Upphäv statsskulden

Betala inte statsskulden.

Den är redan betald.

.

Ett spöke hemsöker Europa. Det hängs ut som en varning för att vanan att ”leva över sina tillgångar” leder till kriser som den Grekland just nu sitter fast i.
När statsskulden beskrivs rusar media i taket och skrämmer nyfödda med feta rubriker: DU FÖDS MED 70 000 I SKULD, eller någon annan fantasisumma.

.

Vem blir inte ledsen när man sitter fast i skuldfällan?

Nyliberala ekonomer påminner oss ständigt att Staten måste uppföra sig som en ansvarsfull familjeförsörjare och inte spendera mer än vad familjen klarar av. Men när en så ovanlig figur som en ansvarsfull familjeförsörjare ser över hushållets utgifter och upplåning kollar han/hon också alltid in vilka tillgångar familjen har. Hur ska familjen annars kunna planera vad den kan låna för sina framtida investeringar och utgifter?
Samma sak gäller också för en stats utgifter och skulder om än med två viktiga skillnader: staten kan eventuellt låta sedelpressarna rulla vilket en familj inte kan och staten kan instifta skatter vilket familjeförsörjaren inte kan.
Men likt en familj ska Staten naturligtvis se till vilka tillgångar som finns. Att skrämma upp befolkningen med att den är skyldig astronomiska summor utan att samtidigt tala om hur stora våra gemensamma tillgångar är måste anses oärligt om inte rent av en bluff för att få gemene man att svälja beska mediciner.

.

EUs politik är inte bättre än kvacksalveri.

För det är precis vad det handlar om– beska mediciner. Europas samtliga regeringar viftar med spöket och kräver av befolkningen att den ska dra åt svångremmen under ett antal år framåt. En dags rubriker i internationell press visar vad som väntar de arbetande. Den aktade franska dagstidningen Le Monde hade den 25 maj bland annat följande rubriker om den ekonomiska krisen:
-Storbritannien: Drottningen godtar åtstramning
-Italien antar ett sparpaket på 24 miljarder euro
-Europa kräver att Grekland drar åt tumskruven ett varv till
-IMF kräver snabba reformer av Spanien
-Danmark stramar åt.
-Storbritannien: Sparpaket på 6,2 miljarder pund
Ett litet axplock som kan tiodubblas. Varje land i EU tävlar nu om vem som kan locka befolkningen till att svälja den beskaste medicinen. Att det handlar om en hästkur ska ingen tvivla över.
Men hur är det egentligen med statsskulden och dess påstådda farlighet för ett lands ekonomiska situation? Greklands statsskuld som ligger kring 130 procent av BNP sägs ligga långt över smärtgränsen för ett land och ett bevis på att landets befolkning är ett gäng slösare.

.

Angela Merkel letar förebilder i naturen.

Det kan starkt ifrågasättas att statsskuldens storlek i sig är ett problem. Därför att det beror mycket på vilka som äger statsskulden. Speciellt när det gäller att skydda sig mot hajarna på den internationella finansmarknaden. Se till Japans statsskuld som nu ligger strax kring 200 procent av BNP, det vill säga mycket högre än alla länder inom eurozonen som nu pekas ut som ansvarslösa skojare.  Ändå finns det ingen som spekulerar mot den japanska yenen och driver landet mot ruinens brant.
Var är hemligheten? Jo, att den japanska statsskulden till 95 procent ägs av landets hushåll och därmed inte kan hamna inom räckhåll för de stora bankernas och fondernas giriga handlare. Det är den nyliberala avregleringen av kapitalrörelserna och utbudet av statsobligationer på den internationella marknaden som gett storbankerna och kapitalfonderna möjlighet att låna ut pengar till enskilda stater genom att köpa ett lands obligationer.
Hur har olika staters skuld hamnat i bankirernas händer? Den nyliberala offensiven för sänkta skatter segrade i snart sagt alla länder i OECD. Undantagslöst var det de rikaste som fick mest pengar i fickan tack vare skattesänkningarna på inkomster och på kapitalvinster. Staten fick därmed lägre inkomster.  ”Teorin” att lägre skatter leder till högre tillväxt och därmed större statsinkomster är rent nonsens. För att uppväga skattebortfallet lånade allt fler stater pengar genom att ge ut obligationer. Med avregleringen av finansmarknaderna och kapitalets fria rörelser över gränserna kunde sparkapital köpa upp de statliga obligationerna och få ränta på dem.
Man kan säga att de rika fick jackpott både på gungorna och karusellerna. Först lägre skatter. Sedan köp av statsobligationer för pengar som inte staten beskattade längre, Och till sist säkra inkomster i form av ränta på statsobligationerna. Fiffigt va?

