.

-Det var resonabelt att tro att Socialistpartiet skulle straffas i urnorna. Vi förstår det och står för det.

Orden är Zapateros efter det svidande valnederlaget i söndags. Den europeiska reformismen totala bankrutt kan inte uttryckas i mer nakna ord.

-Om jag vore 25 år gammal skulle jag också campa på Puerta del Sol, sa samme ynkrygg ett par dagar innan valfiaskot.

Det gäller att veta vad man vill och handla därefter. I stället har Socialistpartiet tagit på sig ansvaret att rädda de spanska kapitalisternas vinster på bekostnad av det spanska folkets välfärd.

.

Puerta del Sol lördag 21 maj. Hjältarnas vilostund.

.

Antagligen inbillade sig Zapatero att hans prat om vad han som 25-åring hade gjort skulle vinna sympati. Uppenbarligen fattade han inte att det i stället framstår som ett erkännande av att han och hans parti måste plåstra om kapitalismen oavsett vad det kostar folket av umbäranden. Utan att inse det erkänner han att varje socialists plats är på torget, inte i styrelserummen där minsta lilla vink från finansmarknaden måste följas.

Nu fick Zapateros socialister ta emot en riktig örfil av landets väljare. Som väntat vann högerpartiet PP med stor marginal, 37,58 % för PP mot 27,81 % för Socialistpartiet. Det är Socialistpartiets sämsta valresultat sedan Francos fall 1978. Högerpartiet gjorde sitt bästa regionalval någonsin. Ändå är det nog fel att tala om en högervind som vissa media redan gjort. Många av Socialistpartiets väljare vände dem ryggen i besvikelse och la sin röst på högern utan att svälja högerns program för krisen. Dessutom finns det knappt någon skillnad mellan de båda partiernas krisrecept.

.

De ”indignerade” i Madrid fredag 20 maj.

.

Det är också vad ungdomarna i ett femtiotal städer angriper.

-Ni räddar bankerna och stjäl från de fattiga, är ett vanligt slagord på Puenta del Sol och andra torg landet över. Inför valet fördes omfattande diskussioner bland de protesterande ungdomarna om agerandet på valdagen. Alla tänkbara positioner, från uppmaning till att rösta till krav på bojkott, luftades utan att någon klar majoritet tog form. Dilemmat är uppenbart. En uppmaning till bojkott saknade förankring bland medborgarna även bland de som ser sympatiskt på ungdomarnas protester. När hundratusental demonstrerade gick tiotals miljoner till urnorna.

Samtidigt visar ungdomens revolt att ingen av de dominerande rikspartierna för en politik som svarar mot den arbetande befolkningens behov, för att inte tala om de arbetslösas behov i ett land där arbetslösheten ligger strax över 20% och närmare 50% bland ungdomen.

-Jag är inte anti-system. Systemet är anti-mig!

.

I Pamplona samlas också tusentals till protester.

.

Den parollen visar mer än något annat de stämningar och känslor som dominerar på torgen och gatorna. Det förklarar också många ungdomars uppmaning till röstbojkott. När de säger att ”vi är vare sig vänster eller höger” drar många öronen åt sig. Vissa i den spanska etablerade politiska och fackliga vänstern talar till och med om en manipulation från högern. Det är naturligtvis absurt. Redan som åskådare utifrån känns äktheten i revolten och slagorden. Det är verkligen inget populistiskt högeruppror, inget Tea Party på spanska.

Men det är sant att det inte bara handlar om en revolt mot de materiella förhållanden som landets unga arbetslösa måste stå ut med. Det är en revolt mot hela systemet som de upplever det och som i själva verket är genuint vänster i meningen att hela samhällets struktur kritiseras.

.

Där ungdomen möts, där möts revolt och kärlek.

.

De demonstrerande ungdomarna ställer hela samhällets etik ifråga och den plats som människan har i dagens nyliberala marknadsdiktatur.

-Det handlar inte om att ändra världen, utan att ändra din värld, löd en av Socialistpartiets slogans inför valet. Man kan knappast hamna mer fel. Det är precis världen som den ser ut i dag som ungdomarna revolterar mot, inte mot avsaknaden av individualistiska lösningar i en nyliberal värld. I 15-majrörelsens Manifest och i slagord och krav ställs hela systemet till svars för krisen.

-Ungdomarna vänder sig mot det sterila tvåpartisystem som råder i praktiken och kräver en mer direkt öppen demokrati: Democracia Real, Ya. Verklig demokrati NU.

.

-Friheten måste erövras varje dag. Som under maj-68 finns det inga gränser för fantasin.

.

-Både högern och socialisterna anklagas för korruption och kompispolitik av de revolterande. Att flera av de båda partiernas kandidater är misstänkta för korruption eller redan åtalats bara stärker ungdomarnas kritik.

-Ni stöder bankerna och stjäl från de fattiga, är ingen oskyldig opolitisk hållning. Den kan bara födas ur ett progressivt socialt perspektiv på vilket samhälle man vill skapa.

Valdagen var en stor segerdag för de demonstrerande människorna på alla torg i landet. Trots Valkommissionens beslut att förbjuda alla demonstrationer under lördag och söndag beslutade deltagarna att bruka civil olydnad. Ingen följde ordern om demonstrationsförbud. Polisen stod passivt kvar som åskådare.  Etablissemangets auktoritet var satt ur spel. Regeringen vågade inte ge order om att verkställa Valkommissionens demonstrationsförbud.

Söndagen var en seger för Puerta del Sol. Nu ställer sig de unga frågan hur deras kamp ska föras vidare. De har beslutat att stanna kvar och ockupera torget fram till åtminstone lördag 29 maj. Problemet är både fysiskt och politiskt. Det går inte att sova i tält och sovsäckar på landets torg i månader. Politiskt gäller det också att kunna vidga rörelsen. Valet i söndags visade att en stor majoritet av den arbetande befolkningen och de arbetslösa deltog i det parlamentariska valet.

.

-Ett annat sätt att tänka är möjligt. Det håller ungdomarna med om,

men inte för att köpa en Hyundai.

.

