"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Spekulation
Tre AAA en gudagåva ?
20 Jan 12
Tror Merkozy på Gud ?
.
Frågan ovan kan också ställas till Anders Borg. Tror han på Gud? Ja, jag vet ärligt talat inte om Merkel, Sarkozy eller Borg tror på Herren. Och jag bryr mig inte det minsta.
Däremot är det uppenbart att alla tre tror på den heliga treenigheten AAA –Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. Vad dessa gudomligheter tycker och säger står över allt i politikernas värld, över parlamenten, över centralbankerna och över andra regeringars åsikter.
.
.
Det stora mysteriet är varför någons ens bryr sig om att lyssna till de tre kreditvärderarna. En företagsledning eller en statschef som hade gjort sådana totala felbedömningar som de tre privata kreditvärderarna gjort under det senaste decenniet hade fått hoppa utan fallskärm.
Redan 2001utmärkte sig Standard & Poor’s då energibolaget Enron gavs AAA ända in i företagets bankrutt. Världens dittills största konkurs var ett faktum med tusentals avsked och 11 miljarder dollar upp i rök. Gudarna som delade ut AAA hade inte ens känt lukten av rök. När väl Enrons kriminella svindel slutade i konkurs då sänkte plötsligt Standard & Poor’s betyget för alla energibolag i USA och skadade hela branschen.
Men den verkliga floppen ägde rum innan subprime-krisen i bygg- och bostadsbranschen 2007. Giriga bankers långivning till hugade husköpare utan resurser att betala tillbaka lånen gavs AAA av i första hand S&P. Därmed värderade de bankernas aktivitet som helt riskfri trots att allt fler redan under 2006 kallade bostadsboomen för absurd.
Egentligen är ordet ”flopp” missvisande för S&Ps del. Bolaget tjänade nämligen stora pengar på sina AAA på obligationer inte ens värda pappret. De tre ”gudarna” får betalt för sina riskkalkyler både av utgivare och köpare av obligationer och andra värdepapper som de betygsätter.
.

.
Inte nog med det. De fick en kommission i betalning för varje obligation, byggda på subprimelånen, som bankerna sålde på marknaden. Inte undra på att de villigt satte sina AAA på papper som bara några veckor senare var värda noll och intet. Ett system av dubbla lojaliteter existerar. Kreditvärderarna ska sätta riskbetyg på bankernas värdepapper samtidigt som de har finansiellt intresse av att bankernas värdepapper säljer bra.
Inte ens när Standard & Poor’s gjorde en felkalkyl på 2 000 miljarder dollar och sänkte USAs kreditbetyg ett snäpp rubbades politikernas förtroende för de tre kreditvärderarna.
Att dessa privata kreditvärderare fått status av marknadsgudar bevisas kanske bäst av att regeringar och riksbanker skrivit in i sina finansregler att AAA är ett måste att behålla eller att sträva efter. Varför kan man undra, efter alla groteska fadäser som S&P och de andra begått.
.
Sarkozys uttalande att Frankrike kommer att göra allt för att bevara sitt betyg AAA och hans ilska när S&P ändå gav AAa i betyg står ut som helt irrationellt. I stället för att be dessa privata marknadsgudar dra dit pepparn växer och uppmana hela världens regeringar att helt ignorera dem klagar han som en liten skolgosse som fått bock i kanten.
Fortfarande vet vi inte om Sarkozy, Merkel och Borg tror på Gud. Men att de tror på den gudomliga treenigheten AAA råder det inget tvivel om. Enfaldet har nått den absoluta nollpunkten.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,ETC,SVD3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Standard&Poor’s, Merkel, Sarkozy, Borg,
Grekisk katastrof
19 Jan 12
Gamarna cirklar lågt över Aten
.
Om inte Grekland betalar tillbaka 14,4 miljarder euro i utestående statsobligationer den 20 mars tvingas landet ställa in sina betalningar och konkursen blir ett faktum. Rent lagligt kan en stat inte gå i konkurs men det är som en konkurs i praktiken.
Media rapporterar mycket om de förhandlingar som just nu pågår mellan den grekiska regeringen och ägarna av landets statsobligationer. Men vad är det egentligen som står på spel?
