"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Solidaritet
Libyen i fokus
8 Mar 11
Revolutionens berg- och dalbana.
.
Revolutionen i Libyen föds i blodiga strider mellan ett entusiastiskt folkligt uppror och en regim som i decennier köpt sig ett lojalt stöd i den egna klanens led. Det är inte längre möjligt att utifrån följa i detalj vad som sker, att se klart i journalisters upphetsade reportage om vunna städer som förloras lika fort. Den enda verkligt viktiga slutsats som kan dras just nu är att den arabiska revolutionen som hittills gått som på räls stött på patrull i form av Khaddafis lojala familjemilis, legoknektar och en liten krets regimsupporters som av olika anledningar vill ha kvar ”den gröna revolutionens guide” vid makten.
Lika lätt som Ben Ali och Mubarak kunde fösas åt sidan lika svårt verkar det bli att störta den storhetsvansinnige Khaddafi. I Tunisien och Egypten störtades tyrannerna under sång och spel, en verklig folkfest, även om det kostade människoliv under ett kritiskt läge av revolten. De stora problemen där uppstod efter segern över diktaturen. I de båda länderna klamrar sig det gamla kvar vid statsmaskineriets roder och försöker vinna tid för att trötta ut den folkliga revolutionen.
I Libyen ser vi samma vilja att offra sig för den gemensamma saken. Men motståndet som diktaturen mobiliserar är av en annan kaliber. Det handlar inte bara om materiella resurser inom kontrarevolutionens räckhåll utan också om en vilja att behålla makten.
I Egypten var militärens rena slagstyrka helt överlägsen den som Khaddafi kan mobilisera. Men i Egypten bedömde arméledningen att den hade bättre möjligheter att behålla makten genom att göra sig av med Mubarak.
I Libyen var Khaddafis armé svag och dåligt utrustad. Däremot är hans söners privatmiliser välutbildade och kraftigt beväpnade. Och viktigast av allt –de har inte alternativet att avsätta diktatorn till hands. Störtas Khaddafi är det också sönernas slut. Vid sidan av diktatorn och hans söner finns ingen som tillåtits växa ens till knähöjd på Khaddafi. Det är en viktig skillnad mellan revolutionerna i Egypten och Libyen.
.
De unga rebellernas entusiasm svarar inte mot deras rudimentära beväpning.
.
En annan viktig skillnad som förklarar de skilda vägar revolutionen tar är själva samhällsstrukturen i Libyen. Till ytan är landet enormt och befolkningen inte större än 6,3 miljoner och delad i två geografiska koncentrationer kring Tripoli i väst och Benghazi i öst med mer än 150 mil mellan de två. Av klanskäl har dessutom Khaddafi medvetet strypt den ekonomiska utvecklingen av den östra landsdelen och styrt med järnhand.
Egentligen är det till och med svårt att använda begreppet stat om Libyen. Khaddafis ”gröna revolution” byggde formellt på ”folkets revolutionära kommittéer” men som en man i staden Bayda sa häromdagen till en reporter från New York Times hade de inte ens makten att ”lyfta ett glas vatten och ställa tillbaka det”. Den verkliga maktapparaten bestod enbart av diktatorns milisbrigader och den allestädes närvarande säkerhetspolisen.
Resten av samhället är atomiserade undertryckta individer med på sin höjd vissa klanband. Inga politiska partier eller civila organisationer har funnits på decennier och samma sak gäller landets lilla arbetarklass som totalt saknat fackliga organisationer. Jag skriver liten eftersom huvuddelen av Libyens arbetare i oljeindustrin och byggnadssektorn kommer från andra länder. Innan upprorets början fanns det exempelvis över en miljon arbetare från Egypten. Flera hundra tusen kom från andra länder. Kom då ihåg att antalet libyska medborgare är bara något över sex miljoner. De stora inkomsterna från oljan och gasen gav Khaddafi resurser att importera det stora antalet utländska arbetare och investera i stora projekt.
.
Oljestaden Ras Lanouf står i centrum för striderna.
.
Medan den libyska revolutionen just nu gör små framsteg och skapar stora rubriker i internationella media gör revolutionen i Egypten och Tunisien klara framsteg som knappt platsar för medias redaktionschefer. I går upplöste regeringen i Tunisien den hatade säkerhetspolisen och i Egypten tvingades militärrådet för ett par dagar sedan att göra sig av med premiärministern. I dag kan revolutionen ta ett nytt stort steg framåt om mobiliseringen till en ”miljonmarsch” av landets kvinnor blir en succé. Unga kvinnor deltog i revolutionens främsta led i både Egypten och Tunisien. Utan ett massivt kvinnligt deltagande i utformningen av det demokratiska samhälle det folkliga upproret strävar efter underlättas kontrarevolutionens arbete på att vrida revolutionen ur folkets händer. Därför blir dagens demonstrationer i Egypten en viktig indikation på hur långt och djupt revolutionen redan nått och hur långt den eventuellt kan gå.
De stora rubrikerna i massmedia handlar i stället om ”västs” militära stöd eller inte till upproret mot Khaddafis tyranni. I Benghazi begär den ”parallella” regeringen, det Nationella Rådet att USA/Nato deklarerar ett flygförbud över Libyen för att hindra Khaddafi att flygbomba oppositionens unga entusiastiska men dåligt beväpnade och oerfarna ”soldater” från att avancera mot Sirte och Tripoli.
.
Tunisiska ungdomar demonstrerar sin solidaritet med den libyska oppositionen.
.
Samtidigt säger oppositionens ledare att de helt motsätter sig en insats av trupper från ”väst”. Oavsett hur de motiverar sitt nej är det säkert ett helt riktigt beslut. Jag tror att det inte går att undervärdera den negativa effekt en Natoinmarsch i Libyen skulle få för den folkliga revolutionens framtid i hela den arabisktalande världen. Reaktionära tyranner, alltifrån shejker i Oman till president Bouteflika i Algeriet och Muhammed VI i Marocko, kan då spela ut sin ”antikolonialism” och ”nationell stolthet” för att krossa alla krav på social rättvisa och demokratiska fri- och rättigheter.
I går rapporterade media att USA uppmanat Saudiarabien att sända moderna vapen till Libyen för att stärka oppositionens möjligheter att ta sig an regimens bättre beväpnade milis. Det reser ett problem för oss alla som solidariserar oss med den arabiska revolutionen. Redan höjs tvivlande röster om den libyska revoltens karaktär och det känns att en militär hjälp till Benghazi kommer att resa krav på en mer ”neutral” hållning från radikala demokrater och socialister.
Själv ser jag frågan om vapenleveranser till oppositionen som en rent taktisk politisk fråga. Att USA och Nato manövrerar för att bli av med Khaddafi och samtidigt försöker skaffa sig ett större inflytande i Benghazi är ju inget att förvånas över. Men samtidigt står det allt mer klart för var timme som går att Khaddafis militära utrustning är helt överlägsen oppositionens.
Om vapen levereras till oppositionen för att den ska kunna ta strid med Khaddafis styrkor under bättre villkor är det inget problem i sig. Vi kan inte vara emot att oppositionen får materiellt stöd i sin kamp, vare sig humanitärt eller militärt.
Problemet är politiskt. För USA/Nato ger inte bort några vapen frivilligt utan att koppla det till krav på de framtida relationerna mellan en ny regim i Libyen och Washington. Oppositionens Nationella Råd har redan avfärdat alla förslag på insats av trupper från Nato. Det är vilka politiska överenskommelser den är beredd att ingå i utbyte mot bättre vapen som avgör vilken effekt det kan ha för revolutionens framtid.
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Egypten, Tunisien, Revolution, USA, Nato,
En tysk modell?
25 Feb 11
Merkels stabilitet skapar missär.
.
