"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Syrien
Arabförbundets roll i Syrien
24 Jan 12
Bachar Assad saknar ersättare
.
Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.
.
I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.
.
I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.
För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.
.
Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.
.
De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.
Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.
.
Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.
.
Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.
Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?
.
Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.
.
Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.
En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.
.
Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.
En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.
Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Arabförbundet, Revolution, EU, USA,
Gott Nytt År
30 Dec 11
Mina önskningar inför 2012
.
Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.
.
.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
.
.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
.
.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?
.
Gott Nytt År till Er alla.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass
Inför 2012
23 Dec 11
Trevlig helg och ett Gott Nytt År
.
Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.
På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?
För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.
Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.
Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.
Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.
Benny & Göte
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Marx, Lenin, Arabiska våren, Libyen, Assad,
Jemens diktator avgår.
23 Nov 11
Ali Abdullah Saleh
hinner för Bachar Assad
.
Kapplöpningen mellan arabländernas tyranner om vem som faller som nummer fyra har varit hård. Men nu verkar loppet kört och näste man att packa sina pinaler och ge sig av till någon saudisk badort blir Jemens president Saleh. Oddsen på att Bachar Assad skulle vinna fjärde plats var mycket låga men nu är han huvudkandidat till plats nummer fem i tyrannernas galopp.
.
Plats nummer fyra bland fallna tyranner går till Jemens president Saleh.
.
Nu tvingas äntligen president Saleh att avgå efter många brutna löften om att lämna sin post och efter hundratals dödade demonstranter. Striderna i Jemen mellan lojala truppenheter och avhoppade soldater hade kört fast i ett läge där ingen hade överhanden. Risken för att situationen skulle övergå i rent inbördeskrig var stor. Det var antagligen anledningen till att Saleh efter stora påtryckningar till sist accepterat golfstaternas krisplan, nämligen att lämna över makten till vice-presidenten Abdrabuh Mansur Hadi i utbyte mot fri lejd till en fristat som ännu inte utpekats.
Det lär finnas plats i Ben Alis saudiska palats. Utöver GCCs, Gulf Co-ordination Council, påtryckningar spelade nog Khaddafis öde en roll i Salehs beslut att avgå, innan det var för sent att rädda livhanken. Målet för det allt mäktigare GCC är att blanda sig i den arabiska revolutionen med alla medel för att styra den i en riktning som inte hotar golfstaternas kontroll över regionens fossila bränslen. Qatars väl bryska uppträdande i Libyen efter Khaddafis fall syftade också till en större kontroll över utvecklingen. Den nya libyska regeringens sammansättning är ett bakslag för Qatar, vars man Abdelhakim Belhadj inte utsågs till försvarsminister, något de flesta väntat sig.
.
GCCs plan för att hålla revolutionen inom acceptabla ramar för de härskande
.
De lagliga oppositionspartierna i Jemen har redan sagt ja till GCCs ”fredsplan” och det väntas också de militära ledarna som hoppat av göra. De har nog samma mål som GCCs, att hindra en splittring av armén och ett omfattande inbördeskrig.
Kvar finns dock de tusentals ungdomar som ockuperar ”Change Square” i Sanaa och de har redan sagt att Salehs avgång bara syftar till att rädda elitens grepp om makten men att de nya ledarna under vice-presidenten inte står för en demokratisk förändring i landet. Hur det kommer att gå med ungdomarnas självständiga kamp är en öppen fråga. Om alla lagliga partier och armén sluter upp bakom den nye presidenten riskerar de att isoleras i sin kamp. På samma sätt som det finns en risk för att ungdomarna på Tahrirtorget i Kairo isoleras när valet börjar nu måndag.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,SVT2,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT2,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Assad, Saudi, Khaddafi, Tripoli, Sanaa,
Vinter i Damaskus
16 Nov 11
Bachar Assad sågas av Arabförbundet
.
Det är inget mindre än en kraftig örfil som regimen i Damaskus fick ta emot
av det vanligtvis splittrade och timida Arabförbundet. Syrien utesluts provisoriskt ur gemenskapen. Beslutet ska bekräftas i dag onsdag i Marockos huvudstad Rabat. Uteslutningen motiveras med att Assad inte respekterade en enda bokstav i avtalet från den 2 november, då han bland annat lovade att släppa alla politiska fångar och dra tillbaka armén från alla städer.
Frågan är varför Arabförbundet agerar som det gör? Den illustra samlingen av despotiska kungar, reaktionära regimer, egyptiskt militärråd och en tunisisk övergångsregering har aldrig utmärkt sig för enighet och handlingskraft. Så varför plötsligt denna enade front mot Assad?
Svaret är mycket enkelt. De är rädda om sitt eget skinn. Fortsatt uppror och kanske ett inbördeskrig i Syrien hotar att mobilisera människorna i andra länder i Arabförbundet. I Syrien riktar sig regimens repression uteslutande mot den sunnitiska majoriteten av befolkningen. Varje syrisk sunnimuslim som dödas av Assads säkerhetsstyrkor och beväpnade huliganer möts av tilltagande ilska i de sunnimuslimska arabstaterna. De arabiska diktaturernas och kungadömenas vanliga tystnad inför förtryck av och mord på palestinier fungerar inte när sunnimuslimer dödas i Syrien.
Avhoppen från armén blir allt vanligare
.
De mossiga regimerna kan inte hålla tyst. Priset på hemmaplan kan bli för stort. Slutsatsen som de drar är att det är bättre att tvinga Assad att acceptera förbundets diktat och gå med på förhandlingar om regimens framtid. Förbundet har inte ännu sagt att han bör avgå, även om kungen i Jordanien personligen låtit förstå att det är enda lösningen.
