"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Statsskuld
Grekisk katastrof
19 Jan 12
Gamarna cirklar lågt över Aten
.
Om inte Grekland betalar tillbaka 14,4 miljarder euro i utestående statsobligationer den 20 mars tvingas landet ställa in sina betalningar och konkursen blir ett faktum. Rent lagligt kan en stat inte gå i konkurs men det är som en konkurs i praktiken.
Media rapporterar mycket om de förhandlingar som just nu pågår mellan den grekiska regeringen och ägarna av landets statsobligationer. Men vad är det egentligen som står på spel?
I oktober beslutade EUs toppmöte att utestående obligationer skulle skrivas ned med 100 miljarder euro i värde. Privata ägare, som banker och fonder, förväntades acceptera en 50-procentig nedskrivning av obligationens värde. Det är här skon klämmer.
.
Ett folk slås i kedjor för att bankernas och gamfondernas vinster ska räddas.
.
En inte obetydlig del av Greklands statsobligationer ägs av privata fonder som har flera motiv till att inte gå med på en uppgörelse. Enligt finanspressen är det inte mindre än 50 miljarder euro som dessa spekulativa fonder har i sin ägo.
Men varför inte gå med på en uppgörelse som innebär en nedskrivning på 50 procent? Riskerar de inte att förlora 100 procent om den grekiska staten stoppar avbetalningarna och deklarerar ”konkurs”?
Naturligtvis finns det småstilt i kontrakten och det är därför som gamarna kretsar lågt över landet. De spekulativa fonderna sitter nämligen med trumf på handen oavsett vilken utgång det blir av förhandlingarna som förs mellan Internationella Finansinstitutet, som representerar obligationernas ägare, och den grekiska regeringen.
.
Det är i korridorerna som de stora besluten tas.
.
Om de vägrar godta en uppgörelse där obligationerna ”snaggas” med 50 procent finns det en stor chans att de kommer att ersättas till 100 procent efter den 20 mars om Grekland erhåller de pengar som utlovats från Europeiska solidaritetsfonden. Det kan bli en enorm vinst för vissa gamfonder, (”vulture fonds”), eftersom de köpt obligationerna på den så kallade andrahandsmarkanden för 40 procent av det nominella värdet. Det blir 600 euros vinst på investerade 400 euro. Bingo.
Inte nog med det. Blir det grekisk ”bankrutt” kommer samma fonder att inkassera stora vinster också. Hur då? Jo, därför att de som spekulerat sönder den grekiska ekonomin försäkrat sig mot att landet tvingas ställa in sina betalningar. Tekniken kallas Credit Default Swaps och är i själva verket en sorts försäkring. Goldman Sachs och andra storbanker säljer CDS mot en månatlig kommission. Om Grekland ställer in sina betalningar faller en CDS ut och ”försäkringstagaren” ersätts av Goldman Sachs eller någon annan garant. Bingo igen.
.

Charles Dallara, från IIF, och Jean Lemierre från BNP Paribas sköter
förhanlingarna med den grekiska regeringen.
.
Merkel, Sarkozy och även Anders Borg är ansvariga för att Greklands ekonomi nu rasar utför i en takt som är skrämmande. Antalet arbetslösa är nu uppe i över 19 procent och väntas snart nå 21 procent av de i aktiv ålder. Landets BNP har minskat med sex procent 2011 och väntas sjunka med ytterligare 6,5 procent i år. Den sociala katastrofen är ett faktum i Aten och Thessalonike där antalet uteliggare ökar kraftigt med tillskott från personer som förlorat sina arbeten och sedan sin bostad. I vården hotar en humanitär katastrof sedan läkemedelsfirmorna börjat kräva betalning i förskott.
Europas politiker gömmer sig bakom den liberala dogmen att Europeiska Centralbanken är självständig och inte har rätt att låna till EUs medlemsstater. Skandalen är ofattbar. I dagarna lånade ECB ut 489 miljarder dollar till privata banker till 1 procents ränta över tre år. Om sådana villkor hade getts till den grekiska staten funnes ingen kris i dag. I stället kan de privata banker som lånat av ECB till 1 procent i sin tur köpa grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer med återbäring på allt mellan 3 till 7 procent.
.

Är det här lösningen på krisen?
.
Kan detta kallas annat än dårskap? De privata kapitalägarna ska till varje pris skyddas. Hela kontinentens arbetande befolkning, du, jag, den tyske skattebetalaren, den grekiske småbonden, alla ska vi med skatter och uppoffringar rädda bankirernas och gamarnas vinster.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Kris, Euro, Statsskuld, Sarkozy, Merkel, Borg, Banker, ECB
Grekland stryps till döds
5 Okt 11
Europas politiker kryper
för marknaden
.
-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas.
Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.
Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.
Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.
Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.
.
Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.
Inte ens kläderna känns främmande.
.
Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.
Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.
.