I de ungas Manifest uttrycks en vilja att förändra samhället, att skapa en verklig demokrati. Det kan bara göras av den stora majoriteten av befolkningen. Hur den ska mobiliseras för att göra 15-majrörelsens krav till hela den arbetande befolkningens krav är det problem som nu ställs på dagordningen. Det har de unga inget svar på än. Det ska de inte lastas för. Ingen annan har heller ett klart svar på vilken väg som leder till befrielse från den krassa marknadsdiktatur som Puerta del Sol förkastar.

Videoklipp från Perta del Sol.

En underbart vacker video från Barcelona 18 maj.

.

Media: SVD1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, SPanien, Barcelona, Madrid, Puerta del Sol, Zapatero

Dela

.

Den kallar sig 15-majrörelsen och manar till demonstration för frihet, arbete och ett mänskligt samhälle. Nej, det är inte ännu en bland de arabiska revolutionernas datumrörelser. Den arabiska våren sprider sig till vår egen kontinent.

Democracia Real, Ya är dess stridrop. Verklig demokrati, nu! Madrid har fått sitt Tahrirtorg –ett Befrielsetorg på spanska med namnet Puerta del Sol. Det finns tydliga gemensamma drag mellan Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid och andra torg i Spanien som de unga ockuperar. Till och med tälten i mitten påminner om de omtumlande dagarna i Kairo.

.

-Verklig demokrati, NU!

.

I slutet av den här artikeln kan du läsa den unga rörelsens Manifest. Det är en ungdomlig, skönt fräsch och något naiv text. Den reser krav på ett nytt sätt att leva, att nya prioriteringar ska gälla i samhället. Upp till oss alla att anta utmaningen.

Ungdomarna som bildat 15-majrörelsen manar till strid mot den spanska socialistregeringens krisprogram som har en enda kompassriktning –låt de arbetande betala den kapitalistiska krisen. I Spanien är det verkligen kris. Efter den vansinniga byggruschen fram till 2007 har landets ekonomi kraschlandat. Nu står tusentals byggnader halvfärdiga i hela kvarter som redan börjar förfalla.

Samtidigt är fler arbetslösa i Spanien än i något annat land i Europa. Bland den vuxna befolkningen är arbetslösheten just nu 21,19 procent och statistiken säger att 44,6 procent av alla i arbetsför ålder under 25 år saknar arbete eller jobbar svart för smulor.

.

När ungdomen tar till orda exploderar fantasin.

.

Häromdagen såg jag ett reportage på fransk teve om krisen i Spanien. Det som frapperade mig främst var de individuella öden som beskrevs. Där fanns en 29-årig kvinnlig advokat utan arbete sedan flera år och som tvingas bo hos föräldrarna för att få tak över huvudet. En statsanställd 39-årig kvinna hade sparkats från sitt jobb och tvingades också flytta hem till sina åldrade föräldrar.

-Det är jag som borde kunna ta hand om mina föräldrar men i stället är det de som måste ta hand om mig, sa den bittra kvinnan som kanske aldrig mer kommer ut på arbetsmarknaden.

Där fanns den 44-årige metallarbetaren som bor på gatan sedan hans rätt till a-kassa löpt ut. Hans ”jobb” består nu i att sälja prylar som han hittar bland sopor och skräp. Enligt olika beräkningar är det en till fyra miljoner spanjorer och invandrare som dagligen släpar sig fram på en svart arbetsmarknad med löner som påminner om sweet-shops i Bangladesh.

.

Plaza de Catalunya i Barcelona fylls också av protesterande ungdomar.

.

Trots den djupa krisen, eller kanske på grund av den, har det varit få protester mot följderna av krisen för de arbetande i landet. En viktig förklaring till det är uppenbarligen den roll som den ”socialistiska” regeringen under Zapatero haft, nämligen använda allt sitt inflytande i de fackliga organisationerna för att lägga locket på. Det har däremot inte hindrat mer än 100 000 ungdomar från att demonstrera över hela landet.

Nu på söndag hålls regional- och kommunalval. Socialistpartiet kommer att krossas i valet. De arbetande överger partiet som så tydligt visat att de inte representerar deras intressen. Samtidigt är det politiska krismedvetandet bland den stora massan av väljare sådant att högerpartiet med all säkerhet kommer att segra stort i valet. Att de står för samma krispolitik inser inte alla och idén att ersätta Zapatero med ett alternativ från höger har ett vitt fäste. Resten kommer röstskolket att fixa till högerns fördel. Men som ungdomarna skriver i sitt manifest –det verkar inte vara någon skillnad mellan traditionell högerpolitik och vänsterpolitik. Inför söndagens val har Valkommissionen utlyst ett förbud mot alla demonstrationer. Det är knappast troligt att landets ungdomar lyssnar.

.

I Zaragossa tar man sig tid att diskutera.

.

Men för de unga som ockuperar Puerta del Sol finns det ett alternativ om alla samlas till kamp.

-Skapa ett, två, tre Tahrirtorg.

-Gatans parlament kan stoppa krispolitiken.

Manifest för 15 maj

Democracia Real, Ya

Manifest av 15-majrörelsen

Vi är vanliga, normala personer. Vi är som du, personer som stiger upp tidigt för att studera, arbeta eller söka ett arbete, personer med familj och vänner.

Vi arbetar hårt var dag för att leva och skapa en bättre framtid för de runt omkring oss. En del av oss är radikala, andra är mer konservativa. Vi är troende eller inte troende, vi har en klart uttalad ideologi eller är opolitiska.

Ändå är vi alla engagerade och indignerade över den politiska, ekonomiska och sociala situation vi lever i, över politikernas, företagarnas, bankirernas korruption… och medborgarnas försvarslöshet. Denna förfärliga vardag kan ändras om vi sluter oss samman.

.

Tahrir eller Madrid?
.

Det är dags att stå upp, att tillsammans bygga ett bättre samhälle. Därför står vi starkt eniga bakom:

-Varje framstående samhälles prioritet ska vara jämlikhet, framsteg, solidaritet, kultur för alla, en ekologiskt hållbar utveckling, självförverkligande och medborgarnas välmående.

