"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Storbritannien
Göran Persson – läromästare för brittiska högern
25 Maj 10
.
I högerns Storbritannien faller nu den smärtsamma bilan. Den slipas och vässas först med en nerskärning på 70 miljarder av statens utgifter. Men kommer sedan att falla tungt, skarpt och obönhörligt.
.
.
”Reformpaketen” som det heter i Svenska Dagbladet kommer att innefatta nerdragningar i statens utgifter som förväntas bli minst tio gånger så stora. I detta en gång så majestätiska örike, som knappt har lyckats få nästippen ur en lång recession och där två och en halv miljon människor redan är arbetslösa, förväntas nu massavsked inom den offentliga sektorn. Femhundra- till sexhundratusen huvuden kommer att hamna i huvudstocken under den nye ”bödeln”, högerns finansminister George Osborne.
.
.
Inspirerad av Göran Person och Anders Borg
kavlar George Osborne upp ärmarna…
.
Sensationellt nog är det vår gamle statsminister Göran Persson som åkallats som ikon och läromästare. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som rådgivare!
Märkligt nog är det grav tyst om detta i Sverige. Normalt brukar tidningar och TV bli alldeles till sig i sina trasor om någon svensk uppmärksammas utomlands. Men att sätta upp rubriker om att Göran Persson blivit gudfader, med Reinfeldt som tolk, till David Camerons nya regering kanske stör den slentrianmässiga mediala bilden av det svenska valet. Där man efter förmåga försöker måla upp ett sceneri med konfrontationspolitik och två nära nog oförsonliga allianser som står mot varandra…
Men i drottningens Storbritannien är detta en braskande nyhet. En längre artikel i gårdagens The Times visar väl hur melodierna går. Med en hedervärdig rubrik om att ”Den svenska modellen inte är så trevlig för den som drabbas” berättar tidningens korrespondent i Stockholm, David Sharrock, om den ”svenska paradoxen”, om hur det kommer sig att ”det mest otänkbara har skett, att en välfärdsstat har inspirerat David Cameron i hans uppdrag att få till stånd ett snabbt och våldsamt slut på Storbritanniens underskott”.
Vad skett är att David Camerons Tories noga har studerat hur Sverige hanterade sina massiva budgetunderskott under 1990-talets första år. Fredriks Reinfeldt säger att han arbetat nära ihop med Cameron: ”Hans situation liknar den svenska under det tidiga 1990-talet”, menar han. ”Med ett underskott i ungefär samma storleksordning”. Sharrock betonar att den brittiske finansministern George Osborne och Anders Borg också står ”nära varandra”. Reinfeldt understryker att han inte gett råd om var exakt besparingarna ska ske. ”Det är väldigt tufft att nå målen”. Men ”Mr Cameron får inte vara rädd för att bli impopulär”.
.
.
”Man har bara ett enda skott”
.
I sin artikel berättar Sharrock vidare att denna kompromisslösa inställning har varit ett beskt piller för det svenska folket. I dag har det gått så långt att ”regeringen har beslutat att sjuka inte längre räknas som sjuka”. Allt för att spara i budgeten. ”Under de två årtionden som nu har gått har reformer som denna varit centrala för olika svenska regeringar, vare sig de varit höger eller vänster, vilket är helt omstörtande när det gäller den stereotypa bilden av Europas mest ´socialistiska´stat”…
”Det svåra är inte att inse vad du måste göra. Utan göra det – och du måste göra det snabbt”, berättar Göran Persson själv för Times, vars korrespondent beundrande konstaterar att ”Mr Persson nu ses som den som verkligen kan få till stånd nerskärningar”.
”När man har ett underskott i er storlek. Måste man presentera ett program för helheten och man har bara ett skott till förfogande”, hävdar den förre socialdemokratiske hövdingen och numer herrgårdsbonden Persson stolt. När bilan ska falla. Då ska den falla för gott…
”Vid den tiden stod vi vid avgrundens rand”, säger ekonomen Klas Eklund till Times som sedan berättar att Eklund fått ”credit” som en av den svenska socialdemokratins första ”blairiter”. ”Vi trodde att vi var Guds utvalda folk”, fortsätter Eklund. ”Tidigare försök att strama åt utgiftspolitiken var tillfälliga och oplanerade. Ekonomin var överhettad. Mellan 1976 och 1983 devalverade vi vår valuta sex gånger. Men när vi gick in i nittiotalet hade vi kommit till repets ände”.
