"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Sverigedemokrater
Knätofsar i Riksdagen.
5 Okt 10
Är Sverigedemokraterna fascister?
.
Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SDs verkliga karaktär.
.
**********
Åkesson lämnade kyrkan med tofsarna mellan benen. Jag som trodde han var kristen.
Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda? Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism vad är det då?
”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat. Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.
Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland. Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor svarta eller bruna i tid.
.
Barn militariserades i den italienska fascismens led.
Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken ”En tysk mans historia” av Sebastian Haffner.
Men säger kanske Carlshamre och Strand – ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.
”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.
Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.
Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.
Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.
Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli stark igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.
.
Skämtbloggen Dagens Svenskbladet fick Åkesson att medge att mannen inte luktar annorlunda.
Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.
Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.
.
Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SSD1,GP2,DN3,DN4,SVD4,SVD5,
Bloggare; Svensson,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokrater, Åkesson, Rasism, Fascism, Riksdagen
Två Sverige
20 Sep 10
I vilket Sverige bor du?
.
Valet är över. För alla som tror på ett samhälle där de svagas behov ska stå i centrum var det en sorglig kväll. För oss som tror på ett samhälle byggt på solidaritet och på Marx’s vision om ett samhälle som styrs av principen ”åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga” är egoismens seger ett dystert besked.
Jag sitter just och tittar på Aftonbladets grafiska karta över Sverige med valresultaten från norr till söder. Det finns inte ett Sverige. De finns två Sverige. Ett blått Sverige i söder och ett rött Sverige i norr. Insprängda i fiendeland finns också två Gaza. Ett mycket blått Åre i norr och en klarröd kust mellan Västervik ner till Ronneby i söder.
.
.
I min hemort Timrå fick de rödgröna 61,0 %. Inte tack vare Miljöpartiet utan därför att S och V tillsammans ensamma nästan når upp till 60%. I Norrbottens valdistrikt är de två största partierna ofta S följt av V. Tillsammans vann de rödgröna över 70 % i de flesta distrikten. Hela vägen ända ner till Dalälven är kartan helt röd. I det stolta Gällivare vann S plus V 69,8 % av rösterna. Det i norr ogillade MP bidrog med 3,6 %.
I norra Sverige ligger SD under 4% nästan överallt. Det är inte de arbetslösa i allmänhet som röstat in SD, det verkar vara arbetslösa män i söder som gett dem plats i riksdagen. Men om det återstår det att göra en detaljerad undersökning när den nödvändiga statistiken finns tillgänglig.
I går kväll lyssnade jag till Mona Sahlins eftervalstal. Hon var klart bättre förlorare än Lars Ohly. Hon kallade nederlaget för ett nederlag och att partiet gjort ett ”uselt val”. Lars Ohly försökte nog ”muntra upp” trupperna. Men jublar man över hur ”bra” partiet arbetat då det just gjort sitt sämsta val sedan 1991 då frågar sig naturligtvis partiets anhängare vad allt tjänar till.
.
-Vi har gjort en helt fantastisk valrörelse. Jag är otroligt stolt att vara ledare över detta parti, sa Ohly som första meningar till sina anhängare.
.
Min första slutsats av detta tudelade Sverige är att den lilla minoritet som lever som prinsar i södra Sveriges storstadsregioner lyckats få många med hyfsat arbete och relativt säker social tillvaro att ta till sig det borgerliga budskapet om individualismens förträfflighet.
