Kapitalismens kris och global konkurrens.

Posted on 26 Nov 2011 by Benny Åsman

Adjö till välfärden

-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det, sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.

Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.

Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.

Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.

Det är de arbetande som skapar rikedomen.

Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.

Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.

Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.

Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.

Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.

Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.

Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China

Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.

Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.

Bygger Kina en koloss på lerfötter ?

I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.

Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.

Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.

Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.

Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.

Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.

Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.

Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.

Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.

Av EU icke godkända morötter.

I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.

I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.

Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.

48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.

I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.

Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen

Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.

Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,

AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,

Tahrir II

Posted on 22 Nov 2011 by Benny Åsman

Revolutionens andra våg

Nio månader har gått sedan diktatorn Mubarak drevs bort från makten av miljontals människor i en revolutionär våg som den arabisktalande världen aldrig skådat förr.

Mubaraks maktbas var säkerhetspolisen vilket tillät den högsta militärledningen att spela ett dubbelspel. Å ena sidan spelade den med i revolutionen för att stoppa tendenserna till avhopp till revolutionärerna från vanliga soldater. Å andra sidan gav det generalerna möjlighet att placera sig själva vid statsrodret genom att utropa ett Högsta Militärråd med uppgift att ”införa demokrati”.

På nytt slås ungdomar blodiga av landets polis och militär.

I fyra dagar har vi nu sett scener som påminner om revolten i januari. –Mubarak är borta men regimen finns kvar, ropar nu unga aktivister. De brustna illusionerna om militärens roll och intentioner har nått den kritiska massa där modet att stå upp mot polisens och militärens våld på nytt omfattar hundratusentals människor över hela landet. För det är inte bara på det symboliska Tahrirtorget som militärens makt ifrågasätts öppet. Mobiliseringen sker samtidigt i flera andra städer.

Under sommaren och hösten har militären allt mer öppet visat upp sitt rätta ansikte. Brutalt våld används dagligen mot strejkande arbetare. Inte mindre än 15 000 personer har ställts inför rätta anklagade för alla möjliga ”brott” mot överheten. Många fall av tortyr har rapporterats. Kort sagt, allt fler har börjat inse att militären manövrerar för att behålla makten även efter val till parlamentet. Beviset att det är fallet kom för de flesta i förra veckan då militären lät förstå att den skulle stå ”garant” för den nya konstitutionen, det vill säga att den skulle ha sista ordet över dess innehåll och uttolkning.

Mot polisens överlägsna eldkraft använder ungdomen stenar och ett enormt mod.

Gnistan som tände revolutionens andra våg kom inför helgen då polis med brutalt våld attackerade cirka 200 ungdomar som slagit upp ett tältläger. I fredags samlades närmare 100 000 på Tahrirtorget för att protestera mot militärens intentioner för den nya konstitutionen. Muslimska brödraskapet som uppenbarligen spelat under täcket med militären inför valet den 28 november kände sig tvingat att mobilisera sina anhängare eftersom militärens posering som ”garant” var för grov för att sväljas hel.

I lördags kväll intogs torget på nytt av demonstrerande ungdomar i protest mot våldet mot de tältande. Allt fler människor strömmade till för att kräva att militären överlämnar makten till en civil regering. Regeringen hamnade hängande i luften och avgick i går. Den saknade allt inflytande över situationen eftersom den var militärens fikonlöv.

Skadade förs till provisoriska ”fältsjukhus” där frivilliga läkare och vårdare ger första hjälpen

-Folket vill att SCAF avgår, skallar nu det gemensamma slagordet riktat mot militärrådet. Det grova våldet mot demonstranterna verkar bara mobilisera fler och fler som ansluter sig till protesterna. Amnesty International säger nu i en rapport att militärrådet står för ett förtryck som de kallar ”värre än Mubaraks”. Och på nytt står de ”demokratiska ledarna” i väst med bar bak. Obama, Cameron och andra bara talar om ”försoning”, ”moderation” och ”ett slut på våldet” utan att ta ställning mot militärens uppenbara försök att lägga beslag på revolutionen för den härskande elitens räkning. I dag vet alla på Tahrirtorget vilken roll västmakterna har i militärens våld. USA betalar 2 miljarder dollar per år till landets försvarsmakt. Men demonstranterna drabbas också mer konkret av Obamas ”stöd till demokratin”. Alla på torget vet varifrån tårgasen kommer ifrån som de beskjuts med. Patronerna har visats upp för media. På dem står det klart och tydligt ”Made in USA”.

