"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Spanien
Vem äger statsskulden?
4 Feb 12
Ärver barnen vår skuld ?
-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.
Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.
Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?
Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?
Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.
.
Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.
.
Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.
Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.
För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.
Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.
.
.
Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.
Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.
För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.
De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.
Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.
Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.
.
.
Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.
Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.
I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.
.
.
Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.
För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.
-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.
-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster
-Samt via utgivning av statsobligationer
I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.
I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.
USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.
USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.
;
Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.
Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?
.
Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,
Solidaritet enda lösningen
15 Jun 11
Attac till attack mot nationalismen.
.
Den ekonomiska och sociala krisen i Europa blir bara värre i takt med att kontinentens regeringar i samförstånd agerar för att de arbetande ska betala krisen samtidigt som de hugger varandra i ryggen för att rädda de egna kapitalägarnas intressen.
Den sociala misären, den ständigt ökande stressen i jobbet, den permanenta massarbetslösheten och välfärdens sönderfall under sparplaner och krispaket möter kraftigt motstånd i främst Grekland och Spanien men lockar samtidigt fram mörka krafter och rop på farliga politiska lösningar.
.
Attac i Frankrike driver bland annat en kampanj mot IMFs strupgrepp på svaga länder.
.
När EU, världsfinansen, globaliseringen och invandring uppfattas som de stora hoten mot var och ens värdiga liv och välfärd då blir grogrunden för extrema reaktioner bördig. Det är grunden till de högerextrema partiernas framgångar de senaste åren. Det är lätt att med demagogi om ”vi och de” vinna inflytande bland de som drabbas hårdast av den nyliberala marknadskapitalismens härjningar.
Tyvärr kan vi se en motsvarande reaktion i radikala kretsar. En hel tankeströmning i vänstern samlas bakom en idé vi kan kalla ”avglobalisering”. Den centrala idén är att euron utgör en huvudorsak till krisen speciellt i de mest krisdrabbade länderna i EU. Slutsatsen blir därför att de bör hoppa av euron och återinföra de nationella valutorna. Det var bland annat den idé som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt framförde i en debattartikel i GP för kort tid sedan. Märkligt nog möttes artikeln med total
tystnad förutom i en artikel här på bloggen. Om det beror på att vänstern i Sverige tycker frågan är helt ointressant eller helt håller med författarna och därför inte har något att tillföra återstår att se.
I det manifest som publiceras här under går Attac i Frankrike i hård polemik med de som tror att det går att bekämpa krisen genom att krypa tillbaka inom de nationella gränserna och ”se om det egna huset”. Författarna är samtliga medlemmar i Attacs vetenskapliga råd.
******
Avglobalisering och alternativ globalisering
är två antagonistiska projekt.
.
Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,
Översättning: Benny Åsman
.
Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”
Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.
.
Rörelsen för en global rättvisa mobilerade miljoner mot kriget i Irak.
.
Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.
Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.
Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.
Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.
Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska
utplundringen av naturens resurser.
Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.
Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…
Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.
Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag
Den sociala krisen?
Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.
.
Lönernas andel av BNP i USA, EU och Japan 1960-2008 (i %).
.
Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.
Krisen i Europa ?
En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.
.
Le Pen. Folket. Frankrike.
.
En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?
Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken? Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.
.
Är euron orsaken till krisen i Europa?
.
En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…
”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.
.
Det finns ingen väg tillbaka till det ”lyckliga femtiotalet”.
.
Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.
Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.
Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.
De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.
Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.
.
Protesterna mot den borgerliga krispolitiken i Grekland blir starkare för var dag.
.
Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN4,DN5,DN6,AB1,GP3,SVT1,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Attac, Frankrike, Kris, EU, Euro,
Democracia real, Ya.
3 Jun 11
En text om och för vår tid.
.
Här på bloggen har vi redan publicerat artiklar av den belgiske marxisten och miljökämpen Daniel Tanuro. I texten här under analyserar han ungdomens revolt i Spanien med den kapitalistiska krisen som bakgrund.
Det är hela det kapitalistiska samhällets legitimitet som de unga utmanar. De vill inte lyssna till alla löften om en ljusare framtid. De kräver förändring här och nu, omedelbart. Kapitalismen kan inte lösa de akuta problem mänskligheten står inför.
