"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade socialdemokratin
Bättre med ”ett äktenskap på stockholmska”
6 Mar 11
.
Ska LO ta ut skilsmässa från socialdemokraterna?
Det är Aftonbladets Olle Svenning som frågar. Inte minst mot bakgrunden av socialdemokratins fortsatt historiskt låga stöd i opinionsundersökningarna, trots det stora tappet för moderaterna. Egentligen är det en grundlös undran. För en bättre fråga, som svarat mot verkligheten hade handlat om det egna partiets öppna osedlighet. Varför socialdemokratin, trots det mångåriga äktenskapet med LO, lever i ”sängalag” och otrohet med borgerligheten?
.
.
Helt enkelt en ljungande anklagelse om ett historiskt svek från det egna partiet. Svenning skriver själv att ATP-reformen varit kanske ”det bästa i den svenska arbetarrörelsens politik”. Men glömmer sedan att berätta att det var socialdemokratin som var huvudmannen bakom att avskaffa denna goda reform…
Men Svennings fråga blir som den blir därför att hans syfte inte är att försöka injicera lite radikalism i fackföreningsrörelsen, utan det rakt motsatta, nämligen att försöka övertyga partiets mitt och dess högerflygel om att socialdemokratin även i en nyliberal era har nytta av LO. Generalerna i LO-borgen ska även fortsättningsvis kunna skicka ut förbund och klubbar som politiskt (s)-märkta bandvagnar i den sociala terräng där det annars blir svårt att vinna röster.
Själv menar jag inte att LO måste ”göra slut”. Däremot måste man, med decennier av otrohet som grund, ta ut en formell skilsmässa och börja leva ett eget liv. Varför inte umgås med socialdemokratin som en tillfällig särbo eller i form av ett ”äktenskap på stockholmska” som man sa förr. Alltså i en mer lösaktig förbindelse.
Fackföreningsrörelsens förhållande till de politiska partierna och framförallt då till de av dessa som åberopar sig på arbetarklassen måste helt enkelt vara att hävda sina egna krav, en konsekvent arbetarpolitik. Eller enklare uttryckt: ”Passar det inte med vad vi tycker. Då får ni vare sig pengar eller fotfolk. Då skiter vi i er och driver våra egna politiska krav!”.
En bra början vore en ATP-reform för 2000-talet!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP, socialdemokratin, LO, Olle Svenning,
I pressen: AB1,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN1,AB2,SVD4,DN2,GP2,SVT1,
Det är skymning för gott
19 Feb 11
.
.
I dag berättar Dagens Nyheter att landets ledande s-politiker är otåliga. Det bränns och de vill ha besked om vilka tilltänkta kandidater som verkligen vill bli partiledare. ”Knäckfrågan” sägs vara att hitta en person som kan utmana Fredrik Reinfeldt.
Men självklart tar man på sig kläderna innan man går ut i kylan och stormblåsten. Man går inte ut naken i februarikölden.
Debatten borde i stället handla om den egna politiken. Inte om vem som är bäst på att föra fram den.
En gång i tiden såg arbetarrörelsen framtiden som något ödesbestämt. Solen skulle gå upp över mänskligheten och ge oss ett värdigt liv i frihet, med jämlikhet och i broderskap.
Så är det naturligtvis inte. Det krävs ett program och organisationer som håller för en strid om makten på livets alla områden. Inte minst kontroll och makt över krediter, banker och storföretag. Först när demokratiskt fattade politiska beslut avgör vår framtid – i stället för börsens diktatur – kan vi leva jämlika och värdiga liv.
Skälet till att socialdemokratin inte diskuterar hur ett sådant antikapitalistiskt program kan formas är helt enkelt att stora delar av partiets elit sedan många decennier inte lever för rörelsen utan av rörelsen. Den tjänar bra med pengar på alla sina uppdrag och vill fortsätta med detta. Parti och företag ska också vara ett kommunicerande kärl där parti- och föreningstopparna fritt kan byta jobb mellan ”rörelsen” och ”näringslivet”…
Därför blir det ingen ny sol som går upp. Oavsett vem som blir partiets nya ordförande. Inte om man tänkt sig ett arbetarparti som tar strid för att ”det gamla ska störta ner i gruset”…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, (s)ledare kräver besked,
Har pensionären en framtid?
16 Feb 10
Har pensionären en framtid?
.
I tre artiklar har vi behandlat våra pensioner och pensionärer. Vi har fått en del kommentarer som underlättat att visa hur den stora pensionsbluffen lurades på den svenska befolkningen.
.
-De äldre blir för många och vi kan inte försörja dem. De måste acceptera sämre levnadsstandard eller arbeta till 67 eller varför inte 70 år, brukar det låta.