Många av dessa kommer att få känna in på bara skinnet vad det innebär att rusta ned välfärden. Inte i dag och inte i morgon kanske. Men den kapitalistiska marknadsekonomins allt djupare kriser kommer inte att lämna dessa borgerliga rösttrupper opåverkade.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,SVD3,SVD4,DN5,DN6,SVD5,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Valet, Mona Sahlin, Ohly, Reinfeldt, Sverigedemokraterna,
Till minnet av Marek Edelman – Upprorsledaren från Warzawas judiska ghetto
16 Okt 09
Ghettot kämpar
När den norska nobelkommittén gav oss en evig ”Norgehistoria” genom att tilldela Barak Obama sitt fredspris, samtidigt med att denne paradoxalt nog har ansvaret som ”Krigsherre” eller ”Överbefälhavare” för USA:s väpnade styrkor, då kom jag att tänka på Marek Edelman som gick bort bara några veckor tidigare. Edelman fick några notiser i pressen. Sedan flagnade hans minne bort för maktens media. I själva verket skulle han haft Nobels fredpris flera gånger om. I en tid när begreppet hjältar devalverats till att bara betyda idoler då är hans livsgärning ett minne som måste bevaras. Han var inte bara upprorsledare i Warzawas judiska ghetto under naziockupationen. Han var också en konsekvent, helgjuten människa. Solidarisk inte bara med den moderna polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc utan också med det kämpande palestinska folket. Han vägrade att se sionismen som den enda logiska konsekvensen av den europeiska antisemitismen.
Säkert var det därför han aldrig fick något fredpris. Säkert var det därför hans minne bara var värt några politiskt väl redigerade notiser i svensk press.
Som ett sätt att hedra hans minne återger jag här en minnesruna skriven av John Rose för den brittiska tidningen Socialist Worker . Rose har medverkat till att publicera Edelmans memoarer för engelska läsare och har också för Pluto Press skrivit boken ”The myths of Zionism”.

Nu var männen från SS färdiga för attack. I täta grupperingar marscherade de högmodigt och ljudligt in på det centrala Ghettots till synes döda gator. Det såg ut som om deras triumf skulle bli fullständig.
Det såg ut som om denna moderna och storslaget utrustade armé hade skrämt bort den lilla skaran av segerrusiga män. Som om denna handfull med omogna pojkar till sist hade insett att det inte fanns någon mening med att försöka göra det omöjliga.
Men inte alls. De skrämde oss inte och vi togs inte med överraskning. Vi väntade bara på ett lägligt tillfälle.
Stridsgrupper, barrikaderade vid gatans fyra hörn, öppnade samtidigt koncentrerad eld.
Överallt exploderade märkliga projektiler, handgranater av egen tillverkning. Det enda maskingeväret sköt då och då skott genom luften. Det gällde att spara på ammunitionen. De försökte med en reträtt men vägen var avskuren. Snart var deras döda utspridda över gatan.
Det är så här som Mark Edelman berättar om den första stora striden i Warsawas judiska Ghetto i sina gripande memoarer ”Ghettot kämpar”.
För några veckor sedan gick han bort, i sitt hemland Polen, nittio år gammal. Edelman var den sista överlevande av den fem man starka kommandogrupp, som ledde upproret i Ghettot och här berättar han om inledningen till upproret 1943 mot den nazistiska Förintelsen i Polen. När redan två tredjedelar av de 400 000 judiska män, kvinnor och barn som stängts in i ghettot deporterats till förintelselägren. Upproret sattes i gång av den Judiska kamporganisationen, ”ZOB” som bildats av tre politiska partier: Det antisionistiska judiska socialistiska Bund, socialistiska sionister och kommunister.
![]()
Efter två dagars strider, inträffade något ”helt utan tidigare motstycke”, fortsätter han. ”Tre officerare med sänkta maskingevär dök upp. De bar vita rosetter i sina knapphål. De var sändebud och de ville förhandla med områdets kommando. De föreslog femton minuters vapenvila för att kunna flytta sina döda och skadade. Vi svarade med eldgivning. Varje hus var ett fientligt fäste. Från varje butik, från varje fönster, fann kulorna hatade tyska hjälmar och hatade tyska hjärtan.” Upplösningen kom inte förrän nazisterna lät Ghettot brinna i flammor. Edelman var en av de få lyckliga som kunde fly genom att kravla sig igenom de underjordiska kloaksystemen. Branden var för nazisterna det enda sättet att ”rädda sin miltära heder”.