I oktober beslutade EUs toppmöte att utestående obligationer skulle skrivas ned med 100 miljarder euro i värde. Privata ägare, som banker och fonder, förväntades acceptera en 50-procentig nedskrivning av obligationens värde. Det är här skon klämmer.
.
Ett folk slås i kedjor för att bankernas och gamfondernas vinster ska räddas.
.
En inte obetydlig del av Greklands statsobligationer ägs av privata fonder som har flera motiv till att inte gå med på en uppgörelse. Enligt finanspressen är det inte mindre än 50 miljarder euro som dessa spekulativa fonder har i sin ägo.
Men varför inte gå med på en uppgörelse som innebär en nedskrivning på 50 procent? Riskerar de inte att förlora 100 procent om den grekiska staten stoppar avbetalningarna och deklarerar ”konkurs”?
Naturligtvis finns det småstilt i kontrakten och det är därför som gamarna kretsar lågt över landet. De spekulativa fonderna sitter nämligen med trumf på handen oavsett vilken utgång det blir av förhandlingarna som förs mellan Internationella Finansinstitutet, som representerar obligationernas ägare, och den grekiska regeringen.
.
Det är i korridorerna som de stora besluten tas.
.
Om de vägrar godta en uppgörelse där obligationerna ”snaggas” med 50 procent finns det en stor chans att de kommer att ersättas till 100 procent efter den 20 mars om Grekland erhåller de pengar som utlovats från Europeiska solidaritetsfonden. Det kan bli en enorm vinst för vissa gamfonder, (”vulture fonds”), eftersom de köpt obligationerna på den så kallade andrahandsmarkanden för 40 procent av det nominella värdet. Det blir 600 euros vinst på investerade 400 euro. Bingo.
Inte nog med det. Blir det grekisk ”bankrutt” kommer samma fonder att inkassera stora vinster också. Hur då? Jo, därför att de som spekulerat sönder den grekiska ekonomin försäkrat sig mot att landet tvingas ställa in sina betalningar. Tekniken kallas Credit Default Swaps och är i själva verket en sorts försäkring. Goldman Sachs och andra storbanker säljer CDS mot en månatlig kommission. Om Grekland ställer in sina betalningar faller en CDS ut och ”försäkringstagaren” ersätts av Goldman Sachs eller någon annan garant. Bingo igen.
.

Charles Dallara, från IIF, och Jean Lemierre från BNP Paribas sköter
förhanlingarna med den grekiska regeringen.
.
Merkel, Sarkozy och även Anders Borg är ansvariga för att Greklands ekonomi nu rasar utför i en takt som är skrämmande. Antalet arbetslösa är nu uppe i över 19 procent och väntas snart nå 21 procent av de i aktiv ålder. Landets BNP har minskat med sex procent 2011 och väntas sjunka med ytterligare 6,5 procent i år. Den sociala katastrofen är ett faktum i Aten och Thessalonike där antalet uteliggare ökar kraftigt med tillskott från personer som förlorat sina arbeten och sedan sin bostad. I vården hotar en humanitär katastrof sedan läkemedelsfirmorna börjat kräva betalning i förskott.
Europas politiker gömmer sig bakom den liberala dogmen att Europeiska Centralbanken är självständig och inte har rätt att låna till EUs medlemsstater. Skandalen är ofattbar. I dagarna lånade ECB ut 489 miljarder dollar till privata banker till 1 procents ränta över tre år. Om sådana villkor hade getts till den grekiska staten funnes ingen kris i dag. I stället kan de privata banker som lånat av ECB till 1 procent i sin tur köpa grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer med återbäring på allt mellan 3 till 7 procent.
.

Är det här lösningen på krisen?
.
Kan detta kallas annat än dårskap? De privata kapitalägarna ska till varje pris skyddas. Hela kontinentens arbetande befolkning, du, jag, den tyske skattebetalaren, den grekiske småbonden, alla ska vi med skatter och uppoffringar rädda bankirernas och gamarnas vinster.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Kris, Euro, Statsskuld, Sarkozy, Merkel, Borg, Banker, ECB
Börs- och dalbana.
13 Sep 11
Finansens springpojkar.
.
Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan
om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.
Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.
Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.
Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.
.
.
Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.
.
Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.
Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.
Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.
.
Duon som låtsades att det regnade.
.
Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.
Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.
I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela
världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.
Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.
Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,DN4,DN5,DN6,SVD5,DN7,SVD6,SVD7,
Bloggare:Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Banker, Grekland, Finans, Spekulation, Euro
Jonas Sjöstedts krisprogram.
5 Sep 11
Svarar inte mot behoven.
.
-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt.
Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.
Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:
-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.
Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.
Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.
När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.
Produktivitet, reallöner och löneandelen av BNP i EU 1960-2010.
.
Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)
Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)
Källa: Ameco, EU-kommissionens databas
.
Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.
Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.
.
.
Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.
Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.
.
Idén att byte av valuta skulle kunna förbättra de arbetandes position i förhållande till kapitalägarna håller inte måttet.
.
För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.
-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.
Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.
.
Den ungas revolt i England är inte en kamp för att ändra levnadsvillkoren
utan en flykt bort från dem.
;
Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.
Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.
.
Devalveringar och räntepolitik är inga effektiva vapen i en kämpande arbetarrörelses arsenal.
.
I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.
Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.
Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.
.
Det finansiella monstrets beteende kan inte tämjas med lite strängare regler.
.
Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.
Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.
Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på
arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.
När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.
Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.
.
Billig arbetskraft kombinerad med moderna metoder har ändrat den internationella konkurrensen.
.
Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.
I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.
.
********
Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.
.
Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.
På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.
***
Europeiskt upprop mot finansens diktatur.
.
En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och
den sociala ojämlikheten och
leder Europa mot en hotande katastrof.
Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.
Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.
.
Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.
I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.
.
Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som
ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.
.
Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
-
Upphäv alla åtstramningsprogram
-
Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
-
Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
-
Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
-
Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.
Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.
Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.
.
Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!
Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,DN5,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,Sjöstedt,Sjöstedt2,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Skuldkris, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Finanskris, Spekulation
Island säger Nej.
10 Apr 11
Heja Island, friskt humör
det är det som susen gör.
.
Islands arbetande befolkning vägrar att betala kostnaderna för de egna bankirernas vidlyftiga affärer i utlandet. I gårdagens folkomröstning sa en klar majoritet på närmare 60 procent nej till regeringens kompromiss med en brittiska och holländska regeringen om att betala tillbaka 36 miljarder kronor.
.
Icesaver lovade gröna skogar på sinn internetsida. Många blåögda placerare trodde på löftena.
.
Pengarna svarar mot de ersättningar som de båda länderna betalade ut till egna medborgare som placerat pengar i den isländska internetbanken Icesaver. De isländska bankerna trodde under ett par år att de skulle kunna erövra världen. De lånade upp enorma summor i utlandet till låga räntor och lovade betydligt högre avkastning åt utländska placerare.
Varje klart tänkande person borde ha insett att även på Island växer inte träd till himlen. Men när girigheten vinner över klokheten då springer folk benen av sig för att låna ut pengar till banker som lovar fantasiräntor.
När det gick som det måste gå- de isländska bankerna kraschade och 340 000 brittiska och holländska spekulanter stod där med lång näsa stegade de båda ländernas regeringar in och garanterade sina medborgares utlånade pengar som de sedan krävt tillbaka från den isländska staten.
.
Islands parlament Alltinget vill tvinga folket att betala de privata bankernas fiffel.
.
Det är vad de isländska medborgarna sagt klart Nej till i två folkomröstningar. I mars 2010 sa 90 procent nej till ett avtal som innebar att medborgarna via skatten skulle ta ansvar för skulderna och betala tillbaka dem med en ränta på 5,5 procent.
Men skam den som ger sig. Alltinget arbetade fram en ny plan som bara kostade 3,3 procents ränta på de skyldiga beloppen. Dessutom hotades befolkningen med att en europeisk rättsprocess kommer att dras igång mot Island om landet inte betalar tillbaka pengarna. Och inte nog med det, IMF skulle nog också stoppa alla krediter till Island varnade regeringens statsminister Johanna Sigurdardottir.
Ända sa i går en klar majoritet Nej till att betala de pyramidspel som landets finansgossar roat sig med under ”guldåren”. Själv trodde jag inför omröstningen att hotet om att en kommersiell rättsprocess skulle kräva ännu mer än de 36 miljarderna, 108 000 per innevånare, skulle ge Ja-sidan en majoritet.
Att det ändå blev ett så klart nej visar att landets arbetande skattebetalare är ursinniga på sina bankers vidlyftiga affärer som den stora majoriteten redan fått lida stort av. Många förlorade alla sina besparingar och sitter nu djupt i stora skulder. Vanan att dubbelarbeta är på nytt vardag för många.