Tårgasen tillverkas i USA av Combined Tactical Systems i Pennsylvania.

I dag tisdag kallar radikala krafter inom oppositionen – Muslimska brödraskapet har krupit tillbaka under sitt och militärens varma täcke och deltar inte – till en miljonmarsch över hela landet. Scener från från olika städer visar att de unga är tillbaka i spetsen för revolutionen. I januari samlades miljoner till kamp för rättvisa, frihet och värdighet. Inget av detta har verkligen uppnåtts. Därför tar nu revolutionen ett nytt steg framåt. Om det ska leda till militärrådets fall återstår att se. Allt beror på hur stora folkmassor som reser sig mot förtrycket.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Röda Malmö,PerBjörklund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tahrir, Kairo, Mubarak, USA, Obama, Cameron

Efter lång natt i Bryssel

Posted on 27 Okt 2011 by Benny Åsman

Är krisen över?

Det är något märkligt med alla dessa toppmöten. En lösning på eurokrisen var långt borta. Det sa i alla fall många toppolitiker och media. Sedan är det som om någon lyft trollstaven och så är alla överens om en lösning. Är det ett spel för galleriet som ska visa offentligheten att våra toppolitiker verkligen tar ansvar för framtiden?

Vilket som, så basunerade media i går morse ut att Merkel, Sarkozy och alla andra under stora ansträngningar manglat fram ett räddningspaket för att hindra det grekiska dramat att sluta i kaos .

Mötet i Bryssel enades om ett fyrapunktsprogram som bland annat likviderar 100 miljarder euro av den grekiska statsskulden.

En sista natt med gänget?

Bankerna som innehar grekiska statsobligationer går med på att halvera deras värde. Det motsvarar 100 miljarder euro. Vilka som förlorar dessa fordringar är höljt i banksekretessen. De största beloppen hålls av grekiska och franska banker.
EUs räddningsfond ska förstärkas från 250 miljarder euro som finns kvar i kassan till 1 000 miljarder euro så att resurser ska finnas att tackla en kris i Spanien eller Italien.
Grekland får tillgång till 100 miljarder euro i januari
Bankernas ska öka sin egen kapitaltäckning till 9 procent och de som inte klarar av det på egen hand ska få hjälp av EU.

Det här låter som tuff medicin för de privata bankerna eftersom de går med på att skriva av hälften av sina fordringar på den grekiska staten. Men skenet bedrar. De som äger obligationerna har redan inkasserat hög avkastning på dem i flera år kanske. Börsuppgången efter mötet i Bryssel är också kompensation. Vad de stora kapitalägarna förlorar på gungorna kommer igen via karusellen.

Dessutom finns det något extremt osunt i systemet. Ingen vet vilka som i sista hand äger dessa obligationer och vilka pengar som använts för att köpa dem. Stora belopp bara förvaltas av bankerna å privata kunders vägnar och de gömmer sig oftast bakom brevlådeföretag i skatteparadisen. Det krav som förts fram i Grekland på en offentlig räkenskapskontroll skulle visa vilka som äger obligationerna och hur de finansierats. Både en och två finansiärer i skatteparadisen föredrar att förlora halva värdet på sina obligationer än att träda fram i offentlig belysning.

Sarkozy vek sig inför Merkels krav på privata bankernas bidrag.

En bisarr affekt av pakten i Bryssel är att flera grekiska banker kommer att nationaliseras, trots att EU och IMF ständigt tjatar om att Papandreou ska privatisera allt som går att privatisera. Men de privata grekiska bankerna sitter inne med 44 miljarder i statsobligationer som plötsligt halveras i värde. Papandreou var dock inte sen med att garantera att de som förstatligas så snart som möjligt ska privatiseras på nytt. Underförstått –staten ska ta hand om förlusterna och rädda de privata kapitalägarna.

