"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Svenskt Näringsliv
Industriavtalet – När skenheligheten lyser…
13 Dec 11
.
”NO PAY BACK TIME
- HAPPY DAYS ARE GONE AGAIN…”
.
– Trean har varit helig för oss och nu har vi fått tre procent från den 1 februari. Det är ganska bra.
Kommentaren undslapp Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlgren när hon för Ekot ombads värdera det avtal hon sagt ja till.
Enligt Nationalencyklopedins ordbok är något heligt det som står i nära förbindelse med det gudomliga och detta ska därför behandlas med religiös vördnad. I mer vardagliga sammanhang, som i en avtalsrörelse, är det något vi håller mycket kärt eller dyrbart. Ofta ett högtidligt, bindande löfte med ett högt mål i sikte. Även inom IF Metall har det från ledande fackligt håll understrukits att vid tre procent, där går minsann smärtgränsen!
.
.
Men skulle Fahlgrens skapare och hennes medlemmar verkligen granska vad hon lovat och vad hon sedan levererat, som det heter numer, då bländas de snabbt av skenheligheten.
Det gemensamma fackliga lönekravet var 3.7 procent på årsbasis. Samtidigt har Näringslivets förhandlare i år först haft tur med kalendern och nu fått konjunkturen på sin sida. I maj var på en söndag, julafton hamnar på en lördag och nyårsafton firar vi när det är dags för ännu en söndag. I avtalsrörelsens sista stund har vi så gått in i den vinter som hotar med en samtidig och mycket frostig europeisk recession med tjälbildning för många ekonomiska aktiviteter. ”Avtalet är för högt med tanke på att Sveriges ekonomi tvärbromsar”, blev därför den förväntade kommentaren från Christer Ågren, förhandlingschef på Svenskt Näringsliv.
Under krisåren 2008/2009 accepterade IF Metall flera hundra krisavtal inom industrin. Avtal som bara gällde för arbetare samtidigt som chefer och direktörer fortsatte att susa fram i sina gräddfiler. Enligt LO:s utredare har direktörslönerna i Sverige ökat med 85 procent de senaste åtta åren. Industriarbetarens lön har under samma tid bara stigit med 30 procent. I backspegeln kan vi se att företagen 2010/2011 håvat hem nya rekordvinster tack vare denna fackliga återhållsamhet. Alla produktivitetsförbättringar har dessutom gått till bonusar och aktieutdelningar.
Självklart har detta skapat ett rejält missnöje ute på arbetsplatserna. Både bland arbetare och stora tjänstemannagrupper. IF Metalls ordförande Stefan Löfven har dessutom coachat sina egna om att det är ”pay back time”. Därför var det ingen större överraskning att Industriavtalets fackliga förhandlare tvingades att säga nej till medlarnas slutbud på 2.6 procent på 13 (!) månader den sista november.
Men samtidigt var det inte precis ett drömläge för en facklig storstrejk när både tomten och lågkonjunkturen snart klappar på porten och i går kom därför förhandlarna överens om ett avtal, som de dessutom diktatoriskt nog anser ska vara norm för hela arbetsmarknaden.
Ibland brukar vi prata om att det finns tre sorters lögner: lögn; förbannad lögn och statistik. För att sälja in avtalet hos fackens medlemmar ljög förhandlarna i det här fallet med statistiken. En förmildrande omskrivning hittar vi i dagens Aftonbladet där det sägs att ”löneförhandlarna trixade lite med avtalsperioden”…
Den heliga trean kunde infrias! Smärtgränsen passerades aldrig! Förhandlarna kunde leverera de tre utlovade procenten!
Så ser budskapet ut. Men inte på årsbasis utan på 14 månader, visar det sig om man läser detaljerna. Vilket på årsbasis bara innebär 2.6 procents påslag.
Så var det med den heligheten och den smärtgränsen. Sannerligen inte ”pay back time” för alla som ska arbeta under Industriavtalet. De kan bara konstatera att ”For us, the happy days are gone again”…
”Åt helvete för lågt. Besvikna reaktioner ute i landet”, skriver också Dagens Arbete när tidningen ska tolka reaktionerna ute i landet.
