.

.

Den internationella traditionella arbetarrörelsen i Väst har haft ett sorgesamt förhållande till den libyska revolutionen. Reaktioner som väl speglar dess sorgliga tillstånd. Så när som på en del anteckningar i protokollet, som exempelvis Håkan Juholts obegripliga krumsprång i frågan, har den i stort accepterat imperialismens dagordning.

Ingen politisk självständighet har demonstrerats. Inga egna djärva initiativ har tagits. Vem kan exempelvis föreställa sig att Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin ens skulle kunna ha kommit på idén att, likt borgerliga politiker, riksdagsmän och journalister, ta sig till rebellernas högkvarter i Benghazi för att där tillsammans med en robust facklig delegation visa sin avsky för Khaddafis diktatur och erbjuda sin solidaritet med de revolutionärer, som efter 42 års diktatur, kanske inte ens känner till ordet fackförening?

Nej, en sådan föreställning är så långt ifrån dagens verklighet att den ”i rörelsen” bara skulle avvisas som ett tokigt fantasifoster. Men ändå är det detta ett initiativ, en politisk kreativitet, som borde ha varit självklar…

I de partier och rörelser som vill se sig själva som politiska krafter till vänster om denna traditionella arbetarrörelse har reaktionerna på den arabiska revolutionens första väpnade resning varit splittrad. Intresset blygsamt och passivt och den egna praktiken ofta koncentrerad till ett politiskt motstånd mot de flyginsatser som NATO iscensatt – trots en unison begäran från den libyska rebellrörelsen. Även i de fall som man solidariserat sig med striden för att störta diktaturen har man inte orkat med att driva något solidaritetsarbete av betydelse.

På vår blogg har vi under samma sex månader hävdat att en annan linje hade varit både riktig, möjlig och då också av betydelse för kampen. Vi har utvecklat våra ståndpunkter – i dialog med många läsare och kamrater i övrigt – i mer än sextio artiklar. Nu är det dags att mer finstilt börja granska och lära oss av det som varit och det självklara är då att vi börjar med vår egen rörelse och vårt eget parti.

Vi börjar i nuet där Socialistiska Partiet har reagerat på den libyska diktaturens fall med två uttalanden. Partiets verkställande utskott publicerade i veckan en kommuniké och i dag publiceras en ledare i tidningen Internationalen. Den första texten är acceptabel eftersom den hälsar segern i Tripoli som en stor händelse och uttrycker fullt stöd till det libyska folkets fortsatta frihetskamp. Författarna har hittat någorlunda rätt tonläge.

Däremot är det just den trista och torftiga undertonen som gör att den ledare som finns att läsa i Internationalen hamnar helt fel. Ledaren är kall och i total avsaknad av entusiasm och passion över segern i striden mot diktaturen. Efter att – likt ett snustorrt TT-meddelande -konstatera att ”rebellerna jublar” över segern tillägger ledaren att ”vi socialister välkomnar självklart regimens fall”.

.

.

Ett par rader längre fram sägs det att utvecklingen ger ”grund för en försiktig optimism”. Vad är detta? Det låter som en diplomatisk not från ett utrikesdepartement och det blir också allt vad ledaren lyckas gestalta av ”glädje” över den heroiska kamp som tiotusentals ungdomar fört i sex månader mot en till tänderna beväpnad diktator. Tusentals har stupat. Kanske flera hundra bara under slutstriden i Tripoli.

-Vi välkomnar segern som inger grund till försiktig optimism.

Man riktigt känner ledarskribentens ”entusiasm”.

Tonen är fel och dessutom ledarens tyngdpunkt eftersom den i övrigt handlar om de ”massor av problem som tornar upp sig” varav det första är att ”Natos bomber regnar ännu över Tripoli”. För det första har det aldrig ”regnat bomber” över någon plats i Libyen. Betydligt färre bomber och missiler har fällts över Libyen än under Natos bombkrig i Kosovo. Anledningen är enkel. Det är bara militära mål som förstörts. Om det ”regnar bomber” över Tripoli skulle vi tvingas räkna civila offer i tusental, inte i fåtal som nu är fallet. Uttrycket är inte långt ifrån Kommunistiska Partiets prat om ”bombmattor över Libyen”.  Begreppen vill få oss att associera till terrorbombningar.