Nästa halvår är det meningen att EU ska enas om en ny stabilitetspakt. Tandemparet Merkel – Sarkozy ligger i startgroparna för att EU ska enas om en pakt med en enda paragraf och flera underrubriker;
1. Återhållsamhet
a. Budgetsanering
b. Konkurrenskraft
c. Lägre lönekostnader
Det låter lite men blir om det omsätts ett enormt slag mot den arbetande befolkningen i Europa. För Angela Merkel finns det bara en orsak till krisen – skattepolitiken. Reglering av finanskasinot, solidaritet med fattigare länder inom EU, offentliga investeringar i skola, sjukvård och stöd till EUs 30 miljoner arbetslösa är inget att prata om. Sänkta skatter för kapitalets produktionen inbillar sig Merkel och Sarkozy ska dra EU ur den kris som nu snart dragit ut i tre år.
De och andra ledare som Cameron, Zapatero, Papandreou för att bara nämna några av EUs ledare, anser att det stora problemet är utbudspolitiken. Det är den nyliberala hörnstenen i all ekonomisk politik sedan Thatchers dagar. Kapitalet har inte tillräckligt stor frihet att producera, lönekostnaderna är för höga, det råder för stor stelhet på arbetsmarknaden(synonym till för mycket facklig makt) och skatterna på de rika är för kännbara.
De resonerar som om krisen aldrig ägt rum. Det är naturligtvis inte ”utbudet” som svajar. Det är den arbetande befolkningens köpkraft och därmed efterfrågan som stagnerat. Nästan varenda industrigren lider av en stor överkapacitet. De behöver inga skattelättnader och liberalisering av arbetsmarknaden. De har redan kapacitet och arbetskraft att möta det uppdämda behov som finns bland vanliga löntagare i samhället.
EU sägs vara en ekonomisk union, men det är en märklig union som i sina stadgar förbjuder solidaritet mellan medlemsländerna. När finanskrisen bröt ut fanns det inget gemensamt beslut om att sätta stopp för spekulationen mot enskilda medlemsländers statsskuld. Vilket öppnade vägen för den hårda attacken på framför allt Grekland och Irland. Vilket i sin tur tvingade EU att i hast sno ihop en räddningsfond på 750 miljarder euro. Hade det redan stått klart från början att ingen attack mot ett enskilt lands statsskuld skulle tillåtas hade Grekland och Irland sluppit undan finanshajarnas attack.
.
.
Men för den tyska kapitalistklassen och deras språkrör, Angela Merkel, ska EU bara tjäna till att underlätta den egna industrins export. Finansmedia håller upp Tyskland som det verkliga föredömet i Europa. Men vad är det som verkligen skett? Sedan 1996 har den tyska exportens andel av landets BNP ökat från 25 procent till 47,5 procent 2007 medan de offentliga utgifternas andel av samma BNP minskat kraftigt.
Mottagare av produkterna är i huvudsak resten av EU-länderna. ”Exportframgången” har skett på bekostnad av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. Reallönerna har i stort sett legat stilla och massor av jobb med extremt låga löner har skapats i serviceyrken.
Resultatet i Tyskland av politiken allt för exporten har inte alls lett till en bättre tillväxt eller ökat välstånd för de arbetande. Mellan 2000 till 2008 växte BNP med bara 1,1% per år i snitt jämfört med 1,5 % i Frankrike och hushållens konsumtion ökade med bara 3,5 % under perioden i sin helhet. Inget ”underverk” precis. Det behöver väl knappast påpekas att företagens vinster ökar kraftigt under samma tid och att inkomstklyftorna vidgats enormt.
.
Timkostnaden i EU 2000-2009.(ökning i %)
Källa: Eurostat. Publicerad i Alternative Economique 2kv 2011
Tysklands sista plats i tabellen visar den lönedumping som de tyska socialdemokraterna och sedan Merkel ägnat sig åt.
.
De som förespråkar den ”tyska modellen” som exemplet att följa för alla andra i krisbekämpningen och minskningen av statsskulden står inför ett litet matematiskt problem: om alla ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa exportvarorna? Summan av export och import i världen är noll. Om EU ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa varorna och skaffa sig ett stort handelsunderskott? Med tanke på att dagens varuflöde sker till stor del mellan EUs medlemmar kräver det att alla vänder ut och in på sig själva och frenetiskt börjar exportera till länder utom EU. Lite eftertanke visar naturligtvis att den ”tyska modellen” leder till en social katastrof.
Den tyska modellen är en antisocial modell som bromsar reallönerna, avrustar den sociala sektorn och tvingar de arbetslösa att arbeta till löner som ligger i nivå med minimilönerna i USA, det vill säga så lågt som 5 euro i timmen. En annan effekt av Merkels ”hästkur” är att de offentliga investeringarna i Tyskland nu är de lägsta inom OECD.
;
Nej till lönedumping.
En ekonomisk politik som enbart söker att öka den egna industrins konkurrenskraft och att minska statsskulden leder i bästa fall till fortsatt stagnation och en krypande kris i åratal framåt. Det är vad finanskapitalet kräver. För fondförvaltare och spekulanter är det viktigaste att staten betalar tillbaka sin statsskuld till ägarna av statsobligationerna. Om det leder till ekonomisk kräftgång bekymrar dem inte. Att statsskuldens storlek beror på att de privata bankerna till att börja med räddades med offentliga medel bekymrar dem inte heller.
I värsta fall kommer EUs stabilitetspakt att leda hela eurozonen in i den djupaste recession som kontinenten någonsin upplevt. Om Europas nyliberala regeringar får hållas blir politiken allt mer en sorts ”kvartalspolitik” till för att enbart komplettera kvartalskapitalismen.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Beerget,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Merkel, Sarkozy, Stabilitetspakt, EU, Lönedumping, Statsskuld, Budgetsanering, Missär,
Glömda ord blir politiskt korrekta
14 Feb 11
Revolution – Reaktion
Folkfest – Tyranni
Demokrati – Diktatur
.
Vi lever i en tid då ordens verkliga mening skrivs med stora bokstäver. Den arabiska revolutionen som föddes till Jul kastar alla etablerade begrepp överbord och trampar ner alla stelbenta fördomar.
Länderna vid Medelhavets sydkost har i ett slag förvandlats från europeiska soldyrkares favoriter till centrum för förtryckta folks revolt mot våld och elände. Orden byter mening och politiskt korrekt känns plötsligt fel. Det var sagt att vi lever i en historielös tid, en tid då tiden stannade med kommunismens sammanbrott i öst och marknadens segermarsch världen över. Upp till var och en att realisera sin potential. Glöm den kollektiva kampen och solidariteten.
.
Revolutionens karta ser inte ut som vi tänkt oss.
.
De härskande hade förpassat ordet revolution till vaxkabinettet. Ja, inte de gröna och orangea färgrevolutionerna. De ingick ju i Marknadens segertåg. Men de verkliga, förskräckliga revolutionerna som vill rubba de härskandes makt, de fyllda av fanatism och intolerans, de som trampade ned individen med våld och stal hennes egendom, de var döda och begravda. Hoppades och trodde de som sa sig förstå och som skrev historien.
Så kommer dessa araber och ställer alla begrepp på huvudet. Svart blir vitt och tvärtom. Nu går det plötsligt inte att öppna en dagstidning utan att REVOLUTION, REVOLUTION, trängs på rubrikplats. Det är revolution hit och revolution dit, folkets revolution, jasminernas revolution, facebook- och twitterrevolutioner, ungdomens revolution, ja utan ände. Det är som om journalisterna fått fnatt av att upptäcka ett under lång tid bortglömt ord.
Vad har hänt? Vi inser med förvånade vidöppna ögon att verkligheten inte ser ut som den etablerade nidbilden av en revolution. I Washington, Paris och London rusar nyvakna ”experter” runt i ring och ropar till varandra: vem ligger bakom det här vansinnet? Var finns de beväpnade terroristerna som tänker skörda de lågt hängande frukterna i revolutionens trädgård?
