"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Terrorism
Tunisien går till val
22 Okt 11
Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg
Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen. Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.
.
I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.
.
Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.
.
Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.
Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.
Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.
.
Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari
.
Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.
-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer
under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.
-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.
Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.
Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.
Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.
.
Håll Tunisien rent – ut med RCD
.
-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.
-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.
-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.
.
Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.
.
-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.
Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.
Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.
.
Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.
.
Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.
I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?
I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.
-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.
-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.
I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.
-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.
.
Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.
.
Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.
Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:
-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.
Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,
Diktaturens stövelslickare
13 Aug 11
Bachar Assad är en
lögnare och mördare.
.
Stridsvagnar, artilleri, tiotusentals soldater och säkerhetspoliser har inte lyckats stoppa den syriska oppositionen från att utmana makten och kräva frihet från förtryck. Offren för diktaturens blodiga repression kan antagligen räknas till ett par tusen. Ändå finns det inga tecken på att protesterna är på väg att avta –tvärtom.
.
Demonstrationerna mot regimen bara ökar i styrka trots det brutala våldet. Bilden är från 15 juli.
.
-För att försvara fosterlandets stabilitet och medborgarnas säkerhet kommer Syrien inte att visa någon tvekan i kampen mot de beväpnade terroristgrupperna.
Så lyder Bachar Assads offentliga förklaring till vad som pågår i landet. Människorna i landet ”begär hjälp” mot ”terroristerna” och de väpnade styrkornas aktioner har bara folkets bästa för sina ögon. Det är den mediebild som diktaturen förmedlar via de till hundra procent kontrollerade syriska massmedia.
Än en gång tvingas vi också bevittna ett bedrövligt skådespel i delar av den västerländska vänsterpressen. Den intellektuella härdsmältan i tidningar som Proletären är total. I fallet Libyen kan diktaturens stövelslickare gömma sig bakom en kritik av Natos bombningar. I fallet Syrien återger ”de principfasta” antiimperialisterna diktaturens grövsta propaganda med hull och hår utan att ens sätta ett frågetecken i kanten.
.
Utan rorsmans hjälp är det svårt att undvika grynnor och skär i världspolitiken.
.
Protesterna i Syrien startade inte ens som en regimkritik. De första veckorna krävde de demonstrerande ”bara” sina rättigheter, ett stopp på korruptionen och större frihet. Men regimen i Damaskus som redan sett vad som skett med Ben Ali och Mubarak svarade med totalt våld. Polis och säkerhetsstyrkor beordrades att med alla medel slå ned varje yttring av protest. Snabbt tvingades människorna inse regimens vägran att acceptera minsta lilla krav och reste i stället kravet på Assads avgång. Den arabiska vårens paroll –Folket kräver regimens avgång – blev även det syriska upprorets baner.
Att protesterna till största delen omfattar den sunnitiska majoriteten är inget märkligt. Assads regim stöds huvudsakligen av landets lilla grupp av alawiter (shiamuslimer) och accepteras av den kristna och den kurdiska minoriteten. Men de senares stöd är mer av naturen ”man vet vad man har…”. Det är också tydligt att protesterna hittills inte berört huvudstaden Damaskus och näst största staden Aleppo i någon större omfattning. Speciellt i Damaskus finns en väsentlig grupp av affärsmän, högre tjänstemän och dignitärer som under de senaste tio årens ekonomiska liberalism skaffat sig stora rikedomar och som inte har något intresse av regimens fall.
Däremot möter Assad massivt motstånd i resten av landet. Det är lite av historisk ironi att den traditionella basen för det syriska Baathpartiet vänt sig bort från Assads ledarskap.
De metoder som regimen använder för att slå ned protesterna visar att slakten i Hama 1982 inte var ett historiskt undantag. Då satte armén in sitt artilleri och bombade staden sönder och samman och dödade minst 10 000 medborgare för att slå ned ett uppror lett av det muslimska brödraskapet. Det tog lång tid innan omfattningen av massakern blev känd.
.
Sedan Bachar Assads far ”hjälpt befolkningen” i Hama 1982 låg staden i ruiner och minst 10 000 hade dödats under den 27 dagar långa artilleribeskjutningen.
.
I dag skickar hundratals demonstranter sina foton och videoklipp vidare till omvärlden i samma ögonblick som stridsvagnarna rullar fram. Det gör också att regimens totala kontroll över media och förbud för alla utländska journalister att arbeta i landet inte blir så effektivt som regimen hoppats.
Men hur är det egentligen med oppositionens sammansättning och ”fredliga” karaktär? Finns det någon sanning i Assads påståenden att armén bara ingriper för att ”angripa väpnade grupper som terroriserar befolkningen”? Anta att det vore sant, hur borde då regeringen agera?
Om befolkningen nu kallar på hjälp mot ”terroristerna” skulle vilken sansad regim som helst skicka anti-terrorpolis och specialgrupper ur armén för att oskadliggöra ”de beväpnade banditerna”. Den befolkning som ropat på ”hjälp” pekar ut ”terroristerna” tillhåll och saken är ur världen.
I stället sätter armén in stridsvagnar och artilleri mot hela städer som inringas och bombarderas och befolkningen (som ”begärt hjälp”) flyr för livet. Är det verkligen så att ledningen i Damaskus är totalt kass i ”terrorbekämpning” och bara går fram som en Hulk för att den inte begriper bättre? Eller är det den som är den enda och verkliga ”terroristen”?
Om det hela handlade om en ”utländsk komplott” av ”beväpnade terrorister” varför angriper de då bara befolkningen i de städer där protesterna mot Assad äger rum? Varför attackerar ”terroristerna” inte de regimlojala manifestationerna i Damaskus? Är det inte en märklig taktik att angripa de som reser sig mot regimen?