Snaran om Assads nacke dras nu åt allt hårdare. Stödet utifrån smälter bort
som snö i solsken. Arabförbundet har redan mött representanter för oppositionen i SNC. Inte ens Irans ledare verkar intresserade av att löpa linan ut med Assad. Försynta kontakter har enligt media tagits mellan Teheran och den syriska oppositionen SNC. Kina har för första gången sagt att Damaskus måste söka enhet med Arabförbundet. Peking som vanligtvis kollar vattentemperaturen med att doppa bara en tåspets visar otroligt nog redan sitt missnöje. De kanske lärde sig något av det fulla stödet till Khaddafi in i det sista. Just nu är det bara Putin i Moskva som helt står bakom Assad. Stora pågående vapenkontrakt är kanske inte en dålig gissning till orsaken.
I den syriska armén ökar spänningen för var dag som folk dödas i Homs, Hama och andra städer i uppror. Den stora massan av soldater och underofficerare i de militära enheterna ställs inför valet att skjuta på sina bröder och systrar. Upp i de högre officerskretsarna ställer sig varje galonsklädd figur frågan om hur långt ska man följa Assad i den blodiga framfarten utan att riskera allt för mycket i framtiden om diktatorn faller. Det verkar allt mer som att Assad bara kan lita till ett tiotal höga officerare med ursprung i den alawitiska minoriteten som också är Assads trossamfund. Det innebär att han i första hand bara kan lita till två vältränade och väl beväpnade regementen av säkerhetstrupper, arméns och flygvapnets, som leds av Assads bror.
.
Bachar Assad med brodern Maher tillika högste arméchef.
De ”trogna” i privatmilisen Shabiah kan snart tappa lusten att strida för Assad. Enligt media uppgår de till cirka 15 000 frivilliga och betalas med 3 000 syriska shilling om dagen med ”ob-tillägg” för helgerna. En vanlig lön i Syrien ligger kring 15 000 shilling i månaden. Att smugglare och maffia slutit upp i Shabiah förvånar därför inte.
De allt hårdare internationella restriktionerna som torrlagt inkomsterna från oljeexporten och det totala stoppet på flödet av turister skapar snabbt växande problem i statskassan. Det rapporteras nu att Assad har problem att hitta kontanter till att betala sina mest trogna anhängare inklusive krigshundarna i Shabiah.
Till och med Assads egen farbror Rifaat al-Assad har vänt honom ryggen och bildat Nationella Demokratiska Rådet. Det hela är ett skämt i befolkningens ögon eftersom samma Rifaat var chef för massakern i Hama 1982 då minst 12 000 personer mördades av regimen. Men farbrodern säger något om stödet till Assad som förtjänar uppmärksamhet:
.
Farbror Rifaat var direkt ansvarig för massakern i Hama 1982
.
-De som är med honom låter honom inte avgå och de som är emot låter honom inte reformera systemet, säger Rifaat och sammanfattar situationen bättre än vad han antagligen tänkte sig och säger att han själv kan tänka sig ersätta Bachar. Att han är lika avskydd som sin brorsson verkar han inte begripa. Ändå är hans avhopp ett stort bakslag för Assad eftersom det visar att inte ens inom familjen är blodet tjockt.
Den hårda repressionen biter inte som det är tänkt. Trots bristen på journalister på plats rapporteras det om allt fler avhopp från armén. Sunnitiska soldater och officerare som skickas ut att kväsa sina gelikar vägrar i allt större omfattning att lyda order. De senaste dagarna har det kommit fram att trogna truppenheter utsatts för regelrätta militära attacker från desertörerna i den ”fria armén”. I dag rapporteras det att en militäranläggning angripits av oppositionella trupper.
I takt med att spänningen i landet stiger ökar också risken för sekteristiskt våld och pogromer riktade mot minoriteter som den sunnitiska majoriteten ser som lojalister. Ansvaret för de sekteristiska övertramp som kan komma ligger dock helt på Bachar Assads axlar. Det totala föraktet som han visar för majoritetens protester och med tusentals dödade växer hatet mot allt som Assad representerar och mot alla som öppet stöder diktaturen.
Den hårda repressionen i Damaskus har lockat fram nya metoder bland oppositionen för att visa att den inte är krossad i huvudstaden. Varje försök till öppna protester i Damaskus centrum slås ned omedelbart av stora styrkor som mobiliseras dygnet runt. I förstäderna har därför oppositionen börjat använda samma metoder som användes i Tripoli innan Khaddafis fall.
.
Regimen vill att omvärlden ska se ett lugnt och städat Damaskus.
Röda balonger med slagord om frihet regimens fall släpps ut när vinden blåser rätt. MP3-spelare göms i skräpkorgar på stadens gator. Med en kvarts inspelad ”tystnad” hinner demonstranten avlägsna sig innan revolutionär musik lockar nyfikna och säkerhetsvakter. Röda bordtennisbollar med slagord släpps ut på gator och torg som virvlar runt med vinden till säkerhetsvakternas förtvivlan. Syftet med de ”nya metoderna” är naturligtvis att visa att oppositionen lever vidare i huvudstaden och att upproren i Hams, Hama och andra städer har många sympatisörer i Damaskus.
