"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Strejk
Generalstrejk i Belgien
30 Jan 12
Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna
.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.
Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.
.
Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.
.
Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.
-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.
En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.
.
Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.
.
Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.
I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna. ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.
.
Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.
.
Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.
I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.
-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.
I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR systerparti till svenska SP.
-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.
.
Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.
.
Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.
.
Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.
.
I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.
Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?
.
Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Generalstrejk, Elio Di Rupo, Nyliberalism, Bryssel
Algeriet i all tysthet
28 Maj 11
Stålarbetare strejkar från i dag.
.
Det är inte ofta Algeriet nämns i samband med den arabiska våren. Men det som sker i det tysta är inte så sällan stort. I början av året höll en demokratisk opposition lördagsdemonstrationer. Men den massiva och brutala insatsen av kravallpoliser blockerade möjligheten att vidga kampen. Rädslan att agera finns också kvar från det grymma inbördeskriget mellan islamisterna och regimens militär.
.
I dag går 5 600 algeriska stålarbetare i strejk.
.
På arbetsplatserna finns i stället ofta starka fackliga organisationer, till skillnad från exempelvis Egypten och Libyen. Det finns också en strejktradition som aldrig kunnat krossas av regimen i landet.
I dag lördag startar en viktig strejk som kan få stora konsekvenser. De närmare sex tusen anställda vid stålverket ArcelorMittal i El Hadjar startar i dag lördag den 28 maj en icke tidsbestämd strejk som totalt förlamar det europeiskt-indiskt ägda bolaget.
.
Dagens strejk är inte den första. Här en bild från strejken 2009.
.
Konflikten handlar i första hand om löner. Företaget har lagt ett bud för de tre kommande åren som de fackliga organisationerna anser ynkligt. Med svenska LO-mått ser det inte så illa ut på pappret; 24% lönepåslag fördelade på en treårsperiod med hälften (12 %) beroende på vinstutvecklingen. Men med en inflation på 5,7 % 2010 och en prognos på 5 % för i år kan det bli en lönesänkning för de anställda om resultatet inte blir vad ägarna hoppats på.
Den franske bolagschefen på plats, Vincent Legouic, skriver i ett brev till de anställda att de riskerar företagets framtid om inte kunderna får sina leveranser i tid. Här som där är det samma visa.
.
I januari strejkade alla anställda vid ArcelorMittals underleverantörer.
.
-Vi har inte råd med korrekta löner. Pengar till direktörernas bonus är det dock inga problem att hitta.
Vi återkommer med information om hur stålarbetarnas strejk utvecklas.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, ArcelorMittal, Stålarbetare, Strejk,
Vår i Egypten
26 Apr 11
Revolutionen tar nya steg.
.
Tahrirtorget är fortfarande den egyptiska revolutionens symbol. I våra media sägs inte längre så mycket om den fantastiska folkresning som skakat av sig diktatorn Mubarak.
Men bilden i våra media bedrar. Samhället sjuder av politiska och sociala initiativ, organisering, strejker och demonstrationer för att skydda revolutionen och utvidga dess landvinningar.
.
Masskampen på Tahrirtorget är nu historia. Revolutionen bryter nya vägar i hela samhället.
.
Ett initiativ som kan få stor betydelse går av stapeln den 7 maj. Så här beskriver den egyptiska dagstidningen Ahram Online den konferens som då samlas i Kairo:
-I Kairos internationella konferenscentrum samlas för första gången ledande representanter för de rörelser och politiska partier som deltog i Egyptens revolution till ett nationellt möte, likväl som ett stort antal intellektuella, akademiker, fackliga aktivister och medlemmar av juridiska institutioner. Utländska gäster är också inbjudna.
Konferensen som organiseras av en koalition av den revolutionära ungdomen och politiska grupper har en dagordning med fyra punkter:
-De grundläggande principerna för en ny Konstitution
-Visioner för framtiden och vad som krävs för att skapa social rättvisa.
- Hur skapa aktionsenhet mellan alla revolutionära krafter inför de kommande parlamentsvalen.
-Skapa ett nationellt råd, sammansatt av alla politiska och revolutionära styrkor, för att stödja uppfyllandet av revolutionens löften, ge röst åt folkets strävanden och koordinera med de väpnade styrkornas Högsta Råd för att garantera att dessa mål uppnås.
