Ärver barnen vår skuld ?

-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.

Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.

Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?

Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?

Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.

.

Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.

.

Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.

Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.

För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.

Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.

.

.

Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.

Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.

För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.

De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.

Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.

Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.

.

.

Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.

Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.

I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.

.

.

Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.

För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.

-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.

-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster

-Samt via utgivning av statsobligationer

I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.

I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.

USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.

USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.

;

Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.

Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,

Dela

.

Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.

.

Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.

Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.

Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.

Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.

.

Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.

I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.

ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.

Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.

.

Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010

.

Matkuponger och soppkök.

Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.

Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.

Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.

Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.

Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som  nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.

Dickens nickar igenkännande.

Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.

Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.

.

Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.

.

När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.

Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.

Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.

Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.

.

I Absurdien.

I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.

Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.

.

.

Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.

.

Än slank han dit och än slank han hit.

Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.

Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.

.

Finns det hopp om liv i Mount Clemens?

.

Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.

Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.

En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.

Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.

För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.

.

I Sarkoland.

Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.

.

Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september.      Foto; Benny Åsman

.

Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.

Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.

Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.

Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.

.

Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.

.

Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.

De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.

I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.

Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.

.

Portugal sjunker som en sten.

Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.

Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.

.

Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.

.

I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.

Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.

Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.

.

Grön smaragd tappar lystern.

Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.

Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.

.

Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.

.

Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.

På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.

.

Mindre feta i salladen.

Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.

Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.

Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.

De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.

***

Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.

I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.

Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.

.

Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,

Dela

.

Studenterna i Storbritannien är ursinniga över den nya toryregeringens groteska ökning av avgifterna vid universiteten. De har all rätt. Om David Camerons politik förverkligas blir det i det närmaste omöjligt för ungdomar från vanliga arbetarhem att skaffa sig en högre utbildning.

.

De är inte beredda att acceptera Camerons svångrem.

.

De nya reglerna som Tory lagt fast ger universiteten rätt att ta ut en årsavgift på 100 000 kronor i stället för 35 000 som nu. Det behövs ingen examen i bokföring för att se vad det kommer att få som resultat vad gäller rekryteringen till högre studier.

Medan studenterna i en rad demonstrationer över hela landet visat vad de anser om Camerons och Cleggs politik förklarade Cameron härom dagen att regeringen ska lägga ut närmare 20 miljoner kronor på att skapa ett ”välmåendeindex”. Lägga rökridåer kallas det i det militära när man ska hindra fi att se vad man håller på med.

.

Studenterna visar vad de tycker om David Cameron.

.

-Från april nästa år ska vi börja mäta vårt lands framsteg inte bara med hur mycket ekonomin växer, utan hur våra liv förbättras, inte bara hur levnadsstandarden ändras utan i hur vår livskvalitet ser ut, sa den stolte premiärministern.

-Cameron kommer säkert att använda det nya indexet till att säga att folk är lyckligare under Tory trots den stigande arbetslösheten, avhysning från bostäder, längre köer i vården och oöverkomligt dyr utbildning, kontrade Len McCluskey, nyvald ordförande i landets största fackförening – Unite.

.

Flera stora demonstrationer har redan hållits och i dag lördag 25 november är det dags igen.

Landets studenter lär inte imponeras speciellt även om Camerons lyckobarometer visar på högtryck. I dag lördag fylls landets gator på nytt av arga unga studenter. I nästa etapp kanske Unites medlemmar ansluter. I dag demonstrerar också de irländska fackföreningarna mot Brian Cowens reaktionära sparpaket.

.

I tusental har studenterna sagt ifrån.

.

Varför inte drömma lite?

.

Eller varför inte stödja barnbarnen?

.

Unga studenter skyddar en övergiven polisbil mot missriktat våld.

.

Media: GP1,DN1,DN2,GP2,SVD1,

Bloggare; Jinge,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, England, London, Cameron, Clegg, Studenter, Unite

Dela

I högerns Storbritannien faller nu den smärtsamma bilan. Den slipas och vässas först med en nerskärning på 70 miljarder av statens utgifter. Men kommer sedan att falla tungt, skarpt och obönhörligt.

.

.

