En revolution på marsch lockar till debatt. Det var meningen med det möte som organiserades i Göteborg lördag 19 mars. Jag hade nöjet att vara inbjuden som talare. Mötet var organiserat av ett antal organisationer i Göteborg. Här under hittar du det tal som jag höll som inledning.

Grunderna för den arabiska revolutionen.

.

Det är fantastiska tider vi lever i. Det är revolution och historia skrivs snabbare än bläcket hinner torka. Under decennier vande vi oss vid att åren släpade sig fram utan att något hände. Visserligen föll sovjetimperiet samman men det kändes ändå bara som en trist bekräftelse på nyliberalismens segertåg.

Nu kastas vi tillsammans med de arabiska folkmassorna mellan glädjefnatt, över till ängslan och rädsla och sedan tillbaka till segervisshet. Sådan är revolutionen. Det är snabba framgångar, på stället marsch och kontrarevolutionära motattacker.

Hotet om nederlag i Libyen och Bahrain visar att historien inte går på räls, även om den känns mer pålitlig än SJ.

Den arabiska revolutionen ställer minst två stora frågor som kräver sina svar.

Den första frågan man måste ställa är varför den sker just nu och inte för ett par år sedan eller nästa år.

Svaret på frågan är naturligtvis att det inte finns något svar.

-Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!

Orden är Karl Marx’ och beskriver hur den europeiska revolutionen 1848 tog många på sängen.

Vi vet alla att den finns där i sina underjordiska gångar och gräver sig fram för att helt plötsligt utan att någon kunde förutse exakt när och var dyker den så upp mitt framför näsan på oss.

Vad som får samhället att explodera i en revolution kan vara en enkel gnista som den som tände eld på krutdurken i Tunisien. Att Muhammed Bouazizis självbränning skulle starta den präriebrand som drev hyenan Ben Ali på flykten var inte givet. Andra hade begått samma drastiska handling innan utan att något hände.

I Egypten var det den tunisiska revolutionen som var den tändande gnistan. När folkmassorna mot all förmodan bara vällde in på Tahrirtorget den 25 januari gapade omvärlden med förvåning.

Nu i efterhand vet vi att Mullvaden grävt sig fram i den egyptiska myllan under flera år innan den slog världen med häpnad. Många små protester och strejker hade lagt grunden. 6-aprilrörelsen hade arbetat i flera år för att skapa ett nätverk av aktivister och organiserat ett stort antal mindre protester och sit-ins.

.

.

Fjärde Internationalens brittiska sektion, IMG, kallade under sjuttiotalet sin

veckotidning för Red Mole, Röda Mullvaden. Här John Lennon med en löpsedel.

.

Men nu ska vi lämna Mullvaden i sina gångar och kanske hoppas att nästa gång den sticker upp sitt sympatiska nylle är det i Kina eller varför inte här hos oss i Europa.

Den andra med grundläggande frågan vi kan ställa är varför revolutionen sker nu och inte för 15-20 år sedan?

.

Tahrirtorget står som den verkliga symbolen för den revolution

som sveper fram över den arabiska världen.

.

Det blir som att lägga ett pussel med bitar av olika betydelse men där de tillsammans ger oss den bild som tillåter  att förstå vad som sker i dag i den arabisktalande världen.

Internationella valutafondens diktat.

Den första pusselbiten handlar om hur den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden drog in länder som Egypten och Tunisien i det som kallats Washington Koncensus. Vilket handlar om IMFs program för en så kallad strukturanpassning av fattiga länders ekonomiska strukturer. A och O i programmet går ut på att de interna marknaderna ska öppnas för det internationella storkapitalet, att de statliga monopolen ska privatiseras och att det ska byggas en ekonomi som exporterar landet ur fattigdom.

-För arabvärlden har det inneburit att de fått en exportsektor som väldigt mycket bygger på jordräntor, det vill säga inkomster från olja och gas och i andra hand turismen som också ska ses som en ”exportsektor”.

Ett huvudargument från nyliberalernas sida är att de rikedomar som skapas i toppen på samhället tack vare öppningen mot världsmarknaden kommer att sippra ner i samhället och skapa välstånd för alla.

Efter decennier av nyliberal tvångströja vet vi att ”trickle down-effekten” som den kallats är nonsens. Pengarna stannar på vägen ner i fickorna på en klass av profitörer som blir mer en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin.

Vi hittar dessa kapitalismens underhuggare i importsektorn för konsumtionsvaror för eliten. Det handlar om entreprenörer i byggsektorn och importörer. Som resultat har det bildats en stenrik elit som lever helt avskild från det civila samhället.

.I Katameya Heights kan den härskande eliten njuta det goda livet.

.