Vem vill lita på honom?
.
Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.
.
Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.
.
Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.
Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.
.
Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.
.
Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.
Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.
Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den
tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.
Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.
För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.
. 
Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel
För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.
Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget
USA bankrutt?
29 Jul 11
Walls Streets klasskrig
på hemmafronten.
.
Om ett par dagar kan USAs federala myndigheter tvingas att ställa in betalningar, vägra betala räkningar och tillfälligt ge personal ledigt utan lön.
Scenariot verkar groteskt och overkligt men med den existerande lagstiftningen för hur stor den federala statsskulden får vara kan det bli brutal
verklighet.
-Det pågår ett klasskrig. Det är vår klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner det.
Så drastiskt uttryckte sig USAs legendariske finansguru Warren Buffet i en intervju på CNN i maj 2005. Mycket har hänt sedan dess, men inget som motbevisar Warren Buffets syn på utvecklingen i USA.
Medias dramatisering av vad som kan ske efter den 2 augusti om Kongressen inte höjer det legala taket för den amerikanska statsskuldens omfattning är kanske överdriven men inte alls verklighetsfrämmande. Bilden av bakgrunden till skuldkrisen är däremot starkt färgad i det att problemet framstår som ett käbbel mellan Vita Huset och republikanerna i Kongressen om hur stora nedskärningar som ska göras i den kommande federala budgeten.
.

-Din del av skulden är 104 211 dollar. Med skräckvisioner om framtiden ska det arbetande amerikanska folket fås att betala landets statsskuld medan kapitalägarna inkasserar räntorna på samma skuld.
.
Bakom striden kring ett antal miljarder hit eller dit finns emellertid Warren Buffets ”klasskrig”? Kort uttryckt handlar det om att den rikaste tjugondelen av de amerikanska hushållen, den verkliga kapitalistklassen, vägrar att längre delta i samhällets sociala utgifter för välfärd. De fick blodad tand av Georg W. Bushs skattesänkningar för tio år sedan och biter sig nu fast i vad de anser som vunnet.

Kolonnerna visar hur skatterna minskat för den rikaste procenten av hushållen (längst till vänster), för de 400 rikaste hushållen (mitten) och de genomsnittliga skattesateserna (till höger).
.
När Bushs skattesänkningar löpte ut i december 2010 vägrade de segerrusiga republikanerna att återinföra de skattesatser som rådde innan Bushs ”reform” och Barack Obama vek ned sig liksom han gjorde i striden om den nya sjukvårdsreformen. Det betyder inte att Barack Obama befinner sig på andra sidan i det klasskrig som Buffet talar om utan bara att han och de flesta demokraterna vill använda delvis andra metoder i krigföringen. Striden står mellan det republikanska lägret som vägrar att de rika ska bistå med en enda cent till saneringen av statsskulden och budgetunderskottet och Obamas demokrater som vill att de rika ska bidra med lite grann via en skattehöjning för hushållen med mer än 500 000 dollar per år i inkomster.
I förhandlingarna mellan Vita Huset och Representanthusets talman, republikanen John A. Boehner, vill Obama minska budgetunderskottet med cirka 4 000 miljarder dollar under en tioårsperiod. Medan Boehner vill ha en kortsiktig plan med nedskärningar i den kommande budgeten i utbyte mot en överenskommelse att höja taket för statsskulden innan den 2 augusti.
.
John Boehner håller Obama under uppsikt. Det taktiska spelet om vem som ska få ansvaret för att ha höjt det federala lånetaket är inte avgjort ännu.
.
Det är kring hur nedskärningen ska finansieras som de båda lägren drabbar samman. Obama har lagt ett minst sagt modest förslag på att cirka 82 procent ska finansieras med sänkta utgifter i den sociala sektorn och 18 procent via skattehöjningar för de rikaste. Under tryck från den högljudda Teapartyrörelsen vägrar republikanerna att höja skatterna över huvud taget. Ja vissa av de värsta bulldoggarna sätter sig till och med emot att bidrag som exempelvis stödet till etanolindustrin tas bort med argument att varje skrotad subvention till det ena eller det andra projektet i själva verket är en skattehöjning.
Det republikanska partiets ledning har satt sig själva i en svår sits. För att inte stöta bort väljarna som vanns via Teapartyrörelsen kan de inte gå med på någonting som liknar en skattehöjning eller en förstärkning av ”big gouvernment” och bryta löftet att inte höja taket för statsskulden.
.

Diagrammet visar att en hundradel av inkomsttagarna tog hand om 38% av Bushs skattesänkningar. Medan 60% av inkomsttagarna fick dela på 20%.
.
Samtidigt har de Wall Street och framför allt de riktiga höjdarna i den amerikanska industrin emot sig eftersom de inte vill höra talas om en eventuell inställning av statens avbetalningar. Det kan leda till en nerklassning av den amerikanska statsskulden från kapitalmarknadens vakthundar, kreditvärderingsbyråerna, och därmed riskera att en ny katastrofal finanskris utlöses.
Starka krafter är i rörelse för att tvinga fram en kompromiss som undviker ovissheten om vad som kan hända vid en eventuell inställning av den amerikanska statens betalningar. Den mäktiga amerikanska handelskammaren kör en intensiv lobbying mot John Boehner för att lånetaket ska höjas. De stora finanshusen på Wall Street trycker också på i samma riktning.
Men samtidigt rasar redan republikanerna i Teapartyrörelsen inför ett eventuellt brott mot vallöftet att ”aldrig höja lånetaket”. Det påstås att varje dag ringer omkring 30 000 ”arga tepåsar” till sin delstats kongressrepresentanter för att kräva att de håller vad de lovat.
.

