"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Socialism
Mitt röd-gröna Bryssel
3 Dec 11
-Det är er skuld, inte vår
Text och bilder av Benny Åsman
Bryssel är inte bara glassiga bankpalats och glastorn där José Barossos hov
styr och ställer.
Det är också de arbetande människornas Bryssel. Det är det Bryssel jag trivs i, de stora fackförbundens röd-gröna front. Och gudarna ska veta att de vet hur man gör för att synas och höras. I går samlades närmare 80 000 till demonstration mot den nya regeringens budget. Jo faktiskt, Belgien har en ny regering efter 18 månaders regimkris.
.
Den fackliga fronten blir konkret när rött och grönt blandas.
.
Men det var inte för att fira den nya regeringen som de fackliga organisationerna i gemensam front mobiliserade till en jättedemonstration.
-Nej till sparplanerna, som finns i den budget som antogs häromdagen var vad de fackligt organiserade samlades kring.
-Deras kris, deras skuld – inte vår.
Så står det överst på det flygblad som den fackliga fronten publicerade inför demonstrationen. Den gemensamma kampanjen mot regeringens åtstramningsprogram centreras kring fyra teman:
Traditionen bjuder att fakliga demonstrationer blir glada tillställningar
.
-Pengar till kapitalet – åtstramning för oss. Kommer inte på fråga.
-Sanera det offentliga ja –försämringar nej
-Arbete, bra arbeten, arbeten åt alla.
-Ta pengarna där de finns
Den nya regeringen hann inte ens bli varm i kläderna innan de fackliga organisationerna protesterar kraftigt mot den plan som koalitionspartierna kommit överens om.
Stålarbetare från Mittal i Liège säger nej till nedläggningen av varmvalsverket.
.
Den innebär bland annat en höjning av rätten till förtidspension från 58 år till 60 år, lägre ersättning från a-kassan och rätt till a-kassa under kortare tid, nedskärningar i den offentliga sektorn och ett vagt uttalat hot mot de belgiska arbetarnas ögonsten –indexeringen av lönerna så att de håller någorlunda takt med inflationen. Det ger de fackliga organisationerna en säkerhet i löneförhandlingarna. De behöver inte tänka på inflationen och kan förhandla om verkliga lönelyft.
De stridbara arbetarna vid Caterpillar är alltid med i leden när det gäller.
.
Den nya regeringen är en koalition mellan socialister, kristdemokrater och liberaler på båda sidan om språkgränsen. För första gången på många decennier tar det franskspråkiga Socialistpartiet premiärministerposten. Det största flamländska partiet N-VA står utanför efter 18 månaders fruktlösa försök från de andra partierna att få dem med i båten. N-VA har ett självständigt Flandern som mål och räknar nog med att kunna vinna ytterligare röster i Flandern medan koalitionsregeringen tar sig an ekonomin och statsskulden. Jag tror att den nya regeringen kommer att få svårt att överleva en längre tid. Den institutionella krisen i landet är för djup för att en borgerlig regering ska kunna hålla ihop med N-VA utanför.
Nej till åtstramningsprogram. Ett tema som visar att folk vet att de inte är ansvariga för krisen.
.
Det faktum att de fackliga organisationerna mobiliserar tillsammans över språkgränsen visar att den nationella frågan, med separatism på programmet, framför allt är en borgerligt nationalistisk separatism som inte delas av arbetarklassen på de båda sidorna av språkgränsen.
Demonstrationen visar också något som blir allt tydligare i Europa. Den arbetande befolkningen inser att finansen och politikerna försöker att lasta över räkningen för krisen på deras axlar.
.
Sänk momsen från 21% till 6% på el, gas och eldningsolja
.
Kapitalismen har tappat i stort sett all sin legitimitet i vanliga människors ögon. Finansgubbarna ses som tjuvar och banditer som enbart har som mål att sko sig på befolkningens bekostnad. Detta är helt uppenbart i Belgien. När de fackliga ledningarna börjar prata ”antikapitalism” speglar det vad som händer i deras led.
-Bort med fingrarna från förtidspensionen.
.
Det innebär inte att de som reser sig mot sparplanerna ser ett konkret alternativ till dagens ekonomiska strukturer men de vägrar att acceptera konsekvenserna av ett system som kastat världsekonomin in i tre djupa kriser på tio år.
Solidaritet ger kraft
.
Som sig bör är det de unga som trummar på mest
.
Celine Caudron är alltid med när det händer något. Hon är medlem i Socialistiska Partiets
systerorganisation i Belgen – LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire
.
Stämningen och påhitten saknades inte
.
Framåt och aldrig glömma. Det är möjligt att vinna.
På trappan till Börsen samlades ett gäng glada tomtar från Liège
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Belgien, Fackföreningar
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.

.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Tunisien går till val
22 Okt 11
Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg
Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen. Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.
.
I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.
.
Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.
.
Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.
Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.
Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.
.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari
.
Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.