Daniel Tanuro säger att de ungas kamp visar på en väg som alla progressiva rörelser i samhället måste slå in på för att bryta kapitalets makt.
En engagerad och engagerande text. Ett stridsrop för en ny radikalism. Trevlig helgläsning.
********
Verklig Demokrati, Nu !
Krediter, tiden, rummet och revolutionen
.
Daniel Tanuro, 31 maj 2011
Översättning: Benny Åsman
.
Under ett besök i los Indignados (de vredgade) läger på Plaza Catalunya i Barcelona gav författaren Eduardo Galeano en intervju i vilken han sa bland annat följande:
-Livet är värt att leva…, Det finns en annan värld i vår världs sköte…, Jag vet inte vad som kommer att ske. Och jag bryr mig inte speciellt om att veta vad som ska hända. Det som betyder något för mig är vad som händer nu. Det som betyder något för mig är nuet, ett nu som öppnar sig inför andra möjligheter som väntar utan att vi vet vad de består av.” (1)
Kreditkris och civilisationens kris.
Dessa ord av den berömde latinamerikanske författaren inbjuder till att söka efter innebörden i det lilla ordet ”nu” i parollen som den sociala rörelsen i Spanien reser: ”Democracia real, Ya” –Verklig demokrati, Nu!
.
-Verklig demokrati, NU
.
När vi söker kommer vi till slutsatsen att ”nu” i sig uttrycker hela den revolutionära möjligheten i denna mäktiga mobilisering.
-Vi vill att allt ändras NU. Försök inte att söva oss med era löften om en bättre framtid. Med vår kamp börjar vi ändra världen här och nu. Kampen är svår men källa till insikter, glädje, och värdighet här och nu. Den öppnar dörren till en ny möjlig värld NU i och med att den redan gror i nuets värld.
”All ekonomi handlar i sista hand om ekonomi med tiden” (Marx). Betydelsen av ”nu” faller tillbaka på krisen för kapitalismens varaktighet och antyder att det handlar om en central aspekt i vår civilisations djupa kris som gröper ur samhället inifrån.
Kapitalismen är ett system i ständig obalans, ett system i brådska som tvunget rusar fram allt snabbare i ständig tillväxt, som oavbrutet krossar nutiden under framtiden och skjuter problem och lösningar framför sig. Problemen växer och lösningarna blir allt mer orealistiska eller oacceptabla. Kapitalismen bryr sig inte, den bara rusar vidare. Den kan inte göra annat eftersom de kapital som den består av måste välja mellan att rusa vidare eller dö.
.
En skog av plakat som säger nej till att betala kapitalismens kris.
.
Rusa vidare för att investera, för att ersätta arbetare med mer produktiva maskiner. Rusa vidare för att till varje pris sälja, för att realisera det producerade mervärdet och så snabbt som möjligt investera det.
Rusa vidare för att skapa ständigt nya behov så att de rikas överkonsumtion och de fattigas konsumtion på kredit sväljer maskinernas överproduktion.
Rusa vidare för att tillverka produkter med allt kortare livstid så att efterfrågan aldrig avtar.
Rusa vidare för att ständigt utforska planeten efter territorier med allt bättre jordmån för kapitalet.
Rusa vidare för att investera på kredit, sälja på kredit, köpa på kredit, leva på kredit, älska på kredit, dö på kredit…
Den så kallade finanskrisen lyfter fram det absurda i denna permanenta rusch framåt . Kreditkrisen, en kris i systemets nervcentra som väntas samordna konkurrerande kapitals aktiviteter och egalisera vinstnivåerna, är i själva verket den globaliserade kapitalismens kris som den sociala existensens produktionssätt.
Det är en kris för ”i morgon är det gratis”, en kris för ”köp i dag betala i morgon”, en kris för Helmut Schmidts teorem ”dagens profiter är morgondagens investeringar som är övermorgons jobb”.
Det är en kris för tron på att en teknologins deus ex machina (en gudomlig kraft) i framtiden ska hindra en ekologisk katastrof… och det är en kris för korrumperade politiska lakejer, så tjänstvilliga mot kapitalet och så arroganta inför folket, för vilka plånboken tar hjärnans plats och nyliberalismen tankens plats.
Denna tidskris är samtidigt en det politiska rummets kris och därför också demokratins kris. Även i perspektivet av ett Världens Enade Socialistiska Stater, kan utövandet av demokrati inte tänkas utifrån annat än ett bestämt territorium. Medan i en ekonomi dominerad av en avreglerad finans finns det inga politiska val kvar värda namnet. En ”klick på musen” räcker för att flytta miljontals dollar över planeten och tvinga på stater en nyliberal politik. Under de förhållandena blir demokratin en hägring och begreppet regering som styrelseskick lämnar plats åt den rena maktutövningen.
Nej till en destruktiv stimulanspolitik, Ja till alternativet. NU
Kapitalismen löser inget, den förstör allt. Vad gäller vår planet visade nyligen Internationella Energikommissionen att koldioxidutsläppen ökade med 1,6 gigaton under 2010. En ökning utan motstycke som bekräftar att taket 2°C temperaturökning sedan industrialismens början inte kan respekteras längre. Om inte mycket radikala metoder vidtas nu väntar minst 4°C ökning av Jordens temperatur (2) innan seklets slut med en serie i mänsklig tidsskala irreversibla katastrofer som följd.
.
No comment.
.
Vad gäller våra samhällen räcker det att kasta ett öga på statistiken över arbetslösheten speciellt bland ungdomen för att se blodbadets omfattning: mer är 40 procents arbetslöshet bland de unga i Spanien, mer än 30 procent i Grekland, mer än 20 procent i Frankrike och Tyskland.
Utan en chans att göra rätt för sig i samhället är miljoner välutbildade och kvalificerade unga dömda att överleva på 500 eller 600 euro i månaden… mitt i ett hav av sysslolöst kapital.
Allt fler människor förstår att politiken med stimulanspaket som ska stötta upp detta ruttna system i hopp om att det ska fungera bättre i morgon bara skapar värre problem.
För miljön betyder det produktion av ännu mer varor, det vill säga ökad energikonsumtion, alltså mer utsläpp av växthusgaser i atmosfären –utan att ta med i beräkningen kapitalismens exploatering av jord, skog, luft och farliga teknologier som genmodifiering, kärnkraft, biobränslen, skiffergas, ”ren kol” och mycket annat.
.
-När idéer omfattas av folkmassor blir de materiella krafter.
.
På det sociala planet kommer en stimulans av produktionen inte att tillfredsställa de mest skriande sociala behoven eftersom de i nöd vanligen saknar köpkraft till att möta sina behov. Kapitalismen producerar endast för profiten. Att stimulera den kräver därför att IMFs och regeringarnas sparplaner accepteras även om de syftar till att krossa det som finns kvar av offentlig välfärd. Högre pensionsålder, sänkta reallöner, djupa ingrepp i den offentliga servicen och de sociala försäkringarna, större flexibilitet och ökad osäkerhet…. listan kan göras lång.