”Reformpaketen” som det heter i Svenska Dagbladet kommer att innefatta nerdragningar i statens utgifter som förväntas bli minst tio gånger så stora. I detta en gång så majestätiska örike, som knappt har lyckats få nästippen ur en lång recession och där två och en halv miljon människor redan är arbetslösa, förväntas nu massavsked inom den offentliga sektorn. Femhundra- till sexhundratusen huvuden kommer att hamna i huvudstocken under den nye ”bödeln”, högerns finansminister George Osborne.

.

.

Inspirerad av Göran Person och Anders Borg

kavlar George Osborne upp ärmarna…

.

Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare!

Märkligt nog är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig i sina trasor om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader, med Reinfeldt som tolk, till David Camerons nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra…

Men i drottningens Storbritannien är detta en braskande nyhet. En längre artikel i gårdagens The Times visar väl hur melodierna går. Med en hedervärdig rubrik om att ”Den svenska modellen inte är så trevlig för den som drabbas” berättar tidningens korrespondent i Stockholm, David Sharrock, om den ”svenska paradoxen”, om hur det kommer sig att ”det mest otänkbara har skett, att en välfärdsstat har inspirerat David Cameron i hans uppdrag att få till stånd ett snabbt och våldsamt slut på Storbritanniens underskott”.

Vad skett är att David Camerons Tories noga har studerat hur Sverige hanterade sina massiva budgetunderskott under 1990-talets första år. Fredriks Reinfeldt säger att han arbetat nära ihop med Cameron: ”Hans situation liknar den svenska under det tidiga 1990-talet”, menar han. ”Med ett underskott i ungefär samma storleksordning”. Sharrock betonar att den brittiske finansministern George Osborne och Anders Borg också står ”nära varandra”. Reinfeldt understryker att han inte gett råd om var exakt besparingarna ska ske. ”Det är väldigt tufft att nå målen”. Men ”Mr Cameron får inte vara rädd för att bli impopulär”.

.

.

”Man har bara ett enda skott”

.

I sin artikel berättar Sharrock vidare att denna kompromisslösa inställning har varit ett beskt piller för det svenska folket. I dag har det gått så långt att ”regeringen har beslutat att sjuka inte längre räknas som sjuka”. Allt för att spara i budgeten. ”Under de två årtionden som nu har gått har reformer som denna varit centrala för olika svenska regeringar, vare sig de varit höger eller vänster, vilket är helt omstörtande när det gäller den stereotypa bilden av Europas mest ´socialistiska´stat”…

”Det svåra är inte att inse vad du måste göra. Utan göra det – och du måste göra det snabbt”, berättar Göran Persson själv för Times, vars korrespondent beundrande konstaterar att  ”Mr Persson nu ses som den som verkligen kan få till stånd nerskärningar”.

”När man har ett underskott i er storlek. Måste man presentera ett program för helheten och man har bara ett skott till förfogande”, hävdar den förre socialdemokratiske hövdingen och numer herrgårdsbonden Persson stolt. När bilan ska falla. Då ska den falla för gott…

”Vid den tiden stod vi vid avgrundens rand”, säger ekonomen Klas Eklund till Times som sedan berättar att Eklund fått ”credit” som en av den svenska socialdemokratins första ”blairiter”. ”Vi trodde att vi var Guds utvalda folk”, fortsätter Eklund. ”Tidigare försök att strama åt utgiftspolitiken var tillfälliga och oplanerade. Ekonomin var överhettad. Mellan 1976 och 1983 devalverade vi vår valuta sex gånger. Men när vi gick in i nittiotalet hade vi kommit till repets ände”.

Scharrock sammanfattar sedan hur hårdhänt politiken var under Perssons styre. Vi fick betala miljarder för att rädda bankerna. Riksbanken blev ”oberoende” och regeringens kapade överlag alla offentliga verksamheter till knäna. ”150 000 jobb försvann inom den offentliga sektorn”, slår han fast.

.

.

I stället för budgetåtstramning

ägnar sig Klas Eklund nu åt att strama åt tyglarna för sina hästar…

.