-Det finns grundläggande rättigheter som bör garanteras av samhället, som rätten till en bostad, rätten till ett arbete, tillgång till kulturen, till utbildning, deltagande i det politiska livet, individens fria utveckling, rätten att konsumera varor nödvändiga för ett sunt och lyckligt liv.

-Vårt ekonomiska system och styrelseskick fungerar i dag inte enligt principerna ovan och utgör nu ett hinder för mänsklighetens framsteg.

.

I Barcelona vill man inte vara sämre än i Madrid. Barca mot Real.

.

-Demokratin utgår från foilket, (demos=folk; kratos=makt), och därför ska regeringar födas ut folket. Men i vårt land lyssnar inte majoriteten av politikerna på oss. Deras jobb borde vara att representera våra krav i samhällets institutioner och möjliggöra våra medborgares deltagande i det politiska livet till förmån för samhällets bästa. I stället berikar de sig själva på allas bekostnad.

-Vissas omättliga maktbegär provocerar fram ojämlikhet, konflikter och orättvisor med ett våld till följd som vi förkastar. Vårt utlevda och onaturliga ekonomiska system blockerar samhällets utveckling och skapar en spiral som berikar vissa medan andra stöts ut i fattigdom och umbäranden. Till sammanbrottet.

.

Den arabiska skon passar också spanska politiker.

.

-Medborgarna är fångna i en maskin med mål att berika en minoritet som ignorerar alla våra behov. Vi är osynliga, men utan oss skulle inget fungera. Det är vi som får hjulen att snurra.

-Systemets inriktning och mål är att ackumulera pengar som ställs över samhällets effektivitet och välmående. Det slösas med resurser, förstör vår planet, skapar arbetslösa och olyckliga konsumenter.

.

Utan kvinnokamp ingen socialism.

.

-Om samhället kunde lära sig att inte lägga framtiden i händerna på en abstrakt ekonomis räntabilitet som aldrig tjänar majoritetens intressen kan vi avskaffa alla överdrifter och skapa allt som vi saknar.

-Det behövs en Moralisk Revolution. Vi har satt penningen över Människan när det borde vara tvärtom. Vi är människor inte varor på en marknad. Jag är inte bara det jag köper, varför och av vem.

Allt detta upprör mig.

Jag tror att jag kan ändra det.

Jag tror jag kan vara till hjälp.

Jag vet att enade klarar vi av det.

Kom med oss. Det är din rättighet.

Puerta del Sol i skymningen.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,SVD4,SVT1,DN4,GP1,DN5,SVT2,GP2,

Bloggare:Svensson,Röda Malmö,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Madrid, Puerta del Sol, Zapatero, Kris,

Dela

En revolution på marsch lockar till debatt. Det var meningen med det möte som organiserades i Göteborg lördag 19 mars. Jag hade nöjet att vara inbjuden som talare. Mötet var organiserat av ett antal organisationer i Göteborg. Här under hittar du det tal som jag höll som inledning.

Grunderna för den arabiska revolutionen.

.

Det är fantastiska tider vi lever i. Det är revolution och historia skrivs snabbare än bläcket hinner torka. Under decennier vande vi oss vid att åren släpade sig fram utan att något hände. Visserligen föll sovjetimperiet samman men det kändes ändå bara som en trist bekräftelse på nyliberalismens segertåg.

Nu kastas vi tillsammans med de arabiska folkmassorna mellan glädjefnatt, över till ängslan och rädsla och sedan tillbaka till segervisshet. Sådan är revolutionen. Det är snabba framgångar, på stället marsch och kontrarevolutionära motattacker.

Hotet om nederlag i Libyen och Bahrain visar att historien inte går på räls, även om den känns mer pålitlig än SJ.

Den arabiska revolutionen ställer minst två stora frågor som kräver sina svar.

Den första frågan man måste ställa är varför den sker just nu och inte för ett par år sedan eller nästa år.

Svaret på frågan är naturligtvis att det inte finns något svar.

-Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!

Orden är Karl Marx’ och beskriver hur den europeiska revolutionen 1848 tog många på sängen.

Vi vet alla att den finns där i sina underjordiska gångar och gräver sig fram för att helt plötsligt utan att någon kunde förutse exakt när och var dyker den så upp mitt framför näsan på oss.

Vad som får samhället att explodera i en revolution kan vara en enkel gnista som den som tände eld på krutdurken i Tunisien. Att Muhammed Bouazizis självbränning skulle starta den präriebrand som drev hyenan Ben Ali på flykten var inte givet. Andra hade begått samma drastiska handling innan utan att något hände.

I Egypten var det den tunisiska revolutionen som var den tändande gnistan. När folkmassorna mot all förmodan bara vällde in på Tahrirtorget den 25 januari gapade omvärlden med förvåning.

Nu i efterhand vet vi att Mullvaden grävt sig fram i den egyptiska myllan under flera år innan den slog världen med häpnad. Många små protester och strejker hade lagt grunden. 6-aprilrörelsen hade arbetat i flera år för att skapa ett nätverk av aktivister och organiserat ett stort antal mindre protester och sit-ins.

.

.

Fjärde Internationalens brittiska sektion, IMG, kallade under sjuttiotalet sin

veckotidning för Red Mole, Röda Mullvaden. Här John Lennon med en löpsedel.

.

Men nu ska vi lämna Mullvaden i sina gångar och kanske hoppas att nästa gång den sticker upp sitt sympatiska nylle är det i Kina eller varför inte här hos oss i Europa.

Den andra med grundläggande frågan vi kan ställa är varför revolutionen sker nu och inte för 15-20 år sedan?

.

Tahrirtorget står som den verkliga symbolen för den revolution

som sveper fram över den arabiska världen.

.

Det blir som att lägga ett pussel med bitar av olika betydelse men där de tillsammans ger oss den bild som tillåter  att förstå vad som sker i dag i den arabisktalande världen.

Internationella valutafondens diktat.

Den första pusselbiten handlar om hur den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden drog in länder som Egypten och Tunisien i det som kallats Washington Koncensus. Vilket handlar om IMFs program för en så kallad strukturanpassning av fattiga länders ekonomiska strukturer. A och O i programmet går ut på att de interna marknaderna ska öppnas för det internationella storkapitalet, att de statliga monopolen ska privatiseras och att det ska byggas en ekonomi som exporterar landet ur fattigdom.