.
Hur många år ska de äldre arbeta?
.
I artikeln ”Kryckor för pensionärer” visade vi att den totala försörjningsbördan för de aktiva i samhället inte ökat. sedan 1960. Alarmrapporterna i media och borgerliga politikers (sossarna inräknade) nödrop om den annalkande katastrofen för pensionerna la grunden till det nya systemet som inbillade folk att framtiden kunde säkras genom att spela på börsen med pensionspengarna. Vi har redan sett vart det kan leda.
.
Men hur är det med framtiden? Blir inte de äldre inom 20- 30 år så många att de aktiva som ska finansiera pensionerna kommer att krossas under bördan?
.
I förra artikeln visade vi hur befolkningens sammansättning ändrats sedan 1960. Siffrorna var hämtade från Statistiska Centralbyrån. Samma källa ger oss också den officiella prognosen över samma gruppers utveckling fram till 2050.
.
Befolkningen efter åldersgrupper 2020-2050
År |
< 20 år |
20-65 år |
+ 65 år |
2020 |
22,7% |
56,1 % |
21,3 % |
2030 |
22,8 % |
54,3 % |
22,9 % |
2040 |
22,3 % |
53,7 % |
24,0 % |
2050 |
22,2 % |
54,2 % |
23,6 % |
Källa: SCB
.
Av det här kan vi se att antalet äldre per 100 aktiva ökar från 37.9 äldre till 43.5 äldre per 100 aktiva från 2020 fram till 2050. Siffrorna ska naturligtvis tas med en nypa salt eftersom de är extrapoleringar av äldre trender. Om barnafödandet ökar ändras prognosen. I Frankrike ändrade man exempelvis helt nyligt den prognos som gjordes 2002 eftersom barnafödandet starkt stigit sedan dess.
.
Mer barn mindre problem för försörjningen
.
Det är dock SCBs prognos ovan som låg till grund för pensions”reformen” och därför kan vi arbeta vidare med den. För media utan skrupler bevisar SCBs statistik att snart är vi knappt två aktiva som ska försörja en pensionär. Utan skrupler därför att än en gång bygger ramaskriket på en bluff.
.
De stackars två aktiva som ska försörja en pensionär ”växer” nämligen under tiden, det vill säga att de aktivas produktivitet ökar. I pensionsreformens utredningsmaterial använder man en hypotes om 1,6 procents produktivitetsökning per år fram till 2050 utan att sedan ta hänsyn till den. För hade de gjort det hade det inte funnits några argument för ett pensionssystem som ska lita till börsens nycker.
.
Tar man med i beräkningarna att produktiviteten ökar med 1,6 procent per år fram till 2050 blir resultatet helt annorlunda, de aktiva liksom ”växer” och kan ta hand om de äldre med mindre ”uppoffringar”.
.
De aktiva kommer då att producera 88,7 % mer än de gör i dag. Det ger en helt annan bild av hur ”försörjningsbördan” förändras. Använder vi pensionsutredningens tes om 1,6 procents tillväxt i produktiviteten och justerar om de aktivas ”storlek” minskar försörjningsbördan år 2020 från 37,9 äldre per 100 aktiva till 29,8 äldre per 100 aktiva. Fortsätter vi fram till 2050 blir försörjningsbördan, efter justering med 1,6% per år, 21,3 äldre per 100 i stället för 43,5 som nämnt ovan.
.
Som synes ligger verkligheten långt ifrån den katastrof som media och välbetalda politiker målat upp.
.
Finns det plats för alla?
.
De yngre ska också försörjas.
.
Nu består ju de aktivas försörjningsbörda inte bara av de gamla. De yngre under 20 år är säkerligen en mycket större börda i de aktivas budget. Barnen har oftast inga egna besparingar, till skillnad från de äldre, och är inga småförbrukare av mat, kläder, prylar, resor plus utbildning.
.
Enligt SCB gick det 70 yngre plus äldre per 100 aktiva år 2005. Med den aktuella prognosen för befolkningsutvecklingen kommer den siffran att vara 84,4 per 100 aktiva år 2050. Som synes inte långt ifrån en äldre plus yngre per en person i aktiv ålder. Katastrof ? Nej, här måste vi göra samma justering för produktiviteten som tidigare. Vid 1,6 procents tillväxt i produktiviteten får vi följande utveckling för den totala försörjningsbördan(äldre plus yngre) för de aktiva.
.
Antal äldre + yngre att försörja per 100 i aktiv ålder:
Försörjningsbörda |
2020 |
2030 |
2040 |
2050 |
Äldre+yngre |
67,4 |
65,6 |
60,8 |
53,9 |
.