I Kairo finns det en stadsdel som heter Katameya Heights. Där ligger lyxvillorna i lummiga områden runt en stor golfbana där bankirer, importkapitalister, utlandsegyptier och höga dignitärer kan utbyta sina sarkasmer om pöbeln i landet. Infarten till området är självfallet bevakad.

På den andra sidan av myntet hittar vi den stora folkmassan som bara sett de negativa effekterna av IMFs strukturanpassning. I Egypten lever nästan halva befolkningen under det officiella fattigdomsstrecket, det vill säga 2 amerikanska dollar per dag.

Enligt samma definition lever 20% av tunisiens befolkning i fattigdom, 37 % i Algeriet, 25% i Marocko och otroliga 62% i Jemen.

På grund av ekonomiernas inordning under världsmarknadens diktat skapas inte tillräckligt med arbeten för att de stora ungdomskullarna ska kunna få jobb.

Och det handlar inte längre om outbildade analfabeter i den arabiska världen. För ett av dragen i de diktaturer som dominerat är att den satsat på en utbildningssektor för att hålla arbetslösheten nere bland de unga.

I Tunisien fanns det bara 11 000 universitetsstudenter  år 1970. 2007 var de inte färre än 340 000. I dag kan inte ekonomin erbjuda jobb till alla som är klara med sina studier eftersom landets ekonomi är inriktad på världsmarknadens behov och inte de interna sociala behoven.

Vi minns att media strax efter Ben Alis fall talade om att utländska investerare var less på korruptionen och de kommissioner de tvingades betala till diktatorns familj för att kunna bedriva sin affärsverksamhet.

.

Ingen kunde 2009 tänka sig att Ben Alis dagar var räknade.

.

I själva verket kan man säga att Ben Alis diktatur var det internationella kapitalets diktatur. Det finns 1 200 franska företag i landet och lilla Belgien har inte mindre än 260 företag i landet. De flesta av bolagen finns inom textil, turism, och telekommunikation. Man kan undra vad det klagade över eftersom produktiviteten per arbetad timme i den tunisiska textilindustrin ligger kring 80% av Frankrikes medan lönerna i Tunisien är en tjugondel av vad arbetare tjänar i likvärdiga arbeten i Frankrike. Det behövs inte någon miniräknare för att inse vilka profitmarginaler vi talar om. Inte mindre än 60% av Tunisiens industriproduktion ligger i utländska händer och 30 % ansågs ha legat i Familjen Alis kontroll.

En demografisk bomb.

Den andra pusselbiten vi kan lägga på plats handlar helt enkelt om den demografiska utvecklingen i de arabiska länderna.

I alla revolutioner genom tiderna är det ungdomen som stått i spetsen när en samhällsordning störtats. Det gäller alltifrån den franska revolutionen, via revolutionerna i Europa 1848, över Pariskommunen 1871 och till den ryska revolutionen 1917.

I den arabiska revolutionen är det mer sant än någonsin att ungdomen står i första ledet. Det beror mycket på den rent demografiska bilden.

I alla arabiska stater är minst hälften av befolkningen yngre än 30 år samtidigt som en mycket stor del av dem har en relativt god utbildning.

.

Stora barnaskaror ligger bakom dagens revolter i den arabiska revolutionen.

.

Vi kan ta några exempel:

I Tunisien är 41% yngre än 25  år och inte mindre än 34 % av de unga i studentålder går på universitet. Bara 4% av unga mellan 15 till 25 år räknas som analfabeter.

I Egypten är hela 57% under 25 år och 30% av de i studieålder går på universitet medan cirka 15% procent är analfabeter bland 15-25-åringarna.

I resten av regionen är cirka 50 % under 25 år med ett extremfall i Jemen där hälften av befolkningen är under 18 år.

Demografiska experter säger att numera är antalet födda barn per kvinna i arabvärlden nere i nivåer jämförbara med Europa. I Frankrike som tillsammans med Irland har det högsta barnafödandet i Europa handlar det om strax över 2 barn per kvinna. I arabvärlden ligger genomsnittet kring 2,3-2,5 barn per kvinna och ett så lågt tal som 1,83 barn per kvinna i Tunisien. Jemen utgör enda undantaget där siffran fortfarande är 4,85 barn per kvinna.

Men om vi går tillbaka 25 år i tiden då var dagens siffra i Jemen i underkant för genomsnittet i hela regionen. Mellan fem och sex barn per kvinna var det vanligaste.

Därför ser ländernas befolkningspyramider i dag ut som ett päron med en enorm undre halva med tjockaste delen för gruppen 15-25 år och med en avsmalnande del för det senaste decenniet.

Det här är förklaringen till det vi sett från Tahrirtorget i Kairo, från Tunis och andra ställen. En enorm massa av unga utbildade människor frontalkrockar med ett förstelnat korrupt samhällsystem som bara erbjuder arbetslöshet, ströjobb och tomma löften.