.

Vissa har vunnit på både gungorna och karusellerna.

Så gick det som det gick. De fattigaste länderna i EU skuldsatte sig mer än andra för att kunna hänga med i EU-karusellen. Enligt IMF såg skuldsättningen 2009 ut på följande sätt:
Italien 116% av BNP, Grekland 115, Portugal 77, Frankrike, 77, Tyskland 73, Storbritannien 68, Irland 65 och Spanien 53 % av BNP. Diktatet från Maastricht om maximum 60% av BNP i statsskuld ligger som synes i ruiner. Samma sak gäller regeln om maximum 3%-igt budgetunderskott.
EUs/IMFs räddningspaket är inte en hjälp till Grekland. Det är i första hand en garanti till de storbanker och kapitalfonder som sitter på enorma summor av grekiska statsobligationer så att de kan vara säkra på att utlånade pengar kommer att betalas tillbaka. Enligt Reuters har Europas banker cirka 2 300 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien i sina bankvalv. Inte undra på att de biter på naglarna inför perspektivet av en skuldsanering eller ännu värre, ett stopp på återbetalningarna.
Den så kallade hjälpen till Grekland är i själva verket lån till Aten med ränta på fem-sex procent och med stenhårda villkor. I utbyte kräver Tyskland, IMF och andra EU-länder att statens utgifter, förutom de militära, ska kapas med knäna.
Att det ska drabba de arbetandes levnadsstandard och pensionärernas inkomster presenteras som ett axiom. Det skrivs alla på näsan att det inte finns någon annan lösning än restriktioner och ”reformer” som ger människorna skrämselhicka.
Ingen verkar ha dragit lärdom av den djupa 30-talsdepressionen. Sänkta statsutgifter, lägre löner och pensioner, sämre social service och andra ”besparingar” bara skjuter den ”verkliga ekonomin” i sank. Med mindre pengar i fickan spenderar befolkningen mindre på köp av varor och tjänster, företagen avskedar och den onda spiralen tar fart. Att aktiemarknaderna dök på nytt efter den första dagens eufori då sparpaketet lanserades beror på att alla inser vad som kommer att bli följden av den svältkur som EUs regeringar planerar- en ny och djup recession.

.

30-talets soppkök är tillbaka.

Det är främst Angela Merkel och det tyska industrikapitalet som ligger på för att EU ska krypa bakvägen ut ur krisen. Det är en stenålderspolitik som allt mer liknar 30-talets vansinne. Egentligen ska den tyska industrin tacka ”slösarna” i södra Europa för den tyska exportindustrins stora framgångar de senaste fem åren. Hade alla länder i EU följt samma väg som Tyskland, det vill säga sänkt levnadsstandard för de arbetande och allt för exportindustrin, hade det inte funnits några köpare av Merkels varor.
Men kan man gå andra vägen? Kanske man ska spendera sig ur krisen? Varför inte attackera vinsterna i framför allt finanskarusellen och höja den arbetande befolkningens andel av ett lands totala inkomster till den nivå som rådde innan den ”nyliberala revolutionen”?
-Det begriper ju en barnunge att det inte går eftersom det är vinsterna som ger investeringarna och jobben, svarar i kör borgerliga och socialdemoratiska politiker, bankirer, professorer, och andra  förståsigpåare.

.

Men det finns fakta som ingen av dem gärna pratar om. En allt större del av ekonomins vinster realiseras i finanssektorn trots att den själv inte producerar något av värde. Och en allt större del av dessa vinster går inte till nyinvesteringar i den ”verkliga ekonomin” utan till ökad aktieutdelning. Det är pengar som på nytt injiceras i finanssfären eftersom det är där vinstsugna kapitalägare de senaste decennierna snabbast gjort sina kap.
Alltså skulle man kunna med en solidarisk och internationellt inriktad arbetarrörelse minska aktieutdelningen i företagen och öka lönerna utan att det påverkar företagens utgifter. Vad som tas från aktieutdelningen hamnar i lönekuverten. Summan av företagens utgifter ändras inte och investeringarna påverkas inte. Dessutom ger naturligtvis ökade löner mer i statskassorna som därmed får lättare att upprätthålla en god samhällsservice.
Wanja Lundby-Wedin är ordförande i de europeiska fackföreningarnas konfederation och borde ha något att säga om hur EUs regeringar går till frontalattack mot den arbetande befolkningen. Är det någon som hört henne säga något om solidaritet med Greklands arbetare?

.