Däremot var det knappast ett ”Svältavtal”. Med en svår och kanske längre svacka för den europeiska ekonomin runt hörnet kanske vi ska snarare ska tala om ett ”Stilleståndsavtal”. En skrivning som väl täcker inte minst de andra områden som varit uppe i förhandlingen, dvs I F Metalls krav på utbildning i stället för uppsägning samt kravet på större facklig makt över företagens bemanning. På dessa områden hände ingenting utan det hela fortsätter med ”samtal” och ”utredningar”.
Fackförbundens många medlemmar hade näppeligen varit särskilt förtjusta i en strejk till jul för några decimaler i mer lönepåslag. Utgångsbudet på 3.7 procent på årsbasis tillsammans med mer makt över företagens bemanningspolitik hade däremot säkert fått även många ”på bänken” att resa sig upp.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, Unionen, Industriavtalet,
Högsta beredskap! Turordningen i fara!
19 Jan 11
.
Under Wanja Lundby-Wedins ledarskap har LO centralt hasat sig fram med en tunn, åderlåten och blodfattig kroppshydda. Som ett skröpligt spöke från det förflutna. De egna förbunden förhandlar i dag på egen hand och under valrörelsen valde man att lämna walkover.
Knappt någon har brytt sig över denna sorgliga skepnad. Sorgligt nog försöker man nu, samtidigt som bonusregnet över näringslivets chefer gått över till skyfall, ge sken av att ha piggnat till genom att meddela att arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv äntligen, ”efter intensiva förhandlingar”, har fattat LO:s utsträckta hand om att diskutera hur turordningsreglerna i LAS fungerar på den svenska arbetsmarknaden.
.
Lyckad förhandling? LO-tidningen berättar upprymt och med tuppkam
att det nu minsann blir diskussioner om turordningsreglerna…
.
Stolt och skrytsamt meddelar LO-tidningen att:
”Bara att frågan om turordningsreglerna hamnar i en gemensam grupp på centralorganisationsnivå är en tydlig signal om att kontakterna mellan tungviktarna på arbetsmarknaden fortsatt fungerar, trots en tuff avtalsrörelse och tidigare havererade huvudavtalsförhandlingar.”
”Bränt barn skyr elden” brukar det heta. Men trots att LO:s ledning fått svåra brännskador varje gång man sträckt ut sin hand mot arbetsgivarna framställs den nu träffade överenskommelsen som ett rejält handslag mellan oss arbetare och ägarna till företagen. Två ”tungviktare” ska sätta sig ner och med sans och balans ”göra en genomlysning” av hur turordningsreglerna fungerar…
.
.
I verkligheten är det en tungviktare, Svenskt Näringsliv, som möter lättviktaren LO som är helt utan muskler och matchträning.
En redan svårt bränd hand sträcker sig än en gång in elden. Varför? Jo, här ges ”en tydlig signal till det politiska systemet att hålla fingrarna borta från de här frågorna”, säger man. Detta samtidigt som moderaterna med Anders Borg i spetsen lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Det är bara den snart uträknade Maud Olofsson som gapar om att LAS ska bort. Skulle hennes skrän i öknen vara ett argument för att frivilligt ifrågasätta en lagstiftning som redan försvagats när det gäller oss arbetare? Skälet till att moderaterna omfamnat ”Lagen om anställningsskydd” är partiets insikt om att denna i praktiken genom nya avtal om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och den flodvåg av bemanningsföretag som svämmat över arbetsmarksmarknaden, inte längre är något större bekymmer för de svenska arbetsgivarna.
Skulle det vara så att den ”genomlysning av LAS som nu ska göras”, visar att det i en del avseenden finns en gadd kvar i lagstiftningen, vad ska man göra då?
Ska den svårt brännskadade handen hjälpa Svenskt Näringsliv att dra ut gadden?
Tja, vad kan det annars vara för mening med denna tragiska tillställning?
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, IF Metall, LAS, Wanja Lundby Wedin,
I pressen: LO-tidningen,GP1,
Sätt åt bemanningsföretagen!
17 Mar 10
.
SALIVEN SIPPRAR
UR MUNGIPORNA…
.
Avtalsrörelsen är inne på spurtsträckan och som vanligt ska vi tampas med arbetsgivare som med sina lystna blickar, flottiga fingrar och saliv sipprande ur mungiporna vräker i sig av alla de värden som vi arbetare skapar. Stora och viktiga industriföretag gör 25 miljarder i vinst och delar frikostigt ut 15 miljarder till sina aktieägare. Många företagsledare kan likt Joakim von Anka rulla runt, varv på varv, i sitt överdåd av pengar.