-För arabvärlden har det inneburit att de fått en exportsektor som väldigt mycket bygger på jordräntor, det vill säga inkomster från olja och gas och i andra hand turismen som också ska ses som en ”exportsektor”.

Ett huvudargument från nyliberalernas sida är att de rikedomar som skapas i toppen på samhället tack vare öppningen mot världsmarknaden kommer att sippra ner i samhället och skapa välstånd för alla.

Efter decennier av nyliberal tvångströja vet vi att ”trickle down-effekten” som den kallats är nonsens. Pengarna stannar på vägen ner i fickorna på en klass av profitörer som blir mer en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin.

Vi hittar dessa kapitalismens underhuggare i importsektorn för konsumtionsvaror för eliten. Det handlar om entreprenörer i byggsektorn och importörer. Som resultat har det bildats en stenrik elit som lever helt avskild från det civila samhället.

.I Katameya Heights kan den härskande eliten njuta det goda livet.

.

I Kairo finns det en stadsdel som heter Katameya Heights. Där ligger lyxvillorna i lummiga områden runt en stor golfbana där bankirer, importkapitalister, utlandsegyptier och höga dignitärer kan utbyta sina sarkasmer om pöbeln i landet. Infarten till området är självfallet bevakad.

På den andra sidan av myntet hittar vi den stora folkmassan som bara sett de negativa effekterna av IMFs strukturanpassning. I Egypten lever nästan halva befolkningen under det officiella fattigdomsstrecket, det vill säga 2 amerikanska dollar per dag.

Enligt samma definition lever 20% av tunisiens befolkning i fattigdom, 37 % i Algeriet, 25% i Marocko och otroliga 62% i Jemen.

På grund av ekonomiernas inordning under världsmarknadens diktat skapas inte tillräckligt med arbeten för att de stora ungdomskullarna ska kunna få jobb.

Och det handlar inte längre om outbildade analfabeter i den arabiska världen. För ett av dragen i de diktaturer som dominerat är att den satsat på en utbildningssektor för att hålla arbetslösheten nere bland de unga.

I Tunisien fanns det bara 11 000 universitetsstudenter  år 1970. 2007 var de inte färre än 340 000. I dag kan inte ekonomin erbjuda jobb till alla som är klara med sina studier eftersom landets ekonomi är inriktad på världsmarknadens behov och inte de interna sociala behoven.

Vi minns att media strax efter Ben Alis fall talade om att utländska investerare var less på korruptionen och de kommissioner de tvingades betala till diktatorns familj för att kunna bedriva sin affärsverksamhet.

.

Ingen kunde 2009 tänka sig att Ben Alis dagar var räknade.

.

I själva verket kan man säga att Ben Alis diktatur var det internationella kapitalets diktatur. Det finns 1 200 franska företag i landet och lilla Belgien har inte mindre än 260 företag i landet. De flesta av bolagen finns inom textil, turism, och telekommunikation. Man kan undra vad det klagade över eftersom produktiviteten per arbetad timme i den tunisiska textilindustrin ligger kring 80% av Frankrikes medan lönerna i Tunisien är en tjugondel av vad arbetare tjänar i likvärdiga arbeten i Frankrike. Det behövs inte någon miniräknare för att inse vilka profitmarginaler vi talar om. Inte mindre än 60% av Tunisiens industriproduktion ligger i utländska händer och 30 % ansågs ha legat i Familjen Alis kontroll.

En demografisk bomb.

Den andra pusselbiten vi kan lägga på plats handlar helt enkelt om den demografiska utvecklingen i de arabiska länderna.

I alla revolutioner genom tiderna är det ungdomen som stått i spetsen när en samhällsordning störtats. Det gäller alltifrån den franska revolutionen, via revolutionerna i Europa 1848, över Pariskommunen 1871 och till den ryska revolutionen 1917.

I den arabiska revolutionen är det mer sant än någonsin att ungdomen står i första ledet. Det beror mycket på den rent demografiska bilden.

I alla arabiska stater är minst hälften av befolkningen yngre än 30 år samtidigt som en mycket stor del av dem har en relativt god utbildning.

.

Stora barnaskaror ligger bakom dagens revolter i den arabiska revolutionen.

.

Vi kan ta några exempel:

I Tunisien är 41% yngre än 25  år och inte mindre än 34 % av de unga i studentålder går på universitet. Bara 4% av unga mellan 15 till 25 år räknas som analfabeter.

I Egypten är hela 57% under 25 år och 30% av de i studieålder går på universitet medan cirka 15% procent är analfabeter bland 15-25-åringarna.

I resten av regionen är cirka 50 % under 25 år med ett extremfall i Jemen där hälften av befolkningen är under 18 år.

Demografiska experter säger att numera är antalet födda barn per kvinna i arabvärlden nere i nivåer jämförbara med Europa. I Frankrike som tillsammans med Irland har det högsta barnafödandet i Europa handlar det om strax över 2 barn per kvinna. I arabvärlden ligger genomsnittet kring 2,3-2,5 barn per kvinna och ett så lågt tal som 1,83 barn per kvinna i Tunisien. Jemen utgör enda undantaget där siffran fortfarande är 4,85 barn per kvinna.

Men om vi går tillbaka 25 år i tiden då var dagens siffra i Jemen i underkant för genomsnittet i hela regionen. Mellan fem och sex barn per kvinna var det vanligaste.

Därför ser ländernas befolkningspyramider i dag ut som ett päron med en enorm undre halva med tjockaste delen för gruppen 15-25 år och med en avsmalnande del för det senaste decenniet.

Det här är förklaringen till det vi sett från Tahrirtorget i Kairo, från Tunis och andra ställen. En enorm massa av unga utbildade människor frontalkrockar med ett förstelnat korrupt samhällsystem som bara erbjuder arbetslöshet, ströjobb och tomma löften.

.

De arabiska staternas karaktär och funktionssätt.