Regimen gör sitt bästa för att visa att den har stöd från befolkningen och att propagandan om ”utländska terrorister” är berättigad. Att regimen har anhängare är inget märkligt. Det har alla regimer oavsett hur vidriga de är. Ändå visar ett exempel att Assad inte är så säker på sina anhängares lojalitet att han törs visa upp sig utan noggrann planering. Under den muslimska offerfesten Aid al-Adha 6 november besökte Assad staden Raqqa. Stadens moské Al-Nour passade bra eftersom den är så liten att bara ett hundratal regimhöjdare fick plats. Innan Assads ankomst till Raqqa betalade regimen ut 55 miljoner syriska shilling till fyra lokala shejker i utbyte mot en närvaro av en garanterat lojal folksamling då Assad höll tal från balkongen på guvernörens palats i Raqqa.
.
Framför guvernörens palats i Raqqa samlades ”trogna”
ditkallade av betalda shejker i staden.
.
Allt verkar nu tala för att Bachar Assad blir den fjärde i raden av arabiska despoter som störtas av den egna befolkningen. Hans tilltagande isolering både i Syrien och internationellt visar vad klockan är slagen. Kanske han till sist tar Ben Ali som förebild och hoppar av till en bekväm reträtt i Saudiarabien. Men då ska det ske snabbt, innan den saudiske kungen anser att för många sunniter dödats. Tyvärr verkar det troligare att Assad och hans bror arméchefen likt Khaddafi kommer att driva landet in i ett blodigt inbördeskrig som öppnar portarna för en nästan oförutsebar utveckling i hela regionen.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVT2,
DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Bachar Assad, Revolution,
Bachar Assad är en lögnare
10 Nov 11
Homs angrips med tanks och artilleri
.
Syriens diktator Bachar al-Assad har klart visat att han med alla medel tänker krossa all opposition mot sitt envälde. Stad efter stad har utsatts för regelrätta angrepp från säkerhetsstyrkorna och de väpnade regeringstrogna gäng som går under beteckningen Shabiah.
Ändå såg många med förhoppning på det avtal som Assad skrev under med Arabförbundet den 2 november. Mest kanske i utländska regeringskanslier för den samlade oppositionen i nationella rådet SNC sa redan samma dag att det bara var en manöver från Assads sida för att vinna tid.
.
Är despotens tid snart ute?
.
Avtalet som Damaskus accepterade ”utan reservation” bestod av fyra huvudpunkter att uppfylla innan en dialog mellan regeringen och oppositionen tar plats:
-Stopp för allt våld.
-Befrielse av alla som fängslats under upproret
-Tillbakadragande av alla trupper från alla städer
-Fritt tillträde för observatörer och media
Fyra enkla punkter som Assad förband sig att följa ”utan reservation”. Sagt och inte gjort. Redan den 3 november fortsatte dödandet av civila demonstranter och fram till i dag har omkring hundra personer dödats. Framför allt i staden Homs som nu har stormats efter en sex dagar lång belägring med beskjutning från tanks och artilleri.
Oppositionsrådet SNC hade rätt. Det var bara en manöver från regimens sida som inte hade den minsta avsikt att hålla det avtal de skrev under med Arabförbundet. Homs är sedan ett tag centrum för upproret och offensiven mot industristaden syftar till att tysta oppositionen och visa upp en ”ren” fasad inför Arabförbundet som nu kallat till nytt möte den 12 november för att ta ställning till vad förbundet kallar Syriens ”avtalsbrott”.
.
Syriens Nationella Råd, SNC, är en brokig samling.
.
Enligt de lokala oppositionsråden i Homs har staden bombarderats i fem dagar. I går tisdag började trupper och Shabiahmilis att invadera staden och gå från hus till hus i framför allt kvarteret Baba Amro. Enligt samma källor i oppositionen försöker Assad att skaffa sig legitimitet inför Arabförbundet genom att ”snygga” upp sina handlingar. Säkerhetsstyrkornas fordon målas om i polisens blå färger och Shabiahs gangsters förses med fabriksnya polisuniformer. Ett till synes futilt försök eftersom den bombade staden inte kan förses med en Potemkinkuliss.
SNC och andra oppositionella organisationer har hittills motsatt sig alla krav på utländsk inblandning då främst med tanke på militär inblandning. Inför den brutala attacken på Homs kräver nu SNC att Arabförbundet, FN och andra ska skicka internationella observatörer till landet för att övervaka vad regimen tar sig till med. Vissa krav på en ”flygförbudszon” har återgetts i media men de verkar vara individuella röster på ”nätet”. Oppositionen inne i landet säger nej till all form av utländsk militär inblandning medan ledare utomlands lämnar dörren öppen.
.
Tanks och artilleri verkar inte kunna stoppa kraven på frihet och värdighet.
.
I ett motdrag har Bachar Assad skickat ett brev till Arabförbundet i vilket han ber om ”hjälp” att stoppa USAs inblandning i Syrien så att Damaskus kan respektera avtalet från 2 november. Nu går det enligt tyrannen inte eftersom ”beväpnade terrorister” dödar soldater och civila, ”terrorister” som nu befolkningen i Homs ”begär skydd emot”. Vi börjar närma oss Khaddafis te spetsat med tjack.
Det finns inga bevis alls för att ”utländska terrorister” eller ”inhemska” för den delen, bildat hemliga miliser som angriper regimens trupper. Däremot verkar antalet avhopp från armén öka snabbt i antal. Det finns inga verifierbara siffror över hur många soldater som deserterat och hur många de desertörerna som anslutit sig till ”Syriens Fria Armé” som de kallar sig. Uppgifterna varierar mellan några hundra till flera tusen.
.
På bilden syns soldater som deserterat i staden Hama
.