.
Vadå? Är det någon som ropar på hjälp? Skicka lite artilleri.
.
Det finns mycket mer närliggande förklaringar till enskild skottlossning mot arméförband och polisen. Det är inget märkligt i att enskilda människor i städer som Homs och Hama efter att ha förlorat nära och sina hem i desperation tar till första bästa vapen för att hämnas. Det har säkert förekommit i samtliga städer där armén försökt bomba oppositionen till tystnad. Men det är ingen organiserad taktik från alla de grupper av framför allt ungdomar som tar initiativ till protesterna och ständigt manar till fredliga demonstrationer trots regimens våld. Även religiösa ledare uppmanar ständigt till fredliga protester. Bachar Assad hoppas antagligen att hans tunna lögner om ”utländska terrorister” vore sanning. För då skulle det inte ta många dagar att kväsa motståndet. I stället blir demonstranterna alltfler för varje vecka som går och regimens lögner allt grövre.
Under tiden fortsätter diktaturens stövelslickare att öppet stödja Assad (och Khaddafi) genom att repetera de officiella lögnerna från Damaskus. Liksom vid andra tillfällen i historien rättfärdigas mord och förtryck med ”världspolitikens” logik och krav. Bachar Assad och Khaddafi ses som bundsförvanter i den världsomfattande kampen mot USA-imperialismen. Då får man inte visa empati för vanliga människor som hamnar i kläm. Vansinnet kan drivas till sin spets som när flera miljoner kambodjaners död blir till en ”historisk nödvändighet”. Överste stövelslickare Myrdal ser fortfarande folkmordet i Kambodja som en historisk parantes på samma sätt som Le Pen ser ugnarna i Auschwitz som en ”detalj i historien”.
I dag följer stövelslickarens lärjungar i mästarens fotspår. På ”världspolitikens” altare offras folkliga uppror för den ”stora sakens” skull.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Syrien, Assad, Khaddafi,
Never more Utoya.
25 Jul 11
A lonely lunatic or a social monster?
.
It is difficult to absorb in your mind the terrible things that happened in Oslo and on the idyllic island of Utoya. A lonely man kills innocent people with such an extreme and still chilly violence that the reality has difficulties to enter our consciousness. We do not want horrors like this to happen. We push it away from us in disgust.
.
Utoya – an idyllic island transformed to a hell by a fascist.
.
Yet we must take to our hearts the tremendous and difficult task of understanding what happened and prevent new heinous attacks on what the young people in Utoya stood for. Unfortunately our media does not help in this. The TV channels and newspaper columns quoted one ”terrorist expert” and psychoanalyst after another. ”A lonely madman with obsessions” and other bright comments were lined up. Not one of them seems to understand that what happened is evidence of a social madness, and not the result of the chimeras of a lonely lunatic.
Anders Breivik’s acts are despicable and we all feel powerless about what happened. Not even on the extreme right wing dare anyone rejoice over Breivik’s ”feat”. But doesn’t that depend only on the fact that our current Nordic societies are relatively peaceful, that conflicts and contradictions are discussed until more or less acceptable solutions are found, and that hate between social groups and classes are on the back burner?
It could have been different. His act could have triggered the cheers from 
thousands of people with hatred in their hearts.
Imagine Anders Breivik in Germany of 1931 and let him commit a mass murder against young people gathered in a summer camp organized by the German Communist Party. Tens of thousands of extremists in Hitler’s shadow would surely have rejoiced over the slaughter of ”the Judeo-Bolshevik pest” and ”Marxist cosmopolitans”.
Let Anders Breivik take place in one of Mussolini’s death squads and murder a few dozen union leaders in the red Emilia-Romagna district. He had certainly been hailed as a hero by thousands of black shirts.
There have been many Breiviks throughout history. If they are seen as isolated lunatics or political heroes has nothing to do with psychology and psychiatry. The analysis of the brown plague cannot be done with Breivik couched and an ”expert on human minds” leaning forward thoughtfully.
Anders Breivik is a social product. We are happy that thousands of hateful supporters are not praising his deeds. There are other societies on earth where large groups of people take joy in political mass murder. We must with all our might stop those who wish our society to become a fertile soil for Anders Breivik’s ideological brethren.
Let a red stop sign say:
No to xenophobia and racism.
Social justice and solidarity between people.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Economy, Politck, Oslo, Anders Breivik, Norway, Terrorism
Bin Ladin går till sjöss.
2 Maj 11
Ett slut som hajmat.
.
USAs egentillverkade Frankenstein är död. Utmärkt. Ännu en massmördare har mött sitt öde. För det är som massmördare vi ska minnas honom – inte som en djupt religiös anti-imperialist, en bild han ville ge sig själv.
I attentatet mot WTC 11 september 2001 mördade hans hantlangare 2 762 människor. Sedan dess har Bin Ladins al-Qaida mördat tusentals oskyldiga afghaner, pakistanier, irakier, jemeniter och civila i många andra länder. Den stora majoriteten av al-Qaidas offer var muslimer. Det glöms ofta bort i våra media i väst.
.
USA vinner inte ”kriget mot terrorismen”. Den arabiska revolutionen visar i stället vägen.
.
Att Bin Ladin nu är död är bra. Men det ändrar inte det faktum att Georg W. Bushs och nu Barack Obamas ”krig mot terrorismen” varit och är en katastrof. Det är en politisk katastrof som i snart tio år gett legitimitet åt Bin Ladins lockrop om ett ”heligt krig” mot Satan. För varje drönare som mördade gäster och brudpar samlade till bröllop fann de islamska fundamentalisterna nya rekryter till en blind kamp mot de ”otrogna”.