Det är om denna tid som Gustav Fridolin skrev sin bok ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation”. Massarbetslösheten bet sig fast. Ungdomen och alla ensamstående mammor blev de stora förlorarna. Privatiseringseländet bredde ut sig.  Sharrock har hittat en chef för ett privat vårdbolag som glatt berättar ”att till och med vänstern har insett att privata företag är bättre ägare när det gäller att förbättra kvalitén”.

”Mr Eklund tror att den starka vänskapen mellan Mr Cameron och den svenske statsministern har haft betydelse för han inställning när det gäller hur man ska klara budgetnedskärningar”. ”När du talar med honom (Reinfeldt) får du intrycket av att han har försökt att förstärka Camerons beslutsamhet”, avrundar Klas Eklund för Times. Denne Eklund som har ett snille för sig. Började som medlem i KPMLr, fortsatte i Socialistiska Partiet, vandrade sedan vidare till Kjell Olof Feldts ”blairiter” i rosornas krig. Efter sitt politiska värv med att avreglera finansmarknaderna blev han logiskt nog talrör för SE-banken, där han lyckades med att avsluta sin karriär med att som rådgivare åt bankens kunder totalt missa de två svåra börsras som varit….

.

.

Vem kunde tänka sig att den en gång

så oskyldige rekryten Persson skulle hamna i historieböckerna

som en förebild för brittiska Tories?

,

Eklund lär försvinna ur historien. Men Göran Persson håller sig kvar. Som högerns ikon och läromästare. Vid ett seminarium vid Handelshögskolan i Göteborg för en tid sedan framhöll även där Anders Borg Göran Perssons stora betydelse. Passande nog var även Gudrun Schyman på plats och framhöll att även hon (liksom Lars Ohly och Fridolins Miljöpartiet) minsann var med om att dra åt svångremmen…

.

.

När drottning Elisabeth i dag läser upp Camerons regeringsförklaring svävar faktiskt Göran Perssons ande över det hela. Själv  minns jag när näringslivets oldtimer Nr 1 P G Gyllenhammar flög ända från England till Stockholm bara för att få avtacka Persson när denne lämnade in som statsminister och partiordförande:

”Vi kommer att komma i håg Göran Persson som den man, vilken räddade svensk ekonomi”, var hans budskap när alla vi andra sörjde alla de jobb som gått förlorade…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, George Osborne, Drottning Elisabeth

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,DN3,DN4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Göinge,Röda Malmö,

Dela

Liberalernas Nick Clegg och högerns premiärminister David Cameron

Liberalerna och de konservativa har nu bildat regering i Storbritannien. När jag såg denna lättsamma och flabbiga bild från presskonferensen på gräsmattan, bakom premiärministerns bostad på Downing Street Nr 10, förstod jag med ens varför de haft så lätt att komma överens. Eller snarare, varför liberalernas Nick Clegg gett upp i alla de viktiga frågor som det egna partiet drivit i opposition och i valrörelsen.

De är inte bara lika gamla och har inte bara samma frisör utan tycks också ha samma skräddare för sina kostymer. Framförallt har de en gemensam klassbakgrund.

I yngre år jobbade jag ett halvår på The Old Castle Hotel vid drottningens palats Windsor. Hierarkin och förtrycket på själva hotellet och i detta blåblodiga lilla samhälle i övrigt blev min ”grundkurs i marxism”. Våra gäster var ofta familjer som besökte sina pojkar på privatskolan Eton som låg mittemot hotellets vackra ”Tea Garden”, på andra sidan en trög fåra av Themsen. Eller var besökarna överförfriskad överklass som tog in vid något stort race på Ascots berömda kapplöpningsbana några kilometer därifrån. Jag minns väl när man låg på knä inne på herrtoaletten och skurade efter någon liten spya som hamnat fel. Då kunde det komma någon rödmosig herreman som stapplade fram till urinoaren för att pissa. Ofta missade han rännan och skvätte i stället ner golvet. När ”gentlemannen” sedan vinglade ut förbi båsen och speglarna, visade han upp sin fina uppfostran genom att knäppa i väg någon penny ner i kaklet där jag låg och svabbade…

Mina bästa jobb var att köra hem berusade lorder eller vad de nu kunde vara. De kom till hotellet, ofta i en Jaguar eller i en gammal Bentley typ Kommissarie Morse. När snittarna, stekarna, drinkarna, vinet och alla sena gintonic väl var uppätna och urdruckna ville de inte själva köra. Jag kunde ibland få körningar på 10-15 mil till något avlägset gods. Väl framme fick man generöst med dricks och sedan egen taxi hela vägen hem tillbaka till hotellet.