Scharrock sammanfattar sedan hur hårdhänt politiken var under Perssons styre. Vi fick betala miljarder för att rädda bankerna. Riksbanken blev ”oberoende” och regeringens kapade överlag alla offentliga verksamheter till knäna. ”150 000 jobb försvann inom den offentliga sektorn”, slår han fast.
.
.
I stället för budgetåtstramning
ägnar sig Klas Eklund nu åt att strama åt tyglarna för sina hästar…
.
Det är om denna tid som Gustav Fridolin skrev sin bok ”Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation”. Massarbetslösheten bet sig fast. Ungdomen och alla ensamstående mammor blev de stora förlorarna. Privatiseringseländet bredde ut sig. Sharrock har hittat en chef för ett privat vårdbolag som glatt berättar ”att till och med vänstern har insett att privata företag är bättre ägare när det gäller att förbättra kvalitén”.
”Mr Eklund tror att den starka vänskapen mellan Mr Cameron och den svenske statsministern har haft betydelse för han inställning när det gäller hur man ska klara budgetnedskärningar”. ”När du talar med honom (Reinfeldt) får du intrycket av att han har försökt att förstärka Camerons beslutsamhet”, avrundar Klas Eklund för Times. Denne Eklund som har ett snille för sig. Började som medlem i KPMLr, fortsatte i Socialistiska Partiet, vandrade sedan vidare till Kjell Olof Feldts ”blairiter” i rosornas krig. Efter sitt politiska värv med att avreglera finansmarknaderna blev han logiskt nog talrör för SE-banken, där han lyckades med att avsluta sin karriär med att som rådgivare åt bankens kunder totalt missa de två svåra börsras som varit….
.
.
Vem kunde tänka sig att den en gång
så oskyldige rekryten Persson skulle hamna i historieböckerna
som en förebild för brittiska Tories?
,
Eklund lär försvinna ur historien. Men Göran Persson håller sig kvar. Som högerns ikon och läromästare. Vid ett seminarium vid Handelshögskolan i Göteborg för en tid sedan framhöll även där Anders Borg Göran Perssons stora betydelse. Passande nog var även Gudrun Schyman på plats och framhöll att även hon (liksom Lars Ohly och Fridolins Miljöpartiet) minsann var med om att dra åt svångremmen…
.
.
När drottning Elisabeth i dag läser upp Camerons regeringsförklaring svävar faktiskt Göran Perssons ande över det hela. Själv minns jag när näringslivets oldtimer Nr 1 P G Gyllenhammar flög ända från England till Stockholm bara för att få avtacka Persson när denne lämnade in som statsminister och partiordförande:
”Vi kommer att komma i håg Göran Persson som den man, vilken räddade svensk ekonomi”, var hans budskap när alla vi andra sörjde alla de jobb som gått förlorade…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, George Osborne, Drottning Elisabeth
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD3,DN3,DN4,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Göinge,Röda Malmö,
Pojkarna från Eton och Westminster…
18 Maj 10
.
Liberalernas Nick Clegg och högerns premiärminister David Cameron
Liberalerna och de konservativa har nu bildat regering i Storbritannien. När jag såg denna lättsamma och flabbiga bild från presskonferensen på gräsmattan, bakom premiärministerns bostad på Downing Street Nr 10, förstod jag med ens varför de haft så lätt att komma överens. Eller snarare, varför liberalernas Nick Clegg gett upp i alla de viktiga frågor som det egna partiet drivit i opposition och i valrörelsen.
De är inte bara lika gamla och har inte bara samma frisör utan tycks också ha samma skräddare för sina kostymer. Framförallt har de en gemensam klassbakgrund.