Den tredje pusselbiten visar hur staten utövar sin makt. Det var i striden för att kasta av sig det koloniala styret som den arabiska nationalismen blev dominerande ideologi. Ledare som Nasser i Egypten, Bourguiba i Tunisien och Ben Bella i Algeriet fick ett starkt stöd bland befolkningen tack vare deras kamp för en nationell lösning på vad kolonialismen lämnat efter sig.

.

Den arabiska revolutionen inger hopp om frihet för en hel världsdel.

.

Under en viss period kunde de även skapa en viss nationell självständighet genom att manövrera mellan de två blocken i det kalla kriget.

Men den nationella befrielsen blev bara nationell. Den övergick aldrig i en social befrielse. Från Nassers Egypten till Bourguibas Tunisien och senare Algeriet under Boumédiène, växte en form av stat fram där all kontroll av samhället låg i  arméns och säkerhetsapparatens händer.

Den här utvecklingen befästes definitivt efter Sovjets fall då de alla drogs in under IMFs beskyddande vingar.

Jag har sett någon kalla de här samhällena en ”sekuritokrati”, en ”snutokrati” på lite mera slang. Man kan säga att det är ett tillstånd där armén och säkerhetsapparaten får varsin uppgift.

Armén blir garanten för staten medan säkerhetsapparaten har till uppgift att skydda regimen på plats, det vill säga en diktator eller en monarki i de flesta fall.

Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de två. I Algeriet kan man säga att de båda grenarna av maktapparaten växer på samma stam.

I Tunisien var de helt åtskilda och i Egypten delvis sammanvävda.

I den tunisiska och egyptiska revolutionen kan vi se vilken fördel det ger den härskande eliten när det kommer till att bevara det väsentliga, det vill säga kontrollen över statsapparaten.

När säkerhetspolisen i Tunisien gjorde bort sig genom att skjuta skarpt på demonstranterna kunde armén stiga in på scenen och be Ben Ali packa sina pinaler och dra. Säkerhetsapparaten var Ben Alis personliga styrkor. De fanns överallt och räknade in närmare 200 000 poliser men ändå vägde de ganska lätt i slutet eftersom de just var knutna till Familjens makt.

I det kritiska skedet dagen innan hans flykt till Saudiarabien stegade armén in och sa att den vägrade skjuta på demonstranterna. Det var slutet för Ben Ali.

I Egypten var säkerhetsapparaten om möjligt ännu mer inflytelserik. Alla beskrivningar av dess sätt att fungera talar om hundratusentals agenter som kontrollerade det mesta ända ner i lokal administration och enskilda företag.

.

Men när trycket från gatan blev för stort kunde armén stiga in med sin roll som garant för staten och släppa Mubarak till vargarna.

Det fanns en säkerhetsventil och armén kunde helt enkelt släppa Mubarak och Ben Ali för att rädda det väsentliga, arméns plats som statens ryggrad.

Med det här som bakgrund kan vi se skillnaden mot utvecklingen i Libyen. Där har alltid armén varit svagt utrustad och satt åt sidan. Den var aldrig statens ryggrad. Sedan Khaddafi byggt upp sin diktatur som helt koncentrerades kring hans person och klanens lojalitet höll han arméns officerare mycket kort. Alla tänkbara rivaler rensades systematiskt undan.

Däremot var säkerhetsapparaten, bland annat hans söners milisbrigader, rustade till tänderna och de var inte ens en garant för regimen utan en garant för personen Khaddafis makt.

Nu kan vi förstå varför Khaddafi kunde bita sig fast de dagar då även gatorna i Tripoli var fylld av protesterande folkmassor. Vare sig armén eller säkerhetsapparaten hade tillgång till en säkerhetsventil. Ingen kunde helt enkelt ersätta Khaddafi.

-Jag kan inte avgå, Jag är revolutionen, gapade Khaddafi och det hade han rätt i. Han är regimen och den står och faller med honom.

.

Inget annat än total frihet är nog.

Så kommer vi fram till den sista pusselbiten som passar in i bilden som visar grunderna till den arabiska revolutionen.

Föräldrarna till dagens revolterande ungdom trodde ännu på den arabiska nationalismens löften om nationell frihet och ett bättre liv. Men med nyliberalismens triumfer, den ekonomiska världskrisen, med krigen i Irak och Afghanistan tappade de arabiska regimerna sin legitimitet och kvar blev bara det rena förtrycket och den kroniska korruptionen, den nakna makten.

Den stora relativt välutbildade ungdomsskarorna kunde se att samhället inte hade en meningsfull framtid att erbjuda. Maktens tomma retorik gick inte hem längre.

När Obama höll sitt berömda tal i Kairo om en demokratisk framtid i den arabiska världen trodde han kanske att det skulle puffa regimerna att skapa mer legitima styrelsesätt. I regeringspalatsen föll hans ord för döva öron.

Däremot legitimerade hans tal ungdomens krav på frihet. Frihet att tänka högt. Frihet att skriva vad man vill. Frihet att välja vilka som styr i samhället. De unga vill inte längre leva i ett totalitärt samhälle och hade kunskap om omvärlden och medel att organisera sig.

.

De radikala islamisterna har inget att erbjuda den stora massan av arabiska ungdomar.

.

De kan inte längre leva i samhällen där den stora majoriteten är under 30 år men kontrolleras av mossiga gubbar med en moralkod från gången tid. I den meningen är jag övertygad om att den radikala politiserade islamismen är en historisk utvikning av kortvarig betydelse. Den har inget att erbjuda arabvärldens ungdomar.

Därför har den arabiska revolutionen i ett slag krossat en rasistisk myt. Det reaktionära pratet om att de arabiska massorna är omogna för demokratiska friheter har visat vad det är värt. Det är bara en utlöpare av de europeiska kolonialisternas rasbiologi om de svartas underlägsenhet.

.

Revolutionens betydelse för oss.

Till slut tänkte jag dra fram en del politiska och ideologiska lärdomar av de senaste månadernas omtumlande händelser.

1. En reaktionär klyscha som vi tvingats bekämpa genom åren är synen på revolutionen som en blodig historia där våldet marscherar fram i taktfast stöveltramp.