För varje oskyldig sate som suttit inlåst i Guantanamo utan att åtalas, utan rätt till advokat, utan rätt att ta del av anklagelserna mot sig drog aningslösa unga män slutsatsen att endast den ultima uppoffringen i kampen mot ”väst” och dess bundsförvanter var bra nog.
Det verkliga ”kriget mot terrorismen” äger rum på en helt annan arena. På några månader har den arabiska revolutionen avslöjat den islamska fundamentalismen för vad den är – den västerländska imperialismens bundsförvant. Varje attentat, varje självmordsbombare stärker USAs och Europas möjligheter att legitimera det imperialistiska förtrycket av fattiga länder och stödet till härskare i Saudiarabien, via Bahrain till Algeriet och Marocko.
.
Bin Ladins anhängare har ingen plats i dagens arabiska revolution för frihet och demokrati.
.
De folkliga resningarna över hela den arabiska världen visar den verkliga vägen till frihet från förtryck och tyranner. Al-Qaida har bara ett nytt förtryck att erbjuda – det medeltida religiösa tyranniet. Folkmassornas rop på frihet, värdighet och demokrati visar att Bin Ladins decennielånga stridsrop ekat tomt i öknen.
Bästa ”kriget mot terrorismen” är att låta den folkliga kampen för frihet och demokrati ta hand om ropen på jihad. Drönare, missiler och bomber kan bara döda enskilda anhängare av al-Qaida men stimulerar samtidigt fler att ansluta sig till Bin Ladins reaktionära idéer om vilket samhälle folken vill ha.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD4,DN4,GP4,SVT2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP5,
SVT3,SVD7,SVD8,DN7,DN8,DN9,GP6,GP7,AB1,DN10,SVD9,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bin Ladin, Pakistan, USA, Terrorism,
Ska nya huvuden rulla?
26 Jan 11
.
”Huvuden skall rulla”, lovar Rysslands premiärminister Vladimir Putin som svar på det självmordsattentat vid Domodedovos flygterminal som krävde minst 35 människors liv och skadade många fler.
Samtidigt berättar polisens tekniker på plats att attentatsmannens huvud – alldeles av sig själv – redan rullar runt i den nerblodade avgångshallen…
.
.
Människor i sorg efter självmordsbomben i Moskva.
.
Putins löften om blodshämnd föder bara rysk chauvinism och ny extremism. Där människor är beredda att gå så långt att de offrar sina egna liv och frivilligt låter sina huvuden rulla. Bara de tar livet av en massa ryssar samtidigt. ”Svarta änkor”, liksom bröder, svågrar och söner till dödade separatister/extrema islamister kommer att söka ny vedergällning. Det ”Andra Tjetjenienkriget” under hårdför ledning av Putin, själv ett barn av den sovjetiska säkerhetstjänsten, innebar oerhörda offer på bägge sidor i striderna. I april 2009 meddelade den ryska säkerhetstjänsten att operationen i Tjetjenien var avslutad. Men attentatet i Moskvas tunnelbana och det nu i Domodedovos nybyggda, flotta entré visar att det mest desperata nationella motståndet i norra Kaukasien i stället valt den ryska nationens hemmaplan som sin nya krigsskådeplats.
.
.
Rysk helikopter nerskjuten av tjetjenska rebeller.
.
En mindre uppmärksammad händelse förra veckan väcker dessutom farhågor om att Ryssland – mer än tre decennier efter sitt tio år lika långa, som blodiga krig i Afghanistan – om än i en ny skepnad planerar ett militärt återtåg in mot Hindukush`s mäktiga bergsmassiv.
Det var Afghanistans valfuskande president, Hamid Karzai, som oväntat dök upp på statsbesök i Moskva och togs emot med en varm rysskram av sin kollega Dmitrij Medvedev. Den korrupte Karzai försöker skaffa sig en större internationell vänkrets än den han redan har i Vita huset. Eller för den delen i Arvfurstens palats hos Carl Bildt. Han har sedan tidigare goda kontakter med Mahmoud Ahmadinejads iranska regim i väster, har besökt Pakistan och vill nu visa Vita Huset att han minsann på egen hand kan skaffa sig ett eget armbågsutrymme norrut. Låt vara att gränserna har ritats om. Med Ryssland har fortfarande en viktig närvaro i hela Centralasien.
.
.
Hamid Karzai i Moskva.
.
Men besöket var inte till bara för att mopsa sig lite mot amerikanarna i Kabul. Framförallt handlar det om att han fått NATO:s tillstånd att dra i gång ett militärt samarbete med ryssarna. Som en vängåva av Medvedev fick han i höstas 20 000 Kalashnikovgevär tillsammans med över två miljoner patroner. Nu handlar diskussionerna om att de ryska attackhelikoptrar, som en gång var så fruktade för sin manöverförmåga och eldkraft i Afghanistans trånga bergspass och dalar, åter ska tas i bruk för att urskiljningslöst döda människor i detta krigshärjade land. Ryska militärer ska också till att börja med utbilda och träna afghanska piloter. Det är säkert mer än en tillfällighet att Bildt inte kommenterat det faktum att den svenska krigsmakten fått ryska vapenbröder.