I yngre år jobbade jag ett halvår på The Old Castle Hotel vid drottningens palats Windsor. Hierarkin och förtrycket på själva hotellet och i detta blåblodiga lilla samhälle i övrigt blev min ”grundkurs i marxism”. Våra gäster var ofta familjer som besökte sina pojkar på privatskolan Eton som låg mittemot hotellets vackra ”Tea Garden”, på andra sidan en trög fåra av Themsen. Eller var besökarna överförfriskad överklass som tog in vid något stort race på Ascots berömda kapplöpningsbana några kilometer därifrån. Jag minns väl när man låg på knä inne på herrtoaletten och skurade efter någon liten spya som hamnat fel. Då kunde det komma någon rödmosig herreman som stapplade fram till urinoaren för att pissa. Ofta missade han rännan och skvätte i stället ner golvet. När ”gentlemannen” sedan vinglade ut förbi båsen och speglarna, visade han upp sin fina uppfostran genom att knäppa i väg någon penny ner i kaklet där jag låg och svabbade…
Mina bästa jobb var att köra hem berusade lorder eller vad de nu kunde vara. De kom till hotellet, ofta i en Jaguar eller i en gammal Bentley typ Kommissarie Morse. När snittarna, stekarna, drinkarna, vinet och alla sena gintonic väl var uppätna och urdruckna ville de inte själva köra. Jag kunde ibland få körningar på 10-15 mil till något avlägset gods. Väl framme fick man generöst med dricks och sedan egen taxi hela vägen hem tillbaka till hotellet.
.
.
Från balkongen till den manliga personalens gemensamma sovsal kunde vi ofta se pojkarna på Etons många gräsmattor. När de spelade cricket, paddlade kanot eller höll på med någon pennalism kunde de trots detta ändå vara klädda i sina frackar. Mina arbetskamrater kallade dem bara för ”pingvinerna” eller ”de andra”…
Det var dessa minnen som dök upp i huvudet när jag såg Cleggs och Camerons euforiska presskonferens ute på gräsmattan. Med Nr 10:s trädgård i vårskrud. De har fostrats på samma skolor och universitet. Cameron på Eton – grundat 1440 av Henrik VI. Clegg på Westminster – grundat först som en klosterskola 1147 och sedan återinstiftad av drottning Elisabeth 1560. Sedan är det universiteten Oxford och Cambridge som gällt. Det var hertigen av Wellington som fällde de berömda orden om att “slaget vid Waterloo vanns på Etons spelplaner”. Med detta menade han att det var där man fostrades till att leda och segra. För övrigt har Thailands i dag nerblodade premiärminister Abhisit fått sin stil genom sina år vid Eton.
Men hemma i England ska man leda – utåt – med självsäkerhet, artighet och en viss elegans. Som en gentleman. Man kanske pissar bredvid rännan – men man kastar som ursäkt en penny ner i städarens skurvatten…
.
Etons cricketplaner. Här har generationer lärt sig att regera.
.
Både Clegg och Cameron kommer från rika överklassfamiljer. Båda ”med gods och tradition”. Camerons släkt är den skotska klanen Cameron. Fadern aktiehandlare som bisyssla. Men med härstamning från kung William IV (1765-1837) och hans ”frilla” Dorothea Jordan i sedan rakt nerstigande led genom fem generationer. Cleggs pappa har varit ordförande för United Trust Bank. Även han med mycket blått historiskt blod. Bland annat hans farmor var en baronessa i det ryska imperiet som flydde med sina rikedomar från den ryska bolsjevikrevolutionen.
Nu stod de här och berättade för en häpen publik att de kommit överens. De skulle bilda regering tillsammans.
Men vad hade egentligen hänt? Hur hade det gått med liberalernas egen politik”?
Ja, detta frågar sig många. Inte minst stora delar av Cleggs eget parti. Den efterlängtade valreformen skjuts undan till någon omöjlig folkomröstning – där de mesta orättvisorna kommer attt bestå – oavsett utgången.
När det gällde ekonomin hade man i valrörelsen lagt sig mer nära Gordon Browns linje att skjuta upp nerskärningar i budgeten något år, för att inte riskera en ny recession. Men nu med den konservative George Osborne, född i anglikansk överklass på Nord-Irland och uppfostrad i Oxford, har det klargjorts att nerskärningarna måste börja omedelbart och att de måste bli brutala. Han börjar i juni med att minska en del sociala program med 70 miljarder.
Den konservative Hague tar hand om EU-frågor och tunga delar av utrikespolitiken. Till skillnad från liberalerna, som är översvallande när det gäller EU, hatar Hauge EU och då framförallt krav när det gäller regler för arbetsmarknaden och miljön. Han vill se till att Storbritannien i EU samarbetar med Öst-Europas reaktionära högerpartier snarare än med det krisdemokratiska lite mer sociala blocket.
