Ett rött Europa – men hur?

Vi säger att en annan värld är möjlig. Vi säger att ett annat Europa är möjligt. Vi menar att ett annat Europa måste vara ett rött Europa. Men hur kommer vi dit. Det är en svår nöt att knäcka.

Michel Husson är en fransk marxistisk ekonom som ägnat mycket av sina teoretiska arbeten åt att tänka möjliga broar från dagens situation till ett samhälle som är till för sina medborgare och inte för bankirerna och spekulanterna.

Han avvisar exempelvis den nationalistiska fällan som tror att bara man lämnar euron så kan ett lands regering vidta mer socialt rättvisa åtgärder.

Den debatt som Michel Husson för i sina böcker och på sin hemsida är av stor vikt. Det handlar om hur ett socialistiskt Europa kan se ut och hur vägen dit ser ut. Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och konferenser organiserade av Fjärde Internationalen. Michel är privat en mycket försynt man, ja nästan lite timid. Men när debattens vågor går höga då bryter hans passion och engagemang igenom. För mig är hans teoretiska arbeten bland de som mest berikat den marxistiska ekonomiska teorin det senaste decenniet. Tyvärr finns inte någon av hans böcker översatta till svenska. Däremot finns en text om finanskrisen publicerad i Tidsignal nr 9.

*****

En europeisk strategi för vänstern.

Av Michel Husson

.

Specifika drag i Europa förstärker effekterna av den globala krisen. I trettio år har motsättningarna i kapitalismen överkommits genom en enorm ansamling av fiktiva äganderätter till det producerade mervärdet. Krisen hotade att göra ”dragningsrätterna” värdelösa.
Men regeringarna beslutade att rädda dem under förevändning att rädda bankerna. De har tagit över de privata skulderna utan att kräva knappast något i gengäld. Det var möjligt att i ögonblickets hetta ställa villkor för hjälpen, till exempel genom att förbjuda spekulationspapper och en stängning av skatteparadisen, eller att ålägga det privata kapitalet en del av statens skuld som kraftigt ökat på grund av just undsättningen av bankerna.

.

Månglarnas Tempel i Bryssel. Fasaden till Börsen , som numera befinner sig byggnadens källare med bara datorer. Månglarnas desperata skrikande har tystnat.   Foto: Benny Åsman

.

Nu har krisen gått in i sin andra fas. Efter att de privata skulderna förstatligats ska nu de arbetande tvingas att betala räkningen. Angreppet sker i form av åtstramningspolitik som alla följer samma modell: minskade utgifter för nyttiga sociala tjänster och ökning av de mest orättvisa skatterna.
Det finna inget annat sätt att bemöta detta sociala våld än att tvinga aktieägarna och gäldenärerna att betala vad det kostar att rädda deras system. Det är glasklart och något alla förstår.

Det borgerliga projektets sammanbrott.

Det man vill tvinga de arbetande att betala är också det borgerliga europabyggets fiasko. Med den gemensamma valutan, pakten för budgetstabilitet, den totala avregleringen av finansen och kapitalrörelserna trodde den europeiska borgarklassen att den funnit den rätta vägen. Genom att ställa de arbetande och de sociala modellerna i konkurrens med varandra blir lönenedpressning enda medlet för att reglera den inomkapitalistiska konkurrensen och vidga ojämlikheten till en begränsad social grupps fördel.
Men modellen var inte hållbar eftersom den satte kärran framför oxen genom att ta de europeiska ekonomiernas homogenitet för given när den inte existerade. Skillnaderna har i stället ökat mellan länderna beroende på deras plats på världsmarknaden och känslighet för eurons växelkurs; inflationstakten i länderna har inte konvergerat och de låga räntorna har stimulerat bostadsbubblor osv.
Alla motsättningar i det europeiska hastverket, som borgarna i dag upptäcker, fanns där redan innan krisen som i sin tur fått dem att explodera i form spekulativa attacker mot de mest utsatta ländernas statsskuld.
Bakom abstraktionen ”finansmarknaden” döljer sig huvudsakligen europeiska finansinstitutioner som använder de pengar de lånat av staten till mycket låg ränta för att spekulera mot desamma.
Spekulationen är alltså bara möjlig  tack vare statens icke-intervention och den ska förstås som en påtryckning på  regeringar som välvilligt sanerar budgeten på de arbetandes bekostnad och för att stödja bankernas intressen.

.

https://lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TU5kus5WPjI/AAAAAAAAGKU/a07DvkPcUJg/139_3936.JPG

.

Det är de fattigas börs som ska tömmas till bankernas förmån. Här en berömd staty i Bryssel utanför den Socialistiska sjukkassan på Rue du Midi, bara runt hörnet från mitt hem. Madame Chapeau är en person i en burleskteater som alla äldre brysselbor känner till. Foto: Benny Åsman

.

Omedelbara uppgifter.

Ur de arbetandes synpunkt är de omedelbara uppgifterna klara; vi måste sätta oss upp mot åtstramningsprogrammen och vägra betala statsskulden som inte är något annat än skulder orsakade av krisen. Det alternativa projekt som ett socialt motstånd kan basera sig på kräver en omfördelning av rikedomarna.
Det är en naturlig utgångspunkt. Det är lönenedpressningen, med finanskapitalets allt större del av mervärdet som motpol, som lett till den enorma ackumulationen av de skulder som skapat krisen. Det är krisens verkliga materiella bas.
Alternativet består i bland annat en verklig skattereform som upphäver de skattegåvor som i åratal delats ut till företagen och de rika. Det innebär också att statsskulden på ett eller annat sätt avskrivs. Den är helt enkelt inte förenlig med avgörande sociala intressen och behov. Det finns ingen radikal lösning på krisen utan att statsskulden sätts ifråga, endera via en omstrukturering eller en avskrivning.
För övrigt verkar det troligt att ett antal länder kommer att bli oförmögna att betala sina skulder och då är det viktigt att förebygga situationen och säga hur den ska handskas.

Lämna euron?

Den offensiv som de arbetande i Europa utstår förvärras onekligen av den europeiska tvångströjan. Den europeiska centralbanken kan inte som exempelvis Federal Bank i USA mynta pengar av det offentligas skuld genom att köpa statsobligationer. Skulle ett avhopp från euron lätta på trycket? Det är vad Costas Lapavitsas (*) förslår som omedelbar åtgärd i Grekland utan att, som han säger, vänta på att vänstern enar sig för att ändra hela eurozonen, något han anser ”omöjligt”.
Samma ide som också florerar i andra länder i EU stöter på ett första hinder – det faktum att Storbritannien som inte är med i eurozonen inte besparats från åtstramningspolitik. Det är lätt att förstå varför den nationalistiska extremhögern kräver att euron överges, vilket är fallet med Nationalfronten i Frankrike.

.

Arbetare vid Volkswagen i Bryssel demonstrerar mot företagets beslut att lägga ned tillverkningen i Belgien. Det var 2006. Senare startade fabriken tillverkning av Audi 1, men med mindre än hälften av personalen.  Foto: Benny Åsman

.

Däremot är det svårt att se vilka meriter ett avhopp från euron har ur en radikal vänsters synvinkel.
Om en nyliberal regering under händelsernas tryck skulle hoppa av från euron är det klart att det skulle användas som ursäkt för en ännu värre åtstramning än dagens och det skulle skapa ännu sämre styrkeförhållanden för de arbetande, inte tvärtom. Det är den lärdom vi kan dra av alla tidigare erfarenheter.
För en vänsterregering skulle det vara ett verkligt strategiskt felsteg att lämna euron. Den nya valutan skulle omedelbart devalveras eftersom det är vad som eftersöks. Men det skulle omedelbart öppna dörrarna för finansmarknaden att starta en spekulationsoffensiv. Det skulle starta en ond cykel av devalvering – inflation – åtstramning. Statsskulden som dittills mätts i euro skulle dessutom stiga bryskt av varje devalvering.
Varje vänsterregering som verkligen beslutar sig för att vidta åtgärder till de arbetandes fördel kommer omedelbart att sättas under stor press från den internationella kapitalismen.
Ur ren taktisk synpunkt vore den kraftmätningen enklare att handskas med genom att använda eurotillhörigheten.
I grunden är det sant att den europeiska konstruktionen baserad på en unik valuta saknar kohesion och är i vilket fall inte fullbordad. Den fråntar medlemsstaterna växelkursen som anpassningsmekanism för skillnader i prisutvecklingen och löneutvecklingen inom eurozonen.
Länderna i ”periferin” måste då frysa lönerna, som Tyskland gjort i tio år, eller se sin konkurrenskraft minska och förlora marknadsandelar.

.

Solidaritet mellan Europas arbetare är enda lösningen på Kapitalets försök att ställa arbetarna

i konkurrens med varandra. Foto: Benny Åsman

.

Situationen leder till en sorts återvändsgränd där det inte finns några omedelbara lösningar. Att ta steget tillbaka skulle kasta Europa ut i kaos till nackdel för de svagaste länderna. Och att starta en ny logik i europabygget verkar vara ett mål utom räckhåll för tillfället.
Om eurozonen faller samman kommer de svagaste ekonomierna att destabiliseras av spekulationen. Inte ens Tyskland har något att vinna eftersom dess valuta skulle skrivas upp utan kontroll och utsättas för vad USA nu försöker tvinga på många länder med sin valutapolitik.
Det finns andra lösningar som går via en total omformning av EU. Det kräver en budget baserad på en enhetlig beskattning av kapitalet och finansiering av fonder för en harmonisering av nyttiga sociala och ekologiska investeringar och ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för de statliga skulderna.
Men som sagt denna lösning uppifrån är på kort sikt inte möjlig. Inte för att det saknas alternativ men därför att deras genomförande kräver andra styrkeförhållanden i europeisk skala.
Vad finns det då att göra i denna extremt svåra konjunktur? Kampen mot åtstramningspolitiken och en vägran att betala statsskulden är grunden för en motoffensiv. För att motståndets ska stärkas av ett alternativt projekt behöver vi arbeta fram ett projekt som knyter samman ”praktiska lösningar” med en genomgripande förklaring av krisens klassinnehåll.