I stället kan vi nu konkret visa att revolutionen är en stor folkfest. Glädje, öppen debatt, solidaritet och engagemang är vad människorna på Tahrirtorget, i Tunis och Manama visat hela världen.

I stället är det bevararna av det etablerade, kontrarevolutionens krafter, som passar in på mytbilden om blodtörstiga revolutionärer.

Kontrarevolutionen står för ilska, bitterhet, småaktighet och gränslöst brutalt våld.

Ett par exempel visar på reaktionens totala likgiltighet för mänskligt liv.

I staden Kasserinne i Tunisien hindrade Ben Alis milis kvinnor i en hamam att komma ut. När män och söner kom till undsättning sköts de till döds av milisens prickskyttar.

Ni minns säkert bilderna av ryttarna som med piskor i handen red in på Tahrirtorget. På en bild syns en av ryttarna med ett brett leende piska demonstranter under sin vilda framfart. Det är kontrarevolutionens verkliga ansikte.

2. Det har pratats mycket om de nya media, om en Facebookrevolution. Själv tror jag att alla nya media har spelat en stor roll för att göra revolutionen möjlig.

Historiskt kan vi se att vår kära Mullvad tar sig fram enligt det minsta motståndets lag. I Iran 1979 var Shahens förtryck fruktansvärt och det var bara i moskéerna som politiska diskussioner kunde föras.

Med Internets alla möjligheter har det blivit mycket svårt för förtryckande regimer att kontrollera informationsutbytet och formerandet av diskussionsgrupper.

Vi som är lite gråhåriga minns hur svårt det var förr att skapa sig en bild av världshändelser som den härskande ideologin presenterade på sitt vis.

.

Rörelsen Mau-Mau ledde ett kolonialt uppror mot kolonialmakten i Kenya.

.

Ni har säkert hört talas om Mau-mauupproret i Kenya i mitten av 50-talet. I media som Rekordmagasinet och andra populära publikationer som vi unga läste beskrevs Mau-mau som grymma blodtörstiga kannibaler. I själva verket handlade det om ett uppror mot det koloniala styret.

I dag är det omöjligt att upprätthålla en så grov bild av ett folkligt uppror.

Den arabiska revolutionen tänder även hopp för oss. Kanske vi kommer att överraskas av att lite arabiska metoder börjar sprida sig till Europa. Var det kanske en symbolik i att det fanns plakat bland demonstranterna i Wiscounsin som sa att om man kan i Egypten så kan vi också.

Tänk om ungdomen i Europa och USA, som alltmer drabbas av kapitalismens kris med massarbetslöshet och tomma löften om framtiden, börjar se den arabiska ungdomens kamp som en förebild. Vilken underbar historisk näsknäpp för imperialismen vore inte det?

Vår kära gamla Mullvad kanske just nu befinner sig under våra fötter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Egypten, Tunisien, Libyen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,GP3,

GP4,GP5,SVT1,SVT2,SVD7,SVD8,SVD9,DN8,DN9,DN10,DN11AB2,AB3,GP6,SVD10,DN12,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,B&P,RödaLund,

Dela

.

Gårdagens demonstrationer i Marocko hölls i en fredlig atmosfär. I Rabat, Casablanca, Tanger och Marrakech samlades många tusen för att kräva ”frihet, värdighet och rättvisa”. Till skillnad från situationen i grannländerna höll sig ordningsmakten på avstånd. Monarken Mohammed VI, M6 i folkmun, hade tydligen bestämt sig för att inte skapa alltför stora rubriker.

.

Trots det ihållande regnet samlades cirka 4 000 demonstranter i Rabat.

.

Kungens styre är inte ännu ifrågasatt av oppositionen så varför provocera med onödigt våld mot demonstranterna som inte kräver hans avgång utan ”bara” kräver en parlamentarisk demokrati med färre befogenheter för M6. Så här i oppositionens första trevande steg kan han tillåta sig att spela mer demokrat än han är. Det marockanska kungahuset har regerat i 350 år och tänker säkerligen inte släppa ifrån sig mycket av makten. Speciellt eftersom M6 själv och resten av familjen är djupt engagerade i landets ekonomiska aktiviteter. M6 har bland annat stora intressen i de teknologiska ”frizoner” som byggs på kusten mittemot Spanien.
.

M6 spelar på både rollen som modern upplyst ung man och rollen som gudomlig Kung.

.

Gårdagens demonstrationer hade sitt ursprung i ett upprop från en front av organisationer under beteckningen 20-februarirörelsen för förändring. Centralt i den gemensamma plattformen är kravet på en ny konstitution som begränsar kungens makt. Ett explosivt krav i den månghundraåriga dynastin.

Jämfört med Libyen och även Algeriet är Marocko ett demokratiskt himmelrike. Men mycket är ändå en fasad för landets ungdom som lider under mycket hög arbetslöshet och med lönenivåer långt under grannländerna. Hälften av landets befolkning på 32 miljoner är under 26 år, vilket på grund av arbetslösheten skapar en tidsinställd bomb.

Formella fri- och rättigheter är visserligen bra och viktiga men för den arbetslösa ungdomen som inte ser en framtid i landet är det ändå ihåligt. Likt i Tunisien och Egypten följer en stor del av ungdomen en högre undervisning men sedan länderna öppnat sina marknader under tryck från IMF och Världsbanken finner de inga jobb efter skolgången.

Gårdagens demonstrationer var lyckade sett till antalet som deltog, tillsammans närmare 15 000 i de fyra städerna omnämnda ovan och sett till att de kunde genomföras fredligt utan våld från ordningsmakten. De var säkerligen början till något större.

.

Media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Marocko, M6, Rabat, Demokrati, Revolution, Spanien,

Dela

.

En koalition av oppositionella grupper kallar till en demonstration lördag 12 februari i den algeriska huvudstaden Alger. Stadens myndigheter har förbjudit demonstrationen med hänvisning till att det råder undantagstillstånd. Organisatör av demonstrationen är RCD, Rally för Kultur och Demokrati.

.

Algers myndigheter väntar snöstorm?

+

Därför blir också ett huvudkrav under manifestationen att undantagstillståndet ska hävas i hela landet. I plattformen finns också krav på att alla anhållna under upploppen i början av januari ska släppas och att alla demokratiska fri- och rättigheter ska respekteras.

