilken kandidat de ställer upp med.

Obama lägger sig platt för republikanernas budgetkrav.

Vita Huset har självt backat in sig i det budgethörn det nu befinner sig i då Obama accepterade att förlänga George W. Bushs skattelättnader för alla familjer inklusive de få med inkomster över 250 000 dollar per år. Om han går med på att förlänga dem på nytt 2012 då annulleras hela effekten av hans planerade budgetbesparingar. Det visar vilka prioriteringar som gäller både i Kongressen och Vita Huset. Statens utgifter ska sänkas oavsett de sociala konsekvenserna för de arbetslösa, de som förlorar sina hem i bolånekarusellen, undervisningen och de sociala hjälpprogrammen.

USA glider allt mer in i en social dårskap som kommer att sluta med förskräckelse. Utan politiska alternativ till demokraterna och republikanerna, utan starka fackliga organisationer och social organisering kan det bara sluta i en social explosion av gigantiska mått eller i ett förfall till en djup ekonomisk och social misär för så stora delar av befolkningen att USA inte längre kommer att klassas bland de högt utvecklade industriländerna.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongress, Budget, Rika, Fattiga

Framåt – men aldrig glömma!

Posted on 11 Feb 2011 by Göte Kildén

Sprickorna i den gamla sfinxen från Kairo var så många att inte ens CIA i går kväll trodde att den gick att rädda. Inför en hel värld förklarade Barack Obama därför att det i går kväll skulle skrivas historia…

Diktatorn Hosni Mubarak skulle få ge sin sista föreställning i ett TV-tal till nationen. Försvinna bakom scenen under mer värdiga former än Tunisiens diktator Ben Ali. Slippa att förnedras. Allt under kontroll av den militär som beslutat att hans tid var ute.

Men när väl ridån gick upp förstod alla att Mubarak - trots allt som sagts bakom kulisserna – vägrat att spela den roll som förväntats. Med käpprak officersrygg, håret färgat i ungdomligt svart och rynkorna översmetade med TV-smink förklarade i stället 82-åringen att han vägrade att överge sin post. Inte ens de undantagslagar som var regel under diktaturens trettio år skulle hävas…

Mubarak inledde sitt tal avskyvärt nog med att hylla den ungdom han bekämpat. Som den gamle politiske patriark han är sa han sig tala till sina landsmän som en fader till sina söner och döttrar och förklarade salvelsefullt att ”de martyrer som dött under de olyckliga, tragiska händelserna deras blod och sår ska inte ha offrats förgäves”…

För oss som såg spektaklet i direktsändning och för de hundratusentals demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo kom utspelet som en chock. Minuterna innan hade Tahrirtorgets människomassor jublat och dansat över sin seger. Googles ansvarige i Egypten, som fängslats och torterats, för att sedan friges som en eftergift åt oppositionen, gick ut med ett färdigt glädjemeddelande på twitter: ”Mission accomplished” (Uppdraget slutfört)…

Men när chocken lagt sig. Då kom raseriet och ursinnet. Där sångerna och glädjen tystnat och de egyptiska flaggorna sänkts, där höjdes nu i stället en skog av smutsiga skosulor i ett öppet förakt mot den avskydde diktatorn.

Uppdraget var inte slutfört. Inte ens det första vägskälet var passerat.

Men efter en kort förstämning. När massrörelsen väl hämtat andan. Då rullade på nytt slagorden mot Mubarak och hans regim runt som åsknedslag på torget. Redan i natt började en mindre grupp av demonstranter att röra sig mot presidentpalatset och det befästa TV-hus där Mubarak spelat sin kanske sista roll. Nu som så många gånger förr är frihetskämparnas paroll ”Framåt – men aldrig glömma” och i dag fredag väntar en våldsam konfrontation mellan upprorsrörelsen och en regim i kramp. Vi vet inte hur den inre maktkampen i den militära elitens hierarki ser ut. Vad som helst kan hända.

Vad vi vet är att vi på vår blogg ska fortsätta med att följa dramat. Inte som politiska flanörer eller snusförnuftiga kommentatorer. Vi vill efter förmåga försöka bidra till solidariteten med frihetsrörelsen.

Ned med tyrannerna!

Leve den arabiska revolutionen!

Av Göte&Benny

Media; AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVD5,EXP1,GP3,VG1,AB2,SVD6,SVD7,

AB3,GP4,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tunisien, USA, Obama, Revolution
.

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Tag Archives: USA

Michael Moore i salut för Wisconsins arbetare

.

En av alla som i lördags kom för att hylla det fackliga motståndet var den radikale filmregissören Michael Moore. Inför omkring 40 000 personer sa han:

”Men ändå var det ingen revolt…förrän nu! Här i Wisconsin. Ni har väckt en sovande gigant i kampen för arbetande människors rättigheter. Jorden skakar och marken rör sig under de ansvariga. Ni här är inte ensamma. Amerika är med er.”