-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer
under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.
-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.
Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.
Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.
Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.
.
Håll Tunisien rent – ut med RCD
.
-Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.
-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.
-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.
.
Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.
.
-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.
Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.
Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.
.
Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.
.
Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.
I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?
I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.
-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.
-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.
I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.
-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.
.
Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.
.
Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.
Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:
-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.
Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.
.
Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,
Från Kairo till Wall Street.
20 Okt 11
Tänk om hela världen gör uppror!
.
Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.
.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.
.
Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.
-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.
Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.
.
Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.
.
De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.
-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.
.
I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.
.
Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.
I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.
.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.
.
I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:
-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…
Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.
.
Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.
.
Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA. Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.
.
Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.
.
Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.
Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.
.

I Zurich protesterade också många.
.
Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99% -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.
Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning
och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.
Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,
Vad är socialismen?
23 Sep 11
Hösten 1956 cirkulerade det här poemet från hand till hand i Warszawa. Kolakowski var en kritisk
marxist som inte svalde den stalinistiska byråkratins försvar av en partidiktatur utövad i arbetarklassens namn. Sommaren 1956 gjorde de polska arbetarna i staden Poznan uppror som slogs ned brutalt av den sovjetiska armén. Senare på hösten startade det heroiska upproret i Ungern som till sist dränktes i blod av 2 500 ryska stridsvagnar. Tiotusentals arbetare och studenter dödades och hoppet om en socialistisk demokrati släcktes. Det skulle ta tolv år innan Pragvåren 1968 på nytt reste den socialistiska demokratins fana.
***
Vad är Socialismen?
Av Leszek Kolakowski
Vi ska säga er vad socialismen är. Men först ska vi säga vad den inte är. Det är en fråga som vi förr hade ett helt annat svar på än i dag.
Socialismen är inte:
Ett samhälle där den som inte begått ett brott sitter hemma och väntar på polisen.
Ett samhälle där det är ett brott att vara syster, broder, son eller kvinna till en brottsling.
Ett samhälle där någon är olycklig för att ha sagt vad han tänker och någon annan är lycklig för att inte ha sagt vad han tänker.
Ett samhälle där någon är olycklig över att vara jude och någon annan mår bättre för att han inte är jude.
En stat vars soldater är först att beträda ett annat lands mark.
En stat där alla som sjunger ledarnas lov befinner sig i en bättre situation.
En stat där man kan dömas utan rättegång.
Ett samhälle där ledarna utnämner sig själva till sina poster.
Ett samhälle där tio personer bor i samma rum.
En stat som inte tillåter utlandsresor.
En stat som har fler spioner än barnsköterskor och fler personer i fängelserna än i sjukhusen.
En stat som producerar utmärkta stridsflygplan men usla skor.
En stat där advokaten nästan alltid är överens med åklagaren.
En stat där majoriteten söker Gud som en tröst i misären.
En stat som vill att alla medborgare har samma uppfattning i filosofiska frågor, utrikespolitik, ekonomi, litteratur och etik.
En stat där regeringen bestämmer medborgarnas rättigheter men där medborgarna inte bestämmer regeringens rättigheter.
En stat där regeringen anser att inget är viktigare än dess makt.
En stat som inte ser skillnaden på en social revolution och en väpnad aggression.
Ett samhälle som är tråkigheten själv.
En stat som alltid känner människors önskningar innan de tillfrågats.
En stat i vilken filosofer och skribenter alltid säger samma sak som generalerna och ministrarna, men efteråt.
En stat där det finns tvångsarbete.
En stat där ett helt folk kan förflyttas mot sin vilja.
En stat som inte gillar att dess medborgare läser många tidningar.
En stat i vilken många åsnor har vetenskapsmäns status.
Det var första delen.
Men nu mina vänner ska vi säga er vad socialismen är:
Socialismen är en bra sak.
PS. Jag har förkortat listan i poemet över vad socialismen inte är. Komplett är däremot listan över vad den är.
.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Socialism, Stalinism, Polen, Ungern, Kolakowski
Berlinmuren femtio år.
16 Aug 11
Socialismens dödgrävare
bygger murar.
.
Det är femtio år sedan en mur delade den tyska nationen i två. Natten till den 13 augusti reste myndigheterna i Östtyskland 200 km taggtråd runt den västra delen av Berlin. Stadens medborgare vaknade upp i en delad stad. Närmare sextio tusen boende i öst och med arbete i väst hamnade i omedelbar knipa. Minst tolv tusen som dagligen reste i andra riktningen förlorade också sitt arbete.
.![]()
Bakom skammens mur dödades hoppet om ett fritt socialistiskt samhälle.
.
Det ”kalla kriget” delade en europeisk huvudstad i mitten och ingen verkade bry sig. Den östtyske statschefen Walter Ulbricht hade lyckats upprätta ”en antifascistisk barriär”. Befolkningen i öst skulle enligt den östtyska statsledningen och Moskva skyddas mot ”fascisterna” i väst. Inte ens då muren restes fanns det någon som la vikt vid den ”officiella” förklaringen till muren runt västra Berlin. Förutom de stalinistiska kommunistpartierna i västra Europa förstås, inklusive Hilding Hagbergs Sveriges Kommunistiska Parti.