Plötsligt försvinner problemet bort i fjärran. Kvar står bara den nakna sanningen. Det fanns andra intressen än omtanke för de äldre som låg bakom drevet för att låta pensionerna satsas på börsen.
.
PS: Om du vill se hela xls-filen med alla beräkningar skicka ett mejl till bennyasman@skynet.be
.
Media:DN1,SVD1,Dagens Arena,DN2,SVD2,AB1,DN3,
Bloggare: Jinge,Röda Göinge,Vänsterpartiet,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Pensioner, Pensionsbluffen, Aktiva, Barn, Äldre, Försörjningsbörda,
När våren kom till Göteborg
2 Maj 09
När våren kom…
Christer Lindsjö berättar om protesten från Volvo Lastvagnars arbetare
Ja, våren kom till Göteborg dagarna före I maj. För oss sammanföll den med Tuvearbetarnas skarpa och uppmärksammade misstroendeförklaring mot AB Volvos ledning och strejken i Göteborgs hamn från Hamnarbetarförbundet mot Hamnstyrets diskriminering av dess egna medlemmarna. Åtta av tio hamnarbetare i Göteborg är anslutna till denna demokratiska och kämpande fackförening. Hettan från dessa konflikter fanns med i Socialistiska Partiets möte på Järntorget när Christer Lindsjö, ordförande på en av IF Metalls gruppstyrelser på Tuve, samt Erik Helgesson, medlem i Hamnarbetarförbundets styrelse, i två engagerande tal berättade om sina erfarenheter och perspektiven framöver. Publiken på den myllrande röda politiska marknad som Järntorget är I maj kunde verkligen känna att här fanns den arbetarkamp och den arbetarpolitik som borde ha varit i centrum för den gamla arbetarrörelsens tåg. Anders Svensson avslutade mötet med att peka på betydelsen av Arbetarinitiativet i den politiska kampen inför valet till EU-parlamentet 7 juni.
/På NPA:s hemsida finns i dag massa härliga videoklipp från partiets I majfirande. Olivier Besancenot, en viktig talesman, demonstrerade själv på Guadelope:http: www.npa2009.org /
Erik Helgesson gisslar socialdemokratin för dess fula roll i Göteborgs hamn
När Internationalen väl klingat ut efter Socialistiska Partiets majfirande fortsatte berättelsen, hand i hand, från den sista tidens arbetarprotester. På Rättvisepartiet Socialisternas möte, två kaffestånd bort, talade bilarbetaren Kaan Özsan som varit med och försökt bjuda fackligt spjärn mot alla nerskärningar inom personvagnsindustrin. Mötets banderoller om Arbetarinitiativet ramade in det som var i centrum. Själv var jag inbjuden som gästtalare, kanske mest för rollen som en av initiativtagarna till denna kampanj och kandidatur i EU-valet. Mitt anförande har jag lagt ut här:
Först tack för inbjudan till mötet. Jag har ombetts att tala som gammal facklig aktivist, medlem i Socialistiska partiet och en av eldsjälarna bakom Arbetarinitiativet och det ska jag göra genom att berätta när våren kom till Göteborg:
För efter en lång och kylslagen senvinter, med rimfrost om morgnarna, kom allt på en gång. I ett endaste huj var våren och värmen här.Alla liljorna och vitsippor på marken. Björkarnas solgröna himmel. All fågelsång i solglittret. Från en dag till en annan kunde vi öppna våra fönster mot sommaren.
Med våren kom också Volvos arbetare. Under förmiddagen vällde arbetarna från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik ut i vårgrönskan till ett protestmöte mot Leif Johansson och AB Volvos styrelse. En unik enhet hade smitts inne i verkstäderna – trots de ofta hårda politiska motsättningar som har funnits i de fackliga fejderna inne på fabriksgolven. Nu var det uppåt 800 arbetare som i en samlad och kraftfull protest tog en förlängd lunchrast och gick till storms mot AB Volvos ledning.
Lastvagnars arbetare har under den långa vintern manglats med ständigt nya varsel. Med en ständig oro över sig, nästan en psykisk terror, tack vare den salamitaktik som Leif Johansson och hans styrelse utsatt sina anställda för. Likt korvskivor har skikt efter skikt av arbetarkollektivet varslats bort.
Men nu brast det. Nu kom de ut i vårgrönskan med sin gemensamma misstroendeförklaring mot AB Volvos ledning. Dra tillbaka varslen eller avgå! – var kravet från massmötet, en kompakt namninsamling och IF Metalls lokala gruppstyrelser.