Att det verkligen handlar om avhoppare från armén och säkerhetstjänsten lyckades fransk teve visa i ett sensationellt reportage som gjordes i augusti av en syrisk kvinna boende i Frankrike. Bland annat lyckades hon besöka en grupp i Homs som kallade sig ”fria officerare”. När en av dem hoppade av skapade det stor uppståndelse i hela landet sedan det visat sig vara sonen till en av Assads högsta generaler.
-Allt fler soldater vägrar bli delaktiga i brott mot internationella lagar och hoppar av. Det finns en allvarlig risk för att Syrien sjunker ner i väpnad kamp, sa i går FNs människorättschef Navi Pillay.
Inte ens löftet att släppa fängslade demonstranter uppfylls av regimen och nu rapporteras det att många startat en hungerstrejk i fångenskapen. Exakt hur många som tagits till fånga, utan rättegång och dom, är oklart men SNC och även Navi Pillay säger att det handlar om minst tio tusen, bland dem många läkare och vårdare som hjälpt skadade demonstranter.
.
Plats nummer 4 på podiet över störtade tyranner är ledig
.
Bachar Assad har på kort tid tappat allierade i regionen och det verkar vara en tidsfråga innan han tappar viktigt stöd från minoriteter inom landet. Turkiet och Saudiarabien visar att de nu agerar för regimskifte. Det är bara Israel tillsammans med Iran, Hizbollah i Libanon och ett tvekande Hamas som sluter upp bakom regimen i Damaskus. Vid sidan av alawiterna(en shiamuslimsk variant) som A ssad baserar sin makt på kan han också räkna med passivt stöd från den kristna minoriteten som är rädda för hur den sunnitiska majoriteten i landet kommer att behandla dem efter Assads fall och med en neutral hållning från landets kurdiska minoritet. Om kurderna skulle ansluta sig till upproret mot regimen då kan det utdragna upproret se ett snabbt slut på diktaturen. Att flera arabstater låtit förstå att Bachar Assad kan söka en fristad hos dem är ett tecken så gott som något att tyrannens tid snart är ute.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, SNC, Homs, Hama, FN, Khaddafi
Rasism mot svarta i Libyen
14 Okt 11
En balanserad rapport från Amnesty
.
Av Benny & Göte.
.
-Det finns en verklig risk att vissa mönster från förr upprepas. Godtyckliga arresteringar och tortyr var ett kännetecken för Khaddafis styre, säger Hassiba Hadj Sahraoui, Amnestys chef för Mellanöstern och Nordafrika.
.
.
-Vi förstår att övergångsregeringen står inför många utmaningar, men om den inte nu markerar ett klart brott med det förgångna sänder den verkligen ut ett budskap att behandla fångar såsom det har gjorts kommer att tolereras i det nya Libyen, säger vidare Amnestys chef.
Redan från revolutionens början i februari har det förekommit övergrepp mot svarta immigrantarbetare och rasistiskt motiverade handlingar som inte kan eller ska försvaras. Amnestys rapport påminner också om att arabisk rasism mot svarta libyer och immigrantarbetare inte är en ny företeelse. Vår blogg har stött och stöder fortfarande revolutionens kamp mot resterna av Khaddafis diktatur och kampen för värdighet, frihet och demokrati. Men vi har också från första dagen tagit skarpt avstånd från de rasistiska övergrepp som förekommit. (se Libyen)
.
Bland fångade svarta finns legoknektar men troligen mest immigrantarbetare.
.
Amnestys rapport har stor trovärdighet. Organisationens internationella rykte är stort. Därför ska den också läsas för vad som står i den och inte tolkas som vissa gör för att ”äntligen” kunna bevisa att revolutionen inte är en revolution och att Khaddafis styre ändå inte var så tokigt. Amnesty säger inte att övergreppen mot de svarta är satt i system av NTC. Tvärtom hävdar rapporten att NTC uppmanar alla sina anhängare att inte utkräva laglös hämnd mot de som nu fångas i Sirte.
Amnestys rapport bygger på intervjuer med 300 fångar i Tripoli. Det sägs finnas sammanlagt 2 500 fångar i huvudstaden. Bara det faktum att Amnesty fritt kunnat intervjua fångarna är ett tecken på att allt inte är som förr. Under Khaddafis tid var det ingen, inte en enda fånge som kunde intervjuas. En del av de som nu fastnat i rebellernas händer är enligt alla media legoknektar. Men andra är vanliga civila immigranter som inte kunnat lämna landet eller de bostadsområden de suttit fast i på grund av striderna. Övergrepp mot fångar, oavsett om de varit stridande eller civila, kan inte försvaras och skadar det samhälle som de stridande kämpar för.
.
I Khaddafis fängelsehålor försvann många för alltid.
.
Det sagt ska det också sägas att det ursinne och hämndlystnad som kommit fram i vissa tillfällen och som rapporterats av media är förklarligt utan att vara försvarbart. I Sirte hittades i onsdag, enligt The Independant och The Guardian, trettio rebeller bakbundna och mördade i kvarter som erövrats. Många av de stridande kommer från Misrata där de förlorat familjemedlemmar och vänner under Khaddafis belägring av staden. Att känslorna svallar över och hatet tar sig fula uttryck är kanske oundvikligt i enskilda fall. Däremot vill vi påstå att det inte handlar om en politik satt i system, vilket också understryks av Amnestys rapport.
I andra media finns också klara bevis för att övergreppen inte sker systematiskt och ingår i en utstakad plan för hur gripna ska behandlas. I torsdagens The Independant kan vi läsa följande.
-Inne i Sirte fanns det fortfarande människor i en del hus. Bakom en grind fanns en villa i vilken 30 sudanesiska män, kvinnor och barn gömde sig i källaren i väntan på att kunna fly. NTC-soldaterna kroppsvisiterade dem och när de inte hittade några vapen ordnade de transport med bilar ut ur staden för dem, skriver Portia Walker i tidningen den 13 oktober.