.
Friheten ger luft under ungdomens vingar.
.
De begriper ingenting. Häromdagen sa en av alla dessa experter på utrikespolitik som sitter i CIAs analysrum att han varit med i hundratals möten det senaste året om situationen i mellanöstern utan att Egypten eller Tunisien funnits med som problem på dagordningarna en enda gång. De har spionsatteliter, spioner, diplomater, avlyssningsapparatur och all annan teknik till sitt förfogande. Men vad tjänar det till när de bara söker efter hemliga grupper, komplotter, dolda agendor men inte kan förstå vilken effekt en dubblering av priset på mjöl har i fattiga människors liv. De ser inte den mullvad som gräver sig fram, än hit än dit, för att plötsligt sticka upp sitt huvud – uppror, protester och revolution. Fritt citerat från Marx som inte behövde spionsattelit för att känna igen en revolution.
Äntligen kan vi se hur en levande revolution vänder upp och ned på begreppen. Revolutionen blir 
plötsligt synonym för en folkfest, för solidaritet och gemenskap, för empati och ansvar för andras väl, för fredliga protester, ja till och med för ordning och reda med rengjorda gator och torg.
Nu kan vi också se hur Reaktionen, kontrarevolutionen, visar upp sitt rätta ansikte. Det är fyllt av bitterhet och hat. Den griper till blint våld utan minsta respekt för människoliv.
Den talar om ”stabilitet”, men tänker bara på hur makten med våld ska kunna bevara ett odemokratiskt elitvälde. För innerst finns den rasistiska fördomen att araberna är ”omogna” för demokratin, vår älskade demokrati som man måste förtjäna på Marknadens villkor.
Den talar om det farliga med ett ”maktvakuum” men tänker bara på hur den elit som med våld, tortyr, korruption och nepotism hållit sig kvar vid makten och lydigt tjänat sina herrar i Washington ska garanteras fortsatt makt. Stabilitet betyder inget annat än fortsatt diktatur. Miljoner och åter miljoner i den arabisktalande världen har fått nog av ”stabilitet”. Vem behöver stabilitet? Folken eller Washington och Jerusalem?
.
Ordet Revolution är politiskt korrekt igen. Äntligen är den tid över då medaljbehängda julgranar predikade ”folkens revolutionära kamp” från höga oåtkomliga tribuner. Generationer fick en bild av revolutionen som lika med stelbenta stöveltramp fram mot en glödande röd sol vid horisonten. Den som inte hängde med i stövlarnas rytm trampades obönhörligt ned. -Revolutionen är ingen tebjudning, sa julgranarna. Men det är just vad den är, det är en folkfest, det är glädje och otroligt mod.
Äntligen öppnas våra ögon igen. Miljoner och åter miljoner ser igenom de rökridåer som härskarna och deras lakejer i media förblindat oss med.
Från Tunis och Kairo strömmar bilderna ut och vi bländas av en äkta folkfest – en levande revolution.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,SVD4,SVD5,SVD6,DN5,DN6,GP3,GP4,DN7,SVD7,SVD8,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Araber, Revolution, Kontrarevolution, Demokrati, Tyranni, Mubarak, USA, Obama,
Ett rött Europa – men hur?
6 Feb 11
Vi säger att en annan värld är möjlig. Vi säger att ett annat Europa är möjligt. Vi menar att ett annat Europa måste vara ett rött Europa. Men hur kommer vi dit. Det är en svår nöt att knäcka.
Michel Husson är en fransk marxistisk ekonom som ägnat mycket av sina teoretiska arbeten åt att tänka möjliga broar från dagens situation till ett samhälle som är till för sina medborgare och inte för bankirerna och spekulanterna.
Han avvisar exempelvis den nationalistiska fällan som tror att bara man lämnar euron så kan ett lands regering vidta mer socialt rättvisa åtgärder.
Den debatt som Michel Husson för i sina böcker och på sin hemsida är av stor vikt. Det handlar om hur ett socialistiskt Europa kan se ut och hur vägen dit ser ut. Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och konferenser organiserade av Fjärde Internationalen. Michel är privat en mycket försynt man, ja nästan lite timid. Men när debattens vågor går höga då bryter hans passion och engagemang igenom. För mig är hans teoretiska arbeten bland de som mest berikat den marxistiska ekonomiska teorin det senaste decenniet. Tyvärr finns inte någon av hans böcker översatta till svenska. Däremot finns en text om finanskrisen publicerad i Tidsignal nr 9.
*****
En europeisk strategi för vänstern.
Av Michel Husson
.
Specifika drag i Europa förstärker effekterna av den globala krisen. I trettio år har motsättningarna i kapitalismen överkommits genom en enorm ansamling av fiktiva äganderätter till det producerade mervärdet. Krisen hotade att göra ”dragningsrätterna” värdelösa.
Men regeringarna beslutade att rädda dem under förevändning att rädda bankerna. De har tagit över de privata skulderna utan att kräva knappast något i gengäld. Det var möjligt att i ögonblickets hetta ställa villkor för hjälpen, till exempel genom att förbjuda spekulationspapper och en stängning av skatteparadisen, eller att ålägga det privata kapitalet en del av statens skuld som kraftigt ökat på grund av just undsättningen av bankerna.
.
Månglarnas Tempel i Bryssel. Fasaden till Börsen , som numera befinner sig byggnadens källare med bara datorer. Månglarnas desperata skrikande har tystnat. Foto: Benny Åsman
.
Nu har krisen gått in i sin andra fas. Efter att de privata skulderna förstatligats ska nu de arbetande tvingas att betala räkningen. Angreppet sker i form av åtstramningspolitik som alla följer samma modell: minskade utgifter för nyttiga sociala tjänster och ökning av de mest orättvisa skatterna.
Det finna inget annat sätt att bemöta detta sociala våld än att tvinga aktieägarna och gäldenärerna att betala vad det kostar att rädda deras system. Det är glasklart och något alla förstår.
Det borgerliga projektets sammanbrott.
Det man vill tvinga de arbetande att betala är också det borgerliga europabyggets fiasko. Med den gemensamma valutan, pakten för budgetstabilitet, den totala avregleringen av finansen och kapitalrörelserna trodde den europeiska borgarklassen att den funnit den rätta vägen. Genom att ställa de arbetande och de sociala modellerna i konkurrens med varandra blir lönenedpressning enda medlet för att reglera den inomkapitalistiska konkurrensen och vidga ojämlikheten till en begränsad social grupps fördel.
Men modellen var inte hållbar eftersom den satte kärran framför oxen genom att ta de europeiska ekonomiernas homogenitet för given när den inte existerade. Skillnaderna har i stället ökat mellan länderna beroende på deras plats på världsmarknaden och känslighet för eurons växelkurs; inflationstakten i länderna har inte konvergerat och de låga räntorna har stimulerat bostadsbubblor osv.
Alla motsättningar i det europeiska hastverket, som borgarna i dag upptäcker, fanns där redan innan krisen som i sin tur fått dem att explodera i form spekulativa attacker mot de mest utsatta ländernas statsskuld.
Bakom abstraktionen ”finansmarknaden” döljer sig huvudsakligen europeiska finansinstitutioner som använder de pengar de lånat av staten till mycket låg ränta för att spekulera mot desamma.
Spekulationen är alltså bara möjlig tack vare statens icke-intervention och den ska förstås som en påtryckning på regeringar som välvilligt sanerar budgeten på de arbetandes bekostnad och för att stödja bankernas intressen.
.
.