.

.

Från balkongen till den manliga personalens gemensamma sovsal kunde vi ofta se pojkarna på Etons många gräsmattor. När de spelade cricket, paddlade kanot eller höll på med någon pennalism kunde de trots detta ändå vara klädda i sina frackar. Mina arbetskamrater kallade dem bara för ”pingvinerna” eller ”de andra”…

Det var dessa minnen som dök upp i huvudet när jag såg Cleggs och Camerons euforiska presskonferens ute på gräsmattan. Med Nr 10:s trädgård i vårskrud. De har fostrats på samma skolor och universitet. Cameron på Eton – grundat 1440 av Henrik VI. Clegg på Westminster – grundat först som en klosterskola 1147 och sedan återinstiftad av drottning Elisabeth 1560. Sedan är det universiteten Oxford och Cambridge som gällt. Det var hertigen av Wellington som fällde de berömda orden om att “slaget vid Waterloo vanns på Etons spelplaner”. Med detta menade han att det var där man fostrades till att leda och segra. För övrigt har Thailands i dag nerblodade premiärminister Abhisit fått sin stil genom sina år vid Eton.

Men hemma i England ska man leda – utåt – med självsäkerhet, artighet och en viss elegans. Som en gentleman. Man kanske pissar bredvid rännan – men man kastar som ursäkt en penny ner i städarens skurvatten…

.

Etons cricketplaner. Här har generationer lärt sig att regera.

.

Både Clegg och Cameron kommer från rika överklassfamiljer. Båda ”med gods och tradition”. Camerons släkt är den skotska klanen Cameron. Fadern aktiehandlare som bisyssla. Men med härstamning från kung William IV (1765-1837) och hans ”frilla” Dorothea Jordan i sedan rakt nerstigande led genom fem generationer. Cleggs pappa har varit ordförande för United Trust Bank. Även han med mycket blått historiskt blod. Bland annat hans farmor var en baronessa i det ryska imperiet som flydde med sina rikedomar från den ryska bolsjevikrevolutionen.

Nu stod de här och berättade för en häpen publik att de kommit överens. De skulle bilda regering tillsammans.

Men vad hade egentligen hänt? Hur hade det gått med liberalernas egen politik”?

Ja, detta frågar sig många. Inte minst stora delar av Cleggs eget parti. Den efterlängtade valreformen skjuts undan till någon omöjlig folkomröstning – där de mesta orättvisorna kommer attt bestå – oavsett utgången.

När det gällde ekonomin hade man i valrörelsen lagt sig mer nära Gordon Browns linje att skjuta upp nerskärningar i budgeten något år, för att inte riskera en ny recession. Men nu med den konservative George Osborne, född i anglikansk överklass på Nord-Irland och uppfostrad i Oxford, har det klargjorts att nerskärningarna måste börja omedelbart och att de måste bli brutala. Han börjar i juni med att minska en del sociala program med 70 miljarder.

Den konservative Hague tar hand om EU-frågor och tunga delar av utrikespolitiken. Till skillnad från liberalerna, som är översvallande när det gäller EU, hatar Hauge EU och då framförallt krav när det gäller regler för arbetsmarknaden och miljön. Han vill se till att Storbritannien i EU samarbetar med Öst-Europas reaktionära högerpartier snarare än med det krisdemokratiska lite mer sociala blocket.