.
En legoknekt i Khaddafis sold fångas i Sirte.
.
-I ett annat hus hittades två unga män som sa sig vara civilpersoner trots att de var i besittning av en kalashnikov och ett RPG granatgevär. De fördes ut och bakbands innan de leddes bort, skriver samma reporter. Det här fallet visar emellertid också på ett problem med Amnestys kritik då den kräver att inga arresteringar ska kunna ske utan skriftliga order från åklagarmyndigheten. Ska rebellerna bara släppa de två i väntan på en arresteringsorder från Tripoli? Det vore kanske underbart om det kunde fungera så. Men har det någonsin gått till så ”civiliserat” i öppna väpnade konflikter? De gamla juridiska institutionerna har till stor upphört att fungera efter upprorets början. Det var dess åklagare, domare, fångvaktare och bödlar som var diktaturens fähundar. En ny juridisk organisation är självfallet ännu inte på plats. Det pågår fortfarande hårda strider i Sirte och Bani Walid med stora förluster i människoliv på båda sidor och efter fyrtiotvå års kompakt diktatur tar det självfallet mer än några veckor för att utveckla nya mer rättssäkra institutioner.
Amnestys legala rekommendationer i slutet av rapporten är mer en önskelista över hur det bör se ut och gå till i ett fredligt stabilt samhälle. I ett samhälle som exploderat i revolution, kontrarevolution och hårda känslor är de inte lätta att leva upp till.
.
Glädjescener från Tripoli den 21 augusti.
.
Även andra media på plats beskriver rebellernas växande avsky för de ”lojalister” som fortfarande strider i Sirte, speciellt sedan trettio av deras medkämpar hittats bakbundna och skjutna. Det fåtal som fortsätter att strida för Khaddafi kan inte vänta sig behandling med silkesvantar.
Amnestys rapport har redan blivit ett tillhygge i händerna på de som inte hade ett ord att säga om Khaddafis blodiga belägring av Misrata eller det brutala krossandet av upproret i Zawiyha. Samma personer och grupper har i dag inget att säga om Assads brutala mord på flera tusen syriska medborgare. De som höll tyst då och nu har inte ett uns av moralisk legitimitet för sitt klagande över rebellernas oförsvarbara övergrepp. Man kan inte sitta i knäna på Khaddafi och Assad och peka finger mot de som gör uppror.
Nu när striderna i landet närmar sig slutet är det av stor vikt för revolutionens legitimitet och fortsatta utveckling att de som tagits tillfånga ges en rättvis behandling. De som var vanliga immigranter men fängslats måste friges och behandlas korrekt och erbjudas fortsatt arbete i landet eller hjälp att åka till hemlandet. Vilket redan sker. Flera tusen arbetare från Niger har hjälpts över gränsen till hemlandet. De som kan bevisas ha stridit på Khaddafis sida som betalda legoknektar ska behandlas på det sätt de förtjänar, det vill säga åtalas för brott mot det libyska folket.
.
Media: SVD1,SVT1,GP1,DN1,DN2,SR1,
Bloggare: Klassperspektiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Amnesty, Sirte, Khaddafi
Är all bloggvänster verkligen vänster?
7 Okt 11
Allt från rena dumheter till mytomani
Den arabiska revolutionen, speciellt den libyska, har gett tändvätska till en rad av bloggar som i allmänhet presenterar sig som vänster, anti-kapitalistiska, anti-imperialistiska och ofta anti-auktoritära.
Här i Sverige har vi till att börja med de överlevande produkterna av den
stalinistiska och maoistiska ”rörelsen” och som företräds av Kommunistiska Partiet (före detta ”errarna”) och SKP med rötter i den gamla stalinistskolan i Norrbotten. För båda gäller att världen kan delas upp i två läger som drivs av en ”huvudmotsättning” mellan USA-imperialismen (med allierade) och ”världens folk”. Utifrån den analysen, om den nu ska kallas för analys, gäller det att hålla sig på rätt sida och stödja alla som på ett eller annat sätt ”bekämpar USA-imperialismen”.
Det är anledningen till att dessa strömningar sluter upp bakom diktaturer som Khaddafis och Assads och menar att ledare som Ahmedinejad inte ska ”demoniseras”, underförstått han bekämpar ju huvudfienden. Att han offentligt hänger oppositionella och homosexuella måste räknas in under kontot ”sidoeffekter”. Det gäller nämligen att hålla sig till det väsentliga –hur huvudmotsättningen ser ut.
Den senaste galenskapen som kan skrivas upp på huvudmotsättningens konto är Proletärens hyllning av det stenreaktionära islamistiska al-Shabab i Somalia. Så här avslutas en artikel om utvecklingen i Somalia:
-I ett längre perspektiv är kamp mot den USA-stödda övergångsregimen och det otidsenliga klanväsendet nödvändigt. Vi kan tycka vad vi vill om sharialagar men i dagens Somalia är det just islamisterna och al-Shabab som står för en sådan kamp.
I det långa perspektivet är vi alla döda sa den berömde ekonomen John M. Keynes. Men det gäller inte offren för al-Shababs terror. De dog på kort sikt, ja omedelbart. De fanatiska mördarna körde in en lastbil fullastad med sprängämnen i undervisningsministeriets port och dödade 70 unga studenter som inte ville annat än att utbilda sig. Men för al-Shabab är det bara studier av Koranen som godkänns. Deras bombattentat var riktat mot människornas rätt till en allsidig utbildning. För KP är det en underordnad detalj.