Det är de fattigas börs som ska tömmas till bankernas förmån. Här en berömd staty i Bryssel utanför den Socialistiska sjukkassan på Rue du Midi, bara runt hörnet från mitt hem. Madame Chapeau är en person i en burleskteater som alla äldre brysselbor känner till. Foto: Benny Åsman
.
Omedelbara uppgifter.
Ur de arbetandes synpunkt är de omedelbara uppgifterna klara; vi måste sätta oss upp mot åtstramningsprogrammen och vägra betala statsskulden som inte är något annat än skulder orsakade av krisen. Det alternativa projekt som ett socialt motstånd kan basera sig på kräver en omfördelning av rikedomarna.
Det är en naturlig utgångspunkt. Det är lönenedpressningen, med finanskapitalets allt större del av mervärdet som motpol, som lett till den enorma ackumulationen av de skulder som skapat krisen. Det är krisens verkliga materiella bas.
Alternativet består i bland annat en verklig skattereform som upphäver de skattegåvor som i åratal delats ut till företagen och de rika. Det innebär också att statsskulden på ett eller annat sätt avskrivs. Den är helt enkelt inte förenlig med avgörande sociala intressen och behov. Det finns ingen radikal lösning på krisen utan att statsskulden sätts ifråga, endera via en omstrukturering eller en avskrivning.
För övrigt verkar det troligt att ett antal länder kommer att bli oförmögna att betala sina skulder och då är det viktigt att förebygga situationen och säga hur den ska handskas.
Lämna euron?
Den offensiv som de arbetande i Europa utstår förvärras onekligen av den europeiska tvångströjan. Den europeiska centralbanken kan inte som exempelvis Federal Bank i USA mynta pengar av det offentligas skuld genom att köpa statsobligationer. Skulle ett avhopp från euron lätta på trycket? Det är vad Costas Lapavitsas (*) förslår som omedelbar åtgärd i Grekland utan att, som han säger, vänta på att vänstern enar sig för att ändra hela eurozonen, något han anser ”omöjligt”.
Samma ide som också florerar i andra länder i EU stöter på ett första hinder – det faktum att Storbritannien som inte är med i eurozonen inte besparats från åtstramningspolitik. Det är lätt att förstå varför den nationalistiska extremhögern kräver att euron överges, vilket är fallet med Nationalfronten i Frankrike.
.
Arbetare vid Volkswagen i Bryssel demonstrerar mot företagets beslut att lägga ned tillverkningen i Belgien. Det var 2006. Senare startade fabriken tillverkning av Audi 1, men med mindre än hälften av personalen. Foto: Benny Åsman
.
Däremot är det svårt att se vilka meriter ett avhopp från euron har ur en radikal vänsters synvinkel.
Om en nyliberal regering under händelsernas tryck skulle hoppa av från euron är det klart att det skulle användas som ursäkt för en ännu värre åtstramning än dagens och det skulle skapa ännu sämre styrkeförhållanden för de arbetande, inte tvärtom. Det är den lärdom vi kan dra av alla tidigare erfarenheter.
För en vänsterregering skulle det vara ett verkligt strategiskt felsteg att lämna euron. Den nya valutan skulle omedelbart devalveras eftersom det är vad som eftersöks. Men det skulle omedelbart öppna dörrarna för finansmarknaden att starta en spekulationsoffensiv. Det skulle starta en ond cykel av devalvering – inflation – åtstramning. Statsskulden som dittills mätts i euro skulle dessutom stiga bryskt av varje devalvering.
Varje vänsterregering som verkligen beslutar sig för att vidta åtgärder till de arbetandes fördel kommer omedelbart att sättas under stor press från den internationella kapitalismen.
Ur ren taktisk synpunkt vore den kraftmätningen enklare att handskas med genom att använda eurotillhörigheten.
I grunden är det sant att den europeiska konstruktionen baserad på en unik valuta saknar kohesion och är i vilket fall inte fullbordad. Den fråntar medlemsstaterna växelkursen som anpassningsmekanism för skillnader i prisutvecklingen och löneutvecklingen inom eurozonen.
Länderna i ”periferin” måste då frysa lönerna, som Tyskland gjort i tio år, eller se sin konkurrenskraft minska och förlora marknadsandelar.
.
Solidaritet mellan Europas arbetare är enda lösningen på Kapitalets försök att ställa arbetarna
i konkurrens med varandra. Foto: Benny Åsman
.
Situationen leder till en sorts återvändsgränd där det inte finns några omedelbara lösningar. Att ta steget tillbaka skulle kasta Europa ut i kaos till nackdel för de svagaste länderna. Och att starta en ny logik i europabygget verkar vara ett mål utom räckhåll för tillfället.
Om eurozonen faller samman kommer de svagaste ekonomierna att destabiliseras av spekulationen. Inte ens Tyskland har något att vinna eftersom dess valuta skulle skrivas upp utan kontroll och utsättas för vad USA nu försöker tvinga på många länder med sin valutapolitik.
Det finns andra lösningar som går via en total omformning av EU. Det kräver en budget baserad på en enhetlig beskattning av kapitalet och finansiering av fonder för en harmonisering av nyttiga sociala och ekologiska investeringar och ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för de statliga skulderna.
Men som sagt denna lösning uppifrån är på kort sikt inte möjlig. Inte för att det saknas alternativ men därför att deras genomförande kräver andra styrkeförhållanden i europeisk skala.
Vad finns det då att göra i denna extremt svåra konjunktur? Kampen mot åtstramningspolitiken och en vägran att betala statsskulden är grunden för en motoffensiv. För att motståndets ska stärkas av ett alternativt projekt behöver vi arbeta fram ett projekt som knyter samman ”praktiska lösningar” med en genomgripande förklaring av krisens klassinnehåll.
;
Med solidaritet och facklig enhet kan underverk uträttas. Foto: Benny Åsman
.
Den radikala vänsterns specifika uppgift blir att kombinera de sociala striderna på nationell nivå med kravet på ett annat Europa. Vad gör borgarklasserna å andra sidan? De drabbar samman över vilken politik att föra eftersom de till stor del försvarar nationella särintressen. Däremot när det gäller att tvinga på arbetarklassen åtstramning bildar de en solid enhetsfront.
Den radikala vänstern har annat att göra än att stryka under de reella skillnader i situationen som finns mellan olika länder. I stället bör den arbeta fram en internationalistisk syn på krisen i Europa. Genom att sikta in sig andra måltavlor än de vanliga syndabockarna är det till att börja med den enda verkliga metoden för att bekämpa extremhögerns tillväxt.
För det andra är det bästa medlet, för att bejaka en äkta internationell solidaritet med de folk som drabbats hårdast, att kräva att skulderna blir en gemensam skuld på europeisk nivå. Vi måste erbjuda ett alternativt europaprojekt till borgarnas. Deras leder bara till social nedrustning i alla länder. Hur är det möjligt att inte inse att mobiliseringen mot borgarnas europeiska samordning måste basera sig på en alternativ samordning?
Även om det är sant att kampen förs inom en nationell ram förstärks den av ett internationalistiskt perspektiv i stället för att försvagas eller avledas in i nationalismens återvändsgränd. När studenterna i London demonstrerade under ropen ”alla tillsammans, alla tillsammans” symboliserade de denna levande strävan.
För en europeisk strategi.
Uppgiften är svår, liksom den period som krisen öppnat upp. Men den radikala vänstern ska inte stänga in sig i ett omöjligt val mellan ett riskfyllt alternativ –lämna euron- eller en utopisk harmonisering av Europa. Det går att rikta in sig på mellanliggande mål som sätter de europeiska institutionerna i fråga.
-
Medlemsstaterna i EU borde kunna låna direkt av Europeiska Centralbanken till mycket låg ränta och de privata bankerna tvingas att ta ansvar för delar av statsskulden.