Har börsen rätt när den gör glädjeskutt efter besluten i Bryssel? Knappast, för det verkligt stora problemet som ligger i en nära framtid är en eventuell djup recession till följd av de groteska åtstramningspaket som alla regeringar i Europa är i färd med att köra ner i halsen på den arbetande befolkningen. Nödlösningen för den grekiska statsskulden kanske hindrar en omedelbar inställning av Greklands avbetalningar och en krasch för ett antal banker i Europa. Men den ekonomiska stagnationen, med låga investeringar i den reella ekonomin, en ökande arbetslöshet och allt fler människor som faller ner i ren missär kan komma att köra Europas ekonomier i botten.

Två saker utanför Europa kan påverka utvecklingen. Dels hänger mycket på vad som händer i USA. Om den republikanska majoriteten i Kongressen sluter upp bakom de mest reaktionära förslagen om nedskärningar av allt som luktar kollektiva försäkringar, arbetslöshetsunderstöd och andra offentliga utgifter då ökar risken betydligt för att hela världsekonomin faller ner i en djup svacka.

Kinas byggboom kan sluta i ett hårt fall

Om dessutom den kinesiska ekonomin börjar få kalla fötter då är en världskris garanterad. Det finns tydliga tecken på att den kinesiska ekonomin är skörare än vad som landets ledning vill medge. Byggboomen i kuststäderna börjar ta formen av en gigantisk spekulationsbubbla och de lokala och regionala myndigheterna har skulder som får den grekiska statsskulden att blekna. Kommunistpartiets ledning tassar fram på tunn is. Den enorma valutareserven är en god stötdämpare men om byggboomen exploderar då kan den snabbt smälta bort.

Medaia;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,DN3,SVD3,GP1,

Bloggare;Sjöstedt,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Euro, Kris, Merkel, Sarkozy

Vi är 99%

Posted on 26 Okt 2011 by Benny Åsman

Occupy Wall Street har rätt

-Vi är 99% , skanderar demonstrationerna på Wall Street och i andra amerikanska städer. De har i alla fall rätt till 90%. I det här diagrammet nedan ser du att medan 90% av realinkomsterna i USA nästan legat still sedan 1979 har den rikaste 100-delen och ännu mer den rikaste 1000-delen sett sina inkomster rusa i höjden. Det här är den materiella grunden till de protesterande människornas slagrop.

Utvecklingen gäller reallöner, det vill säga inflationen är borträknad. Medan 90% av lönerna steg bara 5% under hela perioden, uteslutande beroende på en kraftig ökning 1997-2001, kunde de rikaste se sina löner stiga med 224 % respektive 390 % under perioden 1979-2007.

.
Media:DN1,DN2,SVD2,GP1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Occupy Wall Street, Löner, USA, Rika

Khaddafis diktatur besegrad.

Posted on 11 Okt 2011 by Benny Åsman

Slutstrid i Sirte. Dags för politik

När du läser det här har kanske det sista motståndet från Khaddafis styrkor i Sirte brutits och revolutionens första steg säkrats –Khaddafis diktatur är begraven.

Men det som är slutet på en fas är början till en ny. Nu gäller det för de människor som med vapen i hand befriade Misrata efter en lång och krävande belägring, de som befriade Tripoli och de som innan dess besegrade elitstyrkorna i Benghazi att försvara de landvinningar som gjorts och kämpa för att allt de slagits för blir verklighet. Att alla demokratiska fri- och rättigheter för första gången blir till vardag för landets befolkning, att berbernas och andra minoriteters rättigheter blir verklighet och att landets rikedomar används till att bygga det samhälle som de enorma oljeresurserna möjliggör.

Redan kan vi se en process liknande den i Tunisien, där den enhet som rådde i förkastandet av diktaturen splittras upp efter klassgränser och gruppintressen. Det är närmast en historisk knäpp på näsan att oljearbetarna vid det amerikanska oljebolaget Conoco-Phillips anläggningar i Waha redan gått i strejk. De kräver att alla direktörer som aktivt stödde Khaddafi ska avskedas innan de återgår till arbetet.

.Så här såg de utländska oljebolagens inflytande i Libyen ut innan revolutionen.

Detta är säkert bara den första rörelsens bland de arbetande i landet, som inte offrat söners och sina egna liv i kampen mot diktaturen, som tar strid för sina egna klassintressen. Hittills har övergångsrådet TNC varit den samlande paraplyn för kampen. Om den inte visar att den kan möta de krav och förhoppningar som ställs på en ny regim kommer vi mycket snabbt att få se slitningar i dess led som går utöver de smärre ”stresstecken” som funnits hittills. I många vänsterkretsar har det tagits för givet att TNC kommer att bli en nickedocka i USAs band. Det kan bli så, men det är mycket troligare att motsättningarna i samhället kommer att speglas också inom TNC och många turer kring ministerposter kan väntas, på samma sätt som den tunisiska övergångsregeringen bytte ministrar var och varannan dag som eftergifter till kraven från gatan.

