Tusentals miljarder i aktieägarnas fickor.
Året 2008 är snart över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?
Här följer del två av den text som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.
Del II
Missat första delen. Börja här: Del I
Innan vi går över till vad som väntar under det kommande året är det på sin plats att påminna om grunderna till finanskrisen. Det framställs gärna som att det inte finns 
tillräckligt med pengar och att bankerna därför stryper kreditgivningen. Men i själva verket är grunden till finansbubblan att det finns för mycket pengar som används på fel sätt. Reagans och Thatchers nyliberala motrevolution lyckades med vad den föresatte sig, nämligen att öka vinsterna på lönernas bekostnad. All statistik som publicerats av IMF, Eurostat och OECD visar att lönernas andel av BNP minskat i alla industriländer sedan början av 80-talet och fram till i dag. Det handlar om några procentenheter men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar som omfördelats från arbete till kapital. Enda undantaget i OECD är Belgien. Och den enda föklaringen till det är att i Belgien skyddas lönerna av en indexreglering som gruvarbetarna lyckades 
tillkämpa sig 1929. Sedan har indexregleringen införts för alla lönearbetare. Trots att indexeringen urholkats är den ändå ett någorlunda effektivt vapen för de arbetande. Något för LO att driva- indexreglerade löner.
Tusentals miljarder kronor omfördelades och hamnade i kapitalägares fickor. Det är förklaringen till att avstånden mellan rika och fattiga i alla länder tänjts ut, till bristningsgränsen i vissa fall. Men vad gjorde de som befann sig på « rätt » sida i omfördelningen? Innan dagens kris slog undan benen på alla nyliberala dogmer var det allmän « sanning » att vinsterna investerades av skötsamma entreprenörer som skapade jobb och alla tjänade i slutändan på att vissa blev rika som troll.
Men det var ingen « sanning ».I stället för att använda vinsterna till nyttiga investeringar i maskiner och infrastruktur letade sig lejonparten av vinsterna till den spekulativa karusellen i finanssfären. Där var de 
kortsiktiga utsikterna till ännu större vinster bättre än i den « verkliga » ekonomin med överproduktion i de flesta branscher och där det saknas tillräckligt attraktiva investeringsobjekt. Så det är den « verkliga » ekonomins svagheter som till att börja med förklarar finanssfärens elefantias och inte tvärtom. I ett andra steg är det sedan finanssfärens kris som skjuter den « verkliga » ekonomin i sank. Orsakssammanhangen är viktiga , därför att de visar att allt tal om kasinoekonomi och återgång till gammal hederlig kapitalism uppiffad med lite keynesianskt smink är en utopi. Obamas, Sarkozys,Merkels och Borgs attacker på oansvariga banker och fonder är mest prat för gallerierna och syftar inte till att reformera kapitalismen och ge den en human touch utan har som mål att rädda vad som räddas kan av den nyliberala globaliseringen, avregleringarna och den sociala nedrustningen.
Ett år har gått och det går nu att värdera två mer eller mindre teoretiska dispyter som präglat mycket av finanspressen. Dispyt ett. Vad var orsaken till den enorma prisökningen på olja och andra råvaror? Dispyt två. Skulle Kina och Indien ånga på som vanligt även om USA och EU gick in i en recession ?
Hur mycket finns det kvar i reserverna?
Priset på olja gick upp till 147 dollar per fat under sommaren innan det tog stopp och nu ligger det runt 40 dollar per fat efter ett otroligt ras på bara ett par månader. Samma sak har skett med andra råvaror även om svängarna inte varit lika yviga. När det bar iväg uppåt var den dominerande idén att Kinas och Indiens efterfrågan på olja och råvaror var den huvudsakliga drivkraften bakom prisuppgången. Till det sas det att « peak oil » nåtts och att nu var det dags att ställa in siktet på 200 dollar per fat. En liten minoritet ekonomer menade att den avgörande orsaken till fantasipriserna var ren spekulation. Efter bostadskraschen och det begynnande börsraset sökte sig enorma mängder spekulativt kapital till råvarumarknaderna i hopp att rida på de stigande priserna som spekulationen självt skapade. I dag finns det facit. Med oljepriset nere kring 40 dollar per fat kan vi med bestämdhet säga att det var nästan 
uteslutande spekulation som låg bakom prisökningen. Ingen vara som det inte råder akut brist på kan ha sådana prisvariationer på så kort tid om det inte ligger spekulation bakom. Under 2008 ökade dessutom inte oljekonsumtionen i världen och ändå dubblerades oljepriset innan det kraschade till dagens 40 dollar per fat.
Svaret på den andra frågan fanns på The Economists framsida den 13 december. « Kina och Indien – en story om sårbara ekonomier ». Kina och Indien är inte och 
kommer ännu under många år inte att bli de lokomtiv för världsekonomin som många ekonomer ansåg ännu för ett halvår sedan. Även om partihöjdarna i Kina gör allt för att hålla produktionen uppe slår nu recessionen snabbt igenom. Tusentals fabriker har redan stängt sina portar och hundratusentals arbetare har tvingats sätta sig på bussen hem till byn. Novembers siffror över exporten till USA och andra länder slog alla experter med häpnad. Exporten sjönk med 2.2 procent i november jämfört med november 2007. Det är första gången på 10 år som exporten minskar.
I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,SDS1,SDS2,SDS3,AB1,
Andra bloggare:Svensson,Jinge,Esbati,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Indien, Recession, Depression, Kris, Olja,