.
I måndags kväll uppvaktade Patrik Olofsson, Handelsklubbens ordförande på Lagena,
LO:s avtalssekreterare Per Bardh med uppmaningen: ”Stå fast vid kraven om bemanningsföretag.”
.
.
Ändå bjuder man noll procent i avtalsrörelsen.
.
Samtidigt visade Sjöbefälsförbundet och Fartygsbefälsföreningen hur man avvisar Näringslivets provokationer. Deras strejkvarsel inför påskens viktiga färjetrafik fick direkt redarna att backa. Sjöbefälen får behålla sina pensionsavtal. Att påsken rycker allt närmare har också fått Handelns arbetsgivare att nervöst prata om att ”man inte längre kan vänta på att industrin ska göra upp”. Köpmännen vill nog snarare kränga påskägg och allt annat gott till långhelgen än att i lugn och ro minnas Jesus smärta på korset och hans vidunderliga uppståndelse…
Nu mitt inne i spurten är det också viktigt att våra förhandlare inte skuffar undan den fråga som många av oss medlemmar anser vara den viktigaste. Att de klämmer åt bemanningsföretagen rejält. Den allt större ”flexibla arbetsmarknad” som skapats med den allt större osäkerhet det betyder innebär också till syvende och sist en oerhörd press på lägre löner.
I denna fråga har Jobbupproret.se spelat en väldigt viktig och färgstark roll. I måndags uppvaktade man förhandlarna på LO-borgen och nu på lördag den 20 mars demonstrerar man mot arbetsgivarnas paraplyorganisation Svenskt Näringsliv. Varenda kotte, alla i regionen som har en möjlighet, borde då finnas med i samlingen 14.00 i Kungsan.
Här nedan plattformen för Jobbupproret. Var gärna med och sprid det vidare
.
För övrigt. Varför moltiger den Rödgröna alliansen om dessa frågor?
.
.
Regler vid inhyrning av arbetskraft
Avtalen ska innehålla strikta regler som förstärker det fackliga inflytandet vid inhyrning och stoppar arbetsgivarens möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd genom att använda inhyrd arbetskraft istället för personer som har företrädesrätt enligt lagen. På sikt måste förbudet mot privat arbetsförmedling återinföras.
Fast anställning ska vara norm
Begränsa andelen visstidsanställda och inhyrd personal till förmån för fler tillsvidareanställda i företagen, detta genom att begränsa andelen icke tillsvidareanställda till högst 10% per arbetsplats.
Trygga anställningar
Många har idag en otrygg ställning på arbetsmarknaden genom att de bara erbjuds tidsbegränsade anställningar med försvagat anställningsskydd. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar. Avtalen ska innehålla regler som förstärker anställdas rätt till tillsvidareanställning och som stoppar ett slentrianmässigt användande av tidsbegränsade anställningar.
Ingen lönedumpning
Riv upp Lavaldomen. Alla arbetstagare, oavsett nationalitet, ska ha rätt till de fackligt reglerade villkor vi utverkat för våra arbetsplatser. Vi säger nej till lönedumpning.
Rätt till heltid
Många kvinnor i arbetaryrken jobbar idag ofrivillig deltid. Avtalen ska stärka löntagarnas rätt till heltid vid nyanställning liksom för arbetstagare som är anställda på deltid.
Initiativtagare:
Patrik Olofsson, ordförande Handels klubb 717, Lagena Distribution AB, Jordbro
Hans Andersson, ordförande IF Metall klubb Ålö Maskiner, Umeå
.
Ett 50-tal personer från nätverket Jobbupproret demonstrerade utanför
LO-borgen på måndagskvällen.Bilbo Göransson, barnskötare och fackligt aktiv i Kommunal,
höll en kort appellom kravet på rätt till heltid och fasta jobb i kommuner och landsting.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, Jobbupproret, Påskkonflikt
I pressen:SVD1,SVD2,DN1AB1,AB2,GP1,AB3,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Alliansfritt,Svensson,Arbetarperspektiv,EttHjärtaRött,Motbilder,RödaGöinge,RödaLund,
Vad ska de nu ge bort?