Hilding Hagberg (tredje från vänster) möter den kinesiske partibyråkraten Peng Chen.
.
Tidpunkten för resandet av muren var väl vald. I väst verkade ingen bry sig. USAs nyvalde president John Kennedy, på semester på Cap Code i Massachusetts informerades endast tolv timmar efter att taggtråden lades ut. Premiärminister Macmillan jagade tjäder i Yorkshire och hade ingen tanke på att låta flygfäna vara ifred. General de Gaulle var på semester i sin hemby Colombey-les-Deux-Eglises och återvände till Paris endast den 17 augusti, fyra dagar efter att muren restes. Den tyske kanslern Konrad Adenauer tyckte tydligen att händelsen inte krävde någon omedelbar reaktion eftersom han besökte Berlin först den 22 augusti. Rädsla för ett tredje världskrig och avskyn för vad ’tyskarna ställt till med” under kriget förklarar delvis den totala avsaknaden av reaktioner mot muren i dess initiala stadium. Järnridån hade
redan dragits ned från Östersjön till Medelhavet, så varför reagera mot att den också drogs ned runt västra Berlin?
Ändå hade våldsamma reaktioner inte varit oberättigade. Ursäkten för muren var grotesk. För att skydda ”socialismen och den högsta tänkbara friheten” måste befolkningen i Östtyskland skyddas från kontakt med det dekadenta väst. Inte mindre än 2,7 miljoner innevånare i Östtyskland hade flytt landet mellan 1948 till 1961. Det var ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare och kvalificerade arbetare som lämnade det ”socialistiska paradiset” för att skapa sig ett nytt liv i ”fascisternas väst”. Att fascismen besegrats hade tydligen bara lett till att den stärkt sin ställning. Allt detta krigande för att konstatera att fienden segrat trots det totala nederlaget. Ingen kunde naturligtvis tro på den officiella sanningen om muren och bilden av den sociala situationen på den andra sidan.
Socialism utan den mest omfattande frihet som mänskligheten någonsin upplevt är ingen socialism. Det är den trista erfarenhet som vi måste dra då vi tittar tillbaka på hur den ”reellt existerande socialismen” verkligen var. Muren blev en symbol på båda sidorna. Öster om muren symboliserade den avsaknaden av frihet för medborgaren. Väster om muren symboliserade den ”kommunismens förtryck”.
Censuren hindrade människor från att läsa vad de ville. Muren satte stopp för de flestas reslust. Endast andra destinationer bakom den var möjliga mål. Det hjälpte inte att alla garanterades ett arbete, en fri utbildning, ett tak över huvudet, bra sjukvård och en värdig pension. För den genomsnittlige arbetaren var den materiella säkerheten antagligen större än på andra sidan muren. Men vad hjälper det när det väsentliga saknades – känslan av frihet att kunna bestämma över sitt eget liv.
.
Resningen i Berlin juni 1953 krossades av Partiet.
Småborgerligt trams kallades sådana argument av Partiet och dess megafoner i väst. ”Frihet är att bygga socialismen och tjäna Fosterlandet” svarade dödgrävarna. För varje årtionde som läggs på min nacke blir jag alltmer övertygad om att socialismens dödgrävare lyckades med sitt verk endast genom att förtrycka de egna medborgarnas frihet att fatta beslut. Inte bara friheten att besluta vilken bok jag vill läsa eller vilken plats jag tänker besöka. Inte bara friheten att säga högt vad jag tänker utan att kallas till Stasi för en uppstramning. Utan också friheten att delta i alla beslut som påverkar den gemensamma framtiden.
.
Folkmassan vände ryggen till förtryckets symbol i Budapest 1956.
.
För i den ”reellt existerande socialismen” hade arbetarna i produktion, personalen i skolor och sjukhus, anställda i den gemensamma servicen och alla andra inbegripna i samhällets funktion, ingen makt över de beslut som fattades. Arbetarna hade ingen röst som påverkade vilka investeringar som gjordes, ingen röst som kunde prioritera tung industri eller mer och bättre konsumtionsvaror.
I stället fattades alla beslut av det allsmäktiga Partiet i Folkets namn. Medelmåttiga karriärister i byråkratin hyllades som genier och utropades till Folkets Hjältar. Storebror Ulbricht hyllades som hjältarnas Hjälte och den ende bemyndigade uttolkaren av Stalins genialitet. Parallellt med partibyråkraternas inbördes hyllningar om socialismens segerrika frammarsch frodades den folkliga humorn i tusentals anekdoter och skämt om samma ”framgångar”.
.
I Prag krossades hoppet om en frihetlig socialism av sovjetiska tanks.
.