Vadå solidaritet med Greklands arbetare?

Ändå har de som säger att det är nys och orealistiskt att styra över aktieutdelningen till lönekuverten helt rätt. Men bara därför att Bryssel och EUs medlemsregeringar helt sitter i knäna på de internationella storbankerna. Hur den internationella bankfinansen räddades av gigantiska offentliga stödpaket under 2008 är bästa beviset för dess samband med den politiska makten. Att nu samma banker och fonder dessutom tar sig in köksvägen och fritt kan spekulera mot de svagare europeiska ländernas statsskulder utan motstånd är bara bevis för samma intima relation.
-Ta det tillbaka, sjunger Mikael Wiehe på sin senaste CD. Ja varför inte. Ta allting tillbaka som den arbetande befolkningen förlorat under de nyliberalas flitiga ”reformerande” av samhället. Det är ett helt program i sig. Men det kan inte förverkligas utan att all makt att spekulera i din framtid tas  ifrån bankirerna och utan att samhällets beslut om investeringar och konsumtion styrs av verkliga sociala behov och inte enskilda kapitalägares behov av så stora vinster som möjligt.
De pengar som bankirer och fondförvaltare använt till att köpa statsobligationer och till att spekulera med mot statsskulden kommer från de gigantiska övervinster som finansvärlden sugit åt sig på bekostnad av de arbetandes inkomster de senaste decennierna och som får allt svårare att hitta vinstgivande objekt att investera i den ”verkliga ekonomin”. Därför cirkulerar de allt snabbare i en karusell vars enda funktion är att omfördela redan producerade rikedomar till de som inte behöver mer.
.

Den gode Mikael har lösningen.

-Ta det tillbaka. Så ska det låta. I praktiken innebär det att statsskulden ska upphävas, kort sagt förklaras ogiltig. Varför betala tillbaka pengar till en finansindustri när det handlar om pengar som till att börja med togs ifrån dig, mig och alla andra arbetande människor av samma industri efter att den ”enda politiska vägens” män och kvinnor ändrat lagar och regler så att hajarna kunde göra vad de gjort.
Upphäv statsskulden. Det är också att upphäva politikens kryperi för finansvärlden. Det är att bryta upp de avtal och regler som antagits i Bryssel, att rasera det EU som sitter i marknadens knä. Det är att bygga ett annat Europa där våra gemensamma ekonomiska, ekologiska och sociala behov sätts i högsätet.
Det är att skapa ett antikapitalistiskt politiskt alternativ till de borgerliga och socialdemokratiska partier som ser sig som goda förvaltare av kapitalismen.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,DN3,SVD4,AB2,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Vad händer med euron?

Vad händer med euron ?

.

Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs  ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.

.

Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.

.

Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner

.

Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.

.

De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.

.

Gemensam valuta utan politik.

Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.

.

EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.

.

Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.

.

Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.

.

Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.

.

Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.

.

EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.

.

Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.

.

Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.

.

Rent konkret.

Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.

.

Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.

.

Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.

.

Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?

.

Nu kommer räkningen

Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.

.

-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.

.

Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.

.

Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.

.

Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.

.

.

Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.

.

I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP.  I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.

.

Land

Budgetunderskott

i av % BNP

Statsunderskott

i % av BNP

Grekland

12,7

112,6

Irland

12,2

65,8

Spanien

11,2

54,3

Portugal

6,4

77,4

EU-15

6,4

78,2

Källa: The Economist 6 feb. 2010

.

Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.

.

Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.

Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Baksmälla i Alperna

Baksmälla i Alperna.

.

Världens politiska och finansiella elit var i helgen än en gång samlade i Davos för offentligt prat, förhandlingar under bordet och mondänt skvaller.

.

Samma personer som är ansvariga för den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet har nu mage att skriva världen på näsan vilka uppoffringar som krävs av vanligt arbetande människor för att hjulen ska snurra igen.

.

Vilka förbättringar???

.

Årets galanta tillställning gick av stapeln under temat Tre R- ”rethink, redesign, rebuild” (tänk om, designa om, bygg om). Storstilat ska det vara.

.

Sett till hur det ser ut nere i de djupa dalarna borde temat för alptoppens rosor ändrats till Tre B- baksmälla, bubblor, bankrutt.

.

-Baksmälla, därför att ingen på toppen vet riktigt vad som ska göras för att kickstarta världsekonomin. Det fanns lika många recept som deltagare. Kapitalintressen i olika länder slits mellan det uppenbara behovet av en internationell reglering av finansmarknadens kasinomentalitet och tendensen till allas krig mot alla på en allt mer globaliserad och okontrollerbar världsmarknad.

.