.

De arabiska staternas karaktär och funktionssätt.

Den tredje pusselbiten visar hur staten utövar sin makt. Det var i striden för att kasta av sig det koloniala styret som den arabiska nationalismen blev dominerande ideologi. Ledare som Nasser i Egypten, Bourguiba i Tunisien och Ben Bella i Algeriet fick ett starkt stöd bland befolkningen tack vare deras kamp för en nationell lösning på vad kolonialismen lämnat efter sig.

.

Den arabiska revolutionen inger hopp om frihet för en hel världsdel.

.

Under en viss period kunde de även skapa en viss nationell självständighet genom att manövrera mellan de två blocken i det kalla kriget.

Men den nationella befrielsen blev bara nationell. Den övergick aldrig i en social befrielse. Från Nassers Egypten till Bourguibas Tunisien och senare Algeriet under Boumédiène, växte en form av stat fram där all kontroll av samhället låg i  arméns och säkerhetsapparatens händer.

Den här utvecklingen befästes definitivt efter Sovjets fall då de alla drogs in under IMFs beskyddande vingar.

Jag har sett någon kalla de här samhällena en ”sekuritokrati”, en ”snutokrati” på lite mera slang. Man kan säga att det är ett tillstånd där armén och säkerhetsapparaten får varsin uppgift.

Armén blir garanten för staten medan säkerhetsapparaten har till uppgift att skydda regimen på plats, det vill säga en diktator eller en monarki i de flesta fall.

Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan de två. I Algeriet kan man säga att de båda grenarna av maktapparaten växer på samma stam.

I Tunisien var de helt åtskilda och i Egypten delvis sammanvävda.

I den tunisiska och egyptiska revolutionen kan vi se vilken fördel det ger den härskande eliten när det kommer till att bevara det väsentliga, det vill säga kontrollen över statsapparaten.

När säkerhetspolisen i Tunisien gjorde bort sig genom att skjuta skarpt på demonstranterna kunde armén stiga in på scenen och be Ben Ali packa sina pinaler och dra. Säkerhetsapparaten var Ben Alis personliga styrkor. De fanns överallt och räknade in närmare 200 000 poliser men ändå vägde de ganska lätt i slutet eftersom de just var knutna till Familjens makt.

I det kritiska skedet dagen innan hans flykt till Saudiarabien stegade armén in och sa att den vägrade skjuta på demonstranterna. Det var slutet för Ben Ali.

I Egypten var säkerhetsapparaten om möjligt ännu mer inflytelserik. Alla beskrivningar av dess sätt att fungera talar om hundratusentals agenter som kontrollerade det mesta ända ner i lokal administration och enskilda företag.

.

Men när trycket från gatan blev för stort kunde armén stiga in med sin roll som garant för staten och släppa Mubarak till vargarna.

Det fanns en säkerhetsventil och armén kunde helt enkelt släppa Mubarak och Ben Ali för att rädda det väsentliga, arméns plats som statens ryggrad.

Med det här som bakgrund kan vi se skillnaden mot utvecklingen i Libyen. Där har alltid armén varit svagt utrustad och satt åt sidan. Den var aldrig statens ryggrad. Sedan Khaddafi byggt upp sin diktatur som helt koncentrerades kring hans person och klanens lojalitet höll han arméns officerare mycket kort. Alla tänkbara rivaler rensades systematiskt undan.

Däremot var säkerhetsapparaten, bland annat hans söners milisbrigader, rustade till tänderna och de var inte ens en garant för regimen utan en garant för personen Khaddafis makt.

Nu kan vi förstå varför Khaddafi kunde bita sig fast de dagar då även gatorna i Tripoli var fylld av protesterande folkmassor. Vare sig armén eller säkerhetsapparaten hade tillgång till en säkerhetsventil. Ingen kunde helt enkelt ersätta Khaddafi.

-Jag kan inte avgå, Jag är revolutionen, gapade Khaddafi och det hade han rätt i. Han är regimen och den står och faller med honom.

.

Inget annat än total frihet är nog.

Så kommer vi fram till den sista pusselbiten som passar in i bilden som visar grunderna till den arabiska revolutionen.

Föräldrarna till dagens revolterande ungdom trodde ännu på den arabiska nationalismens löften om nationell frihet och ett bättre liv. Men med nyliberalismens triumfer, den ekonomiska världskrisen, med krigen i Irak och Afghanistan tappade de arabiska regimerna sin legitimitet och kvar blev bara det rena förtrycket och den kroniska korruptionen, den nakna makten.

Den stora relativt välutbildade ungdomsskarorna kunde se att samhället inte hade en meningsfull framtid att erbjuda. Maktens tomma retorik gick inte hem längre.