I den offentliga propagandan öster om muren och i megafonernas press i väst skrevs spaltkilometrar om det ”socialistiska systemets” överlägsenhet. Problemet var bara att folk inte begrep sig på det fina i kråksången och flydde Paradiset så fort en möjlighet yppade sig. Hundratals dog i försök att ta sig över muren och inte mindre än 40 000 lyckades trots den extrema gränsbevakningen fly till andra sidan.
Borde det inte ha varit tvärtom? Tänk vilken dragkraft en verklig frihetlig socialism hade kunnat utöva på Europas arbetande befolkning. Om den offentliga propagandan varit sann kanske inflyttningen blivit så omfattande att en gränskontroll hade behövts ändå. Vilken historisk ironi. Men så blev det inte och hade heller aldrig kunnat bli. För vid makten satt socialismens dödgrävare och de hade inte den minsta tanke på att bygga en öppen frihetlig och attraktiv socialism.
.
Dödgrävarnas idoga arbete har gjort den här typen av propaganda möjlig och trovärdig.
.
Idén om en frihetlig socialism hade redan begravts i Moskvarättegångarnas Sovjetunionen, den hade begravts av ryska tanks när Berlins arbetare gjorde uppror 1953, den hade begravts av samma tanks när Ungerns arbetare reste sig 1956, organiserade sig i fabriksråd och krävde frihet från Partiets diktatur, den begravdes slutligen och än en gång av samma tanks under några vackra vårveckor i Prag 1968.
I väst gjorde megafonernas sitt bästa för att hylla dödgrävarnas verk. De arbetandes uppror i Berlin, Budapest och Prag proklamerades ”kontrarevolutionärt”. Socialismens frihetsideal släpades i smutsen av lössen i den röda fanan.
Femtio år efter att dödgrävarna reste en mur mot friheten måste alla inse att socialism utan verklig frihet är en omöjlig socialism som ingen propaganda i världen kan sälja till de arbetande människorna. Utan frihet – ingen socialism.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Berlinmur, Tyskland, Socialism, Frihet
-Lev länge Khaddafi.
2 Aug 11
Adjö Hugo!
Vi gillade din politik- nu är det över.
.
Det är trist men nödvändigt att ta farväl av Hugo Chavez som en revolutionär förbild och kämpe. Den som konsekvent ställer sig på blodiga diktaturers sida är inte och kan aldrig bli en ledare i kampen för social rättvisa. Av Chavez Socialism för ett 21a århundrade finns inget kvar.
.
Hugo Chavez har förbrukat sitt förtroende som kämpe för det 21a århundradets socialism.
I måndags hyllade han än en gång Khaddafi. I ett framträdande i teve läste Hugo Chavez upp ett brev från Khaddafi med hjärtliga tack för Chavez stöd.
-Jag har stor respekt för honom. Han håller ställningarna. Länge leve Libya, sa Chavez utan att nöja sig med denna lite mer formella hyllning.
-Lev länge och vinn. Vi är med dig, sa Chavez dessutom och kallade samtidigt övergångsregeringen i Benghazi och rebellerna för ett ”gäng terrorister”. Det passar väl in med ett tidigare öppet stöd till Bachar Assad som också enligt Chavez slåss mot ”utländska terrorister”. Så här skrev Chavez på Twitter i mitten av maj:
”I have talked for some minutes to the Syrian president, our brother Bashar. Syria is victim of fascist attack. MayGodHelpSyria”
.
Assads tanks angriper ”terroristerna” i Hama.
.
Nu räcker det. Aldrig i mitt liv att jag kommer att följa med i bildandet av en Femte International med Hugo Chavez i spetsen. Den som sluter upp bakom och hyllar blodiga diktaturer hör inte hemma i den socialistiska rörelsen. Inte i någon enda mening. Det räcker inte längre med att hänvisa till sociala reformer i Venezuela för att måla upp Chavez som en dubbelfigur – som står på revolutionens sida i Venezuela och som backar upp vidriga diktaturer utomlands.
Adjö Hugo! Vakna Che!
.
Media: SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hugo Chavez, Venezuela, Libyen, Khaddafi, Socialism, Diktatur, Assad, Syrien,
Socialister för ett nytt Algeriet
19 Apr 11
För en social revolution .
.
Av alla arabiska länder är det bara Algeriet som utkämpade ett långt och blodigt befrielsekrig mot den franska kolonialismen. Det har haft stor betydelse för hur en socialistisk opposition kunnat arbeta i landet.
Befrielsefronten NLF kunde i decennier luta sig tillbaka mot det folkliga stöd den hade tack vare kampen mot Frankrike. Men revolutionen degenererade snabbt och den alltmer egenmäktiga byråkratin i NLF blev stomme i den enpartistat som utvecklades.
.![]()
Befrielsekampen mot den franska kolonialismen leddes av befrielsefronten FLN.
.