TNCs delegation vid ett möte med EU.

Sirtes fall är avgörande för diktaturens fall. Inte bara rent militärt. Utan kanske ändå mer av symboliska skäl. Sirte var Broderns stad. Den hade byggts upp från grunden med oljepengar i ett ”grandiost” projekt för att göra staden till Afrikas huvudstad med konferensanläggningar av internationell standard. Hela kvarter i staden består av bostäder för officerare i den fallna regimens elitförband och för många priviligierade ur Khaddafis egen klan.

Ur ren humanistisk synpunkt kan vi beklaga att tyvärr också oskyldiga människor råkat illa ut och dödats eller sårats under belägringen av Sirte liksom alla civila som fick sätt livet till vid upproret i Benghazi, resningen i Tripoli, krossandet av revolten i Zawiya och inte minst det heroiska motståndet i Misrata. Men i alla inbördeskrig och revolutioner drabbas ett antal oskyldiga civila som kommer i kläm när historien lämnar sina upptrampade fotspår och får ett utbrott.

Stora delar av Misratas centrala delar förstördes av Khaddafis artilleri.

Men det finns också alltid ”oskyldiga civila” som medvetet väljer att ansluta sig till de stridande krafterna i en revolution eller ett inbördeskrig. Tyvärr är det så ett samhälle i uppror fungerar. Bara för ta något så näraliggande oss som det finska inbördeskriget. Där var det inte bara arbetare i det röda lägret och aristokratiska officerare i det vita lägret. Det fanns också frivilliga fattiga arbetare i de vitas styrkor. De valde sida och fick betala för sitt val om de togs av de röda. Samma sak händer i alla konflikter. I Egypten är det många mycket fattiga personer som villigt lät sig engageras i de banditgäng som Mubaraks regim använde som stormtrupper mot politiska motståndare. De finns kvar fortfarande och går nu indirekt militärens ärenden genom att provocera och angripa demonstrationer.

Vissa väljer alltid att sluta upp på förtryckets sida.

I Sirte är det uppenbart att en del av stadsborna frivilligt anslutit sig till Khaddafis trupper för att försvara vad de anser ha varit ett gott och priviligierat liv. De har gjort sitt val och kämpar med livet som insatts på diktaturens sida. De beklagar inte själva sitt val. Varför ska vi beklaga det i deras ställe?

Detta reser en annan fråga. Hur många civila oskyldiga offer har mist sina liv i revolutionen sedan 17 februari? Jag vet inte och jag tror inte någon annan har en siffra som kan betraktas som den rätta. Ingen vet hur många som avrättats av Khaddafis trupper i de städer som togs tillbaka efter den första resningen över hela landet, med just Sirte som undantag. Ingen vet hur många civila offer som skördats av Natos missiler och bomber. Ingen vet hur många oskyldiga offer som fallit för rebellernas RPG och kulor. Gissningarna är lego i media och TNC självt säger att allt mellan 30 till 50 tusen personer dödats, civila och stridande inkluderat. Men det finns orsak att tvivla på att det är så pass många. Uppgifterna från olika städer, som kanske är bättre gissningar, adderar inte upp till de globala gissningarna. Sanningen, eller så nära sanningen som möjligt, kommer inte att låta vänta på sig.

Begreppen Holocaust, folkmord eller genocid ska man inte leka med.

Redan nu kan det ändå sägas att vissa media och ”bloggvänster” gjort till sin uppgift att hallucinera om Holocaust, Folkmord och Genocid. Till och med bloggar med anspråk på seriös källgranskning och vetenskaplig kyla gör sig till språkrör för de värsta överdrifterna. Det gäller exempelvis bloggen Klassperspektiv lyckas slå rekord. I en blogg från den 9 oktober citerar de en läkare på sjukhuset Ibn Sina som enligt AFPs reporter i all hast sa ”det här är Holocaust, inte ett lasarett”. Något som Klassperspektiv också lyfter upp till rubrik över hela bloggen.