Ett alternativ är nödvändigt. Inte i morgon, NU. Ett omedelbart alternativ, byggt på en klok användning av « det subversiva i nuet” som Bernard Friot uttryckt det.(3)
För att bearbeta hans formulering, för att identifiera existerande subversiva faktorer i ”nuet” krävs det eftertanke…och för att tänka måste vi samlas på en bestämd plats. För att återvinna tid och rum –här och nu – och återskapa våra sociala band. Det är vad ”los Indignados” i Spanien gör.
.
Tillsammans kan vi formulera våra krav i demokratiska debatter.
.
De manifest som de antar efter långa demokratiska diskussioner i folkförsamlingar visar att metoden bär frukt. Likt mobiliseringarna på Tahrirtorget i Egypten och i Casbah i Tunis knyter dessa a-typiska mobiliseringar an till en stor lärdom ur arbetarrörelsens historia: i kollektiva strider tar medvetandet sjumilasteg som helt kan kasta om styrkeförhållandena, eller som Marx skrev, ”när idéerna omfattas av massorna då blir de materiella krafter”.
« Try to begin to change the world »
Vilka idéer? Det råder ingen brist på dem! I den flora av krav som de ”indignerade” i Madrid, Barcelona och andra platser ställer är det två krav som verkar speciellt viktiga: nationalisering av finansen och av energisektorn. Dels bygger de på att det redan finns en offentlig sektor –det är ”det subversiva i nuet”, öppningen till en möjlighet. Dels så understryker vi inte betydelsen av det av något dogmatiskt band till Övergångsprogrammets(4) heliga recept utan av strategiska orsaker byggda på en specifik analys. Dessa två sektorer bär det främsta ansvaret för den sociala krisen och miljöförstörelsen och de är sinsemellan sammanbundna av enorma krediter som behövs till långsiktiga kapitalinvesteringar i oljeplattformar, raffinaderier och elkraftverk. De dominerar ekonomin likväl som politiken och blockerar alla ekosocialistiska lösningar. Detta infernaliska par leder mänskligheten rakt in i väggen.
Tillsammans med en radikal arbetstidsförkortning, med bibehållen lön och kompenserande jobbskapande, och demokratiska reformer av det politiska fältet, verkar för oss dessa två krav höra hemma i ett antikapitalistiskt programs hjärta.
.
I finansens värld finns ingen solidaritet.
.
De ger ett program med stor kraft och trovärdighet eftersom kraven otvivelaktigt svarar mot vitala nödvändiga objektiv, tvingande objektiv som exempelvis att vidta brådskande och drastiska åtgärder för att undvika en meters eller mera höjning av oceanerna innan seklets slut.
Man kan redan höra skeptikerna och de likgiltiga: ni tar era drömmar för verklighet, människan är för individualistisk, styrkeförhållandena är för ogynnsamma, den fackliga byråkratins grepp är för stort, klassmedvetandet är i fritt fall, det socialistiska projektet är diskrediterat… Så sant, alla dessa invändningar inbjuder till att dämpa entusiasmen något.
Men det gäller att i första hand välkomna den magnifika lektion i djärvhet, mod, intelligens och vilja som ”los Indignados” på Puerta del Sol och Plaza Catalunya gett oss.
« Try to begin to change the world », sa Ernest Mandel och anknöt till Karl Marx sista av de elva teserna om Feuerbach (”Filosoferna har hittills bara förklarat världen, det är dags att ändra den”). Tiotusentals ungdomar har börjat och de har visat i praktiken att vår gamle vän Mullvaden gräver sig fram under den ofruktbara ytan av den falskt triumferande kapitalismen.
.
(1) http://www.youtube.com/watch?v=FZ3M-QmtcL4&feature=player_embedded
(2) http://www.guardian.co.uk/environment/2011/may/29/carbon-emissions-nuclearpower
(3) « Retraites : l’enjeu majeur est de voir le subversif dans le réel », Bernard Friot, Carré Rouge N°44, nov. 2010.
(4) Fjärde Internationalens handlingsprogram från 1938, skrivet av Leon Trotskij.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,ETC,DN3,SVD3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,DN6,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Jinge,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Democracia Real Ya, Spanien, Los Indignados, Kapitalism,
Nyliberalismens återvändsgränd
25 Maj 11
En marxist i fas med tiden.
.
Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen
Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.
Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.
Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.
I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan. Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.
Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.
********
Den ekonomiska krisens nya fas.
Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13
.
Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.
Den nyliberala kapitalismens kris.
Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:
.
Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.
.
-
Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
-
Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
-
Utdelningen till aktieägarna ökar.
Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.
Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.
Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De
ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.
Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?
Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.
Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.
-
Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.
-
Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.
-
Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.
Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.
.
.
För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.
Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.
I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.
Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.
Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.
.
.
Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.
Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.
Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.
För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.
Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.
Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.
Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.
Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.
.
Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.
Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.
Krisens tredje fas.
I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.
De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