I dagens värld rör sig politiska, religiösa och nationella ideologier snabbt över gränserna. I norra Afghanistan finns det både turkmener, uzbeker, kazaker och pashtuner. Ryssland, likt Sovjetunionen på 1980-talet, riskerar nu att dras in i samma krig som Sverige. Men i en större skala. Både med egna stridsinsatser och med ett omfattande logistisk hjälparbete åt NATO/ISAF. Det blir nästan oundvikligt att hamna i motsättning till en eller flera av dessa etniska grupper och med de porösa gränser som finns mellan Centralasiens nya statsbildningar och Ryssland ökar självfallet risken för nya terrordåd i Moskva.
Putins utfall om att ”huvuden ska rulla” känns kväljande. Nästan perverst. Självfallet var det ingen tragedi i sig att diktaturens Sovjetunionen föll samman. Det var en historisk nödvändighet. Tragedin är i stället den marknadsliberalism med lokala, nationella eliters plundring av offentlig egendom som kom i stället för en demokratisk socialistisk federation av samverkande nationer. Ryska Tjetjenien, Dagestan och Ingusien, liksom många andra regioner med nationella minoriteter i den ryska staten, plågas av en skriande ojämlikhet, fattigdom och våld. Liknande förhållanden präglar vardagen i nya statsbildningar som Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan där ”nationella” eliter tagit makten och hänsynslöst roffar åt sig allt de kan.
Det bästa sättet att bekämpa ”terrorism” av vilket slag det än må vara är och förblir social jämlikhet och välfärd samt politiska och nationella friheter.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ryssland, Wladimir Putin, Tjetjenien, Hamid Karzai, terrorism,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,AB1,GP1,GP2,GP3,
AB2,AB3,SVD9,DN9,DN10,GP4,SVD10,SVD11,DN11,AB4,DN11,SVD12,DN12,GP5,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,
USA:s draksådd i Libanon
25 Jan 11
.
.
I en av de grekiska sagorna planterade den mytiske hjälten Jason ut draktänder i jorden och fick till sin förfäran se att det ur sådden steg upp män rustade med vapen som ville förgöra honom. Det är detta många människor fruktar ska ske i Libanon när de kanske tvingas till att skörda ännu en draksådd från USA. Ett nytt inbördeskrig där väpnade män drabbar samman i en blodig våldsvåg och folket får ta skydd från flygbombningar och ännu en invasion från Israel. Detta i stället för att i stället fridfullt få njuta vårens ljuva dofter av jasmin från snåren mellan cederträden i landets vackra berg.
.
.
Sandskulpturer föreställande Jason och hans draktänder.
Vid Great Yarmouth i brittiska Norfolk.
.
När Libanons premiärminister Saad Hariri kom till sitt möte med Barack Obama den 12:e januari hade han i bagaget med sig vad Vita huset begärt. En uppgörelse med sin egen finansielle och politiske mentor, Saudiarabiens diktator Abdullah Bin Abdul. De två hade enats, i en politisk trekant med USA, om att det nu var ett lämpligt tillfälle för saudierna att bryta upp från sina diskussioner med Syrien om Hariris förhållande till den av FN uppbackade speciella Domstolen för Libanon (STL). I bakgrunden fanns också Israel. Som för stunden bara skymtade som en diskret voyeur eller fönstertittare till trekantens nya äventyr. Men samtidigt i högsta beredskap för att på nytt angripa Libanon med flygbombningar och stridsvagnar. Försvarsministern Ehud Barak, som sitter kvar trots att han i dagarna har bildat ett helt nytt parti, har mobiliserat vid gränsen mellan de bägge länderna. Sionismens historiska mål om ett Stor-Israel med en ny gränsdragning längre norrut vid Litaniflodens bräddar långt inne i Libanon finns kvar.
.
.
Saad Hariri och Barack Obama i Vita huset.
.
FN:s Specialdomstol sattes upp i det drama som följde när premiärministerns far, Rafiq Hariri, mördades med en kraftig bilbomb 2005. Gärningsmännen skulle jagas upp, gripas och dömas. En hel värld pekade ut Syriens säkerhetstjänst som skyldig och i dammet efter de syriska trupper och stridsvagnar som fick lämna Beirut och rulla hem till Damaskus greps fyra libanesiska officerare. STL kunde mönstra mängder med vittnen som villigt och utförligt berättade om att de gripna officerarna för Syriens räkning hade organiserat detta fruktansvärda dåd.
Många människor i Libanon blev övertygade om att det var Damaskus som låg bakom attentatet. Liksom det berömda ”Internationella samfundet”. I efterhand har till och med den skarpögde journalisten Robert Fisk, trots sin stora överblick över regionen, medgett han kom fram till samma slutsats. Drusernas ledare Walid Jumblatt ”bytte sida” och slöt upp i den västvänliga och antisyriska koalition som fick namnet 14 mars efter en väldig antisyrisk demonstration denna dag. Vid sidan av hans eget Progressiva Socialistparti murades blocket samman av sunnimuslimska partier och kristna falangistiska grupper. Samtidigt formerades efter en tidigare demonstration den 8 mars en motpol med namn efter denna dag bestående av de bägge shiitiska partierna Amal och Hezbollah i allians med Michel Auons kristna Free Patriotic Movement.
Officerarna hölls häktade av STL i hela fyra år! Men till sist visade det sig att rättegången var en komplott. Ett hopkok av falska vittnesuppgifter som brände ner i botten. För att bevara någon form av tillit fick domstolen dra tillbaka alla anklagelser och frige de fyra. Saad Hariri fick åka till Damaskus och be Syriens president Bashar al-Assad och det syriska folket om ursäkt. För många libaneser var STL:s trovärdighet efter detta helt utrangerad.
