Saif Khaddafi tycks ha gripits i Libyen. Enligt uppgifter på mitt twitterflöde från Libyen hyrde han en ökenexpert som vägvisare för flyktvägen. Misstaget var bara att denne också var en vän till revolutionen och snabbt delade med sig av sina koordinatorer till den nya regimens väpnade styrkor. Han ska ha gripits av ett förband från brigaden Khaled bin al-Waleed, vilken har sitt ursprung i Zintan och som sedan länge har varit honom på spåret.

Om detta bekräftas är det en stor framgång för det libyska folket. Han hade visserligen aldrig förmått att återupprätta diktaturen och bli arvtagare till en dynasti. Det vore som att springa uppför en alptopp med lösan sand. Men med tillgång till en del av alla de rikedomar som familjen stal från sitt eget folk hade han säkert – tillsammans med lojalister i exil och bittra klanmedlemmar inne i landet – förmått organisera mer lidande och kaos genom sabotage och terroraktioner mot det nya samhälle som är på väg att formas.

.

.

.

I flyktbilen från Tripoli den 23 augusti

.

Carl Bildt, vars egen roll som styrelsemedlem i Lundin Oil har ifrågasatts när det gäller blodsregimen i Sudan, är naturligtvis på hugget direkt. Han var en av de sista politikerna i Väst att ta ställning för att Khaddafis regim skulle störtas. ”Vi tar inte ställning mellan parterna hette det i en radiointervju”, när Saif Khaddafi och hans tyranniske far, Muammar, var i färd med att mörda sitt eget folk. Nu låter utrikesministern nådigt meddela via ett SMS till TT att:

”Vi välkomnar varmt att han nu gripits och gratulerar de libyska myndigheterna. Viktigt att se till att han nu under ordnade former överförs till Internationella brottmålsdomstolen.”

Ingenting talar för att detta kommer att ske. I stora delar av världen ses Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som en kolonial renässans. ”Där hamnar bara krigiska negerkungar, serber och araber”, säger man hånfullt. USA:s gamle utrikesminister Henry Kissinger skulle ha skakat galler i decennier om ICC:s rättvisa också omfattat västerlänningar. Liksom Bush och Blair. Ja, tänk om det skulle visa sig att Lundin Oil har medverkat till krigsbrott, är det då en enda människa som tror att Bildt skulle häktas och föras till domstolen i Haag?

I ett första uttalande säger Muhammad Alalaqi, Libyens justitieminister, att ”Saif al-Islam ska få en rättvis rättegång enligt internationell standard. Vi har heller ingenting emot internationella observatörer och vi ska koordinera med ICC när det gäller rättegången.”

.

.

Det låter rimligt. Eftersom diktaturens gamla rättsapparat krossats är det naturligtvis bra med en dialog med ICC. Men libyerna vill säkerligen döma själva. Att som Bildt bara prata om ICC är nykolonial orientalism eller rasism om man så vill. Den libyska revolutionen är samtidigt inte betjänt av en lynchning eller en skådeprocess. En öppen och rättvis rättegång där den gamla regimens brott kan dokumenteras inför en hel värld är det bästa sättet att gå vidare.

Läs mer: I vårt Libyenarkiv hittar du mer än sextio artiklar som vi skrivit om Libyen alltsedan det väpnade upproret inleddes den 17 februari.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saif Khaddafi, Carl Bildt, ICC, Muammar Khaddafi, Libyen, Zintan,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,GP1,DN2,SVT1,SVD4,DN3,SVT2,DN4,DN5,DN6,GP2,

Bloggare; RödaMalmö,

Dela

Den arabiska revolutionens stormcentrum har nått Libyen.

I landets näst största stad Benghazi kulminerade upproret i går kväll.

.

.

I radions Studio 1 berättas 17 20 att det på Facebook larmas om att apachelikoptrar anfaller de människor som samlas för nya protester på Tripolis The Green Square. De ska vara så att Khaddafi endast anlitat sin egen klan just till landets flygvapen.