.
I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning. Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.
Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.
Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.
Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.
.
.
För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.
.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.
1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?
Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.
Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.
.
2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.
En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.
Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.
Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.
Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion. Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.
Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.
.
3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?
Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.
Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.
4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?
Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende på finansens, byggbranschens och bilindustrins tyngd och ländernas plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.
Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.
Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.
Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.
.
Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Kris, Nyliberalism, Vinster, Löner,
”Desperata husfruar” i kristider
21 Dec 10
.

.
Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.
.
Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.
Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.
Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.
Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.
.
Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.
I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik
som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.
ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.
Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.
.
Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010
.
Matkuponger och soppkök.
Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.
Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.
Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.
Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber
om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.
Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.
Dickens nickar igenkännande.
Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.
Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.
.
Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.
.
När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.
Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala
bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.
Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.
Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.
.
I Absurdien.
I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.
Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.
.
.
Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.
.

Än slank han dit och än slank han hit.
Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.
Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.
.
Finns det hopp om liv i Mount Clemens?
.
Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.
Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.
En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.
Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.
För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.
.
I Sarkoland.
Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.
.
Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september. Foto; Benny Åsman
.
Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.
Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.
Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.
Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.
.
Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.
.
Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.
De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.
I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.
.
Portugal sjunker som en sten.
Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.
Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.
.
Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.
.
I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.
Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.
Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.
.
Grön smaragd tappar lystern.
Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.
Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.
.
Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.
.
Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.
På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.
.
Mindre feta i salladen.
Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.
Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.
Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.
De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.
***
Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.
I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.
Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.
.
Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,
Spanska spökstäder
19 Dec 10