Vi fick ett platt fall för det som kan låta så nobelt. En FN-stödd organiserad internationell tribunal. Men det var en domstol som redan från början var ifrågasatt av Hezbollah. En av dessa, som västvärldens länder sätter upp, till enorma kostnader, för att döma ”krigsförbrytare” från underordnade, av kolonialism och imperialism förtryckta och försvagade, ofta av etniska motsättningar sönderslitna länder. Visst, många av ”krigsförbrytarna” är krigsförbrytare och ska dömas. Men så länge dessa domstolar inte låter krigsförbrytare som Henry Kissinger, George Bush, Tony Blair och Ehud Barak skaka galler, kommer deras trovärdighet att ifrågasättas och deras domslut ofta bli kontraproduktiva.
.
.
Bombkratern efter dådet mot Rafaq Hariri.
.
När först Condolezza Rice och sedan Hillary Clinton gång på gång prisat STL för dess opartiskhet och grannlaga rättsarbete är detta ett falskt och förljuget beröm. För det första har USA klart och tydligt förklarat att ingen amerikansk medborgare kan dömas i denna typ av domstol (samtidigt som man betalar huvudparten av den dryga miljard det kostar) ! För det andra är juristerna i sammanhanget naturligtvis inte opartiska. Libanons jurister, har efter stor möda, skrapats ihop av regeringen Hariri och när det gäller den majoritet jurister som utsetts av FN är det Ban Ki-Moon som bestämt vilka chefsjurister som ska sitta bakom skranket och i dagarna har vi än en gång fått bekräftat vad detta innebär. FN:s förre chefsrevisor, svenskan Inga-Britt Ahlenius, har nyss kommit ut med en bok tillsammans med Nils Ekdahl, om Ki-Moon som ”en smygande katastrof” för världsorganisationen och för radions P1 har hon berättat att hans beslut, i den mån han fattar några, bestäms av USA. STL:s chefsjurist Daniel Bellemare, kanadensare med karriär bland annat i gemensamma projekt med USA:s högsta åklagarämbeten, utsågs exempelvis av Ki-Moon. I en av WikiLeaks läckor av rapporterna hem till Washington från USA:s ambassad i Beirut återges besviket ett förtroligt samtal med denne Bellemere. Efter år av mödor har det hela misslyckats. Han har inte lyckats att producera ett hållbart åtal mot Syrien…
När domstolens huvudspår avslöjats som fabricerat kom omedelbart rykten i svang om att man hittat ett nytt blodspår som tycks leda till Hezbollah och Iran. Israelisk media, som ser ut att ha öppna dörrar in till STL:s överläggningar hävdar att det är Mustafa al-Din, organisationens viktigaste kontaktperson med Iran, som står på tur att pekas ut som Hariris mördare. För Hezbollah är al-Din en nyckelperson och har ett högt symbolvärde bland annat därför att han var svåger med den egna legenden och säkerhetschefen, Imad Mughniyeh, som avrättades på en gata i Syrien (Mossad?)…
Hezbollah har förnekat all inblandning i bombdådet 2005 och ser det nya huvudspåret som en ännu en komplott, ett utlagt spår av kvartetten USA/Saudiarabien/Hariri/Israel. Bland annat har man sagt Israel kastar sten i glashus och har genom eget kontraspionage kunnat visa upp de bilder som Israels säkerhetstjänst tagit av det som skulle bli Rafiq Hariris sista färdväg. Partiet har hela tiden krävt att Libanon ska ta avstånd från FN-domstolen och kalla hem sina jurister. När sedan kvartetten plötsligt genom Saudiarabiens utrikesminister lät meddela att denne slängt ett nära nog färdigförhandlat förslag en politisk uppgörelse som kommit från hans egen regering och Syriens sida, rakt ner i papperskorgen, då valde Hassan Nasrallahs parti att lämna regeringen.
USA framställde omedelbart detta beslut som att Hezbollah misslyckats med sina ultimatum och än en gång demonstrerat att man främst värnade om sin egen väpnade gren och inte om Libanons nationella säkerhet. Trots att Hezbollah gjorde något så oskyldigt som att bara välja att bryta upp från en parlamentarisk samlingsregering för att söka en ny majoritet hade Hillary Clinton vid en presskonferens i Doha omedelbart munnen snabbt full med utgjutelser om att detta beslut riktade sig mot landets rättssäkerhet och syftade till att underminera Libanons stabilitet och möjligheter till framsteg.
Allt var klappat och klart för en amerikansk utrikespolitisk offensiv. De nya anklagelserna från FN-tribunalen skulle komma upp på bordet. Hezbollah skulle försvagas och isoleras och därmed skulle Cederrevolutionen få ny fart. Den egna favoriten, miljardären Hari, skulle på nytt bäras fram av väldiga demonstrationer lämpade för att skildras live i CNN, NBC och FOX…
.
.
Ett av FN:s övervakningsfartyg patrullerar vattnen utanför Libanon.
Skylten har en affisch från Hezbollah med en bild på
ett israeliskt fartyg som träffats av det egna kustförsvaret.
.
Israel (och kanske USA) väntade och väntar också på en ursäkt, en verklig eller framprovocerad provokation från Hezbollahs sida som kan öppna för ett nytt försök från Israels sida att ”hugga huvudet” av Nasrallahs väpnade motstånd. Ett nytt anfallskrig mot Libanon i vars förlängning det egna bombflyget dessutom kan ta ut den redan färdigprogrammerade kursen mot Irans kärnreaktorer.
