"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Solenergi
Klimatet inför Köpenhamn
4 Nov 09
Klimat och kris inför Köpenhamn
För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.
Del III av III
Ekologisk socialism är svaret.
I två artiklar har jag nu diskuterat vilken miljöpolitik EU/USA för och hur den står i skarp motsättning till de proklamerade målen inför Köpenhamn och därefter. Jag har också beskrivit hur diskussionerna förs kring ett ”grönt” alternativ i kapitalistisk regi och hur det bara kan leda till irrationella och i slutänden farliga alternativ, både ekologiskt och socialt.
I denna tredje och sista artikel i serien ska jag försöka skissera en politik som den anti-kapitalistiska rörelsen bör göra till sin och propagera för och ställa emot maktelitens planer för framtiden.
Radikala anti-kapitalistiska lösningar.
Av de två föregående artiklarna hoppas jag att följande slutsats framstår som helt logisk och nödvändig.
Utan omfattande anti-kapitalistiska åtgärder finns det ingen chans att de mål som FNs klimatpanel ställt upp kan realiseras. Vrid på det hur du vill, men så länge marknaden och vinstjakt ska bestämma vilka åtgärder som prioriteras och anses som ”möjliga” är det bara miljökatastrofer som väntar vid horisonten.
Det krävs radikala förändringar för att miljöhotet ska kunna bemötas – kort sagt det behövs en övergång till ett ekosocialistiskt samhälle.
Lenin skrev strax efter ryska revolutionen att socialismen är lika med sovjeter plus elektricitet. Redan då var det en för enkel bild även om den kunde rättfärdigas med att en enorm majoritet av befolkningen saknade elström. I dag är naturligtvis hans formel helt överspelad, eftersom vi står inför frågan hur elen produceras, av fossila bränslen eller inte.
Hos Marx hittar vi en formel som mer pekar mot vad som ska styra våra ekologiska val. I tredje delen av Kapitalet skriver Marx att det måste ske ett rationellt utbyte mellan människan och naturen. En fin utgångspunkt. Enda problemet blir att svara på frågan – vilken rationalitet?
Det finns minst två svar på frågan. För det första gäller det att bryta med kapitalismens köp- och slängideologi. Vi måste vårda naturen och de varor vi skapar när vi exploaterar naturens tillgångar. Mer är inte alltid bättre. För det andra bör den så kallade försiktighetsprincipen bli styrande i alla val av industriella processer och teknologiska landvinningar. Det innebär också att inta en ödmjuk inställning till vetenskapen och inte tro att vi vet allt, att vetenskapen alltid hittar lösningar.

Allt kan inte prissättas.
Det finns en rad av radikala och nödvändiga åtgärder som bör sättas upp på våra baner.
- Den materiella produktionen av varor måste minskas. Det finns massor av helt onödiga och skadliga produkter som det inte finns sociala behov av. Vem behöver vapen och bomber? Varför produceras det lyxyachter när människor svälter? Var och en kan göra sin egen lista och svaret blir alltid detsamma. Det produceras skräp och lyx därför att de som äger kapital kan tjäna pengar på det.
- När hela branscher, som krigsindustrin, läggs ned måste anställda som drabbas garanteras arbeten i och utbildning för verksamhet i sektorer med en samhällsnyttig produktion.
- Det finns ingen ekosocialism utan en total revolution av transportsystemen. Kollektiva transportmedel och närtransporter måste bli de förhärskande färdmedlen. Turistindustrins allt tätare skytteltrafik jorden över är inte ekologiskt hållbar så länge flygmotorerna använder fossila bränslen. Samma sak gäller forslandet jorden över av jordbruksprodukter som inkräktar på fattiga länders möjlighet att föda sin befolkning. Komplementet till revolutionen i transportsystemen är en, åtminstone delvis, omläggning till närproduktion av matvaror.
Foto Benny Åsman
- Alla beräkningar visar att isolering av alla existerande bostäder kan spara upp till hälften av den energi som i dag används för uppvärmning av våra hem. Här kan inga argument om att det är för dyrt accepteras. Oavsett kostnaderna är detta en långsiktig investering som måste göras. Vinstprincipen står i vägen för en sådan åtgärd. Ställ den åt sidan. Ställ samhällets och miljöns intressen i centrum.
Socialisera energi- och kreditsektorn.
- Samma argument gäller för de förnyelsebara energikällorna. Det är inte kostnaden som ska bestämma vad som produceras och hur det produceras. I dag styr den kapitalistiska vinstprincipen i sökandet efter nya energikällor. Därför prioriteras produktionen av biobränslen trots att den kräver odlingsbar mark samtidigt som forskningen i solenergi släpar efter. Det får kosta vad det kosta vill, men solenergin ska prioriteras eftersom det är den verkliga lösningen. Forskare har visat att om alla tak i söderläge inom EU betäcks med solpaneler räcker det för att täcka hela Europas elbehov. Det ska jämföras med det tyska monsterprojektet Desertec(solfångare i Sahara) som kommer att kosta många miljarder euros och bara svara för 15% av EUs elbehov. Men Desertec är intressant för storkapitalet eftersom det är stordrift och ger kontroll över marknader vilket inte behöver bli fallet om alla hus förses med små produktionsenheter för solenergi.