Enbart de som arbetat i stora traditionella företag som IBM, GM, Ford, General Electrics osv kan räkna med en bra pension(än så länge). Diagrammet visar att stora delar av befolkningen över 65 år är till stor del beroende av socialbidrag för sin inkomst.
.
Den amerikanska handelskammaren som var en av de största finansiärerna av det republikanska partiets kandidater i fjolårets kongressval kanske får skörda en draksådd. Anden har släppts ur flaskan och nu vill den inte frivilligt låta sig hunsas.
Det är en mycket motsägelsefull och närmast absurd politisk konstellation som formas i USA. Big Business och ledningen för demokrater och republikaner befinner sig på samma sida i det ”klasskrig” som de rika för mot den arbetande befolkningen. Mellan de båda handlar det om taktiska skillnader i hur den lilla sociala välfärden i landet ska krympas till ett skrumpet skrutt. Men i den kommersiella kampen om platser i Kongressen har krafter släppts loss som på typiskt amerikanskt maner vänder sig mot allt som luktar stat och regering.
Teapartyrörelsen är ett vitt ”medelklassfenomen” med en ideologisk blandning av bigott religiositet och anti-establishment som inbillar sig att den ”gamla goda tiden” för det vita medelklassamerika kan vinnas tillbaka i en kamp mot ”Big gouvernment”. En sorts bastard av den klassiska liberalismens laissez-faire, en ideologisk grundbult om att ensam är stark.
.

Det är en klar missupfattning att republikanerna skulle vara mindre benägna att sätta staten i skuld.
.
I själva verket leds de i nosring av en liten grupp av rika finansiärer som bröderna Koch, som återfinns i den yttersta högern av det republikanska partiet och som använder Tea Party som ”fotsoldater” i attacken på allt vad social välfärd heter. Vad Teapartisterna inte förstår är att ”big business” inte alls har något emot ”big gouvernment”. De är bara emot de sociala försäkringarna. De är inte alls emot en stor stat som spenderar stort både på militära och civila projekt. Det ger inkomster, riktigt stora inkomster i de rikas bankkonton.
.

Storlek och sammansättning av den amerikanska federala budgeten.
.