Men för tillfället har dessa drömmar helt grusats av en för USA/Israel mycket olycklig vändning. Efter flera dagars överläggningar i parlamentet valde Walid Jumblatt, ledare för det Progressiva Socialistpartiet och de flesta av Libanons 400 000 druser, att vända ryggen åt 14-marsrörelsen. Han förklarade ironiskt att det var ”ockulta främmande krafter” som plötsligt sett till att den uppgörelse som gjorts mellan Syrien och Saudiarabien inte kunde förverkligas. Underförstått handlade det hela om att USA lagt in sitt veto och därför valde Jumblat helt sonika att leda sitt parti tillbaka till sina historiska panarabiska och västfientliga fåror.
.
.
Drusernas ledare Walid Jumblatt, till vänster, har brutit med sin
med sin förre samarbetspartner Saad Hariri.
.
Libanons parlamentariska system är rumphugget av ett historiskt arv från det Ottomanska riket och den franska kolonialismen. Landet ska styras av konsensus, av gemensamma överenskommelser. Demokratin är riggad och inte sekulär. Valdistrikt och röster är arrangerade efter en folkräkning från 1930-talet som iscensattes av fransmännen för att ge de kristna maroniterna ett så stort inflytande som möjligt. Så många som 12 religioner och deras församlingar har en egen rättslig status och beslutar exempelvis själva när det gäller familjelagstiftning. Premiärministern skall alltid vara en sunnimuslim. Talmannen en shiamuslim och presidenten en kristen maronit. I verkligheten samlar shiiterna i dag, tack vare den stora demografiska förändring som skett, med sina två större partier Amal och Hezbollah, över 40 procent av landets befolkning. Tillsammans med Michel Aouns kristna Free Patriotic Movemen, drusernas Jumblatt och en del sunniter vänligt inställda till Syrien har de bakom sig säkert mer än 60 procent av landets befolkning. Landets hundratusentals palestinska flyktingar – som självklart tar avstånd från Hariris block – saknar helt medborgerliga rättigheter av något slag.
Men trots att den egna parlamentariska majoriteten är deformerad kunde nu drusernas ledare – efter en del oklarheter med de oberoende ledamöterna i sin parlamentsgrupp – i en hast bli Libanons kungamakare. Hans sidbyte tycks innebära en ny parlamentarisk majoritet och med Hezbollah som största politiska kraft lanserades därför i går sunniten Najid Mikati till ny premiärminister och utsågs i dag till Hariris efterträdare.
Mikati är likt Hariri en rik miljardär. Men inriktad på samarbete med Syrien.
För USA och Israel är scenbytet i Libanon en katastrof. Lyckas Mikati få till stånd en fungerande regering har man i en hast tappat en stor del av sitt politiska inflytande. Dubbelmoralen när det gäller alla stora ord om landets demokrati blir uppenbar för alla. Den amerikanska regeringen har listat Libanons majoritets- och kanske ledande regeringsparti som terroristiskt. I uttalanden har Vita Huset redan varnat för att man kan komma att dra in allt bistånd till Libanon. Från Israels sida heter det att det nu kan bli ”Iran” som gränsar till det egna landet. Hariris folk har redan iscensatt våldsamma gatuprotester och i går hävdade Hezbollahs TV-kanal Al Manar att beväpnade kristna falangister deltagit i demonstrationerna.
.
.
Anhängare till Saad Hariris block är ute på gatorna och demonstrerar
mot den nya parlamentariska majoriteten. Som USA brukar säga:
”En våldsinriktad gatumobb” som vänder sig mot Libanons demokrati…
.
En ny majoritetsregering kan punktera FN:s tribunal med ett enda beslut. En sådan regering kan också börja en intensiv jakt för att spåra upp alla de israeliska säkerhetsagenter som härjar i landet. En ny försvarsminister och landets svaga armé, som nekats köpa moderna stridsflygplan av USA/Israel, skulle – vid en ny israelisk invasion – dessutom säkert spela en helt annan roll än den gamla. Inför Israels senaste krig – enligt WikiLeaks – försäkrade Hariris försvarsminister Elias Murr för USA:s ambassad att Libanons väpnade styrkor skulle förhålla sig passiva om israelerna beslutade sig för att anfalla. Han begärde i utbyte att inga kristna bostadsområden och dess infrastruktur skulle bombas…
USA lekte med elden med risk för att den libanesiska krutdurken skulle springa i luften. För dagen är det landets egna långa armar som fått svåra brännskador. De närmaste veckorna avgör om människorna i frid ska kunna promenera bland vårens doftande jasminer. Eller om de ska huka i skyddsrum fulla med stickande rök från automatvapen, granater och bomber…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Hezbollah, Hassan Nasrallah, Saad Hariri, Walid Jumblatt, STL, FN-tribunalen för Libanon
Bin Ladens vänner
12 Jan 11
Bin Ladens bästa talangscout.
.
Den här veckan har franska media dominerats av kidnappningen och morden på två unga franska hjälparbetare i Niger. Vincent Delory och Antoine de Léocour, båda 25 år gamla, kidnappades förra torsdagen från en restaurang i huvudstaden Niamey och hittades skjutna dagen efter sedan franska elittrupper stationerade i grannlandet Mali satts in i jakten på kidnapparna.
.
Det var här de två ungdomarna kidnappades.
I Paris har Sarkozy proklamerat att AQMI, Al Qaida i Maghreb, ligger bakom morden. Ingen organisation har hittills tagit på sig morden men det är fullt tänkbart att AQMI ligger bakom. Det skulle inte vara deras första mord i regionen.
Redan i höstas gav Paris tecken på att inta en ”hårdare attityd” för att inte framstå som de som ”förhandlar med terrorister”. Det blev de två ungdomarnas död. I stället för att förhandla om en frigivning av de två sattes elittrupper in omedelbart och de två dödades av sina kidnappare innan de sedan i sin tur dödades av den franska insatsstyrkan.