.
-Alla era krav ska mötas, lovade militären. I dag inser allt fler att militären
spelar ett dubbelspel för att hålla revolutionen inom ”rimliga ramar”
.
Det är ännu för tidigt att spå om konferensens betydelse. Men magkänslan säger mig att vi kanske står inför en ny viktig fas i revolutionens utveckling. Det är extremt viktigt att revolutionära och radikala rörelser och partier som finns och som bildas dagligen kan samlas till gemensam handling och att de kan mötas i en nationell organisering av debatten och kampen. Det är bästa garantin mot en sekteristisk uppsplittring av de revolutionära krafterna och skapar det bästa tänkbara forumet för landets socialistiska krafter.
Om det nationella rådet bildas och om det kan knyta an till alla de lokala råd som finns, att de blir basen för det nationella rådet då kan vi se en demokratisk folklig maktstruktur födas. Annars finns risken att det nationella rådet blir en diskussionsklubb. Men med tanke på vilken skicklighet landets revolutionära ungdom visat hittills kanske den risken är liten.
En bra garanti för att revolutionen ska ta nya steg framåt är också en självständig organisering av de arbetandes kamp. Den nya fackliga landsorganisationen, Oberoende Fackföreningsförbundet, kallar till demonstration på Tahrirtorget 1a Maj. Medan den nya fackliga organisationen går ut och manifesterar arbetarklassens självständighet sitter lederna för den gamla statligt kontrollerade fackförbundscentralen i fängelse i väntan på åtal för korruption.
.
Ungdomen är revolutionens motor.
.
Fyra tusen arbetare vid en textilfabrik i staden Mahalla startade i lördags en strejk. Sett till kraven är det mer en politisk strejk än en facklig strejk för lön och bättre arbetsförhållanden.
Strejken är en protest mot det höga priset på den bomull som den inhemska industrin köper samtidigt som försäljningspriset på bomullstyg på världsmarknaden ligger still. Arbetarna kräver att den inhemska textilindustrin ska skyddas från världsmarknadens förödande inverkan på den egna produktionen. De vänder sig kort och gott mot nyliberalismens katastrofala inverkan på lokalproduktion i fattiga länder.
Fackliga demonstrationer på Första Maj och politiska strejker mot den kapitalistiska världsmarknadens förtryck visar att den långa vintern under Mubaraks styre är över. Våren är kommen till Egypten.
.
Media:DN1,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tahrirtorget, Revolution, Kairo
Socialister för ett nytt Algeriet
19 Apr 11
För en social revolution .
.
Av alla arabiska länder är det bara Algeriet som utkämpade ett långt och blodigt befrielsekrig mot den franska kolonialismen. Det har haft stor betydelse för hur en socialistisk opposition kunnat arbeta i landet.
Befrielsefronten NLF kunde i decennier luta sig tillbaka mot det folkliga stöd den hade tack vare kampen mot Frankrike. Men revolutionen degenererade snabbt och den alltmer egenmäktiga byråkratin i NLF blev stomme i den enpartistat som utvecklades.
.
Befrielsekampen mot den franska kolonialismen leddes av befrielsefronten FLN.
.
I dag finns flera lagliga partier även om man fortfarande kan betrakta regimen som en militärdiktatur. President Bouteflika är generalernas man och skyltfönster. Varje protest i samhället möts reflexmässigt av våld från kravallpolis. Att Bouteflika i sitt tal häromdagen annonserade reformer och ändringar i konstitutionen speglar en allt större oro bland härskarna inför den arabiska revolutionens framfart.
Att arbeta som socialist i landet är inte lätt och inte heller riskfritt. Organisationen Socialistiska Arbetarpartiet (PST) är sedan några år algerisk sektion av Fjärde Internationalen, samma international som Göte och jag tillhör sedan 40 år.
I deklarationen här under säger PST att Bouteflikas ”öppning” är välkommen men inte alls tillräcklig för att möta de arbetandes krav och behov.
.
Varje protest möts av kavallpolis.
.
Just nu följer protesterna i Algeriet en annan bana än i den omgivande arabvärlden. I stället för att mobiliseras till dagliga demonstrationer med krav på frihet och dignitet koncentreras protesterna till strejker och mobilisering i olika sektorer av ekonomin och utbildningen med krav på bättre arbetsvillkor och ett slut på korruptionen inom administrationen.