I eftermiddag deserterade två överstar med sina jetplan till Malta. De vägrade att följa ordern om att bomba motståndsfästet Benghazi.

Samtidigt säger Reuters att Storbritanniens utrikesminister Hague har uppgifter om att Khaddafi är på väg till Venezuela. Vilket i  och för sig inte skulle förvåna. Hugo Chavez fraternisering med flera diktaturregimer har varit och är fullständigt vansinnig…

.

.

Nu på morgonen berättar en svensk affärsman direkt i telefon för Sveriges radio att militären gett upp. Då hade demonstranterna stormat och raserat militärens kaserner:

- Till slut lyckades man, och när allt var på väg att rasa i det sista fortet gav militärledningen med sig och gick över till demonstranterna.

- Det var som när man vunnit en fotbollsmatch, ett väldigt tutande. De senaste 5 dagarna har det varit väldigt hotfullt, men igår var det en känsla av seger här i Benghazi.

.

,

Från huvudstaden rapporteras om strider på flera håll. Demonstranter har  nu på morgonen tagit över den statliga televisionens huvudkontor . Den mest ”reformsinnade” av Khaddafis åtta söner, Sayf al-Islam, hotar med fullt krig.

.

.

Samtidigt har Italiens premiärminister Silvio Berlusconi hånat alla som upprörts med sin kommentar om att ”han inte vill störa Khadaffi”. Kanske ändå inte så konstigt, för trots att han själv äger fotbollslaget Milan och Libyens diktator har en stor ägarandel i den rivaliserande klubben, Juventus, förenas de bägge ändå i en gemensam omsorg om alla lukrativa ekonomiska avtal som slutits mellan de två grannländerna.

Storbritanniens utrikesminister William Hague har mer vett och takt i skallen. Han fördömer upprört våldet som ”oacceptabelt”, kräver ”en dialog” och tänker resa frågan i dag vid ett möte i Bryssel med EU:s utrikesministrar.

.

.

Däremot talar han tyst om Storbritanniens roll som Khaddafis egen vapenmånglare.

Det började med Tony Blairs besök i Libyen 2004. Där bröt han marken för ”ett långvarigt strategiskt partnerskap” mellan Shell och Khaddafis regim. Shell fick möjligheter att exploatera de oljefält som anses var de rikaste i hela Afrika. Dessutom skulle man svara för en ny terminal för export av naturgas.

I utbyte släppte Blair, som då gullades som mest av hela västvärlden, loss en rad exportlicenser för de vapen den libyska regimen ansåg sig behöva. År för år har sedan britterna sålt mer och mer vapen till diktaturen. Under de första nio månaderna i fjol till ett värde av 200 miljoner pund.

Den vapenarsenal som skeppats till Libyen utgörs till en stor del av tårgas, ”ammunition att användas mot folksamlingar”, vapensikten, speciella sikten för skarpskyttar, militära övervakningskameror, kontrollutrustning till militära fordon samt utrustning för att störa andras telekommunikation…

Alltså de vapen som nu används av Khaddafis elittrupper och enligt uppgift de legoknektar han hyrt in från Tchad.

Konfronterade med den arabiska revolutionen med dess krav på demokrati och social rättvisa står alla Västvärldens regeringar med byxorna nere till fotknölarna. Vår egen regering har också tappat sina egna små kortbyxor. Så sent som i februari  rapporterade vår handelsminister om  att den hoppades få sälja sälja övervakningssystem till libyerna. De skulle ”bara” användas till att övervaka landets flyktingläger, hette det.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Khaddafi, Libyen, Tony Blair.Ewa Björling,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,SVD4,GP4,GP5,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8

AB1,GP6,Expr1,VG1,SVD9,DN5,GP6,GP7,DN6,SVD10,GP8,SVD11,SVD12,

Bloggare: Jinge,JonasSjösedt,Svensson,RödaMalmö,RödaBerget,

Dela

Vi är nog många som minns socialdemokraten Tony Blairs ljuva år vid makten. ”New Labour” hade strålglans och Blair blev en celebritet. Han kom att förkroppsliga nyliberalismen.