-Det är en förlust av liv som vi beklagar, men vi var tvungna att handla för annars hade terroristerna tagit sig tillbaka till sin bas och utgjort ett fortsatt hot för alla som bor här i Niamey, sa en nigerisk regeringstalesman till media.
.
I september 2010 kidnappades sju européer i Niger.
.
Taktiken ifrågasätts säkerligen av ungdomarnas föräldrar som fick ”äran” att tas emot av Nicolas Sarkozy som deltog i en tyst marsch i den lilla staden Linselles till de dödas minne.
Det är normalt att media och politiker tar upp mycket plats för en så tragisk händelse. Men Sarkozy och andra ansvariga för relationerna med fattiga länder med muslimsk befolkning borde inse att de fungerar som Bin Ladens bästa talangscouter. Vad gör Frankrike i Niger? Jo stöttar upp en liten rik elit för att kunna fritt exploatera landets urantillgångar. I höstas höll Frankrike tyst när en militärjunta störtade den sittande presidenten för att ”återupprätta demokratin” som juntan sa. Känns det igen?
Efter det har alla fransmän på plats blivit ”lovliga” måltavlor för ”terroristerna”. Tystnad inför förtryck och allianser med korrupta regimer för att de regerar i regioner som är av ekonomiskt intresse för världens rika metropoler är det starkaste trumfkortet i de fundamentalistiska imamernas rekrytering av unga proselyter.
.
-Är du med eller mot mig?
.
Niger är inte enda exemplet. Vad säger och gör Europa inför diktatorn Ben Alis blodbad på minst 35 unga tunisier som vågat stå upp och kräva arbete och frihet? I Paris håller pratkvarnen Sarkozy plötsligt helt tyst som om inte en enda ökenvind fört nyheterna till hans öra. Ännu fyra veckor in i det tunisiska upproret har Sarkozy inte hittat de rätta orden. Vem minns inte med vilken expressfart tungan rann iväg efter det skandalösa förtrycket i Vitryssland. Men där har ju fransk kapitalism inga intressen att försvara så det kostar inget att pladdra fritt.
I Bryssel lyckades EUs nytillsatta utrikesminister, lady Ashton, efter tre veckors tystnad 
samla sig till en uppmaning om ”återhållsamhet i användandet av våld”. Underförstått, -Ben Ali ta i med måtta för du skadar vår demokratiska trovärdighet. Inte ett ord av sympati med landets ungdom som kräver ett värdigt liv i ett samhälle fritt från förtryck och korruption.
Samma sak för Hillary Clinton som under sin resa i Mellanöstern manade Ben Ali att ”besinna” sitt våldsamma förtryck. Hon och andra i spetsen för ”kampen mot terrorismen” uppskattar korrupta despotiska regimer som Ben Alis bara de bidrar till imperialismens jihad.
-Ni är med oss eller mot oss , som Georg W. ”Mission accomplished”, Bush sa.
Medan Tunisiens ungdomar visar på den enda vägen i kampen mot den islamska fundamentalismens lockrop om jihad och himmelska paradis spelar våra politiker i Paris, Bryssel, London och Stockholm den religiösa extremismen i händerna. Sarkozy är Bin Ladens bästa talangscout.
.
Media: GP1,GP2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,DN4,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bin Laden, Islam, Niger, Tunisien
Cameron redan illa ute.
10 Dec 10
Londons studenter gör uppror mot regeringens reaktionära sparplaner.
.
I går hördes protesterna från Londons gator ända in i Westminster. Lorder och deputerade kastade skrämda blickar över axeln innan de röstade för en höjning av studieavgifterna vid landets universitet. Grundavgiften höjdes från 35 000 kronor till 65 000 kronor och maxtaxan sattes till 100 000 kronor om året utan någon garanti mot att maxitaxan i realiteten blir en minitaxa.
Utanför parlamentet gick det hett till trots den bitande vinterkylan som lagt sig över Hennes Majestäts domäner. För första gången sedan gruvstrejkens dagar attackerades demonstranter av ridande polis i galopp. Studenterna verkar fast beslutna att fortsätta kampen mot de nya avgifterna och regeringens sparplaner i allmänhet. Samtidigt börjar fackliga organisationer, som varit tysta under lång tid, att visa stridshumör. Strejkerna i Londons tunnelbana är kanske början till en mer omfattande revolt mot Cameron/Cleggs extrema attack på den lilla sociala välfärd som ännu finns var i landet.
Det återstår att se. Vi kan ändå hoppas att protesterna sprider sig från södra Europa till hela kontinenten. Annars väntar en social katastrof för Europas arbetande befolkning. Den här gången finns det inget hörn att huka sig i för att hoppas det inte ska drabba dig. Den antisociala offensiven sker på alla fronter, in i minsta hörn.
För att värma oss i vinterkylan finns härunder bilder från gårdagens protester i London.
.
Brokiga studentdemonstrationer ger borgare skrämselhicka.
.
Unga ”terrorister” eller ungdom i kamp för framtiden?
.
Minnet av ”Thatcher the snatcher” lever ännu kvar.
.
Studenter bryter igenom polisbarrikaderna och tar sig in på Parlament Square. Allt under Big Bens vakande nuna.
.
På andra ”fronter” höll poliskedjorna stånd även om en och annan snut tappade sitt VMD, massförstörelsevapen.
.
Stop-Stop-Stop-Stop. Klara besked om vad regeringen kan
göra med sin ”reform”.
.
Ingen krävde av Solen att stoppa sin gång. Stop för regeringens galenskaper räcker för studenternas del.