- Det måste skapas en internationell fond för att täcka de kostnader som krävs för en anpassning av ”utvecklingsländernas” utsläpp av växthusgaser. Det kräver bland annat en massiv överföring av teknologi till den offentliga sektorn i fattiga länder och ett brott med de multinationella bolagens patenträtter. Det kan komma att kosta cirka hundra miljarder euro per år. Men so what? Kapitalismen spenderar mer än tusen miljarder euro per år i militära utgifter. Varför har vi råd med det men inte en fond för de fattiga länderna?
- För att åtgärderna ovan ska bli verklighet tränger sig en oundviklig slutsats på. Energisektorn och kreditväsendet måste socialiseras och ställas i samhällets tjänst. Det privata profitintresset framstår som alltmer oförenligt med en socialt rättvis övergång till en ekologiskt hållbar framtid. Därför måste energisektorn och kreditväsendet liksom troligen andra stora samhälleligt viktiga industrier tas över i samhällets tjänst.
Bryt med klassamarbetet.
- För att kunna tillfredställa människans grundläggande behov och samtidigt minska den materiella produktionen krävs det ett brott med idén att i en ständigt ökad produktion finns människans frigörelse från nöden. Ett brott med ”allt för produktionen” innebär ett brott med klassamarbetet som det hittills sett ut. Ökad produktivitet har gett högre inkomster. Sedan några decennier vill inte Kapitalet längre dela med sig av produktivitetsökningens frukter. Det är dags att säga adjö till den formen av klassamarbete från arbetarrörelsens sida också. Samhället ska producera vad som är nödvändigt och nyttigt med ett minimalt bruk av energi. I den ekvationen finns det ingen plats för profitjakt.

I Saltsjöbaden signerades efterkrigstidens arbetsfred i utbyte mot löneökningar knytna till produktivitetsökningen i industrin. Det avtalet bröt kapitalägarna för länge sedan. Det är dags för arbetarrörelsen att göra detsamma.
- Det är dags att inta en offensiv hållning i klimatkampen. Vi ska inte längre säga att det kanske går att undvika en sämre levnadsnivå i och med övergången till ett hållbart samhälle. Övergången till ett nytt energisnålt och klimatvänligt system är en nödvändighet för att vi ska kunna leva bättre.
- För att skapa ett samhälle som kan kallas ekosocialistiskt måste arbetstiden minskas kraftigt med bibehållen lön och sociala skydd bevaras och byggas ut. Då kan alla få en sysselsättning. Inte för att producera mer utan för att minska dagens stress och press på arbetsplatserna. Det förutsätter också en kraftig förändring i inkomstfördelningen. Ingen ska tjäna 100 gånger mer än andra, inte ens 10 gånger mer. 
Extremism är inte radikalt.
Inför ansamlingen av tusentals människor i Köpenhamn kommer mer än en domedagsprofet sticka upp huvudet. Sedan redan en avsevärd tid tillbaka är det vissa som gjort till sitt levebröd att måla upp katastrofen med stort K på väggen. Mer än en bok har tagit sin utgångspunkt i något av de värstascenarier som vetenskapen säger inte kan uteslutas.
Bakom finns kanske en idé att de apokalyptiska förutsägelserna ska skrämma människan till att aktivera sig i miljökampen. Men den som säger att allt redan är för sent och att katastrofen är oundviklig inspirerar bara till resignation eller eventuellt det motsatta – låt oss elda på av bara fan, det är ändå kört.
Oavsett om klimatforskarna eventuellt har helt fel eller om katastrofprofeterna har rätt är det ett faktum att de fossila bränslena kommer att ta slut inom en nära framtid. Lika bra att redan nu förbereda en övergång till ett rent, energisnålt produktionssystem. Det är anti-kapitalism. Det är verklig radikalism.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, EU, Köpenhamn, FN, Energipolitik,
I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,
Bloggare:Rödamalmö,AlliansfrittSverige,Proletärbella,JonasSjöstedt,
Inför Köpenhamn
2 Nov 09
Klimat och kris inför Köpenhamn
För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.
Del II av III
Är grön kapitalism vår Noaks ark?
Finns det en grön kapitalism som, likt Noaks ark, kan rädda världen från klimatkatastrofer och eventuell undergång? Att ställa frågan så antyder redan svaret.