**************
En annan politik är möjlig.
President Bouteflika annonserade i sitt senaste tal ett litet steg tillbaka från sin auktoritära bana. De jättelika studentdemonstrationerna, de stora strejkerna, de arbetslösa och de fattigas revolt tvingade Bouteflika att lova ett slut på regimens odemokratiska politik och att kanske stoppa de statliga institutionernas maktkoncentration.
Oroad av revolutionerna i Egypten och Tunisien tänker Bouteflika avskaffa den arsenal av lagar som murar igen alla politiska öppningar och som fängslar friheten. Lagar som han själv antagit under sina två första mandatperioder, som kriminaliseringen av pressfriheten, den nya vallagen från 2007 och nya regler för kommunernas styre.
Men han tänker fortsätta att reglera vår yttrandefrihet, vår frihet att demonstrera, rätten att bilda politiska partier, rätten att bilda en facklig organisation eller en association. Men det är rättigheter som inte är förhandlingsbara. Ingen ska behöva begära tillstånd att demonstrera eller organisera sin kamp.
Vad värre är tänker han ensam besluta om innehållet i en ny konstitution. I en demokrati kräver det en nationell debatt med tillgång till media för alla åsiktsriktningar och sedan val av representanter till en konstituerande församling i proportion till antalet röster för varje position med uppgift att skriva en konstitution som reflekterar de arbetandes, ungdomens och folkmajoritetens strävanden.
Bouteflikas skryt över den ekonomiska och sociala situationen dementeras av tusentals social strider. Om allt går så bra, varför alla dessa demonstrationer?
Han har inte helt kapitulerat inför den ultraliberala lobbyn av viktiga importkapitalister, baronerna med kontroll över den informella kommersen, och de privata monopolen över livsmedelsindustrin. Han intar också en mild reservation mot den imperialistiska aggressionen i Libyen. Men han för fortfarande en politik för låga löner, social nedrustning och massiva offentliga utgifter till förmån för de multinationella bolagen meden algerisk produktion och distribution monteras ned.
Hans nydaning uttrycks av en protektionistisk politik som sedan flera år favoriserar utländska partners och lokala kapitalister i stället för att överge nyliberalismen som ökar utlandsberoendet och den sociala misären.
Vi anser att den offentliga egendom som Bouteflika sålt ut ska återföras i folkets ägo och att vi ska nationalisera och åternationalisera strategiska sektorer och viktig offentlig service.
Det är upp till arbetarna och folket att föra en annan politik som skapar en verklig förändring. Det är möjligt.
Om Bouteflika räknar med att återge oss friheten som den såg ut 1999 avstår vi. Vi vill ha en verklig demokrati som uttrycker den arbetande majoritetens och de fattigas suveränitet.
Om Bouteflika inför protektionistiska reformer för att korrigera skadorna av hans ultraliberala kurs, kräver vi i stället en politik för en verklig nationell utveckling som möter folkets behov, en utveckling som skapar verkliga, värdiga arbeten.
Att byta regering, parlament och president är nödvändigt men inte tillräckligt. Vi vill också se en ny social ordning som bannlyser exploatering och förtryck.
PST
Alger, 16 april 2011
.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Socialism, Diktatur
Ben Ali viker sig
14 Jan 11
Jubel i Tunis.
.
I ett tal till nationen i går kväll försökte Ben Ali att med stora eftergifter rädda sin makt. Det var hans tredje framträdande inför folket sedan revolten startade för en månad sedan. För första gången innehöll hans tal konkreta löften och inte bara dödsnack om ”huliganer” och ”terrorism organiserad av främmande krafter”.
.
Ben Ali talar till nationen.
.
Ben Ali annonserade fyra beslut som tillsammans innebär en stor seger för upproret.
-
-Jag ställer inte upp i presidentvalet 2014, sa diktatorn.
-
Ben Ali sa att soldater och polis inte längre får använda skarp ammunition.
-
Total pressfrihet ska tillåtas, inklusive i cyberrymden.
-
Priset på socker, mjöl och mjölk ska sänkas.