-Väx för fan, väx.
Det ropar finanstidningen The Economists framsida ut i ett desperat försök att locka fram lite mer hår

på den snaggade världsekonomin.
Men var ska tillväxten komma från och vad är egentligen tillväxt? När den kapitalistiska marknaden löper amok och bygger så det knakar då jublar banker och spekulationsfonder. Livet leker och aktieutdelningar och bonusar fyller spekulanternas fickor.
Men är det tillväxt? Är det också en tillväxt som förbättrar vanliga arbetande familjers säkerhet och levnadsstandard? Svaret är ja på den första frågan men definitivt nej på den andra.
Ta en ordentlig titt på fotot ovan. Det är en spansk stad som stod färdig för redan tre år sedan. Nu är den på väg att förfalla. Ingen människa flyttade någonsin in i de här husen. Byggherrarna har gått i konkurs och bankerna lånade ut pengar till en frenetisk byggboom som nog många såg som vansinnig men som ändå ingen hoppade av i tid eftersom vinsterna lockade.
Staden ovan bidrog till den spanska ekonomins tillväxt. Utan tvekan. Om den förfaller till ruiner och måste rivas bidrar det också till tillväxten. Bygga eller riva det spelar ingen roll för tillväxten. Allt som kostar pengar ses som ett bidrag till tillväxten. Keynes sa en gång att man kan skapa tillväxt om en armé av arbetslösa sätts att gräva gropar och sedan fyller igen dem. De får betalt för jobbet och spenderar sina pengar till inköp av producerade varor och tjänster.
Men groparna bidrar naturligtvis inte till välfärden. Lika lite som de spanska spökstäderna bidrar till något annat än slöseri med materiella resurser, kapital och arbetskraft.
Men när finanstidningen The Economist leker trollkarl vill den locka fram tillväxt till varje pris. Det spelar ingen roll om det bidrar till att bygga ett bättre samhälle eller spökstäder. Bara det växer.
Grow, dammit, grow !
.
Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,AB1,DN4,SVD4,SVD5,AB2,
Bloggare:Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, The Economist, Spanien, Tillväxt, Kris, Spekulation,
EU fäller EU
8 Dec 10
Vem är Marknaden ?
.
Varje dag får vi oss itutat att Marknaden tycker si och så, att Marknaden kräver lägre ränta, högre ränta, mindre statsskuld, mera statsskuld och så vidare tills man tröttnar
och accepterar det oundvikliga: Den där Marknaden har sina fingrar i allt och är så mäktigt att det är lika bra att lägga sig platt med alla fyra i luften och följa minsta vink om inte ett finansiellt helvete ska bryta loss och slunga oss ner i avgrunden. Stilla rovdjuret och släng till det hela bytet.
Det är den slutsats som våra politiker dragit i alla fall. De har alla hoppat upp i knäet på Marknaden och viftar ivrigt på svansen (hästsvansen också) för att visa att Marknadens minsta lilla önskan är som gudsord.
Den heliga Marknaden används som ursäkt för allt som görs. Allt från lönesänkningar i den offentliga sektorn till miljardrullning in i bankernas kassavalv. Marknadens humör är den enda ursäkten som används för att motivera de extremt skadliga ”sparpaket” som det ena europeiska landet efter det andra kör ner i halsen på sin befolkning.
Men vem är egentligen Marknaden? Vad döljer sig bakom denna Hydra? I tabellen här under ser du hur olika staters statsskuld ser ut och framför allt vem (Marknaden) som sitter inne med de olika staternas skulder. Vem är det som tar strupgrepp på Portugal och Grekland?
.
Statsskuldens sammansättning 2008 (i %)