Tidigare har liberalerna fått ett stort erkännande för sitt relativt envetna motstånd mot kriget i Irak. Nick Clegg har också i valdebatten sagt att sig vara emot den gigantiska storsatningen på en ny skarpare generation av den egna kärnvapenroboten Trident. Nu med den konservative Liam Fox som försvarsminister har man lagt sig platt. Fox har varit en av de mest energiska aktivisterna för kriget i Irak. Han har helt och hållet stället sig bakom Barak Obamas storsatsning med nya trupper till Afghanistan och har kritiserat andra NATO-medlemmar i Europa för att inte sätta in mer frontsoldater ibland annat Helmand-provinsen.
.
Det brittiska kärnvapensystemet Tridents nästa generation
kommer att kosta uppåt 400 miljarder…
.
Hur var detta liberala knäfall möjligt?
Jo, svaret hittar vi på privatskolornas gräsmattor, för ”pingvinerna” eller ”The Others”. Det var där David Cameron och Nick Clegg lärde sig att regera – om än kanske inte i de rikas namn – men i de rikas intressen. När det gäller verkliga klassintressen – då betyder ett liberalt valprogram inte särskilt mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg
Nu kommer nyliberalismens stålbad…
12 Maj 10
.
”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skattehöjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”
.
.
Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.
.
.
När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”
menar de definitivt inte att vanliga människor
ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…
.
När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.
För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.
Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:
.
Fördelning av den brittiska arbetskraften
.
Industri 14%
Bygge 9%
Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%
Jordbruk 2%
Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%
Distribution, hotell och restauranger 21%
Energi och vatten 1.5%
Transporter och kommunikation 7%
Andra servicenäringar 7%
,
Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.
Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder
Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat. I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken. George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.
.
.
Nick Clegg blev valets stora förlorare.
Men segrare och kungamakare genom
alliansen med den konservativa högern
.
Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…
Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,
George Brown – som kamikazepilot
11 Maj 10
.
.
George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.
.
George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.
.
Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.
George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.
Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.
.
Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.
Om Brown makar på sig kanske det finns plats.
Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.
Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,
Krasch för brittiska nazister
7 Maj 10
.
Så här illa slutade valet för reaktionären Nigel Farage
.
Det brittiska valet gick inte riktigt som alla hade tänkt sig.
Framförallt slutade det illa för Nigel Farage. Tidigare partiordföranden för det reaktionära partiet United Kingdom Independence Party. Redan valdagens morgon blev det platt fall för hans lilla flygplan som satte nosen i marken på en av örikets vackra gräsmattor.
Planet släpade på en väldig valbanderoll som skulle teckna sitt budskap mot skyn men som i stället tycks ha blivit till en trasselsudd i propellern. Både Farage och hans pilot överlevde turligt nog med mindre blessyrer.
Värre gick det för Nick Griffin. Ordförande för det smutsbruna British National Party. Även han klarade sig utan fysiska skråmor men fick storstryk i valet. Hans BNP hade satsat oerhört mycket pengar och dirigerat mängder med partiaktivister till valdistriktet Daghem and Barking i hopp om att kunna vinna ett efterlängtat mandat till parlamentet. Här fanns tidigare en av brittiska Fords större anläggningar med 40 000 anställda. Nu återstår nära nog bara ödetomter. Hela området, som ligger öster om centrala London, är nergånget och delvis förslummat och här hoppades Griffin att få gehör för sin rasistiska kampanj.
Men även han störtade med nosen i marken. Valet blev en stor framgång för en av Labours ministrar, Margaret Hodge, som inte bara behöll sitt mandat utan fick ett kraftigt ökat stöd. Detta trots den hårda motvinden för Labour i övrigt.
”Packa era väskor och ge er av härifrån”, blev hennes budskap till den mosade Griffin.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, brittiska valet, George brown, BNP, UKip, Nick Griffin, nazister, rasister, England, Nick Clegg
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,GP1,EXpr1,VG1,VG2,
Tre riksdagsmän från Labour hotas av sju års fängelse
6 Feb 10
Nyliberalismen vid vägs ände.
.
I Europa har de brittiska socialdemokraterna fungerat som en plogbil för nyliberalismen – med Görans och Monas Tony Blair som stilig chaufför. Landet har avindustrialiserats – och avreglerats. De ”nya jobben” skulle komma i London City. I “finansindustrin”. Men med en finanskris värre än det snökaos som dessutom drabbat landet har plogbilen kört fast för gott. Nyliberalismen har nått vägs ände. ”Tonys” plogbil kan inte vända.