.
I Blue Lagoon kan dubbelarbetande islänningar finna lite komfort.
.
Nästa problem för Islands arbetande blir att ta strid med den egna borgarklassen som säkerligen kommer att manövrera för en ny kompromiss för att undvika en rättegång mot landet. I sista hand kommer också de som säger nej att stå inför dilemmat hur de ska förhålla sig till ett beslut av en domstol att Island ska betala böter till Storbritannien och Holland. Det kommer att kräva en vilja att helt enkelt bryta med den internationella finansmarknadens regler. En svår strid väntar. Därför måste vi i solidaritetens namn dra en riktig nordisk hejaremsa.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Island, Banker, Icesaver, Finanskris, Skatter,
Appropå LOs rapport om lönerna
13 Feb 11
Elitens konsumtion löser inte krisen.
.
De siffror över inkomstskillnaderna mellan en vanlig löntagare och företagschefer som LO publicerat kan också sättas in i ett internationellt sammanhang för att visa hur de trender LO stryker under är närvarande i hela det kapitalistiska systemet.
I slutet av januari publicerade EU:s statistiska byrå, Eurostat, intressanta siffror över investeringar och vinstutveckling i eurozonen och i EU27. I tabellen nedan ser vi att företagen redan hämtat sig efter krisen. Vinsternas andel av förädlingsvärdet i tillverkningsindustrin (icke-finansiella företag) stiger sedan första kvartalet 2009 över hela EU.
.
Vinsternas andel av förädlingsvärdet 1999-2010.

Källa: Eurostat Kommuniké 15/2011 28 jan.2011
.
Vinsternas ökning sedan 1kv 2009 är snabbare i hela EU än lönernas tillväxt framhåller rapporten. Man var tar då vinsterna vägen?
I tabellen nedan visar Eurostat att de i alla fall inte används till investeringar i byggnader och maskiner. Vi vet sedan tidgare var de tar vägen – raka vägen ner i aktieägarnas fickor som använder dem till att spela i den finansiella karusellen.
.
Investeringskvoten i tillverkningsindustrin 1999-2009

Källa: samma som diagram 1.
.
Vad visar diagrammet? Jo, hur stor del investeringarna utgör av det totala förädlingsvärdet. Det vi ser är alltså att tillverkningsindustrin inte använder sina vinster till att hålla investeringskvoterna uppe. Pengarna går till den finansiella spekulationen eftersom lönearbetarnas inkomster inte stiger i takt med vinstutvecklingen.
Den utveckling som diagrammen ovan visar är ett av de fundamentala problemen för kapitalismens funktion i dag. Lönernas andel av de nationella inkomsterna har minskat mycket sedan början av 80-talet och därför saknas det allt mer köpkraft för att upprätthålla konsumtionen på marknaderna i Europa och Nordamerika.
Här under kan vi leka med ett analytiskt verktyg som Economic Policy Institute i USA har utvecklat. Det interaktiva diagrammet kan regleras av dig själv för att se hur löneökningarna under ett år eller en period fördelats mellan den rikaste tiondelen av inkomsttagarna i USA och de övriga 90 procenten.
.
-Varför är du rik och jag fattig?
-Mamma och pappa har välbetalda jobb för att studera just den frågan.
.
Jag har här under fryst två perioder för att visa på den fundamentala skillnaden mellan efterkrigstidens kapitalism, driven av inhemsk konsumtion, och dagens kasinoekonomi där bara de rika blir rikare. USA är i det avseendet extremt, men kapitalisterna i Europa ligger i för fullt för att apa efter Uncle Sam.
I bilden här under har jag valt perioden 1945-70. Där kan vi läsa att den rikaste tiondelen av medborgarna tog hand om 30 procent av löneökningarna under perioden och resten 70 procent. De rika klarar sig som synes bra men 90 procent av löntagarna delar i alla fall på 70 procent den totala ”lönekakans” ökning. Det är den materiella basen för den ”amerikanska drömmen” om ett ständigt bättre liv.
.
Källa: EPI
.
I nästa bild har jag valt perioden 1976 – 2008. Resultatet är häpnadsväckande. Hela löneökningen under perioden hamnade på den rikaste tiondelens lönebesked. Jag visste redan sedan förut att amerikanska lönearbetare i tillverkningsindustrin inte fått några reallöneökningar alls sedan 70-talets början men ändå är bilden chockerande.