”Jag brukar ringa till Tony någon gång i veckan”, sa Göran Persson förtjust. ”Tony” var också en förebild, en idol, för det unga statsrådet Mona Sahlin.

I dag är han en avdankad politiker. Av många sedd som krigsförbrytare.

.

.

Han ruinerade Storbritannien. Förstörde både landets industri och sitt parti. Men berikade sig själv efter förmåga och öppnar nu en egen bank eller ett finanshus. Blir helt enkelt bankir med en egen nisch. Syftet är att hjälpa planetens rikaste människor att bli ännu mer välgödda. Han får hjälp av välkända svindlare från Stanley Morgan och Lehman Brothers.

Under och efter sin tid i regeringen har Blair varit så fingerfärdig med pundsedlarna att han redan har hunnits skaffa sig ett  fett startkapital för sin spekulationfirma. Han har en egen förmögenhet på över 230 miljoner. Familjen äger dessutom sju fastigheter värda 160 miljoner kronor. En av hans viktigaste inkomstkällor har varit att agera mellanhand för diktaturen i Kuwait när det gällt finansiella placeringar, vapenköp mm.

Som alla andra samvetsömma katoliker, eller papister som man sa förr, söker Blair samtidigt försona sig med sin Gud med hopp om att komma in genom pärleporten. Han har därför beslutat att alla arvoden och royalties som kommer in från försäljningen av de memoarer,  som ges ut i dagarna,  ska gå till The Royal British Legion. En förening för brittiska krigsveteraner. 179 brittiska soldater har dödats i Irak och 331 i Afghanistan. Blair var ansvarig för att trupperna skickades dit. Ännu fler britter har återvänt sårade och handikappade från striderna. Vi ska komma ihåg att Irakkriget inleddes utan stöd från FN och med ett stort motstånd från det brittiska folket.

Många anhöriga till stupade eller sårade soldater kallar också Blairs donation för ”blodspengar”. ”Jag har talat med andra föräldrar och alla är överens om att detta inte gör någon skillnad”, säger Rose Gentle till tidningen The Guardian. ”Det är ju Blairs beslut som försatte oss i den här situationen. Jag håller honom fortfarande som ansvarig för min 19-årige sons död”. En annan förälder, Peter Brierley, hoppas att Blair ska ställas inför krigsrätt. Brierly blev känd i hela Storbritannien när han under en minnesgudstjänst för stupade i Irak, vägrade att ta Blair i hand. ”Våga inte. Du har min sons blod på din hand”, sa han.

För den som har råd kommer memoarerna att också tryckas i en speciell lyxutgåva. Designad som en helig bok. Blodröd som en kardinalskappa och med titeln tryckt i guld. Till det nätta priset 1 800 kronor…

Kanske något för kompisarna Göran och Mona. Vem vet. Tony kanske kan skriva en personlig hälsning på försättsbladet?

Läs även andra bloggares åsikter om Tony Blair, New Labour, Göran Persson, Mona Sahlin, Irak, Afghanistan

I pressen: DI1,SVD1,SVD2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge

Dela

Lag sitter

i spjutstångs ände…

I Storbritannien fortsätter den parlamentariska utredning, Chilcot Inquiry, som är satt att granska bakgrunden till Tony Blairs beslut att landet skulle ställa sig bakom Bush`s Irakkrig. En delvis offentlig utfrågning av nyckelpersoner som hela tiden i media kopplas till dagens stora missnöje med Browns krig i Afghanistan…

Blair har föregått sin egen utfrågning genom att i en brittisk radiointervju säga att han oavsett om det hade funnits massförstörelsevapen eller inte, skulle ha valt att gå ut i krig mot Saddam Hussein. Skälet skulle ha varit den ”regionala militära obalansen”. Han skulle hur som haver ha hittat andra skäl för kriget.

”Lag sitter i spjutstångs ände”.