![]()
Nazisternas militäre ledare, bödeln Heinrich Himmler hade fått panik. Han gav därför order om en fullständig förstörelse av hela ghettot: ”Annars kan vi aldrig pacificera Warsawa, som fortsätter att vara ett farligt centrum för upplösning och splittring”, framhöll han. Här hade Himmler rätt. Ett år senare ledde den polska underjordiska armén, inspirerad av de judiska kämparna i ghettot, trots deras nederlag, ett uppror i hela staden mot den nazistiska ockupationen. Märkligt nog kunde Edelman också ta del i detta uppror.

Monumentet i Warzawa till minnet av de tiotusentals människor som fick ge sina liv i upproret mot nazisterna. Det är skapat av Nathan Rappaport. Ironiskt nog i svensk bohusgranit som nazisterna hade importerat från Sverige för att ha till sina segermonument. I bronsreliefen syns ledaren Mordacai Anielewics med en granat i handen. I bakgrunden en skara judar som går mot sin död.
Edelmans ord om ”hemgjorda handgranater” och ”ett enda maskingevär som bara sköt ibland för att spara ammunition” – är ord som fått eko i andra memoarer – och som en del historiker har tagit till sig. Är inte detta bevis för den djupt rotade, endemiska antisemitismen, hatet mot judendomen, i hela det polska samhället? Hur kom det sig att även den antinazistiska polska underjordiska armén var oförmögen eller ovillig att beväpna Ghettot på ett acceptabelt sätt?
Marek Edelman avfärdade alltid dessa anklagelser. 1989 besökte jag honom i hans hem i Lodz, Polen, för att få hans medgivande för att förlägga den första brittiska utgåvan av ”Ghettot kämpar”. Då berättade han att nästan 50 år av eftertanke inte hade förändrat hans syn på den grundläggande anständigheten hos det polska folket. Redan som tonåring, då som kader i Bund, hade hans humanistiska judaism och väl grundade politiska uppfattningar smitts och gett honom en orubblig tro att rasism kan övervinnas samt den enorma makt som kan bli möjlig genom solidaritet. Visst fanns det svagheter i solidariteten från den polska underjordiska rörelsen 1943, men detta vittnade om dess egen svaghet och den fruktansvärda upplevelsen av sin egen politiska isolering. I slutfasen (upproret -44) kunde Röda Armén ha hjälpt till med att slå ut Hitler. Men detta polska uppror besegrades därför att Stalin gav order om att den skulle göra halt utanför Warzawa.
Israeliska ideologer och politiker har alltid varit harmfulla och bittra när det gällt Edelmans beslut att leva i Polen samtidigt som denne tog liten notis om Israel. Ja. Han t o m vågade kritisera Israel. De har också hånat hans positiva attityd till den polska solidariteten. Men ”Antek” Zukerman har gett Edelman rätt. Antek som var Edelmans kamrat i Zob:s ledning och organisationens kontaktlänk med den polska underjordiska rörelsen. Men till skillnad från denne en principiell sionist som slutade sina dagar på Ghettokämparnas kibbutz i Israel. I sina memoarer berättar han: ”Med mina egna ögon såg jag polacker gråta. De bara stod där och grät. En dag var ghettot inhöljt i en begravningsskrud av rök och jag såg massor av polacker utan de minsta spår av skadeglädje”. Antek gick så långt att han kallade det för en synd att fördöma det polska folket. Han också, visste allt om polsk solidaritet. Här i sin beskrivning av de vanlige kommunistmedlemmarna: ”Innan de blev korrumperade av sin ledning och framförallt Stalin, visade dessa människor exceptionell personlig integritet”. De stridande i Ghettot hade en grundläggande övertygelse om att kampen för deras polska kamrater, i händerna på nazisternas förtryck, var densamma som deras egen. När Ghettot var på randen till kollaps uttrycktes denna övertygelse i att ett ”Manifest till polackerna” publicerades, vilket måste räknas till en av det förra århundradets främsta appeller när det gäller frihet, jämlikhet och broderskap.
