Folket utmanar Assads våld.
.
I dag är det 45 dagar sedan de första demonstrationerna ägde rum i protest mot undantagslagarna i Syrien. Då var det inga demonstranter som krävde Bachar Assads avgång.
I dag, en och en halv månad senare och med över 400 kallblodigt mördade demonstranter, är kravet på Assads avgång centralt. Det finns ingen återvändo för regimen. Assad likt Khaddafi har byggt diktaturen runt sin personlighet, familjen och den alawitiska shiasekten från bergstrakterna kring städerna Aleppo och Latakia.
.
I staden Banias protesterade 10 000 människor under fredagen.
.
Runt Assad finns ingen som kan träda fram och kasta ut honom likt Mubarak och Ben Ali. Regimen står och faller med familjen Assad. Tyranner med specialstyrkor som kontrolleras av familjens medlemmar klipper kort runt chefen för att inga potentiella konkurrenter ska växa sig höga. När därför folket reser sig och säger NEJ, då har en Khaddafi eller Assad inga andra alternativ än det gränslösa våldet för att hålla sig kvar vid makten.
I går fredag trotsade på nytt tiotusentals människor demonstrationsförbuden och säkerhetsstyrkornas skarpskytte. I staden Daraa som varit centrum för protesterna krossades alla försök att protestera. Sedan en vecka kontrolleras Daraa av närmare fem tusen soldater från fjärde brigaden som leds av Bachar Assads bror.
.
Staden Daraa har utsatts för ett regelrätt militärt angrepp.
.
Snipers skjuter enligt vittnen skarpt på alla som vågar visa sig ute. El och vatten är avstängt och de instängda människorna saknar redan mat. Sjukhuset i staden kontrolleras av militären och inga civila tas emot.
I resten av landet visade i går befolkningen sin solidaritet med människorna i Daraa genom att trotsa säkerhetsstyrkornas våld. Trots regimens totala nyhetsblockad sipprar information ut via Facebook och satellittelefoner. I går mördades kring femtio personer som vågade sig ut på gatorna. Minst femton dödades bland demonstranter som försökte ta sig in i staden Daraa för att visa solidaritet med den belägrade staden.
Efter fredagsbönen samlades människor i ett dussintal städer till de största demonstrationerna på flera veckor. I Banias deltog kring tio tusen, i den kurdiska staden Qamishli femton tusen, i Damaskus förort Midan deltog kring två tusen i protesterna och från städerna Homs, Latakia, Hama och Raqqa rapporteras stora demonstrationer ha ägt rum.
.
I staden Al Ramtha på den jordanska sidan av gränsen hölls solidaritetsdemonstrationer.
.
Regimens stöd inom landet är nu minimalt. Vid sidan av familjeklanen och den alawitiska shiasekten som utgör knappa tio procent av befolkningen kan regimen räkna med ett passivt stöd från de kristna och druziska minoriteterna som med rätta eller inte ser sunniterna som ett hot. Hela 75 procent av befolkningen bekänner sig till den sunnitiska varianten av islam och det är de som i dag jagas till döds av regimens mördarband.
Men revolten i Syrien, lika lite som i resten av arabvärlden, är inte ett religiöst uppror. Det är krav på frihet, värdighet, arbete och slut på korruptionen som driver kampen vidare. Vid sidan av vissa salafisters angrepp på kopter i Egypten finns det inga tecken till blodiga religiösa konflikter. I media luftas farhågor om eventuella framtida problem för de kristna och druzerna i Syrien. I dag är det inte problemet. Hundratals demonstranter som kräver frihet och Assads avgång har mördats. Det är problemet inte om de är sunniter, shiiter, eller sekulära.
.
Netanyahu och Peres vill behålla alla diktaturer i regionen.
.
I dag har i stället Bachar Assad sina bästa supportrar utanför landets gränser. Redan på andra sidan gränsen i söder får Assad allt tänkbart stöd från Israel. Benjamin Netanyahu, Lieberman och resten av sionisterna i Knesset håller tummarna för att Assad ska kunna hålla sig kvar vid makten. Endast realpolitik tas i beräkning i Jerusalem.
Liksom den israeliska regeringen öppet stödde Mubarak in i det sista kniper de i dag käft om kampen för frihet och demokrati i Syrien. ”Vi är den enda demokratin i regionen” brukar Netanyahu och Peres skryta med. Vad de verkligen menar är att de vill förbli det enda landet med formell demokratisk statsform i Mellanöstern. I Assad ser Israel en pålitlig samtalspartner som respekterar maktbalansen i regionen.
-Se bara vilka problem den demokratiska revolutionen i Egypten ställer till med, skapar fred mellan Hamas och Fatah och öppnar gränsen till Gaza, beklagar Jerusalem. Det är ju ändå märkligt att den ”enda demokratin” ryggar tillbaka inför de arabiska kraven på frihet och demokrati. Kanske det finns ett problem med demokratin i den ”enda demokratin”?
Det öppna stödet från Kina och Ryssland som blockerade ett fördömande av våldet från Säkerhetsrådets sida förvånar inte det minsta. Redan från resningens första dag i Tunisien visar regimen i Beijing att den darrar bara vid tanken på att den egna befolkningen ska resa sig och kräva samma friheter som krävs i Kairo och Tunis.
.
Det här är Hu Jintaos skräckvision. Himmelska Fridens torg 1989.
I Moskva är motiven mer subtila. Varje stöd till en resolution i FN som blandar sig i ett lands ”interna angelägenheter” blir ett hot mot Moskvas behov av fria händer i sina kaukasiska lydrepubliker.
Mest beklagligt av allt är att Hugo Chavez drar socialismens rykte i smutsen genom att helt ogenerat apa efter Bachar Assad och anklaga ”utländska terrorister” för att ligga bakom resningen mot regimen i Damaskus. Ingen som vill fortsätta att kalla sig socialist kan hålla tyst inför detta skamliga stöd till en blodig diktator. Cynisk realpolitik är reaktionens vapen. Internationell solidaritet med folkliga resningar är socialismens vapen.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,DN4,SVD2,DN5,GP2,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Bachar Assad, Israel, Egypten, Chavez,