Efter att recessionen förklarats över i slutet av juni 2009 har de nominella lönerna legat still på siffror under eller lika med inflationen, det vill säga att reallönerna utvecklats negativt.
.
Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVD7,SVD8,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Wall Street, Boehner, Statsskuld, Budget, Bush
Greklands kris finansens ansvar.
20 Jun 11
Vägra betala statsskulden!
.
I det grekiska parlamentet debatterar herrarna hur de bäst ska kunna flå befolkningen in på bara benen för att göra de internationella finanshajarna nöjda och glada.
Utanför parlamentet ljuder slagorden. Aldrig har vreden och hatet mot det politiska etablissemanget varit så djupt.
-Tjuvar, förrädare, skanderar det bland de tiotusentals demonstranter som samlats på Syntagmatorget framför den stora parlamentsbyggnaden.
.
Folkets parlament?
.
–Jag har aldrig upplevt en sådan vrede, skriver DNs reporter på plats.
Grunden till den stora vreden är uppenbar. Landets vanliga yrkesarbetande människor vet att de inte bär något ansvar för den galopperande statsskuld som de nu förväntas betala. Det är bara ett fåtal idioter, betalda ideologer, i den västerländska slaskpressen som bespottar de ursinniga människorna som ”lata greker”.
Människorna vet var ansvaret ligger. Den rika eliten i landet har i stort samförstånd med franska, schweiziska och tyska banker lånat pengar upp över öronen för en byggboom och lyxjakter. Ingen vanlig arbetare har sett röken av alla lånade pengar. Pratet om höga löner, smörpensioner och långa ledigheter är snedvriden smutskastning som främst den tyska pressen ägnat sig åt. Greklands arbetare tillhör de sämst betalda i Europa och inte en ”svenne” är beredd att arbeta under de förhållanden som råder.
Aldrig i modern tid har de rika och deras politiska springpojkar så öppet kastat sig in ett klasskrig. För det är ett verkligt krig mot Europas arbetare som nu inletts i Grekland och som kommer att spridas vidare till i första hand Spanien, Portugal och Irland.
.
Syntagmatorget – Folkets parlament.
.
Den berömda ”trojkan” leder angreppet. EU, IMF och Europeiska Centralbanken har satt upp en prioritet framför alla andra. Europas privata banker ska skyddas mot nedfall från den grekiska härdsmältan, trots att det är bankerna som kopplat bort kylsystemen. Den stora huvuddelen av den grekiska statsskulden, det vill säga landets statsobligationer, ägs av storbanker inom EU. Förhandlingarna i Luxemburg i går och ”bråket” mellan Merkel och Sarkozy om vilket ansvar de privata bankerna måste ta visar att EUs ledare tänker göra sitt bästa för att notan för krisen inte hamnar där den hör hemma.
Med sina ”sparpaket” visar Merkel, Cameron, Sarkozy och EU i sin helhet att de är beredda att störta hela Europa in i en kris som inte kommer att ligga efter trettiotalets depression. Redan nu är 30 miljoner européer utan arbete. Borgerlighetens ”krispaket” kommer att skjuta Greklands ekonomi i sank. Redan nu har BNP fallit hela sex procent. Att finansen och dess politiska knähundar spelar med en hel världsdels framtid och välfärd inser inte bara demonstranterna på Syntagmatorget. I dag måndag publicerar 70 direktörer för tyska och franska industrikoncerner ett öppet brev till EUs politiker i vilket de går till hård attack mot den politik som förs och kräver mer ”solidaritet” inom EU för att eurons framtid ska säkras. De ser naturligtvis om sitt eget hus men visar samtidigt att stora industrikoncerner som Siemens, BMW, Daimler, Bosch och EADS inte är nöjda med EUs devis, ”banker och finansen framför allt”.
.
Papandreou säljer ut Grekland för att rädda Deutsche Bank.
.
– Vi är ett vänsterparti som nu tvingas föra den mest extrema högerpolitiken som finns, med offentliga nedskärningar och utförsäljning av statlig egendom.
Det säger Papandreous ekonomiske rådgivare Giorgos Markakis. Läs citatet en gång till och fundera lite över ordet ”tvingas”. Hela den europeiska socialdemokratins roll i samhället sammanfattas med det lilla ”tvingas”. Har man ett politiskt program som sägs försvara de svagas intressen i samhället och ”tvingas” föra en rakt motsatt politik bakom ursäkter om ”nationella intressen” då är partiprogrammet inte värt bläcket det är skrivet med. Varför inte lämna över jobbet till de partier som har ett program för de rika och politiker som inte känner sig ”tvingade”? Svaret är naturligtvis att Papandreou och hans politiska fränder i Europa ser försvaret av kapitalets intressen på den fria marknaden som prioritet nummer ett. Blir det smulor över kan de användas till välfärd.
.
Greklands finansminister Evangelos Venizelos tillsammans med
Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker och Belgiens finansminister Didier Reynders.
.
Det är också orsaken till att Pasoks ledare inte tar tjuren vid hornen och avskriver statsskulden. Bara idén får dem att rysa och inför hoten från den internationella kapitalmarknaden är de beredda att angripa just de människor de säger sig företräda.
Men blir det inte kaos om det grekiska parlamentet deklarerar att landets statsskuld upphävs? Det kanske det blir. Men råder det inte redan kaos? Andra länder i en liknande situation, som Argentina, inställde betalningarna och de privata internationella storbankerna tvingades acceptera stora förluster. Förluster som ändå var små jämfört med de räntor på statsskulden som de under åren kammat hem.
Greklands statsskuld ägs av de europeiska storbankerna och deras rika kunder. De har redan i flera omgångar tjänat stora pengar på politikernas ”ansvarsfulla” politik. Till att börja med har alla skattesänkningar i Europa i främsta hand gynnat de rikaste i samhället –bingo nummer ett. Därefter
har de kunnat använda sina ökade rikedomar till att investera i bland annat statsobligationer med en i kristider säker avkastning –bingo nummer två. Nu ska krisens omfattande konsekvenser betalas av den vanliga icke-kapitalägande befolkningen och de privata bankernas kapital räddas till varje pris –bingo nummer tre. För att ”spara” pengar kräver IMF att Grekland genomför omfattande privatiseringar av den offentliga sektorn. Privatiseringar som sker till krispriser som det privata kapitalet kan profitera på –bingo nummer fyra.
Det enda som i dag håller tillbaka angreppet på den välfärd som ännu finns kvar i Europa är de folkmassor i Grekland, Spanien och andra länder som allt mer högljutt säger nej till att betala kapitalismens kris. Bara risken för en social explosion inom EU får kapitalets drängar i Bryssel, liksom direktörerna för de stora industrikoncernerna, att tveka inför en alltmer brutal krispolitik.
Ensamma kan inte de arbetande i Grekland slå tillbaka attacken. Tillsammans med alla ”los indignados” över hela kontinenten blir allt möjligt.
Avskriv statsskulden!
Ta pengarna där de finns!
Vägra betala den kris du inte bär något ansvar för!
Så här såg de finansiella banden ut mellan banker och stater på hösten 2009.

;
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN4,AB1,Fokus,SVD4,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Statsskuld, EU, Papandreou
”Desperata husfruar” i kristider
21 Dec 10
.

.
Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.
.
Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.
Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.
Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.
Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.
.
Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.
I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik
som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.
ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.
Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.
.
Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010
.
Matkuponger och soppkök.
Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.
Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.
Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.
Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber
om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.
Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.
Dickens nickar igenkännande.
Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.
Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.
.
Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.
.
När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.
Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala
bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.
Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.
Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.
.
I Absurdien.
I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.
Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.
.
.
Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.
.