(*) i % av BNP
Källa: Eurostat,JEDH,Hussonet n°29
.
Vad kan vi utläsa av tabellen ovan? Först kan vi se att i Storbritannien och Portugal finns extremvärdena för inhemsk ägo av statens skulder. Nästan hela den portugisiska statsskulden finns i utländsk ägo (98,7%) medan ”bara” 34,7% av den brittiska statsskulden ägs av utlandet.
Vi ser också att statsskulden ökat kraftigt mellan 2008 och 2010 i länder som utsatts för Marknadens uppvaktning, som Portugal, Irland och Grekland.
Men det är den tredje raden i tabellen (*EU) som är intressantast. Den visar nämligen att huvuddelen av Portugals, Greklands och Irlands statsskulder ägs av finansiella aktörer inom Europa. Det är det rätt ansiktet på den mystiska Marknad som sägs ligga bakom allt.
.
EU är ett gissel för Europas arbetande befolkning.
.
Portugals skuld ägs till över hälften av banker och fonder skrivna i Tyskland (16,3%), Frankrike (26,6%), Belgien (6,2%) och Luxemburg (6,3%). Tabellen visar generellt att huvuddelen av europeiska staters skulder ägs av aktörer inom EU.
Marknaden sägs hota euron och den Europeiska Unionen. Men sanningen är att det är Europa självt som kör omkull. Tyska, franska och andra spekulanter i obligationer och andra värdepapper skapar själva krisen genom att driva upp kraven på avkastning för att låna pengar till exempelvis Portugal. Ursäkten sägs vara risken att inte få alla sina pengar tillbaka. Men om nu EU ska vara den ekonomiska enhet som alla gubbar i Bryssel talar sig varma för är ju saken mycket enkel. Skriv av skulderna inom Europa och ersätt de småsparare som eventuellt kommer i kläm. De stora spekulanterna behöver ingen hjälp. Det är de som skapat krisen. Konfiskera hela finansväsendet och ställt det under samhällelig kontroll.
.
Media;GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Fokus,SVD3,DN3,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Marknaden, Spekulation, Portugal, Irland, Grekland, Spanien,
Vad händer med euron?
10 Feb 10
Vad händer med euron ?
.
Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
.

Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner
.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.
.
Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
.
EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.
.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.
.

Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.
.
Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.
.

Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.
.
Rent konkret.
Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.
.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.
.

Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?
.
Nu kommer räkningen
Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
.
-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
.

.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.
.
I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
.
Land |
Budgetunderskotti av % BNP |
Statsunderskotti % av BNP |
Grekland |
12,7 |
112,6 |
Irland |
12,2 |
65,8 |
Spanien |
11,2 |
54,3 |
Portugal |
6,4 |
77,4 |
EU-15 |
6,4 |
78,2 |
Källa: The Economist 6 feb. 2010
.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Budget, Statsobligationer, ECB, Portugal, Tyskland, Merkel, Sarkozy,
Arbetslösheten är ett gissel
11 Maj 09
Deras kris – vår arbetslöshet
Krisen slår hårt och obönhörligt. Men den delar bara ut slag i en riktning- mot de som är tvugna att sälja sin arbetskraft för att tjäna sitt levebröd. Den arbetslöshet som drabbar de arbetande sliter sönder många liv – både socialt och ekonomiskt.
Bankers och riskfonders giriga rännande efter allt större profiter att dela ut till kapitalägare har kört den kapitalistiska ekonomin i botten och orsakat den djupaste krisen sedan trettiotalet. Ändå är det inte riskkapitalisterna och bankirerna som får betala för krisens katastrofala följder i samhället.Media rapporterar att de redan siktat in sig på fina bonusar till slutet av året. Nog för gåslever och Gula Änkan i kubik.
Räkningen hamnar i stället på de arbetandes bord och bland dem är det de svagaste som får ta de flesta och de hårdaste smällarna. Den arbetande befolkningen drabbas i dubbel bemärkelse av krisen. Först förväntas de under tystnad ställa upp med skattepengar för att rädda kapitalisterna ur den dynga de grävt ned sig i. För det andra är det de med tunna lönekuvert som först avtackas och slängs ut i arbetslöshet som om de vore skyldiga för företagens och bankernas vinstras.
Arbetslösheten är och har alltid varit en plåga för arbetarrörelsen. Kapitalismens periodiska kriser kastar ut miljontals människor i allt från ren misär till hotande skuldsättning. Bara tack vare ännu existerande sociala försäkringar hamnar inte arbetare i den industrialiserade världen i samma sociala misär som ofta drabbar arbetslösa i så kallade utvecklingsländer. För det andra är arbetslösheten ett stort hinder i arbetarrörelsens kamp för bättre löner och arbetsförhållanden och till sist demoraliserar den ofta de som drabbas och styr dem in i social isolering.
Att vi verkligen står mitt i den värsta krisen på åttio år bekräftas nu också av OECD som publicerat statistik över arbetslösheten vilken visar att 25 miljoner jobb förvinner 2007 till 2010. Det innebär en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent i OECD-länderna, det vill säga den industrialiserade världen.