.
.
Den förklarar omedelbart varför konsumtionen i USA byggt på ett ständigt växande skuldberg. Utan reallöneökningar kan man inte öka sin konsumtion, förutom om man skuldsätter sig. De rikas inkomster exploderar och deras konsumtion av lyx och flärd är enorm, men den kan till sist inte ersätta resten av samhällets konsumtion för att undvika en allt djupare kris i kapitalismen.
Att allt större delar av de rikedomar som produceras hamnar i en allt snävare krets av hushåll kan bara sluta i en social och ekonomisk katastrof. Korthus kan inte byggas upp till himlen.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arena,GP1.DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Eurostat, LO, Löner, Vinster, Investeringar,
Företagen beskattas mindre.
26 Dec 10
Myt att skattegåvor till företagen
skapar högre tillväxt.
.
KPMG är en av de fyra jättarna bland världens revisorfirmor. Firman publicerade nyligen sin årliga rapport om beskattningen av företag i 80 länder. Den franske ekonomen Michel Husson har roat sig med att sammanställa rapporten med KPMGs äldre rapporter för att visa utvecklingen över tiden. Resultatet är slående. Nästan utan undantag har de privata företagen fått se sin vinstbeskattning minska kraftigt under perioden 1995-2010.
I diagrammet här under kan du se utvecklingen i eurozonen, de 27 EU-länderna och de 80 länder KPMG studerar.
.
Företagens beskattning 1993-2010

I ordning uppifrån EU-15, 80 länder i Världen och EU-27. Skalan till vänster är i %.
Källa: KPMG 2010
.
Även om en jämförelse mellan olika länder är svår och sätten att bestämma vad som är beskattningsbar vinst varierar från land till land är trenden klar: – Företagen betalar allt mindre skatt till samhället.
Den allmänt accepterade motiveringen för gåvorna till det privata kapitalet är att det sägs skapa arbeten och snabbare ekonomisk tillväxt. Att det handlar om en myt visar KPMGs siffror mer än tydligt.
Här ser vi att den genomsnittliga företagsbeskattningen i 80 länder minskat från 38% till 25% de senaste 15 åren. Kurvorna visar också att utvecklingen i eurozonen (EU-15) och i hela unionen (EU-27) följt närmast parallellt.
Ska vi svälja marknadstalibanernas propåer så borde tillväxt och jobbskapande ha varit högst i de länder där företagens beskattning minskat mest.
I tabellen här under har jag valt ut ett antal länder bland de 80 som KPMG följt. Jag har inte tagit med Caymanöarna och andra skatteparadis där företagsskatten oftast är lika med noll. Där sker ju ingen produktion utan bara transit av kapital.
.

.
Nu kan vi se hur mycket substans som finns i påståendet att lägre skatter skapar mer tillväxt. Det finns ingen substans alls. Det är en myt.
Den som i KPMGs siffror kan hitta ett positivt samband mellan storleken av skattesänkningarna för de privata företagen och stark tillväxt i ekonomin lovar jag ett års gratis abonnemang på Lyckoslanten. Högre tillväxt är bara en ursäkt för att sänka skatterna för det privata kapitalet. Det är voodoekonomi. Samma sak gäller arbetslösheten. Det finns inget samband mellan låga företagsskatter och låg arbetslöshet eller hög sysselsättningsnivå.
.
Lägre skatter för företagen ger inte mer arbeten. Belgiska bilarbetare fick ett hugg i ryggen av GM som la ned Opels fabriker i Antwerpen. Foto: Benny Åsman
.
En annan slutsats som KPMGs siffror stryker under är att de underskott i de grekiska statsfinanserna som slaskmedia och politiker som Merkel och Borg skyller på lata arbetare och guldkantade pensioner i själva verket bottnar i det privata kapitalets skatteflykt och medföljande sänkta inkomster för samhället.
Den extremt låga företagsbeskattningen på Irland visade att det ekonomiska ”undret”, den ”keltiska tigern”, bara byggde på en spekulationsbubbla i framför allt fastighetsbranschen.