När segern över Khaddafi befästs och utländska media fritt kan besöka alla platser där striderna varit mest intensiva kommer vi att kunna se vad som bombats sönder. Vi vågar oss på en gissning att i stort sett alla de sjukhus, barnhem, skolor, elverk och vattenanläggningar som Khaddafi och hans megafoner i väst påstår förstörts av Nato, står kvar hela och i brukbart skick.

.

.

Ledaren upprepar också det som av många tas som ett axiom, nämligen att oljebolagen i väst kommer att gynnas när ”nya kontrakt tecknas”. Det spelar tydligen ingen roll hur många gånger fakta påpekas. ”Axiomet” kommer tillbaka som gubben i lådan. Kontrakten som redan finns och som skrevs av Khaddafi ligger redan helt i västliga oljebolags händer. Nittio procent av landets olja exporterades till Europa och bara tre procent till Kina. Så sent som i förrgår sa TNC att ”existerande oljekontrakt är heliga”, det vill säga att de alla kommer att respekteras. Inom ett par år kanske nya kontrakt kommer att gynna Paris, London och Italien. Men att det skulle innebära ett nytt och utökat beroende till väst utöver det beroende som redan existerar verkar långsökt.

Lika långsökt är ledarens spekulationer i att Libyen skulle dras in i ”det militära samarbetet med väst”. Det finns hittills inga konkreta bevis på planer från ”väst” att bygga militärbaser i Libyen. Landet saknar strategiskt intresse redan ur geografisk synpunkt. Medelhavet är redan kontrollerat till hundra procent av Nato-makter och söder om den bebodda libyska Medelhavskusten sträcker sig hundratals mil av sandöken utan militärt värde. Staterna söder om Libyen som Niger och Chad ligger redan i Frankrikes ”intressesfär”. Ledarens militärstrategiska spekulationer verkar därför helt tagna ur luften liksom ledarskribentens tidigare spekulation om att Natos inblandning bland annat går ut på att förhindra en framtida kinesisk militär närvaro i Libyen.

.

.

Nästa stora problem med revolutionen som ledaren tar upp är att TNC domineras av en ”västvänlig elit”. Det kan vi hålla med om och också att det är ett problem för revolutionens fortsatta utveckling. Men samma sak gäller de övergångsregeringar som fötts ur de egyptiska och tunisiska revolutionerna. Det har inte hindrat vårt parti från att jubla över Ben Alis och Mubaraks fall och med stor entusiasm följa utvecklingen. Tonen har varit den rätta och revolutionerna har inte bara ”gett grund till försiktig optimism”.

Där skon klämmer för ledaren är det militära stöd som revolutionen fått från väst.

-Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd, står det i ledaren. Vilket motsägs av följande mening: ”Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet.”

Varför vi ska ”tröstas” blir obegripligt om man inte ser till hela tyngdpunkten i ledaren –  vilken är den att den libyska revolutionen egentligen är något sorgligt  som kom med ropen på hjälp när Khaddafis tanks hotade att krossa revolten i Benghazi. Sedan dess har det varit viktigare för SP:s ledning att visa oro över Natos inblandning än att visa entusiasm över revolutionens segrar på marken. Det är grunden till den ton och tyngdpunkt som ledaren visar. Då blir det också klart varför bildandet av en fri facklig organisation i Benghazi bara ses som en tröst i eländet.

Tills sist avslutar ledaren med en förhoppning om att alla som kämpat kommer att få se reella förändringar i landet och inte bara ”nya förtryckare vid maktens taburetter”. Till och med lyckönskningarna inför framtiden andas alltså pessimism.

.

.

Trots intensiva slutstrider verkar det uppenbart att revolutionen har segrat. I sitt första skede och allt talar också för att det för oss socialister är en ofullbordad revolution, eller ofullbordad symfoni (!) som vi kommer att få se under överblickbar framtid. Diktaturens fyrtiotvå svåra år, med dödsstraff för politisk eller facklig organisering, tillsammans med oljeekonomin och dess sociala perversion med en arbetarklass där uppemot 40 procent har varit papperslösa helt underordnade immigranter, är det inte en ”proletär revolution” eller en ”revolutionär arbetar- och bonderegering”, som står närmast på dagordning. Vi har upplevt ett nytt scenario som ännu inte satt sig på de flesta näthinnor. Kanske vi på vår blogg också har sett en del i syne. Det får framtiden utvisa. Men vi har varit och är, med de fakta som finns att tillgå, helt övertygade om att diktaturens fall är en seger inte bara för det libyska folket, utan också för den arabiska revolutionen. Liksom för Europas arbetande människor i stort.