Det här har inte varit en rolig vecka för Leif Johansson. Ändå försökte han i förrgår visa verkligt ledarskap genom att ”ta tjuren vid hornen” genom att kalla sina anställda till ett stort informationsmöte. Tanken var att ”dämma i bäcken”. Att vinna personalen för sin syn och slippa en besvärlig offentlig konfrontation vid huvudkontoret senare samma dag. Men det mesta gick snett. Folket buade och busvisslade. Ingen kunde förstå varför han och styrelsen bränt så mycket pengar under de goda åren. Varför den inte sparat i ladan som man säger. Varför den försökt slå nära nog världsrekord i utdelning till aktieägarna genom att bara under ett par år låta 35 miljarder kronor försvinna från bolagets kassa.
Uppvaktningen vid huvudkontoret gick inte att stoppa och Johansson valde att fly fältet genom att hänvisa till en fullspäckad agenda, som det så fint heter numer. Kanske flög han upp högt i det blå med sin svindyra privatjet. Hundratals arbetare höll sig i stället kvar på jorden och körde efter jobbet i kolonn på vägen upp till huvudkontoret för att vara med när namninsamlingens krav skulle lämnas över. En hälsning från IF Metall i Umeå lästes upp och möttes med jubel:
”Vi och våra medlemmar skulle gärna ha deltagit i protesten tillsammans med er. Företagets felaktiga diagnos – för att sedan amputera bort personal och kompetens på våra fabriker i Umeå och Göteborg måste få ett slut och mötas med starka protester.
En enad kamp från alla Volvos fabriker verkar idag vara den enda medicin som biter på Volvoledningen.
Allt stöd till er idag och vår gemensamma kamp till försvar för våra jobb.”
Javisst är det så. ”Det är bara enighet som ger styrka” var också den gamla fackföreningsparoll som gång på gång var med i Tuvearbetarnas protester. För tänk om? Tänk om IF Metall:s och LO:s ledningar öppnat alla fördämningar inför dagens I maj genom en landsomfattande politisk strejk i går mot varselekonomin, bonusdirektörerna och deras regering. Då hade det bara behövts ett enda tåg här i dag. En tanke ännu så länge ”otänkbar” för de flesta. Inte kommer den heller närmare genom det som sägs vara våra egna tidningar. Aftonbladet, Dagens arbete och LO-tidningen. Där tigs motstånd och protester ihjäl.
Här är jag själv i gång. Ett tack till Tomas Johansson för bilderna från I maj.
I stället har vi fått den tragiska debatten om vad Wanja ska säga i dag – och vad Mona i dag ska säga om Wanja. Om Olle Ludvigsson, Volvo Verkstadsklubbs gamle ordförande, i dag EU-kandidat och huvudtalare däruppe på Götaplatsen senare idag, om vad han ska säga behöver vi inte spekulera i. Han brukar nämligen inte säga så mycket. I vart fall kommer han inte att prata om veckans arbetarprotest från sina gamla arbetskamrater. Eftersom han själv nyss som fackets representant i AB Volvos styrelse röstade för den senaste aktieutdelningen på 4 miljarder.
Den här våren sägs också bankpesten ha kommit till Sverige. När det gäller svinpesten som inte är lika farlig, menar man nu internationellt att den ska kallas för Den nya influensan. Något som inte gillas i svenska regeringskretsar eftersom det osökt leder tankarna till De nya moderaterna. Svinpest och moderater kan ju förknippas med varandra. Men tillbaka till bankpesten, där Anders Borg säger att ”vi har exponerats i Baltikum” genom att Swedbank och SEB där skaffat sig en massa dåliga krediter. Men varför vi skulle ha exponerats är obegripligt. Ingen av oss här, väldigt få svenskar har lånat ut några pengar till balter. Men hur som haver med detta ansvar så handlar det denna gång inte om ett litet harmlöst hemmatillverkat virus från bankernas stior i Stockholm – som under i början på 90-talet. Denna gång handlar det om ett globalt virus som genom en mutation vid den finansiella sektorns sammanbrott nått den reala eller den verkliga ekonomin, all vår produktion av varor och tjänster. Den nyliberala revolutionen såg det internationella finanskapitalet – med investeringsbanker, riskfonder och försäkringsbolag – ta makten i samhällsekonomin. Industrikapitalismens era skulle vara över.
Men i en väldig strömvirvel försvinner nu denna värld av värdepapper utan värde. Som vore det pappersskräp som sugs ner i en gigantisk kloak. Den nyliberala revolutionen har segrat ihjäl sig och världens arbetare och alla andra utsatta grupper står nu inför massiva försök till globala sociala kontrarevolutioner. Vi lever i en bråddjup global recession som våra barnbarn kanske kommer att kalla den Stora Depressionen. Om tre år kanske varannan tjugoåring är arbetslös i vårt Göteborg. Av dagens 30 000 studenter som då är färdigutbildade kanske bara 15 000 får jobb. Hur kommerdå den här stan att se ut?