Uttalandet har väckt stor uppmärksamhet eftersom många anser att det var (det falska ) argumentet  om massförstörelsevapen, som påstods kunna nå England på minuter, som fick parlamentet att rösta för krig.

Svensken Hans Blix, som från FN:s sida ledde arbetet med att undersöka om Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte, men som kördes över av Bush/Blair, kommenterar argsint Blairs yttrande med att denne använde uppgifterna om att det skulle ha funnits massförstörelsevapen som ett ”bekvämt sätt att rättfärdiga kriget”. ”Att Saddam togs bort var en fördel. Men det är den enda fördelen jag se med det kriget”, säger Blix som menar att uttalandet i radiointervjun ”gav ett starkt intryck av brist på ärlighet”…

Det är märkligt med politiska salongslejon i västerlandets imperialistiska stater. När de bryter mot internationell rätt och i stor skala begår krigsförbrytelser kan deras brott – i efterhand – diskuteras. Men de ställs aldrig inför rätta.

I Haag sitter redan Radovan Karadzic häktad hos den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

Där finns också en permanent brottmålsdomstol som behandlar krigsförbrytelser. Där behandlas ännu så länge bara mål mot afrikanska krigsförbrytare. Att vare sig Kissinger, Bush eller Obama hamnat i Haags häkten beror naturligtvis först och främst på den gamla fornnordiska visdomen om att ”Lag sitter i spjutstångs ände”. Dessutom har inte USA skrivit under det FN-fördrag som reglerar domstolens arbete. Imperiets medborgare ska inte dömas av andra stater. Men varför inte Blair nu får dela häkte med Tomas Lubanga, Bosco Ntaganda, Germain Katanga, Mathieu, Ngudjolo Chui, Ahmed Haroun, Ali Kushayb och Omar al-Bashir blir svårare att förklara. Storbrittanninen har skrivit under de fördrag som gäller.

Kan det vara fråga om rasism?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tony Blair, Irakkriget, Chilcot inqueir, Bush, Obama

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,

Dela

De gav aldrig

Hans Blix någon chans…

Långt innan ordern gavs om att invadera Irak, hade Tony Blair och George Bush svurit sig samman, med en ”ed i blod”, om att gemensamt störta Saddam Hussein. Detta vid ett hemligt, privat möte på den amerikanske presidentens Crawford ranch i Texas i april 2002.

Detta tror USA:s dåvarande ambassadör i Washington, Sir Christopher Meyer, när han nu för Chilcot-kommisssionen berättar om sin syn på hur diplomatin besegrades till fördel för kriget. När Bush senare sa sig acceptera FN:s deklaration 1441, vilken gav Hans Blix en möjlighet att undersöka om Irak hade massförstörelsevapen eller inte, var det redan omöjligt att stoppa militärens invasionsplan. Bush, Blair och deras generaler brydde sig aldrig om att Blix inte hittade några belägg som kunde motivera bombkriget. Något som för övrigt nonchalerades också av Carl Bildt när han propagerade för att det var riktigt  av USA att bryta mot internationell rätt.

Här begravs sergeant Olof Schmid. Ännu ett av offren för George Browns krig.

Den parlamentariska kommissionen om kriget i Irak, som egentligen försöker svara på frågan varför Tony Blair och Storbritannien överhuvudtaget skickade trupper till ett illegalt krig, strör nu grovsalt i såren för George Browns egen krigsministär. Debatten om det nuvarande kriget rasar för fullt i öriket och i takt med att de egna liken räknas växer krigsmotståndet dag för dag. Att då det förhållandevis öppna och avslöjande kommissionsarbetet samtidigt redovisas i TV och i alla andra media får de gamla såren nästan att börja pysa och fräsa. Varför gjorde inte Blair, med Brown som sin finansminister, på samma sätt som en gång den socialdemokratiske premiärministern Harold Wilson? Han som med rak ryggrad sa blankt nej till USA:s krav på att också brittiska trupper skulle skickas till Vietnam? För många blir den naturliga följdfrågan: Varför gör Brown nu om samma misstag som Blair? Varför ska våra ungdomar dö i ett krig som inte är vårt?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Irak, AFghanistan, George Bush, Tony Blair, Hans Blix, Chilqit

I pressen: SVD1,

Dela

Blev du förvånad?