I dag finns flera lagliga partier även om man fortfarande kan betrakta regimen som en militärdiktatur. President Bouteflika är generalernas man och skyltfönster. Varje protest i samhället möts reflexmässigt av våld från kravallpolis. Att Bouteflika i sitt tal häromdagen annonserade reformer och ändringar i konstitutionen speglar en allt större oro bland härskarna inför den arabiska revolutionens framfart.
Att arbeta som socialist i landet är inte lätt och inte heller riskfritt. Organisationen Socialistiska Arbetarpartiet (PST) är sedan några år algerisk sektion av Fjärde Internationalen, samma international som Göte och jag tillhör sedan 40 år.
I deklarationen här under säger PST att Bouteflikas ”öppning” är välkommen men inte alls tillräcklig för att möta de arbetandes krav och behov.
.
Varje protest möts av kavallpolis.
.
Just nu följer protesterna i Algeriet en annan bana än i den omgivande arabvärlden. I stället för att mobiliseras till dagliga demonstrationer med krav på frihet och dignitet koncentreras protesterna till strejker och mobilisering i olika sektorer av ekonomin och utbildningen med krav på bättre arbetsvillkor och ett slut på korruptionen inom administrationen.
**************
En annan politik är möjlig.
President Bouteflika annonserade i sitt senaste tal ett litet steg tillbaka från sin auktoritära bana. De jättelika studentdemonstrationerna, de stora strejkerna, de arbetslösa och de fattigas revolt tvingade Bouteflika att lova ett slut på regimens odemokratiska politik och att kanske stoppa de statliga institutionernas maktkoncentration.
Oroad av revolutionerna i Egypten och Tunisien tänker Bouteflika avskaffa den arsenal av lagar som murar igen alla politiska öppningar och som fängslar friheten. Lagar som han själv antagit under sina två första mandatperioder, som kriminaliseringen av pressfriheten, den nya vallagen från 2007 och nya regler för kommunernas styre.
Men han tänker fortsätta att reglera vår yttrandefrihet, vår frihet att demonstrera, rätten att bilda politiska partier, rätten att bilda en facklig organisation eller en association. Men det är rättigheter som inte är förhandlingsbara. Ingen ska behöva begära tillstånd att demonstrera eller organisera sin kamp.
Vad värre är tänker han ensam besluta om innehållet i en ny konstitution. I en demokrati kräver det en nationell debatt med tillgång till media för alla åsiktsriktningar och sedan val av representanter till en konstituerande församling i proportion till antalet röster för varje position med uppgift att skriva en konstitution som reflekterar de arbetandes, ungdomens och folkmajoritetens strävanden.
Bouteflikas skryt över den ekonomiska och sociala situationen dementeras av tusentals social strider. Om allt går så bra, varför alla dessa demonstrationer?
Han har inte helt kapitulerat inför den ultraliberala lobbyn av viktiga importkapitalister, baronerna med kontroll över den informella kommersen, och de privata monopolen över livsmedelsindustrin. Han intar också en mild reservation mot den imperialistiska aggressionen i Libyen. Men han för fortfarande en politik för låga löner, social nedrustning och massiva offentliga utgifter till förmån för de multinationella bolagen meden algerisk produktion och distribution monteras ned.
Hans nydaning uttrycks av en protektionistisk politik som sedan flera år favoriserar utländska partners och lokala kapitalister i stället för att överge nyliberalismen som ökar utlandsberoendet och den sociala misären.
Vi anser att den offentliga egendom som Bouteflika sålt ut ska återföras i folkets ägo och att vi ska nationalisera och åternationalisera strategiska sektorer och viktig offentlig service.
Det är upp till arbetarna och folket att föra en annan politik som skapar en verklig förändring. Det är möjligt.
Om Bouteflika räknar med att återge oss friheten som den såg ut 1999 avstår vi. Vi vill ha en verklig demokrati som uttrycker den arbetande majoritetens och de fattigas suveränitet.
Om Bouteflika inför protektionistiska reformer för att korrigera skadorna av hans ultraliberala kurs, kräver vi i stället en politik för en verklig nationell utveckling som möter folkets behov, en utveckling som skapar verkliga, värdiga arbeten.
Att byta regering, parlament och president är nödvändigt men inte tillräckligt. Vi vill också se en ny social ordning som bannlyser exploatering och förtryck.
PST
Alger, 16 april 2011
.
Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Socialism, Diktatur
Ett rött Europa – men hur?
6 Feb 11
Vi säger att en annan värld är möjlig. Vi säger att ett annat Europa är möjligt. Vi menar att ett annat Europa måste vara ett rött Europa. Men hur kommer vi dit. Det är en svår nöt att knäcka.
Michel Husson är en fransk marxistisk ekonom som ägnat mycket av sina teoretiska arbeten åt att tänka möjliga broar från dagens situation till ett samhälle som är till för sina medborgare och inte för bankirerna och spekulanterna.