Än slank han dit och än slank han hit.
Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.
Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.
.
Finns det hopp om liv i Mount Clemens?
.
Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.
Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.
En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.
Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.
För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.
.
I Sarkoland.
Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.
.
Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september. Foto; Benny Åsman
.
Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.
Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.
Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.
Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.
.
Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.
.
Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.
De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.
I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.
.
Portugal sjunker som en sten.
Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.
Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.
.
Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.
.
I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.
Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.
Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.
.
Grön smaragd tappar lystern.
Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.
Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.
.
Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.
.
Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.
På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.
.
Mindre feta i salladen.
Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.
Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.
Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.
De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.
***
Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.
I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.
Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.
.
Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,
EU i bankernas tjänst
22 Nov 10
Konfiskera bankerna
innan de raserar allt.
.
Miljarderna rullar igen. Plötsligt finns det 85 miljarder euro till handa för att hålla det privata bankväsendet under armarna. Aktieägarna i de europeiska banker som spelat med i de irländska bankernas roulettespel ska inte behöva lida för sitt ”risktagande”. Nej det ska andra göra.
.
Irlands premiärminister Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan vek sig inför EUs påtvingade ”hjälp”.
.
-Det kommer att svida för skattebetalarna och en massa människor kommer att förlora sina arbeten, sa Michael Noonan, Fine Gaels chefsekonom till media.
Vad har hänt konkret? EU lånar ut pengar till den irländska staten som därmed kan garantera att de privata (och vissa förstatligade) irländska bankerna i sin tur kan betala tillbaka lånade pengar till tyska, franska och luxemburgska banker som är de mest ”utsatta”.
I finansmedia presenteras problemet som att ”marknaden” inte litar till att de irländska bankerna ska kunna göra rätt för sig och därför straffar ”marknaden”, som ingen kan ge sig på, den irländska staten med att kräva 8 procents avkastning på landets statsobligationer.
Marknaden hotar att… Marknaden anser att…
Det låter som om det var Gud eller den Heliga anden media pratade om. Men marknadernas gudar har ansikten, slätrakade hakor med sidenslipsar under. Marknadens gudar har namn:
Josef Ackerman – VD Deutsche Bank
Baudoin Prot – VD BNP Parisbas
Stephen Hester – VD Royal Bank of Scotland
Listan kan göras längre men ansiktena är lika slätrakade och sidenslipsarna lika diskreta och det sociala ansvaret lika minimalt.
.
Goldman Sachs egen Gud Lloyd Blankfein håller Barack Obama i ett stadigt grepp.
.
Detta är marknaden. De som verkligen bestämmer över bankers och industriers framtid, alltså över miljontals människors dagliga arbeten och liv. Ändå har de visat att de gång på gång driver finansvärlden in i den ena krisen efter den andra. De har bara vinstens storlek det kommande kvartalet framför ögonen och handlar därefter. Deras enda ansvar är inför aktieägarna och deras enda lojalitet banden till bonusar och guldkantade fallskärmar.
Det är inför dessa herrar som Cameron, Sarkozy, Merkel och Borg och Europeiska Centralbankens Jean-Claude Trichet kryper i stoftet. När Anders Borg pratar om vad ”marknaden tycker och tänker” då pratar han om sina fränder Ackerman, Prot och Hester.
Är det inte dags att en gång för alla sätta p för alla dessa självutnämnda ”marknadsgudar”? Har de inte redan bevisat att de är livsfarliga för den arbetande befolkningen? Hur många kriser och bankrutter ska de tillåtas orsaka?
Konfiskera finansväsendet! Inrätta ett demokratiskt kontrollerat kreditinstitut som harmoniserar räntorna i Europa och som stoppar all spekulation i valutor, värdepapper och råvaror!
.
Media; GP1,GP2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP3,DN4,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irland, EU, Banker, ECB, Kris, Skulder,
EUs krispolitik
18 Jun 10
Bryssel på krigsstigen.
.
Vad gör man i Timrå på semester när det ösregnar? Skriver en blogg naturligtvis. Eller läser en god bok. I dag lyder prognosen regn hela dagen och då hinner jag med båda nöjena.
.
Herman van Rompuy skickade Sarkozy i repen.
I går samlades Europas regeringschefer i Bryssel för att samsas om hur den finansiella krisen, den så kallade statsskuldskrisen, ska lösas. Som aperitif för att skapa god stämning och optimism beslutades att Estland släpps in i eurozonen, som det sjuttonde landet med den gemensamma valutan.