-Jag fårstår er, jag förstår era krav. Jag är ledsen över vad som nu händer, efter femtio år i nationens tjänst – tjänst i miltären, tjänst på olika poster och 23 år som president. Nu ska vi söka en verklig försoning fram till 2014, sa den vacklande bödeln till en häpen nation.
Hur mycket av de utlovade eftergifterna som kommer att förverkligas återstår att se liksom hur människorna i uppror kommer att reagera efter de första glädjescenerna. För i går kväll såg Tunis centrum, trots utegångsförbudet, ut som om landslaget slagit Algeriet i Africa Cup.
.
Nu blir det bara lösplugg för skjutglada poliser.
.
Att det handlar om verkliga eftergifter i ett försök att blidka folket och hänga kvar vid makten gavs det bevis på redan ett par timmar efter Ben Alis tal.
Två kända personer från oppositionen tilläts framträda i teve. Den ene var Naji Baghouri före detta ordförande i journalisternas fackförbund och den andre Taoufik Ayachi, känd oppositionell. Det var många år sedan sådana personer fick yttra sig i de statligt kontrollerade media.
Websidor som YouTube, Dailymotion och den franska dagstidningen Le Mondes hemsida blev plötsligt tillgängliga på internet. Censuren hade uppenbarligen fått order att lätta på klåfingret.
Återstår den stora frågan om Ben Alis eftergifter räcker för att stoppa det uppror som blivit allt våldsammare. Kommer folk att nöja sig med lösplugg i soldaternas gevär, pressfrihet och billigare mjölk? Första löftet – att inte ställa upp till omval 2014, är ju i sig absurt eftersom det visar att Ben Ali tänkt sig att sitta kvar vid makten tills dess. Sedan ett par veckor har revoltens centrala drivkraft varit kravet på hans avgång. Det verkar inte troligt att det kravet kommer att försvinna på grund av eftergifterna.
.
Lägre pris på baguetten blir inte presidentens räddning. Det krävs mer.
.
Främsta problemet för upproret är kanske att det inte finns ett organiserat politiskt motstånd. De oppositionella politiska partier som finns har alltid fungerat under diktatorns skyddande vingar. Undantaget är det illegala kommunistpartiet och ett islamskt parti som Ben Ali krossade i samband med inbördeskriget i Algeriet. Men inget av dem har något inflytande över dagens revolt.
Problemet när en diktatur kortklipper alla runt om diktatorn själv är att det inte finns någon självklar person som han kan lyftas upp som efterföljare. Det finns inte en enda person i regeringen eller statsapparaten som folket ser som en naturlig makthavare.
Samma problem står den tillåtna ”demokratiska oppositionen” inför. Efter Ben Alis tal lät vissa av dem förstå att det var OK att Ben Ali inte avgick omedelbart. De behöver tid för att organisera sig inför ett val och är säkerligen rädda för vad folket kan ta sig till med om upproret fortsätter och leder till ett högt fall för diktatorn.
.
Minst 60 har dödats av polis och militär.
.
Utanför huvudstaden angriper folkmassor allt oftare alla symboler för makten, som polisstationer, borgmästares residens och andra maktsymboler och sedan ett par dagar angrips också allt fler symboler för den franska kapitalismen. Franska varuhuskedjor som Carrefour och Casino har plundrats i flera städer som Gafsa; Nabeul, Gabez och Bizerte. De båda kedjorna får betala för Sarkozys och den franska statens trogna stöd till makten i Tunis.
Även i turistorterna vid kusten plundrar upprörda människor polisstationer och rika borgares sommarvillor. I badorten Hammamet raserades också regeringspartiets lokaler och en lyxvilla tillhörande en nära vän till diktatorn.
Här i Belgien beslutade i går reseoperatören Tomas Cook att flyga hem alla sina europeiska turister. Ett tecken så gott som något. När soldyrkare flyr stränderna då är kanske det kokta fläsket stekt.
Hittills har det tunisiska folket betalat dyrt för sin kamp. Den franska människorättsorganisationen FIDH räknade torsdag morgon till 66 döda sedan revoltens början. Må det inte ha varit förgäves.
.
Media;GP1,DN1,SVD1,DN2,GP2,GP3,DN2,DN3,SVD2,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Vardagskrig,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Uppror, Sarkozy, Frankrike, Diktatur,
Motståndets år !