Han avvisar exempelvis den nationalistiska fällan som tror att bara man lämnar euron så kan ett lands regering vidta mer socialt rättvisa åtgärder.
Den debatt som Michel Husson för i sina böcker och på sin hemsida är av stor vikt. Det handlar om hur ett socialistiskt Europa kan se ut och hur vägen dit ser ut. Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och konferenser organiserade av Fjärde Internationalen. Michel är privat en mycket försynt man, ja nästan lite timid. Men när debattens vågor går höga då bryter hans passion och engagemang igenom. För mig är hans teoretiska arbeten bland de som mest berikat den marxistiska ekonomiska teorin det senaste decenniet. Tyvärr finns inte någon av hans böcker översatta till svenska. Däremot finns en text om finanskrisen publicerad i Tidsignal nr 9.
*****
En europeisk strategi för vänstern.
Av Michel Husson
.
Specifika drag i Europa förstärker effekterna av den globala krisen. I trettio år har motsättningarna i kapitalismen överkommits genom en enorm ansamling av fiktiva äganderätter till det producerade mervärdet. Krisen hotade att göra ”dragningsrätterna” värdelösa.
Men regeringarna beslutade att rädda dem under förevändning att rädda bankerna. De har tagit över de privata skulderna utan att kräva knappast något i gengäld. Det var möjligt att i ögonblickets hetta ställa villkor för hjälpen, till exempel genom att förbjuda spekulationspapper och en stängning av skatteparadisen, eller att ålägga det privata kapitalet en del av statens skuld som kraftigt ökat på grund av just undsättningen av bankerna.
.
Månglarnas Tempel i Bryssel. Fasaden till Börsen , som numera befinner sig byggnadens källare med bara datorer. Månglarnas desperata skrikande har tystnat. Foto: Benny Åsman
.
Nu har krisen gått in i sin andra fas. Efter att de privata skulderna förstatligats ska nu de arbetande tvingas att betala räkningen. Angreppet sker i form av åtstramningspolitik som alla följer samma modell: minskade utgifter för nyttiga sociala tjänster och ökning av de mest orättvisa skatterna.
Det finna inget annat sätt att bemöta detta sociala våld än att tvinga aktieägarna och gäldenärerna att betala vad det kostar att rädda deras system. Det är glasklart och något alla förstår.
Det borgerliga projektets sammanbrott.
Det man vill tvinga de arbetande att betala är också det borgerliga europabyggets fiasko. Med den gemensamma valutan, pakten för budgetstabilitet, den totala avregleringen av finansen och kapitalrörelserna trodde den europeiska borgarklassen att den funnit den rätta vägen. Genom att ställa de arbetande och de sociala modellerna i konkurrens med varandra blir lönenedpressning enda medlet för att reglera den inomkapitalistiska konkurrensen och vidga ojämlikheten till en begränsad social grupps fördel.
Men modellen var inte hållbar eftersom den satte kärran framför oxen genom att ta de europeiska ekonomiernas homogenitet för given när den inte existerade. Skillnaderna har i stället ökat mellan länderna beroende på deras plats på världsmarknaden och känslighet för eurons växelkurs; inflationstakten i länderna har inte konvergerat och de låga räntorna har stimulerat bostadsbubblor osv.
Alla motsättningar i det europeiska hastverket, som borgarna i dag upptäcker, fanns där redan innan krisen som i sin tur fått dem att explodera i form spekulativa attacker mot de mest utsatta ländernas statsskuld.
Bakom abstraktionen ”finansmarknaden” döljer sig huvudsakligen europeiska finansinstitutioner som använder de pengar de lånat av staten till mycket låg ränta för att spekulera mot desamma.
Spekulationen är alltså bara möjlig tack vare statens icke-intervention och den ska förstås som en påtryckning på regeringar som välvilligt sanerar budgeten på de arbetandes bekostnad och för att stödja bankernas intressen.
.
.
Det är de fattigas börs som ska tömmas till bankernas förmån. Här en berömd staty i Bryssel utanför den Socialistiska sjukkassan på Rue du Midi, bara runt hörnet från mitt hem. Madame Chapeau är en person i en burleskteater som alla äldre brysselbor känner till. Foto: Benny Åsman
.
Omedelbara uppgifter.
Ur de arbetandes synpunkt är de omedelbara uppgifterna klara; vi måste sätta oss upp mot åtstramningsprogrammen och vägra betala statsskulden som inte är något annat än skulder orsakade av krisen. Det alternativa projekt som ett socialt motstånd kan basera sig på kräver en omfördelning av rikedomarna.
Det är en naturlig utgångspunkt. Det är lönenedpressningen, med finanskapitalets allt större del av mervärdet som motpol, som lett till den enorma ackumulationen av de skulder som skapat krisen. Det är krisens verkliga materiella bas.