När företagens vinster beskattas mindre borde investeringarna och de anställdas löner öka. Men i dagens marknadsdiktatur finns inte det sambandet längre. I stället går de ökade vinsterna rakt ned i fickan på aktieägarna som snabbt söker ännu större vinster i det moderna kasinot som vår finansvärld omformats till. Diagrammet här under visar hur de arbetandes andel av nationalinkomsten stadigt minskar samtidigt som det privata kapitalets beskattning minskar. Logiskt, eller hur?
.
Lönernas andel av BNP och företagsbeskattningen 1995-2010

Lönernas andel av BNP i EU-27 = övre linjen med skala till höger i %.
Företagsbeskattningen i EU-27 = undre linjen med skala till vänster i %.
Källa: Michel Husson, Hussonet n°30
.
En siffra räcker för att inse det vansinne som driver finansen framåt på de arbetandes bekostnad.Nu rusar 4 000 miljarder dollar varje dag runt i det finansiella systemet på jakt efter vinst. Fem procent av dessa pengar är relaterade till industri- och handelsverksamhet. Nittiofem procent handlar om ren spekulation som drivs av pensionsfonder, riskkapitalfonder, banker, försäkringsbolag och privata kapitalfonder.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD3,SVD2,SVD1,AB1,AB2,SVD4,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Teckentydaren,Röda Berget,Motvallsbloggen,Alliansfritt Sverige,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Löner, Vinster, Skatter, Spekulation, Banker, Irland, Grekland
EU fäller EU
8 Dec 10
Vem är Marknaden ?
.
Varje dag får vi oss itutat att Marknaden tycker si och så, att Marknaden kräver lägre ränta, högre ränta, mindre statsskuld, mera statsskuld och så vidare tills man tröttnar
och accepterar det oundvikliga: Den där Marknaden har sina fingrar i allt och är så mäktigt att det är lika bra att lägga sig platt med alla fyra i luften och följa minsta vink om inte ett finansiellt helvete ska bryta loss och slunga oss ner i avgrunden. Stilla rovdjuret och släng till det hela bytet.
Det är den slutsats som våra politiker dragit i alla fall. De har alla hoppat upp i knäet på Marknaden och viftar ivrigt på svansen (hästsvansen också) för att visa att Marknadens minsta lilla önskan är som gudsord.
Den heliga Marknaden används som ursäkt för allt som görs. Allt från lönesänkningar i den offentliga sektorn till miljardrullning in i bankernas kassavalv. Marknadens humör är den enda ursäkten som används för att motivera de extremt skadliga ”sparpaket” som det ena europeiska landet efter det andra kör ner i halsen på sin befolkning.
Men vem är egentligen Marknaden? Vad döljer sig bakom denna Hydra? I tabellen här under ser du hur olika staters statsskuld ser ut och framför allt vem (Marknaden) som sitter inne med de olika staternas skulder. Vem är det som tar strupgrepp på Portugal och Grekland?
.
Statsskuldens sammansättning 2008 (i %)

(*) i % av BNP
Källa: Eurostat,JEDH,Hussonet n°29
.
Vad kan vi utläsa av tabellen ovan? Först kan vi se att i Storbritannien och Portugal finns extremvärdena för inhemsk ägo av statens skulder. Nästan hela den portugisiska statsskulden finns i utländsk ägo (98,7%) medan ”bara” 34,7% av den brittiska statsskulden ägs av utlandet.
Vi ser också att statsskulden ökat kraftigt mellan 2008 och 2010 i länder som utsatts för Marknadens uppvaktning, som Portugal, Irland och Grekland.
Men det är den tredje raden i tabellen (*EU) som är intressantast. Den visar nämligen att huvuddelen av Portugals, Greklands och Irlands statsskulder ägs av finansiella aktörer inom Europa. Det är det rätt ansiktet på den mystiska Marknad som sägs ligga bakom allt.
.
EU är ett gissel för Europas arbetande befolkning.
.
Portugals skuld ägs till över hälften av banker och fonder skrivna i Tyskland (16,3%), Frankrike (26,6%), Belgien (6,2%) och Luxemburg (6,3%). Tabellen visar generellt att huvuddelen av europeiska staters skulder ägs av aktörer inom EU.