Och tänk då också om den hemska sanningen är att Leif Johansson har rätt. Inte med sin hantering av aktieutdelningarna eller med sina inköp av privata jetplan för nära nog en miljard – utan helt enkelt i den meningen att aktieägarnas jakt på kortsiktiga vinter faktiskt står i motsättning till långsiktig planering, viktiga personalbehov och samhälleliga intressen.
Vi lever mitt i en exceptionell kris som kräver exceptionella politiska svar. Från socialdemokratins sida finns det inte en endaste idé, inte en endaste tanke om den väldiga omvälvning som krävs. Den har avsagt sig alla anspråk på att företräda ett framtida jämlikt demokratiskt samhälle. Den kan inte föreställa sig ett samhälle där de finansiella och industriella naven för produktion av varor och tjänster är under demokratisk ledning och kontroll. I stället för som nu helt beroende av enskilda individer med den personliga girigheten som lockbete.
Från den stora gemensamma I Majdemonstrationen i Paris. Enligt fransk press
”tycktes NPA vara närvarande överallt”…
Endast en återfödd kämpande internationell arbetarrörelse kan skapa en krisplan, ett övergångsprogram som pekar mot ett samhälle där spekulanter och privata finanshajar för gott jagats bort. Det är för denna politiska omvälvning inom arbetarrörelsen som vi socialister demonstrerar första maj 2009. Det är därför som vi i Socialistiska Partiet, tillsammans med Rättvisepartiet Socialisterna och många politiskt oberoende människor inför årets val till Europaparlamentet samlats i opposition underifrån på europeisk nivå för att sprida budskapet att kapitalismen måste bort för att jobben, välfärden och klimatet ska kunna räddas. Som en del av denna europeiska budkavle, med det franska (NPA) som en viktig inspirationskälla, har vi beslutat att föra fram en svensk antikapitalistisk kandidatur i årets EU-val. Vi vill med detta sprida det växande europeiska motståndet och understryka behovet av nya kämpande arbetarpartier. Vi vill lyfta fram både behovet och möjligheten av att bryta kapitalismens förödande grepp och sätta, som det en gång hette, folkets väl före storfinansens.
I morse njöt jag av mitt morgonkaffe till engelska BBC:s morgonnyheter. Ni vet jag har en sån där parabol på ett träd hemma. Där diskuterade man med hetta i ett reportage om det franska samhället nu är på tröskeln till en social revolution. Det hela illustrerades med bilder från Det Nya Antikapitaliska Partiets aktiviteter: NPA sågs som spjutspetsen i många av de sociala rörelserna.
Något försvenskat tänkte jag avsluta med några av de franska kamraternas paroller:
Det är kapitalismen med dess
aktieklippare och bonusdirektörer:
DET ÄR NI SOM ÄR PROBLEMET
DET ÄR VI SOM ÄR LÖSNINGEN!
ALLT TILLHÖR OSS ALLA
OCH VI SKA JAGA BORT ER!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj, Volvo, AB Volvo, Hamnarbetarförbundet, arbetarkamp.Göte Kildén
Ni har knullat makten en gång för mycket
24 Apr 09
Fyrtal i damer
När Göran Persson förlorade valet 2006 och lämnade in klubban som partiordförande för socialdemokraterna försvann socialdemokraternas siste store ”hövding” från makten. Patriarken flyttade ”hem till gården” och blev skogspatron.
Valet av Mona Sahlin som partiordförande innebar ett skalv i den patriarkala svenska arbetarrörelsen. På samma sätt som valet i vintras av en svart man till Vita huset i USA var en protest mot rasismen i det amerikanska samhället innebar ledarskiftet i den svenska socialdemokratin en framgång för tanken på jämställdhet mellan könen i den arbetarrörelse där männen alltid varit i fokus och alltid erövrat de ledande posterna.
Arbetarrörelsen kunde ståta med fyrtal i damer. En fyrklöver med Mona Sahlin som partiordförande. Wanja Lundby Wedin med LO:s ordförandeklubba, tillika ordförande för Europas mäktigaste sociala rörelse, Europafacket. Marita Ulvskog i rollen som partisekreterare och Margot Wallström som Sveriges ende EU-kommissionär. Anna Sjödin/Jytte Guteland kompletterade framgången genom att ta ledningen i ungdomsförbundet SSU.