;

Med solidaritet och facklig enhet kan underverk uträttas.  Foto: Benny Åsman

.

Den radikala vänsterns specifika uppgift blir att kombinera de sociala striderna på nationell nivå med kravet på ett annat Europa. Vad gör borgarklasserna å andra sidan? De drabbar samman över vilken politik att föra eftersom de till stor del försvarar nationella särintressen. Däremot när det gäller att tvinga på arbetarklassen åtstramning bildar de en solid enhetsfront.
Den radikala vänstern har annat att göra än att stryka under de reella skillnader i situationen som finns mellan olika länder. I stället bör den arbeta fram en internationalistisk syn på krisen i Europa. Genom att sikta in sig andra måltavlor än de vanliga syndabockarna är det till att börja med den enda verkliga metoden för att bekämpa extremhögerns tillväxt.
För det andra är det bästa medlet, för att bejaka en äkta internationell solidaritet med de folk som drabbats hårdast, att kräva att skulderna blir en gemensam skuld på europeisk nivå. Vi måste erbjuda ett alternativt europaprojekt till borgarnas. Deras leder bara till social nedrustning i alla länder. Hur är det möjligt att inte inse att mobiliseringen mot borgarnas europeiska samordning måste basera sig på en alternativ samordning?
Även om det är sant att kampen förs inom en nationell ram förstärks den av ett internationalistiskt perspektiv i stället för att försvagas eller avledas in i nationalismens återvändsgränd. När studenterna i London demonstrerade under ropen ”alla tillsammans, alla tillsammans” symboliserade de denna levande strävan.

För en europeisk strategi.

Uppgiften är svår, liksom den period som krisen öppnat upp. Men den radikala vänstern ska inte stänga in sig i ett omöjligt val mellan ett riskfyllt alternativ –lämna euron- eller en utopisk harmonisering av Europa. Det går att rikta in sig på mellanliggande mål som sätter de europeiska institutionerna i fråga.
  • Medlemsstaterna i EU borde kunna låna direkt av Europeiska Centralbanken till mycket låg ränta och de privata bankerna tvingas att ta ansvar för delar av statsskulden.
  • En metod för inställning av avbetalningarna bör inrättas så att statsskulden kan avskrivas med belopp som motsvarar skattegåvorna till de rika och räddningspaketen till de privata bankerna.
  • En budgetsanering kan ske via en på europeisk nivå harmoniserad skattereform som beskattar kapitalrörelser och finansiella transaktioner, aktieutdelning och andra kapitalinkomster, de stora förmögenheterna och de höga inkomsterna.
.

Vänd dem aldrig ryggen!  Foto: Benny Åsman

Vi måste förstå att sådana åtgärder är vare sig mer möjliga  eller omöjliga än illusionen om ett för de arbetande fördelaktigt avhopp från euron. Det vore naturligtvis idiotiskt att vänta sig ett samtidigt och samordnat brott i alla euroländer.
Återstår därför att en tänkbar strategisk hypotes måste ta sin utgångspunkt i erfarenheterna från en social omvandling i ett ensamt land. Regeringen i landet inför exempelvis en skatt på kapitalet. Om det är en förutseende regering måste den ta med i beräkning den motattack den omedelbart kommer att utsättas för och därför införa en kontroll över kapitalrörelserna. Med ett sådant försvar av den antagna skattereformen hamnar regeringen i direkt konflikt med de europeiska spelreglerna. Men den har ändå inget intresse av att lämna euron. Det vore ett enormt strategiskt felsteg eftersom en ny valuta omedelbart skulle attackeras i syfte att sätta det ”rebelliska” landet på plats.
Vi måste alltså överge idén att det finns ”tekniska” genvägar och i stället förbereda oss på den oundvikliga konflikten och bygga ett styrkeförhållande där den europeiska dimensionen ingår.
En första stödpunkt är kapaciteten att störa kapitalets intressen. Landet som slår in på en ny väg kan omstrukturera sin statsskuld, nationalisera utländska kapital eller hota med att göra det. Något som ”vänsterregeringarna” Papandreou i Grekland eller Zapatero i Spanien inte för ett ögonblick övervägt.
Den viktigaste fördelen ligger i den kooperativa karaktären hos de vidtagna åtgärderna. Det är en enorm skillnad jämfört med en klassisk protektionism som alltid söker räddning genom att knapra åt sig marknadsandelar från andra länder.
Varje progressiv åtgärd är därför allt effektivare i takt med att den sprider sig till fler länder.
Vi får därför tänka oss en strategi som vilar på följande argument: vi bekräftar vår vilja att beskatta kapitalet och vidtar nödvändiga åtgärder mot kapitalets motattack och vi hoppas att samma program omsätts i handling över hela Europa.
Sammanfattningsvis betyder det att vi måste tänka över länken mellan ett brott med det nyliberala Europa och ett projekt för ett annat Europa.

(*) Costas Lapavitsas är en grekisk marxist som arbetar på London School of Oriental and African Studies.

.

Översättning: Benny Åsman

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nytt G2 i Alefjäll.

I de storas fotspår.

.

Det länge emotsedda G2-mötet i Alefjäll gick av stapeln i veckan. Bloggens grundare har likt de stora i världen gjort till en årlig vana att träffas under trevliga former för att dryfta mänsklighetens miserabla liv.

.

De stora paraderar gärna men deras G-möten är mästerverk i intighet.

.
För dig som eventuellt inte vet vad ett G-möte är handlar det om de årliga mötena mellan den rika världens statschefer. Vi är ju bara chefer över vår egen blogg. Det räcker dock som ursäkt för att mötas i Alefjäll en gång om året och dryfta ditten och datten, likt statscheferna.
Sett till pressuppbådet, som var imponerande och hur säkerhetsstyrkan sattes på hårda prov, fanns det tydligen stora förväntningar på årets G2 i Alefjäll.

.

När alla viktiga resolutioner klubbats var det dags för ett kraftfullt proletärt handslag och att klinga en skål med eget källvatten från Alefjäll. En anspråkslös liten kvällssupé med färska skaldjur från Västerhavet eller ”havets frukter”, ”fruits de mer” som man säger i Åsmans andra hemland, fick avsluta det historiska mötet.

,


.

Den grundmurade pakten mellan Åsman i Bryssel och Kildén i Alefjäll visade sig lika gediget orubblig som vanligt. Inga världshändelser kan rubba den. Hur skulle det gå till? Vi ger ju inga löften om att lösa mänskligheten från sina gissel. Det är därför som de ”stora grabbarna” delar sig som amöbor. G5 blev G7 som blev G8 som blev G15 och till sist G20. Tomheten i deras deklarationer ökar exponentiellt med antalet deltagare.

.

Skuggfigurer från någons säkerhetstjänst skymtades bland buskagen. Men de insåg snabbt att inget av vikt överlades. Inga brandbomber, inga attentat. Inget av intresse för kvällspressen.
.

Paparazzi höll sig i skinnet sedan chefen för vaktstyrkorna visat att ingen jävel skulle släppas över bron.

.

Vad har det hjälpt? Inget G-möte i den stora världen har lyft upp de arbetande från slit och släp till ro och välmående. Det var ju inte heller meningen med något av dem. Tvärtom, kapitalets intressen har alltid stått i centrum. Därav de glada minerna under middagarna och på alla familjefoton efter avslutat värv.

.

Under en förhandlingspaus besökte Bloggen den fackliga kämpen  på Volvo lastvagnar – Tomas Johansson. Den historiska alliansen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar bekräftades.

.

Trots säkerhetstjänstens järnring runt toppmötet lyckades ”Skogens drottning” och hennes årskalv ta sig fram i skogsbrynet.

.

I Alefjäll var det också glada miner och gälla skall. Inte speciellt över stora framgångar i arbetet på att skapa en bättre värld. Men matsedeln gav upphov till solskensminer och solen själv var extremt givmild under mötesdagarna. Allt inbjöd till lättja.

.

Under  skimrande dagrar mättade med höstsol bytte Åsman gymmet i Bryssel mot det idoga arbetet med att fylla vedboden inför den vinter som stundar…. medan Kildén funderade över världssituationen.

.


.

Seriösa ämnen lyste helt med sin frånvaro. Mötet tog dock ett beslut av historisk betydelse. I dessa dagar av moraliskt förfall och religiös fanatism antog vi en resolution som reser kravet på förbud av kort-korta kjolar.

.

.

Inte en millimeter ovanför knäskålen ska synas på offentliga platser. Vita europeiska män är alltför lätt att förleda. Deras brunstighet måste stukas i anständighetens, guds, allahs och asagudarnas namn. Tor är stor.

.

Årets G2 avslutades i samma stil som det började.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Bygg en ny värld

Bygg en ny värld

Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast”

Det är vår bloggs devis. Vi tror att det är möjligt att skapa en värld som inte styrs av den privata profitjakten.