Utan att höja ens ett frågande ögonbryn utropar bloggen det här århundradets första holocaust. Nu vet nog de anonyma skribenterna på Klassperspektiv vad ordet holocaust står för. Ändå drar de sig inte för att utan en enda kommentar publicera vad AFPs reporter sa sig höra. Man kan undra varför eftersom bloggen presenterar sig med följande högtidliga deklaration:

”Klassperspektiv är mycket noggrant med sitt val av källor. Vi som arbetar med Klassperspektiv är rutinerade och kunniga vad gäller källkritik och källkritiska principer. Vi har lång erfarenhet av bevakning av internationella konflikter, och känner till den roll som spelas av krigspropaganda och över huvud taget partsinlagor.”

Varje seriös politiker tänker efter två gånger innan ordet folkmord, eller holocaust och genocid, tas i munnen eller accepteras som beskrivning av en händelse. Många har dött i Libyen. Men att tala om folkmord och holocaust är rent nonsens. Redan termen innebär dessutom att dödandet drivs av en etnisk/nationell motsättning vilket inte är fallet i Libyen.

Revolutionen kommar bland annat att dömas efter den plats berberna får i samhället.

Men hur var det med sjukhuset Ibn Sina? I samma artikel från AFP där Klassperspektiv hittar sin feta rubrik går det också att läsa att ett femtiotal personer greps som misstänkta för att ha använt sjukhuset som bas för att skjuta mot de annalkande rebellerna. Det bekräftas av många andra medierapporter om beskjutning med RPG, granater och snipereld från sjukhusets byggnader. Enligt samma AFP-reporter och andra tidningsartiklar transporterades sedan skadade från sjukhuset som saknar läkare och personal till sjukhus i Misrata. Problemet som rebellerna stod inför var naturligtvis delikat. Hur eliminera de skjutande soldaterna i sjukhuset? Bara låta dem skjuta vidare i lugn och ro eller försöka inta sjukhuset?

Sirtes fall öppnar dörren för en ny politisk epok i Libyens historia. Hur en vald parlamentarisk församling kommer att se ut och vad den kommer att uträtta beror till största delen på de komplicerade styrkeförhållandena som existerar mellan sekulära och religiösa krafter som stridit tillsammans mot Khaddafi liksom på de regionala och etniska spänningar som finns. Det är också hur de kommande politiska striderna formar sig som avgör hur banden mellan Tripoli och Washington, Paris och London kommer att se ut.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVT1,

Bloggar:KLassperspektiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Sirte, Revolution,

Ockupera Wall Street.

Posted on 8 Okt 2011 by Benny Åsman

-Vi är 99%

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.

Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.

För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.

För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.

Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.

För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.

Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.

Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?

Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.

För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?

Media: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga

G2, IMF och FN

Posted on 26 Sep 2011 by Göte Kildén

En vecka som ingen annan

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom? Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

Börs- och dalbana.

Posted on 13 Sep 2011 by Benny Åsman

Finansens springpojkar.

Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.

Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.

Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.

Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.

Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.

Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.

Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.

Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.

Duon som låtsades att det regnade.

Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.

Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.

I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.

Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.

Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,DN4,DN5,DN6,SVD5,DN7,SVD6,SVD7,

Bloggare:Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Banker, Grekland, Finans, Spekulation, Euro

Libyens olja -realitet och myter

Posted on 31 Aug 2011 by Benny Åsman

-Det är oljan – dumhuvud.

Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade ”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.

Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.

Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.

Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.

Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.

-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.

En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se

diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.

Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.

Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.

Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.

Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot

stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.

Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.

Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.

De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.

Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.

-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.

FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.

-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i BBC)

”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.

Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.

–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.

-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,

Tripoli befriat.

Posted on 24 Aug 2011 by Benny Åsman

Libyens öppna framtid.

Efter Ben Ali och Mubarak var den naturliga frågan vem följer i tyrannernas spår. Hopp och förtvivlan avlöste varandra under den sex månader långa resningen i Libyen. Nu vet vi svaret. Nästa offer för den arabiska våren blev Muhammar Khaddafi. Efter 42 års envälde och godtycke har den groteska clownen i Tripoli drivits på flykten. Ingen vet just nu var han befinner sig och diktaturens kreatur hoppas fortfarande på en segerrik återkomst för Kungen av Afrika. Men trots sonen Seifs patetiska brösttoner om en snar seger i Tripoli verkar det klart. Khaddafis styre är över. Punkt slut.