Marknaden sägs hota euron och den Europeiska Unionen. Men sanningen är att det är Europa självt som kör omkull. Tyska, franska och andra spekulanter i obligationer och andra värdepapper skapar själva krisen genom att driva upp kraven på avkastning för att låna pengar till exempelvis Portugal. Ursäkten sägs vara risken att inte få alla sina pengar tillbaka. Men om nu EU ska vara den ekonomiska enhet som alla gubbar i Bryssel talar sig varma för är ju saken mycket enkel. Skriv av skulderna inom Europa och ersätt de småsparare som eventuellt kommer i kläm. De stora spekulanterna behöver ingen hjälp. Det är de som skapat krisen. Konfiskera hela finansväsendet och ställt det under samhällelig kontroll.
.
Media;GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Fokus,SVD3,DN3,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Marknaden, Spekulation, Portugal, Irland, Grekland, Spanien,
Wall Street jublar.
7 Dec 10
Vad skrattar börsen åt ?
.
Börsen på Wall Street gör glädjeskutt sedan snart tre månader. Dow Jones industriindex har stigit med 9,89 procent på tre månader. Man kan verkligen fråga sig vad som hetsar upp aktiespekulanterna. Ekonomin kryper framåt, miljoner människor har mist sina hem och minst 25 miljoner är arbetslösa eller undersysselsatta.
.

Sedan septembers början har Dow Jones stigit med 9,89 %
.
Hemligheten hittar vi i industriföretagens kassor. De amerikanska icke-finansiella företagen har slagit alla vinstrekord den senaste tiden. Under det tredje kvartalet låg vinsterna på en årlig nivå av 1 659 miljarder dollar enligt Handelsdepartementet. Det är den högsta vinstnivån som någonsin registrerats sedan myndigheterna för sextio år sedan startade insamlingen av vinstuppgifter i företagen.
Sedan hösten 2008 har företagen gjort stora vinster i sju kvartal i streck. Lyssnar man till politikernas klagan över budgetunderskott och för stora sociala utgifter kan man tro att allt är svart. Men det gäller inte för aktieägarna som fyller fickorna i snabbare takt än någonsin.
.
Långt borta från arbetslöshet, avhysningar, soppkök och andra verkligheter.
Hur kan det vara så? Varför tjänar industriföretagen sådana vinster medan ekonomin till synes haltar fram i långsamt mak? Svaret är – ökad produktivitet i företagen. När finanskrisen hösten 2007 slog till började industriföretagen att avskeda arbetare i stor skala. I dag säger ekonomer att de utnyttjade krisen som ursäkt för att göra sig av med fler anställda än vad som produktionsminskningen krävde . När sedan efterfrågan steg, om än långsamt, kunde de ”slimmade” företagen möta efterfrågan med ökad produktion utan att nyanställa. Mer produktion med färre anställda. Det är en ekvation som alla kapitalister känner lösningen på = högre vinster.
På börsen känner man som vanligt igen odören av pengar. Mer vinster i företagens kassakistor är lika med stigande aktiekurser. Därför skrattar Wall Street.
PS: Efter Obamas beslut i natt att förlänga Bushs skattelättnader under två år för alla inklusive de rikaste hushållen viker sig Wall Street dubbel av skratt.
.
Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,DN3,SVD3,
Bloggare; Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, Börsen, Aktier, Arbetslöshet, Dow Jones
Tiger eller tandlös byracka?
29 Nov 10
Den keltiska tigern på rygg
med tassarna i vädret.
.
Medan Vladimir Putin samlat dussintalet statschefer i St Petersburg för att rädda världesn tigrar ligger den keltiska tigern hjälplöst på rygg i behov av både syrgas och intravenöst kapital.
Det är bara fem månader sedan som EUs ”stresstest” av medlemsstaternas banker lät förstå att båda Allied Irish Bank och Anglo Irish Bank klarat testet med god marginal. -Inget att oro sig för, de har tillräckligt med eget kapital för att stå rak i en ny snålblåst, lät ”experterna” meddela.
.
Redan en AIB hade varit nog för att köra staten i botten.
.
I dag vill samma ”experter” helst glömma försäkringarna från i sommar. De båda bankerna ligger i ruiner och den irländska staten – det vill säga skattebetalarna – är nu olycklig ägare av finansherrarnas skuldberg.
Hur kunde den ”keltiska tigern” på ett par år bli halt, lytt och tandlös? Svaret är girighet och finansiellt storhetsvansinne. Förloppet är nästan klassikt och liknar i många detaljer den så kallade bolånekrisen (sub-prime) i USA.