Tabellen nedan visar OECDs siffror för enskilda länder och i totalt.
|
Region/land |
Februari 2008 |
Februari 2009 |
|
Totalt OECD |
4,6% |
7,0% |
|
EU(27) |
6,4% |
7,5% |
|
Frankrike |
7,2% |
8,2% |
|
Tyskland |
7,2% |
7,2% |
|
Japan |
3,8% |
4,1% |
|
Storbritannien |
4,7% |
6,2% |
|
USA |
4,6% |
7,7% |
|
Sverige* |
6,3% |
8,3% |
Källa OECD och SCB : * gäller mars 2008-2009
Bakom dessa till synes modesta förändringar ligger stora arbetslöshetstal. Den internationella mätmetod som används är ILOs , som innebär att man under en period frågor ett bestämt antal utvalda om de arbetat minst en timme under veckan som gick. Det gör att exempelvis ungdomar som arbetar extra ett par timmar i veckan räknas som anställda. I USA är det mycket vanligt att studenter fyller kassar i varuhusen på lördagarna.
OECDs publicerade siffror visar att den snabbaste försämringen på arbetsmarknaden sker i de anglosaxiska länderna där thatcherismens nedmontering av de sociala skyddsnäten gått längst. Värst drabbade är ungdomarna. I flera OECD-länder är det inte ovanligt med en arbetslöshet på över 25 procent bland ungdomar i gruppen 16-24 år. SCBs senaste rapport om arbetslösheten bland ungdomar visar samma trend för Sverige. Bland ungdomar i åldrarna 15-19 är över 70 procent heltidsstuderande , medan i gruppen 20-24 är det bara 25 procent som studerar heltid. Det blir inte mindre än 80 000 arbetslösa i gruppen 16-24 år. Vilket enormt slöseri med unga människors liv.