.
De som ser al -Shabab som allierad i kampen mot USA är ute på hal is.
.
Att SKP gått i taket efter att upproret i Libyen startade är ännu enklare att förstå. Partiet anser helt enkelt att Libyen under Khaddafi var ett socialistiskt samhälle. Med ”huvudmotsättningen” i huvudet och socialismen redan installerad var det naturligtvis självklart att komma till Khaddafis försvar. Det lika hängivna försvaret av Assads regim kanske bottnar i en syn på Syrien som socialistiskt. Det upplyser inte partiets press om.
Vid sidan av organisationer som KP och SKP finns det dessutom en flora av
bloggar som kan klassas under rubriken ”konspirationsteorier”. Den ena värre än den andra. Efter en genomgång av ett tiotal svenska och utländska bloggar verkar det som att ett par av dem utgör ”källor” till alla andra. Den mest citerade bloggen av alla går under namnet No Spin News by Christof Lehmann.(NSNBC.wordpress.com) där han presenterar sig som ” Clinical Psychologist, Psycho-traumatologist, and Political Advisor.”
En annan stjärna i galenskapen är fransmannen Tierry Meyssan som gjorde sig berömd på bekostnad av offren för den elfte september 2001. I en bok med den franska titeln ”L’Effroyable imposture”, (Det förskräckliga bedrägeriet) gör sig Meyssan till tolk för hela den surdeg av konspirationsteorier som flöt upp till ytan efter terrorattacken den 11 september. Allt var ett direkt verk av det ”militärindustriella komplexet” i USA i syfte att rättfärdiga angrepp mot Irak och Afghanistan, enligt Thierry Meyssan. Sedan dess har han arbetat mest för ryska, libanesiska och iranska media samt startat en egen blogg –Voltairenet.org.
Upproret i Libyen väckte honom till liv igen. Inte revolutionen förstås, utan uppdraget att försvara Khaddafis regim. Han utmärkte sig den 20 augusti 2011, mitt under inledningen av de avgörande striderna mot Khaddafis trupper i Tripoli, hävdande i franska media att inga strider pågick, att det var rena påhitten av media i väst. Allt var lugn och ordning i staden, han visste bäst eftersom han var ”på plats”.
Men den som slår alla rekord är Dr. Christof Lehmann. Inget är för galet för att inte sättas på pränt. Jag tror faktiskt att mannen lever i en parallell värld av fantasier och grav mytomani. Att han kan vara huvudkälla till de svenska bloggar som dagligen fördömer ”rebellernas krigsbrott” visar att behovet att tro på det absurda existerar. Det ligger närmast något religiöst fundamentalistiskt i deras hållning. Allt som skrivs och sägs i vanliga media är lögn och undanhållande av sanningen. Bara de udda figurerna talar sanning. Alla andra ingår i den tysta konspirationen. Att han tillhör de som ser 11/9 som ett verk av Bush förvånar inte. Alla bloggfreak som hoppat upp i knäna på Khaddafi verkar ha det som gemensamt tankegods.
.
Ett verk av Bush och CIA?
.
-En solig septembermorgon 2001 i New York förändrades världen. En välplanerad och skickligt utförd attack, med lydiga media, satte hela den tevetittande befolkningen i chock och trauma. Sympatin flödade från de mest otänkbara platser och människor. Bara ett fåtal visste då att många av de som kallade sig offer, figurer djupt ner i USAs statsapparat och dess allierade, var de som utförde brottet, skriver doktorn på sin blogg.
För Lehmann ser situationen i dag i Libyen ut så här: I Tripoli kontrollerar ”befrielsestyrkorna” (Khaddafis trupper) 80 procent av staden och den gröna flaggan vajar överallt. Inte mindre än 90 procent av övergångsrådet TNCs medlemmar har flytt sin kos. I Benghazi pågår intensiva strider och ”rebellerna” kontrollerar bara stadskärnan. Södra Libyen ligger helt under Khaddafis kontroll och stora truppförstärkningar är på väg över den algeriska gränsen. Häromdagen slog tuareger i Khaddafis sold ut 35 stridsvagnar på en timme.
Än en gång gäller samma regel för dessa mytomaner. Att inget står i vanliga massmedia om den ”libyska befrielsearméns” framgångar bevisar bara att de är tystade.
Storhetsvansinnet placerar Lehmann i centrum. Han säger sig få direktinformation från ryska säkerhetsagenter, stå i ständig kontakt med informatörer på plats i olika städer och på bloggen ger han dagliga lägesrapporter om ”striderna” i Tripoli, Benghazi, Sirte och andra platser.
.
I Baron Münchhasens värld var allt möjligt. Hans moderna efterföljare är inte sämre.
.
Några citat från doktorns blogg klargör mycket och gör det möjligt att inse vidden av hans fantasivärld:
-I kväll mottog nsnbc informationen att resterna av TNC befinner sig i kaos sedan 90% av dess medlemmar hoppat av. Med över 90% av Libyens befolkning som är emot den olagliga ockupationen av deras land och med tilltagande militärt stöd från hela Nordafrika är bästa chansen till att lag och ordning återupprättas att Belhadj, Jalil, Jibril och Nato lämnar Libyen.
-Benghazi är befriat, med undantag för stadens centrum där TNCs trupper förskansat sig.
Medan doktor Lehmann hallucinerar beskriver den egyptiska dagstidningen Ahramonline hur Benghazis skolbarn samlas till ny skolgång efter 8 månaders avbrott. Hur den skolstarten ägde rum med bara centrum kontrollerat av ”rebellerna” förblir ett mysterium.