Blev du också förvånad när den engelska baronessan lady Catherine Ashton av Upholland i torsdags kväll utsågs till din och hela Europeiska unionens utrikesminister?

Inte så konstigt. Du var inte ensam. Av EU:s 400 miljoner människor var det säkert mindre än en promille som kände till något om denna lady. Hon själv blev lika förvånad som du. Samtidigt som hon på torsdag eftermiddag höll på att boka en biljett med snabbtåget Eurostar från Bryssel hem till London, kom ett sms från EU-kommissionens ordförande, José Barroso, som berättade att hon fått jobbet att vara taleskvinna i utrikesfrågor för dig och mig.

Herman van Rumpuy, Lady Cathy Ashton och Fredrik Reinfeldt.

Hur det gick till? Ja, skulle det hela ha skett i den ordning som Margot Wallström brukar fabulera om, med öppenhet, transparens och demokrati, då skulle baronessan ha synats från topp till tå. Söm efter söm i hennes förflutna skulle ha tråcklats upp. Hon skulle ha fått svara på frågor om inställningen till kriget i Afghanistan, Israels annektering av Jerusalem och fortsatta ockupation av Västbanken . Hon skulle ha fått berätta hur hon ser på svälten i världen, bristen på rent vatten och alla miljöhot och tala om vart alla EU:s hjälppengar ska riktas in på och vad alla ambassader ska syssla med. Ställt upp i ett val. Men det enda vi nu fått veta är att hon aldrig i hela sitt liv ställt upp i ett demokratiskt val av något slag. Alla hennes politiska uppdrag har varit utnämningar. Som på medeltiden har hon dubbats till sina uppdrag.

I brittisk press berättas det i dagarna om hur kohandeln gick till, där Fredrik Reinfeldt var auktionist i sin egenskap av EU-rådets siste tillfällige ordförande. Långt innan besluten i torsdags var det klart att Tony Blair var ute ur leken. Veckan innan hade han fått beskedet från både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De pratades vid flera gånger i telefon och Blair fick veta att de inte hade något horn i sidan när det gällde honom personligen, men att kristdemokraternas stora framgångar i det senaste EU-valet, gjorde att de kände sig tvingade att förorda en konservativ högerman till posten som president, nämligen Sarkozys politiske lillebror och tilltänkte springpojke Herman van Rumpuy. Vad de kanske inte sa i klartext var att Blair dessutom var ifrågasatt av många europeiska socialdemokrater – för sin roll i Irakkriget /med undantag för Aftonbladet!/.

Inte till Bryssel. Men borde häktas för en krigsrätt i Haag.

Dessa visste förmodligen också att det i Storbritannien skulle dra i gång en ny parlamentarisk undersökning om hur dess regering ”skött kriget”, Chilcot Inquiry, där det redan läckt ut uppgifter som understryker att Blair snarare borde sättas i häkte inför krigsrätt i Haag än att vara EU:s utrikesminister. Direkt efter beskedet ringde Blair till Gordon Brown och sa att loppet var kört.

Trots detta. Nästan in i det sista stod Brown fast vid Blair. Taktiken var klar. ”Får vi inte Tony, då ska vi ha en annan tung post”. Browns vänner i bankvärlden ville ha en tung kommissionärspost med ansvar för ekonomi och bankregler. De ville inte att ”fransmännen”, pressade av sin hemmaopinion, skulle in och stöka till det med regler för hur deras finansiella spelhålor i City ska skötas. Men för en gångs skull lyssnade Brown mer på sina valstrateger. I och med att han satsat hårt på Blair skulle rubrikerna kunnat bli förödande. I stil med ”Brown förlorare – igen!”. Nej, bättre då att byta ut Blair, som redan var förlorad, mot en brittisk utrikesministerpost. Då kunde det i stället bli segerrubriker som ”Brown segrade – brittisk utrikesminister”. Rubriker som Brown mer än väl behöver i vårens viktiga val.