”Polacker, medborgare, Frihetens soldater”, heter det i inledningen. ”Genom dånet från tyska kanoner, som förstör hemmen för våra mödrar, hustrur och barn; genom larmet från deras maskingevär, som vi erövrat i striden mot den fega tyska polisen och SS-männen…Genom röken i Ghettot som stuckits i brand och blodet från dess skoningslöst dödade försvarare, framför vi våra innerliga hälsningar till er. Vi är väl medvetna om att ni de senaste dagarna, med brutna hjärtan, tårar av medkännande, med skräck och entusiasm, andlöst har bevittnat, det krig vi har utkämpat mot varenda brutal ockupant. Varje tröskel i Ghettot har blivit ett fäste och ska så förbli till slutet! I striden kommer vi alla förmodligen att gå förlorade. Men vi kommer aldrig att ge upp! Vi, på samma sätt som ni, brinner för att straffa fienden för hans brott. Det är en strid för vår frihet – och för er! Vi ska hämnas de blodsbesudlade dåden i Oswiecim, Treblinka, Belzec och Majdanek! Länge leve friheten! Död åt mördaren och hans bödlar! Vår gemensamma kamp mot ockupanten måste fortsätta till slutet!”. Undertecknat: ”Den väpnade judiska motståndsrörelsen”.

Efter krigsslutet blev Edelman hjärtkirurg.
Efter krigsslutet blev Marek Edelman hjärtkirurg i sitt hemland Polen. Som han såg det var detta att ”fortsätta med att rädda liv”. Hela sitt liv fortsatte han också att vara politiskt aktiv. Bland annat tog han ställning för den oberoende fackföreningsrörelsen, Solidarnosc, vilken under 80-talet avlägsnade Polens stalinistiska regim. Vid Solidarnosc`s kongress 1981 i varvsindustrins Gdansk, där rörelsen grundades, tystade en veteran från den underjordiska polska motståndsrörelsen applåderna för sig själv. Han pekade sedan på en hjälte ”med betydligt större resning” i hallen: Dr Marek Edelman. De kommunistiska myndigheterna, som var rädda för att han skulle bli till en ikon för Solidarnosc, erbjöd honom i efterhand polska militära hedersbetygelser. Men dessa vägrade han att ta emot.
Sommaren 2002 ingrep Edelman, fortfarande i farten, i Israels skådeprocess mot den nu fängslade palestinske motståndsledaren, Marwan Barghouti. Han skrev ett solidaritetsbrev till den palestinska rörelsen och trots att han kritiserade självmordsbombarna var tonen i brevet sådan att det retade Israels regering och dess press till vansinne. Edelman hade hela tiden varit förbittrad på Israels försök att göra anspråk på upproret i Warzawas ghetto som en symbol för judisk befrielse. Nu menade han att denna symbolik tillhörde palestinierna. Han adresserade sitt brev till det palestinska ”Zob”: ”ledarna för de palestinska militära och paramilitära operationerna” och till ”alla palestinska kämpande organisationer”. Den åldrande antinazistiska kämpen från Ghettot hade ställt sin ofantliga moraliska auktoritet till förfogande för den sida som han ansåg vara värd denna betygelse.

Vad var Bund?
Bund (Förbundet) var en massbaserad marxistisk judisk arbetarorganisation som var mycket aktiv bland fattiga judar under den ryska revolutionen och i Polen innan Andra världskriget. Tillsammans med de polska socialisterna, ledde organisationen det judiska motståndet mot den polska fascismen före kriget, Före den ryska revolutionen, 1905, erkände även sionisterna Bund`s dominerande ställning. Organisationen gav ledarskap för tusentals judiska ungdomar som inte ville emigrera till Palestina.
Läs mer i min blogg från i vintras: I går ghettot Warzawa – I dag ghettot Gaza .