Tidigare har liberalerna fått ett stort erkännande för sitt relativt envetna motstånd mot kriget i Irak. Nick Clegg har också i valdebatten sagt att sig vara emot den gigantiska storsatningen på en ny skarpare generation av den egna kärnvapenroboten Trident. Nu med den konservative Liam Fox som försvarsminister har man lagt sig platt. Fox har varit en av de mest energiska aktivisterna för kriget i Irak. Han har helt och hållet stället sig bakom Barak Obamas storsatsning med nya trupper till Afghanistan och har kritiserat andra NATO-medlemmar i Europa för att inte sätta in mer frontsoldater ibland annat Helmand-provinsen.

.

Det brittiska kärnvapensystemet Tridents nästa generation

kommer att kosta uppåt 400 miljarder…

.

Hur var detta liberala knäfall möjligt?

Jo, svaret hittar vi på privatskolornas gräsmattor, för ”pingvinerna” eller ”The Others”. Det var där David Cameron och Nick Clegg lärde sig att regera – om än kanske inte i de rikas namn – men i de rikas intressen. När det gäller verkliga klassintressen – då betyder ett liberalt valprogram inte särskilt mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg

I pressen: SVD1,DN1,AB1,AB2,SVD2,

Dela

”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skatte­höjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”

.

.

Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.

.

.

När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”

menar de definitivt inte att vanliga människor

ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…

.

När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.

För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.

Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:

.

Fördelning av den brittiska arbetskraften

.

Industri 14%

Bygge  9%

Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%

Jordbruk  2%

Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%

Distribution, hotell och restauranger 21%

Energi och vatten 1.5%

Transporter och kommunikation 7%

Andra servicenäringar 7%

,

Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.

Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har  den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder

Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat.  I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken.  George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.

.

.

Nick Clegg blev valets stora förlorare.

Men segrare och kungamakare genom

alliansen med den konservativa högern

.

Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…

Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,

Dela

.

George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.

.

George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.

.

Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter  från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.

George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.

Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours  krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.

.

Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.

Om Brown makar på sig kanske det finns plats.

Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller  EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.

Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,

Dela

Så här illa slutade valet för reaktionären Nigel Farage

.

Det brittiska valet gick inte riktigt som alla hade tänkt sig.

Framförallt slutade det illa för Nigel Farage. Tidigare partiordföranden för det reaktionära partiet United Kingdom Independence Party. Redan valdagens morgon blev det platt fall för hans lilla flygplan som satte nosen i marken på en av örikets vackra gräsmattor.

Planet släpade på en väldig valbanderoll som skulle teckna sitt budskap mot skyn men som i stället tycks ha blivit till en trasselsudd i propellern. Både Farage och hans pilot överlevde turligt nog med mindre blessyrer.

Värre gick det för Nick Griffin. Ordförande för det smutsbruna British National Party. Även han klarade sig utan fysiska skråmor men fick storstryk i valet. Hans BNP hade satsat oerhört mycket pengar och dirigerat mängder med partiaktivister till valdistriktet Daghem and Barking i hopp om att kunna vinna ett efterlängtat mandat till parlamentet. Här fanns tidigare en av brittiska Fords större anläggningar med 40 000 anställda. Nu återstår nära nog bara ödetomter. Hela området, som ligger öster om centrala London, är nergånget och delvis förslummat och här hoppades Griffin att få gehör för sin rasistiska kampanj.

Men även han störtade med nosen i marken. Valet blev en stor framgång för en av Labours ministrar, Margaret Hodge, som inte bara behöll sitt mandat utan fick ett kraftigt ökat stöd. Detta trots den hårda motvinden för Labour i övrigt.

”Packa era väskor och ge er av härifrån”, blev hennes budskap till den mosade Griffin.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, brittiska valet, George brown, BNP, UKip, Nick Griffin, nazister, rasister, England, Nick Clegg
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,GP1,EXpr1,VG1,VG2,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

Dela

.

I Europa har de brittiska socialdemokraterna fungerat som en plogbil för nyliberalismen – med Görans och Monas Tony Blair som stilig chaufför. Landet har avindustrialiserats – och avreglerats. De ”nya jobben” skulle komma i London City. I “finansindustrin”. Men med en finanskris värre än det snökaos som dessutom drabbat landet har plogbilen kört fast för gott. Nyliberalismen har nått vägs ände. ”Tonys” plogbil kan inte vända.