Alternativet består i bland annat en verklig skattereform som upphäver de skattegåvor som i åratal delats ut till företagen och de rika. Det innebär också att statsskulden på ett eller annat sätt avskrivs. Den är helt enkelt inte förenlig med avgörande sociala intressen och behov. Det finns ingen radikal lösning på krisen utan att statsskulden sätts ifråga, endera via en omstrukturering eller en avskrivning.
För övrigt verkar det troligt att ett antal länder kommer att bli oförmögna att betala sina skulder och då är det viktigt att förebygga situationen och säga hur den ska handskas.
Lämna euron?
Den offensiv som de arbetande i Europa utstår förvärras onekligen av den europeiska tvångströjan. Den europeiska centralbanken kan inte som exempelvis Federal Bank i USA mynta pengar av det offentligas skuld genom att köpa statsobligationer. Skulle ett avhopp från euron lätta på trycket? Det är vad Costas Lapavitsas (*) förslår som omedelbar åtgärd i Grekland utan att, som han säger, vänta på att vänstern enar sig för att ändra hela eurozonen, något han anser ”omöjligt”.
Samma ide som också florerar i andra länder i EU stöter på ett första hinder – det faktum att Storbritannien som inte är med i eurozonen inte besparats från åtstramningspolitik. Det är lätt att förstå varför den nationalistiska extremhögern kräver att euron överges, vilket är fallet med Nationalfronten i Frankrike.
.
Arbetare vid Volkswagen i Bryssel demonstrerar mot företagets beslut att lägga ned tillverkningen i Belgien. Det var 2006. Senare startade fabriken tillverkning av Audi 1, men med mindre än hälften av personalen. Foto: Benny Åsman
.
Däremot är det svårt att se vilka meriter ett avhopp från euron har ur en radikal vänsters synvinkel.
Om en nyliberal regering under händelsernas tryck skulle hoppa av från euron är det klart att det skulle användas som ursäkt för en ännu värre åtstramning än dagens och det skulle skapa ännu sämre styrkeförhållanden för de arbetande, inte tvärtom. Det är den lärdom vi kan dra av alla tidigare erfarenheter.
För en vänsterregering skulle det vara ett verkligt strategiskt felsteg att lämna euron. Den nya valutan skulle omedelbart devalveras eftersom det är vad som eftersöks. Men det skulle omedelbart öppna dörrarna för finansmarknaden att starta en spekulationsoffensiv. Det skulle starta en ond cykel av devalvering – inflation – åtstramning. Statsskulden som dittills mätts i euro skulle dessutom stiga bryskt av varje devalvering.
Varje vänsterregering som verkligen beslutar sig för att vidta åtgärder till de arbetandes fördel kommer omedelbart att sättas under stor press från den internationella kapitalismen.
Ur ren taktisk synpunkt vore den kraftmätningen enklare att handskas med genom att använda eurotillhörigheten.
I grunden är det sant att den europeiska konstruktionen baserad på en unik valuta saknar kohesion och är i vilket fall inte fullbordad. Den fråntar medlemsstaterna växelkursen som anpassningsmekanism för skillnader i prisutvecklingen och löneutvecklingen inom eurozonen.
Länderna i ”periferin” måste då frysa lönerna, som Tyskland gjort i tio år, eller se sin konkurrenskraft minska och förlora marknadsandelar.
.
Solidaritet mellan Europas arbetare är enda lösningen på Kapitalets försök att ställa arbetarna
i konkurrens med varandra. Foto: Benny Åsman
.
Situationen leder till en sorts återvändsgränd där det inte finns några omedelbara lösningar. Att ta steget tillbaka skulle kasta Europa ut i kaos till nackdel för de svagaste länderna. Och att starta en ny logik i europabygget verkar vara ett mål utom räckhåll för tillfället.
Om eurozonen faller samman kommer de svagaste ekonomierna att destabiliseras av spekulationen. Inte ens Tyskland har något att vinna eftersom dess valuta skulle skrivas upp utan kontroll och utsättas för vad USA nu försöker tvinga på många länder med sin valutapolitik.
Det finns andra lösningar som går via en total omformning av EU. Det kräver en budget baserad på en enhetlig beskattning av kapitalet och finansiering av fonder för en harmonisering av nyttiga sociala och ekologiska investeringar och ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för de statliga skulderna.
Men som sagt denna lösning uppifrån är på kort sikt inte möjlig. Inte för att det saknas alternativ men därför att deras genomförande kräver andra styrkeförhållanden i europeisk skala.
Vad finns det då att göra i denna extremt svåra konjunktur? Kampen mot åtstramningspolitiken och en vägran att betala statsskulden är grunden för en motoffensiv. För att motståndets ska stärkas av ett alternativt projekt behöver vi arbeta fram ett projekt som knyter samman ”praktiska lösningar” med en genomgripande förklaring av krisens klassinnehåll.
;
Med solidaritet och facklig enhet kan underverk uträttas. Foto: Benny Åsman
.