Diktatorn har pekat för sista gången.

Nu är det dags för den libyska befolkningen att se framåt och förhoppningsvis inte längre kasta skrämda blickar över axeln. Det blir tyvärr en vana under en diktator. Enorma problem väntar i det nya Libyen. Det måste byggas från noll. Det finns ingen politisk infrastruktur att ta över och bygga vidare på. Det kanske är både en fördel och en nackdel.

Landet saknar politiska partier. Det finns inga fackliga organisationer. Det finns inget parlament. Det finns ingen konstitution. Rättsväsendet saknade all självständighet. Likt under Stalins värsta terror på 30-talet dikterade den politiska ledningen domstolarnas utslag på förhand. Sjuttiotalets offentliga hängningar av oppositionella studenter och åttiotalets offentliga avrättningar av oppositionella inför fullsatta sportarenor beordrades personligen av Khaddafi. Domstolarna bara verkställde.

Det enda som finns och som föreställer en statlig organisering är Khaddafis ”folkliga direkta demokrati” – Jamahiriya. Att Khaddafi dessutom klistrade på ordet ”socialism” i landets officiella namn gillades av många i den internationella vänstern. Att det bara var en maskerad för en enmansdiktatur med obegränsad personlig makt var något samma vänster endera inte begrep eller avfärdade med hänvisning till diktatorns ”anti-imperialism”.

En staty symboliserande Khaddafis ”Gröna bok” rivs.

Jamahirya är inte en struktur som revolutionen kan ta över. Den måsta helt enkelt avskaffas. I den ”direkta demokratin” hölls inga val, inga konkurrerande politiska program och samhällsprojekt konfronterades och i toppen av ”den direkta demokratin” styrde diktatorn själv, utan att kunna avsättas eller väljas om. I stället var det de mest devota lärjungarna till Mästaren som lyfte sig upp i den ”direkta demokratins” korrupta hierarki. Att klart tänkande människor som kallar sig socialister svalde denna maskerad med hull och hår kanske inte är så konstigt. Glöm inte alla ur den europeiska intelligentsian, likt Camus, Yves Montand med flera, som efter besök i Moskva hyllade Stalins diktatur som det ”socialistiska paradiset”. Man ser vad man vill se.

Det är en motsägelsefull process som väntar och utmanar den segerrika revolutionen. I Egypten segrade de folkliga upproren utan väpnade strider även om vi inte ska glömma de hundratals unga demonstranter som dödades av diktaturens säkerhetsstyrkor och väpnade ligister. Män i Ben Alis och Mubaraks omgivning hade makt att göra sig av med Ledaren och utropa militära och politiska ”övergångsråd” med uppgift att rädda vad som räddas kunde av de härskande klassernas makt och egendomar. Den möjligheten fanns aldrig för några ”förrädare” kring Khaddafi. Deras enda alternativ var att fly utomlands eller hoppa av till Benghazi. Makten i Tripoli var odelbar och tyranniet en familjediktatur utan möjlig tronföljd. Allt måste byggas upp från grunden. Det är både en nackdel och en fördel eftersom det saknas strukturer att bygga vidare på. Samtidigt slipper revolutionen att stångas mot militära ”övergångsråd” som likt i Egypten spelar under täcket med kontrarevolutionen.

För tillfället finns det bara ett ”övergångsråd” i Libyen och det är det mycket omskrivna TNC i Benghazi som bildades redan ett par veckor efter resningen den 17 februari. Rådets personliga samansättning är oklart. Många av de 37 medlemmarna har hittills varit anonyma för att enligt Rådet skydda dem och deras familjer från repressalier. Men trots den okända personsammansättningen vet vi att de flera av de mest framträdande personligheterna är före detta ministrar ur Khaddafis regering som exempelvis TNC-ordförande Abdel Jalil och TNCs ”regeringschef” Mahmoud Jibril. Men i rådet finns också representanter för rebellerna, som advokater och ingenjörer som ”omskolat” sig till befrielsesoldater. Islamska grupper och det muslimska brödraskapet sitter också med i TNC. Några enstaka socialister sägs också finnas i rådet trots att landet saknat en socialistisk organisation i decennier.