I början på maj väntar nyval. Valrörelsen kommer att dras i gång i slutet på mars. Samtidigt som recessionen segat sig kvar och arbetslösheten är groteskt hög. Hela vintern har dessutom parlamentsförhören om Labours illegala krig i Irak hudflängt partiets trovärdighet. Liksom det ”eviga” kriget i Afghanistan som ifrågasätts av en stor majoritet av Storbritanniens befolkning.
I detta läge läggs sten på börda för Gordon Browns regering. Chefsåklagaren ska nu åtala tre av Labours ledamöter i parlamentet. De hotas av sju års fängelse för stöld och bedrägeri – när det gäller skattemedel – och rättegångsförhandlingarna kommer att ske samtidigt med valrörelsen…
Bakgrunden är avslöjanden under hösten när tidningen Daily Telegraph dag efter dag kunde publicera snaskiga reportage om det decennielånga, kanske historiska bedrägeri, som varit vardag och kultur i Westminsters anrika riksdagsbänkar. En majoritet av parlamentets ledamöter hade på det ena eller andra sättet krånglat sig undan skatt genom påhittade eller rentav förfalskade uppgifter om sina kostnader för dubbelboende i London. Här fanns obscena avdrag för allt från huslån som redan var betalda till porr, foder till ankor och en vallgrav runt det egna huset…
410 av parlamentets 600 ledamöter har eller ska betala tillbaka stulna skattemedel. De tre socialdemokraterna – tillsammans med en konservativ ledande politiker i överhuset – har åklagaren sett som ”värstingar” och deras brott vill han därför få prövat i en regelrätt domstol. Till fasa för Brown och de konservativas partiledare David Cameron förklarar sig nu alla fyra – i ett gemensamt uttalande – att de har parlamentarisk immunitet och därför står ovanför lagen. Samma retorik som gång på gång räddat Italiens Silvio Berlusconi.
.
Politiskt verkar det trist nog vara de brittiska halvnazisterna i British National Party
som vinner mest på förfallet i parlamentet. Här en av deras valaffischer
Vi vet inte om de fyra kommer att undgå lagen. Men vad som redan är klart är att för en tid är trovärdigheten för den brittiska borgerliga parlamentarismen allvarligt skadad. För Labour är det hela en katastrof. Att en lord i överhuset tycker sig stå över vanliga lagar om bedrägeri är det kanske inte så många som höjer ögonbrynet för. Men att tre riksdagsledamöter från Labour – med partiets retorik om alla människor lika värde – tror sig tillhöra en ny politisk adel. Det förvånar många.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, labour, val i England, Tony Blair, George Brown
Nästa fredpris: ”Let the immigrants rule the waves”
5 Nov 08
”Rule Britannia!
Rule the waves!”
Kanske är du en av dem som entusiastiskt sjunger med när vi varje år i svensk TV får se “Last night of the proms” from Albert Hall.
Jag är en av av dessa förtappade som hänfört använder både magmuskler och lungornas fulla kraft i den smått orgiastiska, triumfatoriska:
”Rule. Britannia! Britannia, rule the waves:
Britons never shall be slaves”
( Britannien härska! Härska över haven:
Britterna ska aldrig bli slavar)
Jag brukar ursäkta mig med att detta det brittiska imperiets vackraste lovsång stammar ända tillbaka från 800-talet och då var en hyllning till kung Alfred den store som besegrat den plundrande danska vikingaflottan. Händel blev så betagen i den att han i ett av sina oratorier gjorde en vink genom att plocka med meningen ”War shall cease, welcome peace” ( Krigen upphör, Freden är här ). Ord som de flesta av oss gärna stämmer in i. Även Beethoven älskade stycket och plockade in melodin i flera av sina pianovariationer. Att stycket också används av Glasgow Rangers FC, med dess bas i stadens protestantiska kvarter i ”hatmatcherna” mot Henke Larssons gamla ”katolska klubb” Celtic, kanske inte är lika lyckat som det där med Beethoven…
Men det är skillnad på Alfred den stores försök att mota undan invasionerna från Västra Skandinavien och dagens brittiska imperialistiska statsbildning. Även om det är ett bra tag sedan som britterna härskade över haven och dess handelshus och furstar tjänade grova pund på att göra andra folk till slavar, är dess väpnade styrkor i dag inblandade i flera blodiga nykoloniala krig. Påhejade inte bara av landets konservativa politiker utan också av Göran Perssons och Mona Sahlins älskade nyliberala ”New Labour”. Gordon Brown liksom Carl Bildts juniorpartner David Miliband, den nye ”lysande” utrikesministern, vill också ha nya miljardinvesteringar för en genomgripande förnyelse av Britannias kärnvapenbärande tridentrobotar.