Vi möts ofta av argumentet att det är dagdrömmeri. Men vi svarar att de som vill köra på i upptrampade spår är de verkliga utopisterna. Globaliseringen och klimatkrisen går nu samman i en kris som leder rakt in i väggen. Endast en social revolution kan hindra de katastrofer som världens härskare vägrar att effektivt bemöta.

Det enda realistiska är att skapa ett nytt rättvist ekonomiskt system vars enda uppgift blir att tillfredsställa människornas materiella och sociala behov.

I den långa artikel vi publicerar här under i fri svensk översättning ger den franske marxisten Michel Husson ett svar på hur vägen dit kan brytas och vilka hinder som ligger i vägen.

En annan värld är möjlig.

Att föreställa sig hur kapitalismen ska kunna ersättas i världsskala är en till synes omöjlig uppgift. Men samtidigt är det nödvändigt att skissa några vägar framåt, för kampen mot den globaliserade kapitalismen behöver nya perspektiv. Det är vägar som måste byggas under flera förutsättningar.

-Hänsyn måste tas till konkreta situationer. Problemen ställs inte på samma sätt i utvecklade industrinationer och i utvecklingsländer – eller mindre avancerade länder som Världsbanken brukar kalla dem.

-De måste vara kompatibla med ekosystemets behov.

-De får inte framstå som ouppnåeliga utopier utan måste föreslå etappmål som när den konkreta kampen och bygger broar över till den värld vi säger är möjlig och nödvändig. Vi måste se den inneboende trögheten i den aktuella världsekonomins uppbyggnad och förutse de nödvändiga förändringarna.

-De måste speciellt besvara den strategiska frågan hur vi ska avancera mot en ”bra” globalisering medans det ännu inte finns en ”bra” regering eller en världsregering?

Jämfört med den reellt existerande globaliseringen måste en rationell organisering av världsekonomin följa fyra grundläggande principer: Ett, en hållbar globalisering; två, att de sociala behoven prioriteras; tre ,att den internationella arbetsfördelningen samordnas kollektivt och fyra, att det krävs en internationell planering av miljöpolitiken.

För en hållbar globalisering.

En önskvärd världsekonomis utseende bygger på en sorts omlokalisering som berättigas av två avgörande faktorer.

Den första faktorn är förknippad med klimathotet. Vi vet att transporterna direkt och indirekt starkt bidrar till utsläppen av koldioxid. Därför är en påtaglig minskning av världshandelns intensitet ett direkt bidrag till minskade utsläpp.

För det andra måste modellen för ekonomisk utveckling prioritera de lokala sociala behoven och därmed sätta åt sidan nyliberalismens betoning av exporten.

Ett sådant perspektiv innebär inte att man drar sig tillbaka till isolerad självförsörjning eftersom den internationella arbetsfördelningen till viss del har en rationell bas. Alla länder har exempelvis inte tillgång till råvaror nödvändiga för ekonomins funktion. Alla länder äger inte heller alla de investeringsvaror de är i behov av. Handel och internationella investeringar kan slutligen inom en viss gräns och under särskilda villkor hjälpa utvecklingsländernas industrialisering, skapa arbeten och transferera teknologi.

Globaliseringen av kapitalismen har skett på ett irrationellt sätt eftersom den strävat efter en enhetlig världsmarknad med universella normer för profitmarginalerna. En ekonomisk integrering mellan länder med jämförbara utvecklingsnivåer kan vara av godo men det är inte fallet i världsskala. När ingen hänsyn tas till skilda produktivitetsnivåer mellan olika världsdelar leder globaliseringen till en dubbel utslagningsprocess i Syd och i Nord.

I utvecklade industriländer ställs de sämst kvalificerade arbetarna i direkt konkurrens med arbetare i utvecklingsländerna och slås progressivt ut ur produktionen. Å andra sidan slås sektorer i utvecklingsländerna ut om de inte svarar mot världsmarknadens krav, i första hand det så kallade traditionella jordbruket. Denna dubbla utslagning leder till ökade sociala klyftor i norr som i söder.

Prioritera de sociala behoven.

Normerna för kapitalismens globalisering speciellt det som ställer löntagare världen över mot varandra leder till antisociala beslut. Bland de sociala behoven är det bara de som svarar mot kapitalets höga vinstnormer som prioriteras. Därför bör det inrättas en sorts ”slussar” mellan de delar av världsekonomin som inte spelar i samma division.

Det kräver i första hand att erkänna de fattiga ländernas rätt till protektionism speciellt för jordbruket i syfte att skapa självständighet och självförsörjning. Det betyder samtidigt att priset för jordbruksvaror ökar relativt i förhållande till andra varor. Om exempelvis Mexiko beslutar att stimulera den lokala majsproduktionen i stället för att köpa majs från USA kommer priset på tortillan att stiga. Det innebär också att inkomsternas fördelning måste svara mot denna nya organisering av produktionen.

Det ger oss möjlighet att se att omläggningen av ekonomin till den interna marknaden och de inhemska sociala behoven i grunden är ett socialt problem, nämligen en omfördelning av inkomsterna och ändrade samhälleliga prioriteringar. Arbetarna i fattiga länder måste kunna köpa vad de producerar, vilket inte är fallet i dag. Deras köpkraft, den direkta eller den indirekta som beror av sociala bidrag, måste utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. Då kan den interna marknaden bli den ekonomiska motor som minskar beroendet av exporten.

Brottet med världsmarknaden blir då mer ett instrument än ett mål i sig, en nödvändig förutsättning för att samhällets behov ska ställas i centrum. Det kräver inte lång eftertanke för att inse att de två viktigaste hävstängerna ut ur underutvecklingen är en jordreform och ändrade budgetprioriteringar. Det centrala målet ska vara att möta de högst prioriterade sociala behoven och inte de som ger störst vinst.

Ingen föreslår längre en total kollektivisering av jorden och ännu mindre av mikroföretagen i den informella ekonomin. Målet bör i stället vara att konsolidera dessa sektorer, speciellt bondejordbruken och att stabilisera landsbygdsbefolkningen, skapa jobb och därmed hindra flykten till storstädernas slum. De måste ges möjligheter att leva befriade från globaliseringens logik som ställer dem i direkt konkurrens med industrivärldens hyperproduktiva företag. Vi vet vad som krävs. Ge bönderna en prisgaranti för sina produkter, en offentlig plan för utbyggnad av infrastrukturen, tillhandahåll billiga krediter, ge plats för kollektiv att installera sig och organisera distributionskedjor. En liknande logik kunde inrättas för mikro-, små- och medelstora företag via en politik för offentliga kontrakt.

En minimilön måste inrättas för alla arbetare och att ett ökat skattetryck på de rika motiveras politiskt med nödvändigheten av att omorientera de offentliga utgifterna till att möta sociala behov, som rinnande vatten, elektricitet, bostäder, offentliga transporter, sjuk- och hälsovård samt undervisning. På alla dessa områden bör det skapas offentliga utvecklingsbyråer som bidrar till att skapa stabila samhällen.

I de rika länderna måste ett optimalt tillfredsställande av sociala behov, kompatibla med miljökraven, ske via en minskning av arbetstiden, en kontroll av de internationella investeringarna och en till stor del gratis offentlig service. Minskningen av arbetstiden är det främsta medlet för att minska arbetslösheten, som i första hand orsakas av att kapitalet lägger beslag på alla produktivitetsvinster och i andra hand, men i mycket mindre skala, av den fria handeln på världsmarknaden. Det är också ett sätt att närma sig ett samhälle med mer fritid och samhällelig aktivitet. Ett sådant samhälle blir automatiskt mer inriktat på sig självt och mindre underkastat produktionens diktat. Kontrollen av de internationella investeringarna ska syfta till att begränsa kapitalets rörelser och då i första hand utlokaliseringar. Kapitalets totala rörelsefrihet måste starkt begränsas och ersättas med samarbetsfördrag som prioriterar den lokala utvecklingen i fattiga länder och transfer av teknologi för energiproduktion.

För en harmonisk internationell arbetsfördelning

En alternativ globalisering kräver minskat handelsutbyte och mindre kapitalrörelser och att de ställs i ett globalt samarbetes tjänst. Genom att prioritera de inhemska sociala behoven kan politiken ”allt för exporten” brytas och de internationella handelsflödena minskas. Men naturligtvis inte helt. Därför behövs det en reglering av i första hand råvarupriserna och inrättande av ett samarbetssystem.

Det reser uppenbarligen en rad problem där exempelvis oljeinkomsterna visar på alla de hinder som ligger i vägen för en rationell organisering av världsekonomin. Å ena sidan stiger oljepriserna på nytt och på ett sätt är det bra eftersom det tvingar fram energibesparingar och utveckling av alternativa energikällor. Men å andra sidan bidrar det till formationen av enorma rikedomar i vissa länder som inte alltid använder dem till det bästa och till en absurd koncentration av inkomsterna. Det är därför som oljemannan ofta blir en förbannelse där ett litet begränsat skikt av rentierer lägger beslag på allt och skapar stora slitningar i samhället. Kontrollen över oljan har också lett till militära invasioner och inbördeskrig.

I dag går en stor del av överskottet från oljan till att finansiera underskotten i de rika länderna, framför allt USAs. Lösningen kan tänkas se ut så här. En kontroll av oljepriset och en placering av överskottet i en världsomfattande utvecklingsfond. Produktionsländerna kan på så sätt garanteras sina inkomster och världsfonden kan investera överskottet från oljan i ekologiskt viktiga projekt i stället för att det finansierar överkonsumtionen i USA.

Utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen går i dag mot följande form. De fattiga länderna blir de rika ländernas verkstäder där bara den teknologiskt avancerade produktionen med högt förädlingsvärde blir kvar. Samtidigt och i en motsatt utveckling tenderar utvecklingsländerna, verkstäderna, att klättra på den teknologiska stegen till medel- och högteknologi. Var finns den optimala balansen? Går vi mot en arbetsdelning där bilarna tillverkas i syd av maskiner tillverkade i norr? Svaret på dessa enorma frågeställningar ska i alla fall inte överlåtas till en blind marknads ryggmärgsreflexer. Det är här idén om samarbete griper in och som ska förstås dynamiskt och ta i beräkning alla nödvändiga förändringar. Det kräver en del planering och introducering av en kalkyl som beräknar varors bruksvärden. Frankrike bygger exempelvis ett höghastighetståg i Kina och i utbyte köper Frankrike en viss mängd konsumtionsvaror. Ett sådant avtal kan gälla för en viss period för att sedan förhandlas om. I ett sådant schema är aktörerna inte längre de multinationella bolagen men planeringsinstanser.

För en ekologisk planering

Den fundamentala nödvändigheten av att minska världshandelns omfattning ligger i det vansinniga förbrukandet av energi som kapitalets globalisering för med sig. Världsekonomin fungerar i dag som om dess ekologiska effekter inte existerar. De måste tas med i en mer global ekonomisk kalkyl. Och målet att minska utsläppen ska också passas ihop med prioriteringen av de sociala behoven.

Vad gäller de ekologiska effekterna är marknadslösningen att sätta ett pris på förödelsen genom att inrätta en miljöbeskattning och ett marknadssystem för utsläppsrätter. Dessa åtgärder svarar inte på något sätt mot de målsättningar som är nödvändiga och som inte kan uppnås annat än via en planering av rätt färdriktning. Ta ett exempel. Det vore säkerligen svårt att anta en ekoskatt som är tillräckligt tuff för att få vissa att avstå från fyrhjulsdrivna bensinslukare. Enda metoden är säkerligen att helt enkelt förbjuda dem. Det är svårt att se vad mänskligheten förlorar på det?

Problemet med klimatförändringarna utspelas självklart på en planettär nivå och det gör att en global planering är nödvändig. Enda sättet att uppnå fastställda mål är att påtvinga kapitalet andra framgångskriterier än profiten. Det är också förutsättningen för att fördelningen av uppoffringarna tar hänsyn till de rika ländernas ekologiska skuld, som måste betalas i form av transfereringar av teknologi till de fattiga nationerna.

Vi ser att dessa fyra principer är extremt krävande och att de ekologiska kraven dominerar de övriga och fixerar en nödvändig tidsgräns för ett brott med produktion för produktionens skull. Denna annorlunda organisering av världsekonomin är inte förenlig med den logik som kräver vinstmaximering. Hela problemet blir då att hitta passande övergångar som gör detta brott möjligt.

Protektionism är en återvändsgränd.

Protektionismen är vid första ögonkastet det rätta svaret eftersom vi är emot den totala frihandeln. Man borde kanske uttala sig för en protektionism i form av importtullar? Men eftersom de som kräver detta baserar sig på en felaktig analys av globaliseringen är deras nyprotektionistiska lösningar inte brukbara. Debatten slår slint om den koncentreras kring för eller emot protektionism i den rika världen. Att klassa alla förslag som protektionism när man är för frihandel avhänder sig möjligheten att fråga vad som skyddas och mot vad.

Det är den aktuella världskrisen som bestämmer diskussionens inriktning. Eftersom världskrisen minskar utvecklingsländernas exportmöjligheter ställer den frågan om dessa länders prioritering av de inhemska sociala behovens tillfredsställande på bekostnad av exporten och svaret på frågan finns i utvecklingsländerna själva och inte i enväldiga beslut tagna i deras namn. Kraven på protektionism är i grunden orättfärdiga. De nämner aldrig exporten från Nord till Syd och föreslår aldrig exempelvis att begränsa exporten till diktaturer eller länder som inte respekterar sociala eller ekologiska normer.

Kan egentligen Nord tvinga på Syd respekt för sociala och ekologiska normer via särskild beskattning? Man kan fråga sig vilken legitimitet sådana beslut har när de tas av länder som utgör basen för de multinationella bolagen som utövar påtryckningar för en viss utvecklingsmodell i fattiga länder. De stora profitörerna i frihandelszonerna bör först sopa framför den egna dörren. Vi måste starta med att göra upp med den dominerande idén att det är de fattiga länderna som är ett hot mot de utvecklade industriländernas ekonomiska hälsa. Det är de rika länderna som tvingat på de fattiga länderna idén att deras frälsning ligger i att exportera sig ur fattigdomen och att öppna gränserna för allt och alla och som leder till deras snedvridna utveckling. Att vi i dag upplever en liten bumerang av globaliseringen är en historiens ironi som inte får låta oss glömma det globala systemets ursprung.

I de utvecklade industriländerna är dessutom protektionismen rent av farlig. Den tillåter att minimisera krisens sociala orsaker som finns i den nuvarande relationen mellan kapital och arbete genom att nästan uteslutande förklara krisen som ett resultat av konkurrensen från utvecklingsländerna. Svårigheterna att definiera ett globalt alternativ till kapitalets globalisering kan inte kringgås med ett protektionistiskt program.

Hinder på vägen och hur att gå vidare.

I stället för att presentera ett program packat och klart är det bättre att visa på de hinder som ligger i vägen för en rationell globalisering. Första hindret är ekonomiskt och består av den relativa stelheten i dagens internationella arbetsfördelning. Exempelvis består USAs import från Kina till en stor del av produkter gjorda av utlokaliserade amerikanska företag som inte omedelbart kan återvända hem.

Det andra hindret utgörs av regeringarnas karaktär som till en stor majoritet representerar den lokala eliten som tillsammans med de multinationella bolagen delar frukterna av globaliseringen i både Nord och Syd. Det är ett verkligt hinder, vilket syns bland annat i vissa parasitära skikts förmåga att stoppa den internationella utvecklingshjälpen i egen ficka. Ett steg på vägen ligger därför i en social förändringsprocess specifik för varje region

Vi står här än en gång inför det svåraste problemet och som är snarare av strategisk än programmatisk karaktär. En fullt utvecklad rationellt planerad globalisering kräver underförstått en form av världsregering som koordinerar politiken mellan olika länder och som ansvarar för en planering i världsskala av energifrågorna. Men innan dess har vi att göra med nationella regimer som tjänar de dominerande klasserna samtidigt som det ändå är nödvändigt att stimulera en ny världsordning utan att vänta på dess spontana uppkomst.

Enda lösningen är att avancera på alla fronter och ställa konkreta krav och förslag och sedan stödja regeringar som tar steg i rätt riktning och därmed sikta på delbrott med det bestående.

I årtionden har den nyliberala politiken satt som mål att avskaffa alla hinder för kapitalets fria rörelse med de resultat vi alla känner. Vi kräver därför att varje land ger sig möjligheten att kontrollera kapitalströmmarna. Det kan gälla krav på deponering av kapital, tidsramar för hemtagning av kapital och vinster eller skatter på spekulativa kapitalströmmar.

Därefter bör det föras en industri- och utvecklingspolitik som ställer två viktiga krav på de internationella investeringarna. För det första att det svarar mot en lokal integrering. Det vill säga att ett minimum av halvfabrikaten köps lokalt, att det skapar arbeten och att delar av produktionen säljs lokalt. För det andra ska det föra med sig en överföring av teknologi, att patenträtten sätts åt sidan. I dag går storkoncernernas strategi ut på att förhindra eller stycka upp teknologiöverföringen så att fattiga länder inte ska lyckas hämta igen försprånget och gå från underleverantör till direkt konkurrent.

Regionala politiska allianser bör stödjas i motsatts till bilaterala fördrag mellan Nord-Syd eftersom de medger en viss frihet från världsmarknaden. De rika länderna, Europeiska Unionen inräknad, måste de bryta med den imperialistiska politik som syftar till att öppna marknaderna och den offentliga sektorn för de egna multinationella bolagens räkning. I stället ska de ta initiativ till samarbetsavtal som skapar verklig samutveckling baserad på teknologiöverföring speciellt för energiproduktion.

Förslag till globala skatter ger ett operationellt innehåll till begreppet gemensam egendom. En skatt på de finansiella flödena och en kilometerskatt får en återhållande effekt på spekulationen och världshandelns volym samtidigt som det ger pengar till världsfonder för utveckling och kamp mot miljöförstöringen.

Paradoxen i en ”annan värld är möjlig” är att på vägen dit finns de flesta löningarna som sociala förändringar i varje land för sig. Det bästa sättet att sticka hål på globaliseringsbubblan är att bygga utvecklingsmodeller som i Nord ger förtur till kraftig omfördelning av inkomsterna och en förkortad arbetstid och som i de fattiga länderna tar sig an de mest brinnande problemen. Försvaret av en sådan utveckling är den enda verkligt progressiva protektionismen

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Dagens Arena2,ETC,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När bankpesten kom till Sverige

VÄRRE ÄN

SVINPEST

Inför årets I maj försöker en av Aftonbladets ledarskribenter att få till det med några rader om socialism. Trots alla vedermödor och motgångar för arbetarrörelsen krävs det uppenbart, inför upptakten till arbetarnas egen helgdag, åtminstone en ledare med lite visioner om framtiden. Grådasket måste skingras. Uppenbart har skribenten svårt att ”få till det” vid tangentbordet. Men efter lite kringelkrokar slås det ändå fast att näringsminister Mats Odell minsann är en lika god fondsocialist som alla andra som vill använda ”det kollektiva kapitalets ägarmakt”. Detta när han nu ”mönstrar in pensionskapitalet i kampen mot direktörsbonusarna”. Hans direktiv till AP-fonderna om att deras representanter på börsbolagens aktiestämmor ska rösta nej till bonusar sägs ha en symbolisk betydelse som gör att vi åter kan ”diskutera klassiska frågor som ökad jämlikhet och ekonomisk demokrati”. Visst kan vi det och vi kan börja med en sedesam historia från den inhemska bankkrisens ledsamma dagar i början på nittiotalet.