TNCs regeringschef Abdel Jalil.

Hur samverkan mellan rådets alla grupperingar kommer att utvecklas nu efter Khaddafis fall står kanske skrivet i stjärnorna. Dessutom kommer rådets sammansättning helt klart att påverkas av det faktum att Tripoli befriats av rebeller från huvudstaden tillsammans med rebeller från västra bergen och Misrata. Ingen av dessa rebellgrupper har stått eller står ännu under TNCs ordergivning och ledarna i Benghazi måste noga väga in alla krafter som tillsammans fällt Khaddafis diktatur. Abdel Jalil har redan sagt att Rådet ska flytta till Tripoli mycket snart och det då kommer att utökas till att inbegripa representanter från hela landet.

TNC har också lagt fram ett program för den kommande omvandlingen från diktatur till en konstitutionell demokrati. Rådet ger sig själv maximum åtta månader att organisera val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en konstitution, som sedan ska ställas till folkomröstning. Med en ny konstitution som bland annat garanterar friheten att bilda politiska partier kan Libyen sedan gå till val av ett parlament. Så ser planeringen ut på det papper som TNC presenterat och som innehåller 37 paragrafer. Många av dem är bra och garanterar medborgarnas demokratisk fri- och rättigheter. Andra är helt förkastliga som att exempelvis TNC anser att i det nya Libyen ska islam vara statsreligion.

TNCs ordförande Mahmoud Jibril.

Liksom i Tunis och Kairo kommer de styrande i Tripoli inte att leda en socialistisk omvandling av samhället. Det är de sociala krafterna i samhället som avgör i vilken riktning den libyska revolutionen kommer att röra sig. Eller snarare vilka zig-zagturer den kommer att ta. Sett till att de radikala sekulära krafterna i Libyen verkar betydligt svagare och färre till antalet än i grannländerna är det troligt att det blir de rent borgerligt demokratiska krafterna tillsammans med mer moderata islamska strömningar som Broderskapet som kommer att hålla i rodret under den närmaste framtiden.

Men det innebär inte att de har fria händer att göra vad som helst. Vare sig i förhållande till den egna befolkningens stora förhoppningar om ett nytt liv eller i relationen till de utvecklade industriländerna.

Förtvivlan och glädjeskutt är revolutionens lott.

Tusentals människor har offrat sina liv för att störta tyranniet. De som överlevt i kampen kräver dignitet, rättvisa och frihet. De nya ledarna i Tripoli kan inte behålla sin legitimitet utan att möta de förväntningar på framtiden som segern över Khadaffis diktatur gett. För närvarande begränsar sig dessa förhoppningar till demokratiska fri- och rättigheter. Även om det också innebär krav på rättvisa och ett slut på den totala rättslöshet som rådde i 42 år gäller revolutionen inte ännu fördelningen av landets rikedomar.

Men i ett land med hundratals miljarder i oljeinkomster och en befolkning mindre än Sveriges ska det inte finnas fattigdom och stor arbetslöshet bland ungdomen. Det är krav som säkerligen kommer att växa fram i den fortsatta kampen mellan de olika krafter som samlats i kampen mot diktaturen. För liksom i Egypten och Tunisien kommer de sociala frågorna att stiga in på scenen sedan despoten drivits på flykten. De nya ledarna i Tripoli får det svårare att stå emot krav på ekonomisk och social rättvisa. De kan inte likt sina kollegor i Tunis och Kairo hänvisa till behovet av kompromisser med krafter i diktaturens gamla parti- och statsapparat.

Libyer visar sitt stöd för revolutionen utanför Vita Huset.

Ledarna i Tripoli kommer också att ställas inför krav från ”det internationella samfundet”, som det heter när imperialismens intressen dryftas. Till att börja med visar redan Washington, Paris och London att de vill vara med och påverka utformningen av den nya regimen, dess konstitution och politiska liv. Konkret kan det bli tal om att FN ska sända ”säkerhetsstyrkor” för att garantera ”lag och ordning”. Sett till vad TNC redan sagt om övergångsperioden som nu startar är det inte troligt att det förslaget kommer att accepteras av Tripoli.