När Obama höll sitt berömda tal i Kairo om en demokratisk framtid i den arabiska världen trodde han kanske att det skulle puffa regimerna att skapa mer legitima styrelsesätt. I regeringspalatsen föll hans ord för döva öron.

Däremot legitimerade hans tal ungdomens krav på frihet. Frihet att tänka högt. Frihet att skriva vad man vill. Frihet att välja vilka som styr i samhället. De unga vill inte längre leva i ett totalitärt samhälle och hade kunskap om omvärlden och medel att organisera sig.

.

De radikala islamisterna har inget att erbjuda den stora massan av arabiska ungdomar.

.

De kan inte längre leva i samhällen där den stora majoriteten är under 30 år men kontrolleras av mossiga gubbar med en moralkod från gången tid. I den meningen är jag övertygad om att den radikala politiserade islamismen är en historisk utvikning av kortvarig betydelse. Den har inget att erbjuda arabvärldens ungdomar.

Därför har den arabiska revolutionen i ett slag krossat en rasistisk myt. Det reaktionära pratet om att de arabiska massorna är omogna för demokratiska friheter har visat vad det är värt. Det är bara en utlöpare av de europeiska kolonialisternas rasbiologi om de svartas underlägsenhet.

.

Revolutionens betydelse för oss.

Till slut tänkte jag dra fram en del politiska och ideologiska lärdomar av de senaste månadernas omtumlande händelser.

1. En reaktionär klyscha som vi tvingats bekämpa genom åren är synen på revolutionen som en blodig historia där våldet marscherar fram i taktfast stöveltramp.

I stället kan vi nu konkret visa att revolutionen är en stor folkfest. Glädje, öppen debatt, solidaritet och engagemang är vad människorna på Tahrirtorget, i Tunis och Manama visat hela världen.

I stället är det bevararna av det etablerade, kontrarevolutionens krafter, som passar in på mytbilden om blodtörstiga revolutionärer.

Kontrarevolutionen står för ilska, bitterhet, småaktighet och gränslöst brutalt våld.

Ett par exempel visar på reaktionens totala likgiltighet för mänskligt liv.

I staden Kasserinne i Tunisien hindrade Ben Alis milis kvinnor i en hamam att komma ut. När män och söner kom till undsättning sköts de till döds av milisens prickskyttar.

Ni minns säkert bilderna av ryttarna som med piskor i handen red in på Tahrirtorget. På en bild syns en av ryttarna med ett brett leende piska demonstranter under sin vilda framfart. Det är kontrarevolutionens verkliga ansikte.

2. Det har pratats mycket om de nya media, om en Facebookrevolution. Själv tror jag att alla nya media har spelat en stor roll för att göra revolutionen möjlig.

Historiskt kan vi se att vår kära Mullvad tar sig fram enligt det minsta motståndets lag. I Iran 1979 var Shahens förtryck fruktansvärt och det var bara i moskéerna som politiska diskussioner kunde föras.

Med Internets alla möjligheter har det blivit mycket svårt för förtryckande regimer att kontrollera informationsutbytet och formerandet av diskussionsgrupper.

Vi som är lite gråhåriga minns hur svårt det var förr att skapa sig en bild av världshändelser som den härskande ideologin presenterade på sitt vis.

.

Rörelsen Mau-Mau ledde ett kolonialt uppror mot kolonialmakten i Kenya.

.

Ni har säkert hört talas om Mau-mauupproret i Kenya i mitten av 50-talet. I media som Rekordmagasinet och andra populära publikationer som vi unga läste beskrevs Mau-mau som grymma blodtörstiga kannibaler. I själva verket handlade det om ett uppror mot det koloniala styret.

I dag är det omöjligt att upprätthålla en så grov bild av ett folkligt uppror.

Den arabiska revolutionen tänder även hopp för oss. Kanske vi kommer att överraskas av att lite arabiska metoder börjar sprida sig till Europa. Var det kanske en symbolik i att det fanns plakat bland demonstranterna i Wiscounsin som sa att om man kan i Egypten så kan vi också.

Tänk om ungdomen i Europa och USA, som alltmer drabbas av kapitalismens kris med massarbetslöshet och tomma löften om framtiden, börjar se den arabiska ungdomens kamp som en förebild. Vilken underbar historisk näsknäpp för imperialismen vore inte det?

Vår kära gamla Mullvad kanske just nu befinner sig under våra fötter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Egypten, Tunisien, Libyen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,GP3,

GP4,GP5,SVT1,SVT2,SVD7,SVD8,SVD9,DN8,DN9,DN10,DN11AB2,AB3,GP6,SVD10,DN12,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,JonasSjöstedt,B&P,RödaLund,

Dela