När den svenska staten då tillfälligt ryckte in som ägare i en del av bankväsendet och tog över dåliga krediter och osäkra fordringar, som placerades i statliga Securum och Retriva, kom det sig på en bolagsstämma att den gamle Wallenberg, böjde sig fram till den dåvarande moderate skatteminister Bo Lundgren. Förskrämt viskade han: ”Men Bosse, är inte detta socialism?”. Men Lundgren lugnade honom och viskade tillbaka: ”Socialism, det är när man tar över friska företag. Inte när man som nu tar ansvar för förlusterna i sjuka företag”…

Även Gudrun Schyman har försökt viska till ”Pirre”

Kapitalets egen ålderman, Peter ”Pirre” Wallenberg, förstod uppenbart inte hela innebörden av Lundgrens svar, för i dag många år senare knorrar han över att AP-fonderna ska lägga sig i hur hans företag lägger upp sina lönesystem. Konstigt när ”regeringen har egna löss på kroppen” säger den gamle. Han förstår helt enkelt inte hur stor avskyn är ute i landet över missnöjet med miljonrullningen till alla odugliga chefer. Det är helt enkelt blivit nödvändigt att tvätta bort lössen från det nya arbetarpartiets blå fana. Girigheten får inte sticka folk i ögonen.

I dag, när den globala bankpesten drabbat nära nog alla världens finansiella system och muterats för att likt en kallbrand smitta ner den reella eller den verkliga ekonomiska produktionen, försöker Anders Borg att kopiera Bo Lundgrens bankakut. Isländska Kauping och Carnegie har undsatts, hamnat i statlig karantän för sedan säljas. Nu sägs ”vi ha exponerats” i Baltikum. SEB och Swedbank har där smittats av bankpesten och måste undsättas. Folken på båda sidor av Östersjön får betala med en socialisering av förlusterna.

Men det handlar denna gång inte om ett litet harmlöst hemmatillverkat virus från bankernas stior i Stockholm. Hela den industriella världen befinner sig en ekonomisk kris vars like få i dag levande medborgare varit med om. Inte sedan trettiotalets katastrofala depression har kapitalismen upplevt en sådan kraschlandning som nu. Krisen är exceptionell i sin omfattning och djup. Företag läggs ned, skatter används till att stötta upp privata banker och massarbetslösheten breder ut sig. Den nyliberala « revolutionen » såg det internationella finanssystemet, med investeringsbanker, riskfonder och försäkringsbolag inta den dominerande rollen i samhällsekonomin. Efterkrigstidens industrikapitalism ersattes av en dominerande finansindustri. Detta system har nu nått vägs ände. Dagens djupa kris är finanssystemets kris. Det har helt enkelt förlamats.

De senaste 25 åren av finanskapitalism visar att systemet inte kan leva utan spekulationsbubblor som regelbundet blåses upp till bristningsgränsen för att sedan krascha. Sedan mitten av 70-talet har finanskriserna blivit allt vanligare och allt djupare med tiden. Alla har de haft gemensamt att vinsterna i spekulationsbubblans uppgångsfas hamnat i privata fickor. Alla har de också gemensamt att förlusterna i kraschernas följe hamnat på skattebetalarnas bord.

Från den gamla internationella arbetarrörelsens sida finns de inte en endaste idé, inte en endaste tanke om den väldiga omvälvning som krävs i vårt sätt att tänka och för vårt sätt att handla. Den vare sig kan eller vill stå upp och ta strid mot kapitalismens härjningar. De socialdemokratiska och kommunistiska partierna har sedan länge avsagt sig alla anspråk på att företräda ett framtida jämlikt, demokratiskt samhälle. De sitter sedan åratal fast i den nyliberala marknadsfilosofin. De kan inte ens tänka sig ett samhälle där de industriella och finansiella naven för produktionen av alla varor och tjänster inte kontrolleras av enskilda individer – med den personliga girigheten som lockbete. Det är därför Aftonbladet kan hylla ”fondsocialisten Mats Odell.

De krisplaner som USA, Frankrike, Tyskland och lilla Sverige antagit har som grundläggande målsättning att rädda vad som räddas kan så att kapitalägarna inom snart kan återgå till en bekymmersfri exploatering av arbetande människor och naturresurser. Men en exceptionell kris kräver nya politiska svar. Endast en återfödd kämpande internationell arbetarrörelse kan skapa en krisplan, ett övergångsprogram som pekar mot ett samhälle där spekulanter och privata finanshajar för gott jagats bort. Andra samhällskrafter har inget intresse av att bryta med det etablerade. Det är för denna politiska omvälvning inom arbetarrörelsen som vi socialister demonstrerar I maj 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,SD1,SD2,ETC1,ETC2,

Hjälp till med slagord inför I Maj: Spånbinge

Vi betackar oss för marknadens ”osynliga hand”

Vare sig ”Guds vilja”

eller en ”Osynlig hand”

▬ en arbetarlinje!

Mitt inlägg från Socialistiskt Forum i Stockholm 15.11.08

En del här i salen kommer säkert ihåg den svenska ”Novemberrevolutionen” 1985. Det var när Kjell Olof Feldt och hans såte vän riksbankschefen Bengt Dennis, avreglerade den svenska kreditmarknaden. Den ”Vita rosen” besegrade den ”röda”. Rosorna krig inom rörelsen var över. Feldts pojkar i Kanslihushögern hade segrat och kreditekonomin kunde börja blossa upp för fullt. Feldts seger öppnade dörren för Carl Bildt som bara sex år senare, 1991, två år efter Berlinmurens fall, kunde bilda vad vi kan kalla för Sveriges första nyliberala regering. Bildt vräkte undan det som var kvar av regelverk, började utförsäljningen av statliga företag, samt inledde och slutförde förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Det var en tid när jag brukade skoja med Kjell Pettersson, som sitter här i salen och då som nu var knutpunkten på vår particentral. Jag ringde ofta upp till Stockholm, för att få nyheter om Socialistiska Partiet och omvärlden, och sa att jag nu för gott klättrar ner i min fackliga bunker på Volvo Lastvagnar. Här gällde det att försvara sig i väntan på bättre tider. Ronald Reagan hade segrat. Margreth Thatcher hade segrat och så nu denne evige läroverkselev, överklassaren Bildt och hans jakter på arbetare och ubåtar. Alla människors kollektiva sammanhang, alla våra gemensamma strävanden skulle upplösas. Vi skulle bli individer, utelämnade, bräckliga och ensamma på en fri marknad med dess oceaner av val

Detta var för sjutton år sedan och på ett visst sätt och med en del överdrift kan man ändå säga att jag då gick ner i den fackliga bunkern – och dessutom i en en form av politisk exil, först ut till Nordöarna i Göteborgs skärgård, sedan till ett torpställe i Alejäll norr om Göteborg.

Men. I ett enda väldigt skov, som vore det en förskjutning av hela den ekonomiska kontinentalsockeln, pressas så i dag, under några månader, hela den väldiga massan av nyliberalism ner och förgörs i magmans dånande svavelkok.

Att då äntra upp ur bunkern känns skönt. Inte för massarbetslösheten. Men som genom ett trollslag är den ideologiska atmosfären nu helt förbytt. Ni vet hur det är efter ett regnåskväder. Man kan dra in djupa friska, syrerika andetag, där det där tryckande kvava på bara en stund lättar och allt doftar gott, rent och friskt . Man får en känsla av att vara nyfödd. Än en gång kan man se att individer i grupp bildar klasser, där olika skikt sedan kan uppträda lite olika alltefter sina samhälleliga roller. På Aftonbladets debattsida kunde man i går på nätet rösta om man skulle förstatliga eller inte. Milda makter vad fort det går. Sjuttio procent svarade häpnadsväckande nog ja. Bara för två månader sedan hade opinionen nog varit den omvända. Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida kan inte längre fortsätta med att hata arbetare i sina krönikor. Att gissla våra höga löner, våra höga sjukskrivningstal och vår höga konsumtion av lyxprylar. Det språkbruk som jag har bevarat från min bunker på Volvo Lastvagnar, det språket är nu plötsligt dugligt igen. Man kan på nytt säga klassamhälle, arbetarklass, att banker och storföretag ska socialiseras, utan att bli betraktad som ett UFO. Med friskt mod kan vi driva en arbetarlinje i stället för den borgerliga regeringens arbetslinje som i sak bara handlar om att man ska arbeta eller vara arbetslös till vilket pris som helst!