.
Det var länge sedan Londons Bobbies strövade kring på gatorna som obeväpande gentlemän beredda att hjälpa första gamla dam över gatan.
.
Oh lord -how shocking!! Westminsters parkbänkar som vulgär brasved. Tänk på alla adlade bakdelar som de gjort bekantskap med.
.
Sent in på natten övervakade Big Ben sina undersåtars upptåg.
.
-Tarzan hjälp- gatan är full av apor. Nej- Jane det är bara våra fina pojkar från Eton som retat upp massan.
.
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, London, Studenter, Demonstration, Cameron, Clegg, Westminster, Prins Charles
Terror på beställning
1 Dec 10
Varför orkestrerar FBI falsk terror?
.
Av Paul Craig Roberts
Den senaste som snarades av FBI heter Osman Mohamud, en tonåring från Portland i 
Oregon och född i Somalia. Associated Press rapport skriven av William Mall och Nedra Pickler (27 nov 2010) har rubriken: ”Tonåring född i Somalia planerade bilbombattentat i Oregon”.
Det är en missledande rubrik eftersom rapporten klarlägger att intrigen orkestrerats av FBI-agenter. Två meningar in i rapporten står det så här: ”Bomben var en attrapp tillhandahållen av FBIs agenter och folk var aldrig i fara, säger myndigheterna.” Tonåringen var alltså försedd med en bombattrapp och en fejkad detonator.
Tre meningar längre fram motsäger reportrarna myndigheterna med ett citat från Arthur Balizan en specialagent ansvarig för FBI i Oregon: ”Hotet var mycket reellt”.
Sedan motsäger reportrarna Balizan: ”Vita Husets talesman Nick Shapiro sa i lördags att president Obama kände till FBIs operation innan fredagens arrestering. Shapiro sa att Obama hade FBIs försäkran om att de var i full kontroll av operationen och att folk inte var i fara”.
Sedan motsäger Shapiro sig själv: ”De senaste 24 timmarnas händelser visar behovet av vaksamhet mot terrorism här och utomlands”.
Affären når en höjdpunkt värdig Kafka när president Obama tackar FBI för dess ansträngningar att rädda oss från det fejkade attentat FBI självt hade organiserat.
Efter att vackla mellan om de rapporterar om ett fejkat eller riktigt attentat beslutar sig reportrarna slutligen för att det fejkats. Dokument som åklagare Dwight Holton offentliggjort visar ”att fällan lades ut i juni”. Uppenbarligen var tonåringen från Portland inte så het på gröten. FBI behövde massera honom i sex månader. Reportrarna jämför ”blåsningen i Portland” med den nyliga arresteringen i Virginia av Faroque Ahmed som snärjdes i ett ”tilltänkt bombattentat som var en fälla utlagd av federala myndigheter de senaste sex månaderna”.
Tänk er att FBI arbetade i ett år för att övertyga två människor att delta i fejkade attentat.
********
Paul Craig Roberts var redaktör på Wall Street Journal och biträdande sekreterare i det amerikanska finansdepartementet. Numera frilansar han och skriver bland annat på CounterPunch där den här texten är hämtad ifrån. Översättningen är min. Hela artikeln finns på CounterPunch
.
Media: GP1,DN1,DN2,Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Terror, USA, FBI, Fälla, Rigg, Portland
Terrorister gripna i Antwerpen ?
24 Nov 10
En ”göteborgare” i Antwerpen ?
.
Den belgiska polisen grep i natt sju personer i Antwerpen som redan dömts som ”islamska terrorister” i media. Samtliga gripna är män mellan 20 och 30 år och med dubbla nationaliteter.
Polisens taleskvinna i Antwerpen förklarade omedelbart efter gripandet att sju personer ”tillhörande en terroristorganisation” gripits på morgontimmarna.
.
En av de anhållna i Antwerpen.
Sedan gav kvinnan ett par preciseringar som får en att omedelbart tänka på de anhållna ”terroristerna” i Göteborg som snabbt visade sig vara helt oskyldiga medborgare med arabiska förnamn.
-De planerade attentat i Belgien, sa poliskvinnan och svarade sedan svävande på journalisters frågor om det fanns konkreta planer.
-Nej det fanns inte ännu några konkreta attentatsmål.
Lägg märke till det skickliga ”inte ännu”. Ett par av de gripna tillhör en reaktionär fundamentalistgrupp – Sharia4Belgium – som gjort sig känd för sina extrema ståndpunkter men som aldrig begått konkreta brott enligt belgisk lag.
Summan av hela affären är att nu kan man ryckas upp ur sin säng klockan fyra på morgonen och anklagas för terrorism enbart på grund av vad man sagt eller skrivit på en blogg. De gripna är islamska extremister. De gör allt för att deras åsikter ska bli kända. Men är det ett brott?
.
Kommunistjågaren Joseph McCarthy viftade ofta med papper som han sa innhöll namnen på avslöjade spioner.
.
Det fanns en tid i väst när du också kunde ryckas upp ur sängen mitt i natten och åtalas för dina idéer. Men då var offren kommunister. Under McCarthys häxjakt på ”spioner” på 50-talet räckte det med att se snett på kärnvapnen för att hamna i trångmål. I Sverige finns det ännu personer som upplevt internering och fångenskap för sina åsikters skull. De kommunister som internerades under kriget stod till svars enbart för sina idéer, inte någon olaglig handling.
Det blir kanske utgången av gårdagens arresteringar av ”terrorister” i Antwerpen. En riktig göteborgare på belgiska.
.
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Antwerpen, Terrorism,
Senaste kommentarer