I början på maj väntar nyval. Valrörelsen kommer att dras i gång i slutet på mars. Samtidigt som recessionen segat sig kvar och arbetslösheten är groteskt hög.  Hela vintern har dessutom parlamentsförhören om Labours illegala krig i Irak hudflängt partiets trovärdighet. Liksom det ”eviga” kriget i Afghanistan som ifrågasätts av en stor majoritet av Storbritanniens befolkning.

I detta läge läggs sten på börda för Gordon Browns regering. Chefsåklagaren ska nu åtala tre av Labours ledamöter i parlamentet. De hotas av sju års fängelse för stöld och bedrägeri – när det gäller skattemedel – och rättegångsförhandlingarna kommer att ske samtidigt med valrörelsen…

Bakgrunden är avslöjanden under hösten när tidningen Daily Telegraph dag efter dag kunde publicera snaskiga reportage om det decennielånga, kanske historiska bedrägeri, som varit vardag och kultur i Westminsters anrika riksdagsbänkar. En majoritet av parlamentets ledamöter hade på det ena eller andra sättet krånglat sig undan skatt genom påhittade eller rentav förfalskade uppgifter om sina kostnader för dubbelboende i London. Här fanns obscena avdrag för allt från huslån som redan var betalda till porr, foder till ankor och en vallgrav runt det egna huset…

410 av parlamentets 600 ledamöter har eller ska betala tillbaka stulna skattemedel. De tre socialdemokraterna – tillsammans med en konservativ ledande politiker i överhuset – har åklagaren sett som ”värstingar” och deras brott vill han därför få prövat i en regelrätt domstol. Till fasa för Brown och de konservativas partiledare David Cameron förklarar sig nu alla fyra – i ett gemensamt uttalande – att de har parlamentarisk immunitet och därför står ovanför lagen. Samma retorik som gång på gång räddat Italiens Silvio Berlusconi.

.

Politiskt verkar det trist nog vara de brittiska halvnazisterna i British National Party

som vinner mest på förfallet i parlamentet. Här en av deras  valaffischer

Vi vet inte om de fyra kommer att undgå lagen. Men vad som redan är klart är att för en tid är trovärdigheten för den brittiska borgerliga parlamentarismen allvarligt skadad. För Labour är det hela en katastrof. Att en lord i överhuset tycker sig stå över vanliga lagar om bedrägeri är det kanske inte så många som höjer ögonbrynet för. Men att tre riksdagsledamöter från Labour – med partiets retorik om alla människor lika värde – tror sig tillhöra en ny politisk adel. Det förvånar många.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, labour, val i England, Tony Blair, George Brown

Pressen: SVD1,DN1,

Dela

”Rule Britannia!

Rule the waves!”

Kanske är du en av dem som entusiastiskt sjunger med när vi varje år i svensk TV får se “Last night of the proms” from Albert Hall.

Jag är en av av dessa förtappade som hänfört använder både magmuskler och lungornas fulla kraft i den smått orgiastiska, triumfatoriska:

”Rule. Britannia! Britannia, rule the waves:

Britons never shall be slaves”

( Britannien härska! Härska över haven:

Britterna ska aldrig bli slavar)

Jag brukar ursäkta mig med att detta det brittiska imperiets vackraste lovsång stammar ända tillbaka från 800-talet och då var en hyllning till kung Alfred den store som besegrat den plundrande danska vikingaflottan. Händel blev så betagen i den att han i ett av sina oratorier gjorde en vink genom att plocka med meningen ”War shall cease, welcome peace” ( Krigen upphör, Freden är här ). Ord som de flesta av oss gärna stämmer in i. Även Beethoven älskade stycket och plockade in melodin i flera av sina pianovariationer. Att stycket också används av Glasgow Rangers FC, med dess bas i stadens protestantiska kvarter i ”hatmatcherna” mot Henke Larssons gamla ”katolska klubb” Celtic, kanske inte är lika lyckat som det där med Beethoven…

Men det är skillnad på Alfred den stores försök att mota undan invasionerna från Västra Skandinavien och dagens brittiska imperialistiska statsbildning. Även om det är ett bra tag sedan som britterna härskade över haven och dess handelshus och furstar tjänade grova pund på att göra andra folk till slavar, är dess väpnade styrkor i dag inblandade i flera blodiga nykoloniala krig. Påhejade inte bara av landets konservativa politiker utan också av Göran Perssons och Mona Sahlins älskade nyliberala ”New Labour”. Gordon Brown liksom Carl Bildts juniorpartner David Miliband, den nye ”lysande” utrikesministern, vill också ha nya miljardinvesteringar för en genomgripande förnyelse av Britannias kärnvapenbärande tridentrobotar.