I det parti vi bägge tillhört sedan över fyrtio år har det alltsedan slutet på mars funnits olika uppfattningar om den omvälvning vi varit med om. Med en knapp majoritet har partistyrelsen intagit vad man kallat ”en principfast ståndpunkt” genom att gå emot all militär intervention från NATO – och då också från Sveriges sida. Internationalens ledare slog exempelvis fast att en flyginsats från NATO skulle innebära en obönhörlig logik som leder till fullskalig invasion. Med en del skillnader sig emellan menade minoriteten att vi i stället skulle bejaka de flyginsatser – som rebellerna vädjat om – och som syftade till att skydda civilbefolkningen och då inte minst till att slå ut alla de tunga vapen som regimen Khaddafi använt mot sitt eget folk. Benny och jag har hela tiden delat denna senare uppfattning och dessutom gång på gång vänt oss mot varje tanke på marktrupper från Väst eller militära attacker på civila infrastrukturer eller civila bostadsområden. Vi har inte underskattat faran med den militära hjälpen från Väst men vi har sett denna som ett mindre ont än att Khaddafi för kanske flera sekler fysiskt skulle ha utrotat allt motstånd mot den egna familjediktaturen.

Vid sidan av dessa särståndpunkter var vårt parti överens om att driva kraven på att rebellerna skulle få hjälp med egna vapen; att Sveriges regering skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant samt att utveckla största möjliga praktisk solidaritet med revolutionen. I uttalandet från majoriteten underströks vikten av också dessa krav. Bössinsamlingar skulle ske på varje arbetsplats, på varje torg osv…

.

.

Fram till och med denna tidpunkt var det vi som svarat för all bevakning om Libyen i tidningen Internationalens spalter. Detta vid sidan av ledarredaktionen som är utsedd av partistyrelsen och självständig från redaktionen i övrigt. Men när åsikterna gick isär och partiets ledning hävdade en annan ståndpunkt än vår var det naturligt att ansvaret för att följa upp utvecklingen, komma med politiska initiativ, spegla kampanjer mm nu tillsvidare låg hos majoriteten . Vi vill understryka att ansvaret har legat och ligger hos partistyrelsens majoritet. Inte hos redaktionen. Vi har accepterat detta förhållande. I väntan på det partiråd i oktober som ska fatta ett beslut i frågan efter en demokratisk diskussion.

Gör vi nu ett första bokslut över de fem månader som gått är detta inte särskilt uppmuntrande. När det gäller den politiska praktiken beror det trista utfallet naturligtvis i första hand på att Socialistiska Partiet snarare är ett – av flera embryon – till ett nytt större arbetarparti. Vi är inte partiet med stort P.

Men ändå. Absolut ingenting har gjorts. Inga initiativ. Inga försök att knyta kontakter med libyer i opposition. Inte heller genom Fjärde Internationalens andra sektioner eller närstående grupper. Inte ett enda flygblad, inte en enda insamlingsbössa, inte ett enda pressmeddelande när det gäller solidariteten med Libyen.

Detta avspeglas också i den tidning som varit vårt husorgan under fyrtio år. Där finns inte en enda notis om en enda aktivitet.

Men det värsta är att det inte heller finns opinionsbildande artiklar som drivit de krav vi har varit överens om. Inte en enda. Trots att det finns gott om duktiga skribenter i partistyrelsens majoritet.

.

.

Den dystra sanningen är att det om Libyen, under dessa långa fem månader, inte finns en enda artikel i tidningen som är positiv till den libyska revolutionen och dess kämpar överhuvudtaget. Ett av våra blogginlägg har lagts in. Det är allt. I övrigt finns det bara intervjuer med partikamrater som stödjer majoritetens uppfattning om att gå emot NATO:s intervention.

Vi vet inte hur diskussionen i vårt lilla parti kommer att formas. Men till skillnad från i många andra organisationer kan vi föra en öppen, hängiven och demokratisk debatt och vi är övertygade om att en majoritet av partimedlemmarna i oktober kommer att avvisa de beslut som togs i mars.

.

Göte Kildén & Benny Åsman

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Socialistiska Partiet, Fjärde Internationalen

I media: SVD1,SVD2SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN3,DN4,DN5,GP3,

DN6,SVD7,SVD8,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

Dela