-
En metod för inställning av avbetalningarna bör inrättas så att statsskulden kan avskrivas med belopp som motsvarar skattegåvorna till de rika och räddningspaketen till de privata bankerna.
-
En budgetsanering kan ske via en på europeisk nivå harmoniserad skattereform som beskattar kapitalrörelser och finansiella transaktioner, aktieutdelning och andra kapitalinkomster, de stora förmögenheterna och de höga inkomsterna.
.
Vänd dem aldrig ryggen! Foto: Benny Åsman
Vi måste förstå att sådana åtgärder är vare sig mer möjliga eller omöjliga än illusionen om ett för de arbetande fördelaktigt avhopp från euron. Det vore naturligtvis idiotiskt att vänta sig ett samtidigt och samordnat brott i alla euroländer.
Återstår därför att en tänkbar strategisk hypotes måste ta sin utgångspunkt i erfarenheterna från en social omvandling i ett ensamt land. Regeringen i landet inför exempelvis en skatt på kapitalet. Om det är en förutseende regering måste den ta med i beräkning den motattack den omedelbart kommer att utsättas för och därför införa en kontroll över kapitalrörelserna. Med ett sådant försvar av den antagna skattereformen hamnar regeringen i direkt konflikt med de europeiska spelreglerna. Men den har ändå inget intresse av att lämna euron. Det vore ett enormt strategiskt felsteg eftersom en ny valuta omedelbart skulle attackeras i syfte att sätta det ”rebelliska” landet på plats.
Vi måste alltså överge idén att det finns ”tekniska” genvägar och i stället förbereda oss på den oundvikliga konflikten och bygga ett styrkeförhållande där den europeiska dimensionen ingår.
En första stödpunkt är kapaciteten att störa kapitalets intressen. Landet som slår in på en ny väg kan omstrukturera sin statsskuld, nationalisera utländska kapital eller hota med att göra det. Något som ”vänsterregeringarna” Papandreou i Grekland eller Zapatero i Spanien inte för ett ögonblick övervägt.
Den viktigaste fördelen ligger i den kooperativa karaktären hos de vidtagna åtgärderna. Det är en enorm skillnad jämfört med en klassisk protektionism som alltid söker räddning genom att knapra åt sig marknadsandelar från andra länder.
Varje progressiv åtgärd är därför allt effektivare i takt med att den sprider sig till fler länder.
Vi får därför tänka oss en strategi som vilar på följande argument: vi bekräftar vår vilja att beskatta kapitalet och vidtar nödvändiga åtgärder mot kapitalets motattack och vi hoppas att samma program omsätts i handling över hela Europa.
Sammanfattningsvis betyder det att vi måste tänka över länken mellan ett brott med det nyliberala Europa och ett projekt för ett annat Europa.
(*) Costas Lapavitsas är en grekisk marxist som arbetar på London School of Oriental and African Studies.
.
Översättning: Benny Åsman
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europa, Solidaaritet, Ett Rött Europa, Kris,
Knätofsar i Riksdagen.
5 Okt 10
Är Sverigedemokraterna fascister?
.
Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SDs verkliga karaktär.
.
**********
Åkesson lämnade kyrkan med tofsarna mellan benen. Jag som trodde han var kristen.
Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda? Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism vad är det då?
”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat. Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.
Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland. Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor svarta eller bruna i tid.
.
Barn militariserades i den italienska fascismens led.
Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken ”En tysk mans historia” av Sebastian Haffner.
Men säger kanske Carlshamre och Strand – ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.
”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.
Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.
Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.
Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.
Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli stark igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.
.
Skämtbloggen Dagens Svenskbladet fick Åkesson att medge att mannen inte luktar annorlunda.
Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.
Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.
.
Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SSD1,GP2,DN3,DN4,SVD4,SVD5,
Bloggare; Svensson,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokrater, Åkesson, Rasism, Fascism, Riksdagen
Solidaritet med Palestina
2 Jun 10
Tack Jan Guillou och Per Gahrton.
.
Protesterna mot Israels angrepp på konvojen Ship to Gaza var överväldigande i Sverige. Tio tusen och kanske fler i Stockholm och tiotusentals människor i resten av landet slöt upp för att visa sin avsky för den israeliska statens politik.
Det var helt fantastiskt. Men varför deltog så många? Vi är ju i Sverige inte speciellt kända för att ta gator och torg i besittning för att visa vad vi tycker.
.
Minst 10 000 deltog i Stockholm
Samtidigt var det omkring tusen personer i London, ett par hundra i Berlin och inte många fler i Paris som deltog i de hastigt organiserade protesterna. I Amsterdam hände ingenting och här i Bryssel var vi cirka 400 som ropade ut vår avsky.
Tusen personer i London? Det borde med någon sorts aritmetik ha varit 100 000 ute på gatorna för att kunna jämföras med mobiliseringen i Stockholm. I Bryssel kommer det ledigt femtio till hundra tusen människor till demonstrationer som mobiliserar till försvar av jobben eller pensionerna.
.
I Bryssel var vi 400. Foto: Benny Åsman
Jag tror att svaret är att den förlamande islamiofobin som förpestar det politiska klimatet speciellt i länder som Nederländerna och Belgien har krossat den förståelse och solidaritet som fanns med det palestinska folkets rättigheter och kamp. I Frankrike är islamofobin inte (ännu?) så förlamande men den har ändå lyckats sätta likhetstecken i mångas ögon mellan palestiniernas rättfärdiga kamp och islamistisk fundamentalism. Även bland människor som vanligen räknas som vänster sviktar förståelsen för det palestinska folkets kamp.
Islamofobin har dragit en slöja över solidariteten. Om det är så att i Sverige den humanistiska ådran pulserar snabbare i solidariteten med Palestinas folk beror det enligt mig mycket på två personers konstanta insatser under fyra decennier. Jan Guillou och Per Gahrton har nått en mycket bred publik med ett budskap om solidaritet med Palestina och speciellt lyckats skapa en förståelse för det rättfärdiga i deras kamp som ingen islamofobi och rasism lyckats döda. Hundratusentals människor har lästa Guillous böcker om Hamilton och Arn.
.
Man får tycka vad man vill om Per Gahrton som politiker och vad man vill om Guillous litterära verk. Men ett är säkert. I Per Gahrtons politiska verk och i Jan Guillous böcker finns en konstant och osviklig solidaritet med det palestinska folket. Mer än några andra enskilda personer har de två bidragit till att tiotusentals svenskar spontant visade sin solidaritet med Ship to Gaza.
.
Media; DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,EXP1,SVD1,AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Gaza, Palestina, Jan Guillou, Per Gahrton, Solidaritet
Europeiskt upprop.
30 Maj 10
Låt de rika betala krisen.
Ett nytt Europa är nödvändigt.
.
Upprop antaget 23 maj av EPA, Europas Sociala Forums förberedande möte inför 6e forumet i Istanbul 1-4 juli.
.
ESF demonstration i Florence 2002
Med tiden har den nyliberala kapitalistiska krisen övergått till en kraftig offensiv mot samhället: enorma angrepp på löner och pensioner, fler avsked än någonsin och total nedrustning av den offentliga servicen.
Vi bevittnar den värsta perioden för de arbetandes inkomster och sociala rättigheter sedan andra världskriget.
De som under de senaste tjugo åren vann på den nyliberala politiken och som skapade den nuvarande krisen, (företagare, spekulanter och nyliberala regeringar) försöker nu skicka över räkningen till de som inte har något ansvar för krisen: arbetare, arbetslösa, pensionärer, ungdomen, kvinnor och invandrare. Det är hög tid att sätta stopp för dem. Det är tid att låta dem betala för deras kris.
EU, IMF, spekulanter och nyliberala regeringar i Europa försöker att göra Grekland till ett laboratorium för nya barbariska samhällsfientliga modeller som de vill praktisera över hela Europa. Island, Lettland, Litauen och Ungern har redan lidit under stränga sparplaner. Nu är det dags för södra Europa. Och sedan följer resten….