Däremot är det ganska säkert att den nya övergångsregeringen kommer att acceptera hjälp att organisera valet till den konstituerande församlingen och folkomröstningen om konstitutionen. Likaså tror jag att den kommer att acceptera rådgivare för bygget av en ny statlig administration, rättsväsende och polis. Det blir naturligtvis blåkopior av västliga borgerligt demokratiska strukturer. Men om det blir ett hinder i vägen eller inte för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa beror inte på formerna utan på de politiska styrkeförhållandena i landet.

Skepp från Benghazi kunde undsätta det belägrade Misrata via den öppna hamnen.

-Väst kommer att presentera räkningen för sin hjälp, säger de som under revolutionens gång fixerat sig vid kravet ”Stoppa Natos bombningar”. Landets olja och gas kommer att läggas under västs kontroll går argumentet utan att med ett ord påminna att det redan är fallet. Sedan 2003 har Khaddafis regim öppnat alla dörrar för det utländska kapitalet, alltifrån Wall Street till Peking.

För den närmaste framtiden finns det inget som talar för att de existerande ekonomiska kontrakten mellan Tripoli och omvärlden kommer att upphävas eller ändras. De nya ledarna i Tripoli är liksom Seif Islam anhängare av en nyliberal politik och inget talar för att de funderar på att nationalisera landets naturrikedomar eftersom de saknar den tekniska utrustning och kunskap som exploateringen kräver. På något längre sikt, ett par år kanske, är det troligt att kontrakten med omvärlden kommer att vaskas om till fördel för Paris, London och Rom. Men eftersom 90 procent av Libyens oljeexport redan gick till Europa kan det inte bli tal om några revolutionära kast. Inte heller Kina behöver vara rädd för att förlora sina miljardinvesteringar i byggen, järnväg och telekommunikation trots Pekings ljumma hällning till Benghazi ända till för en månad sedan då plötsligt en stor kinesisk delegation installerade sig i Benghazi. TNC har å sin sida sagt att Kinas investeringar inte är i fara.

Abdel Jalil har garanterat Kinas intressen i Libyen.

-Så mycket uppoffringar och lidande för att ändra så lite, kanske någon ultraradikal säger med ett fnysande. Att de sociala och ekonomiska förändringarna inte kommer att sticka i ögonen kan man som socialist beklaga. Men då glömmer man bort det viktigaste som skett och som revolutionens folk kämpade för – rätten att stå upprätt. Rätten att inte vara rädd, rätten att säga vad man tycker utan att kallas till förhör och trolig misshandel, rätten att läsa vad man vill och rätten att organisera sig. Om människorna lyckas kämpa sig fram till dessa mål då kan också social och ekonomisk rättvisa hamna på dagordningen. Tillsammans med de kämpande människorna i Egypten, Tunisien, Syrien och resten av den arabisktalande världen kan de kanske inom en snar framtid ställa den sociala revolutionen på dagordningen.

De krafter i väst som av egenintresse gett den libyska revolutionen militär hjälp att störta Kaddafi kommer då att öppet visa sin fientlighet och göra allt för att hindra dagens demokratiska frigörelse att övergå i en social frigörelse från de inhemska ägarklassernas och imperialismens gemensamma maktutövande.

Den intima andan mellan Tripoli och Vita Huset kommer troligen inte att strypas.

För att den processen ska underlättas krävs det en genomgripande självrannsakan hos varje grupp och individ som kallar sig socialist. Stödde vi revolutionen eller vände vi den ryggen därför att röken från Natos bomber skymde sikten? Vad sa vi i de avgörande ögonblicken då människorna bad om hjälp för att inte krossas?

Tripoli 21 augusti hade aldrig blivit möjligt utan Benghazi 19 mars. Segern i huvudstaden hade aldrig blivit verklighet utan det franska flygvapnets attack mot Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars. Misrata hade krossats utan en hamn som hölls öppen av Natos marinfartyg. Det är den konkreta politiska och historiska verklighet som den ”principfasta” anti-imperialistiska vänstern inte vill se i vitögat. Det är bekvämare att gömma sig bakom principer än att ta konkret ställning i ett inbördeskrig mellan revolution och kontrarevolution.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,SVD5,GP2,DN6,DN7,SVD6,SVD7,

GP3,SVT2,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Sjöstedt,Röda Berget,Jinge,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, USA, EU, Benghazi,

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Tag Archives: USA