I takt med att allt fler brittiska soldater dött i Irak och nu alltfler i Afghanistan har det blivit svårare att rekrytera nya soldater till krigen på andra sidan haven.

Men i en enda tag har nu bilden blivit en annan. Den ekonomiska recessionen och en exploderande arbetslöshet har snabbt gjort att det blivit lättare både att rekrytera ”pojkar och flickor” i ”kampen mot terrorismen”. Insamlingarna till ”Poppy Appeal” går dessutom allt bättre. Denna välgörenhetskampanj för militären, med den vackra vallmoblomman som sin symbol, går till sårade soldater, till blomstersmyckning vid Flanders gravfält från Första världskriget med dess alla ”döda pojkar”mm. Om du ser på exempelvis TV-kanalen Skynews har alla nyhetsankare och kändisar i dess program en klädsam röd vallmoblomma väl synlig för kameran. Ett sätt att visa sig lojal med Hennes Majestät och hennes militära våldsapparat. Ideologiskt är kampanjen en hyllning till militarismen. Omslagspojken prins Harry bäddas också ständigt in på bild i regisserade, mycket kavata stridscener.

Prins Harry inbäddad i lite krutrök

Men när The Times skrev om denna ”positiva” utveckling punkterades glädjen omedelbart av en kommentar på nätet som jag hann plocka upp:

Since the downturn, there was an increasing amount of young men turning up the the recruitment office I go past in central London. Many were from minorities. There are no jobs out there.

John, London

(Sedan nedgången ( den ekonomiska ) har det varit en ökning av unga män som kommer till det rekryteringskontor, som jag passerar I centrala London. Många från minoriteterna, Det är ont om jobb där ute. )

En gång berättade antikrigsaktivisten Tariq Ali en historia för mig om ett upphetsat studentmöte under vietnamrörelsens kulmen. Han själv som hade sina rötter i Pakistan, men nu sedan några år studerat i England, blev attackerad från högerhåll. ”Dom gapade upp till mig att jag var en ’paki’ som borde åka hem. Varför är du överhuvudtaget här skrek dom”, fortsatte han. ”Men jag fick tyst på dom genom att helt kort gapa tillbaka att ’Jag är här därför att ni var där’ ”.

Nu har britterna gått ännu längre. I sitt gamla imperiebygge förstörde de andra ekonomier, kulturer och stater. Vilket tvingade många människor från ”Samväldet” att söka sig till moderlandet för att där hitta jobb. När britterna nu i sina moderna nykoloniala krig har svårt med hitta frivillig kanonmat kan de utnyttja den ekonomiska krisen till att rekrytera arbetslösa immigranter som sedan kan sköta striderna i sina gamla hemländer.

En sådan påhittighet Ett kolonialt perpetum mobile. Där förarlösa droner inte räcker kan man som marksoldater sätta in arbetslösa immigranter från de länder som  ska  betvingas. Let the immigrants rule the waves ( låt immigranterna härska över haven ). Kanske något för den norska nobelkommitté som brukar dela ut fredspriset med de mest luriga och underfundiga motiveringar.

Här en bild från kampanjen för att med köp av vallmoblommor hjälpa

soldater som skadats  i de nykoloniala krigen. Men i det Afghanistan där

brittisk trupp är med och styr där blommor opiumvallmon som aldrig förr.

Förra året kom 95 procent av världens heroin från just detta land…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, England, Storbritannien, Afghanistan, imperialism, kolonialkrig, New Labour, socialdeemokratin

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,

Dela