Tänkt och gjort. Men denna taktik krävde stöd från EU:s socialdemokratiska partigrupp, vilken i och för sig var beredd att ge jobbet till den unge och till synes framgångsrike brittiske utrikesministern David Miliband. Ett val som föll Brown i smaken. Då kunde han gradera upp sin gamla antagonist i regeringskabinettet, näringsminister Lord Peter Mandelson, genom att ge denne posten som ny utrikesminister. En utnämning som helhjärtat skulle kunna dra med honom i en gemensam valkampanj. Men den rockaden föll på att Miliband sa nej. Han hade i stället uppenbart planer på att vid lägligt tillfälle kunna ta över efter Brown och ville därför inte lämna England. Brown fattade sig snabbt och lanserade i stället först Mandelson som kandidat till utrikesministerposten, sedan sin gamle försvarsminister Geoff Hoon. Men bägge ansågs sakna glans och fick inget stöd hos de europeiska socialdemokrater, som nu ”ägde” utnämningen, eftersom de i god ordning sagt till Reinfeldt att de accepterat högermannen Rumpuy som unionens president. Browns sista kort blev då lady Cathy Ashton. Visserligen en nära nog obemärkt EU-byråkrat. Men hon var en effektiv byråkrat och dessutom kvinna och det räckte för partigruppen i Bryssel, som gärna ville se åtminstone en kjol i all gubbröra. Kohandeln blev klar. Reinfeldt kunde klubba beslutet.

Öronmärkta av EU. Kohandeln är klar…

Brown fick sina positiva rubriker och en häpen Ashton fick sitt sms. Därför fick du också över en natt en okänd baronessa till utrikesminister…

Nja. Riktigt så enkelt är det ändå inte. Presidenten, Rumpuy, har också en hel del att säga till om när det gäller utrikespolitiken. Liksom EU-kommissionens ordförande, Barroso. När det sedan verkligen gäller stora strategiska beslut gör ändå de stora medlemsstaterna som de vill. Med den nya axeln Berlin/Paris som tyngsta komponent.Som det heter i kommentarerna. Barak Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa till i Europa…

Det politiska statsbygget för Europas kapitalister är skört. Lissabonfördraget är i hamn. Men EU fortsätter att sakna politisk legitimitet hos Europas folkliga lager. Hur den öppna arbetslösheten, på i dag över tjugo miljoner människor, ska hindras från att bara skena i väg, det har inte denna valprocess berört med ett enda ord. Det enda som är klart och samstämmigt från de partigrupper och statschefer som kohandlat, är att de vill att vi arbetande människor ska fortsätta med att betala kapitalismens kris.

EU är inte en union för oss som arbetar. Det är ett försök till statsbildning som vi måste riva ner ända till grunden. Tillsammans med antikapitaliska rörelser och partier i hela Europa. I denna strid, som kan växa fram i kampen mot lönesänkningar, sociala försämringar, massarbetslöshet, krig och miljöförstörelse, kan vi också börja bygga vårt Europa! Det röda Europa!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, EU.president, Fredrik Reinfeldt, Lady Cathy Ashton, Tony Blair, Irak

I pressen: AB1,

Dela

ha en

krigspresident?

Om några veckor kan Sverige ha en president. Överraskande för många. Ett politiskt ”bakhåll”. Men kalla fakta. Det hela är klubbat så snart Fredrik Reinfeldt rott i hamn Lissabonfördraget. ”Vår” president ska inte utses i demokratiska val utan bakom det Europeiska rådets lyckta dörrar. Detta för att den konstitutionella statskupp det är fråga om inte ska sticka för mycket i ögonen på alla softa EU-kritiker. Formellt får därför presidenten bara titeln ”Ordförande”. Men i media används redan titeln president. Där spekuleras vilt om vem som ska bli EU:s förste president och Tony Blair sägs ligga bäst till. Frankrikes högerman Nicolas Sarkozy sägs vara Tonys främste uppbackare. Ett skickligt drag. Med Blair skulle EU få en nyliberal krigspresident – förankrad också i Europas socialdemokratiska partier.