Nu är det här slaget av samhälleliga historiska skiften inte regelbunda som årstiderna och de skiljer sig också från varandra. När det gäller Frankrike vill jag betona det som Benny tog upp med det historiska sammanbrottet för det Franska Kommunistpartiet i dag. Partiets nederlag i fjolårets presidentval där man endast fick 1.9 procent av röstetalen är början på det sista kapitlet av den tragiska historien om en av Europas stoltaste arbetarpartier. För nästan 63 år sedan, efter kriget, av en händelse samtidigt som när jag föddes fick Franska Kommunistpartiet nära trettio procent av rösterna i de allmänna valen. Partiet hade mer än en halv miljon medlemmar, i huvudsak arbetarklass och dominerade helt det politiska livet med prestigen från moståndskampen under världskriget i ryggen. Partiet kallades under denna tid gärna för ”le parti des 75 000 fusillées”. ”De 75 000 arkebuserades parti”. Så många partikader hade blivit offer i kampen mot den tyska ockupationen. 1947 kunde en generalstrejk och början till en upprorsrörelse i Marseille ha slutat i ett maktövertagande – om det inte hade varit för kraftiga bromsklossar från Moskva.

Under 50- och 60- talet slipades detta förtroende ner år för år. Partiet stödde inte bara den egna borgarklassen utan också dess kolonialkrig i Indokina, Vietnam och Algeriet och gav efterhand upp alla rester av socialistisk politik i sitt program. Men fortfarande var det en koloss med en solid grund. Nernötningen var som att mala ner ett hälleberg. Under 60- och 70 talet var det ett tjugoprocentsparti i valen och helt dominant som arbetarparti. Fortfarande mycket pengar från Moskva. Det var dess fackliga byråkrati, med dess batongförsedda vakter på demonstrationer och i fackföreningar som vår sektion Ligue Communiste fick möta under och efter Majrevolten. Om partiet då fortfarande hade trehundratusen medlemmar så hade de flesta av dem mindre eller större nätverk omkring sig. Den sociala kraften var oerhörd. Att nu bara kunna bärga knapp två procent i ett presidentval, det visar hur stor katastrofen har varit. LCR:s Besancenot fick mer röster än PCF i de flesta av de områden som tidigare i decennier varit partiets breda Röda bälten.

Så blickar vi ut över Italien. Så här skriver Margareta Zetterström i ETC:

I Italien råder rena 1968-stämningen. Skolelever, studenter, föräldrar, lärare och forskare protesterar mot de miserabla förhållandena inom utbildningssektorn, mot ständiga nerskärningar och kvalitetsförsämringar, mot nepotism och vanstyre. Man demonstrerar, strejkar, ockuperar universitetsinstitutioner, håller lektioner ute på torgen, fyller gatorna med protestplakat och slagord. Inte bara i huvudstaden Rom, utan i hela landet, från Turin i norr till Palermo i söder.

I Internationalen skriver Liza Ahnland samtidigt:

Lördagen den 25 oktober genomfördes demonstrationer över hela landet och 2,5 miljoner människor befann sig på landets gator för att protestera mot regeringens åtgärder, enligt uppgifter från flera tidningar.
– Detta är ett bevis på att demokratin lever och frodas, sade Walter Veltroni, ledare för oppositionen och Demokratiska partiet som organiserat demonstrationerna.

Det stor problemet här är att det just är Veltroni och det nybildade borgerliga partiet, centervänstern som media brukar säga, som leder uppsvinget. Om än inte rakt av. Men det stolta Il Partito Comunista Italiano vart har det tagit vägen, frågar sig naturligtvis uppmärksamma läsare. Amadeo Bordigas och Antonio Gramscis parti. Motståndsrörelsens parti. Italien med dess Emilia Rosso och Bandiera Rosso? Med dess härliga sånger och dansande arbetarrörelse. Så sent som 1976 var det Europas största kommunistparti med 1.6 miljoner medlemmar och med nästan 35 procent av rösterna i de allmänna valen. Det partiet är nu borta.

Efter murens fall och Sovjets upplösning 1991 föll PCI ihop som en sufflé. Veltronis nya parti, han var en gång ungkommunist, är inte ens med i socialdemokraternas Socialistinternational. Det är ett öppet borgerligt parti utan några som helst socialistiska radband eller krusiduller. Veltronis nära vän och politiske frände är för övrigt Barak Obama. Tragedin fullbordades när PCI:s sista vänsterflygel, Communista Refundazione aktivt gick och stödde Romano Prodis helt öpnna borgerliga regeringsbildning. Med dess sociala nerskärningar och militarism. Sinistra Critica (Kritisk vänster), där våra kamrater är med är en av de mindre grupperingar som nu inlett arbetet med att bygga upp en social bas där ett antikapitalistiskt socialistiskt program kan få fäste.

I Italiens riksdag, i dess parlament finns det inte en enda representant från ett enda parti som ser sig som en del av arbetarrörelsen. Gramscis och Bordigas gamla stolta PCI var så urkalkat av stalinism att det bröts rakt av som ett rö för vinden. Men Sinistra Critica kan ändå arbeta med samma förutsättningar som LCR eller NAP, det finns ett skikt människor som vägrar att acceptera kapitalismens logik och många av dessa människor har dragit eller kan lätt dra samma slutsatser som Sinistra Critica av den politiska jordbävningen i det senaste italienska parlamentsvalet.

Här finns inte tid för att ta upp liknande processer i Europa och då den parallella men inte på något sätt identiska degeneration som skett med socialdemokratin. Bara i korta ordalag. Det inte Thatcher rådde på, det förstörde blairismen som inneburit att Labour är oerhört förtunnat och försvagat, i den mån vi fortsatt kan tala om rörelsen som ett arbetarparti. De fackföreningar som kämpar i dagens England. De kämpar mot Blairs gamle trofaste partner Brown. I Tyskland är Die Linke, Vänstern, en god kandidat för att göra om alla de misstag som till sist fick det Italienska Kommunistpartiet att kollapsa. I Berlin samregerar Die Linke med socialdemokratins huvudådra PDF, tillsammans har de inlett en ”röd” svältkur när det gäller alla offentliga utgifter.

I Sverige ömsade Vänsterpartiet Kommunisterna skinn i en smärtsam process under nittiotalets inledande år. I draget från Feldts ”Novemberrevolution” och de hårda vindarna från Bildts nyliberala regering gav man upp tanken på en socialistisk politik. Från exempelvis Johan Lönnroths sida, som var den viktigaste ideologen bakom Shyman och Ohly, var det ett mycket medvetet val att det nya partinamnet – Vänsterpartiet – som anammades 1990, inte skulle ha med ens en antydan till socialism. När socialdemokratins hårda nyliberala krisprogram under Göran Persson förflyttade det egna partiets position högerut kunde trion Lönnroth,Ohly,Shyman ett tag – i två valrörelser – sitta på en triumfvagn genom att helt enkelt kopiera traditionell socialdemokratisk borgerlig reformpolitik. I det mesta socialdemokratins sextiotalspolitik, den från sjuttiotalet hade redan hunnit bli för radikal. Alltså den politik som med ett fint ord hade blivit obsolet, alltså den politik som inte längre fungerade, men som ändå hägrade som ett fint gammalt minne för folk och som tillsammans med Shymans folkliga stil kunde inhysta bra med röster.

I dag har Vänsterpartiet hamnat i en helt ny situation. Även i en av kapitalismens högborgar, i vårt Sverige, blottar sig kapitalismen allt tydligare som ett system i kris. Inte ens traditionell välfärdspolitik är längre möjlig. Reformerna har blivit till kontrareformer. Självklart kan man låtsas att man lever på sextiotalet på I maj eller i en valrörelse. Men inte i regeringsställning. Skulle Vänsterpartiet lyckas med att tränga sig med i en möjlig koalitionsregering, med (s) och (mp) efter nästa val, kommer priset att bli högt. Förväntningarna från de egna väljarna skulle vändas till besvikelse, missmod och ilska på samma sätt som skedde med Refundiazone Communistas väljare i Italien.

Högt och tydligt säger vi: Det börjar bli dags att släppa taget – om kapitalismen. Varför klamra sig fast i ett system som gör mer skada än nytta? Världen över kör ekonomierna fast i recessionernas dy. Slirar och börjar att glida ner i depressionernas kletiga lera.

Bara sedan regeringens höstbudget togs fram har tjugofemtusen människor varslats om avsked. Framförallt inom fordonsindustrin. Men när den knäar eller som för Volvo Personvagnar och Saab riskerar att helt tappa fotfästet kommer det att komma oerhört kraftiga efterskalv inom all näringsverksamhet.

Varför ska vi lita till en girig, planlös och destruktiv kapitalism – som för varje dag driver nya människor ut i arbetslöshet, i många av systemets utsatta regioner handlar det då också om svält. Ett system med krig och nya krigshot – som dessutom inte kan lösa planetens svåra miljökriser. Varför ska en enda förnuftig människa egentligen lita till marknaden i stället för att lita till människors egna medvetna beslut. Till en demokratisk planhushållning under den arbetande befolkningens kontroll.

De som ogillar demokratin brukar säga att det är ”Den osynliga handen” som ska bestämma. Marknadens osynliga hand är den som bäst skapar tillväxt och ställer saker och ting till rätta. Mats Odell kanske kallar sin nya husgud för ”Guds vilja” eller ”Guds allsmäktiga hand”. Jag vet inte vad han säger till sina kompisar i Carnegie.