25 Dec 10
2010 – året
då vi började
säga NEJ !!!
.
.
Greklands arbetare hamnar i första linjen för IMF och EU.
.
.
Sedan följer protesterna i slag.
.
.
.
.
.
Bilden visa rumänska arbetare i protest mot åtstramningarna i landet.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Italienska studenter protesterade 22 december mot Berlusconis universitets”reform”.
.
Media: AB1,AB2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Protester, 2010, EU, Italien, Frankrike, Spanien, Irland, Studenter, Skulder, Staten,
Zapatero i Francos fotspår.
5 Dec 10
Arbeta med en pistol i ryggen.
.
Socialisten Zapatero går till historien som den förste ”abetarledaren” i modern tid som använt sig av krigslagar och militärt tvång för att knäcka en strejk.
.
Zapatero leder krisrådet som beslutade införa undantagslag för att knäcka en strejk.
.
De spanska flygledarna som i fredags gick ut i vild strejk och strandsatte hundratusentals passagerare protesterade mot effekterna av en planerad partiell privatisering av företaget Aena som sköter landets 47 flygplatser.
Den ”socialistiska” regeringens reaktion på flygledarnas strejk visar att reflexer från Francodiktaturens dagar ännu finns kvar. Genom att utlysa undantagstillstånd underställdes personalen militära krigslagar och kan under vapenhot om så behövs tvingas återuppta arbetet. En vägran leder till fängelsestraff.
.
De riskerar fängelse för att ha nyttjat sin strejkrätt.
.
Det är ingen tillfällighet att Zapatero visat musklerna. Den ”heliga” marknaden har Spanien i kikarsiktet och med ”undantagstillståndet” vill Zapatero imponera på eventuella spekulanter i en spansk konkurs att de är ute i ogjort ärende – för här har de att göra med en äkta Rambo. En som inte drar sig för att damma av lagar från generalissimo Francos dagar.
.
Militära specialenheter tog över flygplatserna och tvingade personalen att arbeta.
.
Nu är det bara att vänta på alla europeiska socialisters och socialdemokraters kraftfulla fördömande av Zapateros handlag och hans omedelbara uteslutning ur den Socialistiska Internationalen. Med Ådalen i minnet kanske Mona Sahlins efterträdare kan resa frågan vid nästa internationella kongress. Passa då samtidigt på att utesluta krigsförbrytaren Ehud Barak. Två flugor i en smäll så att säga. Eller två löss i den röda fanans veck.
PS: Det är minst sagt märkligt att de svenska toppbloggarna på vänsterkanten(med ett undantag) inte ens uppmärksammat händelsen. Är det ingen som insett det oerhört allvarliga i att en regering i en demokratisk EU-stat inför militära undantagslagar för att knäcka en strejk? Den borgerliga pressen å sin sida föredrar att spy galla över ”privilegierade flygledare”. Att den borgerliga demokratin tar till vapen för att tvinga folk att arbeta verkar inte bekymra någon.
.
Media:GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,
Bloggare; Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Zapatero, Franco, Strejk, Militär, Undantagslagar, Sahl;in, Socialister
Portugal strejkade.
25 Nov 10
Miljoner sa nej till att betala krisen.
.
Den 24 november går till historien i Portugal. Generalstrejken i går var den största i Portugal sedan revolutionen 1974. I den offentliga sektorn var strejken total och i det privata deltog arbetarna vid många stora industrier som exempelvis Volkswagens fabriker som stod stilla hela dagen.
.
Alla arbetare vid Volkswagens fabriker la ned arbetet.
.
För första gången sedan 1988 kallade de två stora fackföreningarna, UGT och CGTP, gemensamt till strejk. Enheten stimulerade uppenbarligen till mobiliseringen mot den ”socialistiska” minoritetsregeringens drastiska sparplaner. Däremot kallade inte fackföreningarna till demonstrationer. Varför är lite oklart. Var de rädda för att bli överspelade av folkmassan? Eller var det problem att kalla till demonstration på grund av den totala strejken i alla offentliga transporter? Svaret kommer säkert senare.