I dagens huvudledare sluter Aftonbladet följdriktigt upp på Sarkozys sida. Tidningen väjer en aning när det gäller Blairs roll i Irakkriget. Men eftersom han är socialdemokrat, har karisma och är en världskändis må detta med Irak vara hänt. Han ses ändå som den bäste kandidaten:

”Tony Blairs ödesdigra misstag gällande Irak gör honom naturligtvis problematisk. Å andra sidan är det viktigt med en socialdemokrat för att balansera kommissionens ordförande José Manuel Barosso. Dessutom är Blair en skicklig politiker.”

Aftonbladet går in i den fålla som Sarkozy hägnat: ”För att få med oss en majoritet ´balanserar´ vi Barosso med en socialdemokrat. Men då tar vi Blair som i sak står för samma politik som portugisen”.

Men vi glömmer inte. Blairs roll i Irakkriget var inget ”misstag”. Vi minns några rader från hans berömda tal ”War on Iraq”:

”Natten till tisdag gav jag order till de brittiska styrkorna att ta del i den militära aktionen mot Irak. I natt är brittiska soldater, män och kvinnor, djupt inbegripna, i luften, på land och till sjöss. Deras uppdrag är att avlägsna Saddam Hussein från makten och avväpna alla Iraks massförstörelsevapen…Vårt engagemang för den tid som kommer efter Saddam kommer att vara totalt. Vi ska hjälpa Irak att gå mot demokrati. Pengarna från Iraks olja ska hamna i en FN-fond så att de hjälper Irak och ingen annan. Vårt åtagande gäller inte bara Irak. President Bush och jag arbetar för fred i Mellanöstern grundat på ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat.”

Blair var i drängtjänst hos Bush. ”Knähund”, sa den brittiska pressen. Fyra år efter den illegala invasionen avslöjade Sunday Times att Blair i sitt inre kabinett, i största hemlighet, under åtta månader hade arbetat hårt för att få fram en hållbar förevändning för kriget. Medarbetare tvingats att ljuga. ”Bevis” producerades som visade att Saddam hade massförstörelsevapen som över en natt kunde hota Europa. Trovärdigheten för FN:s svenske vapeninspektör Hans Blix skulle raseras. För Blair var det inte fråga om ett misstag.

Både när det gällde bombkriget mot Jugoslavien och invasionen av Afghanistan gläfsade Blair med Bush. Hans mest patetiska insats har sedan varit som Kvartettens specielle Emissari för fred i Mellanöstern. Med speciellt ansvar för att Gaza och Västbanken ska utvecklas ekonomiskt. Bush`s och hans åtagande om ”en livskraftig palestinsk stat” är nog en ett av de mest skenheliga utspel som vi sett. Bägge lät Israel fortsätta med sin ockupation av Västbanken. Bägge har sett mellan fingrarna på hur Israel dag, för dag, år efter år, har ryckt fram med nya bosättningar. Bägge såg de också fromt på hur Israel förvandlade Gaza till ett sönderbombat fängelse.

På hemmafronten, i Storbritannien, har inte heller Blair skördat några segrar. Hans New Labour hade strålglans några år. Det var då Göran Persson brukade svänga sig med att ”han just hade pratat med Tony” och Mona Sahlin blev betagen av hur ”modern och nyskapande” brittiska Labour hade blivit under Blairs vingar. I dag när vi har facit. Då vet vi att Blairs nyliberalism har inneburit en katastrof. Bland annat var det han som storsatsade på den brittiska finansindustrin och dess tygellösa spekulationsgalopp. Han var och han är i högsta grad politisk ansvarig för den djupa ekonomiska kris som vi lever med. I dag är därför hans eget Labour i samma förfall som den brittiska ekonomin.