Här måste man ju fråga sig vad hundratalet utländska journalister i Benghazi sysslar med? Kan de inte se att staden håller på att återtas av Khaddafi? Eller har de fått betalt för att hålla tyst? Eller är det kanske så att doktor Lehmann hallucinerar?
Citatet nedan förklarar mycket. Hyllningen av Khaddafi är något i hästväg, på gränsen till en kärleksförklaring.
-Han är en politisk och revolutionär ledare som gett ett lysande exempel på hur direkt demokrati kan fungera, som befriat sitt folk, befriat det från slaveriet under internationella ”banksters” och bringat välmående till en nation och dess folk. Så tragiskt som det libyska kriget är, är det först nu som Khaddafi börjar förstås för vad han verkligen är: en av världens största och mest godhjärtade revolutionärer.
.
En missförstådd och förtalad revolutionär?
Ridå. Vad kan man säga efter en dylik hyllning? Egentligen inget annat än att beklaga doktor Lehmann för hans galna diagnos och rangera honom bland kategorin politiska knäppgökar, så ”political adviser” han anser sig vara.
Men vad ska vi säga om alla de svenska bloggare som dagligen använder sig av Christof Lehmann som källa utan att inse vilken personlighet de har att göra med? Ska vi dra slutsatsen att de själva tänker och tycker likadant eller att de inte tänker alls?
Det är ett antal bloggare som borde tänka över vilka källor de använder och hur de tolkar verkligheten. Annars kommer de att få stå till svars för de kompletta galenskaper som Lehmann och Meyssan sprider och som de torgför på sina bloggar. Det gäller i första hand för följande svenska papegojor för mytomanerna Lehmann och Meysson.
Maverablogg,Motvallsbloggen,Old Wolf, Fritenk, Third World,
Så vad blir till slut svaret på frågan i rubriken, är det ”vänster” att stå på Khaddafis, Assads och andra diktaturers sida?
KP och SKP kan fortfarande kallas för ”vänster” i samma mening som Vänsterpartiet är vänster, det vill säga att det representerar historiska traditioner i arbetarrörelsen. Därmed inte sagt att de är revolutionära socialister.
Däremot finns det ingen som helst anledning att kalla Meysann, Lehmann och deras högtalare i den svenska bloggvärlden för vänster. De har helt enkelt tappat kontakten med verkligheten, ägnar all sin energi åt att sprida grumliga konspirationsteorier och stöder ett par av de värsta diktaturer som existerat. Det är minst sagt trist men det handlar helt enkelt om före detta radikala personer som tappat fotfästet.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA;Libyen, Khaddafi, Bloggar, Diktatur, Imperialism, Revolution, 11/9,
Nytt läge i Syrien
1 Okt 11
Upproret vid ett vägskäl
I går fredag den 30 september var det som alla andra fredagar i Syrien. Ett trettiotal personer dödades av regimens elitstyrkor när kraven på frihet och värdighet restes i många städer, ifrån Damaskus förorter till Homs, Hama, al-Rastan, Idlib, Deraa och andra platser.
.
Det har nu gått över sex månader sedan den arabiska vårens första spirande skott slog ut i Syrien. Den groteska regimen i Damaskus svarade omedelbart med brutalt våld. Liksom i Libyen finns det ingen ersättare till diktatorn. Khaddafi och Assad kan inte bytas ut. De kan bara segra eller störtas. De som går i diktaturens ledband kan inte bryta banden och sluta upp bakom nya ledare som fortsätter i de gamla spåren. I stället gäller det att sluta upp bakom diktatorn eller helt bryta med regimen och riskera mycket av den personliga säkerheten.
Därför har utvecklingen i Syrien inte följt samma mönster som i Libyen. För till skillnad från det libyska samhället är Syrien mer delat mellan olika religiösa samfund som speglar de historiska motsättningarna mellan bland annat sunni- och shiamuslimer. Dessutom finns det en betydande kristen minoritet i landet som hittills gett regimen ett passivt stöd orsakat av en rädsla för vad en seger för upproret skulle innebära för de kristna. Till det kommer att Assads makt har sin sociala rot i den alawitiska minoriteten. Alla officerare i armén är alawiter, en gren av shiamuslimerna, och de fruktade säkerhetstrupperna under inrikesministeriets kontroll har också sin bas i den alawitiska minoriteten som utgör cirka tio procent av Syriens 23 miljoner medborgare.
.
.
Den sociala och framför allt religiösa sammansättningen av landet har gjort det möjligt för Assad att tills nu stå emot den revolt som hittills bara omfattat den stora sunnimuslimska befolkningsmajoriteten, strax över 70 procent är sunniter.
I huvudstaden Damaskus och storstaden Aleppo, världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, har Assad också lyckats mobilisera ett stöd från en stor del av de rika affärsmän som inte gett mycket för ”demokratiska frågor” så länge de tjänat stora pengar i skydd av diktaturen.
Nu, sex månader in i upproret, har ändå Assads regim hamnat i en återvändsgränd. Regimens elitbrigader åker från stad till stad för att slå ned protesterna. Minst två tusen personer har enligt olika källor redan mördats av elittrupperna och de svartklädda Shabiha, en sorts civilmilis med sitt ursprung i en smuggelmaffia i kuststäderna i norr, som agerar ostört tillsammans med militären. Ändå sprider sig protesterna från stad till stad och även i Damaskus folkliga förorter demonstrerar nu oppositionella. Den brutala repressionen har inte den effekt som regimen räknat med.
.