Inom idrottens värld såg vi samtidigt samma jordbävning. Under de senaste åren är det kvinnor som hamnat i förgrunden som några av våra bästa idrottsmän (!). Carolina Klüft; Anja Pärson; Magdalena Forsberg; Annika Sörenstam och Kajsa Bergkvist är några av de namn som vunnit både guldmedaljer och våra hjärtan.
Men värre har det gått för arbetarrörelsens kvinnliga kvartett. Här har vi sett en politisk katastrof som i dag bekräftas av att (s) förlorat en kvarts miljon väljare i opinionen. Bittert nog tappar (s) mest bland lågutbildade kvinnor.
Säkert mumlas det bland en del män i rörelsen: ”Vad var det vi tänkte. När det verkligen blåser duger det inte med fruntimmer vid rodren”. Men de har i grunden fel. I en TV-debatt för en tid sedan tillät sig poeten Marco Birro att upprört slunga ur sig en frätande anklagelse mot socialdemokraterna: ”Ni har knullat makten en gång för mycket”. I samma debatt konstaterade Åsa Linderborg, en av våra friskaste vänsterröster, att socialdemokraterna inte gått emot den ”kontrarevolution mot välfärdssamhället som skett i Europa under de senaste trettio åren”.
Grundproblemet med rörelsens ”fyrtal i damer”. Det som gör att socialdemokratins damer blivit ”lankor” i stället för att ”ta hem potten” är att de på samma sätt som Göran Persson och hans föregångare har fortsatt ”att knulla makten”. Politiskt vägrar de att bryta med nyliberalismen och när det gäller löner, arvoden och pensionssystem lever de med samma korrupta vanor som sina manliga föregångare. Att Margon Wallström fortfarande uppfattas som lite ”populär i rörelsen” säger mest om hur dåligt media granskat hennes fanflykt från alla röda idéer ute i Europa. Mest har hon där om och om pladdrat om politisk ”transparens eller genomskinlighet” när det gäller EU. Samtidigt som hon försvarar denna odemokratiska regim, Lissabonfördraget med dess antifackliga program och bekämpat dem som kräver folkomröstning om denna de facto nya konstitution. När hon nu åker hem för gott i höst skiljer hon bara ut sig från de andra i eliten genom att ha kammat hem mest miljoner till den egna pensionen.
Vi måste se till att det utbredda missnöjet med Sahlin, Lundby-Wedin, Ulvskog och Wallström inte blir till en rekyl mot feminismen. I den nya, kämpande och demokratiska arbetarrörelse som måste byggas, cementerar vi från början jämställdheten mellan könen. Utan att för ett endaste ögonblick glömma att kampen för kvinnans rättigheter och jämställdhet inte fullt ut kan vinnas utan en fullständig omvälvning när det gäller samhällets ekonomiska system och våra sociala relationer i stort. I kampen för detta kan vi kanske också vinna förtroende hos de lågutbildade kvinnor som nu flyr den gamla arbetarrörelsens ledarskap.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, SAP, LO, feminism, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SD1,
Andra bloggare: Jinge,RodaMalmo,
Mona Sahlin, kattuglor, Gudstro och ideologier
26 Jan 09
Ho-hoo-hoo
Kattugglan är vår framtidstro.
Nu är det inte längre tomtefar som ropar hoo-hoo i stugan. Han är utbränd och vilar i Risvedens skogar nordost om vår lilla gård. Nu när ljuset sakta tar sig tillbaka och snart har erövrat en eftermiddagstimma är det i stället våra kära kattugglor som ropar när kvällen går över i natt. I går under sista rundan med hunden hörde jag tre hanar som från olika höjder och ekbackar bjöd ut sig med sina långa ho — hoo-hoo-hoo. Honorna har jag inte hört än. De funderar säkert en stund över sina val och låter hanarna spela ut varandra innan de faller in med sina ke-vitt, ke-vitt. Här är fritt, här är fritt…
Kattugglan är framtidstro. Ett lockrop till våren.
Kattugglan är nu vår framtidstro…
Men detsamma kan man inte säga om Mona Sahlin och hennes rödgröna opposition. Därför är Helle Klein bekymrad:
Helgen innehöll som vanligt motstridiga opinionsundersökningar. De flesta mätningarna ligger inom felmarginalen så rabblandet av siffror är tämligen meningslöst. Ett är dock tydligt: Oppositionen har det knaggligt medan förtroendet för den tidigare så krisande regeringsalliansen ökar. Socialdemokraterna utstrålar otydlighet och rörighet.