Nyliberalismen är en primitiv religion som säger att det vi ska rösta på i valen är osynligt – att det är en hand som inte går att se. Religionsstiftaren själv, gammelliberalen Adam Smith,  menade att det var egennyttan mer än samarbetet som gynnade samhällets välstånd. Det skulle helt enkelt vara bagarens egennytta som gör att vi får bröd på bordet. Vad Smith glömde är att till sist så blir även den glade bagarn utslagen av stordriften och måste sälja sin arbetskraft till Storbageriets hänsynslösa ägare. Ja, en vacker dag tvingas även den glade bagarn att gå på en usel A-kassa eftersom Jättebageriet slagit ut Storbageriet…

Gammelliberalen Smith glömde även att det är profitörernas jakt på räntor som gör att vi får finanskrascher och att det är vapenfabrikörens egennytta som bidrar till att vi får krig. På samma sätt är det oljebaronernas egennytta som gör att vi hotas av ett klimatskifte.

Nej. Den ”Osynliga handen” leder människan in i en återvändsgränd. Inte ens ett rovdjur som den bespottade hyenan är så dum att det litar till den ”Osynliga handen” när hon jagar. Hyenan är på samma sätt som vargen ett klokt djur som på ett intelligent sätt samarbetar i sina strategiska jakt på bytesdjur.

Varför ska vi människor vara sämre och tro att vi kan skapa välfärd genom en planlös och vansinnig jakt på räntor?

Nej, vi vill ha en tydlig och bestämd hand som kan peka framåt och visa vägen.  Vårt paradis finns vare sig i himlen eller på Stureplan. En demokratisk socialistisk planhushållning är den enkla mycket jordiska sak vi kämpar för . Där vi inte överlämnar vår framtid åt marknadsliberalismens osynliga händer. Därför att det är dess hårda nävar som i dag stryper vår välfärd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I pressen:AB1,SDS1,

Nej till avsked – två års rådrum!

En social revolution

som världshistoriens

mest demokratiska reform


I onsdags hade redaktionen för P1:s Studio 1 ett inslag om riksdagsdebatten. Finalen på politikerindustrins svenska Supervecka, som den fått heta. Med min bakgrund som socialistisk fackföreningsman under 27 år på Volvo Lastvagnar, var jag ombedd att recensera debatten. Som vanligt blev det ett kort, stubbat inslag, även om jag tror att jag fick trumma lite för ett par idéer.

Mot min vana fick jag alltså tillbringa nästan hela onsdagen med att lyssna på den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Jag lyssnade för enkelhetens skull på radion och hann få ner en del anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner. Baktanken var att använda bloggens flexibla format. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen. Anteckningarna kommer här. Kom gärna med synpunkter. Diskussionen har bara börjat:

För mig var det som om partiledarna hade hamnat i fel årstid. Som om ett sällskap, med goda vänner, käbblade om hur en grillkväll under sensommaren skulle läggas upp. En hård skur hade nyss dragit förbi och trädgårdsmöblerna var dyngsura. Men skulle det bli mer regn, kommer det fler skurar? Kanske ska solen titta fram igen? Ska vi vara ute i trädgården eller på verandan? Ska vi ta kött eller fisk till grillen. Vilka tillbehör? Potatis eller bara grillat bröd?

Hela debatten kändes främmande. Därför när det gäller de tunga ekonomiska och sociala grunddragen i världen är det i själva verket bister vinter och mördande kyla som klappar på dörren.

Den finansiella krisen är inte löst. Hela blodomloppet för vårt ekonomiska system har drabbats av infarkter. Nya hotar och alla ekonomer pratar om globala depressioner/recessioner i minst 2-3 år. Konjunkturinstitutet pratar om 7 procent öppen arbetslöshet nästa år. Den siffran kan utan vidare springa i väg till 10 procent.

Både Volvo Personvagnar

och Saab kan gå i konkurs

Vi kan ta ett värsta scenario. Både Volvo Personvagnar och Saab risker att gå i konkurs tillsammans med Ford och General Motors. De amerikanska ägarna står bägge på Standard & Poor`s varningslista när det gäller kreditvärdighet, som det heter. Den svenska personbilsindustrin i sin helhet kan när som helst ramla ur marknaden. Bara i år har SAAB tappat över 30 procent av sin försäljning i Europa. Jag menar nog att AB Volvos och Scanias produktion av tunga fordon för dagen inte ligger i samma farozon. De har helt andra volymer på sina marknader och en helt annan likviditet. Men delar av dess produktion och montering kan när som helst också ryckas bort. Fordonsindustrin i sin helhet sysselsätter 140 000 människor. Mellan tummen och pekfingret är då minst 100 000 jobb direkt hotade. Samtidigt finns det 1 000 företag, alltså tusen mindre eller större företag, som är underleverantörer i branschen och vars anläggningar hotar att förvandlas till nerfrysta industriella kyrkogårdar. Även många av dem som tillverkar också för kommersiella fordon, lastvagnar och bussar, eftersom de oftast tappar skalfördelar, alltså volym, i förhållande till sina konkurrenter. För stora regioner, som Väst-Sverige, kan detta utan vidare betyda arbetslöshetssiffror på tjugo, trettio procent med biljardeffekter över hela ekonomin. I kommuner, landsting och alla former av privata verksamheter. En svår recession eller depression väntar. Här är småföretagens väl och ve som dunbollar på en äng när den bitande vinterstormen når fram. .

Det är det här partiledarna borde ha diskuterat. De borde ha varnat för den sibiriska ekonomiska vinter som troligen kommer. Hur ska husen få värme? Behövs det tilläggsisolering? Har alla människor rejäla vinterkläder? I stället för att gräla om vi ska ha fisk eller kött till grillen. De borde ha slopat allt tjafs om tillbehören och om ölen skulle vara kall, eller bara källarsval…

Djup nedåtgående

ekonomisk våg

Den finansiella krisen beror i grunden på en lång nedåtgående ekonomisk rörelse. En nedåtgående våg, säger många ekonomer. Djupet i denna våg beror inte på marknadsfundamentalister, som Lars Ohly sa i riksdagen, utan på att marknaden inte fungerar. Det lönar sig inte att investera i den så kallade reella och ofta nyttiga ekonomin. Det finns ingen/inga nya varor som kan dra hela ekonomin på samma sätt som bensinmotorerna en gång kunde göra. Dessutom sammanfaller denna strukturella nergång med att den långa glamorösa epoken med lättillgänglig olja är över och att i takt med att reserverna tar slut, blir priset för att få använda denna insatsvara i så många ekonomiska aktiviteter dyrare. Att råoljepriset i dag är nere i 70 dollar fatet eller halva kostnaden jämfört med för bara några månader sedan är en tillfällig rörelse som speglar den väldiga ekonomiska avmattning som väntar. Även om råoljepriset kan backa i en nergång kommer en snabb prishöjning på olja i varje längre period med större ekonomisk aktivitet. Oavsett hur mycket oljereserver det finns kvar och hur människan än använder dessa kommer dessutom utvinningskostnaden hela tiden att stegras, eftersom det svarta guldet blir mer och mer svåråtkomligt.

Det är därför många ekonomiskt tungviktiga länder tvingats att socialisera bankernas förluster. Men de har aldrig har ifrågasatt deras privata vinster – och de tänker inte göra detta. I pokerspelet om de stora finansiella flödena har bluffen med de amerikanska bostadskrediterna synats och i det börsras som följde slets andra ekonomiska korthus med ner i avgrunden.

Biljoner till bankerna

kallar Reinfeldt för

”Trafikregler”

Regeringarnas olika bankakuter och deras olika försök till samordning sig emellan är inga vanliga ”Trafikregler” som Reinfeldt framhöll i debatten. Inte heller handlar det bara om ”Ramverk” som Maud Olofsson sa.

Deras ordval är bedrägeri. Hur kan man kalla lån för biljoner och åter biljoner kronor i Europas kapitalistiska ekononomier utan säkerhet, för vanliga enkla trafikregler? Bara Tysklands åtaganden är uppe i nära 5 biljoner kronor. Att vanlig statlig och gängse profitmedia inte reagerar på dessa ordval är trist men väntat. Reinfeldts regering har lovat att lägga förslag med samma inriktning som euroländerna enats om. Att sedan den svenska bankakuten inte får lika tidiga öppettider som en del andra länder är självklart. Vi har redan betalt för en egen svensk bankkrasch så sent som i början på nittiotalet. Skam på torra land om svenska banker redan gjort slut på alla de skattemiljarder som de då fick!

Björklund missade skolan

Ett absurt, helt snurrigt inlägg i den ekonomiska debatten, kom från Folkpartiets Jan Björklund. Han redogjorde med rätta för hur allvarliga de sociala konsekvenserna blev av 1930-talets ekonomiska depression och försökte sedan få det till att Bertil Ohlins socialliberalism under 40- och 50-talen grejade biffen och löste upp alla knutar.Helt makalöst. Det är ofint att påpeka det. Men är det så att Björklund missat samhällskunskapen i skolan. Bertil Ohlin lyckades faktiskt aldrig att erövra en parlamentarisk majoritet för sin socialliberalism. Men bortsett från denna banalitet så borde Björklund varit så påläst att han visste att det var det Andra världskrigets enorma förstörelse av världens produktiva resurser, som kunde få kapitalismen att än en gång stiga upp som en fågel Fenix ur askan. Det blev helt enkelt åter lönsamt att investera i den reella ekonomin. Massbilismens hundratalsmiljoner bilar med sin billiga bensin innebar dessutom en enorm körglädje för alla kapitalister. Ständigt nya krig, som i Korea och Vietnam, hjälpte också ekonomin att varva upp. Det fanns i sig inga sociala motiv eller någon empati i den långa uppåtgående ekonomiska våg som följde på världskriget. Rakt av rörde det sig bara om goda möjligheter till profit.