Myndigheterna i Alger verkar fast beslutna att stoppa demonstrationen med våld. Polisstyrkor med pansarfordon kommer att sättas in och det finns en risk för att regimen än en gång visar upp sitt brutala ansikte.

-Vi har beslutat genomföra en fredlig demonstration i Alger oavsett myndigheternas beslut, säger Tahar Besbes från RCD och fortsätter: – vill de stoppa marschen får de ta på sig ansvaret.

Algeriet syns inte längre i media. Men en snabb titt i algerisk press visar att det inte går en dag utan strejker, upplopp, demonstrationer, ockupationer av vägar och kommunala byggnader. Landet är en verklig krutdurk som kan explodera vilket ögonblick som helst.

.

Algeriet i dag.
.

Landets ungdom kräver arbete och frihet. Tre fjärdedelar av befolkningen är under trettio år och av dem är 20 procent arbetslösa. Mot dem står en korrupt elit baserad på militärens makt, en elit som vare sig vill se eller höra hur befolkningen lever. Allt är upplagt för en ny explosion i norra Afrika.

.

Tusentals algerier tänker demonstrera på lördag.

-För sent. Det är redan fullt.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, RCD, Alger, Demonstrationer, Bouteflika, Revolution

Dela

.

Det råder tystnad om Tunisien. Är det ordningen som härskar på nytt? Ska vi lita till våra media är det den bilden som träder fram.

Men på plats är det långt ifrån business as usual som råder. Revolutionen fortsätter att skörda frukter som den sittande övergångsregeringen tvingas släppa till.

I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom parentes eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.

.

Ben Ali vinkar adjö till sina egendomar.

.

Samma dag beslutades också att de dödas familjer och skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det 2 döda på fem skadade.

I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.

Muhamed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.

Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.

Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil ligger i utländska främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.

Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.

.

Det är Game over för diktaturen. Men revolutionen är i högsta grad levande.

.

Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.

Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter måste tas om hand. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.

För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.

.

-Hjälp, hur ska detta sluta?
.

För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD1,SVD3,DN4,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, Frankrike, Arbetarråd, Imperialism, EU,

Dela

regeringen bygger skyddsvallar.

.

Det har gått tio dagar sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.

Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987.  Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av de som i decennier hållit mördaren under armarna.

;

Regeringen samlad till sitt första möte. Vilken uppgift soldaterna har kan man fråga sig?

.

Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.

Presidenten, regeringschefen, RCDs ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.

.

På gatorna fortsätter folkmassor att kräva regeringens avgång.

.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTTs styrelse säger i ett uttalande 21janari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.

Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och till total lärarstrejk från i dag till finish. Om den följs sätter det stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen i dag måndag 23 januari. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

.

UGTTs hemsida finns att läsa på arabiska, franska och engelska.

.

I lördag och söndag spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.

.

Scener med soldater som fraterniserar med demonstranter har varit vanliga.

Nu börjar också den fruktade polisen att ”gilla läget”.

.

Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch.

Ett andra hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok.

I går söndag ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

.

Här har deltagare i ”befrielsekaravanen” tagit sig fram ända till premiärministerns kanslidörr.

.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget på ”stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.

Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder men den är inte oframkomlig.

.

Ett videoklipp som visar poliser som deltar i protesterna.

Intervju med ungdomar som gjort revolution.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,SVD4,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Revolution, UGTT, Frihet,

Dela

.

I dag reser sig Tunisiens och Algeriets ungdom mot diktatur, korruption, förtryck och dyrtider. I går reste sig Irans ungdom mot skäggiga gubbars diktat om moral och leverne, mot förtryck och censur av media och cyberrymden. I morgon reser sig Marockos ungdom för att kräva frihet, arbete och mänsklig värdighet.

.Unga män och kvinnor i gemensam kamp.

.

Ungdomens uppror och krav på frihet är det verkliga kriget mot extremism och religiös fanatism. De ropar inte Allah är stor, utan Ned med Ben Ali, Arbete åt alla och Frihet.

Washingtons ”krig mot terrorismen” har skördat hundratusentals offer bland oskyldiga människor. När en drönare släcker livet på en hel familj som firar sonens eller dotterns bröllop vänds vreden mot inkräktarna och imamer och mullor kan rekrytera fritt. Vreden kan vändas till religiös extremism.

När ungdomarna i Algeriet och Tunisien skriker ut sitt hat mot sina regimer finns det ingen plats för islamsk fundamentalism. Tvärtom ser ”moralens väktare” med förskräckelse på ungdomarnas kamp. Unga män och kvinnor, studenter och studentskor visar tillsammans sin avsky för makten och kräver frihet, arbete och dignitet. De flesta av ungdomarna är säkerligen religiösa men deras protester är inte mer påverkade av religionen än IRAs kamp i Nordirland då det begav sig.

.

Makten känner bara våldet som svar. Minst elva dödade i Tunisien och tre i Algeriet.

.

Den islamska fundamentalismen i Algeriet, Tunisien och Marocko är en spegelbild av regionens förtryckarregimer. De har bara ett annat förtryck att erbjuda och den upproriska ungdomen betackar sig. De kräver att den världsliga makten ska respektera dem och ge dem frihet och välstånd. De har inget behov av löften om paradis i himlen som ursäktar förtrycket i jordelivet.

USAs och Natos jihad mot världens fattiga bara stärker de mörkermän som i Allahs namn kallar de unga till jihad i stället för befrielsekamp. I Algeriet och Tunisien visar de unga hur verklig kamp mot terrorismen ska föras – en kamp för social rättvisa, arbete åt alla, värdiga bostäder och framför allt frihet att tänka och tala.

.

Media; GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,GP2,GP3,DN6,DN7,SVD4,DN8,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Tunisien, Marocko, Mullor, Imamer, Religion, Islam, Fanatism

Dela

.

-Det är inte en proteströrelse, det är uppror.

Det skriver den algeriska tidningen El Watan om de våldsamma protester som blossat upp i nästan alla av landets 48 departement. Landets ungdomar följer i hälarna på de unga i Tunisien. Hela norra Afrika verkar gå mot allt häftigare protester mot det usla liv de av IMF styrda länderna erbjuder sina medborgare. Står Marocko kanske på tur?