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Warzawas Ghetto, Marek Edelman, SS, Hitler, nazister, Sverigedemokrater, Barak Obama, Nobels fredspris,
I pressen: Internationalen,
Bloggare:
Sverigedemokraterna brölar i utmarkerna…
16 Jun 08

K-G Bergström funderar så att det knakar. Men hamnar på villovägar…
Valen för två år sedan blev en framgång för borgerliga Sverigedemokraterna. En framryckning till nära tre procent i riksdagsvalet och lokalt som i Landskrona till skyhöga 22 procent. I Skåne fick partiet 5.67 procent och i Blekinge 6.21.
I den senaste SIFO-mätningen tar sig nu partiet över fyraprocentsspärren och har ungefär samma stöd som Kristdemokraterna. I SVT:s rapport fick vi K-G Bergströms analys. Sverigedemokraternas uppgång beror inte:
”…på hur de etablerade partierna har hanterat SD. De har ju misslyckats med sina strategier. Först försökte man tiga ihjäl dem och sedan försökte man ta debatten, inget hade betydelse..”
”Det handlar egentligen om integrations- och invandringspolitiken. Det finns fyra procent som tycker att de vill ha in det mest kritiska partiet…”
Så långt är det bara att hålla med. Men när KG kommer till konsekvenserna då hamnar han ordentligt på villovägar:
”Men om partiet skulle ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll så kommer Sverigedemokraterna att bli mycket besvikna. Skälet är att de inte kommer att få något som helst inflytande utan vi kommer i det läget att få se historiska uppgörelser över blockgränserna. Partierna kommer att göra allt för att eliminera inflytandet från SD.”
För det första finns det inga givna hinder för att exempelvis moderaterna skulle samarbeta med SD. I takt med opinionsskiften omprövas naturligtvis hela tiden de politiska partiernas förhållanden till varandra. I dag säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att det gäller att se till sakfrågorna, inte bara till att ”isolera” SD. Blir de bägge partierna låt säg 2011 överens om att avskaffa det som är kvar av turordningsreglerna vid uppsägning, då kan de naturligtvis också komma överens om detta.
För det andra underskattar K G Bergström viktiga delar av parlamentarismens roll. Den insikten har vi som i huvudsak arbetar utomparlamentariskt. Riksdagspartierna i Sverige är helt bidragsberoende. De lever i ett privilegierat utanförskap, frikopplat från medlemsavgifter och tar hem sina inkomster genom skatter på människors arbete. Enligt en reltivt färsk undersökning av realtid.se får bara K G Bergströms eget parti från de sk formativa ungdomsåren, moderaterna, sammanlagt över 800 miljoner kronor i olika former av partistöd under denna mandatperiod. Alltså en bidragsfinansiering på snart nog en miljard kronor. Tar sig SD över fyraprocentsribban får partiet i en hast väldiga pengasummor. Vid sidan av det klingande kassaflödet får man också ett nära nog ovärderligt medialt inflytande.
Jimmy Åkesson tycket att livet ”känns behagligt”
I det läget kan vi hoppas på att partiet går under i giriga pengastrider. Men det finns det inga garantier för detta. Dessutom kanske ett mindre taffligt partiledarskap kan slå sig fram i sådana interna fejder.
Det farliga med SD är inte att man fångar upp stämningar och röster som ifrågasätter att de etablerade partierna misslyckats med sina integrations- och invandringsstrategier. Det farliga är att partiet i sin ideologiska fabrik omvandlar rädsla och kritik till förakt, hat och rasism. Med de nya opinionssiffrorna i ryggen tycker partiledaren Jimmy Åkesson att livet nu ”det känns behagligt”. Partiet brölar och stampar i utmarkerna och ”laddar nu inför EU-valet”. De etablerade partiernas uppslutning ( v undantaget ) bakom den europeiska imperialismens EU-projekt bäddar för att SD:s bakåtsträvande nationalism ska få Jimmy Åkesson att ligga ännu bättre och ha det än behagligare efter EU-valet 2009 och inför då stundande riksdagsval.
Andra bloggar: Svensson,Proletärbella,DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, KG Bergström, Riksdagen, rasism, invandringsfientlighet


Senaste kommentarer