Olofsson med klädkonto

Stort som A-kassan

Olofsson och Hägglund var så bleka att det inte behövs några kommentarer. Det räcker med att veta att Maud Olofsson i veckopressen viker ut sin privatekonomi och berättar att hon har ett större klädkonto, tiotusen kronor i månaden, än vad många arbetande människor har i A-kassa. Att Göran Hägglund överhuvudtaget kom in riksdagen berodde på Kristdemokraternas kamp för att sänka bensinskatten. Ett vallöfte som han förvandlade till en skattehöjning. Lika fromt fortsätter han att mässa om kristen etik…

När det gällde Eriksson/Wetterstrand från Miljöpartiet så utelämnade de helt varje diskussion om den ekonomiska verkligheten. De är väl medvetna om världens miljökriser och hotet mot vårt nuvarande klimat. Men verkar fullständigt ointresserade av ekonomiska system. De tar det nuvarande kapitalistiska marknadssystemet för givet och diskuterar inte ens att dess grundpelare hotar att rasa. I grunden är partiet helt enkelt ett borgerligt klassparti, om än med en mer suddig väljarbas av medelklass och studerande. I mängder med frågor röstar de logiskt nog med den borgerliga alliansen, som när det gäller friskolor, skatteförslag och turordningsreglerna vid mindre företag. Beslutet nu senast att släppa det egna kravet på att Sverige ska lämna EU är en rättning åt samma håll. Uppenbart har Eriksson/Wetterstrand tillsammans med Mona Sahlin också hittat någon vacker formel för att de tillsammans ska kunna regera med en fortsatt svensk militarism och en fortsatt militär imperialism. Som i Afghanistan. En annan sak är om de kan släpa med sig de egna medlemmarna och väljarna så långt in mot mitten i svensk borgerlig politik. Det hela kan kan faktiskt sluta med den berömda rödgröna röran.

Ohly med hög svansföring

I debatten var Lars Ohlys inlägg mycket klargörande. Han har haft hög svansföring ända sedan Mona Sahlin, efter högljutt motstånd från framförallt de egna fackföreningsleden, misslyckades med att såga av Vänsterpartiet i en kommande regeringsbildning. Ohly vill inte att det egna partiet bara ska vara en dörrmatta som de andra två borstar av sig på när de går in i Rosenbad. Han vill själv gå med in.

De tolv åren som regeringsunderlag för Göran Perssons svångremspolitik har inte avskräckt vare sig hans parti eller han själv. Däremot har han och hans kamrater på samma sätt som Miljöpartiet tröttnat på att vare sig få titel eller portfölj. Nu i riksdagen hade Ohly några turer om ”marknadsfundamentalister” och ”grundläggande fel i vårt ekonomiska system”. Men egentligen var hans retorik inte mer radikal än den franske presidenten Sarkozy när denne nu gör utfall mot girigheten och den onda kapitalismen. För Ohly är kärnfrågan, den nödvändiga socialiseringen av bankväsendet i sin helhet och den demokratiska makten över dessa, helt främmande. Vi får se vad som händer i förhandlingarna mellan socialdemokratin och vänsterpartiet. Ett grundtips är att Ohly och hans parti i regeringsfrågans namn accepterar att både leva med regeringens budgettak och den svenska militarismen.

Klimatskifte hotar

Parallellt med den djupa ekonomiska krisen har vi miljöhoten i hela sin bredd, där ett hotande klimatskifte är i fokus. Om än med en väldig spännvidd när det gäller tempo och målsättningar är hela det etablerade politiska fältet överens om att t o m existensen för hela regioner och klasser är hotade. Redan i dag lever nära en miljon människor under svältgränsen. Rent vatten är Jordens största bristvara.

Ett industrisamhälle med god välfärd som samtidigt ska alstra ett minimalt utsläpp av koldioxid kräver en helt omvälvande omläggning av energiproduktion, transporter och boende. En första förutsättning för att denna ska kunna ske på ett rättvist sätt – och med en social upprustning på massor med områden – är givetvis att dessa verksamheter, liksom bankerna, är samhällsägda. Där det är makten över investeringarna som måste erövras. Både producenter och brukare måste vara med i denna gigantiska sociala omvälvning. En social revolution som skulle vara världshistoriens mest demokratiska reform!

Springer jag och andra socialister på en omöjlig ytterbana när vi försöker vinna förtroende för dessa egentligen enkla krav? Ja, det får historien utvisa, men sanningen är att de etablerade partierna alla trängs på mittbanan och tillsammans hela tiden tar ut stegen åt höger.

Inga avsked – minska arbetstiden

Med den kris som står för dörren är det helt rimligt att kräva ett rejält rådrum när det gäller varsel och avsked. För det första måste arbetstiderna i de utsatta industrierna minskas radikalt. Varför ska arbetarna på Volvo Personvagnar slita sönder kroppar och själ i ett tempoarbete som borde höra till historien. Politikerindustrin talar i dag ofta om ”moderna” förslag. Själv tycker jag att sextimmarsdag eller halverad arbetstid i krisbranscher är synnerligen moderna idéer. Vi måste kräva ett rådrum på två år. Där det är förbjudet med avsked på arbetsplatser med mer än tio anställda. Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället.

Huvudfrågan är varför bara bankerna ska tas om hand. Varför gulla med dess hänsynslösa profitjägare samtidigt som man tillåter att arbetarna sparkas ut i förnedrande arbetslöshet. Mon Sahlin avrundade gärna sina inlägg med det vackra ordet solidaritet. Vi är många som nu frågar: Solidaritet med arbetarna eller med bankerna.

Övergångsplan för ekonomin

Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha. I det rådrum vi måste ta oss kan hela Sverige bli en studiecirkel. Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse.Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Den väldiga samhällsomvälvning jag talar om kan inte göras i ett nationellt hembygdsmuseum. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg läggas om i kontinental skala. EU-kommissionen, G7 och alla Europas finansministrar, de institutioner och människor som Mona Sahlin hyllade i riksdagen, de har skapat krisen och de kan bara mota bort den kortvarigt genom att ta av våra pengar, av offentliga medel, för att låta dem gå ner i finansindustrins virvel av svindel.

En annan värld är möjlig om vi organiserar oss och kämpar för den. Vi vill inte storma himlaporten. Bara ha ett samhälle värdigt oss människor. Svårare än så är det inte. Slutar med ett citat från artikel ”Marx gör comeback” i dagens Svenska Dagbladet:

Marx mest kända skrift Das Kapital i tre band har letat sig upp ur unkna boklådor och andra litterära kyrkogårdar och blivit en storsäljare.

– Marx är definitivt inne. Till och med bankfolk och företagsledare vill läsa boken som förklarar vad de gjort mot oss, säger bokförläggaren Jörn Schütrumpf på förlaget Karl-Dietz Verlag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,

Finanskrisen: Den som går på glödande kol blir till aska

Tysk vänsterman

i retorikens dansvirvlar…

Nu får USA:s finansminister, Henry Paulson,  stöd från oväntat håll. Tyska Die Linkes partiordförande Oskar Lafontaine har med full intensitet gått ut och backat Bush`s försök att slänga 700 miljarder dollar i börshajarnas lika skarpa som hungriga käftar.

Går man på glödande kol…

Tysklands högerkansler Angela Merkel har tvärt avvisat varje tanke på att tyska skattepengar skulle hjälpa till att stötta Wall Street. Landets finansminister, Peer Steinbrück, var inte heller len i munnen förra veckan. I en regeringsdeklaration inför riksdagen sa han att ”Ursprunget till krisen kommer från USA och eftersom Washington alltid avvisat varje reglering av marknaden var man därför själv ansvarig för den ”jordbävning som drabbat hela det finansiella bygget”.

Oskar Lafontaine, i en intervju med Reuters, beklagar från en helt motsatt ståndpunkt att den tyska regeringen inte vill hjälpa USA. Han angriper då den kristdemokratiske ekonomiministern Michael Glos som lakoniskt sagt om krisen, ”att var och en måste sköta om sitt eget kök”. Vad de bägge herrarna egentligen grälar om är vem som bäst kan hjälpa den tyska kapitalismen. Vad Glos inte vill förstå, menar Lafontaine, det är att de tyska bankerna också är med i köket. Han vill helt enkelt rädda de tyska bankerna genom att rädda Wall Street:

”Flödet av likvida medel är ekonomins blodomlopp. USA är läkaren vid patientens sängkant som måste se till att blodcirkulationen fungerar”, hävdar denne vänsterman som ibland i retorikens snabba dansvirvlar kan uppfattas som radikal. ”Washington har inget annat val. Annars återstår socialismens stenåldersrecept om nationaliseringar´”.

”Detta är ett unikt tillfälle att bringa ordning i ett finansiellt kaos”, avslutar denne föregivna vänsterman. ”Socialism är stenålder. Ordnad kapitalism är guldålder”.

…brinner man till sist upp och blir till aska

Den borgerliga tidningen, Süddeutsche Zeitung, skriver häpet i sin rubrik ”LaFontaine hoppar in och hjälper Bush”. I brödtexten säger man sen att 100 miljarder dollar är den summa som Tyskland i så fall skulle backa upp USA med, om man tar hänsyn till storleken på ländernas ekonomier. Pengar som exempelvis skulle räcka till att öka Tysklands pensioner med 25 procent…

LaFontaines politiska linje är katastrofal och det är bara att hoppas att de socialistiska strömningar som finns inom partiet Die Linke går in i en våldsam opposition. För går man på glödande kol brinner man till sist upp och blir till aska!

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,AB1,AB2,VG1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,