Att visa sitt ansikte under demonstrationer är inte att rekommendera.
Regimen står alltmer med ryggen mot väggen. Våldet fungerar inte och inga politiska alternativ i form av reformer och förhandlingar med den brokiga oppositionen ligger inom räckhåll. Samtidigt står upproret mot regimen också inför en osäker framtid. Besvara regimens förtryck med väpnat våld eller inte? Det är ett problem som ställs akut sedan en tid tillbaka. I vissa städer som Hama och Homs där elitbrigaderna och Shabiha utmärkt sig mest har det förekommit väpnat motstånd. Exakt vilka som deltar i det väpnade motståndet är inte lätt att belysa eftersom utländska journalister inte kan förflytta sig i landet. De senaste veckorna finns det dessutom trovärdiga rapporter om att hela arméenheter hoppat av och strider mot de reguljära förbanden i städer som al-Rastan och Homs. I al-Rastan har ett stort antal soldater deserterat och strider sedan fyra dagar mot regimens elitstyrkor. Enligt överste Riad Asaad, som hoppat av från Assads armé, är det inte mindre än 10 000 soldater som deserterat. Vi har ingen möjlighet att verifiera detta. Men det faktum att officerskåren rekryteras i den alawitiska minoriteten och soldaterna till sin majoritet är sunniter kan bli fatal för Assad. Soldaterna ställs inför valet att skjuta på bröder och vänner eller att ansluta sig till upproret. Regimens agerande driver soldater till avhopp.
.
Zainab, längst till höger, kidnappades av säkerhetspolisen och
mördades brutal när hon utfrågades om hennes brors aktiviteter.
.
I staden Homs mördade säkerhetsstyrkorna den 18-åriga flickan Zainab al-Hosni bara för att hennes bror deltog i organiseringen av demonstrationerna i staden. Hennes kropp med avkapat huvud återlämnades till familjen med ursäkten att ”extremister” var ansvariga. Människorna i Homs vet var ansvaret ligger. Zainabs död verkar har elektrifierat många unga som vill hämnas med vapen i hand.
Efter att sex månaders fredliga protester mötts av allt kraftigare våld frågar sig nu delar av oppositionen om våld ska mötas med våld. Inom oppositionen råder delade meningar om vilken väg som bör följas. Faktum är att det redan pågår ett väpnat motstånd och att grupper av officerare och soldater anslutit sig till upproret. Om det är en framkomlig väg och rätt taktik kan vi inte bedöma. Bara utgången av striderna kommer att ge svar på den frågan. Assads regim har ett starkare grepp om landet än vad Khaddafi hade och stödjer sig på minoriteter som är tveksamma till oppositionens kamp eller rent av fientliga till den. Det ger honom en starkare position än Khaddafi. Men räcker det?
.
Än är det bara affischer av Assad som brinner även om han har det hett under fötterna.
.
För regimens manöverutrymme krymper. Inom landet börjar det ekonomiska läget att snabbt förvärras. Regimen har gett order till landets industrier, statliga och privata, att bara betala ut 65 procent av lönerna och de statsanställda ska beläggas med en extra inkomstskatt på 15 procent. Statskassan börjar sina under den internationella blockaden och Assad behöver pengar för att hålla sin förtryckarapparat vid gott mod.
Assads internationella ställningar ger också vika. Det goda förhållandet till Erdogans Turkiet sviktar. I dagarna har det kommit fram diplomatisk information som kastar ljus över Erdogans tilltagande avoghet mot diktatorn i Damaskus. Under sommaren erbjöd tydligen Erdogan Assad att hjälpa till med att få ett slut på protesterna i Syrien. Det skulle enligt Erdogan kunna fixas om det Muslimska Broderskapet i Syrien gavs tre eller fyra ministerposter i regimen. Enligt diplomatiska läckor avfärdade Assad planen. Det skulle i så fall kunna förklara Turkiets plötsliga kärvhet mot Damaskus. Att ett stort antal flyktingar dessutom nu befinner sig på turkisk mark förbättrar inte humöret i Ankara. Dessutom innebär USAs och EUs blockad av den syriska oljehandeln ett stort avbräck för regimen som nu därför tvingas till extrabeskattning av grupper som varit lojala mot regimen. Vilken effekt det kan få är inte klart. Det finns redan rapporter om affärsmän som börjar knyta näven i byxfickan.
.
I staden Idlib demonstrerade många i fredags
.
I dagarna samlades också ett antal oppositionella i Ankara och bildade Syriska Nationella Rådet med 140 medlemmar, varav hälften finns i Syrien. Rådet är en samling med en stor ideologisk och religiös spännvidd. SNR har nära kontakter med de lokala råd som finns i de flesta städer och byar i Syrien. Samtidigt har en annan oppositionell gruppering, Nationella Rådet för Demokratisk Förändring, bildats inom landet i opposition till SNR som NRDF anser lämnar dörrar öppna för en utländsk inblandning i kampen mot Assad. Det är ännu omöjligt att som utomstående bedöma oppositionens taktiska problem i kampen mot diktaturen. Vilket inte hindrar oss att till fullo solidarisera oss med alla i Syrien och den arabiska världen som kämpar för frihet, värdighet och demokratiska fri- och rättigheter.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,DN1,SVD1,DN2,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Libyen, Khaddafi, Turkiet, Homs, Hama,
G2, IMF och FN
26 Sep 11
En vecka som ingen annan
.
I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?
I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.
.
Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.
Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.
Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.
.
Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.
-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.
.
Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.
Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.
Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.
.
Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.
.
-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.
Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom? Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.
Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.
.
I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.
En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.
.
I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,
Senaste kommentarer