.

.

Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.

.

Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.

Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.

Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.

Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.

.

Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.

I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.

ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.

Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.

.

Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010

.

Matkuponger och soppkök.

Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.

Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.

Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.

Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.

Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som  nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.

Dickens nickar igenkännande.

Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.

Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.

.

Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.

.

När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.

Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.

Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.

Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.

.

I Absurdien.

I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.

Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.

.

.

Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.

.

Än slank han dit och än slank han hit.

Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.

Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.

.

Finns det hopp om liv i Mount Clemens?

.

Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.

Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.

En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.

Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.

För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.

.

I Sarkoland.

Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.

.

Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september.      Foto; Benny Åsman

.

Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.

Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.

Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.

Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.

.

Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.

.

Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.

De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.

I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.

Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.

.

Portugal sjunker som en sten.

Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.

Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.

.

Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.

.

I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.

Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.

Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.

.

Grön smaragd tappar lystern.

Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.

Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.

.

Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.

.

Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.

På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.

.

Mindre feta i salladen.

Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.

Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.

Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.

De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.

***

Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.

I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.

Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.

.

Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,

Dela