Spanien bekräftar regeln att där skyddet på arbetsmarknaden är sämst slår arbetslösheten snabbare och djupare. Av olika anledningar är antalet arbetare med korttidskontrakt utan anställningsskydd mycket högt i Spanien, närmare bestämt en av tre. Sedan den enorma spekulationsbubblan på den spanska bostadsmarknaden exploderade exploderar också arbetslösheten. Från mitten av 2007 till mars 2009 avskedads i genomsnitt 8 000 arbetare per dag. Det blir 1, 8 miljoner avsked som fört upp arbetslösheten från 7,9% 2007 till 17,3% i mars 2009. Lyckligtvis har de med fast anställning ett bra skydd tack vare de spanska fackföreningarnas hårda kamp efter francodiktaturens fall.
I Frankrike är Nicolas Sarkozys program att « arbeta mer för att tjäna mer » en katastrof för arbetarklassen. Programmet attackerade 35-timmarsveckan genom att befria företagarna från vissa sociala avgifter för övertidsarbete. Resultatet är absurt. Samtidigt som antalet arbetade övertidstimmar stiger ökar arbetslösheten kraftigt. Tjäna mer blir tjäna mindre , eller inget alls, för allt fler. På ett år har antalet övertidstimmar ökat med 44 miljoner timmar. Det svarar mot 90 000 fulltidsjobb. Under samma period avskedades 115 000 arbetare. Utan Sarkozys attack mot 35-timmarsveckan hade nästan alla haft sina jobb kvar.
I Storbritannien betalar nu arbetarrörelsen dyrt för Blairs « tredje väg » som inte var något annat än lunk på den boulevard som Margaret Thatcher asfalterade över gruvarbetarnas och andras förlorade fackliga strider. Proppen har gått ur den brittiska industrin och arbetslösheteten närmar sig snabbt 10 procent. Blairs envetna kampanj mot « bidragsberoendet » har skapat ett skydd mot arbetslösheten som är i det närmaste obefintligt. Några månaders ersättning sedan är det socialen som gäller. Det raserade « välfärdssystemet » gjorde att antalet personer som lever i fattigdom ökade med 300 000 personer mellan 2006 och 2008. Labours stolta löfte från 1999 att innan 2010 halvera antalet barn som lever i fattigdom förblir tomt. Nästan 3 miljoner barn lever i fattigdom och siffran har på intet sätt minskat under åren.
En viktig gemensam nämnare för nästan alla OECD-länder är att korttidskontrakt och deltid starkt underlättar för företagen att snabbt avskeda i takt med konjunkturen. Varför investera i långsiktig och permanent utbildning av personalen om man kan göra sig av med den utan några större kostnader ?

Skrattar bäst som skrattar sist?
Den globala recessionen tog först fart i USA och det är där som konsekvenserna för den arbetande befolkningen hittills varit mest dramatiska. Varje månad misster i genomsnitt en halv miljon sina arbeten. I april var det 539 000 som avskedades varmed den officiella arbetslösheten nådde 8,9 procent. Jämfört med andra recessioner i USA under efterkrigstiden stiger arbetslösheten mycket snabbare i den pågående krisen. Sedan december 2007, alltså femton månader in i recessionen, har 5,1 miljoner jobb försvunnit. Bara för att hålla en konstant sysselsättningsgrad måste den amerikanska ekonomin skapa 127 000 jobb i månaden. Sedan december 2007 borde antalet jobb därför ha ökat med 1,9 miljoner . Tillsammans med de 5,1 miljoner som i stället förlorat sina jobb innebär det att 7,1 miljoner nya jobb måste skapas innan sysselsättningsgraden kommer upp i den nivå som rådde innan recessionens start.
Tabellen här under visar att den officiella arbetslösheten på 8,7 procent måste kompletteras med de som tvingats till deltid och de som hoppat av från arbetsmarknaden därför att de anser det hopplöst att söka ett jobb.
|
Arbetslöshet i USA |
December 2007 (i milj.) |
Mars 2009 (i milj.) |
|
Undersysselsatta totalt |
13,498 |
24,368 |
|
Arbetslösa |
7,541 |
13,161 |
|
Påtvingad deltid |
4,638 |
9,049 |
|
Hoppat av arbetsm. |
1,319 |
2,158 |
|
Undesysselsatta i % |
8,7 % |
15,6% |
Även om vissa ekonomers förhoppningar att krisen nu nått botten infriar sig innebär det inte att antalet arbetslösa kommer att börja minska. Erfarenheter från alla tidigare recessioner visar att den tvärtemot fortsätter att öka långt in i en uppgångsfas.
–Jobbless recovery, kallar jänkarna det. Med strax över 24 miljoner undersysselsatta är det en av sex amerikaner i arbetsför ålder som saknar full sysselsättning. Den amerikanska mardrömmen är ett faktum.
Den brutala kris som nu drabbar tiotals miljoner arbetande och fattiga visar på den traditionella reformistiska arbetarrörelsens alltmer snäva manöverutrymme. Brown, Royal, Sahlin och andra kan lindra men inte hindra kapitalismens slag mot de arbetande. Men deras recept liknar allt mer en uppmaning till att sitta still i båten i hopp om att stormen ska bedarra. Eller för svensk del- att sluta borgfred medan avskeden haglar över arbetarklassen.
I media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,SVD5,SSD1,Focus,SSD2,
Bloggar: Arbetarinitiativet,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, OECD, USA, Frankrike, UK, Sverige









Senaste kommentarer