Beckmörker
över Risveden
I går var indiansommaren här igen. När oktobers försiktiga solskiva dallrat upp över Alefjäll, sprakade snart lönnarna runt vårt hus. I ett flöde av gulröda färger. Här och dår, lite längre ner mot marken, grenar som klarat sig undan frostnätterna och nu sakta svängde sig i solgrönt. I backen upp mot jordkällaren drällvis med koltrastarnas favoritfrukost: saftiga, klarröda nypon. Under morgonrundan med vår lilla labradorvalp knastrade snåren av grenar, ännu spröda av frost, när hon i sin glädje över att få komma ut for runt i busksnåren upp mot Furberget
Ja, det var en fröjd att leva. ”Gudagott att vara”, som det heter i psalmen.
Ilskan knottrar sig
Men med morgonens nyheter blev det ändå en mörk, uppriven och orolig dag. Fast solen fortsatte att skina. Mängder med telefonsamtal om Volvo Personvagnars nya massvarsel. Visst, alla visste att det skulle komma. Men ändå. Så många. Ilskan knottrar sig och oron kryper under skinnet.
Efter lilla kvällsrundan med Freja, valpen, blev det kaffe och TV:s förlängda Rapport. I en stund, där jag ändå sjönk ner i fåtöljen och telefonen slutat ringa. Då kom chocken.
På bästa sändningstid, primetime, som man säger om man ska vara med i svängarna, dök Olle Ludvigsson från IF Metall Volvo Göteborg, upp i rutan. Han var med i direktsändning om krisen och hade ett guldläge för att mobilisera sina medlemmar mot massvarslen.
Strömt vatten
mellan Hälsö och Knippla
Men inslaget blev nog det mest praktfulla fackliga självmål som skådats. Men först ska sägas. Jag känner Olle. Under flera fackliga val stod vi som ordförandekandidater mot varandra. Vi bodde grannar under flera år. Ja, en bit emellan. Han på Hälsö och jag på Knippla och det rör sig mycket strömt vatten mellan dessa öar. Det är ändå inget ont i karln, fast han inte är Knipplebo. Han är som alla vi andra.
Men han är systemets fånge. Han är en modern socialdemokrat, för att tala sahlinska, och har aldrig ifrågasatt ett enda större beslut från Volvos ägare.
Nu stod han där. Mer svarslös än någonsin. När reportern frågade om vad som hände och vad som skulle koma att hända, hette det bara:
”Vi tittar på storleksordningen på varslen. Det är först nu vi har fått beskeden.”
”Men vad kan ni göra? Vi hade två i reportaget som var gifta och bägge jobbade på Volvo?”
”Vi tittar på listorna. Vad vi kan göra av det. Förhoppningsvis kan vi ge svar så tidigt som möjligt. Före jul. Vi ska jobba så mycket som möjligt för att kunna ge ett tidigt besked”.
Inte ett jota
Mer blev det inte. Här fanns alla möjligheter i världen att ge medlemmarna ett budskap om motstånd. Med inte ett jota. Här kunde klubbens ordförande ha gett prov på det meningsfulla med ett fackligt medlemskap. Minska arbetstiden – Inga avsked, kunde ha varit huvudkravet. Han kunde lagt pappren på bordet och berättat om alla vinster som Ford tappat ur fabriken under sin tid som ägare. Han kunde ha frågat Ford om den amerikanska kongressens alla miljarder i stödpengar bara skulle gå till utveckling i USA. Han kunde ha mobiliserat till uppvaktningar, massmöten och demonstrationer. Berättat att klubben tänkte starta studiecirklar i stor skala om framtidens produktion. Om hur Volvo Personvagnar då kan komma in i bilden när det gäller alternativa energislag samt den nödvändiga omläggningen av produktions- och transportsystemen.
I stället stod han och berättade att klubbstyrelsen nu skulle sitta och sortera folk fram till jul. Javisst. Vid ett varsel måste man givetvis också diskutera en del gränsfrågor när det gäller uppsägningsregler. Men detta är ändå en bifråga. Varför stå som Karl Nilsson nedan och berätta att nu ska här sorteras arbetare fram till jul, på samma sätt som denne sorterade plank?
Karl Nilsson avslutade sin sortering med en tur till Amerika. Olle Ludvigsson ska efter sin sortering försöka avsluta sin karriär i Bryssel. Då som representant för arbetarrörelsen. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad han ska göra där?
Sista kvällsrundan med lilla valpen blev svart. Beckmörket vilade över Risvedens skogsåsar i norr.
Karl Nilsson
Fick jobb upp vid sågen och staplade bräder
Och bräder och bräder där och bräder omigen
En del la jag så, och andra la jag så
En del la jag åt sidan, en del la jag…för sig
En del hade hål, dom lade jag för sig
Och andra var för korta, dom lade jag för sig
För traddiraiaddi…
En del hade kantfnas, dom lade jag på sitt sätt.
En del hade böjt sig, dom lade jag för sig.
En del var angripna av blåhjon och nattsmyg,
Dom lade jag åt sidan i en särskild hög för sig
Sen for jag till Amerika ett tag och hem igen.
För traddirallanedej, hugg i och håll
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Massvarsel, regeringen, LO, Volvo Verkstadsklubb, Ford, börskris, börskrasch, socialdemokraterna
I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,AB2,AB3,AB4,SDS1,