Helle Klein har en längre tid varit tjänstledig från sitt jobb som chef för Aftonbladets ledarsida. Hon har äntligen blivit färdig med släpande teologiska studier och blivit prästvigd. Hon och en kollega ledde sedan under hösten samtalskvällar i Seglora smedja på Skansen. Med hoppet som tema deltog en kväll både biskop Caroline Krook och Mona Sahlin. Klein berättar medryckande i dagens Aftonbladet om Sahlins personlighetsförvandling denna kväll. Hon kom från en presskonferens där den rödgröna alliansen hade presenterats. Trött och utschasad. Hoppet tycktes långt borta. Men återvände:
Och plötsligt var hon just den där fantastiska Mona som intog scenen, talade politiskt och personligt och berörde publiken på ett alldeles enastående sätt. Hon hade tryck i rösten och utstrålade självförtroende. Många konstaterade efteråt att de inte hade sett Mona Sahlin så bra på länge.
Helle Klein funderar sedan runt om varför det inte är denna Sahlin som vi ser i riksdagen. Är det spinndoktorerna som vill göra henne för statsmannalik? Är det osäkerheten kring vilka hennes närmast förtrogna är? Kring hur den hårda kärnan i ett kommande kabinett ska se ut? Pratar hon för lite med politiska tänkare om idéer och samhällsbygge? Osäkerheten är stor men Klein slår i vart fall fast att oppositionspolitiken präglas av pliktskyldiga pressmeddelanden som inte inspirerar en enda att tala politik på arbetsplatsen…
Inte ens SSU:arna står för den pånyttfödelse som vi ser hos kattugglan.
För Klein finns lösningen i att Sahlin lär från sin kväll däruppe på Skansen. Hon ska ”räta på ryggen, tala ideologi och förbinda politiken med hoppet”. ”Samla sitt kabinett och inta de oppositionellas barrikader”.
Kruxet är bara att politiken inte är samma sak som en andaktsstund. Jag förnekar ingen rätten att hoppas på himlen i dess ena eller andra form. Men här på jorden behöver vi en enhetsfront kring en arbetarpolitik som gör att hoppet om en lösning av krisen på våra villkor kan tändas ute på våra arbetsplatser och bland de arbetslösa. Först då kan det åter diskuteras politik och först då kan åter vanmakt brytas. Det räcker inte med att skrapa ihop ett skuggkabinett som planlöst skulle irra runt efter barrikader som inte finns.
Än så länge – i väntan på det nya socialistiska arbetarparti som måste byggas – får vi sätta hoppet till kattugglan och hennes löfte om att det ändå kommer en vår.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, oppositionspolitik, arbetarpolitik, Gud, teologi, regeringen, Aftonbladet, Helle Klein,
I pressen:AB1,DN1,SVD1,SVD2,SDS1,AB2,
Andra bloggare:Jinge,Esbati,Alliansfritt,
Första världskriget: Europas socialdemokrater röstade för krigskrediter
11 Nov 08
Miljontals arbetare
stupade i kriget
mellan Europas kapitalister
Skriven av Benny&Göte
I dag är det en minnesdag då vi gärna böjer våra huvuden och stannar upp en stund – med eftertanke över det som egentligen är otänkbart.
För precis 90 år sedan, den 11 november klockan 11.00 upphörde det Första världskriget. En stor del av ungdomen i Europa hade förblött på slagfälten. Tjugo miljoner människor dog i ett meningslöst försök att erövra nya landområden som fast mark för att ta makten över nya marknader. Över 20 miljoner soldater invalidiserades eller skadades svårt. I det fattiga sociala träsk som kriget skapade kunde sedan den Spanska sjukan härja fritt och ta livet av 50 miljoner människor.
Ofattbart många män dog bara för att vinna eller förlora några kvadrameter av skyttegravslinjernas blodiga lera. Miljontals unga soldater frân Europas arbetarklass slutade som kanonmat i ett krig där de inte hade något att vinna – bara sina liv att förlora.
På Verduns ängar…
I förra seklets början sa den stolta europeiska arbetarrörelsen att den aldrig skulle acceptera krig mellan Europas länder. Den Andra Internationalens socialdemokratiska ledare med Karl Kautsky i spetsen förklarade krig mot krigen.