Vi uttrycker vår solidaritet med det grekiska folkets och andra folks nej till åtstramningsplanerna. Men det är inte nog. Det är mer än någonsin brådskande att skapa internationellt och mer specifikt europeiskt motstånd mot och alternativ till G-20s, IMFs och EU-regeringars politik.
Det finns inga avskilda nationella vägar ut ur den internationella krisen. Dessutom måste vi sätta stopp för nationalistiska och rasistiska krafter som försöker profitera på situationen.
Nu mer än någonsin måste vi göra Europeiska Sociala Forumet till ett nav för initiativ, samordning av aktioner och utveckling av alternativ. I Istanbul den 1 till den 4 juli ska vi forma det 6e Europeiska Sociala Forumet till ett gigantiskt laboratorium för den internationella samordningen av vårt motstånd och för främjandet av en ny social modell byggd på solidaritet.
Det är hög tid att mobilisera på europeisk nivå till försvar av jobben, lönerna och pensionerna, för ett stopp på finansens spekulationer, för ett europeiskt moratorium på statsskulden och för en offentlig kontroll över bankväsendet.
Vi manar till ett massivt deltagande i Istanbul 1-4 juli.
ETT ANNAT EUROPA ÄR NÖDVÄNDIGT.
Vi uppmanar alla att också delta i eller stödja:
Grekland
Juni 5, demonstration i Aten
Juni 15-juni 20, generalstrejk (exakt datum inte fastställt)
Italien
Juni 5, nationell demonstration i Rom
Juni 7 till juni 15, strejker i skolor, transporter och offentliga sektorn
Tyskland
Juni 12, demonstrationer i Berlin och Stuttgart
Spanien
Juni 8 , strejk i den offentliga sektorn
Baskiska provinsen
Juni 12, nationell demonstration i Bilbao
Portugal
Maj 29, nationell demonstration i Lissabon
Storbritannien
Juni 22, demonstration i London
.
Bloggare; Ekonomikommentarer,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Europas Sociala Forum, Solidaritet, Nyliberalism, Istanbul,
Skatter och pensioner
13 Feb 10
Ska pensionärernas standard sänkas?
.
Vi får ofta kommentarer till våra bloggtexter och det glädjer och stimulerar oss. Vi möts naturligtvis av både ris och ros. Men allt publiceras om det inte bryter mot vår bloggs etiska regel- ingen rasism och inga vulgära personangrepp.
.
Signaturen Joakim har skrivit en kommentar till Götes artikel om pensionerna som det är värt att ge ett mer detaljerat svar. Så här skriver Joakim:
.
För vissa pensionärer räknas varje öre.
.
”Nu är det ju så att man inte kan sänka skatten på pensionerna innan man har ett ekonomiskt utrymme som tillåter det. Sänkt skatt på pensionerna är en ren nettoförlust för statsfinansen. Det Alliansen har gjort är att börja med skattesänkningar för de som arbetar. Det ger synergieffekter via ökat jobbincitament, mindre svartjobb och större investeringar. Sammantaget gör det att en skattesänkning faktiskt kan bli en nettovinst för statsfinansen. När man väl ser att skattesänkningarna ger resultat på sysselsättning och statsinkomster finns det utrymme att sänka skatten även för pensionärer. vilket är precis vad Alliansen nu gör.”
.
Anledningen till att jag lyfter upp hans kommentar är att här hittar vi på ett fåtal rader ett koncentrat av den nyliberala chicagoskolans modell av den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt. Låt oss ta dem en efter en.
.
-Skattesänkningar ger synergieffekter, är en huvudtes i nyliberala matematiska modeller. Det stämmer i modellerna, men det har inget med verkligheten att göra. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som kan visa på ett samband i en verklig ekonomi mellan sänkta skatter och jobbskapande. Tvärtom. Se till världens största verkliga ”testterräng” –USA. I takt med att skatterna på både arbete och kapital sänkts har utvecklingen på arbetsmarknaden motbevisat tesen. Miljontals arbeten har försvunnit och färre arbeten skapats de senaste tio åren än någonsin förr.
.
Nyliberalismen är århundradets hold-up
.
Vad gäller svartjobben finns det ingen tillförlitlig statistik att arbeta med, men att de skulle ha minskat i USA (skattesänkningarnas paradis) verkar tveksamt sett till den ”illegala” invandringen. Vad gäller svartjobb och Europa vill jag gärna se bevis för Joakims(nyliberalismens) tes.
.
Att skattesänkningar skulle öka investeringarna är däremot rent nonsens. Den tyska socialdemokraten och finansministern Helmudt Schmitt använde sig av teoremet –”dagens profiter är morgondagens investeringar som skapar övermorgons jobb”- för att locka de tyska fackföreningarna till att acceptera åtstramade löner till profitens fördel. Då var kanske teoremet mer eller mindre korrekt. Den större delen av företagens profiter investerades i maskiner och lokaler.
.
Den tiden är förbi. Nu är det bank-och finanskapital som sitter stadigt vid rodret och det är länge sedan profiterna i första hand gick till investeringar. Numera används huvuddelen av profiterna till aktieutdelning. Pengar som i sin tur på nytt förs in i den finansiella sfären och ökar på hastigheten i den spekulativa finanskarusellen.
.
.
Publicitet som omedveter presenterar finansens pyramidspel.
.
- Sammantaget gör det att en skattesänkning faktiskt kan bli en nettovinst för statsfinansen, skriver Joakim. Meningen är helt korrekt om ”statsfinansen” byts ut mot ”storfinansen”.
.
Joakims förnäma – ”Nu är det ju så att…”- uttrycker egentligen något annat än sunt ekonomiskt tänkande, att man måste ”ha ett ekonomiskt utrymme” för att kunna öka pensionerna. Grundidén i alla ”pensionsreformer” som kört över pensionärerna i Europa är att det inte längre finns ”ekonomiskt utrymme” för att pensionärerna ska kunna behålla sin andel av de i samhället producerade rikedomarna. Om pensionärernas andel av befolkningen ökar med fem procent ska inte deras andel av nationalinkomsterna öka i samma takt. Det är ”reformens” verkliga innehåll. De som arbetat ihop till dagens välstånd ska inte ha rätt till sin andel när de blir pensionärer. Det är vad pratet om skattesänkningar och utrymmen handlar om. Det är en fråga om solidaritet över generationer i stället för en solidaritet med aktiespekulanterna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Pensioner, Skatter, Synergi, USA, Aktier, Solidaritet
Ta strid för välfärden.
12 Nov 09
Ta strid för välfärden-det finns mycket kvar att rädda.
Reformer värda namnet blir alltmer ovanliga, ja näst intill totalt frånvarande. Den nyliberala agendan för den globala kapitalismens framtid kräver ett race mot botten för den arbetande befolkningens inkomster och välfärd. Det har stått klart sedan ett par decennier.
Tongångarna har varit och är mest identiska i alla industriländer.
-Vi måste behålla våra företags konkurrenskraft. Det kräver:
-återhållsamhet med löneökningarna. Eller ännu bättre, inga löneökningar alls.
-privatisera alla offentliga aktiviteter som det går att omvandla till vinstgivande privata affärer.
-avreglera arbetsmarknaden och avskaffa så mycket som möjligt av de sociala skyddsnäten. Det ska kännas in på skinnet för den som inte har ett arbete.
Tillsammans innebär detta ett totalangrepp på den sociala välfärden. Den tid då ägarna av produktionsmedlen accepterade löneökningar i takt med produktivitetens utveckling i utbyte mot arbetsfred är över.