Regeringens sparplaner är drastiska, speciellt eftersom de följer på sparpaket som redan antogs tidigare i år. De nya sparplanerna går till omröstning i parlamentet nu på fredag och innebär att budgetunderskottet ska minskas från det nuvarande 7,3 procent av BNP 2010 till 4,6 procent nästa år. Det ska ske genom att de offentligt anställdas löner sänks ytterligare, ökade skatter, blockerade pensioner, ökad moms med 2 procent och genom att ett tak sätts för de sociala utgifterna för vård och hjälp till fattiga.
-Detta är enda sättet att skydda landet mot turbulensen på den finansiella marknaden, sa premiärministern, tillika ”socialisten”, José Socrates till media under strejkdagen.
.
”Socialisten” José Socrates har lagt in överväxeln för att behaga ”Marknaden”.
.
Kapitulationen inför ”marknaden” är total. Den parlamentariska demokratin underkastar sig marknadens diktatur utan att ens göra motstånd.
-Nu när Irland beslutat söka hjälp hos EU och IMF vänder investerare sin uppmärksamhet mot andra finansiellt svaga länder som Portugal, skriver New York Times lakoniskt och fortsätter:
-Minsta tvekan i regeringens beslutsamhet att driva igenom nya åtstramningsplaner kan driva upp lånekostnaderna för landet.
Mycket tydligare än så kan det inte sägas. Den heliga marknaden bestämmer. Att ”marknaden” bara består av privata banker och riskfonder som likt vargar kastar sig över det ena landets skulder efter det andra håller till och med ”socialisten” Socrates tyst om. Speciellt eftersom det handlar om samma banker som bara för två år sedan räddades från konkurser med statens skattepengar.
Bakgrunden till krisen i Portugal är inte densamma som på Irland. Statens underskott är inte överdrivet stora och de privata bankerna sitter inte på ett berg av riskfylld utlåning. Det är mer landets hushåll som har stora skulder. Tillväxten i landets ekonomi har varit mycket låg de senaste tio åren och hushållens inkomster låga vilket likt i USA kompenserats med en tilltagande skuldsättning.
.
Alla kollektiva transporter stod still under strejkdagen.
.
Samtidigt har industrin fått ta emot många hårda slag i den internationella konkurrensen. Portugals ekonomi som trädde in i den ”moderna världen” efter diktaturens fall 1974 byggde till stor del på låga löner i branscher med relativt låg produktivitet som exempelvis textilindustrin. I dag är textilindustrin i landet mycket illa trängd av konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh.
I går protesterade också engelska studenter mot David Camerons höjning av avgifterna vid landets universitet till en nivå som i praktiken gör det omöjligt för vanliga arbetandes söner och döttrar att följa en högre utbildning.
På lördag blir det jättedemonstrationer i Dublin mot den irländska regeringens kapitulation inför EUs och IMFs diktat. Från Frankrike, Grekland, till Irland, Spanien och Portugal höjs allt mer högljudda protester mot borgerlighetens försök att vältra över krisens följder på den arbetande befolkningens axlar medan bankernas och kapitalfondernas aktieägare gnuggar händerna. –Vinsterna är våra, förlusterna får pöbeln ta hand om.
Det är dags att ta ifrån dem allt. Absolut allt – från makten till härligheten.
.
Media: DN1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN2,DN3,DN4,SVD6,DN5,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Portugal, Strejk, EU, IMF, Irland, London, Socrates,
Amerikanska gangsters i Belgien
15 Nov 10
Brink’s i fejkad konkurs.
.
Efter nästan tre veckors strejk i värdetransportföretaget Brink’s Belgium förklarade sig företaget i konkurs och la skulden för konkursen på de strejkande.
Men bakom konkursen ligger riktiga amerikanska gangstermetoder och ekonomisk brottslighet. I en tidigare blogg förklarade jag att anledningen till strejken var att företaget ville ändra de anställdas status till kategorin ”ouvrier”(arbetare). Det var då inte riktigt klart vilken fördel det skulle ge företaget. Den facklige ledare som varnade för att Brink’s hade planer på att lägga ned sin verksamhet för att kunna avskeda de anställda i Belgien hade rätt.
.
Brinks ledning i Belgien uppträder som amerikanska gengsters.