Vare sig dagens kapitalism eller en grön variant kan lösa de problem som klimatförändringen ställer mänsklighen inför. Det är den huvudtes som den här artikeln driver.
Om vi börjar med att anta att en grön kapitalism är möjlig vad skulle då dess absolut viktigaste uppgift vara? Att drastiskt sänka utsläppen av koldioxid inom en relativt kort tidsram är det självklara svaret. För annars kan den inte kallas grön. Det finns bara en effektiv väg att uppnå det målet – minska förbränningen av fossila bränslen. I diagrammet härunder ser vi källorna till alla växthusgaser omräknade till CO2-utsläpp sedan 1970.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>
Det helt frapperande i diagrammet är det faktum att förbränningen av fossila bränslen i stort sett är ensamt ansvarig för den totala ökningen av utsläppen sedan 1970. Alla andra gasutsläpp är nästan konstanta. Slutsatsen är naturligtvis att målet att sänka utsläppen med minst 50 procent till 2050 är omöjligt att uppnå utan att minska konsumtionen av fossila bränslen. Det går helt enkelt inte att komma runt detta faktum.
Rent tekniskt sett reser det inga problem. Alla vetenskapliga beräkningar visar att de förnyelsebara
energikällorna har en potential tiofaldigt större än alla kända fossila resurser tillsammans. Att i dagsläget 80 procent av all förbrukad energi kommer från fossila ämnen är därför rent teoretiskt inte svårt att ersätta med förnyelsebara källor.
Men det finns naturligtvis många praktiska hinder i vägen. Att gå ifrån de fossila bränslena betyder att ett nytt energisystem måste byggas, vilket inte kan förverkligas över en natt. Med dagens teknik är alla alternativ, ur den kapitalistiska marknadens synpunkt, betydligt dyrare än den fossila energin. Det krävs självfallet en övergångsperiod till ett nytt system. Under den fasen riskerar till och med CO2-utsläppen att öka eftersom det måste till stora investeringar i ny teknik och nya anläggningar, som i sin tur kräver energi, det vill säga ökad förbrukning av fossila bränslen under övergångsfasen.
Horisont 2050
För att nå målet för CO2-utsläppen beräknar FNs klimatpanel att energiförbrukningen i EU måste minska med 50 procent till 2050 och i USA med 75 procent. Vid första ögonkastet verkar detta löjligt orealistiskt. Men jämförelser mellan olika länder visar motsatsen. En schweizare använder exempelvis 4 ton olja(all energikonsumtion omräknad till ton olja) per år medan amerikanen använder 8 ton per år. Ingen kan påstå att levnadsstandarden i Schweiz ligger under den amerikanska. Problemet sitter i samhällets infrastruktur och konsumtionsmönster.

Behandla Jorden varligt
Att rikta in fokus på individens slöseri av energi och materia, vilket är medias favorittema, är inte tillräckligt. Mycket kan göras för att företagen och även individen ska slösa mindre med moder jords gåvor. Men det är helt enkelt inte nog för att den drastiska minskningen av CO2-utsläppen som är nödvändiga ska kunna realiseras inom den tidsram som försiktighetsprincipen påbjuder.
Kanske forskningens huvudfåra i klimatfrågan överdriver problemen eller har helt fel. Det vore ju angenämt. Men är den möjligheten något att bygga en politik på? Att spela rysk roulette med framtiden som insatts verkar inte klyftigt.
Slutsatsen blir till slut enkel och till synes dramatisk. Det finns inga omvägar eller tekniska under som kan uppnå de mål klimatpanelen förespråkar utan att transformeringen av materia minskar, det vill säga att den materiella produktionen minskar.
Är det ett skämt kanske du frågar dig. Minska varuproduktionen när en tredjedel av mänskligheten knappt har nog för dagen och en miljard av dem är undernärda vad är det för trams. Utropet är berättigat om vi inte tittar närmare på vad som är socialt nödvändig produktion och vad som är onödig och till och med skadlig produktion. När en risbonde i Asien utökar sin produktion ökar han också utsläppen av växthusgaser liksom bygget av en kilometer ny motorväg till ett nytt köpcentra mitt ute på vissjan i Europa också ökar BNP och utsläppen av gaser. För den borgerliga nationalekonomin är de båda exemplen helt likvärdiga. Tillväxt som tillväxt. För klimatologerna likaså. Utsläpp som utsläpp. För att komma undan denna falska jämförbarhet måste vi se till kvalitet och inte kvantitet. Var och en kan göra en rundtur i närmaste storköp och omedelbart finna massor av helt onyttiga och absurda produkter. Produkter som inte fyller några verkliga behov och som bara kan säljas med mördande reklam och mode.
Hur många miljoner ton olja, stål och sällsynta metaller går inte bokstavligen upp i rök i krigsindustrin? Är det en nyttig produktion?
Gröna alternativ?
Mot den bakgrunden kan vi fråga hur den ”gröna kapitalismens” alternativa energikällor ser ut? Vad föreslår makthavarna som ersättning för de fossila bränslena?
Den internationella energikommissionen har gjort beräkningar för hur stora utsläppen blir 2050 vid ett business as usual scenario och hur stor del minskade utsläpp som olika förnyelsebara energikällor kan ta ansvar för. I diagrammet nedan syns att utsläppen skulle öka från nuvarande 28 gigaton CO2 till 62 gigaton 2050 och att målet bör läggas vid 14 gigaton 2050 om scenariot max 2°C temperaturökning till 2100 ska förverkligas. I diagrammet ser vi att enligt IEA kommer koloxidlagring i sänkor och kärnkraften att spela en stor roll.
<!–[if !vml]–><!–[endif]–>
Planen är helt enkelt orealistisk, irrationell och farlig för framtida generationer.