Strejk för att stoppa kriget glömdes bort i den nationalistiska krigsyran
Men när skotten i Sarajevo föll och krigshetsare i Europas borgarskap ropade på blod – och pengar – då visade socialdemokratin vad dess ryggrad bestod av. Andra motståndare mot kriget betvingades, som i Frankrike där Europas ledande antimilitarist socialisten Jean Jaurès mördades. ”Varje nation har med brinnande fackla ilat genom Europas gator”, var betecknande nog några av hans sista ord bara dagar innan franska borgerliga nationalister tog hans liv. I den tyska riksdagen röstade socialdemokratin ja till krigsbudgeten och det Första världskriget kunde starta med stöd från de socialdemokratiska arbetarledare som bara några månader innan hade sagt att generalstrejk och vapenvägran var svaret på borgarnas krigsiver. Så gick det som det gick. Socialdemokratin slöt i varje land upp bakom den egna härskande klassens krigsiver. Arbetare jagades ut för att döda kamrater från andra nationer. Proletärer i alla länder förenen Eder – för många kom den föreningen först i skyttegravarnas helvete …
Junkrar och knektar drev miljontals soldater i döden
En av de vackraste svenska visorna heter faktiskt ”Den vackraste visan om kärleken” och handlar titeln till trots om döden på de europeiska slagfälten. Den tonsattes av Lillebror Söderlund och texten skrevs av Ture Nerman. Videon nedan är skapad av ett av hans barnbarn och vi kan höra Farfar Söderlund live:
Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Parisstudent.
Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä.
Och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.
Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och sjungit om violer och kyssar
en vårljum natt i april.
Men den vackraste visan om kärleken,
den kom aldrig på pränt.
Den begravdes i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.
Hos Marxistarkiv.se hittar du direkt en länk om Zimmervaldmanifestet – författat av Leo Trotskij som förenade de socialister i Europa som bröt med den socialdemokratiska Andra Internationalen och fortsatte att bekämpa kriget.
”På Västfronten intet nytt”. Ett ”måste” för varje människa…
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Första världskriget, Verdun, Andra Internationalen, socialdemokratin, antimilitarism, nationalism, sverigedemokraterna
Vänstern: barkbitar i finanskrisens badbalja
31 Okt 08
Som barkbåt i badbalja
Mona Sahlin, född och uppvuxen som politiskt barnhusbarn inom socialdemokratins partielit, inledde sin regeringskarriär 1990 som arbetsmarknadsminister under Ingvar Carlsson.
Hennes första rejäla tag var ett strejkförbud. Ett minne från den tiden finns kvar i huvudet. Som en del i en delegation från Facklig Opposition vid Volvo/Göteborg mötte jag henne med protester och flygblad i Stockholm. Hon kom i ett krismöte vid Haga slott. I en svart limo satt detta rörelsens barnbarn till Albin Hansson. Blek och förskrämd tog hon emot vårt flygblad genom nerhissad vindruta.
Här grundades misstron mot henne från den fackliga rörelsens sida. Jag minns fortfarande starkt hur upprörda socialdemokraternas gamla fackliga blåbyxor var över beslutet.
Den unga Sahlin gjorde regeringsdebut med ett strejkförbud…
Misstron handlade då som nu om politik. Om ett strejkförbud och inte om hennes kön. På samma sätt som misstron mot Persson han sista år inte handlade om vad som fanns nedanför livremmen utan om att han helt nonchalerat arbetslösheten i partiets valsatsning.
Sak samma i dag med Mona Sahlins schabbel i regeringsfrågan. Ser man till den kraftiga svängen i opinionen så är det först och främst en stor grupp obeslutsamma ”medelklassväljare” som inte upplever henne som en trovärdig statsminister. Väljare som i den första rundan tar för givet att finanskrisen, som dragit med sig en kraftig förlamning i hela det kapitalistiska systemet, bara kan lösas med att åter få fart på den finansmarknad som knappt rör sig. Mona Sahlin har till nittionio procent accepterat Reinfeldts alla tunga beslut. Dessa väljare föredrar då naturligtvis att han får fortsätta att hålla i rodret. Medan alla vi andra sitter still.
En andra mindre rörelse i opinionen är mot vänster. Uppenbart en protest från (s) väljare mot famntagen med Wetterstrand/Eriksson. Det tragiska är att det regeringsprogram som ältas mellan socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet mest är vattvälling. Den enda synliga skillnaden skulle bli en förändring av a-kassans nivåer. Men då samtidigt med det fullständigt vidriga beslutet om att a-kassan bara ska finnas som försäkring för ett enda år av arbetslöshet.
När det gäller den orkanliknande finanskrisen är politikerindustrins ”vänsterpartier” bara små barkbåtar i badbaljan. I konsekvens med den ministersocialism man drömmer om vägrar Vänsterpartiet att ens prata om att vi måste börja bryta upp från det kapitalistiska system som förstör både människors liv och möjligheterna för en långsiktig hushållning med jordens resurser. Vem kan tänka sig ett utspel från Ohly som ersätter struntpratet om utgiftstak hit eller dit med ett krav på en verklig socialisering av de svenska storbankerna?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, Miljöpartiet, Vänsterpartiet
I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,
Bloggar: Jinge,
Senaste kommentarer