Den stora tvisten stod mellan ”européer” och ”nationalister”. Inför mötet körde Sarkozy och ett fåtal anhängare hårt för att länderna med euron som valuta ska bilda en gemensam ”ekonomisk regering”, ett sekretariat med befogenheter att kontrollera de enskilda euroländernas budgetar och politik för att minska statsskulderna.
Men Angela Merkel med kraftigt stöd från EUs president Herman van Rompuy avfärdade idén och menade att de 27 i stället gemensamt ska övervaka de enskilda medlemsländernas budgetproblem och skulder.
Båda lägren är däremot överens om att det är tid för hårda restriktioner och åtstramning. Mitt i efterdyningarna av den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet säger de att statsfinanserna ska stramas åt. Att den ekonomiska konjunkturåterhämtningen riskerar att skjutas helt i sank verkar inte vara ett problem. För nu ska de som äger statsskulderna, det vill säga de stora affärsbankerna och fonderna, övertygas att de kommer att gå helt förlustfria ut ur krisen.
.
De båda pekar inte alltid i samma riktning
Med Angela Merkel i spetsen startar nu därför Europas regeringar ett öppet klasskrig mot kontinentens arbetande befolkning. Det finns ingen begränsning i deras påhittighet att hitta sociala utgifter som kan skäras ned. Löner, pensioner, undervisning, vård, a-kassor och andra sociala skydd måste enligt de härskande ”reformeras” så att marknaden får nytt förtroende.
Till leda upprepar de stolligheterna att minskade lönekostnader för företagen leder till fler jobb och ökade investeringar trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som bekräftar det sambandet. Vad vi sett är i stället att företagen använder sina ökade vinster till att höja utdelningen till aktieägarna och att minska företagens egna skulder.
Effekterna av de beslutade åtstramningspaketen kan bli katastrofala. Den breda attacken på de arbetandes inkomster och sociala trygghet kan till att börja med sätta tvärstopp för den ekonomiska återhämtningen och kasta Europas ekonomi ner i en ny och ännu djupare recession än den som ännu biter oss i hälarna.
.
Men EUs race mot botten är inte bara en garanti för att massarbetslösheten och misären breder ut sig ännu mer. Den lägger också grunden för katastrofala sociala effekter. När alla kollektiva system för trygghet bryts ner och ersätts med ”individens ansvar” öppnas dörrarna till ett samhälle där det sociala barbariet tar över. Solidaritet, gemensam kamp, kollektiv organisering och hållbar utveckling blir skällsord. Riksdagens beslut om att på nytt öppna dörrarna för kärnkraften är en del av vad som väntar oss om alla Merkel och Reinfeldtare får fortsatt fritt spelrum.
.
Bloggare: Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,Sjöstedt,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Merkel, Sarkozy, Kris, Skulder, Euro, reinfeldt
Ta pengar där de finns.
13 Jun 10
Kris ??? Vilken kris ?
.
Boston Consulting Group är en berömd amerikansk tankesmedja. I gruppens arbete ingår att en gång om året berätta hur det gått för världens dollarmiljonärer.
Årets rapport är verkligen värd att läsas. Mitt i den värsta finanskrisen på 70 år och samtidigt som Europas politiker ojjar sig över statsskulden har dollarmiljonärerna blivit fler och framför allt mycket rikare.
.
.
Medan Europas arbetare ska betala krisen genom att offra både lönen och pensionen badar de rika likt Farbror Anka i sina pengar. Varför inte ta pengarna där de finns för att rensa upp i statsfinanserna? Det vanliga svaret från alla Borgare i Europas regeringar är att miljonärerna är så få att även om man tar stora delar av deras rikedomar räcker det inte till. Vi sägs alla sitta i samma båt och måste därför ro i samma riktning.
BCGs siffror visar att Borg och andra pratar skit, på ren svenska. Gruppen beräknar vad de kallar ”asset under management”, det vill säga de rikas innehav av aktier, obligationer, valutor och annat kapital som de låter banker, hedge fonds och riskkapitalfonder sköta åt dem.
Lite kalla fakta. I fjol ökade dessa tillgångar med 11,5 % upp till 111 500 miljarder dollar. Bara 1% av hushållen i världen äger mer än 1 miljon i likvida tillgångar. Men denna lilla exklusiva skara äger tillsammans 38% av alla rikedomar BCG beräknar, det vill säga 38% av 111 500 miljarder dollar vilket blir 42 370 miljarder dollar.
.
.
BCG konstaterar också att den rikaste regionen i världen är Europa, inte USA eller Asien som man kanske kunde vänta sig. Enligt gruppen äger hushållen i Europa 37 000 miljarder dollar. Om 1% av hushållen äger 38% så innebär det att Europas dollarmiljonärer tillsammans äger likvida tillgångar till ett värde av 14 060 miljarder dollar eller 11 700 miljarder euro.
Läs siffran en gång till och jämför sedan med de åtstramningspaket som EUs regeringar vill tvinga den arbetande befolkningen att spara ihop till. Det är tiondelar av vad de rika kan glädja sig åt. En procents (1%) skatt ger redan mycket mer i ett enda slag än Merkels sparmål på 80 miljarder euro.
Ta pengarna där de finns.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Boston Consulting Group, Dollarmiljonärer, Statsskulder, EU
Upphäv statsskulden
28 Maj 10
Betala inte statsskulden.
Den är redan betald.
.
Ett spöke hemsöker Europa. Det hängs ut som en varning för att vanan att ”leva över sina tillgångar” leder till kriser som den Grekland just nu sitter fast i.
När statsskulden beskrivs rusar media i taket och skrämmer nyfödda med feta rubriker: DU FÖDS MED 70 000 I SKULD, eller någon annan fantasisumma.
.
Vem blir inte ledsen när man sitter fast i skuldfällan?
Nyliberala ekonomer påminner oss ständigt att Staten måste uppföra sig som en ansvarsfull familjeförsörjare och inte spendera mer än vad familjen klarar av. Men när en så ovanlig figur som en ansvarsfull familjeförsörjare ser över hushållets utgifter och upplåning kollar han/hon också alltid in vilka tillgångar familjen har. Hur ska familjen annars kunna planera vad den kan låna för sina framtida investeringar och utgifter?