-Att lagra koldioxid i påstått täta bergrum är kanske en metod som kan användas under övergångsfasen till ett nytt energisystem. Men det är en riskabel teknik eftersom ingen kan garantera att koldioxiden en dag inte slipper ut på grund av en jordbävning eller förskjutning i berggrunden. I planen ingår att från och med 2020 bygga 45 nya kolkraftverk per år med 500 MW kapacitet och utrustade för att samla upp verkens CO2-utsläpp. Är det en ny kolepok som planeras?
-För att planen att kärnkraften ska svara för 6% av de minskade utsläppen ska realiseras måste det byggas 1 440 nya kärnkraftverk på 1 000 MW fram till 2050, det vill säga 32 stycken per år.
-Vid sidan av kol- och ny kärnkraft ska nya generationer av biobränslen utvecklas. Här ligger redan de stora oljebolagen i startgroparna. British Petroleum satsar miljardbelopp på framställning av biobränslen utifrån alger och bakterier. Det behöver inte sägas att genmanipulering blir stomme i en sådan verksamhet.
-Men det är inte slut på vansinnet. Planen räknar också med att tunga oljor och oljesand, eller tjärsand som det också kallas, ska exploateras med användande av teknik för CO2-sänkor. I Kanada kan vi redan se vilka miljökatastrofer som utvinning av oljesanden leder till.

Oljesanden i Kanada skapar stora miljöskador
Från teori till verklighet
På skrivborden finns det en ”grön kapitalism”. Den kommer att stanna där. Det resonemang beskriver hur den skulle kunna fungera följer följande logik.
-Kostnaderna för miljöförstöringen ska tas med i beräkningen. Det låter sympatiskt. Men en kostnad ska ha ett pris i en marknadsekonomi. Hur sätter man ett pris på en förstörd sjö? Eller vad är kostnaden för fjällripans utrotning? Och hur stora kostnader svarar det mot under en kommande 50-årsperiod?
-Priset på ett ton CO2 ska sättas så pass högt att ”smutsiga” industrier tvingas till att minska sina utsläpp. Men i praktiken ser vi att USA och EU bromsar tvingande åtgärder för att inte sätta käppar i den ”egna” industrins profitkvarnar. I teorin är det miljöbovarna som ska betala, i praktiken erhåller de gratis utsläppsrätter som de gör stora vinster på.
- En ”grön kapitalism” innebär en omläggning till alternativa energikällor. I praktiken ser vi hur de makthavande satsar på en mix av fossila bränslen och kärnkraft.
-Teorin kräver att kostnaderna för ”utvecklingsländernas” omläggning till miljövänlig energiproduktion ska bäras av de rika länderna. I stället förs en internationell åtstramningspolitik där fattiga länders ekonomier hamnar i allt större kläm.
-Den kräver också en omfattande överföring av teknik till ”utvecklingsländerna”. Men det motsatta sker. Rika länder kapplöper för att lägga beslag på råvarukällor och odlingsbar jord i främst Afrika, men också i Asien och Latinamerika.
Kort sagt bygger idéerna om en ”grön kapitalism” på teoretiskt tänkbar ekonomisk potential medan den reellt existerande kapitalismen enbart baserar sitt handlande på vilka profiter den stenhårda konkurrensen på marknaden tillåter.

Om vi överlåter åt kapitalägarna att bestämma hur klimathotet ska mötas är det ingen grön blomstrande kapitalism som väntar oss. Se i stället fram mot en värld med allt fler ekologiska katastrofer, en kaotisk övergång till en värld där de fossila bränslena är slut och en explosion av social misär och fattigdom.
I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,,SVD3,DN4,DN5,AB1,SDS1,DN4,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, FN, EU, Olja, Solenergi, Köpenhamn, Kyoto,


Senaste kommentarer