Under åren 1995 till 2005 expanderade den irländska ekonomin mycket tack vare landets låga vinstbeskattning av bolagen. Bara 12,5 procent dras i skatt från vinsterna vilket är långt under genomsnittet i Europa. De multinationella bolagen flockades till landet som flugor kring en sockerbit. Med företagsetablering och ökade inkomster följde behovet av nya bostäder.
De små bankerna AIB (ett och två) såg sin chans. Låna ut pengar till byggherrar och bostadsköpare utan begränsning, blev receptet som la grunden till den spekulativa bubbla som nu lagt landet i ruiner.
.
De båda småbankerna blev större och med storhetsvansinniga direktörer i ledningen lånades snabbt enorma belopp upp i banker i framför allt Tyskland, England och Frankrike. Lyxiga lokalkontor byggdes i världens alla huvudstäder och allt var glam och glitter. Aktieägarna jublade och tyska, engelska och franska banker jublade med i takt. Det ”irländska undret” var på alla finansanalytikers läppar.
Men som alla spekulanter vet spricker alltid en bubbla vare sig det handlar om aktier eller bostäder. Så också byggboomen på Irland. Från sommaren 2006 började skylten ”Till Salu” att synas utanför allt fler villor. Låntagare hamnade i klistret när amorteringarna blev för tunga. Bankerna, byggherrarna och politikerna, i en helig treenighet, hade lockat familjer utan tillräckliga inkomster att skuldsätta sig upp över öronen.
De båda AIB fick inte längre tillbaka tillräckligt med utlånade pengar. De europeiska bankerna fick i sin tur inte tillbaka pengarna från AIB ett och två. När proppen går ur ligger spekulanterna snabbt på rygg och sprattlar som hjälplösa fiskar på torra land.
In träder så städgumman Staten och tar över det ena AIB och skjuter till kapital till det
andra samt ställer upp med en 100-procentig garanti för bankkundernas insatta kapital. De privata bankernas skulder blir plötsligt en statlig skuld medan bankernas aktieägare kan pusta ut.
För att betala av bankernas skulder till de europeiska och amerikanska storbankerna lånar staten mer pengar på den internationella finansmarknaden. Den vädrar i sin tur morgonluft och kräver högre räntor för att låna ut till Irland, liksom de gjorde för Grekland i våras och nu för Portugal, Spanien och Belgien.
EUs ”räddningsfond” träder in för att låna ut pengar till Irland för att den irländska staten ska kunna betala sina skulder till Deutsche Bank och de andra europeiska storbankerna. I led efter led används de europeiska skattebetalarnas pengar till att fylla kistorna i de privata storbankerna, det vill säga aktieägarnas fickor.
Skandalen är så enorm och uppskörtningen av de arbetande så uppenbar att det är bara med politikernas och medias förljugna propaganda som ett sken av hederlighet kan upprätthållas.
-Vi sitter alla i samma båt. Nu gäller det att spara för att inte det finansiella systemet ska krascha. Varje familj är skyldig stora belopp till utlandet. Vi har levt över våra tillgångar. Marknaden ”anser” att det krävs budgetsanering.
Det finns ingen ände på lögnerna. Tyvärr är det få som säger emot dem. De sprids inte bara av Cameron, Sarkozy, och Borg. De så kallade arbetarpartiernas ledare, som Zapatero, Socrates och Papandreou som har regeringsmakt, och Aubry, Miliband och Sahlin (tills vidare) i opposition, för dagligen ut samma lögner.
.
I Seoul sa människor NEJ till de härskandes sparplaner.
.
Det nya seklets första årtionde är kantat av spekulation och krascher som varje gång bekräftar sanningen: den att det privata bankkapitalet har fått så fria händer av politikerna att det inte längre är riskabelt att spekulera villt i allt som kan ge stora vinster. Går det åt pipan är det bara att kasta in handduken och lämna över notan till dig och mig – den arbetande befolkningen. Ned från stratosfären dalar gyllene fallskärmar i behaglig fart. Igen risk för skador när marken nås.
.
Media;GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,
Bloggare; Sjöstedt,Alltid Rött,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomio, Politik, Irland, Cowen, Spekulation, Skulder, Dublin,






Senaste kommentarer