Samma sak gäller också för en stats utgifter och skulder om än med två viktiga skillnader: staten kan eventuellt låta sedelpressarna rulla vilket en familj inte kan och staten kan instifta skatter vilket familjeförsörjaren inte kan.
Men likt en familj ska Staten naturligtvis se till vilka tillgångar som finns. Att skrämma upp befolkningen med att den är skyldig astronomiska summor utan att samtidigt tala om hur stora våra gemensamma tillgångar är måste anses oärligt om inte rent av en bluff för att få gemene man att svälja beska mediciner.
.
EUs politik är inte bättre än kvacksalveri.
För det är precis vad det handlar om– beska mediciner. Europas samtliga regeringar viftar med spöket och kräver av befolkningen att den ska dra åt svångremmen under ett antal år framåt. En dags rubriker i internationell press visar vad som väntar de arbetande. Den aktade franska dagstidningen Le Monde hade den 25 maj bland annat följande rubriker om den ekonomiska krisen:
-Storbritannien: Drottningen godtar åtstramning
-Italien antar ett sparpaket på 24 miljarder euro
-Europa kräver att Grekland drar åt tumskruven ett varv till
-IMF kräver snabba reformer av Spanien
-Danmark stramar åt.
-Storbritannien: Sparpaket på 6,2 miljarder pund
Ett litet axplock som kan tiodubblas. Varje land i EU tävlar nu om vem som kan locka befolkningen till att svälja den beskaste medicinen. Att det handlar om en hästkur ska ingen tvivla över.
Men hur är det egentligen med statsskulden och dess påstådda farlighet för ett lands ekonomiska situation? Greklands statsskuld som ligger kring 130 procent av BNP sägs ligga långt över smärtgränsen för ett land och ett bevis på att landets befolkning är ett gäng slösare.
.
Angela Merkel letar förebilder i naturen.
Det kan starkt ifrågasättas att statsskuldens storlek i sig är ett problem. Därför att det beror mycket på vilka som äger statsskulden. Speciellt när det gäller att skydda sig mot hajarna på den internationella finansmarknaden. Se till Japans statsskuld som nu ligger strax kring 200 procent av BNP, det vill säga mycket högre än alla länder inom eurozonen som nu pekas ut som ansvarslösa skojare. Ändå finns det ingen som spekulerar mot den japanska yenen och driver landet mot ruinens brant.
Var är hemligheten? Jo, att den japanska statsskulden till 95 procent ägs av landets hushåll och därmed inte kan hamna inom räckhåll för de stora bankernas och fondernas giriga handlare. Det är den nyliberala avregleringen av kapitalrörelserna och utbudet av statsobligationer på den internationella marknaden som gett storbankerna och kapitalfonderna möjlighet att låna ut pengar till enskilda stater genom att köpa ett lands obligationer.
Hur har olika staters skuld hamnat i bankirernas händer? Den nyliberala offensiven för sänkta skatter segrade i snart sagt alla länder i OECD. Undantagslöst var det de rikaste som fick mest pengar i fickan tack vare skattesänkningarna på inkomster och på kapitalvinster. Staten fick därmed lägre inkomster. ”Teorin” att lägre skatter leder till högre tillväxt och därmed större statsinkomster är rent nonsens. För att uppväga skattebortfallet lånade allt fler stater pengar genom att ge ut obligationer. Med avregleringen av finansmarknaderna och kapitalets fria rörelser över gränserna kunde sparkapital köpa upp de statliga obligationerna och få ränta på dem.
Man kan säga att de rika fick jackpott både på gungorna och karusellerna. Först lägre skatter. Sedan köp av statsobligationer för pengar som inte staten beskattade längre, Och till sist säkra inkomster i form av ränta på statsobligationerna. Fiffigt va?
.
Vissa har vunnit på både gungorna och karusellerna.
Så gick det som det gick. De fattigaste länderna i EU skuldsatte sig mer än andra för att kunna hänga med i EU-karusellen. Enligt IMF såg skuldsättningen 2009 ut på följande sätt:
Italien 116% av BNP, Grekland 115, Portugal 77, Frankrike, 77, Tyskland 73, Storbritannien 68, Irland 65 och Spanien 53 % av BNP. Diktatet från Maastricht om maximum 60% av BNP i statsskuld ligger som synes i ruiner. Samma sak gäller regeln om maximum 3%-igt budgetunderskott.
EUs/IMFs räddningspaket är inte en hjälp till Grekland. Det är i första hand en garanti till de storbanker och kapitalfonder som sitter på enorma summor av grekiska statsobligationer så att de kan vara säkra på att utlånade pengar kommer att betalas tillbaka. Enligt Reuters har Europas banker cirka 2 300 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien i sina bankvalv. Inte undra på att de biter på naglarna inför perspektivet av en skuldsanering eller ännu värre, ett stopp på återbetalningarna.
Den så kallade hjälpen till Grekland är i själva verket lån till Aten med ränta på fem-sex procent och med stenhårda villkor. I utbyte kräver Tyskland, IMF och andra EU-länder att statens utgifter, förutom de militära, ska kapas med knäna.
Att det ska drabba de arbetandes levnadsstandard och pensionärernas inkomster presenteras som ett axiom. Det skrivs alla på näsan att det inte finns någon annan lösning än restriktioner och ”reformer” som ger människorna skrämselhicka.
Ingen verkar ha dragit lärdom av den djupa 30-talsdepressionen. Sänkta statsutgifter, lägre löner och pensioner, sämre social service och andra ”besparingar” bara skjuter den ”verkliga ekonomin” i sank. Med mindre pengar i fickan spenderar befolkningen mindre på köp av varor och tjänster, företagen avskedar och den onda spiralen tar fart. Att aktiemarknaderna dök på nytt efter den första dagens eufori då sparpaketet lanserades beror på att alla inser vad som kommer att bli följden av den svältkur som EUs regeringar planerar- en ny och djup recession.
.
30-talets soppkök är tillbaka.
Det är främst Angela Merkel och det tyska industrikapitalet som ligger på för att EU ska krypa bakvägen ut ur krisen. Det är en stenålderspolitik som allt mer liknar 30-talets vansinne. Egentligen ska den tyska industrin tacka ”slösarna” i södra Europa för den tyska exportindustrins stora framgångar de senaste fem åren. Hade alla länder i EU följt samma väg som Tyskland, det vill säga sänkt levnadsstandard för de arbetande och allt för exportindustrin, hade det inte funnits några köpare av Merkels varor.