Den traditionella arbetarrörelsen har helt anammat den första punkten i den nyliberala agendan, att ”bevara våra företags konkurrenskraft”. Av det följer logiskt att nästan varje ”reform” blir en motreform med syftet att försämra redan existerande social välfärd. De brukar kalla det för att verka i tiden, att modernisera samhället.
Arbetarrörelsen borde betacka sig och göra motstånd. Men det finns en uppgivenhet inför de kalla fakta som sägs bestämma vad som är möjligt och inte möjligt. Inom vänstern finns det dessutom en blind fläck. När den kritiserar de nyliberala ”reformerna”, som redan drabbat arbetande, arbetslösa , studerande och pensionärer, glöms det ofta bort att det finns ännu mycket som kan ”reformeras” och som det är möjligt och nödvändigt att mobilisera till försvar av.
EU är ett projekt för nivellering neråt. Det innebär att på så gott som alla sociala fronter ska Sverige tvingas till reträtt och anpassning till sämre arbetsmarknadsregler och krympta socialförsäkringar.
Därför är det så viktigt att inse att det finns stora delar av det sociala skyddsnätet i vårt land som det är utomordentligt viktigt att ta strid för. Precis därför att det fortfarande är överlägset mycket av vad som finns utomlands, EU inräknat.
Försvara de lågavlönade.
Inkomsterna för den fattigaste tiondelen av medborgarna i industrinationerna säger mycket om det sociala och ekonomiska system som dominerar. Här under ser du hur medelinkomsten för den fattigaste tiondelen i Sverige(Suède i diag.) ser ut jämfört med resten av den industrialiserade världen. Uppgifterna kommer från OECD och visar inkomsten per år i dollar och jämförbar köpkraft 2005, som tyvärr är senaste statistik i ämnet.
(Förklaring av diagrammen: Pays-Bas=Holland, Royaume-Uni=Storbritannien, Suède=Sverige, Allemagne= Tyskland, Etats-Unis= USA, Espagne=Spanien)
Källa: OECD
Av diagrammet här nedan framgår det sedan tydligt att bland de länder som anses som mer socialt jämställda är andelen fattiga bland befolkningen lägre än i nakna klassamhällen som USA(Etats-Unis) och Japan. Diagrammet visar att andelen fattiga i Sverige är ”bara” 5,2 procent jämfört med ett genomsnitt på nästan 11 procent i OECD och över 16 procent i USA. Det är de stora sociala transfereringarna som förklarar den låga andelen fattiga i Sverige, Danmark och Frankrike. Däremot visar den lilla svarta pilen att andelen fattiga i Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren. Det är frukterna av den svenska överklassens försök att anpassa de svenska lönerna till den internationella marknaden. En god ursäkt för att säga ett definitivt nej till alla klassmässiga kompromisser.
Källa OECD
En bra skola ska kosta pengar.
Det samhälle som inte ger sin ungdom en bra skola gräver sin egen grav. Det är inte kostnaden som ska styra skolpolitiken och ändå är det på modet att se på utbildningen som en lukrativ investering. Det påmindes vi pinsamt om under s-kongressen då Mona Sahlin drev igenom att privatskolorna visst får göra vinst och göra vad de vill med vinsten dessutom.
Den skola vi har är ändå relativt bra jämfört med många andra länder. I diagrammet nedan ser du hur stor del av ungdomar mellan 18-24 år som hoppat av skolan innan avklarad gymnasieutbildning.
Källa: Eurostat
Lägg märke till den lilla svarta pilen som visar att det är bara i Sverige, Danmark och Spanien som situationen försämrats under perioden 2000-2007. Trots att avhoppen är lägst i Sverige är det ändå en skam att det går åt fel håll.
Ungdomar utan fullbordad utbildning hamnar naturligtvis vid sidan av. Här under visar en skrämmande tabell hur stor del av ungdomar mellan 15-19 år som vare sig går i skolan eller arbetar. Bland dessa utstötta finns säkerligen de flesta ”värstingarna”.
Källa: OECD
Att strax över sex procent av Sveriges ungdomar befinner sig i denna situation är allvarligt. Det är nästan dubbelt så stor andel som i Nederländerna och till och med något sämre än i USA.
Ta kamp för en bra a-kassa.
Det är inte sänkta a-kassor och andra försämringar på arbetsmarknaden som skapar jobb. Den svenska regeringens så kallade jobb-linje bara underlättar för företagen att avskeda anställda men den underlättar inte för de arbetslösa att hitta arbeten.
Den internationella krisen driver nya miljoner in i arbetslöshet. Devisen att det är tillväxt som skapar nya jobb är helt felaktig. Nu vet vi också att hypnos och annan svindel inte skapar jobb, om än sköna pengar i fickan på jobb-coucherna. Vad som väntar är i stället en tillväxt utan jobbskapande. Företagen föredrar att snäppa upp arbetstempot och produktionens organisation än att nyanställa när den kommande återhämtningen blir verklighet. Om den kommer…
Den försämrade a-kassan och avregleringen på arbetsmarknaden riskerar att bryta den goda trenden för antalet långtidsarbetslösa i vårt land. I diagrammet här under syns antalet långtidsarbetslösa 2008 (över ett år utan arbete) i procent av den aktiva befolkningen.
Källa: OECD
Den tyska socialdemokratins våldsamma attack på de arbetandes villkor syns tydligt i diagrammet. Tillsammans med Belgien är det enda landet där procentandelen långtidsarbetslösa ökat de senaste tio åren (se lilla svarta pilen). När Gerhard Schröder drev igenom sina motformer motiverades det med att den ”stela tyska arbetsmarknaden” behövde mjukas upp så att alla kunde komma i arbete. Hur det gick kan vi se nu.
En bra a-kassa och fasta heltidsanställningar är bästa skyddet mot företagarnas försök att vältra över krisen på de arbetande.
Ett solidariskt samhälle stoppar misären
I det kapitalistiska systemet är det bara ett utvecklat system för sociala transfereringar som skyddar de sämst ställda från att leva i direkt misär. Den nyliberala agendan för ständigt sänkta skatter, naturligtvis för att ”stimulera kreativiteten”, leder omedelbart till försämrade sociala försäkringar.
Här under ser du inkomstgapet mellan tiondelen med de högsta inkomsterna och tiondelen med de lägsta inkomsterna. Diagrammet visar kvoten mellan de två gruppernas inkomster. Det vill säga att i Sverige och Danmark är förhållandet 1 till nästan 5 medan den är 1 till 11 i Italien och 1 till 16 i USA.
Källa : OECD
Att situationen skulle se annorlunda ut om de sociala transfereringarna skulle avskaffas kan du se i nästa diagram, som visar hur stor del av hushållens disponibla inkomster som i genomsnitt består av sociala överföringar via skatterna.
Källa: OECD
Här ser vi en direkt relation mellan inkomstklyftorna i samhället och storleken på de sociala transfereringarna. Ett mer solidariskt system tillåter relativt små, med relativt understryket, inkomstklyftor på 1 till 5 som i Sverige och ett individualistiskt system som i USA med 1 till 16. När alla betalar skatt efter sin förmåga finns det resurser för en social välfärd. När den rikaste femtedelen i samhället slipper allt lindrigare undan då växer misär fram underifrån.
I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Välfärd, Arbete, Sociala f10rsäkringar, Skola, Sjulvård
Blågul höst
27 Okt 09
Blågul höst
Så är det slut på ännu en kort visit i Timrå. Tillbaka i Bryssel är det skilda färgintryck som minner om besöket i norr. De brandgula björkarna längs Indalsälven kan man aldrig se sig mätta på.