Här får Blair ”Presidentens frihetsmedalj”…

Aftonbladet menar att resten av världen skulle lyssna till EU om Blair blir vår förste president.

Vilka i världen som ska lyssna och vad de kommer att få höra spelar uppenbart ingen roll.

Därför ska vi inte heller lyssna till Aftonbladet. Tidningens ledarskribent är i fritt fall. Det enda Tony Blair kandiderar för är en plats i en av Haags häkten. I väntan på en krigstribunal.

Den brittiska konservativa, finanstidningen Economist är inne på samma linje som Aftonbladet. Eftersom Angela Merkel redan har ett jobb menar man att:

”Valet står mellan de vanliga europeiska pygméerna eller Tony Blair. Den brittiske förre premiärminstern har sina brister, men han är slagkraftig och har ett namn som är känt utanför Bryssel. Men det som betyder mer är att han skulle trycka på för reformer.”

Vilka reformer tror Aftonbladets ledarskribent att Economist syftar på? Är det inte de som med begriplig svenska borde kallas för kontrareformer? Blair har faktiskt blivit känd bland annat för att han vill bli av med mycket av den arbetsrätt som finns kvar inom EU-området…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonmi, politik, EU, Tony Blair, EU:s president, Aftonbladets ledare, Göran Persson, Bush, Mona Sahlin

I pressen: AB1,SVD1,DN1,SDS1,

Bloggare: Jinge,

Dela

Allt är redan upptaget!

Små och stora fasor rullar som vanligt fram på text-TV när jag smuttar på morgonkaffet. För femte året i rad har antalet vårdplatser på våra sjukhus minskat. Köerna och väntetiderna ökar i samma takt och många patienter börjar nu på allvar tro att vården bara kommer att erbjuda ståplatser, får vi veta. Den gamla (s) regeringens – med stöd av (v) och (mp) – och den nya borgerliga alliansregeringens satsningar på välfärdssamhällets kärnområden lämnar onekligen en hel del tomma rum efter sig…

På skärmen  får vi vidare veta att den engelske socialdemokraten Tony Blair tycks vara klar som EU:s förste president – om Lissabonfördraget godkänns. Frankrikes Sarkozy ser nu Blair som sin förste kandidat och Tysklands Merkel har lagt ner sitt motstånd. Den glamoröse nyliberalen Blair – en symbol för den politik som lett den europeiska socialdemokratin till sammanbrott. Han ska nu bli hela EU:s symbolgestalt och representera ”Vårt Europa”.  Blir det ett Ja på Irland och reträtt i Tjeckoslovakien får jag på allvar fundera på den gamla tanken om att flytta till andra sidan kölen…

Vänsterpartiet har till sist i ett pressmeddelande låtit meddela att man vill starta små, snälla sparbanker. ”Folk är trötta på bonusar och girigheten hos affärsbankerna”, säger partiet och vill därför, med hjälp av skattepengar och statliga lån, öppna ny banker. Kraven på att socialisera våra banker och att sätta deras tillgångar under demokratisk kontroll är naturligtvis för hårdsmält för Mona Sahlin och borgarna i Miljöpartiet. Samarbetsklimatet blir säkert bättre om Vänsterpartiet nöjer sig med att drömma om Sörgården…

I sina förhandlingar om en kommande regeringssamverkan kan nu Vänsterpartiet kanske peka på socialdemokraten Per Edvin Skölds inledning till de svenska sparbankernas skrift 1932 om ekonomi och sparande. Omslaget pryddes med Kumliens berömda ek samt med mottot: ”Fast rotad är den trygghet som bygges på sparade slantar”. Varför inte ta den gröna eken som symbol för stram budgetdisciplin och det fortsatta samarbetet?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Inga vårdplatser, Ståplatser på sjukhusen, Tony Blair, Irland, Lissabonfördraget, Nya sparbanker, Vänsterpartiet, Per Edvin Sköld

I pressen:SVD1,SVD2,

Bloggare: Jinge,

Dela