.

Norra Afrika står i brand. IMF heter pyromanen.

.

Styrda av IMF skriver jag eftersom både Tunisien och i ännu högre grad Algeriet svalt den beska nyliberala medicin som tvingades på dem för att uppnå lån. Nu skördas frukterna. Utländska investerare gillar Algeriet som sett sin valuta devalveras så drastiskt att den inhemska arbetskraften blivit nästan gratis för de utländska företagen?

Men det har inte lett till högre levnadsstandard för den mycket unga befolkningen. Tvärtom, har fattigdomen exploderat den senaste tiden. Samtidigt har regimen samlat på sig 160 miljarder dollar i valutareserver tack vare export av gas. Pengar som befolkningen inte sett ett öre av. Den lilla extremt rika eliten stoppar allt i egna fickor och isolerar sig i skyddat lyxboende i badorter norr om Alger.

.

I huvudstaden Algers fattiga kvarter visar de unga sin avsky för regimen.

.

-Ge oss socker, ropade unga upprorsmakare med ironi eftersom det har en koppling till fotbollsentusiasters rop på bra spel. Men i de pågående protesterna riktas kravet mot de extrema prishöjningar på cirka 30% som inträtt efter den första januari på matolja, socker, kaffe och mjöl. För övrigt har fotbollsförbundet tills vidare inställt alla fotbollsmatcher för att undvika ”bråk”.

Algeriet sitter på en vulkan. Magman är landets ungdom. Av landets 37 miljoner medborgare är tre fjärdedelar under 30 år. Det blir nästan 28 miljoner unga och av dem är närmare 30 procent arbetslösa, det vill säga över 8 miljoner unga utan arbete och utan allt hopp om att finna ett arbete med fast utkomst. Småjobb, fiffel, snatteri, kriminalitet och vanligt dagdriveri ersätter jobben.

Det är drivkraften bakom tiotusentals ungas desperata försök att ta sig till Europa. Lastade i halvruttna skrov möter hundratals av dem döden på Italiens och Spaniens kuster varje år. Det är IMFs, G7s, och Världshandelsorganisationens kriminella politik som i sista hand bär ansvaret för dessa ungdomars död och det nattsvarta liv de tvingas leva i Algers, Orons,Tunis, och Bejaias slumbostäder.

För vid sidan om de ungas krav på arbete är det situationen på bostadsmarknaden i landet som ligger under revolten. Miljoner av dem bor i ruckel utan några bekvämligheter i kvarter som regimen inte investerat fem öre i på decennier. Pengarna behövs till korruption, mutor, gåvor till potentater i andra arabländer och befästa lyxresidens för makthavarna.

.

Hittills har tre ungdomar dödats av kravallpolisens eld.

.

Medan presidenten Bouteflika och regeringen gömmer sig bakom en total tystnad angriper landets officiella media de unga för vandalism och förstörelse. Det är sant att många bilar gått upp i rök, polisstationer bränts till grunden, butiker plundrats och vägar blockerats med brinnande bildäck och stockar. Men dessa handlingar måste ses mot bakgrund av de ungas situation och den totala avsaknaden av hopp om ett bättre liv.

-Unga och fattiga i ett så rikt land skriker de ut sitt hat mot den nya ägande klassen, ett nej till korruptionen, ett nej till förnedring och förtryck.

Det skriver Chawki Salhi, ordförande i Socialistiska Arbetarpartiet i ett uttalande den 6 januari.

-Inget kan uppnås med våld, svarar regeringspressen. Men för de unga i ett land som fötts i väpnat uppror mot den franska kolonialmakten är det tomma ord.

Liksom i Tunisien visar upproret i Algeriet att en gnista kan tända en krutdurk. Missnöjet gror och misären tar ut sin rätt. När de härskandes lyxliv och totala dövhet inför folkets, speciellt de ungas, svårigheter och rop på ett bättre liv täpper igen allt hopp om en utväg då exploderar samhället.

Det är vad som nu sker i Algeriet och Tunisien.

.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Tunisien, Uppror, IMF, Nyliberalism,

Dela

.

På den här kartan får du en snabb samlad bild av hur sysselsättningsgraden varierar mellan olika länder och mellan de två åldersgrupperna 25-54 och 55-64. Det första man kan konstatera är att i de länder där sysselsättningen i åldersgruppen 25-64 är hög är den också hög i den äldre gruppen 55-64 år. Det går emot den förutfattade idén att de äldre hindrar de yngres inträde på arbetsmarknaden.

.

Alliansens bud till de äldre är inget alternativ.

.

Som andra iaktagelse ser vi att det är i norra Europa som sysselsättningsgraden är högst i båda åldersgrupperna. Men också att skillnaden mellan nord och syd är större för den  äldre gruppen 55-64  än för gruppen 25-54. Den troliga orsaken till det är att de äldre delvis tvingats bort från arbetsmarknaden och in i sjukpension och förtidspension. Dels för att antalet svartjobbande äldre arbetare som lämnat arbetsmarknaden är högre i södra Europa.

Med Sverige i absoluta toppen för sysselsättningen i båda åldersgrupperna framstår Alliansens tjat om ”arbetslinjen” för vad den är – ett angrepp mot det lilla som ännu finns kvar av trygghet i anställningen och skyddet vid arbetslöshet och sjukdom.

Ser vi till den låga sysselsättning som råder i gruppen 55-64 i de flesta länder kan man ifrågasätta att det skulle vara möjligt att öka den ytterligare i Sverige med sina 70 procent. Det kan nog bara göras genom att likt Alliansen ge sig på de utslitna och sjuka.

.

Förklaring:  Den blå figuren = åldersgrupp 25-54,  Den grå figuren = åldersgrupp 55-64.

Sysselsättningsgraden i procent syns under varje figur

Källa: Alternatives Economiques n° 295 oktober 2010.

.

Media; DN1,GP1,GP2,

DN2, SVD1,AB1,SSD1,DN3,

Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Europa, EU, Arbetslöshet, Sysselsättning

Dela