Men så fanns där också en osmaklig blågul skrikig kulör som fick mig att känna mig som tillbaka i Belgien trots att jag ännu var i norra Sverige. Sverigedemokraten Jimmie Åkesson fick plats på Aftonbladets debattsida. Artikeln hade kunnat översättas till flamländska där bara orden Sverige ersätts med Belgien och signerats av extremistpartiet Vlaams Belangs ordförande Filip Dewinter
Filip Dewinter, som i sina unga dar roade sig med att pissa på judiska gravar
Samma inskränkta nationalism, samma öppna främlingshat, eller rättare sagt hat mot araber och andra mörkhyade utom-europeiska invandrare, samma fisförnäma upphöjande av en svensk kultur, eller flamländsk för Vlaams Belangs del, som en högre form av civilisation som nu hotas av en ”massinvandring”. Det är en svensk vulgärvariant av det omtalade ”civilisationernas krig”.
-”Eigen volk eerst”- det egna folket först, skanderar Vlaams Belang och vinner kring 30% av rösterna i miljonstaden Antwerpen. I sak driver SD samma nationella linje i Sverige och hoppas att det ska räcka ända in i Riksdagen.
Aftonbladets idé med att publicera Åkessons artikel var lovvärd. Låt honom skriva ner sina fördomar på papper så kan vi slå undan benen på dem, verkar ha varit målsättningen.
Men det stora problemet är att rationella och väl underbyggda motargument mot SDs främlingsfientliga propaganda bara berör de som redan är avogt inställda mot SD, de som känner att deras ideologiska jäst luktar illa.
Jäst är ordet. Ty SD ger bara uttryck för, stryker medhårs och får redan existerande känslor och åsikter att jäsa i den minoritet av samhället som upplever att det äntligen finns en politiker och ett parti som säger högt vad man själv mumlar i ett hörn.
Det går inte att med argument vinna tillbaka eller övertyga de som redan ser SD som sitt parti eller som säger sig vare överens med deras krav . Därför att det handlar inte om sunt förnuft och klarsynthet. Det handlar om känslor och fördomar som kommer till uttryck i ett samhälle där politiken och demokratin av alltfler upplevs som en avlägsen planet där bara de invalda regerar för egennyttan.
Därför var det mycket pinsamt att lyssna till tv-debatterna mellan Maud Olofsson och Fredrik Malm mot Åkesson. De spelar i själva verket på samma terräng som SD och kan bara säga att Åkesson överdriver och att hans främlingsfientliga ton måste nyanseras. I nästa andetag är de beredda att med näbbar och klor försvara den invandringspolitik som förs i Sverige och EUs åtgärder för att skapa ett Fästning Europa.
Aftonbladet faller också i den fällan. När tidningen stort slår upp 10 fel i Åkessons artikel blir det en lista över överdrifter som Åkesson gör sig skyldig till eller att vissa av hans påståenden inte kan bevisas(eller motbevisas) med statistiskt underlag.
Maud gjode bottennapp mot Äkesson
Att sätta SD, och liknande rörelser i andra länder, i politisk karantän genom att hindra dem tillträde i media är helt ineffektivt, ja får ofta rakt motsatt effekt. De som känner för deras argument tycker bara att de behandlas orättvist och får därmed än en gång bekräftat att det politiska etablissemanget är ett högdraget gäng för inbördes beundran utan kontakter med ”verklighetens folk”.
Att lita till skarpa argument för att i tv-dueller och i andra sammanhang dribbla bort deras extremism är naturligtvis lovvärt men har i alla europeiska länder visat sig helt utan verkan. Dessa gruppers nära anhängare och väljare vill inte övertygas eller lyssna till kritiska argument. De vill höra ord som stärker deras stigande ilska över ”massinvandringen”, över ”samhällets islamisering”, över ”bidragstagare” och ”utlänningarnas brottslighet”.
Men är inte då invandringen ett problem? Jo självfallet, om det land främlingar hamnar i behandlar dem som ett problem och inte en tillgång. Då bildas getton där kanske mer än hälften av de vuxna saknar arbete. Det är lätt att inse att invandringen varit en stor tillgång för den svenska ekonomin. Det de bidragit med i produktionen av samhälleliga rikedomar överstiger mångfaldigt de summor som lagts ut på ”snyltande utlänningar”. Men det är också ett argument som inte biter på den som inte vill lyssna.
I själva verket är invandringen ett stort problem speciellt för invandraren själv som av olika skäl tvingas lämna hem, familj, vänner och den egna miljön för att söka ett osäkert levebröd i okänd miljö.
Är det verkligen så att det vid horisonten växer upp en mångmiljonvåg av fattiga hungriga människor som hotar att svämma över våra gränser om invandringen vore fri, om världens gränser vore lika öppna som de är för Kapitalets rundresor i världen på jakt efter profiter?
Det är just i sambandet mellan kapitalens rörelser och folkströmmar över gränserna som vi måste leta efter orsak och verkan. En pakistansk vän till min bloggkollega Göte och mig själv sa en gång till en häcklande rasist på ett möte i London att ”vi är här därför att ni var där. Så är det nu också.
-När agrobusiness i USA och Europa dumpar sin överskottsproduktion i det svarta Afrika krossas de lokala producenterna och drivs in till städernas slumkvarter. De som lyckas skaffa pengar för en plats på ett båtruckel försöker ta sig till Europa om än med livet som insatts.
-När George Bush invaderar Irak och senare får grönt ljus från FN att fortsätta ockupationen svämmar Iraks gränser över av politiska flyktingar och ekonomiska utvandrare.
-När FN ger Nato grönt ljus för att attackera Afghanistan ska ingen sedan förvåna sig över att afghaner samlas i flyktingläger lite var stans.
Exemplen på de mekanismer som skapar flyktingströmmar kan mångdubblas. Men det behövs inte för de ovan tjänar bara som underlag till följande frågor som bör ställas till både SD och de svenska riksdagspartierna.
-Är ni beredda att sätta er emot EUs och USAs dumping av jordbruksprodukter och i stället kräva en massiv överföring av kapital och teknik till de fattiga i Afrika för att de ska kunna tjäna ett levebröd i sitt eget land? Knappast, eftersom regeringen och oppositionen aldrig sagt att EUs jordbrukspolitik behöver ändras i grunden. Att SD plötsligt skulle kräva en tiodubbling av hjälpen till fattiga länder är det nog inte många som tror på. Ändå är det vad de borde kräva av Sverige och EU om de vill förverkliga sin dröm om ett invandringsfritt Norden.
-Är ni beredda att kräva ett omedelbart stopp för USAs/Natos krigföring i Irak och Afghanistan och stödja ett kostsamt civilt återuppbyggnadsprogram? Svaret är naturligtvis nej. Inte ens Vänsterpartiet kräver omedelbart och ovillkorligt återtåg av ”våra” trupper. Ändå är det vad som krävs om jagade och hunsade människor ska avstå från att söka sin lycka i andra delar av världen.
Så länge en debatt om invandringens för-och nackdelar tillåts att föras i termer av ”vi” och ”de” ligger vägen öppen för alla jimmie åkesöner i världen att sprida sitt budskap av hat och intolerans. Så länge många människor känner sig mera ”vi” med Volvos och Ericssons fallskärmsklädda chefer än ”vi” med invandrare kommer Sverigedemokraterna att kunna skörda sin draksådd.
Den dag då den europeiska arbetarrörelsen på nytt sätter solidariteten mellan alla arbetande och fattiga i högsätet då skapas förutsättningar för att slå undan benen på de högerpopulistiska lockropen till rasism, egoism, inskränkthet och intolerans. Då kan också kampen mot sociala orättvisor och fattigdomen riktas mot den verkliga fienden – den kapitalistiska marknadsekonomins skövling av den mänskliga arbetskraften och naturen.
I media: DN1,DN2,SVD1,Dagens Arena,AB1,AB2,
Andra bloggare: Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokraterna, Rasism, Maud Olofsson, Vlaamse Nelang, JImmie Åkesson, Solidaritet, Invandrare
Senaste kommentarer