Den radikala vänsterns specifika uppgift blir att kombinera de sociala striderna på nationell nivå med kravet på ett annat Europa. Vad gör borgarklasserna å andra sidan? De drabbar samman över vilken politik att föra eftersom de till stor del försvarar nationella särintressen. Däremot när det gäller att tvinga på arbetarklassen åtstramning bildar de en solid enhetsfront.
Den radikala vänstern har annat att göra än att stryka under de reella skillnader i situationen som finns mellan olika länder. I stället bör den arbeta fram en internationalistisk syn på krisen i Europa. Genom att sikta in sig andra måltavlor än de vanliga syndabockarna är det till att börja med den enda verkliga metoden för att bekämpa extremhögerns tillväxt.
För det andra är det bästa medlet, för att bejaka en äkta internationell solidaritet med de folk som drabbats hårdast, att kräva att skulderna blir en gemensam skuld på europeisk nivå. Vi måste erbjuda ett alternativt europaprojekt till borgarnas. Deras leder bara till social nedrustning i alla länder. Hur är det möjligt att inte inse att mobiliseringen mot borgarnas europeiska samordning måste basera sig på en alternativ samordning?
Även om det är sant att kampen förs inom en nationell ram förstärks den av ett internationalistiskt perspektiv i stället för att försvagas eller avledas in i nationalismens återvändsgränd. När studenterna i London demonstrerade under ropen ”alla tillsammans, alla tillsammans” symboliserade de denna levande strävan.
För en europeisk strategi.
Uppgiften är svår, liksom den period som krisen öppnat upp. Men den radikala vänstern ska inte stänga in sig i ett omöjligt val mellan ett riskfyllt alternativ –lämna euron- eller en utopisk harmonisering av Europa. Det går att rikta in sig på mellanliggande mål som sätter de europeiska institutionerna i fråga.
-
Medlemsstaterna i EU borde kunna låna direkt av Europeiska Centralbanken till mycket låg ränta och de privata bankerna tvingas att ta ansvar för delar av statsskulden.
-
En metod för inställning av avbetalningarna bör inrättas så att statsskulden kan avskrivas med belopp som motsvarar skattegåvorna till de rika och räddningspaketen till de privata bankerna.
-
En budgetsanering kan ske via en på europeisk nivå harmoniserad skattereform som beskattar kapitalrörelser och finansiella transaktioner, aktieutdelning och andra kapitalinkomster, de stora förmögenheterna och de höga inkomsterna.
.
Vänd dem aldrig ryggen! Foto: Benny Åsman
Vi måste förstå att sådana åtgärder är vare sig mer möjliga eller omöjliga än illusionen om ett för de arbetande fördelaktigt avhopp från euron. Det vore naturligtvis idiotiskt att vänta sig ett samtidigt och samordnat brott i alla euroländer.
Återstår därför att en tänkbar strategisk hypotes måste ta sin utgångspunkt i erfarenheterna från en social omvandling i ett ensamt land. Regeringen i landet inför exempelvis en skatt på kapitalet. Om det är en förutseende regering måste den ta med i beräkning den motattack den omedelbart kommer att utsättas för och därför införa en kontroll över kapitalrörelserna. Med ett sådant försvar av den antagna skattereformen hamnar regeringen i direkt konflikt med de europeiska spelreglerna. Men den har ändå inget intresse av att lämna euron. Det vore ett enormt strategiskt felsteg eftersom en ny valuta omedelbart skulle attackeras i syfte att sätta det ”rebelliska” landet på plats.
Vi måste alltså överge idén att det finns ”tekniska” genvägar och i stället förbereda oss på den oundvikliga konflikten och bygga ett styrkeförhållande där den europeiska dimensionen ingår.
En första stödpunkt är kapaciteten att störa kapitalets intressen. Landet som slår in på en ny väg kan omstrukturera sin statsskuld, nationalisera utländska kapital eller hota med att göra det. Något som ”vänsterregeringarna” Papandreou i Grekland eller Zapatero i Spanien inte för ett ögonblick övervägt.
Den viktigaste fördelen ligger i den kooperativa karaktären hos de vidtagna åtgärderna. Det är en enorm skillnad jämfört med en klassisk protektionism som alltid söker räddning genom att knapra åt sig marknadsandelar från andra länder.
Varje progressiv åtgärd är därför allt effektivare i takt med att den sprider sig till fler länder.
Vi får därför tänka oss en strategi som vilar på följande argument: vi bekräftar vår vilja att beskatta kapitalet och vidtar nödvändiga åtgärder mot kapitalets motattack och vi hoppas att samma program omsätts i handling över hela Europa.
Sammanfattningsvis betyder det att vi måste tänka över länken mellan ett brott med det nyliberala Europa och ett projekt för ett annat Europa.
(*) Costas Lapavitsas är en grekisk marxist som arbetar på London School of Oriental and African Studies.
.
Översättning: Benny Åsman
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europa, Solidaaritet, Ett Rött Europa, Kris,
















Senaste kommentarer