Men kan man gå andra vägen? Kanske man ska spendera sig ur krisen? Varför inte attackera vinsterna i framför allt finanskarusellen och höja den arbetande befolkningens andel av ett lands totala inkomster till den nivå som rådde innan den ”nyliberala revolutionen”?
-Det begriper ju en barnunge att det inte går eftersom det är vinsterna som ger investeringarna och jobben, svarar i kör borgerliga och socialdemoratiska politiker, bankirer, professorer, och andra förståsigpåare.
.
Men det finns fakta som ingen av dem gärna pratar om. En allt större del av ekonomins vinster realiseras i finanssektorn trots att den själv inte producerar något av värde. Och en allt större del av dessa vinster går inte till nyinvesteringar i den ”verkliga ekonomin” utan till ökad aktieutdelning. Det är pengar som på nytt injiceras i finanssfären eftersom det är där vinstsugna kapitalägare de senaste decennierna snabbast gjort sina kap.
Alltså skulle man kunna med en solidarisk och internationellt inriktad arbetarrörelse minska aktieutdelningen i företagen och öka lönerna utan att det påverkar företagens utgifter. Vad som tas från aktieutdelningen hamnar i lönekuverten. Summan av företagens utgifter ändras inte och investeringarna påverkas inte. Dessutom ger naturligtvis ökade löner mer i statskassorna som därmed får lättare att upprätthålla en god samhällsservice.
Wanja Lundby-Wedin är ordförande i de europeiska fackföreningarnas konfederation och borde ha något att säga om hur EUs regeringar går till frontalattack mot den arbetande befolkningen. Är det någon som hört henne säga något om solidaritet med Greklands arbetare?
.
Vadå solidaritet med Greklands arbetare?
Ändå har de som säger att det är nys och orealistiskt att styra över aktieutdelningen till lönekuverten helt rätt. Men bara därför att Bryssel och EUs medlemsregeringar helt sitter i knäna på de internationella storbankerna. Hur den internationella bankfinansen räddades av gigantiska offentliga stödpaket under 2008 är bästa beviset för dess samband med den politiska makten. Att nu samma banker och fonder dessutom tar sig in köksvägen och fritt kan spekulera mot de svagare europeiska ländernas statsskulder utan motstånd är bara bevis för samma intima relation.
-Ta det tillbaka, sjunger Mikael Wiehe på sin senaste CD. Ja varför inte. Ta allting tillbaka som den arbetande befolkningen förlorat under de nyliberalas flitiga ”reformerande” av samhället. Det är ett helt program i sig. Men det kan inte förverkligas utan att all makt att spekulera i din framtid tas ifrån bankirerna och utan att samhällets beslut om investeringar och konsumtion styrs av verkliga sociala behov och inte enskilda kapitalägares behov av så stora vinster som möjligt.
De pengar som bankirer och fondförvaltare använt till att köpa statsobligationer och till att spekulera med mot statsskulden kommer från de gigantiska övervinster som finansvärlden sugit åt sig på bekostnad av de arbetandes inkomster de senaste decennierna och som får allt svårare att hitta vinstgivande objekt att investera i den ”verkliga ekonomin”. Därför cirkulerar de allt snabbare i en karusell vars enda funktion är att omfördela redan producerade rikedomar till de som inte behöver mer.
.
![]()
Den gode Mikael har lösningen.
-Ta det tillbaka. Så ska det låta. I praktiken innebär det att statsskulden ska upphävas, kort sagt förklaras ogiltig. Varför betala tillbaka pengar till en finansindustri när det handlar om pengar som till att börja med togs ifrån dig, mig och alla andra arbetande människor av samma industri efter att den ”enda politiska vägens” män och kvinnor ändrat lagar och regler så att hajarna kunde göra vad de gjort.
Upphäv statsskulden. Det är också att upphäva politikens kryperi för finansvärlden. Det är att bryta upp de avtal och regler som antagits i Bryssel, att rasera det EU som sitter i marknadens knä. Det är att bygga ett annat Europa där våra gemensamma ekonomiska, ekologiska och sociala behov sätts i högsätet.
Det är att skapa ett antikapitalistiskt politiskt alternativ till de borgerliga och socialdemokratiska partier som ser sig som goda förvaltare av kapitalismen.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,DN3,SVD4,AB2,
Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Statsskuld, EU, Banker, Merkel, Wanja Lundby-Wedin, ETUC, Tyskland, Italien, Spanien,
Vad händer med euron?
10 Feb 10
Vad händer med euron ?
.
Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
.

Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner
.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.
.
Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
.
EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.
.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.
.

Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.
.
Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.
.

Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.
.
Rent konkret.
Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.
.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.
.

Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?
.
Nu kommer räkningen
Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
.
-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
.

.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.
.
I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
.
Land |
Budgetunderskotti av % BNP |
Statsunderskotti % av BNP |
Grekland |
12,7 |
112,6 |
Irland |
12,2 |
65,8 |
Spanien |
11,2 |
54,3 |
Portugal |
6,4 |
77,4 |
EU-15 |
6,4 |
78,2 |
Källa: The Economist 6 feb. 2010
.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Budget, Statsobligationer, ECB, Portugal, Tyskland, Merkel, Sarkozy,





Senaste kommentarer