En grov baksmälla går inte över i en hast, inte ens med isvatten och Jägermeister.

.

-Bubblor, därför att knappt har de värsta effekterna av bostadskraschen i USA gått över så står spekulanter i banker och riskfonder i kö för att surfa på en ny uppgång i råvaror. Fritt löpande pengar på jakt efter mer och mer vinst rusar sedan kort till tillväxtekonomier, främst Kina där groteska spekulationsbubblor sväller på börsen och i byggen av lyxhus till priser som inte ens en yuppie i Londons City kan drömma om.

.

-Bankrutt, därför att en obehaglig och objuden gäst hamnade på scenen i Davos. Grekland vacklar under sin statsskuld som den tvingas betala dubbla räntor för jämfört med exempel Tyskland. Problemet är att de befinner sig i samma union – Valutaunionen Europa. Den första djupa ekonomiska krisen för EU visar vad många sagt länge. Länder med så olika ekonomisk utvecklingsnivå som Grekland och Portugal å ena sidan och Tyskland och Holland å den andra kan inte ha samma valuta utan att den svagare partens möjlighet att föra en ekonomisk politik värd namnet stympas. Det är vad som hänt i Grekland och som kanske snart drabbar Portugal och även Spanien.

.

Men EUs rika medlemmar sitter också i en knipa. Vad göra? Låta Grekland gå bankrutt och vägra möta sina avbetalningar eller hosta upp pengar via Europeiska Centralbanken och därmed smula sönder det sista som finns kvar av Maastrichtavtalet. För Sarkozy och Merkel är detta verkligen ett val mellan pest och kolera. Redan nu visar eurons sjunkande kurs att de internationella finanshajarna ligger i bakhåll.

.

Foto: Benny Åsman

Nere i de djupa dalargångarna kämpar vanliga människor för sitt levebröd.

.

Resten av vad som hände på alptoppen saknar helt intresse. De Tre R som sägs guida diskussionerna speglar bara elitens totala avsaknad av trovärdiga och legitima alternativ till den kapitalistiska globalisering som lett oss dit vi står nu- mitt i skiten.

.

Det verkar också ha gått hem bland stjärnorna som brukar glida med i Davos utförsbackar. Rockidoler, glamorösa stjärnor från Hollywood och välbetalda ”filosofer” lyste med sin frånvaro. Det fanns inget att glänsa i.

Media: DN1,SVD1,SVD2,

Bloggar:Motvallsbloggen,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Fri finans – fler kriser

Fria kapitalrörelser skapar bankkriser

När Sverige och alla andra OECD-länder i början 80-talet släppte all kontroll av kapitalrörelserna över gränser och kontinenter hyllades det som det verkliga mirakelmedlet för att skapa välstånd och rikedom. Regler för och kontroll av kapitalets flackande över vårt klot var bara till ondo , sades det.

Nu har två mycket kända amerikanska forskare, Carmen M. Reinhart och Kenneth S. Rogoff, lagt fram en studie över korrelationen, sambandet, mellan antalet bankkriser per år och kapitalets rörelsefrihet. Resultatet är som väntat ett slag under bältet på all nyliberal teori om globaliseringens underbara värld.

Kenneth Rogoff var som ung en mycket stark elitschackspelare.

De två ekonomerna visar att den enda period i modern historia där det inte förekom en enda bankkris av betydelse var 1947 till 1972. Det var precis den period under 1900-talet då det rådde en strikt kontroll över kapitalets rörelsefrihet över gränserna. 1927-1933 räknar författarna till över 40 allvarliga bankriser. Perioden 1982 till 2001 är det kring 25-30 bankkriser per år. Och från hösten 2007 rusar antalet på nytt i höjden.

Av detta kan man dra två nyttiga erfarenheter. Argumenten från nyliberala kretsar att fria kapitalrörelser skapar en effektiv resursanvändning i ekonomin är genomfalskt. Under 1900-talet fanns det en period vad gäller BNPs tillväxt och arbetsproduktivitetens tillväxt som sticker ut, nämligen samma period som då kapitalet gick i ledband, 1947-1972. Då var tillväxten så hög att det som i dag anses högt, då ansågs som lågt.

Den andra erfarenheten visar att när kapitalet härjar fritt då stiger ofta statens skulder drastiskt, det vill säga att de som inte har inkomster av kapital och betalar skatt på vanligt förvärvsarbete får stå för de kostnader som orsakas av bankkriserna. De flytvästar som i dag det offentliga kastar runt bankernas halsar bara bekräftar de forskningsresultat som Rogoff och Reinhart publicerade i december 2008.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,