I takt med att allt fler brittiska soldater dött i Irak och nu alltfler i Afghanistan har det blivit svårare att rekrytera nya soldater till krigen på andra sidan haven.
Men i en enda tag har nu bilden blivit en annan. Den ekonomiska recessionen och en exploderande arbetslöshet har snabbt gjort att det blivit lättare både att rekrytera ”pojkar och flickor” i ”kampen mot terrorismen”. Insamlingarna till ”Poppy Appeal” går dessutom allt bättre. Denna välgörenhetskampanj för militären, med den vackra vallmoblomman som sin symbol, går till sårade soldater, till blomstersmyckning vid Flanders gravfält från Första världskriget med dess alla ”döda pojkar”mm. Om du ser på exempelvis TV-kanalen Skynews har alla nyhetsankare och kändisar i dess program en klädsam röd vallmoblomma väl synlig för kameran. Ett sätt att visa sig lojal med Hennes Majestät och hennes militära våldsapparat. Ideologiskt är kampanjen en hyllning till militarismen. Omslagspojken prins Harry bäddas också ständigt in på bild i regisserade, mycket kavata stridscener.
Prins Harry inbäddad i lite krutrök
Men när The Times skrev om denna ”positiva” utveckling punkterades glädjen omedelbart av en kommentar på nätet som jag hann plocka upp:
Since the downturn, there was an increasing amount of young men turning up the the recruitment office I go past in central London. Many were from minorities. There are no jobs out there.
John, London
(Sedan nedgången ( den ekonomiska ) har det varit en ökning av unga män som kommer till det rekryteringskontor, som jag passerar I centrala London. Många från minoriteterna, Det är ont om jobb där ute. )
En gång berättade antikrigsaktivisten Tariq Ali en historia för mig om ett upphetsat studentmöte under vietnamrörelsens kulmen. Han själv som hade sina rötter i Pakistan, men nu sedan några år studerat i England, blev attackerad från högerhåll. ”Dom gapade upp till mig att jag var en ’paki’ som borde åka hem. Varför är du överhuvudtaget här skrek dom”, fortsatte han. ”Men jag fick tyst på dom genom att helt kort gapa tillbaka att ’Jag är här därför att ni var där’ ”.
Nu har britterna gått ännu längre. I sitt gamla imperiebygge förstörde de andra ekonomier, kulturer och stater. Vilket tvingade många människor från ”Samväldet” att söka sig till moderlandet för att där hitta jobb. När britterna nu i sina moderna nykoloniala krig har svårt med hitta frivillig kanonmat kan de utnyttja den ekonomiska krisen till att rekrytera arbetslösa immigranter som sedan kan sköta striderna i sina gamla hemländer.
En sådan påhittighet Ett kolonialt perpetum mobile. Där förarlösa droner inte räcker kan man som marksoldater sätta in arbetslösa immigranter från de länder som ska betvingas. Let the immigrants rule the waves ( låt immigranterna härska över haven ). Kanske något för den norska nobelkommitté som brukar dela ut fredspriset med de mest luriga och underfundiga motiveringar.
Här en bild från kampanjen för att med köp av vallmoblommor hjälpa
soldater som skadats i de nykoloniala krigen. Men i det Afghanistan där
brittisk trupp är med och styr där blommor opiumvallmon som aldrig förr.
Förra året kom 95 procent av världens heroin från just detta land…
| Engelsk text | Svensk översättning | |
| Rule, Britannia
When Britain first at Heav’n’s command Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: The nations not so blest as thee, Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: Still mor majestic shalt thou rise, Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: Thee haughty tyrants ne’er shall tame, Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: To thee belongs the rural reign; Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: The Muses, still with freedom found, Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: |
Styr, Britannia1
När England först på himlens bud Styr, Britannia, världens hav! De folk, som himlen ej står bi, Styr, Britannia, världens hav! Mer härlig du dig resa skall Styr, Britannia, världens hav! Ej kuvas du av våld och väld; Styr, Britannia, världens hav! Dig tillhör bygden med sin must, Styr, Britannia, världens hav! Och sången klingar fritt och skönt Styr, Britannia, världens hav! 1) Från Nationalhymner och Soldatsånger, |
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, England, Storbritannien, Afghanistan, imperialism, kolonialkrig, New Labour, socialdeemokratin
Senaste kommentarer