7 Maj 08
Gästskribent: Kjell Pettersson
Sverige var under tjugotalet ett land som skakades av hårda konflikter på arbetsmarknaden. Förmodligen det land där det strejkades mest i hela Europa. En naturlig följd av att fackföreningsrörelsen vuxit sig stark, samtidigt som arbetsgivarna ville styra som under industrialismens tidiga år, de ville bestämma enväldigt. Vana som de var att sparka arbetare som vägrade att finna sig i egna diktaten. Fackföreningar hade de tvingats att acceptera, men fortfarande sågs dessa som något som katten släpat in.
Tjugotalet var också präglat av omfattande strider mellan kommunister och socialdemokrater. Fackföreningarna var den självklara bastion som var viktigast att ha kontrollen över. Socialdemokraterna kom att vinna denna kamp. Kommunistpartiet splittrades 1929, djupt oenigt om hur man skulle förhålla sig till stalinismens seger i Sovjetunionen. Socialdemokraterna hade sin siktskåra fast inställd på ett samförstånd med kapitalet och därmed fred på arbetsmarknaden. En fred som kom att manifesteras i Saltsjöbadsavtalet som undertecknades 1938. En uppgörelse och ett handslag mellan LO och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv). Arbetsgivare och arbetstagare skulle i fortsättningen lösa sina konflikter med ett gemensamt mål för ögonen, ”samhällets bästa”. Den naturliga motsättningen mellan den som utför arbetet och de som tjänar frukterna av detta arbete skulle som med ett trollspö upphöra.
För att detta skulle vara möjligt måste den fackliga verksamheten och framför allt de uppslitande avtalsförhandlingarna centraliseras. Medlemmarnas inflytande, som när det gäller rätten att rösta under de avtal som de var satta att arbeta under, måste bort, eftersom detta kunde rubba den fredliga samvaro som nu härskade på arbetsmarknaden. Bit för bit minskade medlemsinflytandet, rätten att strejka kom att urholkas till nästan ingenting, de lokala förhandlingarna och den dynamik och den aktivitet dessa födde kom så småningom att försvinna och i takt med att medlemmarnas inflytande över sina egna organisationer försvann så blev aktiviteten därefter.
Under de senaste 30 åren har mer öppna motsättningar kommit i dagern. Startskottet gick vid SAF-kongressen 1980, när dåvarande SAF-ordförande Curt Nicolin, inför entusiastiska direktörer, förklarade att samförståndstiden var över. SAF skulle nu istället bli en öppen kamporganisation. En högervåg svepte in över landet. Det behövs inga längre beskrivningar på hur det politiska och ekonomiska klimatet förändrats sedan 1980. Verkligheten talar för sig själv. Ändå har LO, denna organisation med drygt 1,8 miljoner medlemmar, under alla dessa år låtsas om att ingenting har hänt. Ledningen sitter där den sitter. Kvar vid det förhandlingsbord som arbetsgivarna lämnade i början av 1990-talet, då man i stället valde att göra upp med respektive förbund. LO-ledningen tror att Svenskt Näringsliv har planer på att komma tillbaka till de gamla tiderna, med sitt instängda och unkna samförstånd. Svensk fackföreningsrörelse står i praktiken därmed utan en nationell, central ledning när det gäller sina omedelbara intressen. Förbunden kör efter skråmässiga handlingslinjer.
I detta akuta läge, med medlemsflykt, med lika lite folk på medlemsmöten som det är i kyrkorna, med direktörsvälde, med en alliansregering som rear ut resterna av den svenska välfärden, då sätter sig denna enbarmliga LO-ledning att förhandla. Utan orsak, utan viljeinriktning och utan mandat från sina medlemmar.
Här blir det på arbetsgivarna begäran förhandlingar om ett nytt huvudavtal för svensk arbetsmarknad. En ny förhandlingsordning ska tas fram. Det är dags för ett nytt Saltsjöbadsavtal och vilken part som kommer att vinna den förhandlingsomgången råder det ingen tvekan om. Blir det inte en storm av protester från de lokala fackliga organisationer, ja då blir det LO:s alla medlemmar som, 50 år efter Saltsjöbadsavtalet, kommer att få tugga i sig en ny förhandlingsordning, där kapitalets makt återigen stärks på bekostnad av arbetet.
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Svenskt Näringsliv, Saltsjöbadsavtalet, Politik, Fackföreningar,
Senaste kommentarer