Då blir det också klart varför bolaget ville ändra de anställdas status. Det är nämligen lättare och mindre kostsamt att avskeda arbetare än tjänstemän. Beskedet om konkurs kom som en chock för de strejkande. Men snabbt byttes chocken mot ilska. Fackföreningarna har förstärkt blockaden mot Brink’s för att hindra ledningen från att avlägsna transportbilarna och viktiga handlingar från kontoren.
Det politiska etablissemanget i Belgien är också upprört. Vice premiärministern Joël Milquet som försökte att medla i konflikten fick sig en knäpp på näsan av Brink’s ledning som sa att deras avtalsförslag inte var förhandlingsbart. Nu väntar en rättslig prövning av Brink’s agerande. De fackliga organisationerna har lagt in krav på åtal för en falsk konkurs i syfte att omstrukturera bolaget. De menar att syftet är att avskeda alla anställda för att öppna på nytt med ny personal med status ”arbetare” som anställda. Det är inte säkert att Brink’s kommer att lyckas med sina gangstermetoder.
.
De anställda blockerar in- och utfarter till Brink’s för att hindra att företaget tömmer lokalerna.
.
Lagen om falsk konkurs är hård och Brink’s har också brutit mot ”Renaultlagen” genom att vägra förhandla med facket. Brink’s ledning trodde sig göra en smart manöver. Det kan visa sig bli en mycket dyr affär för de amerikanska ägarna av Brink’s.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Brink’s, Fackföreningar, Avsked, Konkurs, Gangsters,
Strejk vid Brinks Belgien
12 Nov 10
Snart inte en sedel i hande(l)n.
.
En mycket hård arbetskonflikt utkämpas i Belgien sedan snart en månad. Personalen vid penningvärdetransportföretaget Brink’s strejkar sedan den 23 oktober och redan har flera banker problem att fylla sina sedelautomater.
Brinks är i amerikansk ägo och bolagets aktieägare visar att det enda som räknas är vinsten. Personalen vid företagets fyra filialer i Belgien strejkar i protest mot Brinks beslut att ändra personalens anställningsvillkor.
.
Den röda kepsen och halsduken visar att mannen är medlem i den socialistiska fackföreningen FGTB.
.
De ska klassas om som arbetare(ouvriere) från den nuvarande statusen som tjänstemän(employé). I Belgien innebär den skillnaden inget för lönerna men däremot följer sämre villkor för semestrar och andra sociala förmåner. Brink’s vill helt enkelt försämra sina anställdas arbetsvillkor. Just i en situation där de nationella fackförbunden sitter i förhandlingar med motparterna för att diskutera fram skapandet av en gemensam status för de båda kategorierna, där arbetarnas villkor blir desamma som tjänstemännens. Inte tvärtom som Brink’s tänkt sig.
De amerikanska ägarna av Brink’s visar att de söker en hård konflikt. Efter fjorton dagars strejk har Brink’s ledning inte ens accepterat att möta de fackliga organisationerna. I stället för att mjuka upp strejkfronten har bolagets handlande lett till total strejk med en personal som verkar fast besluten att ta strid till sista droppen. FGTB misstänker att Brink’s eventuellt söker en hård konflikt i syfte att förklara företaget i konkurs vilket skapar en känsla bland personalen att det är en strid om allt eller intet.
.
Det amerikanska Brinks vägrar kliva ur sina pansarbilar förhandla med de strejkande.
.
Belgiens inrikesminister har lekt strejkbrytare och använt BNBs (belgiska riksbankens) fordon och under poliseskort transporterat pengar till Brink’s kunder – banker, varuhus, biografer och andra med behov av cash.
I sig visar det att penningtransporterna är av nationellt intresse och inte borde ligga i händerna på privata bolag med ansvar i första hand inför aktieägare med ett enda intresse – vinst.
Strejken vid Brink’s är inte slut på långt när. Ledningen lägger dövörat till, de fackliga organisationerna och personalen vid Brink’s är mer beslutsamma än någonsin. De närmaste dagarna gäller det att hitta sedelautomater som inte affischerar tomt.
.
Brinks fyra filialer i landet nlockeras till 100% av de anställda. Inte ett fordon släpps ut.
.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Pengar, Banker, Brinks, Sedelautomater
Senaste kommentarer